Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:


”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?


Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?




Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande i redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Nato, Putin och… Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.
Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.
Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.





Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.
EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.
Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.
NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.”(Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”


Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.


Du gamla, du fria?

Idag firar vi nationaldagen. Svenska flaggans dag hette det förr men konservativa krafter tyckte att vi skulle ha en ”riktig” nationaldag så vi fick fira ordentligt, som norrmännen. Nå, det har väl inte blivit riktigt den karnevalsstämning en del hoppats på men nu har vi vår nationaldag och många nöjer sig antagligen med att njuta av en ledig dag och att på sin höjd hissa den blågula flaggan. Vår självständighet tar vi för given. Samtidigt är en av de två supermakterna på väg att invadera oss. Nej, jag tänker då inte på Ryssland utan Nato.


Värdlandsavtalet innebar egentligen inte så mycket nytt men rev en del byråkratiska barriärer som gör det lättare att ta nästa steg, mot fullt medlemskap i Nato. Kanske är det här helt i linje med den långsiktiga planen som inleddes med att Sverige tog steget från att ha ett invasionsförsvar till att satsa helt på ett insatsförsvar? Jag har skrivit om det vid ett flertal tillfällen tidigare och den konspiratoriska tanken har funnits där förut men jag har då avfärdat den ganska omgående. Jag är inte längre lika snabb att göra det.

En sak som förvånar mig i den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten är när militärexperter och vår egen försvarsminister Peter Hultqvist hela tiden pratar om hur oberäkneligt och irrationellt Ryssland agerar. I Studio Ett den 17/4 2015 exempelvis:

”Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” 

Det är egentligen ett ganska märkligt uttalande. Ryssland (Sovjet) har haft en stor militär flottbas på Krim i mer än tvåhundra år. Det första Ryssland gjorde när det erövrade halvön 1783 var att återuppbygga Sevastopols fortifikation och inrätta en flottbas. Under andra världskriget försvarades staden till sista blodsdroppen och en 250 dagar lång belägring uthärdades innan trycket blev för hårt. Röda armén tog tillbaka halvön och flottbasen 1944 och att tro att Ryssland nu plötsligt skulle släppa greppet om denna strategiskt oerhört viktiga plats verkar helt irrationellt och vore betydligt mer oberäkneligt än den annektering som genomfördes. De ryska trupperna fanns där och har funnits där i ett par hundra år och det som hade rubbat ordningen rejält hade istället varit deras evakuering och Natos: s övertagande av basen. En utveckling som plötsligt och mycket oväntat blev fullt möjlig i och med det våldsamma maktskiftet i Ukraina 2014.

Men det är förstås viktigt att trumma in budskapet att Putin är oberäknelig och att Ryssland agerar irrationellt. I själva verket agerar det tämligen förutsägbart och enligt en geopolitisk logik i stort sett i linje med realistisk IR-teori. Det svenska geopolitiska läget har dessutom också, i förhållande till Ryssland, varit i stort sett detsamma åtminstone sedan stormaktstidens dagar. För en grundligare genomgång av detta kan jag rekommendera Mats Bergquists inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens hemsida. Han konstaterar bland annat det här:

”Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast”

Trots detta fick alltså Sverige oerhört bråttom att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar. Den stabila politik som både Nato och Ryssland kunde lita på att Sverige förde blev under bara fem-tio års tid förvandlad till en vindflöjelpolitik där det svenska försvaret förvandlats till en handelsvara som på vilken marknad som helst. I regeringens försvarsproposition 2009 (2008/09:140) framhölls att skapandet av rörliga militära förband blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att det svenska försvaret måste anpassas till de ”expeditionära militära förband” som är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Nästan alla förråd skulle rensas ut och stationära förband läggas ned. Någon långsiktig omvärldsanalys eller geopolitisk reflektion verkar inte ha gjorts.

Från att ha haft i stort sett alla vapenslag på plats och med en numerär lika stor som dagens hela försvarsmakt (se inslag i P1:s Kaliber) har Gotlands försvarsstyrka minimerats till några hundra hemvärnsmän. Om det är något som har varit irrationellt och oberäkneligt i det här sammanhanget är det väl den svenska omvandlingen av invasionsförsvaret till insatsförsvar vilket i förlängningen starkt äventyrar trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Har vi nedrustat så mycket att vi inte längre kan hävda vår alliansfrihet? Har vi (med flit?) urgröpt försvarsförmågan så djupt att vi inte kan försvara oss utan att bjuda in främmande trupp på vårt territorium? Ja, det är precis så det ser ut och det är ungefär vad jag befarade när jag för några år sedan fördjupade mig i det här ämnet.

Pressbild. Det är numera glest mellan stridsvagnarna på Gotland.


Som miljöpartist är jag mycket bekymrad över regeringens brådskande hantering av värdlandsavtalet med Nato och deltagandet i Stratcoms verksamhet. Det vore betydligt bättre att återföra svensk militär kapacitet till Gotland snarast möjligt och att ge en slant till egna analyser av informationskriget som råder där både USA, Nato och Ryssland gör sig skyldiga till överdrifter, ensidiga opinionskampanjer eller rena lögner och desinformation. Ett annat sätt att hantera information är ju också att inte ge någon alls. Det är så som EU just nu hanterar det kommande beslutet om ny inriktning för säkerhetspolitiken, EU:s Global Strategy on Foreign and Security Policy. Detta dokument ska publiceras i juni vilket sedan länge aviserats och det kommer att ersätta ESS (Europeiska Rådets säkerhetsstrategi) från 2003. Men enligt The Times ska publiceringen ske först 28 juni och förslaget till ny strategi inte skickas ut till EU-ledarna förrän 24 juni, det vill säga dagen efter den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det ryktas nämligen att den nya strategin innehåller en plan för att förverkliga det gemensamma EU-försvar som det talas om i Lissabonfördraget (artikel 42.2). Något som brittiska politiker och militärer (och möjligen väljare) motsatt sig hela tiden.

Vad som kommer att stå i denna nya EU-strategi som den höga företrädaren för utrikespolitik Federica Mogherini ska presentera snart är inte helt lätt att förutsäga. Det nuvarande strategidokumentet ESS från 2003 betonar just insatsförbandens betydelse och är ett av de dokument den svenska försvarsmakten har rättat sig efter i omvandlingen av det svenska försvaret. Hur EU nu ska inrätta försvarspolitiken är inte lätt att gissa. EU:s säkerhetspolitik har länge präglats av oförutsägbarhet och irrationalitet, enligt min mening. Men en publikation som ger några ledtrådar finns på EEAS hemsida som marknadsför Mogherinis politik.

I detta dokument, ”The European Union in a changing global environment – A more connected, contested and complex world” uttrycks några åsikter som kan tolkas som frön till riktlinjen. Mogherini talar här om att även om EU inte är en militär allians kan det inte helt ignorera D-et i CSDP (The Common Security and Defense Policy). EU ska ha en mer sammanhängande försvarspolitik, arbeta ”i synergi” och enligt en tydlig och klar färdriktning. ”We need a common , comprehensive and consistent EU global strategy”, säger hon.

Det låter inte särskilt märkligt. Men vilken inriktning blir det nu när insatsförsvarets glada dagar är över och kalla kriget-hoten har dammats av och lanseras så intensivt? Kanske blir logiken att vi ”måste” slå samman EU-ländernas försvarsstyrkor och i praktiken underställa dem Nato? Sveriges värdlandsavtal med Nato kanske ligger helt i linje med den nya EU-strategin? Vi får väl se om vi orkar bry oss i semestertider då strategin presenteras. Klart mer oberäkneligt dock än Rysslands agerande i östra Europa men inte desto mer avgörande för det säkerhetspolitiska läget i Europa... och för Sverige.

Du gamla (alliansfrihet och neutralitet), du fria (väg för Nato)...

Stratcom – om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.

Säga vad man vill om NATO… men det får man inte?

Idag presenteras NATO-utredningen. Tack för den. Åtminstone några som håller huvudet kallt och inte rekommenderar att rusa in i en militärallians med kärnvapen och aggressiv hållning åt både det ena och andra hållet. Det är ju också befriande att se att det finns plats för en hållning som är kritisk mot NATO. Möjligen kommer en sådan att bli svårare att inta i fortsättningen, utan att bli utsatt för påtryckningar från USA. Åtminstone om man får tro en artikel i Daily Telegraph.

I denna artikel sägs en viss James Clapper, chef för amerikanska underrättelsetjänsten, National Intelligence, vara utsedd som speciell bevakare och utredare av ryskt inflytande på europeiska politiker. Ryssland sägs finansiera ett antal partier i Europa och Clapper har fått i uppgift att undersöka saken. Den ryska "infiltrationen" sägs syfta till att underminera den europeiska politiska enigheten och uppmana till agitation mot NATO:s missilprogram. Mer allvarligt är att det spekuleras i att det skulle ligga ryskt inflytande bakom utnämnandet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour. Det beskrivs i alla fall som en "aldrig tidigare skådad inblandning i brittiska interna angelägenheter" när den ryske London-ambassadören Alexander Yakovenko, när Corbyn valts, dristade sig till att utbrista att valet var ett "radikalt genombrott" för motstånd mot NATO och support för kärnvapennedrustning i Storbritannien. Vilket skulle sammanfalla med vad Corbyn tycker och säger, enligt bedömare i Storbritannien. Och kanske därför något som Clapper också kommer att undersöka. Åsikter som råkar vara desamma som ryska betraktas som rysk infiltration? Man vill ju helst tänka att detta är en överdrift och mer Daily Telegraphs spekulation, men...

Det är ju inte utan att man, på temat inblandning i andra länders inre angelägenheter, spontant kommer att tänka på vår förre utrikesminister Carl Bildt och hans uttalanden om Ukraina för två år sedan. Eller den före detta amerikanske presidentkandidaten John McCain som stod på Majdan i Kiev och höll tal till demonstranterna medan den (jo, faktiskt) demokratiskt valde presidenten Janukovytj fortfarande var i allra högsta grad vid makten. Dubbla måttstockar är väl ett adekvat uttryck i sammanhanget, antar jag.

Men det får vi tydligen vänja oss vid. Det råder inget tvivel om att det finns en rysk informationskampanj som syftar till att påverka opinionen i Europa och andra delar av världen. Men den som tror att det amerikanska åsiktsmaskineriet skulle vara mindre aktivt lurar sig själv. Det visar kanske mitt inlägg från igår, bland annat.

Det är emellertid oroande om försvararna av den liberala demokratin i allt högre grad tar till metoder som minst av allt hör hemma i liberala demokratier. Det är också något att uppmärksamma i den NATO-debatt som lär fortsätta med ökad kraft nu efter den eminenta utredning som presenterades idag. Kanske kommer NATO-kritiska partier att bli granskade av denne man (bilden)?

James Clapper, US National Intelligence. Snart i ditt partis kansli? Bild: Jim Watson, AFP/Getty.

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.




PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.



Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?

Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien. 

Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.

Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister” Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till europeiska marknader.

Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.


Vad händer i Transnistrien?

I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas. Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta position. 

Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med Transnistrien.


Vad händer i Moldavien?

Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga. Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP. 

Det är en delikat balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina. Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll. 

Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten” samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den Transnistriska regionen”.


Storpolitik i Europas glömda hörn

Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.

Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013 Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.

Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.

Det här är mycket okänd mark bland internationella media och i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.