"Trumpland"


Varför röstar folk på SD? Inte är det för de knivskarpa analyserna eller de humanitära budskapen.

I en artikel i SvD häromdagen stod det om Sveriges trumpland. Det handlade om människor i mindre orter, som ansågs bortglömda, varken sedda eller hörda av storstadspolitiker, som gynnar sina egna och storstadens intressen. Det skulle väl betyda, antar jag, att det är de svenska SD-väljarna. Ett antal utpekade personer i ett glesbygdssamhälle fick vara exempel på människor i Sveriges trumpland. På bild och allt. De hade alla bil, arbete och bodde i villa, kunde jag läsa.

Jag håller inte med om den där liknelsen. Det är någon sorts mediakonstruktion. Det är visserligen häpnadsväckande att mer än 15 % av tillfrågade svenskar säger att de vill rösta på SD, vår tids svenska missnöjesparti. Men en jämförelse, som för tankarna till någon sorts white trash i USA, övertygar inte. På vilket sätt skulle boende i svenska småorter vara bortglömda? Varför skulle den svenska, ganska välmående glesbygdsbefolkningen vara mer missnöjd med politikerna än storstadsmänniskorna och tillräckligt missnöjd i största allmänhet för att börja rösta på ett extremhögerparti?

Nej, det är nog inte glesbygdsrösterna i allmänhet, som SD lever på. Det skulle inte räcka till 15 %. Det bor för få i glesbygden och för många i storstaden för att man ska tro på någon sorts uppdiktat fattig- eller missnöjeskollektiv ute i bygderna som SDs stora stöd. Sveriges tredje största parti, nazistiskt eller ej, har stöd även av stora skaror storstadsbor.

Förklaringar till SDs framgångar kan man spekulera om precis som om förklaringar till Ny demokratis framgångar för ett par decennier sedan. Det finns säkert flera olika förklaringar till de här partiernas framgångar men den avgörande faktorn lär vara motstånd mot invandring och flyktingmottagande, vilket också drar till sig rasister av alla schatteringar. Den slutsatsen är inte revolutionerande men i det avseendet kan man jämföra med USA. Det är den bärande idén för den nya amerikanska ledningen, som ägnar det mesta av sin energi åt begränsning av invandringen, America first, mur mot Mexico och inreseförbud för muslimer.


Mycket går igen


Brunhilde Pomsel, vem var det? Jo, det var, läste jag i tidningen igår, en person som jobbade som sekreterare åt nazisternas spindoktor nummer ett, Goebbels. Pomsel hävdade i hela sitt liv att hon inte kände till förintelsen, som hon själv kallade "judefrågan". I sitt senare liv reflekterade hon vid något tillfälle lite löst om nazisternas skuld och om någon del av skulden skuggade även henne men utan att komma fram till något bestämt ställningstagande. Hon hade ju inget vetat, inget förstått, framhärdade hon. Inte vet jag, om Pomsel också hävdade att hon var ovetande om nazisternas rasism över huvud taget men jag skulle inte bli förvånad. Om hon hävdade det, alltså. Det är svårt det där med skuld och skam. Hur sannolikt är det på en skala att Pomsel kan ha undvikit att begripa, vad Goebbels höll på med? Inte särskilt. Hur sannolikt är det att hon visste vad hon själv höll på med? Ganska. Hon fick i alla fall fem års fängelse efter kriget.

Nu är Pomsel död. Efter 106 år. Hon jobbade för nazisterna och man kan gissa att hon var nazist själv.

Nu är det väl snart slut på de gamla nazisterna från andra världskriget men det dyker titt och tätt upp nya liknande rörelser. En del företeelser i vår tid, i både när och fjärran, gör att tankarna återkopplar till tyska NSDAP och nazisterna och deras propaganda, maktmissbruk och fruktansvärda övergrepp. Nynazister poppar upp lite varstans, ibland förklädda, ibland inte. Det gäller att hålla vaksamheten uppe, att reagera i tid och att ständigt påminna sig om 1900-talshistorien. Vi måste se upp för och motarbeta opportunistiska politiker, som tar sig upp i makthierarkierna med demagogi och mer eller mindre grumliga argument om nationalism, skydd mot främmande faror, som påstås ligga i andras religion, ras, kultur eller politiska åskådning.

Snålblåst


Van der Bellen vann i det österrikiska presidentvalet. Högerpopulisten Hofer förlorade klart och högervinden avtog lite, lokalt och tillfällig. Vad det resultatet betyder för framtiden och EU, är inte självklart. Men det är i alla fall klart att utgången inte är ett stöd för motståndet mot flyktingmottagande.

I Italien vill folket vill bli av med sin nuvarande premiärminister. Folket ville inte ge mer makt åt regeringen på senatens och regioners bekostnad. I varje fall var timingen för en sådan ändring dålig. Ett nytt politiskt fotfel. Renzis missbedömning lär ge ny luft åt högerpopulismen, som grasserat i Italien sedan länge. Oroliga röster höjs för att detta kommer att skapa oro på många håll.

Oavsett det lilla vindkastet i Österrike, fortsätter nationalistiska ultrahögervindar att blåsa ganska hårt i Europa och USA. Återstår att se, hur det går nästa år för Front National i Frankrike.

När ska pendeln börja slå tillbaka?

Kvasinyhet


Unga män kan inte låta bli att tafsa på flickor i landets simanläggningar, hörde jag på nyheterna för några dagar sedan. Så vill vi inte ha det. Samma nyhet har skrivits om förr och meddelats förr. Varje gång den tas upp, nämns också att de flesta ofredandena görs av pojkar/män med utländsk härkomst, Så kan vi ju absolut inte ha det.

Försökte uttrycka en sarkastisk ton där men vet att det är svårt att få till det i skrift, så jag säger det för säkerhets skull. Min avsikt var att låta sarkastisk. Varför det? Jo, därför att jag ogillar, hur glatt och gärna man förmedlar den här sortens "nyheter" på just det där sättet. Själv har jag ingen aning om sanningshalten i vare sig det ena eller andra. Men jag noterar att media gärna använder sig av ett stort intresse hos allmänheten för saken. Censur längtar ingen efter men i tider när nationalism och rasism tycks gripa omkring sig allt mer, har media ett särskilt ansvar att inte elda på i onödan.

För att undvika missförstånd ska jag påpeka att jag inte tycker att det är bra att unga flickor utsätts för ofredanden, oavsett varifrån ofredarna kommer. Vår justitieminister säger att han inte heller gillar det och att han är beredd att ändra lagen. Oj, det här är tydligen en riktigt stor sak. Den mäktige justitieminister vill själv delta i att rensa upp i träsket. Jag har satt mina jurister på att titta på det här, säger Johansson som om han vore en amerikansk företagsledare. De jurister han avser är väl knappast hans men i alla fall. Och varför det skulle behövas en lagändring redovisas inte. Ofredande är ofredande redan nu. Och att en simanläggning kan avvisa en person som ofredar andra, är självklart utan uppkavlade skjortärmar hos en hop statsanställda jurister.

Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt

Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som denna. Vi är på väg till Lisky, en by som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200 massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5 miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar, herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i en massgrav den 15 november 1943.


Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky.



Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av offren för ”Holocaust by bullets”.


Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen?


Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna. Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.


Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp!



Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna, närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska Husiatyn. 

Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016.


Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.


Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade.


Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under renovering.





Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning.


Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska härkomst.

De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina ”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av hur detta kan te sig ”på marken”.

Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia om ett människoöde. Håll utkik!




Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :


Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.




För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:




Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)




Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine
Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola


Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)


Ursprung, en definitionsfråga


Gloria någonting, som kommer från USA men bott i Sverige mycket länge berättade lite i sitt sommarprogram igår om sina rötter. Farfar slav, farmor indian och mormor skotska. Jag är USA, sade hon och jag antar att hon menade en salig blandning, där ingredienserna varierar men där blandningen som sådan gäller de flesta.

Själv är jag svensk, närmare bestämt stockholmare enligt den gängse definitionen att den är stockholmare, vars båda föräldrar är födda i Stockholm. Men svensk och svensk. Bakgrunden är nästan lika brokig som Glorias. Morfar av vallonsläkt, mormor från Finland, Farfar från Skåne och Farmor med schweiziska och lettiska eller kanske ryska rötter. En rejäl blandning alltså och en brokig bakgrund, något som jag delar med väldigt många, även med flertalet som röstat på SD, vågar jag påstå. Om jag med SDs argumentation skulle hävda att Sverige är mitt land men inte ditt, när jag träffar en person med mörkare hårfärg än min, blir det jobbigt med logiken.

Tänkte jag denna vackra julimorgon, just som två gröngölingar hälsade på i den trötta lilla eken några meter utanför fönstret.

Sverige, Sverige fosterlaaand


Så har det varit nationaldag en gång till. Sverige, Sverige, Sverige, hurra! Svenska flaggan gul och blå!








Ett sätt att se på saken är att det finns mycket fint och bra att fira i Sverige och att man kan skatta sig lycklig över att ha fötts här. Född just när andra världskriget tog slut, har jag vuxit upp och levt hela mitt liv i ett land med fred och frihet och ett materiellt välstånd som saknar motstycke, i ett land där någorlunda rättvisa och jämlikhet råder och där mänskliga rättigheter respekteras. Det är värden, som man verkligen inte ska raljera om utan som man ska vara tacksam för att ha fått ha omkring sig.

Men lite smolk i glädjebägaren kan man ändå ägna sig åt. Man kan undra över, varför vi egentligen vill fira allt det fina i vårt land med en särskild nationaldag. Det gick ju bra förr, utan en särskild helgdag för nationen. Fast det är klart, svenska flaggans dag fanns. Ja, ja men ändå. Jag har inga problem med att en kristlig helgdag försvann. Det finns gott om dem kvar. Men i dessa tider av ökande högerextremism, bruna och svarta krafter i de flesta av Europas länder och en tilltagande nationalism på många håll, smyger sig en oroskänsla på. Vi har alla läst massor av böcker och artiklar och sett filmkilometer på filmkilometer om, vad tyskarna höll på med under första hälften av förra seklet. Ändå verkar det som om någon osynlig kraft under vår tid vrider samhället åt det hållet. Trots allt vi hört och sett, klär allt fler ut sig i gamla fascist- eller nazistsymboler och söker sig allt fler politiskt ut på den extrema högerkanten. Ligger ren och skär rasism bakom eller är det så enkelt att folk i den välmående delen av världen är oroliga för att de sämre lottade ska komma och dela eller rent av stjäla tillgångar och välstånd? Enskildas maktambitioner och rikedomstörst dyker som alltid upp, där utrymme ges och blåser på utvecklingen, om det gynnar de egna intressena.

Med ett sådant resonemang kanske nöjet på nationaldagen skulle grumlas lite för de ivrigaste flaggviftarna. Det skulle inte göra något.

Ukrainas statliga historierevisionism – vittvätt av mörka minnen

I maj 2015 inrättades en statlig ukrainsk organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen. En ung forskare vid namn Vladimir Viatrovych sattes som chef för institutionen och denne är nu i full färd med att försöka vittvätta de nationalistiska organisationerna OUN/UPA:s mörka förflutna som innefattar samarbete med Nazi-tyskland men framför allt med hundratusentals judiska och polska liv på sina samveten. Jag har skrivit en hel del om dessa nationaliströrelser och dess betydelse för dagens ukrainska nationalister. Eller kanske snarare mytens betydelse. Den verkliga historien är mindre vacker och stämmer illa överens med den hjältegloria som nu fastställts genom samma lagpaket som ledde till inrättandet av institutet för nationalminnen.

I det amerikanska magasinet Foreign Policy får vi av Josh Cohen en mycket fyllig och intressant beskrivning av detta institut och den historierevision som blivit dess huvudsakliga uppgift att ägna sig åt. Han skriver bland annat följande:

“Viatrovych has attempted to redraft the country’s modern history to whitewash Ukrainian nationalist groups’ involvement in the Holocaust and mass ethnic cleansing of Poles during World War II. And right now, he’s winning.”

“By transferring control of the nation’s archives to Viatrovych, Ukraine’s nationalists assured themselves that management of the nation’s historical memory is now in the “correct” hands.”

“The new law, which promises that people who “publicly exhibit a disrespectful attitude” toward these groups or “deny the legitimacy” of Ukraine’s 20th century struggle for independence will be prosecuted”.

“[…] scholars now fear that they risk reprisal for not toeing the official line — or calling Viatrovych on his historical distortions.”

Det är alltså samma ukrainska stat som nu har synpunkter på innehållet i dokumentären “Ukraina - Revolutionens mörka sida” och som uppmanar svensk public service television att inte visa filmen. Att radera mörka sidor är uppenbarligen en ukrainsk specialitet numera.

Än mer skrämmande är kanske att SvT tvekat så länge och att de lyckades förmå dem att skjuta på visningen. Enligt uppgift lär nu denna dokumentär ändå att visas den 23 maj. Än så länge kan vi alltså inte vara helt säkra på att visningen blir av. Det lär i vart fall publiceras en mängd artiklar varav en del lär vara undertecknade av ukrainska ambassaden eller andra ukrainska statliga representanter. Om den nu ändå visas den 23 maj är jag däremot tämligen säker på att det kommer att finnas en liten panel på plats med uppgift att ”lägga saker tillrätta”. Det kan då vara bra att ha i åtanke den ukrainska statens syn på pressfrihet och historieskrivning. Den som raderar de mörka sidorna och vill tysta dem som belyser dem.

Egen bild. Den svartröda UPA-fanan vajar ofta tätt tillsammans med den ukrainska. Här i Poltava. 





Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.


Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligeni slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileumvilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?


År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 


SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.
Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)
Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 
Var är drevet?


Poltava i Karl XII:s och kosackernas blodspår


Efter ett par nätter i Kiev, passande nog (förklaring kommer) alldeles intill Ivan Mazepa-gatan, tar jag och sambon morgontåget till Poltava. För en gångs skull har vi beställt en guidad tur så vi slipper göra så mycket egen research och fotjobb. Vi (kanske mest jag om sanningen ska fram) är nyfikna på slaget vid Poltava 1709 förstås då den svenska armen i stort sett försvann under tre ödesdigra dagar och den svenske kungen tvångs fly till då turkiska Bender varifrån han styrde Sverige under hela fyra år. Ett Sverige på dekis som i och med denna militära katastrof miste sin position som stormakt kring Östersjön.

Egentligen är jag mindre intresserad av själva slagfältsarkeologin utan istället mer nyfiken på hur det presenteras faktiskt. Inför 300-årsminnet 2009 gjorde dåvarande presidenten Jusjtjenko en mängd förberedelser där det ukrainska nationsbygget framhävdes. Kossackledaren Ivan Mazepa bytte fot under kriget och kom att sluta förbund med svenskarna i hopp om att bilda en egen ukrainsk nation under Karl XII:s beskydd. Från rysk sida grymtades det då (2009 alltså) över denna koppling. Där ses Mazepas agerande som svekfullt då kosackerna slogs på rysk sida i början av Det stora nordiska kriget. Det var för övrigt inte alla kosacker som förenade sig med Mazepa men de som gjorde det fick betala dyrt efter Poltava-förlusten. De som inte lyckades fly tillsammans med Kalle blev slaktade av ryssarna på de grymmaste vis de kunde komma på. Även kvinnor och barn som följt med i trossen vilket ju var brukligt på den här tiden.

Något måste förstås ändå sägas om själva slaget. Den svenska armen på ca 20000 man var numerärt kraftigt underlägsna den ryska styrkan som dessutom förskansat sig bakom en serie s.k. redutter. Att få till stånd förstärkning skulle dock ta alldeles för lång tid och tatarerna på Krim som var stridslystna hölls tillbaka av sina turkiska herrar. En kritisk situation alltså inte minst med tanke på den här tidens ännu större problem med underhåll av förnödenheter och krigsmateriel. Försök att locka ryssen ut från sina defensiva positioner misslyckades och anfall blev enda alternativet till återtåg vilket i sig kunde bli riskabelt med en stor rysk arme i ryggen. Dessutom hade Kalle lyckats bra vid Narva trots numerär underlägsenhet. Märkligt nog vet man inte helt säkert om Peter Englunds berömda bok verkligen beskriver helt korrekt hur själva slagets exakta förlopp såg ut. Utgången blev emellertid katastrofal för svensk del, vilket väl är allom bekant.

Egen bild. Peter den Store står staty i naturlig storlek, 2 meter och 4 cm. Han var verkligen "stor".


Egen bild. En av de rekonstruerade redutterna vid Poltava. De försvarsutposter som blev så ödesdigra för de svenske 1709.


Egen bild. Slagfältsmuseet vid Poltava är sevärt. Inte minst för att studera hur dess innehåll speglar dagens konflikt internt i Ukraina och mellan Ukraina och Ryssland. Karl XII och Sverige hamnar här lite i bakgrunden för den "ryska segern" respektive det "ukrainska motståndet".



Vår guide är en kvinna uppväxt i Gorlivka i Donbass och hon är oerhört glad att det dykt upp ett par turister i Poltava. Det hör tydligen inte till vanligheten att någon ens vågar åka till Ukraina och av de som ändå gör det kanske inte Poltava står högst på listan över destinationer. Trots goda förutsättningar egentligen då tåget från Kiev är ett modernt och snabbt sådant med bekväma säten och på räls som förefaller rakare än på de flesta andra ukrainska banvallar. Det brukade komma många ryssar till Poltava tidigare men de vågar inte längre åka hit, berättar guiden för oss. Hon börjar emellertid genast tala om dagens konflikt och rysk propaganda som förvränger sanningen och hur Ryssland till 200-årsminnet av slaget mot svenskarna lät resa ett flertal monument för att föreviga bilden av Ryssland som en stor segrarnation.

















Egna bilder. Många monument finns det i Poltava. Det ryska för de ryska stupade, det ryska för de svenska stupade, det svenska för de svenska stupade med flera.



Själva slagfältsmuseet har egentligen stängt på måndagar men har öppnat portarna enkom för oss vilket känns oväntat exklusivt. Oväntat är också att en så stor del av museet behandlar kosackernas historia och vi får veta av vår guide att just den delen är ganska ny och att den tidigare, under Sovjet, behandlade Det Stora Patriotiska Kriget 1941-45. Kosackernas historia känns betydligt mer relevant
på den här platsen och i just detta museum och vi påminns exempelvis om att det vid Poltava stod ett annat stort slag den 1 juni 1658 där, enkelt beskrivet, pro-ryska kosacker slogs mot pro-polska. Den folkvalde hetmanen Ivan Vyhovsky sökte allians med Polen för att stå emot det ökade ryska inflytandet över hetmanatet (som i stort sett bestod av de centrala och östra delarna av dagens Ukraina). Denna pro-polska orientering delades dock inte av alla kosacker och inte minst de enklare bönderna hade en avog inställning till polska herrar som länge försökt tvinga dem till träldom. Ett par ledande kosacker, Martyn Pushkar och Iakiv Barabash, startade ett uppror mot Vyhovsky men besegrades i detta stora slag vid Poltava.
Vår guide undviker själv någon klar koppling till dagens konflikt och riktar hellre fokus på Bohdan
Khmelnitskiy och Ivan Mazepa och gör egna kopplingar till dagens konflikt i Donbass som i vissa fall känns lite långsökta och i vissa fall lätt malplacerade. Det ger oss i alla fall en vink om att det som skrevs i sten i ett "Reconciliationmonument" som uppfördes 2009 inte är så lätt att upprätthålla idag.









Egna bilder. Ett Reconciliationmonument-monument restes 2009 där Sverige, Ukraina och Ryssland enades om att "tiden läker alla sår". Svårare att hålla med om idag kan tänka.



Poltava är annars fortfarande fullt av minnen från Sovjettiden. Här syns fortfarande hammaren och skäran på byggnader kring det stora runda torget mitt i stan och det finns såväl en Leningata som Röda Armegata och Komsomolgata. Dessutom en Leninpark som dock numera saknar den Leninstaty som stod här fram till 21 februari 2014. Bara sockeln är kvar och Lenin har ersatts med en ukrainsk
flagga. På runda torget finns ett ryskt monument över segern mot svenskarna och i toppen på detta vajar också, den dag vi är här åtminstone, den ukrainska flaggan tillsammans med UPA:s rödsvarta. Det pågår någon form av torgprotest när vi besöker torget vilket känns som vardagsmat för mig numera efter fem månader i landet så vi noterar inte ens vad den handlar om. Gissningsvis krav på Jatsenjuks avgång.

Egen bild. Leninstatyn står inte längre i Leninparken i Poltava. Han är ersatt av en Ukrainsk flagga.



Egen bild. En av alla protestaktioner som hålls i Ukraina. Den här på runda torget i Poltava.


Egen bild. Det ryska segermonumentet i Poltava när vi är där 21/3-16.


Vår guide förklarar lite lätt besvärat att den rödsvarta flaggan blivit symbol för uppror och inte nödvändigtvis Banderas motståndsrörelse. Hon förefaller också lite förlägen över de lagar som infördes för ett år sedan som innebär att flera av stadens gator snart kommer att byta namn. Den som letar efter Leningatan i Poltava nästa år lär leta förgäves. Det lär dock ta längre tid att ändra Poltava-bornas namnminne gissar jag av erfarenhet från Tjernivtsi där de gamla namnen på namnändrade gator lever kvar i folkmun än så länge.

Själv är jag av uppfattningen att den här symbolpolitiken är mycket skadlig för möjligheterna att ena landet och att metoderna att försöka styra människors tyckande och tänkande är i princip desamma som Sovjetstatens. Den stat som Ukraina med sina "Decommunization laws" vill markera sitt avståndstagande mot.

För oss som kom för att följa i Karl XII:s blodspår blev besöket här i Poltava mer av ett intressant nedslag i dagens ukrainska blodsfejd där Ukraina står mot Ryssland och de ukrainska "kosackerna" åter gripit till vapen mot varandra. Precis som i Poltava 1658.