Morgonstund har guld…


... i mun eller i mund kanske, även utan en prasslande dagstidning. Här ute på landet kommer inga morgontidningar, morgontidningar i den mening som man kan ha i samhällen, alltså på morgonen. Här kommer de fram, långt efter att man redan hört allt på radio eller tv eller läst alltihop på en nättidning.

Jag har en prenumeration på Svenska Dagbladet, visserligen bara på nätversionen men ändå. Jag vill påstå att jag inte hör till SvDs kärnläsarkrets (finns det ordet?) men det är så att de bästa korsorden finns och alltid har funnits i just SvD. Med hjälp av en "app" kan jag lösa sådana korsord på min "surfplatta". Det fungerar, även om känslan med vanans makt inte är precis densamma som förr (får jag väl medge lite motvilligt). Kul med korsord, även om det nöjet är lite tunt som urvalskriterium. Men jag har i alla fall prenumeration på Sörmlands Nyheter, som visserligen också är politiskt förankrad högerut men inte lika långt ut som SvD. Undrar förresten, om inte dagstidningarnas politiska förankring numera tunnats ut eller tonats ner.

Valet av morgontidning kan alltid diskuteras. Jag har bytt flera gånger. Men jag är i alla fall nöjd med att läsa tidningen på dataskärmen i stället för att samla ihop pappersbuntarna, som snabbt växer till gigantiska högar och som är ett slöseri med naturresurser i flera led. Hur många granar eller andra träd, som årligen går åt för att bli pappersmassa för dagstidningar, har jag ingen aning om. Det finns komplicerade beräkningar om det och de varierar beroende på intressena hos den som räknar. Skogsindustrin har intresse av att säga att det t.ex. räcker med en halv gran för att förse ett normalhushåll med ett års direktreklam o.s.v. Den miljömedvetna räknar på sitt sätt. Men högarna av papperssopor, som bara till en del kan återanvändas, är tillräckligt stora för att skapa eftertanke hos var och en.

Ja, ja det gäller att läsa SvD med lite omdöme. Det blir en vanesak. Ibland blir det lite mycket. Nyligen fanns en lång artikel av Bergin om Trumps alla tokigheter, när det gäller terrordåd och hans uppfattning om medias bristfälliga bevakning av dem. Artikeln kunde tyckas innehålla en häpnadsväckande läsning, åtminstone för dem, som ännu inte förstått vidden av dumheterna från Vita huset. Det är en sak men jag måste medge att jag studsade lite vid avslutningen. Så här stod det:

Det är förvisso en presidents främsta uppgift att skydda nationen och efterleva konstitutionen. Mot den bakgrunden går det förstås att hävda att terrordåd utförda av muslimer är ett problem. Det går också att hävda att terrorism är ett problem oavsett vilken religion terroristerna har eller var de kommer ifrån.

Mördande reklam


Det kommer ständigt skräppost till mitt mejlkonto. Programmet är så konstruerat att det automatiskt rensar bort det mesta och placerar det i en särskild folder, vilket är bekvämt. Någon gång har jag ändå kikat på skräpposthögen. Många av skräpmejlen börjar med att uppmana mig att klicka på dem, även om jag anser att det är skräpmejl. Intressant psykologi.

Under en tid nu har de flesta skräpmejlen varit erbjudanden om att låna pengar. Det kostar ingenting, nollränta, inga amorteringar, inga uppläggningskostnader, allt är gratis, pengahimlens portar är öppna. Till slut kollade jag ett av alla dessa erbjudanden. Om jag lånade 500 000 kr under ett antal år, skulle jag slippa uppläggningsavgift men det skulle, trots texten i reklamen, till slut kosta 855 000 kr eller mer. Ahaa, det var inte helt gratis. Hoppas stänket av sarkasm gick fram. Ser något alldeles för bra ut, så är det inte det. Så bra, alltså. Räntefrihet betyder inte räntefrihet utan räntefrihet under en mycket kort tid och sedan en rejäl ränta. O.s.v.

Jag hittade också ett erbjudande om en Iphone 7 för fem kronor. Bara så där, bara för att någon är så snäll eller för att jag är så söt. Det såg ju väldigt bra ut, som om man var en idiot som inte tackade ja. Till slut och efter (våghalsigt) klickande på olika otydliga länkar gick det att förstå att erbjudandet dels gällde bara ett litet lager av mobiler, jag tror två (!) stycken, dels var kopplat till deltagande i en datingtjänst, säkert svindyr och långvarig, och till skyldighet att förse något obskyrt företag med alla mina detaljer inklusive kontokortsuppgifter. Hmm. Naturligtvis skulle ingen "sucker" få en mobil för fem kronor.

Sju eller åtta av 10 skräpmejl gäller utlåningsinstitut med för mycket pengar. De övriga gäller för det mesta något online-spel eller att man kan vinna i egendomliga utlottningar av omöjliga prylar. Påtagligt många egendomliga erbjudanden kommer av någon anledning från Danmark. Nu för tiden är datingtjänsterna färre och porr slipper jag. Porr till sjuttioåringar är väl i reklamsammanhang som att skicka bilreklam till småbarn. Reklammakarna har säkert koll på åldern hos olika konsumentgrupper. Det tror jag och minns min kompis, som berättade att han precis från det han fyllde 60 började få reklam om vuxenblöjor.

Nätreklamen är ungefär lika seriös som Trump.

Hyr ut, hyr in…


Airbnb är tjänsten man kan använda för att på nätet hyra semesterbostad eller för att hyra ut sin bostad eller bara rum i den till turister. Tjänsten har fått ett enormt genomslag, inte bara i USA utan i många länder. Man kan hitta massor av fina lägenheter, hus och rum för någorlunda överkomliga priser. Man kan å andra sidan tjäna storkovan på uthyrning. Airbnb är en jättelik hyresförmedling, skulle man kunna säga, för korttidshyror och utbudet är enormt.

Ju större och ju mer populärt Airbnb blivit, desto fler intressenter med penningintressen samlas runt omkring tjänsten. Det står väl inte på, innan en börsnotering ska till, vem som nu äger Airbnb. Kunderna, d.v.s. turisterna och uthyrarna, dit allt fler professionella krafter hör, skockas runt tjänsten. Hotellen vrider sina händer. Skattemyndigheter har fått upp ögonen för verksamheterna och börjat införa regler och genomföra olika kontroller. I USA pågår olika juridiska försök att stoppa tjänstens framfart, sannolikt påhejade av hotellintressen. Det påstås t.o.m. i New York att Airbnb innebär ett hot mot seriösa bostadssökande.

Airbnb-appen är tekniskt gjord så att sammanmäklade parter fullföljer sina överenskommelser inom ramen för Airbnb och för att förhindra att parter genom direktkontakt med varandra går förbi tjänsten och tjänstens möjligheter till intäkter. Man ser till att uppgifter om mobiltelefoner, mejladresser och egna websidor inte får visas via Airbnb. Jag vet inte, hur mycket Airbnb-företaget tjänar på sina tjänster men ska försöka ta reda på det.

Vi har själva haft stor glädje och nytta av tjänsten så här långt. Det återstår att se, hur det blir framöver. Det skadar inte att branscher skakas om lite av nya företeelser, vilket för det mesta tycks ske på nätet numera. Men det blir tristare, åtminstone dyrare, med de nya tjänsterna allt eftersom penninggamarna börjar kalasa på bytet.

Näthat


Ingen blir hjälte av att näthata. Därför är det vanligt med anonyma näthat.

Mårten Schultz är professor i juridik vid Stockholms Universitet. Han skriver i tidningen också, artiklar om juridiska spörsmål i Svd - bra, tycker jag. Senast skrev han om näthat och ofredande, så man fick lära sig lite mer om det. Ofredande är ett lindrigt brott, som domstolarna dessutom tolkar restriktivt. Även om en straffskärpning för ofredandebrott föreslagits, kan man nog säga att det, från straffrättslig synpunkt, är ganska ofarligt för den som har lust att näthata. Vissa grövre näthatbrott kan väl också tänkas, t.ex. olaga hot men, såvitt jag vet, är det ännu mer sällan näthatet kan anses nå den nivån.

Schultz nämnde bl.a. journalisten Orrenius, som blivit utsatt för hatbrott från högerextremister så illa, att han valt att lämna landet under en tid. En nätharare skrev så här på nätet om Orrenius, bara för att han ägnat uppmärksamhet åt en högerextrem pseudonym på nätet: Om ni skulle få lust att tömma en spann avföring i hans brevlåda eller bara urinera i den. Låt svinet få känna på att han gick för långt när han... o.s.v. Orrenius fick också via nätet flera mordhot. Domstolarna kom fram till att ofredande inte förelåg. Schulz nämnde också ett nätpåhopp, som gick ut på att köra upp en trasig flaska i underlivet på en kvinna, vilket inte heller ansågs vara brottsligt.

Man kan undra, varför vi har en så förlåtande inställning till just näthatet. Ett skäl är att vi är mycket måna om vår yttrandefrihet. Det ska vi förstås vara. Vi är så måna om den att vi tvekar rejält inför straffbeläggande av yttranden, även om de är olämpliga eller hänsynslösa. Alltså har vi en mild lagstiftning för sådana övertramp och domstolar som tolkar regler välvilligt mot de få som åtalas. Dessutom har vi en polismakt, som inte utreder mer än en bråkdel av alla påstådda näthatbrott. Det blir inte bra. Näthatet lär nu ha nått sådana nivåer att många skribenter pä nätet tystnat av ren självbevarelsedrift, säger Schultz. Vilket väl just är avsikten hos många näthatare, att tysta åsiktsmotståndare alltså. Värnandet om yttrandefriheten har i någon mening blivit kontraproduktivt.

Apropå nätbrott, förresten, hörde jag igår på nyheterna att sexualbrottskommittén kommer att föreslå att sexuella övergrepp mot barn på nätet jämställs med sådana, där fysisk kontakt förekommit. En avancerad tanke, tror jag, för de allra flesta brottmålsjurister. En person, som kontaktar barn på nätet och förmår dem att utföra sexuella handlingar, skulle kunna dömas till våldtäkt utan att ha haft fysisk kontakt med barnet. Precis å kommer det kanske inte att bli men det finns andra vägar. Våldtäktsbrottet kommer att döpas om, nätbrott kan ges strängare straffskalor o.s.v. Kommitténs förslag till omrubriceringar, straffskärpningar och modernisering på sexualbrottsområdet verkar vinna gehör hos alla politiska partier, så förslagen lär ha goda möjligheter att bli lag.

Strängare regler är bra men då måste det också finnas en polismyndighet, som har resurser och kompetens att beivra och utreda anmälda brott. Det är si och så med den saken i största allmänhet och på nätbrottssidan i synnerhet.


Jag bara säger…


Vi har blivit vana vid information om hatbrott på nätet och på sociala media, hot, bedrägerier, utpressning o.s.v, som pågår hela tiden. Polisen varken vill, hinner eller kan utreda mer än en bråkdel.

Då och då sipprar information ut om olika databrott av mer omfattande och uträknat slag, där länder och organisationer är inblandade snarare än enskilda personer. NSA gör ett, FRA något annat. CIA påstår si, KGB så. Övervakning, hackerattacker, nättroll och trojaner till höger och vänster. Nyckelordet är information. Alla är ute efter att skaffa information eller att hindra andra att få information, att få korrekt information eller att förvränga information, information om länder, privatpersoner, företag, myndigheter, krigsmakter. Den mest åtrådda informationen avser som vanligt, direkt eller indirekt, makt och rikedom, ibland rädsla. Inflytande och pengar triggar det mesta av brottsligheten. Sofistikerad data- och nätteknik har gjort det omöjligt för enskilda länders poliskårer och säkerhetstjänster att utreda eller ens kartlägga databrott, som pågår eller förbereds. Utrymme finns även i cyberrymden för information, som syftar till fattigdomsbekämpning, miljöförbättringar, demokratibyggande, kunskapslyft, sociala nätverk och andra goda ändamål men konkurrensen är hård från allt skräp och elände.

Man undrar, om det är en ny form av kallt krig, som pågår.

Det var väl inget nytt i det här. Förresten, ska man aldrig inbilla sig att man själv kommer med något nytt. Varje påstående har redan gjorts tusen gånger och vridits och vänts på, varje tanke och alla idéer har redan noterats i media, sociala eller allmänna. Utom de exceptionella. De är sällsynta och dem läser man inte om på Facebook eller Twitter eller i bloggar.

Våga hoppet…


... ut på nätet och ut i cyberrymden. Det behöver man knappast uppmana någon yngre människa nu för tiden. Alla är redan därute numera. De tekniska förutsättningarna må variera i världen men majoriteten av världens människor har chans att använda internet på det ena eller andra sättet. Här hemma är vi bortskämda med sofistikerade nätlösningar och moderna datorer och smarta mobiler. Till och med ute på vischan, där vi bor, kommer det snart att finnas möjlighet att få fiberuppkoppling, sägs det. För bara något år sedan trodde jag aldrig det skulle ske. Inte för att det är så nödvändigt med de utmärkta mobila lösningar som finns - i vårt område i alla fall.

Sociala media, kallas den nya folkliga cybervärlden, som inte är så ny längre.

Nätet blev startsignalen för många att offentliggöra tankar via bloggar. Bloggosfären har vuxit till en ofattbart omfattande värld, där bruset är så högt att det i praktiken är omöjligt för den enskilda bloggaren att höras av andra än dem, som från början vet, vad de vill följa.

Och så kom Facebook, världens största kundregister, med information om alla dess användare, på olika sätt till salu för marknaden. Numera kan man knappast röra sig alls på nätet utan att träffa på siter, system, program som hänvisar till Facebook kom kontaktkanal. Själv lämnade jag “Fejan” för flera år sedan, då jag tyckte att företaget Facebook ville kolla och äga för mycket av mitt.

Efter Fejan har det dykt upp en rad andra s.k. sociala media. Youtube, Twitter, Instagram, chat rooms, Linkedin, olika Googlesidor, det finns hur mycket som helst, där man kan följa eller följas. Inom familjen använder vi något som kallas Kik för konversationer inom en begränsad krets, som vi själva bestämt (någon egendomlig extern person har dock dykt upp då och då). Nyligen fick vi tipset att titta på Pinterest ett nätforum för delning av idéer om det mesta, som inredning, hemmet, hus, hobbies, design, prylar, ja, allt. Man kan samla andras och egna idéer, privat eller öppet, på ett någorlunda skräddarsytt sätt.

Det kommer mera.

Ju mer man använder nätet, desto större blir riskerna för att utsättas för personliga påhopp, spam, virus, trojaner, identitetskapningar, bedrägerier, integritetskränkningar, snuskig porr o.s.v. Det går inte att undvika alla risker. Det gör det inte IRL heller. Bara att leva själva livet innebär ett visst mått av risktagande. Så är det och så ska det vara. Så är det på nätet också. Precis som i livet i största allmänhet behövs vid resan ut i cyberrymden en god portion information om olika företeelser och faror, sunt förnuft och kanske också lite tur för att undvika de värsta blindskären. För all del behövs en del nya regler och gränser också. Att det finns särskild brottslighet på nätet, näthat och annat som är svårhanterat för såväl enskilda som rättsvårdande myndigheter, innebär inte att Internet ska inskränkas eller avskaffas, vilket givetvis vore omöjligt och alldeles för sent påkommet ens om man kom på tanken. Hot kommer här och där från andra hållet, från makthavare som vill kontrollera informationsflöden och hindra fria meningsutbyten. Det ska dom inte få. Ett fritt Internet har blivit ett viktigt instrument för skydd av yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter.

Cement i brallan


Trots att min laptop är en Mac-dator, har den fått något virus, ett lindrigt men ändå. Lite snuva men knappast någon feber. Vid surfning länkar något insmuget program oprovocerat och alldeles för ofta till sökmotorn Yahoo av någon anledning. Jag använder aldrig Yahoo. Så kommer jag att tänka på att Yahoo nyligen sålts för mångmiljardbelopp och att köpeskillingen givetvis påverkats av antalet användare, klick och så´nt. Samband, tja, vem vet men en gissning är att det är ganska många, som blivit länkade ofta till Yahoo på sistone. Annars har jag i stort sett varit förskonad från virusproblem och det tror jag har att göra med valet av "mac-datorer".

Men även på min dator finns en massa spam, oönskad e-post alltså. Uttrycket lär komma från en Monty Python-sketch. Egentligen är väl spamproblem mer fråga om, hur e-postsystemet fungerar hos olika leverantörer än om virus eller trojaner. Ibland är det nog lite av varje. Under en tid för några år sedan fick jag många oönskade mejl om dagen. Det var om det ena och det andra. Spelbolagen, bilföretag, finansbolag, sexindustrin m.fl. hörde ständigt av sig. Min spamsituation blev så småningom bättre efter byte av e-postleverantör. Viss, särskilt tydlig skräppost sorteras bort automatiskt av e-postleverantörens system och möjligen för att jag ställt in datorn så någon gång. Annat slinker igenom nätet men numera inte så mycket. Vissa, ganska få spam-meddelanden ser jag, andra hamnar i papperskorgen direkt.

När jag häromdagen satt och slängde gamla mejl på nytt och för gott, meddelanden som tagits bort av mig eller datorn men som låg kvar i papperskorgen, hittade jag ett ganska speciellt reklamutskick. Det var för något sexhjälpmedel, Viagra kanske eller något liknande. Den slogan man använde för att sälja mer var: Få stånd på 30 sekunder, få en penis av betong. Okej. Det är förstås inget att skämta om att många män i högre ålder har svårt med erektionen, särskilt de som har eller haft prostatabesvär. Impotens kan naturligtvis vara sorgligt. Men, allvarligt talat, vem köper ett medel, som skapar en betongstång i kalsongerna. Och 30 sekunder är knappast nödvändigt i praktiken. Inte för att den där reklamen låter trovärdig men, oavsett det, borde den snarare begränsa än befrämja försäljningen.

Storebror i farten


Den här bloggen skrivs på en bloggmall, som tillhandahålls av amerikanska Google. På "hanteringssidan" till bloggen finns, det kommer så att säga med i paketet (vad mer, som kan finnas i paketet, vill jag inte ens tänka på), några olika rubriker och länkar, en som är Läsare och till den hör en världskarta, som med olika färgintensiteter visar, från vilka länder läsare av bloggen kommer. Sverige finns förstås med där i färg med en färgton som varierar lite dag från dag. Det är klart att Sverige är med. Den som läser bloggen måste förstå svenska. Trodde jag. Men lika ofta som Sverige, är USA färgat på den där världskartan, oftast med den mörkaste färgtonen. Numera har även Ryssland färg, om än en lite ljusare ton än USA, nästan lika ljus som Sverige.

Det blir lätt parodiskt, när man ser att särskilt USA har en mörkare färgton än Sverige, vilket skulle betyda att bloggen har fler läsare i USA än i Sverige. I USA finns ingen, som har ett i mitt tycke legitimt intresse av att läsa den här bloggen. Inte i Ryssland heller. Jag är alldeles säker på att varken amerikaner eller ryssar på allvar är intresserade av innehållet i min lilla blogg, utom av något sorts allmänt makt- eller säkerhetsskäl. Den här statistiken, om den stämmer, har nog snarare med massövervakning att göra. Insamlandet av data om egna och andras befolkningar har, som vi vet, antagit hysteriska proportioner. NSAs och KGBs system blinkar kanske rött, när vissa alarmerande ord förekommer i övervakade privatpersoners inlägg på sociala media.

I Sverige hjälper FRA villigt till med insamlande av data om vanligt folk och här tvingas även operatörer och leverantörer av internettjänster att hjälpa till med lagring av inspelade mobilsamtal och annan digital trafik. En eller annan hackad, privat webkamera, som DN rapporterade om igår, är en sak. Staters och makteliters massövervakning är något annat. Men det är mycket som kan ursäktas med terroristbekämpning. Det skulle förresten vara intressant att veta, vad som finns lagrat om en själv efter några års bloggande, i amerikanska, svenska eller ryska servrar eller någonstans i cyberrymden. Spännande också att fundera över, hur sådan information sparas och hur mindre trivsamma makthavare kan komma åt den och använda den.

Det är 32 år sedan 1984.

Nätfasoner


Näthat är en trist företeelse i nutiden. Bakgrunden till näthat varierar. Det kan vara ungdomligt oförstånd, okunnighet, allmänt dåligt omdöme, feghet, hämnd, brottslighet eller alkoholmissbruk. Gränsen för, när digitala påhopp blir näthat är inte självklar, det är den inte för annan mobbning heller. Och det behöver den ju inte vara. Alla inser att nedsättande omdömen och personliga påhopp, som man inte vill stå för irl, som livet kallas på nätet, inte blir mer ursäktliga, för att de framförs digitalt. Definitionen spelar ingen roll. Alla vet någorlunda, vad näthat är och ingen vill bli utsatt för det. Med lite sunt förnuft och gott omdöme utsätter man själv inte heller andra för påhopp på sociala media.

Visst näthat sprids som en sorts propaganda för en inställning. Som med all propaganda, avväpnas den bäst genom igenkänning som sådan. Ett nättroll mister sitt inflytande, om det släpas ut i dagsljuset. Näthat är fegt, särskilt när det utövas anonymt. Det är som demonstranter med balaclava eller sverigedemokrater på Avpixlat. Visst, vi är alla ögontjänare i någon mening, även om det är skämmigt att medge men gränser behövs. Vem sätter dem? Lagstiftaren kanske kan bidra men rättssystemet har inte resurser. Förtal, ärekränkningar och rena hot lämnas obeivrade. Föräldraansvaret, tja, det är en lång historia och tar ju dessutom slut i en viss ålder. Det bästa vore om användarna valde bort sociala media, där näthat förekommer och där ansvariga inte gör tillräckligt åt det. Lätt att säga men man kan faktiskt välja. Det är som med kvällstidningarna, tabloiderna, som kommer ut på morgonen. Man kan sluta läsa dem men, så länge människor vill läsa dem, kommer de att finnas.

Sanning eller konsekvens


Jenny Nordberg skrev en krönika i SvD i helgen med några intressanta frågeställningar om öppenhet och övervakning i vår nya nätkultur. Vi står upp till öronen i tekniska möjligheter och sociala media. Myndigheter och storföretag vet allt om oss, avlyssnar, filmar och läser alla våra tankar och allt vi säger och gör och villigt delar med oss av. Att gränser måste finnas för myndigheters och företags övervakning och andra intrång i privatsfären, är självklart, även om gränsdragningen blivit mindre tydlig med den nya tekniken och kulturen.

När det gäller den privata sidan av saken, frågar sig Nordberg, om den här utvecklingen gjort att vi ljuger mer eller mindre. Frågan i sig lämnar inget utrymme för att vissa inte ljuger alls. Om det var avsikten, är det helt rätt. Det finns ingen, som inte ljuger alls. Vi polerar sanningen, förvränger, förtränger förstorar, förminskar, ljuger helt enkelt, det gör vi allihop. Det är mänskligt. Vissa lögner är oförlåtliga, andra ursäktliga. ibland ljuger vi om småsaker, ibland om viktiga saker, ofta för att framstå som bättre än vi är, emellanåt omedvetet, ofta förslaget o.s.v. Är man ond, om man ljuger? Finns ondska? Är det värre att ljuga offentligt än för sina nära? Är det krasst det här? Kan vara, njaej, nej, tja är mina svar.

Jag känner till min hustrus mejladress, inloggningskoder (de jag känner till att hon har), hennes personnummer, bankkonton, facebookadress, kan se vad hon har i sin dator och mobiltelefon o.s.v. Jag är inte säker på, hur många motsvarande uppgifter hon känner till om mig men hon har tillgång till allt på det ena eller andra sättet. Ska man ha tillgång till all information om varandra, om man delar vardagslivet? Ska man i så fall utnyttja möjligheterna? Inte nödvändigtvis. Vill vi egentligen ha mer personlig integritet, vara mer privata, ha lite fler hemligheter även i privat avseende? Knappast. Frågeställning i krönikan jag nämnde är närmast, om gränsdragningarna blivit svårare med den tekniska utvecklingen. I förhållande till makt och myndighet kanske men knappast privat, skulle bli mitt svar.

Klarna, inget vidare


Det skapas nu för tiden nya system för det ena och det andra som kan göras på nätet. Lyckas man, antingen det gäller lek eller allvar, kan man bli miljardär, läser vi i tidningarna. Populärt är att ordna olika betaltjänster, ett område där många vill vara med och dela på bankernas kaka. För rätt länge sedan startades ett gäng sådana tjänster, Payex, Payson, PayPal m.fl. Den sistnämnda, PayPal, tappade jag förtroendet för för länge sedan, liksom för min dåvarande bank, när det visade sig att PayPal med bankens men utan min medverkan felaktigt hade belastat mitt bankkonto med två eller tre större uttag. Jag sökte förgäves rättelse via PayPal och banken men fick ingen som helst hjälp utan fick till slut ordna hela saken själv genom detektivarbete och kontakter med dem som fått pengarna. När jag sedan ville bli avregistrerad från PayPal, som jag aldrig träffat ett avtal med från början, gick det inte, fick jag höra! Bank bytte jag förstås.

På senare tid har Swish dykt upp en praktisk och effektiv, förhoppningsvis någorlunda säker, metod för kontantbetalningar mellan mobiltelefoner. Det kommer säkert flera betaltjänster. En betaltjänst, svensk tror jag, som jag nyligen stött på, är den som tillhandahålls av Klarna. Här är min story om Klarna i korthet.

Jag köpte förra året en onödig grej. Jag betalade på det sätt som säljaren begärde och det var via Klarna. Prylen var inte bara onödig, utan visade sig också vara felaktig. Det blev bråk om saken. Så mycket bråk att tingsrätten fick avgöra att viss återbetalning skulle ske till mig. Men säljaren vill inte följa domen utan vill göra ett avdrag vid betalningen, ett avdrag, som vi inte är ense om. Jag har så småningom begärt verkställighet av domen via kronofogden. Klarna har då och då dykt upp och framfört olika frågor och synpunkter på mitt mellanhavande med säljaren och jag har varje gång påpekat att jag inte har någon uppgörelse med Klarna utan med säljaren. Klarna envisas med att behandla mig som sin kund. Senast hade jag ett långt, lätt parodiskt samtal, där Klarna förklarade att man hade ett delbelopp, som man ville betala till mig.
- Gör det, sade jag, men jag är inte med på att det är någon sorts slutuppgörelse.
- Tyvärr kan jag inte göra det, för vi har inget kontonummer till Dig.
- Det kan Du få nu.
- Nej vi måste be dig att fylla i en blankett och få kontonumret skriftligt.
- Men ni ju haft mitt kontonummer tidigare.
- Vi sparar inte på dem.
- OK, men du kan får du mitt kontonummer igen, nu.
- Det går inte tyvärr. Vi kan inte ta emot muntliga uppgifter om sådant. Du måste fylla i en blankett för att vi ska kunna betala.
- Det vill jag inte.

Sedan följde pingpong en lång stund med upprepningar från båda håll inom samma teman. Till slut sade klarna-personen.
- Då får vi hantera återbetalningen som att Du har ett tillgodohavande hos oss.
- Nej, det är jag inte med på. Jag har inget avtal med Klarna och vill inte ha något tillgodohavande. Se bara till att betala det belopp ni ska, så kan jag upplysa er nu i telefonen om konto.
- Tyvärr kan vi inte göra så. Vi har våra bestämmelser.
- Så Klarna kan inte betala ett belopp till mig till ett konto som jag anger i telefon?
- Nej, jag beklagar men du kan få tala med en chef till mig.

Det blev ett långt samtal, ett meningslöst samtal. Jag tror jag upplystes ett dussintal gånger om att jag var tvungen att fylla blanketter eller skicka brev eller mejl för att Klarna skulle kunna betala ett delbelopp, som deras egentliga kund, säljaren av varan, uppdragit åt dem att betala. Vad är det för betalningstjänst, det här Klarna? Tjänsten verkar inte genomtänkt, personalen verkar okunnig. Jag är förmäten nog att utfärda en varning till er som tänker köpa något av en säljare, som använder Klarna.

Näthyfs


Den stora debatten om näthatet och folks oansvariga beteenden, framförallt på sociala media, satte igång för länge sedan. Män som beter sig mot kvinnor. Män som inte respekterar gränser. Män som inte fått lära sig vanligt hyfs, än mindre vettiga värderingar. I den förra debatten slapp vi det mesta av den främlingsfientlighet och rasism, som vi ser i den nyväckta debatten i anledning av mäns sexuella trakasserier vid stora sammankomster. Men själva fenomenet med motståndet mot jämställdhet som grasserar bland den manliga delen av befolkningen är detsamma. Nästan lika illa men inte riktigt är det med ultrahögerkrafternas användning av sociala media i mer allmänpolitiska syften.

Det blir obehagligt och ibland rent patetiskt, när man tar del av det ena exemplet från sociala medier värre än det andra. Nedsättande kommentarer, rasistiska tillmälen, könsord, svordomar, ofta rena hot. Visst, vi värnar om åsiktsfrihet, tryckfrihet och andra mänskliga rättigheter. Alltså måste folk få uttrycka sig som de önskar om vad som helst, så länge det inte går över gränsen till brottslighet. Det sistnämnda är ett problem i sig, eftersom polisen varken har intresse av eller resurser att hålla efter näthoten. Men det innebär inte att mer tänkande människor måste ta del av allt som alla säger och skriver. Man kan faktiskt välja att inte delta i allas facebooksidor, att inte uppehålla sig i chat rooms man inte gillar, att inte läsa fascistiska bloggar, att inte delta i lågvattendebatter på kommentarsfälten, att inte följa personer på Twitter och Instagram, som redan visat sidor man ogillar o.s.v. Läser man t.ex. Avpixlat, får man inte bli förvånad över rasistiska och nazistiska uttalanden. Det är ju det Avpixlat är till för.

Mer information, bättre kunskap, vettiga förebilder är vapen, som måste användas mot de värsta avarterna i sociala media. I den snäva demokratiska bemärkelsen gäller det att inte falla till föga och rösta på SD, bara för att många andra gör det. Ett parti, fullt av företrädare som uttalat sig fascistiskt, ett parti med nazistisk bakgrund kan inte rimligen vara något val för den som på allvar tror på demokrati och jämlikhet.
___________