Segt och osegt


Jag ska berätta en vardaglig, rätt ospännande historia från myndighetssverige. Det gäller Lantmäteriet, en myndighet som sällan väcker uppmärksamhet och som för det mesta sysslar med ganska okontroversiella ärenden, t.ex. att uppdatera kartor över vårt vackra land. Min historia handlar om att skapa en samfällighet för en enskild väg, något som Lantmäteriet kallar anläggningsåtgärd.



Förra våren kom vi och grannar fram till att vi nog, trots att bara en handfull fastighetsägare är berörda, bör ha en vägsamfällighet för vår privata lilla grusväg på ungefär en kilometer. För ordningens skull. Alltså en sorts förening, där frågor om vår gemensamma väg kan hanteras. Det är inte särskilt många eller stora frågor. Då och då behöver vägen sladdas. Ibland behövs mer grus. Någon gång behöver något göras åt något dike eller någon buske. Snöröjningen på vintern är vanligen den största posten. Intresset att lägga ner eget arbete på vägen är tunt bland berörda fastighetsägare.

Två av oss gav så småningom in en ansökan om inrättande av en vägsamfällighet. Det gjorde vi förra våren. I april, tror jag. Någon dryg månad senare fick vi en bekräftelse på att Lantmäteriet fått vår ansökan. I bekräftelsen meddelades att ärendet inte lottats på någon lantmätare ännu och kötiden för att få en lantmätare utsedd var ett halvår. Det enda tydliga i meddelandet var informationen om, vad vi skulle få äran att betala för förrättningen så småningom.

Tiden gick. Inga livstecken från Lantmäteriet. Förrän nu i februari, då vi fick ett nytt besked om, vad handläggningen av ärendet hos Lantmäteriet skulle komma att kosta, nu med höjda timpriser från förra beskedet. Om själva ärendet sades ingenting. Som svar på en telefonförfrågan meddelades att ärendet fortfarande inte tilldelats någon lantmätare och att, kort sagt, ingen ännu lyft ett finger i vårt ärende. Vidare fick jag reda på att ingen heller skulle komma att lyfta ett finger före sommaren, sannolikt inte före nyår heller. Snittväntetider numera till början av handläggningen hos Lantmäteriet var 10 till 22 månader och ett så oprioriterat ärende som vårt skulle troligen bedömas ligga i den övre delen av det intervallet. Bortåt två år, innan men ens tittar på saken låter lite magstarkt.

Men vi sitter inte i sjön. Vägen är farbar utan Lantmäteriets hjälp. Ilandsborna har gått och kört på vår väg i ett par, tre hundra år utan någon samfällighet, så det ska väl gå bra ett par år till.

Efter beskeden från Lantmäteriet använde jag vår lilla väg för en tur in till byn och Vårdcentralen, där jag behövde få ett blodprov taget inför en undersökning på annat håll. Jag hade inte avtalat någon tid och blev sittande i väntrummet i så där fem minuter. Hela besöket, inklusive inskrivning, provtagning, väntan och adjö tog mindre än 10 minuter och på frågan om, vad det kostade var svaret: Ingenting.

Av detta kunde man dra slutsatsen att vi i Sverige prioriterar personlig hälsa framför kartritning och vägföreningar, vilket är bra mycket bättre än om vi hade gjort tvärtom.

Radikalt


Ett språklig modeord är "radikaliserad". Radikaliserad, det skulle man inte vilja bli. Då blir man terrorist. Då får man bära bombbälte. Ungdomar, framförallt unga män, som reser till Syrien eller Irak för att frivilligt delta i krig, är radikaliserade. Det lär betyda att de på något vis förvandlats till extremister med så starkt hat mot västerlandet att de vill ställa upp i ett krig på den andra sidan. Bakom uttrycket lär ligga en anspelning på en omvändelse till någon sorts muslimsk ytterlighetsideologi, typ jihadism eller kalifat. Tills för något år sedan hade jag aldrig hört uttrycket radikaliserad. Nu hör jag det varje dag. Nu slipper jag höra transparens varje dag. Radikalisering har tagit över som modeordet för dagen. Inser att det har med typen av nyheter, som för tillfället är just nyheter, att göra. Problemet med radikalisering är tyvärr ingen språklig futilitet. Företeelsen med dessa legosoldater är givetvis förskräcklig.

Så till en helt annan sak. Dan Eliasson är rikspolischef. Många hackar på honom för tillfället. Omorganisationen av polisen till en myndighet i stället för ett helt gäng har väckt missnöje både här och där. Även inom myndigheten själv, tycks det. Färre poliser på gatorna i stället för fler som det var avsett. Ingen verkar ha märkt någon förbättring. Men hur skulle man kunna det, när det nya knappt hunnit genomföras ännu. Eliasson säger själv att myndigheten har problem med för lite personal, både uniformerad och annan. Så han tänker strunta i att det saknas pengar till att anställa så många, som han anser behövs. Han har bestämt att det ska anställas 700 nya personer, trots att det inte ryms i budgeten. Han hoppas på att politikerna i efterhand ska ge honom rätt. Han inser, säger han, att han har problem, om hans förhoppning visar sig välgrundad. Eliasson tycker sig ha hört signaler. Lite tufft agerat, kan man tycka. Men gissningen är att Eliasson vet mer om kommande budgetar än han låter oss veta. Och, framförallt, tänk om alla verkschefer gjorde så! Hur skulle det se ut? Det svenska generalmottot, tänk om alla gjorde så. Tänk om alla enskilda chefer agerade utanför reglerna och efter eget huvud. Det skulle bli oordning och kaos. Någon djävla ordning ska det va’, som CH Hermansson uttryckte det för knappt 50 år sedan om något helt annat.