"Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva"

Foto: Elinor Wermeling

Jörgen Thorsson är aktuell i biofilmen Måste Gitt och med två singlar från sitt kommande album Fan Livet, det femte i ordningen, som släpps den 23:e mars. Han har en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm den 3:e och 10:e april där han kommer spela musik och även berätta om sitt liv. Nedan berättar han om hur han fick upp ögonen för skådespeleriet och om sina guilty pleasures när det kommer till musik.

Texten till Krossa mig är helt fantastisk. Vill du berätta om den?
- Kul att höra! Särskilt från experthåll, du som är poet. ”Krossa mig” är ett sätt att säga att du får mig. Jag kommer att våga låta dig krossa mig. Jag riskerar nu allt. Med vetskapen om att det kommer att göra ont. Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva.

Hur kom du i kontakt med Lisette Pagler? 
- Lisette och jag har varit kollegor på Stadsteatern i Stockholm. Tyvärr aldrig i samma produktion.

Din femte skiva släpps nu i slutet av mars, finns det en röd tråd genom skivan?
- Hade nog lite planer på det. Ironiskt nog med avstamp i att berätta nåt om världen utanför mig. Men det gick inte. Ju mer jag ville berätta om världen desto fler låtar blev det om hur jag faktiskt har det. Nu finns enstaka fragment kvar av ursprungsambitionen. Så röda tråden är att skivan innehåller det jag känt och tänkt under tre år av mitt liv. Just nu låter det såhär när jag tänker högt i låtform, kan man säga.

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Disciplin och tid. Att välja ur kaoset av idéer och tankar. Och inte ge sig fast det suger. Jag skissar fram en massa text. Ser till att det finns. För när jag väl sätter mig med musiken kan det gå ganska fort. Men om det inte finns text som har bäring så kan det avstanna helt. Så då gäller det att våga gå till den där platsen där jag kan bomba ur mig, där det mesta är oanvändbart. Sen gäller det att bita i, välja, stanna kvar i låten, fast det kanske börjar skava, men man får inte ge sig.

Kommer du att ge dig ut på en turné i samband med att skivan släpps? 
”Turnén” börjar med två konserter på Teater Galeasen, Stockholm 3:e och 10:e april. Kanske slutar det där. Haha. Nä, men om du tar tag i det så kommer jag. Herregud. Jag önskar att det fanns en turnéplan. För jag får frågan, t.ex när kommer du till Malmö? Men som ganska oberoende artist och människa så hamnar ju allt på eget bord. Och då är det lätt att ge vika för bördan. Dessutom rullar min skådiskarriär på, så jag skulle behöva att nån verkligen bjöd upp mig för en turné.

Du spelar just nu Riddar Kato i Mio Min Mio. Hur är det att gestalta honom? 
- Har skojat om att jag äntligen är i synk med min egen ondska. Egentligen ganska enkel roll. Det pratas om honom hela pjäsen. Publikens förväntan byggs upp. Och det jobbet gör inte jag, utan det gör mina eminenta skådespelarkollegor. Så min uppgift är att smasha in. Men jag ville göra honom otäckt vansinnig och oberäknelig. Känslig. Inte en arg gubbe. Att publiken får pay-off för att de får vänta länge på slutbossen.

Vad var din relation till Astrid Lindgren när du var barn? 
- Haha, det som gestaltades i Emil och Bullerbyn var inte så långt från min egen barndom. Skit under naglarna, djur, gården och allt sånt. Fast mycket mer diesel såklart... och tv-spel.

Du är också aktuell i Måste Gitt där du spelar bokförläggaren Puma. Vad kan du berätta om Puma? 
- Puma är Metins (huvudkaraktären) antites. Metin lever småkriminellt liv, men med en talang, han skriver ner sina stötar, och skriver ner det bra. Och av märklig omständighet så hamnar den här dagboken i förläggaren Pumas händer, som ju vill ge ut den. Det är ju såklart förenat med livsfara för Metin. Så frågan blir om Puma är en sjysst person, som tar Metins öde på allvar, eller om han är en innerstads-oppurtinist som bara vill tjäna pengar. Eller är han båda? Sen är det lätt att krydda och snickra fram en roll när situationerna är så bra skrivna av manusförfattarna Ivica Zubak och Can Demirtas.

När insåg du att du ville skådespela? 
- Tror när filmen gjorde inträde i livet. Inte att jag förstod att jag faktiskt kunde jobba med nåt sånt. Men att få gestalta karaktärer. Framför allt med humor. Det har varit en del av mig på nåt sätt, sen lekens tid.

Jag älskade din roll i I Anneli. Hur var det att spela Don? Finns det några likheter mellan honom och dig själv? 
- Haha! Den stackars olycklige och otursförföljde väktaren. Kul du gillar. Du sällar dig till en skara underjordiska fans som jag har stor respekt för. Det betyder att ni gillar samma som jag. Jo, det är såklart mycket jag i Don. Skillnaden är att Don lever i olyckan. Har varken humor eller analys för att hantera det. Han bara är och gör. Jag däremot, även om det är eländigt ofta, har lyxen att kunna använda mig av det. Don måste gå till väktarjobbet som vanligt. Därför tror jag vi gillar honom. Han kämpar, men vet knappt om det själv. Don kanske har det bättre än jag.

Du har gjort en del humoristiska roller, vad får dig själv att skratta? 
- Humor man kan dela med barn. När man upptäcker nåt tillsammans, då blir det verkligt roligt, som om humorn uppfinns för första gången. Annars gillar jag satiren. När det bränns. Såklart. Men då skrattar man kanske inte, det är bara kamplust.

Du växte upp på landet i Dalsland, hur var din uppväxt där? 
- Komplex. Haha. Nä, men det går inte riktigt att beskriva. På skivan finns en sång som heter Högt över Lagårdstaken. Det är i alla fall ett försök.

Vad minns du mest från din barndom? 
- I vuxen ålder har jag ägnat mer tid åt att minnas det som var dåligt än det som faktiskt var bra. Så nu under andra halvan av livet ska jag ta fram det som var bra. Fram för mer positiva minnen.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Som skådespelare, ja. Tror det. Kanske var 10 år. Jag var med i ett julspex i den lilla bygdeskolan i Sundals-Ryrs socken. Jo, jag vet, det låter 1800-tal… Och vi spelade nån form av pjäs, som vår annars läskige ”tillsynslärare” (som det hette) hade skrivit. Jag spelade nån slags senil morfar med lyte, peruk och allt. Jag levererade bland annat repliken: ”Fungerar precis som kommunen i Vänersborg”. Tydligen var det satir som gick hem, inte förstod jag varför. Men fick alla att skratta. Den kraften. Berömmet efteråt. Vadå, kanske är jag bra på det här?

Nu bor du i Stockholm, vad gillar du mest med stan? 
- Allt! Att det är så mycket av allt, och att det bor en massa fina men ängsliga människor överallt. Stockholm har ju såklart det vanliga sjuka. Folk går efter invanda mönster. Sina upptrampade stigar. Men så möts vi på massa platser. Och det är oerhört fint. Men sjukt. För vi känner inte varandra. Fint. Vi samlas kring ställen och karriär och pengar. Var och en efter sin egen plånbok. Sjukt. Det är inte Rio. Det är inte New York. Det är Stockholm. Människor är mycket mer i sina hem än de borde vara. Inklusive jag. Så om jag fick bestämma; mer av all kultur och möten och mindre av det som är det ordningsamma hämmade kapitalistiska. Om tjugo år har det enligt statistiken flyttat in ett helt Göteborg, folk precis som jag, som vill ta del av stan. Då är det stort. Då kanske vi kan börja snacka.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 
- Det som knäckte mig var Roxettes Look Sharp. En kompis hade den på LP. Den låten var så stark. Det vred till hela mig. Inget blev sig likt efter det.

Någon speciell artist som påverkat dig?  
- Mest skämmiga artister. Borde vara mer påläst. Mer Indie. Och jag har ju såklart halv-coola saker för mig. Som nu när Säkert! släppte en ny skiva; den går på repeat. Och framför allt, svensk text. Som nu när Kent skulle gå i graven. Oh my God, sugit i mig hela deras narrativ. Men jag ägnar mig hela tiden åt hemliga skämsartister som jag lyssnar osunt mycket på då och då. Återvänder alltid till Metallica en gång om året. Skäms för det. Oasis, men det är tydligen inne igen. Winnerbäck. Gillar det, men skäms för det. Så jag går runt i mina lurar och skäms med Coldplay. Tills jag lyssnar på Erik Lundin. Då blir man cool. Och så där håller det på. Egentligen skulle jag väl svara Radiohead bara, och inte utveckla det mer.

Har din musiksmak ändrats mycket sen du var yngre?
- Den ändras. Det som är konstant är att jag spelar på mina instrument. Sen morphas det med samtiden. Men även om jag har koll på teori, hur man skriver och så, så söker jag det enkla vid pianot, där verkar jag vara konstant. Har gjort det hela tiden.

Du har många järn i elden, hur väljer du bland dina projekt? 
- Jag vet faktiskt inte. Blir ledsen varje gång jag måste säga nej. Men oftast försöker jag göra jag allt. Som har med konst att göra. Och ibland blir det bara massa tid över. Då försöker jag dra igång saker själv.

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 
- En hel dag full av lek och kärlek. Men i väntan på den dagen så duger en produktiv arbetsdag ganska bra.    

Ruvar du på några dolda talanger?
- Nej, tror inte jag är så nördig, så jag blir inte så bra på nåt enskilt utan fuskar på allt möjligt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig själv?
- Åh hjälp. Sjuk fråga. Philip Seymour Hoffman är ju död, så då blir nog det aldrig av.

Lyssna på den fina duetten Krossa mig nedan.


Musikens kraft


Musik tillför något fint i livet, på det känslomässiga och abstrakta planet. När det vill sig, ger musiken oss upprymdhet och lugn, glädje och melankoli, alltihopa eller något av det. Harmonierna är inte lätt att sätta fingret på, de bara finns där, i musik som passar lyssnaren, och i bästa fall kan man uppfatta dem. En sorts lycka, kan man säga. När man hör vacker musik i radion eller någon annanstans, kan tiden stanna upp lite. Vardagsbekymren är tillfälligt bortblåsta och en stund är man i en egen värld. Vill det sig riktigt väl, delar men den dessutom med någon eller några andra. Att stora musiker hyllas med både ära och rikedom, är lätt att förstå.

Personligen har jag sedan ungdomen vurmat för rock och soulmusik. Särskilt den amerikanska soulmusiken är lätt att falla för, allra helst den afroamerikanska. Den musik man gillade som ung, gillar man hela livet. Men, lyckas man undvika att fastna fullständigt i ungdomsvurmen, har man goda möjligheter få ta del av även andra fantastiska "musikresor" under hela livet. Några har jag lyckats komma med på. Det kan gälla folkmusik, klassisk musik, soul, blues, rock, jazz eller pop. Man måste verkligen inte vara expert för att lyssna på olika sorters musik. Man behöver ju inte köpa skivor längre. Det finns nedladdningar och det finns mycket att lyssna på i radion, SRs Klingarn t.ex. och klassiskt i P2 och så finns ju Spotify. Själv lyssnar jag just nu på urvackra Laudate dominum av Mozart på Spotify och nyss var det Dance of the blessed spirits ur Glucks Orfeu and och Euridice. När det gäller det klassiska, blir det för mig som novis de mest kända och lättlyssnade verken, gärna Puccini och sådant men också det "lättare" av Bach och Beethoven.

Förr i världen hängde jag med i musiken och lyssnade både på gammal och ny musik inom favoritområdena. Det har avtagit med åren men intresset har inte försvunnit. En dotter, som arbetar i musikindustrin, är god hjälp med uppdateringar och nyheter.

Om någon vecka ska hustrun och jag gå på konsert i Stockholm och lyssna på Tomas Andersson Wij, en favorit sedan länge numera. För den som inte lyssnat på honom, kan jag säga att det är åt trubadur- och vishållet, rätt annorlunda jämfört med det jag lyssnar på mest men bra och ganska allvarligt.

"Jag tänker skriva låtarna som ingen vill vara utan"

Foto: Press

För två år sedan släppte Lukas Lind sin debutsingel Taykardi och nu är solokarriären i full rullning. Idag släpper han nya singeln Dynasti, som han själv beskriver som en hyllning till ungdomen och frigörelsen. Läs mer om det och om hans uppväxt bland annat här nedan. 

Du växte upp i en frireligiös församling. Hur var det?
– Både positivt och negativt. Man fick ju ett tydligt sammanhang och en stor gemenskap, med både äldre och yngre, vilket många söker som ung. Det fick många mig att stå på scen tidigt i livet. Musiken är ju en stor del av kyrkans gemenskap. Men idag kan jag känna att mitt kristna sammanhang jobbade en hel del med skuldbeläggning och ett väldigt mallat sätt att tro på Gud. Det var kvävande och kreativiteten blev inte sällan lidande.

Hur har din uppväxt präglat dig?
– När jag i början av 20-års åldern slutade gå i kyrkan regelbundet försvann det sammanhang och mycket av den tro jag haft innan. Det var faktiskt lite som att mattan drogs bort under mina fötter när jag lämnade den. Idag kan jag ofta känna en ensamhet, spridda skurar av meningslöshet, men känner mig samtidigt mycket gladare, friare och närmre livets essens. Jag tror att min bakgrund har gett mig en förståelse och acceptans för människor i samhället som bär andra erfarenheter än de vanliga.

När kände du att du ville satsa på musiken?
– Jag har skrivit låtar sedan början av högstadiet. Jag hade ett par olika band under tonåren och satsade rätt hårt med ett av dem. Sedan tog studier och jobb inom journalistik mycket tid i början av 20-års åldern, även om jag alltid fortsatt att skriva musik. Nu känner jag att jag har kommit tillbaka till musiken ordentligt igen. Hittat mitt sätt att skriva på och ser hoppfullt på framtiden.

Din nästa singel heter Dynasti. Berätta om den!
– Den är en hyllning till ungdomen och frigörelsen. Om sena sommarkvällar på filtar i parker, där de stora frågorna förklaras i enkla, naiva och koncisa slagord. Det är någonting härligt med det där. Världen är så himla ogripbar och märklig ofta. Låten är en hyllning till den där känslan när ingenting känns omöjligt.

När kommer EP:n?
– Innan sommaren! Vi kommer att gå ut med exakt datum snart.

Blir det lite spelningar i samband med släppet?
– Ja, jag har dels en releasefest inplanerad på Morfar Ginko i Stockholm. Sedan är det några andra gig på gång också. Kommer mer information om dem snart.

Hur tänker du när du gör musik eller går du mycket på känsla?
– Det tar rätt olika vägar. Men oftast börjar jag med känslan. Jag hittar ett beat, ackordföljd eller melodislinga som känns inspirerande. Sedan kopplar jag bort hjärnan så gott det går och försöker hitta en naturlig sångmelodi. Efteråt ser man ofta att det finns ett textmässigt tema i improvisationen. Då börjar arbetet med att renodla och förtydliga. Men ja, det händer absolut att jag börjar med texten också.

Jag vill veta mer om vardagliga Lukas. Har du en favoritemoji?
– Haha, hm. Vänta ska kolla igenom mina konversationer...Nej, alltså, får erkänna att jag är en riktig stelpinne när det kommer till emojis. Hjärt-symbolen är jag ganska flitig på att använda ser jag.

Säg att du skulle DJ:a på en klubb, vilken musik får man höra om man bokar dig?
– Har aldrig DJ:at och kommer nog aldrig göra. Känns som att alla gör det nu för tiden. Känns rätt trött. Om jag skulle göra det skulle det säkert bli rätt mycket 60-talsdans och rivig indiepop tror jag. Jag gillar prestigelösa dansgolv där folk dansar för att ha kul, när de skiter i hur de ser ut och sånt.

Gjorde en artikel för några månader sen där folk listade de bästa svenska skivorna någonsin, vilken är den bästa, enligt dig?
– Skitsvårt att bestämma mig. Men jag tycker att en skiva som förtjänar mycket mer uppmärksamhet är Christopher Sanders Jorden var rund. Så mycket kan jag säga i alla fall.

Ruvar du på några dolda talanger?
– Nja, jag är rätt bra på bollsporter. Men det är väl var och varannan människa? H

Vad får dig att skratta?
– Bra svensk standup, David Brent, svart brittisk humor och när människor har distans till sina tillkortakommanden och misslyckanden. 


Vad har du annars planerat framöver?
– Jag tänker skriva låtarna som ingen vill vara utan.

Lyssna på Dynasti här nedan!

Hampus Carlsson – Refuserad


Foto: Johan Ahlström

Refuserad är Hampus Carlssons första EP. Tidigare har han släppt 7 singlar varav alla har varit smått fantastiska. De två senaste singlarna, Jag vill dö och Hångla är med på den nya EP:n. Jag som följt Hampus utveckling märker en skillnad mellan hur det lät på de första singlarna och hur det låter nu. Det är mindre rivigt och mer mjuka 80-talsdoftande melodier. Bäst av de nya låtarna tycker jag Flyger är, en låt som börjar försiktigt men som sen sätter fart, en hyllning till de som vågar sticka ut från det gråa cirkelsamhället. 

Vi lyssnar inte på musik på samma sätt idag, men jag längtar ändå efter att höra Hampus i albumformat. Enda smolket i bägaren den här gången är Du gör mig hel som inte alls ger mig rätt känsla. I övrigt låter det fantastiskt. Lite som ett Gyllene Tider som kompar Håkan Hellström. Och när budskapet är gemenskap och dans som aldrig kommer låta samhället eller normer stå i vägen för rätten att få sticka ut och vara den en är, så ös på bara! Musik som är händer som sträcker sig mot kärleken för att rädda undan den från allt jävla mörker. Festerna är korta, men ack så vackra, livet är kort, men ack så vackert. Musik att låta vintersolen gå ner i, oavsett om du är på dansgolvet eller fuldansar hemma för dig själv. 

Lyssna på Refuserad här nedan! 

"Göteborg är en stad värd att hyllas"

Foto: Press

Bakom namnet Maybe Canada står Magnus Hansson. Göteborgsmusikern släpper den 3 mars debutskivan Ruined Hearts på Adore Music. Vi möts av folkrock av allra bästa sort och nu när vi är i en tid då vinden och regnet tävlar om att banka på fönstret så passar musiken extra bra. Här nedan berättar Magnus om debutalbumet, om omslag och om kärleken till Göteborg. 

Berätta om debutalbumet Ruined Hearts!
- Jag är väldigt stolt och glad att den snart är ute. Det har tagit lång tid men nu känns det helt rätt att den ska ut. Jag tycker den är vemodig på ett ganska osentimentalt sätt. Jag gillar verkligen hur den låter och hur låtarna blev.

Hur kommer det sig att albumet dröjt så länge? 
- Det hände en massa saker som tog energi och jag såg ingen riktning med hur musiken skulle presenteras under en ganska lång tid. Sen kom Adore Music med på tåget och då föll det på plats och vi har jobbat på bra tycker jag.

Releasefest 10 mars, vad kan de som kommer förvänta sig av kvällen? 
- De kan förvänta sig ett toppat band med några av de skönaste musikerna från staden Göteborg och musik med en ärlig ton.

På nya skivan fastnade jag särskilt för Take it easy, vill du berätta lite om den? 
- Kul att du gillar den! Drabbades av hur en vän körde på lite för hårt och ramlade ner gång efter gång. Utbrändhet och så. Gillar också att just den spelades in sist en dag i studion när någon behövde gå men vi andra tänkte - äh, vi gör en låt till?

Vad är historien bakom ditt artistnamn? 
- Vanlig fråga... Det är en halvflummig tanke om att jag kanske kunde tycka om Kanada? Att hänga runt i ännu ett nordligt fast mycket större land. Gillar mycket musik därifrån.

Dina omslag är fantastiskt fina. Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket av musiken bara släpps digitalt? Är det fortfarande relevant?  
- Tack! Det underbara omslaget på Ruined Hearts är målat av Anders Tolergård. Kolla upp! Ett geni. I och med att jag hade som plan att det skulle bli LP denna gång kändes det extremt viktigt. Innan har jag haft en tanke men kanske inte känt lika mycket inför de små fyrkanterna i musiktjänstens fönster. Jag gillar dock tanken på att sinnen jobbar ihop och att en bild kan få stå för ett innehåll av ljud och text. Sen det senaste omslaget tror jag det blir svårt att göra något annat än fortsätta fråga andra att göra så fina omslag. Gillar också att det som i fallet med Ruined Hearts kan stå som ett konstverk självt.

På tal om skivomslag, vilka är dina favoriter, topp 3? 
1) Joni Mitchell - Blue. Mäktig hon är! Å vilken skiva.
2) Radiohead - The Bends. Mest för att jag lyssnat sönder den plattan. Älskar den och då följer omslaget med...
3) Johnny Cash - American Recordings 4 tror jag? Gammal gubbe som kämpar på. Fin profil.

Om du fick välja att släppa en skiva i endast ett format, vilket skulle det vara?
- Digitalt. Det känns mest rättvist. Flest människor som vill kan ta del av musiken och det känns bra.

Det känns som att din musik är som ett flöde av berättelser. Hur tänker du kring vad du vill få ut?
- Jag skriver ofta lite som dagboksanteckningar och så hittar jag på lite till det. Kanske någon hittar igenkänning eller bara en skön line någonstans som de kan relatera till? Jag gillar människor och hur de stretar på för att få detta livet att gå ihop. Det är spännande. Att leva och att iakta.

För några år sedan gjorde du en kärlekshyllning till Göteborg, vad är det du tycker bäst om med Göteborg? 
- Ja, men den är värd att hyllas tycker jag. Återigen till människan och de människor jag mött och möter i denna stad. Jag gillar hav också. Att den ligger så gör den typiskt bra. Här finns både ambition och drömmar men också en ganska avslappnad känsla. Lite som Kostym och mjukisbrallor. Bra båda två.

Var hänger du helst en ledig dag? 
- På dagen är jag gärna ute om vädret bjuder till. Promenera runt med kärlek och ta ett glas lite här och där. Laga mat med vänner senare. Toppa med konsert på Pustervik eller annat för kvällen aktuellt ställe.

Hur ser det ut med spelningar för dig framöver?
- Det ser fint ut! Det blir både Europa och Sverige. Detaljer kvar så ska inte skryta för mycket än men det kommer snart läggas ut.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
- Hade en grymt skön upplevelse på Live at Heart i Örebro då jag körde själv i en jättekyrka. Akustiken och allt med känslan av att det kanske inte är så dumt att lyssna på Maybe Canada ändå.

Till sist, om du skulle sammanfatta dig själv med en karaktär ur filmhistorien, vem skulle det vara då och varför?
- Haha! Galet svår fråga. En kan ju önska en skulle sätta sig bredvid någon av de mäktiga personer som gestaltats som tagit modiga och viktiga beslut för att förändra andras tillvaro till det bättre. Tror inte jag är herren på täppan direkt heller?... Det får bli pojken i E.T kanske? Omtänksam kan jag nog sträcka mig till att jag är. Och lite harig kanske?... haha. Vi släpper det. 

Lyssna på singeln Ruined Hearts här nedan! 

Hampus Carlsson – Jag vill dö



Jag blir alltid så glad när Hampus Carlsson släpper nytt. Hampus, som slog igenom 2013 med låten Sommarplågor, är nu aktuell med singeln Jag vill dö. Titeln öppnar inte upp dörren till någon lycka, men nog finns där hopp mellan raderna om att allt blir bra igen. Kontrasterna mellan när ens kärlek är nära och när hen är längre bort. Förhoppning och förvirring. Soundet doftar 80-tal och lyriken någon slags solskensdränkt ångest. Hampus Carlsson gör för närvarande Sveriges bästa pop.

Thomas Sekelius – Awakening

Foto: Press

Idag tar den 19-åriga Youtubestjärnan Thomas Sekelius, som vi mest är vana vid att se sminka sig framför kameran, steget ut i musikbranschen med singeln Awakening. Den handlar om att få vara sig själv, att vakna ur en mardröm av normer som säger åt en hur en ska vara, till ett liv där en själv bestämmer. Detta budskap är något som genomsyrar hela Thomas Youtubekanal. I år vann han pris på QX-galan i kategorin årets HBTQ-youtuber där han gav en känga åt bl.a. Trump. Med över 270 000 prenumeranter har han ett stort inflytande hos unga som får en normkritisk förebild som ständigt utmanar vad som är kvinnligt och manligt.

Lyssna på låten här nedan:

Västerbotten runt med Olov Antonsson

Foto: Press

Olov Antonsson släppte i slutet av november skivan Nere och ute i AC län. En skiva som känns, andas, lever, dansar Västerbotten och som golvade mig totalt på det mest positiva sätt. Skivan är Olovs första på svenska, men han har tidigare bland annat gjort musik under namnet Cocoanut Groove. Det märks att Olov älskar det han gör och det är lätt att fastna i låtar som Umeå, jag älskar dig men du drar bara ner mig nu och Stjärnhimlen. Här nedan berättar Olov om uppväxten, musiken och drömmar. 

Du växte upp utanför Skellefteå, hur var din uppväxt där?
- Jag är uppväxt i en by som heter Skråmträsk. Det är Västerbottnisk jordbruksbygd, med ladugårdar, lutande lador på öppna åkrar, skog, sjöar och åar. Det var fint att växa upp där! Särskilt när man var ett barn. När man blev lite äldre började man längta till städer och tyckte att ens hemby var trist. Nu uppskattar jag den mycket igen! Jag växte upp där med två systrar (som idag bor i Stockholmsområdet) och min mamma och pappa som bor kvar där än. 

Vem var du när du växte upp? 
- Jag var väldigt intresserad av idrott fram tills gymnasiet ungefär. Mest fotboll som jag spelade tills jag var 17. Men även andra sporter som ishockey, bordtennis, tennis etc. Det var väldigt fokuserat på idrott överlag bland ens kompisar på den tiden. Det var bra sammanhållning på nåt vis, fina minnen. Nån gång i när jag var 12-13 blev jag också intresserad av musik, när jag fick höra mina systrars popskivor. Det var sent 90-tal och de lyssnade på Beatles, britpop som Pulp, Suede och Oasis och indiegrejer som The Smiths och Belle and Sebastian. Första gången jag hörde Morrissey blev jag illamående, men det vände väldigt snart och blev senare nästan en besatthet.   

Minns du vad du drömde om som barn? 
- Som riktigt liten var det väl att bli bonde och älgjägare – saker som min pappa höll på med. Sen fotbollsproffs som Tomas Brolin. Sen blev det mest musik jag drömde om.  

Numera bor du i Umeå, var hänger du helst i stan när du har en ledig dag?
- Det är fint att gå eller cykla längs älven mot Backenkyrkan och vidare mot Baggböle om det är en fin dag. Jag gillar också Tvärån, som ligger Väst på stan där jag bor, som jag sjunger om på skivan också. 

Minns du den första skivan du fastnade för? 
- Min allra första cd-skiva var singeln När vi gräver guld i USA med GES på försommaren 1994. När jag upptäckte musik på riktigt var det mycket tidiga Beatles som jag verkligen fastnade för: Please please me, A hard day’s night och Rubber Soul. 

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag spelade trumpet i musikskolan som barn, men när jag upptäckte popmusiken i sexan bytte jag till gitarr. Jag började försöka göra egna låtar redan då, men det tog väldigt lång tid innan jag förstod riktigt hur man skulle få ihop en hel låt från början till slut. I gymnasiet började jag spela gitarr med några kompisar i Skellefteå, bandet hette The Tidy Ups och gav ut några EP:s och spelade lite här och var 2002-2004. 

Din första skiva på svenska har varit ute i drygt två månader, hur har responsen varit?
- Den har varit fin! Den har fått väldigt bra recensioner, vilket varit superkul. Och jag blir alltid superglad när någon hör av sig och säger att de lyssnat och gillar skivan. 

Jag fastnade verkligen för Stjärnhimlen, kan du berätta lite om den låten? 
- Det var en av de sista låtarna jag skrev till skivan. Jag är själv nöjd med hur den blev. Den utspelar sig under en nattlig promenad på gatan som jag bor på i Umeå, Skolgatan. Jag gillar att gå på promenader, och flera av låtarna på skivan handlar om att driva runt i Umeå. Det kallas flanördiktning inom litteraturen tror jag. I Stjärnhimlen ville jag liksom måla upp en bild av en natt i en stad och hur det känns att gå runt där. Jag är nöjd med hur allt liksom flätades ihop, Sinatra, Four Tops, stjärnhimlen, aftonstjärnan, månen. Jag ville att refrängen skulle vara väldigt fin och romantisk (”det är dig jag tänker på under stjärnhimlen än”), den innehåller också en referens till Joni Mitchell-låten Both Sides Now (vi har sett moln från båda sidor). 

Du har tidigare sjungit på engelska, hur kom det sig att det blev på svenska nu? 
- Det var något jag velat göra länge, men inte riktigt vetat hur, liksom. Tycker alltid att låtar med texter på svenska blir starkare på nåt vis. Sen skrev jag Johanna i parken någon gång kring 2013-14 och blev peppad på att försöka göra ett helt album i samma stil. 

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Låtarna på Nere och ute i AC län är nästan uteslutande skrivna vid samma skrivbord i min lägenhet, vid pianot eller med en akustisk gitarr. Och nästan alla låtar är skrivna väldigt sent på kvällen. Det blev som en vana under 2015-2016 att vara uppe väldigt sent och göra låtar. Det är nog det allra roligaste med musik tycker jag, att skriva låtarna. Sen har de som jag gjort skivan med bidragit otroligt mycket till att låtarna blev som de blev. Mattias Malm (producent och arrangör) och Petter Utbult (stråk- och blåsarrangör) har bidragit med massor med idéer, arr, slingor, hooks och rytmer. Deras insatser var helt avgörande. De övriga musikerna på skivan, som Josef Ringqvist (bas), Erik Karlsson (trummor) och Jonas Lindsköld (klaviatur) var också superviktiga. 

Det är mycket referenser till äldre musik i dina låtar, om du får välja dina tre favoritmusik-klipp på youtube, vilka skulle det bli då? 
- Det finns många favoritklipp, men jag tar de tre som jag kommer på först:

1. Kirsty MacColl spelar den fantastiska låten Soho Square i brittisk tv 1992. Så bra röst, så bra låt!  
2. Bruce Springsteen spelar Thunder Road i London 1975. Tror det här var hans första spelning utanför USA. Allt är så perfekt: Låten är den bästa han nånsin skrev, varje textrad är bra, framförandet är så enkelt med bara piano och sång, men varje sekund är magisk. 
3. Brian Wilson spelar Surf’s Up ensam vid pianot i dokumentären Inside Pop: The Rock Revolution från 1967. Låtarnas låt på nåt vis. Och här i så otroligt fin och bräcklig version. 

Säg att du skulle få anordna en festival i Västerbotten, vad skulle känneteckna den festivalen?
- Då skulle man nog vilja hålla till en bit utanför stan, i nån fin by, kanske vid nåt vattendrag. Det fanns en väldigt trevlig festival här utanför Umeå som hette Gravmarksfestivalen för några år sen, ungefär så skulle det väl vara. Eller som festivalen En ljummen i gräset i Vinterviken i Stockholm som min svåger Peder arrangerade för ett antal år sen. Att man kan sitta i gräset och dricka en och annan öl och se några band man gillar. 

Till sist, vad är planerna för året? 
- Vi ska ha några spelningar i Umeå nu under våren, bland annat på festivalen Umeå Open sista helgen i mars. Det blir kul, jag kommer spela med ett väldigt bra band, och ha med blåsare och stråkar på scen. Det är något av en dröm att kunna spela med så många musiker live. Sen får vi se, jag skriver alltid på nya låtar, men jag har inte bestämt när vi ska ge ut något igen. Förhoppningsvis blir det en ny skiva eller EP inom inte allt för lång tid!

Lyssna på Nere och ute i AC län här nedan! 

"Donald Trump har grusat alla förhoppningar till en fortsatt värld. Vi skall vara glada om vi överlever"

Foto: Torny Gottberg

Johan Hellqvist och Erik Frenkel är aktuella med ett nytt projekt, elektronisk pop under namnet DNR & DO. Efter många år tillsammans i bandet Auto-Auto hittar de nu nya vägar tillsammans. Första singeln heter Vädergud och släpptes den 18 januari. 

Första singeln Vädergud, hur skulle ni beskriva den?
(Erik) - Det är en bisarr saga om samtiden. En discodänga som handlar om att helvetet är andra människor. En misantropisk popsång.

I slutet på februari släpper ni en EP, skulle ni säga att det finns en röd tråd genom den? 
(Erik) - EP:n är ganska brokig eftersom det är material ifrån närmare två års arbete på den. Hälften är politisk surrealism och hälften är mer personliga teman.

(Johan) - Det var ganska mycket diskussioner kring vilka låtar vi skulle ha med och sådär... Vi är något envisa.

På vilket sätt är ni två mest lika - och mest olika som personer?
(Johan) - Oh herregud vilken fråga! Vi är sjukt olika men på vissa sätt lika. Alltså rent musikaliskt så är väl Erik mer låtskrivaren av oss och jag är den här eviga nördande ljudkillen, även om jag har ljugit ihop en melodi eller två genom åren. Erik kan dessutom spela en rad instrument som jag inte mäktar med... På ett personligt plan är vi också rätt olika men vi har ju stått ut med varandra i snart 20 år så vi är kanske mer lika än vi tror.

(Erik) - Oj, vi är väl ganska olika som personer i de flesta fall. Det kan nog ses som en styrka när man gör musik ihop.

Er musik låter både modern och 90-talsinspirerad. Hur känner ni kring nostalgi? Är det intressant att blicka tillbaka?
(Erik) - Vi är väl och har alltid varit nostalgiker. Att blicka bakåt är viktigt för referensramar men totalt oviktigt för skapandet. Nostalgin i soundet handlar nog mer om en lek med genrer än något annat.

(Johan) - Det är skitviktigt med nostalgi. Det kanske är ett symptom på att man är gubbig men jag tycker inte det kommer sådär vansinnigt mycket bra nya artister nuförtiden – undantag finns dock, typ John Grant, Young Fathers etc. Det är ju så att den musik som man är uppväxt med fortsätter att vara viktig för en själv som person resten av livet så det är väl naturligt att man inspireras av det som man lyssnat på genom livet.

Finns det en historia bakom ert bandnamn?
(Johan) - Ja.
(Erik) - Bandnamnet är en kompromiss men vi gillar hur det låter.

Hur ser låtskrivarprocessen ut?
(Johan) - Oftast så jobbar vi mycket med loopar och doningar. Förmodligen så har någon av oss en idé som han har donat med och så jobbar vi vidare tillsammans på den. Ofta slutar det med att vi slänger tre minuter, börjar om från början med 13 sekunder som vi tyckte var bra och jobbar oss fram utifrån det. Vi använder bitvis rätt daterad både mjukvara och hårdvara så det är sällan det är så att vi skriver på ”traditionellt” sätt. Buzztracker för arr och inspelning, och Amiga 1200 som midimaskin för dom som nu vet vad det är nuförtiden.

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Erik) - Låtarna vi gör kräver ett visst mått av personligt ansvar hos lyssnaren. Förhoppningsvis ska lyssnaren förstå och känna en samhörighet med oss och vår världsbild, men om inte går det såklart att bara slappna av och gilla läget. Ingen press!

Vad lyssnar ni själva på?
(Johan) - Trip hop, psy-trance, 60tal, blues, 90tal, punk, gothpop, synthpop... Det mesta förutom dansband typ.

Om jag ber er räkna upp några klassiska ögonblick ur musikhistorien på rak arm, var hamnar vi då?
(Johan) - Menar du generellt? Eller som vi har upplevt? Generellt: Kraftwerk 2002 i Paris var stort för mig personligen eller Yello förra året i Berlin.

Vad händer med Auto-Auto nu? 
- :X

Frågar dig Johan som bott i Berlin, hur är musikklimatet där om du jämför med Göteborg?
(Johan) - Vi har båda bott i Berlin, Erik har bott där längre än vad jag har – men jag huserade i andra delar av Tyskland ett par år... Nåväl. Musikklimatet i Berlin är ju helt annorlunda – Det kommer sig ju naturligt av att man inte så jävla uptight med öppettider och sånt som i Sverige. Vem vill gå hem klockan två egentligen? Det är ju vansinne.

(Erik) - Berlin är ju en technostad och har därför en DJ-kultur som inte går att jämföra med Göteborg. Personligen älskar jag techno men det har inget alls med den typen av musik vi gör just nu. Vi har pillat med techno med tidigare projekt dock.

Var i Göteborg hittar man er när ni inte gör musik?
(Johan) - För min del är det hemma i Studion. Har i princip slutat att gå ut helt och hållet. Någon enstaka gång är det väl någon konsert som jag smiter ut på men annars är det inte mycket.

(Erik) - Mig hittar man runt långgatorna eller Linné på helgerna.

Till sist, vad har ni för förhoppningar på 2017?
(Johan) - Donald Trump har grusat alla förhoppningar till en fortsatt värld. Vi skall vara glada om vi överlever.

Lyssna på Vädergud här nedan! 

Thomas Murvall – Start a fire

Foto: Press

En som vill starta upp en eld är Thomas Murvall som idag debuterar med singeln Start a fire. Låten har en ganska enkel text med en melodi som snurrar runt i huvudet på ett härligt vis ganska snabbt. Något för dansgolvet som lär fyllas av värme dessa kalla vinternätter. Jag har svårt för att kalla singeln för särskilt originell, men det lär säkerligen bli en singel att dansa, hångla och brinna till. Ibland är det skönt att släppa taget om verkligheten och bara lyssna sig in i en bra låt, originell eller inte. Jag gillar Thomas röst och det ska bli spännande att se var han tar vägen härnäst. 

Lyssna på Start a fire här nedan! 

"Det är en ganska fucked up värld vi lever i och det finns mycket att vara arg över"

Foto: Press

Vilma Colling debuterar som soloartist när hon idag har släppt sin första singel Fucking fel. Hennes karriär inleddes i popbandet En drös poeter, men nu står hon på egna ben. Här nedan berättar Vilma om singeln, var hon helst hänger i Stockholm och om sina dolda talanger. 

När föddes intresset för musik? 
- När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli ”popstjärna”, är det sorgligt att jag inte släppt det än? Mamma satte mig på pianolektioner ganska tidigt men det tog ett tag innan jag vågade uppträda med just musiken. Jag har i princip vuxit upp på kulturskolan och tagit alla lektioner som finns. Men som 12 år bestämde jag mig för att skapa ett band med mina bästisar och det var då jag fick utveckla skrivandet och vilket var det jag fastnade för. Jag har aldrig sett mig själv som sångerska direkt, jag bara älskar att skapa.  

Vad händer med En drös poeter nu?
- Vi har tagit en paus än så länge. Vi får se om vi dyker upp på kartan igen. Men det var ett gemensamt beslut vi tog då livet ledde oss olika vägar och nya intressen dök upp. 

Kan du berätta lite om din singel Fucking fel och vad den handlar om?
- Jag ville skriva en låt som var arg och lite kaxig. När den först blev klar tänkte jag att det kunde vara en liten rolig hint till fuckboys, men känner nu i efterhand att den kan appliceras på flera situationer. Det är en ganska fucked up värld vi lever i och det finns mycket att vara arg över. 

Beskriv din musik med tre ord.  
- Proddad personlig pop

Vad tänker du på när du skriver texter? 
- Jag tänker på det som ett pussel. Jag vill hitta textrader som hänger ihop och gärna lite smarta metaforer däremellan. Ibland finns det ju en styrka i ärligheten och att skala av alla dolda budskap etc. Det är en balans det där. Men melodi och text hör ihop för mig, kan inte skriva det ena utan det andra. 

Du är född och uppvuxen i Stockholm. Var hänger du helst i stan? 
- Är uppvuxen på Södermalm så jag ska inte ljuga, känner mig lite vilse norr om stan. Har grubblat på något smultronställe hur länge som helst nu men jag kan inte komma på något! Man lär ju med störst sannolikhet hitta mig hemma, på någon billig bar på söder eller på Sephora. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag har väldigt blandad musiksmak. Under perioden jag skrev mina kommande singlar lyssnade jag mycket på Rihannas senaste album Anti, Ariana Grande och Tove Lo. Skulle inte säga att det kommer höras i musiken jag släpper men jag går definitivt i en starkare pop-riktning än vad En drös poeter någonsin gjorde. 

Minns du den första artisten du verkligen fastnade för? 
- Ja, jag brukade sno min storebrors MP3 och lyssnade på Iggy Pops The Passenger på repeat. Det var det där riffet i början jag verkligen gillade. Sen tvingade jag honom att ladda ned Kelly Clarkson-låtar åt mig och Since U been gone blev en favorit. Det är ju Max Martin så helt off var jag ju inte!

Vad brinner du för, förutom musiken? 
- Jag älskar att måla och teckna och pluggade bild och form i gymnasiet. Film är också ett stort intresse jag har. Därför gör jag omslag och videos själv (det och mitt enorma kontrollbehov). 

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Jag är grym på mobilspel, gärna bilspel eller typ Tetris. Obsessed. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.
1) Lykke Lis Wounded Rhymes.  
2) Jag såg en skräckfilm som heter Mirrors för kanske 5 år sedan och vågade inte ha speglar framme på ungefär 2 år. Överdriver inte ens. Tror jag alltid kommer ha en konstig relation till speglar. 
3) Min storebror, jag var/är en sån jobbig lillasyster som alltid ska göra som min bror gör. Han hade ett band - jag ville ha ett band, han ritade - jag ville rita. Utan honom hade jag nog inte ramlat in på musiken. 
4) Jag kan inte säga att en plats har förändrat mig, det är människorna på platsen som har gjort det. 

Till sist, vad händer den kommande tiden?
- Jobbar redan på nästa singelsläpp! Kommer förhoppningsvis spela lite innan dess, saknar verkligen att vara ute och spela. Har mycket planerat och många projekt på gång, och sen får jag se lite vart det hamnar.

Här nedan kan du se videon till Fucking fel. Vilma berättar själv att ”Videon är en spegling av musiken. Jag ville karakterisera låten i en person, vilket resulterade i en ganska egocentrerad, ytlig karaktär. En kaxig tjej som inte ”give a fuck”. Drog med mina artsy kompisar runt om i Stockholm och tvingade dem att filma mig och voilá, resultatet blev denna video.”

Karolina Westberg – Something about us

Something about us är Karolina Westbergs första singel, den gästas av Olle Hedberg, som kom på tredje plats i Idol 2010. Karolina själv har bland annat medverkat i reklamfilm för IKEA med låten I've got my mind set on you. Something about us är en fin duett och jag tycker om hur rösterna möts i låten om separation. En kärlek som kanske borde svalnat, som en kanske borde låta bli att gå tillbaka till, men det är ändå något som håller en kvar, som drar en tillbaks. 

Lyssna på låten här nedan! 

"Jag skriver musik för att jag har någon inre kraft som trycker fram det"

Foto: Kristoffer Hedberg
Samuel Järpvik har släppt två singlar under namnet Järpvik med ett album påväg. Det är ren och skär popmusik. Här nedan berättar han bland annat om hur han kom i kontakt med musiken och hur en bäst lagar ett krossat hjärta.

Hur var uppväxten i Vänersborg och varför flyttade du till Göteborg?
- Jag har haft en fin uppväxt tillsammans med mina tre äldre bröder. Musik har alltid varit extremt närvarande i huset där vi växte upp. Ifrån rummen dånade det musik konstant. Ur äldsta brorsans rum ekade Bob Dylan och Kjell Höglund, mellanbrorsan matade Joy Division och Smiths och han som är närmst mig introducerade mig för MC5 och Radio Bridman. Det var den sistnämnda brorsan som tvingade med mig på en Division of Laura Lee-konsert när jag gick i 6:an. Några månader senare spelade jag i mitt första band Commando. 

- Jag har alltid älskat Vänersborg men det blev lite ensamt att bo där till slut. Alla drar efter gymnasiet, men jag blev ändå kvar några år till. Till slut var det som om hela umgängeskretsen fanns i Göteborg, så jag hakade på. 

Du har tidigare spelat i band, vad tycker du om att nu vara soloartist?
- Det är för och nackdelar. Det var inte riktigt nått jag valde utan det bara blev. Jag hade massa låtar på svenska i min dator helt plötsligt och de kändes lite för personliga för att ta med till något band. Jag bokade en studio och hade egentligen inga större planer till en början...

- Att vara soloartist är ganska slitsamt har jag märkt. I alla fall om man är på den nivån som jag är på. Det är väldigt mycket mail, samtal och tjat. Det kan ta musten ur skrivandet. Men fördelen är att man är chef och har sista ordet i allt kreativt.

Hur skulle du beskriva din musik för någon som inte lyssnat? Vad vill du förmedla till lyssnaren?
- Nån typ utav popmusik är det ju. Alla verkar ju tycka att det låter som Kent. Det var jag inte riktigt med på, jag har aldrig varit något fan. 

- Jag skriver musik för att jag har någon inre kraft som trycker fram det. Vill nån lyssna på mina historier så är det ju jätteroligt. Tidigare när man sjöng på engelska var texterna inte lika noga, nu är det ett jävla pyssel...

Vad lyssnar du själv på för musik?
- Nick Cave, John Holm och Bob Hund är några exempel. Är faktiskt väldigt bred, men det är tre artister som jag älskar. 

Vad kan du berätta om singeln Håll mig hårt i handen?
- Det är en melodi som handlar om en kort romans. Joel Eriksson som producerade den hade en stark idé om att försöka få in lite Jonathan Johansson-influenser, det blev väldigt bra!

När släpps fullängds-albumet?
- Det är faktiskt inte riktigt klart än, den ligger på Welfare Sounds dator, 90 % färdigt. Tror det blir till hösten. Blir en EP i vår! Ska bli väldigt roligt att få dela med mig av fler låtar!

Du spelar på Pustervik på fredag tillsammans med Mira Aasma. Har du några fina minnen från Pustervik?
- Ja, det ska bli skitroligt! Första gången jag spelar där faktiskt. Jag har varit otroligt mycket på Pustervik. Det finaste minnet jag kom på såhär direkt var nog när jag och Bob Hund stod och hutta pepparrotssprit ihop en sen natt. 

Om du skulle få anordna en egen festival, vad skulle känneteckna den?
- En eftertänksam ton skulle jag säga. Tror de som kommer med festivalstövlar hade blivit besvikna. Folk hade gått hem lite ledsnare än när de kom. 

Vad är dina bästa knep för att laga ett brustet hjärta?
- Häng med dina vänner och familj på allt du blir medbjuden på. Om folk inte bjuder in dig, bjud in dig själv.

Lyssna på den Jonathan Johansson-influerade singeln här nedan. 

Nova Miller – Add a Little Fire


Nova Miller debuterade för två år sedan, då hon var 13 år, med singeln Supernova. Sedan dess har hon bland annat varit med i olika tv-program, spelats en hel del på MTV och hon har även inlett ett samarbete med Disney Europe. Det stora har kommit snabbt för Nova och vägen mot något ännu större är redo att byggas. För några dagar sen släpptes henne nya singel Add a little fire som verkligen piggar upp i kylan och färgsätter de gråa gatorna. Det är lätt att ryckas med, helt enkelt. Jag gillar Novas röst och det är en utmärkt pop-låt som lägger lite eld över vintern, ger den värme. 

Lyssna på Add a Little Fire här nedan! 

Kent var musik som aldrig föraktade svaghet

Kent Trädgårdsföreningen, Göteborg 2012

Ett band som följt med mig i halva mitt liv, som både ätit upp och serverat ångesten. Som både varit fingrar genom håret och knivar genom själen. Jag var runt 17 när jag började lyssna på Kent. Första konserten var på Stockholms Stadion för 13 år sen. Den vita konserten. Min storebror skjutsade mig och min kusin dit och det var en fantastisk upplevelse. Det var samtidigt en period som var väldigt jobbig. Väggarna hade kommit närmare, rummet var mindre, hålen var större efter studenten, efter klivet ut i livet. Livet efter studenten är en stridsvagn som kör över allt, krossar allt det du lärt dig, allt det du trodde att livet skulle handla om. Det är ingen frihet en kommer ut till, även fast en intalade sig det. Därför var det så fint och viktigt att ha någonting att hämta min kraft ur. Musiken. Hagnesta Hill lyssnade jag samman och sönder och det är fortfarande den starkaste svenska skivan som släppts, när munspelet i Kevlarsjäl kryper fram är det en fantastisk känsla. Som alltid handlar musik om att känna och under den här perioden, för 15 år sen, så var Kent precis vad jag behövde. Texterna. Det var mycket metaforer, men inga omskrivningar, rädslan fick vara rädsla, tvivel fick vara tvivel och tårar fick vara just tårar. Jag är en osäker människa som inte alltid mår så bra. Fan, är det okej att känna så? Plötsligt spelades låtar om detta på radion, folk sjöng med och saker det inte alltid pratades så högt om kände många igen sig i. En är aldrig ensam även fast det känns så. 

Jag såg Kent två gånger under avskedsturnén, i Gävle och i Stockholm. Två avsked. Två känslokvaddade konserter. Det är märkligt det där, när en trodde att det var sista gången en gjorde något och så dyker ännu en chans upp. För någon natt sen så hällde jag upp lite julmust och spenderade en och en halv timme bara genom att titta på liveklipp som folk laddat upp från avskedsturnén. Tårar och uppsträckta armar som vajar mot varandra. Fantastiskt vackert och jag älskar att explodera till musik. De var med mig både i en tid då jag saknade många nära relationer och kände en slags rädsla för närhet till nu då jag känner att jag har så ont om tid, från Indianer till Den andra sidan. Musik som inte föraktade svaghet, utan snarare omfamnade den. Som skyddade oss mot livet som kom så snabbt efter att vi sprungit ut från skolan i våra vita hattar. 

Fredrik af Trampe – Tysta slag


Quiet heart är en fantastisk låt av The Go-Betweens. Den släpptes för snart 30 år sedan. På Fredrik af Trampes debutalbum Tysta slag tolkas den på svenska. Han gör den mycket bra. Skivan, utgiven på Tröstlösa Records, släpptes redan i våras, men passar fint nu mitt i vintern. Det ligger en sån stämning över den. Den reflekterar, känner in. Den är som gjord för nätter där en sitter hemma i soffan, eller på en bar, och funderar över livet, ofta över vardagens skärseld. Samtidigt finns det solsken också, som i första låten Enkelt. Även Om du hellre vill se det så lättar upp med en härlig stämning, som gjord för en kabaré. Af Trampe sjunger ”Vad skiljer Stockholm från New York? Jag är ju lika tröttsam där”. Mitt i allt det där är nog en av årets bästa låtar. Ett stillsamt melankoliskt piano som ligger sked med en vacker text, vardagsnära värme. Den berör mig på alla sätt. Det mesta låter jazzigt, nästan allting låter bra. Musiken låter ofta skör, men med självförtroende. Det är en kort skiva, tar slut på en halvtimme, men det är en halvtimme att gång på gång återvända till. En fintim skiva. 

Lyssna på skivan här nedan. 

Mindre Modiga Män – Bitter & Barnslig


Mindre Modiga Män från Skellefteå släppte sitt debutalbum Lögnerna och sanningen 1991.  De följde upp med ytterligare album 1993 och 1994. Bandet som bildades redan 1982 bjöd på fin och melodisk rock. Bandet upplöstes 1998, med medlemmarnas vänskap bestod. Tragiskt nog avled sångaren Magnus Löfstedt i cancer den 12 oktober i år. Innan han avled tog han tag i låtskrivandet igen och skrev två låtar, Bitter & Barnslig och Sommarn kom, som nu släpps. Magnus hann tyvärr aldrig lägga sång på någon av låtarna, så den som sjunger är Per Strömbro. I övrigt består bandet på EP:n av alla de gamla medlemmarna. EP:n Bitter & Barnslig släpptes igår, via Sanna Löfstedt, Magnus dotter. 

Lyssna på EP:n här nedan.

"Jag mår som bäst när jag är i vattnet"

Foto: Press

Frida Teresia Svensson gör musik under namnet I Wish I Was A Fish. Nu i dagarna släpptes hennes debut-EP med samma namn. Här berättar Frida om kärleken till vatten, musiken och om socialt engagemang. 

Hur hittade du till musiken?
- Det har alltid funnits mycket musik runt omkring mig. I min familj har det alltid funnits ett musikintresse och i min familjs vänskapskrets fanns det också mycket musik. Men jag tror själva musikskapandet startade någon gång på mellanstadiet när min kompis pappa frågade mig och mina kompisar om vi ville spela i band och tog oss till sin replokal. Vi började testa oss fram och efter ett tag bildade vi ett punkband som hette Eld där jag spelade gitarr. Det handlade mycket om tillhörighet och identitetsskapande då och jag minns att det där blev en fristad. Vid sidan av det plinkade jag på pianot hemma och lärde mig spela själv och började skriva låtar. Sedan blev det musikgymnasium och folkhögskola och hela baletten. Har spelat i en massa olika projekt, men alltid skrivit egna låtar samtidigt. Jag har också utbildat mig till musikterapeut och arbetat med musik med personer med olika funktionsvariationer. Jag har ett stort intresse för hur en kan använda musiken på ett socialt och politiskt sätt. 

Minns du första gången du stod på en scen?
- Jag är inte helt säker på att det var allra första gången. Men jag minns att vårt punkband spelade på en invigning av en skola tror jag. Vi hade jeans i olika färger och vi som spelade gitarr och bas hade drickabackar som fotstöd för att det var så tungt att hålla upp gitarrerna. Jag tror vi ägde!

Beskriv en vanlig dag i ditt liv!
- Just nu gör jag praktik på en skola då jag även pluggar till lärare. Så för tillfället är det typ: gå upp vid 06:00, dricka kaffe och äta gröt. (Sitter just nu och skriver vid frukostbordet). Åka till skolan, hänga med en massa fina barn. Åka hem, eller till rep. Fixa saker inför mina release-konserter eller knåpa på mina låtar. Annars kan det också förekomma lite simning, Popkollo-möten, skriva låtar i min studio och kanske en och annan serie. 

Du har precis släppt din debut-EP. Vad är det du vill berätta, få oss att känna?
- Det kanske låter pretto, men jag hoppas den kan få er att drömma iväg, bort från det onda en stund om ni vill det, eller påminna er om något som ni tycker är vackert och vill fortsätta kämpa för, eller något som är ont som ni vill ändra på. 

Hur är tanken bakom ditt artistnamn?
- Jag minns inte exakt hur jag bestämde mig för just I Wish I Was A Fish, men när jag startade mitt soloprojekt kände jag att det skulle ha någonting med vatten att göra eftersom jag på riktigt mår som bäst när jag är i vattnet. Sen handlar det också om en barnslig önskan om att leva i en fantasi-värld där en ibland kan få fly från all jävlighet som människor håller på med. Och så gillar jag att det inte är så vackert för I Wish I Was A Fish har handlat mycket om att släppa på gammal prestationsångest om att saker och ting behöver vara perfekta (vad nu det är).

När du släppte singeln Run skänkte du pengar till organisationen FATTA varje gång någon delade ditt inlägg, vill du berätta lite om det? 
Ja, jag kände att det var det sättet jag ville göra det på. FATTA gör så himla mycket bra grejer för att jobba mot sexuellt våld, för samtycke, och om jag på något sätt kan bidra med en liten summa plus uppmärksamhet för deras grymma jobb så vill jag göra det. 

- Run är en viktig låt för mig. Den handlar om en händelse, som tyvärr händer tjejer och transpersoner alltför ofta: Att en man inkräktar på ens person och kropp, tar sig friheter, tränger sig på och tar något de inte alls har rätt till. Därför kändes det också bra att sätta den i ett sammanhang som FATTA. 

Har du ett stort socialt engagemang?
- Ja det tycker jag. Jag tänker mycket på orättvisor och ojämställdhet och vill bidra så gott jag kan till någon slags förändring. Jag är bl.a aktiv inom organisationen Popkollo som arbetar för jämställdhet i musikbranchen, och jag har tidigare arbetat som musikterapeut med personer med funktionsvariationer. Nu pluggar jag till lärare med tanke att jobba med musik i särskola. Kanske låter som en klyscha, men just nu känns det som det enda vettiga för mig att göra: att försöka göra något bra för de barn som växer upp. 

I april var du i San Fransisco och spelade in. Hur kommer det sig att det blev just San Fransisco?
- Jag träffade Elliott Peltzman, som är musiker och producent och den som spelat in EP:n, förra sommaren när jag var i San Francisco för att spela på Open mics och ha semester. En gemensam vän till oss hade fixat så jag kunde bo i hans lägenhet några dagar. Det visade sig att vi tyckte om varandra och testade att spela musik ihop. Det slutade med att vi spelade in en låt i Elliotts studio. Jag tyckte detta samarbete kändes så bra så därför valde jag att åka tillbaka för att spela in EP:n med honom. Vi hade liksom hittat ett sound som jag tyckte var perfekt för I Wish I Was A Fish. Det var intensivt och roligt. 

Jag har förstått det som att du uppskattar att resa väldigt mycket, är det under resorna du finner din inspiration?
- Ja, jag gillar absolut att resa och ja, mycket av inspirationen kommer från resor. Till exempel blev det mesta av materialet till EP:n skrivet i Berlin. Men jag inspireras också av saker i vardagen. Saker som händer mig och i min omgivning. 

Var ska du resa härnäst?
- Milano över nyår. 

Var känner du dig som mest hemma?
- I vattnet

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
Oj, den var svår. Med det här projektet vill jag nog säga när jag spelade på Madame Claude i Berlin. Jag var där helt själv och kände ingen. Det andra bandet hade ställt in så jag fick spela hur länge jag ville. Scenen var i en liten sunkig källare och jag tänkte först att det antagligen inte skulle komma nån och lyssna. Men efter ett tag var det fullsatt och publiken var så himla fina. De satt helt knäppt tysta och lyssnade och jag kunde på nåt sätt känna kommunikationen mellan mig och dom. Efteråt kom det fram några tonåringar som sa att det inte alls gillar min typ av musik, men att de hade fått tårar i ögonen när jag spelat. Såna saker gör ju allting värt. 

Vad lyssnar du själv på? 
Det är superblandat, men Anna von Hausswolf, Daniel Norgren, Joni Mitichell, Tallest man on Earth, Sleater-Kinny och Typhoon är några favoriter. Just nu har jag fastnat för en akustisk EP med Highasakite. 

Snart dags att säga hej då till 2016, vad kommer du ta med dig från året som gått? 
- Lycka över att jag hade möjlighet att åka till San Francisco och spela in min EP. Stolthet över mig själv för att jag ser till att få saker och ting att hända. Men också en känsla över att jag vill/behöver ta det lite lugnare. 

Till sist, vad händer de kommande månaderna för dig? 
- Först och främst ska jag ha två release-konserter.  9 december på Fotografiska i Stockholm och 10 december på Vänner & Vin i min hemstad Motala. Sen spelar jag på ett musikhjälpen-event i Stockholm den 14:e december. 

- Jag åker till Italien i slutet av året och ska ha en spelning och se vad jag kan skapa för kontakter där. Sen blir det plugg hemma i Stockholm och lite fler spelningar senare i vår. Och så vill jag grotta in mig i min studio och skriva klart alla nya låtidéer jag har haft på gång nu under en lång tid men inte haft ro att göra klara. 

Lyssna på I Wish I Was A Fish här nedan. 

"Min mormor brukar prata om hur imponerad hon var av mig när jag sjöng låtar för henne som barn"


Ida Staake släppte sin debut-EP Försvinn inte den 25 november. I titellåten sjunger hon "Beger mig ut i bilen, fart kan dämpa ångesten. Men får ångest över miljön istället.” Både musiken och texterna fångar mig och lär fånga de flesta som lyssnar på hjärtat. Här nedan berättar Ida om debuten, om idol och om Kristinehamn. 

Du släppte din debut-EP nu i november, skulle du själv säga att det finns en röd tråd genom EP:n?
- Jag beskrev min debutsingel Det här är på riktigt som släpptes förra sommaren som frustrerad indie-pop. Det är nog frustration som är den röda tråden även genom EP:n. Frustration i att inte våga kasta sig utanför hemstaden, i att inte vara älskad av den du tycker om och frustration över att du är frustrerad.

Omslaget är väldigt fint, lekfullt. Hur gick tankarna med det?
- Tack! Det är en stor oljemålning som min svärmor Karin Håkman har målat.
Egentligen började idén till omslaget som ett internskämt mellan mig och min producent Jimmy Sjödén. Vi tycker båda väldigt mycket om dinosaurier. Men desto mer jag tänkte på det, desto mer förtjust blev jag över idén. Oljemålningen hänger i mitt kök nu.

Du är född och uppväxt i Kristinehamn, vad skulle du säga var det bästa med att växa upp där?
- Kristinehamn är ju en relativt liten stad. Det har varit tryggt att växa upp här. Lagom stort och nära till allt.

Vad tycker du bäst om med stan?
- Skärgården är väldigt vacker. Det kanske egentligen är en klyscha att välja den men det är nog ändå Kristinehamns höjdpunkt. Längst ut i Skärgården står en Picasso-staty. Vid den kan man sitta, äta god mjukglas och kolla ut över Vänern. Det är fint.

Hur skulle du beskriva dig själv?
- Jag skulle beskriva mig själv som lugn, fast med kort stubin. Tidsoptimist fast stressad. Stressad är jag antagligen på grund av att jag alltid måste skynda mig för att komma i tid till saker. Vilket jag sällan gör.

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag vet egentligen inte hur mitt intresse för musik började för den har alltid funnits där och varit självklar. Min mormor brukar prata om hur imponerad hon var av mig när jag sjöng låtar för henne som barn. Hon förstod inte hur jag kunde lära mig så mycket text. I åttan började jag spela gitarr och det var i samma veva jag började testa att skriva egna låtar. 

Var och när samlar du bäst inspiration?
- När jag inte har tid. Det spelar egentligen ingen roll var jag är så länge jag är sen någonstans eller borde göra något helt annat.

Om vi går över till dina texter, finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?
- Jag skulle ha svårt att skriva en låt som bara ska vara lycklig. De gångerna jag har försökt har det blivit platt och ointressant. Såklart ska man skriva om saker som gör en lycklig men det måste finnas någonting som skaver lite för att fånga mitt intresse.

Hur privat kan du vara?
- Jag kan vara väldigt privat. Det gäller att ta mig själv på väldigt stort allvar när jag skriver. Därför blir det kanske ibland att jag överdriver en del också.

Du var med i idol som 17-åring och gick till slutaudition där. Vad var bäst respektive värst med att vara med där?
- Det känns som en evighet sen jag sökte till idol. När jag tänker tillbaka på det tänker jag på hur nervös jag var och hur jag kände redan då att det inte var min grej. Idol är inte bara ett musikprogram, det ska vara bra tv också vilket gör allt ganska fejk. Jag minns att det var en blandning av lättnad och tårar när jag satt i bilen på väg hem. Men jag är glad att jag testade. Det var ju verkligen en upplevelse att få se hur allting faktiskt går till. Även om jag blev skeptisk till programmet efteråt.

Har du några speciella förberedelser när du spelar live?
- Jag brukar vara ganska dålig på att göra klart en setlist i tid. Det brukar bli det jag gör timmen innan giget + Ett antal nervös-kiss.

Är det någon speciell plats som du helst av allt skulle vilja spela på?
- Nej, faktiskt inte vad jag kan komma på nu. Jag är väldigt taggad på att spela och vill bara spela överallt just nu.

Går du mycket på konserter själv? Vilken var den senaste?
- Jag älskar att gå på konserter och borde göra det oftare än jag gör! Senaste konserten var Laakso på Debaser Medis.

Du har på din Facebook-sida lagt upp en hel del covers som du verkligen gör till dina egna. Säg att du en dag, om några år, får vara med i Så Mycket Bättre. Vilka 6 andra musiker hade du helst velat ha med då?
- Åh, vilken dröm att få sätta ihop ett eget gäng! Mina 6 skulle vara Markus Krunegård, Annika Norlin, Ji Nilsson, Silvana Imam, Veronica Maggio och Håkan Hellström. Det skulle vara svårt att välja låt att tolka dock bland alla deras grymma låtar. De är ju genier allihop!

Över till vad du själv lyssnar på, vilka är dina 5 mest spelade låtar den senaste tiden?
Little Jinder - Random folk
Ji Nilsson - Nothing
Markus Krunegård - Samma nätter väntar alla
Magifabriken & Jimmy Sjödén - För dom som inte somnat än 
Säkert! - Någon gång måste du bli själv 

Vad har du för drömmar med musiken?
- Drömmen är att jag ska kunna livnära mig på musiken. Det behöver inte vara mer än en liten inkomst så att jag kan betala min hyra, köpa lite mat och någon öl då och då. Jag vill fortsätta spela in mina låtar och gigga runt om i Sverige.

Utöver musiken, var hittar du lycka i livet?
- Umgås med min familj, mina vänner och min pojkvän. Teatern är också ett av mina lyckopiller i livet.

Vi närmar oss 2017 i allt snabbare takt, vad är det finaste som hänt dig under 2016, personligen och musikaliskt?

- Det finaste som hänt musikaliskt är nog ändå EP-släppet. Det var en sån mäktig känsla att äntligen få släppa taget om det vi jobbat på hårt med under året. Responsen har varit så fin! Det finaste för mig personligen har varit kärleken. Jag har varit så kär det här året och fått känna på hur det är att vara älskad. 

Lyssna på Ida Staakes Försvinn inte här nedan!