Han försöker skrika, försöker överrösta mörkret men det går inte riktigt. Han tror att han vänder sig om i henne men när han rullat över på mage igen så ligger han i tomhet. En tomhet som äter upp honom. Han äter ingen mat, han äter demoner. De fyller upp honom och hon är flera tankar ifrån. Det behövs ett annat hjärta för att han ska orka påminnas om sitt eget. Jag tänker på allt det där när jag lyssnar på The Nationals nya skiva Trouble will find me. Det är så det känns, även om ljus når upp till ytan ibland består just själva ytan av något annat, något större. Något som inte helt går att överrösta. Ibland når man inte långt när problemen känns starkare, har mer ork än en själv.
Jeanette Winterson skrev en gång att "Du kan inte vara en annan människas ärlighet, barn, men du kan vara din egen". Jag tänker att ärlighet blivit något som folk väljer när de ska vara snarare än något som de är naturligt. The National känns ärliga. Kanske beror det på Matt Berningers röst och texter som sover sked i ens öron. Kanske något annat. I Slipped sjunger Matt ”I won't need any help to be lonely when you leave me”. Ett tvivel som alltid rör sig genom honom, som stannar upp oroväckande länge ibland, tar upp för stor plats. Samtidigt är det något med skivan som känns ljusare än föregångaren High Violet (2010). Kanske handlar det om ljudbilden som känns lite luftigare, lite mindre smutsig. Ljusare skuggor är fortfarande skuggor dock.
Tempot är mestadels lågt, låtarna skär in i en med långsamma, korta snitt. Avståndet mellan Matts röst och lyssnaren känns minimalt, rösten kryper så nära. I skivans hjärta slår Fireproof högst. ”You tell me you’re waiting to find someone who isn’t so hopeless, but there’s no one”. Kanske en av de starkaste låtarna som The National skrivit hittills. Hela skivan är inte riktigt lika stark även om låtar som Demons och Sea of love också berör, rör runt. Skivan känns något för långsam för att nå alla mina känslor. Det känns som att den är både för lång och lite för tempofattig. Det räcker inte med en låga när man vill ha en hel eld.
Trouble will find me känns som en resa, kanske både från och till något. Resan tar sin väg genom mig. Jag väljer att behålla delar av den innan jag blåser ut resten över gatorna.
Nä. Han är inte en Kastrerad Phantomen på operan. Han är inte en flicka. Och han är inte Lisa Ekdal på Helium.
Detta är några av de saker som sagts av obildade människor i televisionen om eurovisionen. Jag pratar om Rumäniens bidrag, och den begåvade countertenoren Florin Cezar Ouatu.
Under många århundraden(!) var kvinnor förbjudna att sjunga i kyrkan. Men de religiösa ville ändå ha de höga vackra stämmorna, så då gjorde de som vanligt; de ställde männen i främsta rummet och lät gossopranerna göra jobbet.
Efterhand visade det sig dock att det är begränsat med hur mycket musikalisk erfarenhet och uttryck man kan ålägga ett 11årigt barn… så då kom di religöse på en ny grej… om de skar pungen av barn kom de aldrig in i målbrottet, och då kunde de fortsätta låta som flickor fastän de blev gamla gubbar.
Häpp. Kastraten var född.
Den våldsamma vidrigheten att skära sönder små pojkars penisar förbjöds dock (inom kristendomen ja… en del andra världsreligioner ihärdar med dessa övergrepp, men det är en annan historia) och efter att katolska Italien som sista land förbjöd kastrering av barn 1870 så var eran över.
Det enda som finns bevarat är några raspiga inspelningar av en åldrad Moreschi, som iallfall ger oss ett hum om hur det lät.
Kontratenor har funnits i många århundraden, men betytt olika saker. Det vi idag pratar om är de som på många sätt tog över efter kastraterna och är ofta barytonröster som har en välutvecklad förstärkt falsett. Det är den högsta mansrösten inom traditionell sångskolning och klingar i ungefär samma register som en alt. Allt detta kommer ni få höra den rumänska sångaren göra i ESC på lördag.
Kastraterna hade extremt omfångsrika register och rörde sej lätt och ledigt i snabba dragningar vilket har gjort att många sångare idag älskar att sjunga deras repertoir… undertecknad likaså. För några år sedan tillägnade jag dessutom en hel skiva den fantastiska musiken och den problematiska historien om omskärelse av barn.
Att blanda in opera i Schlager förekommer då och då. Ibland med underbara resultat (som ex Malena Ernman och Ingvar Wixell) och ibland… eh… på andra sätt. Och i år har vi inte bara chansen att höra en begåvad counter, vi får dessutom möjligheten att lära oss något nytt…
Och innan vi väljer hur vi röstar på lördag så ska lyssna på hur Florin Cezar Ouatu låter på sitt dayjob… här i en bootleg från Lausanne förra året i Händels Alcina.
Ni vet… Alcina… världens bästa barockopera… kolla här… hint hint…). Jag undrar hur många av årets deltagare som skulle klara att ens ta sej igenom första Adelen av Sta Nell’incarna…?!
ps. Det har också sagts att Cezar är vampyr. Det har jag inget att säga om. Det kan mycket väl vara sant, men skulle sannolikt inte påverka hans röst nämnvärt därför väljer jag att inte bemöta det här. Det kan däremot vara förklaringen till hans fabulösa klädstil; uppenbarligen Toreadorklan…
Ägnar den soliga förmiddagen åt att kontemplera över den lilla frågan; vad är konst? Och vad är bra konst? Finns det ‘bra’ konst? Och vem bestämmer det? Eller är det verkligen så att det är något som föds först när det ger återklang i vårt inre?
Den vetenskapliga tidningen Psychological Science gjorde nyligen ett test där expressionistiska målningar av professionella konstnärer jämfördes med de av djur och barn, och där målningar av konststudenter jämfördes med de av studenter som inte studerade konst.
De presenterades i två omgångar. Ena gången var de omärkta. Den andra gången var alla konstverken märkta (ex ”barn”, ”artist” etc…), men det var inte säkert att märkningen var på rätt verk.
Sedan frågades mängder av människor och konststudenter vilka de gillade bäst och vilka de tyckte hade högst kvalitet.
Det var en övervägande majoritet av de deltagande som föredrog de professionella målningarna och bedömt dem som bättre än de ickeprofessionella målningarna, även när etiketterna var felaktiga.
Vad betyder det?
Marla Olmstead
Som 4-åring upptäcktes ett konstnärsbarn, Marla Olmstead, som en enastående expressionistisk konstnär. Hon höll stora utställningar i New York och hennes konstverk såldes för tiotusentals dollar.
Efter några år började det dock misstänkas att det egentligen var hennes far som var konstnären, och att Marla själv förvisso målade en hel del, men att det som ansågs vara det geniala med konsten var det som hennes far bidrog med.
Och då ansågs det helt plötsligt inte genialt längre. För där var avsändaren tydligen viktigare än den subjektiva konstnärliga upplevelsen, vilket är symptomatiskt för vårt sensationslystna samhällsklimat. Eller?
Varför tycker vi ofta bättre om saker när vi vet vad det är? Eller gör vi det? Och är det i så fall viktigt?
Musik
Just nu spelar jag i Reimans geniala opera Lear. Jag fick ett så otroligt fint meddelande av honom efter premiären;
”Finally a Cornwall with a voice who can sing!
Usually it is the part saved for the worst tenor in the house ensemble.
I found myself regretting that the part wasn’t longer.”
Otroligt stolt. Och jag längtar så jag håller på att gå åt till varje föreställning. Jag har lärt mej älska musiken helt villkorslöst. Men det har tagit ett tag.
Samtidigt har verket en tradition av att 25% lämnar föreställningen i pausen. På raden bakom min make på premiären satt några personer som reste sej upp efter första akten för att lämna salongen med orden: ”ja det här var ju just en glad våroperett”…
De kom inte tillbaka.
När jag funderar på vad konst är har jag så många frågor. Men så få svar.
Låt oss lyssna på vad jag menar.
Här är två 20-sekunderssnuttar. Det enda är från första akten av Reimanns opera. Det andra är ett utskrattat försök av Örebro Kommunala Musikskola (eller? konspirationsteoriterna är många kring detta famösa klipp) att spela Strauss.
Vilket är vilket? Vad är musik? Vad är bra? Vad är kvalitet?
Vilken av snuttarna är fyra dussin finniga 12-åringar som spottar i låneklarinetterna och vilken är lika många professionella musiker med klarinetter försäkrade för hundratusentals kronor?
Vilken av snuttarna är en säl med en pensel ikörd i munnen?
Är konst alltid en subjektiv upplevelse, eller är konst ett objektivt betraktande. Eller är det något annat?
När kulturproppen var ute på remiss var jag en av de starkaste förespråkarna för att begreppet konstnärlig kvalitet skulle behållas. Det är jag fortfarande. Men vad menar jag egentligen?
Snälla ni älskade kloka läsare… har ni några svar?
För tre år sedan var jag 26, det var ett av mina sämsta år men det allra värsta hade inte än. Kroppen visste att det skulle hända. Till slut sprang verkligheten ikapp. Den sommaren var jag på Way Out West och upplevde några av mina starkaste konsertupplevelser dittills. The National spelade. The XX bjöd på minimalistisk världsordning och så var Håkan Hellström där. Han skulle framföra sin debutskiva Känn ingen sorg för mig Göteborg i sin helhet. Jag stod på tredje raden men mina ben var bitvis på tredje, bitvis på sjunde. Trycket var enormt. Känslan än mer. Håkan pratade om att han brukade beställa ett loser-meal från 7:ans gatukök. När man beställer extra mycket av allt när man känner sig extra ensam. Det gjorde kanske inte mitt år bättre, men mörkret blev ljusare ett tag. Jag kände igen mig, precis som många andra. Vi hade kanske inte stått där vid gatuköket, men vi förstod känslan.
Idag, när Håkan Hellström släpper sitt sjätte ”riktiga” album känns det som en fortsättning på den där kvällen i Slottsskogen. Den fortsätter lite brokigare, lite kyligare, men framåt in på småtimmarna. Då i slottsskogen var den avslutande låten Det tog så lång tid att bli ung en slags extravers till Uppsnärjd i det blå. Nu, en eller flera smulor förändrad, så är den ett makalöst vacker avslutning.
Ju äldre Håkan blir desto mer blickar han tillbaka, till uppväxten i skivor som The Smiths The queen is dead och den i Göteborg. Alla promenader i vasaparken, alla språngmarscher i bröstet, över trottoarer, genom gränser för kärleken och strävandet efter att upplösa dem. Håkan Hellström har bidragit till romantiserandet av Göteborg och på många sätt gett staden ett större hjärta. Det spelar ingen roll om mycket har sagts och låtit innan, i Håkan händer det nu, det här är hans version.
Allt på den nya skivan är inte bra, den överdrivet stammande Du kan gå din egen väg är möjligen intressant, men inte alls bra. Kanske beror en del av mina tvivel på att soundet är lite stelare, mer försiktigt. Även rösten tycks tvivla mer, den låter fortfarande bra, men annorlunda. Kanske som en yngre Freddie Wadling. Eller Lou Reed. Det är istället låtar som 80-tals-doftande Livets teater med underbara körer (”när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden”) och balladerna, främst Valborg med raderna "om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min") och så avslutningen då, med Det tog så lång tid att bli ung, som höjer skivan.
Det finns transportsträckor till hjärtat den här gången, men de är inte för långa, de är bara längre än vanligt. Mer ojämna steg. Skivan låter annorlunda och det kommer ta ett tag att vänja sig vid det nya soundet, men det känns redan nu som att en del på skivan kommer blekna än mer snarare än att förstärkas. Många låtar kommer antagligen kännas starkare och mer levande live. Jag antar att jag saknar stormen här. Något som höjer kroppen än mer, får benen att kastas från en plats till en annan.
Livet blir mer tillbakablickar ju äldre man blir, tvivel dyker upp här och där. Många av oss fungerar så. Man längtar efter tiden då livet var som mest intensivt, var har man hamnat och vad händer sen? Är resten en nedförsbacke? Varför rör du inte på hjärtat, varför drar du inte upp mitt? Varför rör hon bara min hand lite snabbt på spårvagnen när allt man önskar är att den låg kvar en längre stund, ett längre liv. Det tar lång tid att bli ung och det tar också lång tid att inse hur man hade det som ung och vad man ska göra med alla minnen. Det är lätt att känna sig som en idiot när man tänker över alla livsval, och än finns det mycket idioti kvar. Men om du någonsin vill ha en idiot, lägg din hand i min.
Om man sticker in ett finger i dagens samhälle så kommer man snabbt dra undan det igen. Det är allt för kallt för att hålla kvar fingret en längre tid. Det räcker att läsa i Göteborgsposten en helt vanlig vardag för att inse att vi står i och inför en hel del problem. Avståndet mellan olika människor växer, fastän vi egentligen behöver dras närmare. Kanske kan musiken föra oss lite närmare? Speciellt när det är musik där texterna bryr sig, skriker åt det som är fel. Attentat är ett sånt band. De var ett av de banden som hördes mest under den första svenska punkvågen, tillsammans med bland annat då Ebba Grön. Allsång och kamp i hjärtat, med hjärtat. I Februari släpptes senaste skivan Fy fan, en skiva som hyllats av både fans och kritiker. I mars hade filmen om Attentat premiär på Pustervik. Än finns det minsann glöd kvar! Jag fick tag på sångaren Mats Jönsson och frågade om bandets karriär och framtid. Attentat har fortfarande något att säga. Öppna hjärtat och lyssna. Vad kan du berätta om albumet Fy fan? Nöjd med responsen än så länge? - Ja, mycket nöjd. Om vi börjar med fans och folk i allmänhet så är de positivt chockerade. Ungefär som om att du är slut vid 45-50 bast och inte kan göra bra politisk och arg musik längre! Vi får hela tiden mail och facebookmeddelanden där folk tackar och är förundrade över hur fan vi har gjort. Och så folk man träffar på spelningar förstås. Alla gillar låtarna, texterna och ljudet. När vi spelar låtarna live märker ju vi förstås att publiken inte kan de nya låtarna lika bra ännu. Men sånt brukar ta något år sen röjs det lika mycket på de nya! - Om vi kollar recensioner och bloggar har de varit mycket positiva över lag. Även de få negativa (tvåor i betyg) har egentligen varit positiva i texten). Problemet för de människorna som skriver är att dom inte tycker om fenomenet när fem medelålders svenska punkare gör comeback. Men inte ens dom kan värja sej för musiken. Övriga recensioner hyllar oss enormt i texterna men är mer återhållsamma med betygen, treor till fyror. Men plattan har kallats både hitsamling och kulturgärning så det känns bra. Hur har spelningarna varit än så länge? Mycket röj? - Ja, vi får igång publiken överallt! Det är ingen skillnad från förr. På vissa ställen är publiken mer reserverade i början, men det åtgärdar vi med att arbeta ännu hårdare. Alla vill ju innerst inne sjunga med och delta i konserten! Annars hade de inte gått dit. Ni släppte flertalet singlar digitalt den här gången. Hur känner du själv för att musiken blivit allt mer digitaliserad? Att allt färre köper skivor? - Det spelar ingen roll. Själv vill jag ha fysiska skivor med de artister jag gillar mest, men det är en generationsfråga. Det viktiga är att musiken når fram, att musikerna får betalt och att de som lyssnar får ett ansikte på musiken, alltså ett album är inget album utan ett omslag, men det kan lika gärna vara digitalt.
Foto: Rykkman Rekkords
Vad är den största skillnaden på Attentat idag jämfört med hur det var förr? - Vi är bättre, snyggare och argare och inte så bittra. Mer målmedvetna. Vad är den största drivkraften till att hålla igång idag? - Det är att skapa låtar och texter, att vara i ett kreativt stim och känna att det är jävligt bra. Sen är det roligt när vi är på scenen och får en samhörighet med publiken, det är en adrenalinkick. Jag behöver inga droger, live-adrenalinet räcker mycket längre som berusning! Det svåra, har jag känt, med band som håller på länge, är att behålla trovärdigheten och skriva samma slags texter som man gjorde förr... Har du märkt av något av det i Attentat? Är det svårt att åldras värdigt i musikbranschen tror du? - Media hatar att ett band återförenas, det är det värsta du kan göra, ett brott mot mänskligheten. Men klarar bandet av att vara lika bra eller bättre än förut så borde det inte vara något problem. Tycker hen det är hen en åldersfacist. Däremot älskar ju publiken oftast återföreningar! Vad är ditt bästa minne med bandet hittills? - Svårt att välja. Men kanske när vi spelade in Fy fan-albumet och vi lyssnade på några av låtarna direkt efter inspelning och alla stod och hoppade och kramades och skrek som vid ett fotbollsmål. Av glädje! Och ditt värsta? Ångrat något speciellt under karriären? - Att vi inte klarat av att följa vår inre radar alltid. När vi var yngre så blev vi ibland överkörda av branschfolk som sa att ”så kan ni inte låta/mixa/sjunga/säga”. De gångerna blev resultatet aldrig bra. Hur samhällsengagerad är du själv idag? - Jag är ordförande i fackklubben.
Vad känner du är det största problemet i dagens Sverige? - Det är en för stor fråga för att ge ett seriöst svar utan att ge ut en hel roman! Det finns både bra och dåliga grejer i Sverige. Framför allt är vi väl flockdjur som inte gillar att skilja oss från mängden. Framför allt den här gapiga anti-intellektuella media- och twitterflocken som påstår att dom är så unika. Oftast män. Ofta är det de som engagerar sig som får mycket skit, feminister får massa näthat, de som kämpar för miljön får utstå hån och frågor som ”hur orkar du bryr dig” är väldigt vanliga... Vad tror du att det beror på? Att just de som engagerar sig för en bättre värld får utstå hot, trakasserier och hån? - Alla som är annorlunda får utstå hån. Det är tyvärr naturligt. Inte bara de som engagerar sig, det räcker att du ser lite annorlunda ut så kan du bli mobbad. De som hånar är rädda för det dom inte känner igen, vilket i sin tur beror på taskig barndom, dom har aldrig känt sig älskade de här hånmänniskorna. Har punk fortfarande samma innebörd för dig som förr? - Ja. Punk för mig är en attityd. För öppenhet, nyfikenhet och för att vara frisinnad. Punk för de flesta andra är en eller flera ganska olika musikstilar. Det finns oerhört många uppfattningar om vad punk är musikaliskt. Vad lyssnar du på själv på just nu? - Exakt just nu det nya från Depeche Mode, Johnossi, Makthaverskan, Hästpojken, Cockney Rejects, Wire och Palma Violets. Kommer filmen Glöden slocknar aldrig att gå upp bio så småningom? - Ja, den får premiär i september. Var vet jag inte, men jag vet att Jonas klippt in en del från vår utsålda konsert på Pustervik och kommer därmed att klippa ned lite av det materialet som är från Fryshuset i Stockholm. Ljudet kommer också att läggas om om du utgår från smygpremiärsfilmvarianten. Vad händer efter turnén med Attentat? - Vi har ett utvärderingsmöte när 2013 är slut. Vi kommer fråga oss om vi är nöjda såhär och om vi fortsätter, vad vill vi göra då? Kommer vi inte överens så slutar vi troligen.
Jason Molina gick bort i lördags, endast 39 år gammal. Så sent som i januari tidigare i år hölls en svensk stödkonsert för Jason Molina på Södra Teatern i Stockholm, där bland andra The Tallest Man On Earth deltog. Tyvärr lyckades han aldrig tillfriskna från sviterna av de missbruksproblem han lidit av.
Jason Molina startade Songs: Ohia 1996 och gav ut sju album under det namnet innan han, mitt under en turné, bytte namn på projektet till Magnolia Electric Co. Det kändes som att hans röst hade levt längre än Jason själv. Och naturligtvis kommer den fortsätta att leva vidare. Insidan lever alltid vidare, men var ska den ta vägen när kroppen tar slut? I det man har gjort, där man har gått, det man har rört? Sångerna kommer alltid att spelas, musiken kommer aldrig tystna.
Låtarna var ofta präglade av en djup sorg, ibland slog hoppet till, men bara i enstaka stunder, ibland vann de ögonblicken över mörkret, ibland hann de först fram. I Blue factory flame från 2002 sjöng Molina ”when i die put my bones in an empty street to remind me of how it used to be”. En reva i livet, en öppning för döden. Till slut blir sprickorna för många, för stora. Sprickorna fanns även i kärleken, eller i sökandet efter den. I Being in love från 2000 sjöng han ”Being in love means you are completely broken”. Livet i sina allra bräckligaste stunder, sina allra bräckligaste färger. Inte alltid stolta färger, men ärliga. Där han grävde efter kärleken fick han bara mörker med sig. Hur mycket hjärtat än sväller kan kärleken fortsätta vara mager. Ibland är det bara så. Själen fortsätter dock längta. Det finns en sång i varje själ men inte en själ i varje sång. Jason Molina lyckades dock ofta.
Läs skivbolagets pressmeddelande om Jason Molinas död här.
När Håkan Hellström var sjutton år skrev han en novell vid namn Jag & Frank Sinatra, han skrev om att rädda Henne från att bli överkörd av en spårvagn. Hon som alltid krossade honom under foten. Men Frank Sinatra fanns där, som idol och vän, storstadsromantikern Frank. 1961 sjöng Frank om när han var sjutton, tjugoett och trettiofem i It was a very good year. På Håkan Hellströms nya singel sjunger han om när han var sexton, tjugofyra och nu när han är trettionio. Vad har förändrats? Kanske är allting samma? Kanske består livet fortfarande av ögonblickliga fantastiska möten, uppslitande hjärtesorg och skakande musik. En del spenderar halva sin vakna tid i replokalen, andra spenderar halva sitt liv åt en jakt, på kärlek, på värme. Ändå är den alltid framför er, för svår att nå fram till.
Förut handlade Håkans texter mycket om drömmar och om att aldrig egentligen komma dit, nuförtiden är det en mer reflekterande Håkan. Han ser sig själv i spegeln men ser sina passerade år titta tillbaks. "Jag är trettionio, jag är ett tappat självförtroende, en pojke från förr är tillbaks igen, han bara står där och stirrar mig rakt ner i själen." Ju äldre man blir desto längre ner i själen ser man. Han är kanske lyckligare numera, men kan lyckan gå så kan den också tappa fotfästet. Samtidigt som saker dör, så finns det något som alltid kommer leva vidare, alltid vara på samma sätt. Samtidigt som Håkan lägger sig med kärleken bredvid sig så sover han sked med ett sargat självförtroende. Låten känns som en fortsättning på River en vacker dröm. Både tro och tvivel. Alltid lika mycket av de båda. Sen kan man tycka att det låter som Johnossis Dead end eller The Killers When you were young, men känslan låter alltid högre än referenserna. Känslan styr en åt rätt håll, välj att se den istället för att se förbi den. Andningen kommer att släppa taget men lita på de ögonblick då den väljer att gå upp för att trycka sig mot någon annans. Älska tills kärleken stupar.
Det kommer aldrig va över för mig är en fantastisk låt. En låt som har luften i armen och i alla steg den tar mot värmen. Snart är vi där.
Läs recensionen av fullängdaren med samma namn här.
Jag ser Andreas Gregas musik som ett steg ifrån stressen i dagens samhälle. Bort från all trafik, statusuppdateringar, konsumtionshets och sättet många människor försöker springa sig igenom kärleken på. Istället är hans musik ett sökande efter mer natur och ett slags inre lugn. Sänk farten, allt behöver inte skyndas på. Kanske kommer det vackra fram mer i det som växer sig större under en lång tid istället för i det som är störst redan från början. Det är inte musik som slår sig för bröstet alltid, men den växer där i bröstet. Fredagens konsert på Victoriateatern växte verkligen ju längre kvällen drog ut sig. Det är en intim teater. Vi sitter runt små bord med levande ljus och lite mat som vi tagit med oss. Victoriateatern har nämligen Picknickföreställningar vilket innebär att man får ta med egen mat och dryck att förtära under tiden man njuter av musiken. Det ger en speciell stämning. Andreas Grega inleder kvällen med vackra Mikrouli Mou från senaste skivan Mörkerseende och under kvällen märker man att det finns en speciell närhet mellan artisten och publiken. Inga egentliga gränser. Från hjärtat till hjärtan. Grega skriver på skivan att han "älskar hela världen för att du lever i den” och det är den känslan jag får under kvällen, från hjärtat och vidare. Det är på Mörkerseende som tyngdpunkten ligger. Tempot höjs då och då, som i Diktatorn, Pengar & djävulskap och Soluppgång, men mestadels smyger sig musiken fram, vilket passar utmärkt på den lilla teatern. I Love sjunger Andreas ”han ville sjunga hela världen röd, med sången göra kärleken hörd” och det är precis så det känns att han själv gör. I en tid med allt hat och förtryck som sprider sig både på internet och utanför så känns det oerhört viktigt med musik som drar oss samman istället för längre ifrån.
Efter ett par låtar bjuds vi på en paus innan Andreas kommer tillbaka efter drygt tjugo minuter. När han efter ett tag plockar fram Liv död, en låt som jag personligen tycker är en av de senaste årens starkaste låtar, så är det som att fler hjärtan försöker ta sig in i kroppen. En fantastisk känsla. Samtidigt som musiken ofta känns mörk så handlar det inte sällan om en resa ifrån det mörka, ifrån diktatorerna som tar ett och fler strypgrepp om freden, man har bara en liten bit kvar, ljuset har inte brutit ihop, det väntar på en en bit ifrån. Sorgen är inte övervägande, vi kommer ta oss förbi den. Om jag ska klaga på något så var inte ljudet helt perfekt under kvällen, då sången ibland nästan drunknade i musiken, annars har jag inga direkta invändningar. Ett par i publiken saknade säkert låtar som Ta vad du vill och Dom hade mycket att säga men sett till stämningen under kvällen så hade de kanske gjort konserten mer spretig, vilket inte blev känslan nu. Nu kändes den fint sammanhållen. Naturligtvis var kvällen även för kort, men den känslan får man av alla fina kvällar, men det är bara att bära den med sig och göra den längre. Ändligt ute blir förstås alltid oändligt inne. Sammantaget var det en vacker kväll som filades ner till värme och ljus. Både på våra bord och i våra kroppar. Glöm inte känslan, tänk med hjärtat.
2005 släppte Johan Heltne, 35, Skisser av en vacker plats. En vacker och ganska stillsam skiva. Har spelat den gång på gång och mitt hjärta har verkligen tagit emot Johans musik. Omfamnat. Texterna är ofta ganska dystra men här och var försöker hoppet tränga sig in. Det lyckliga är vemodigt, sorgen sällan långt borta. Kanske lyckas hoppfullheten ta sig in helt till sist. Kanske inte. Tredje spåret på skivan heter Snöängel. Johan sjunger ”du är en utmattad snöängel, mössan för ögonen, leendet helt utan färger” och att ”timmar med dig är lycka för mig”. Jag skulle vilja beskriva låten som verklig romantik, det fina i vardagen, det stora i det lilla som fyller hjärtat till bredden och höjden. Det är bara att släcka ner helt och lyssna, låta ljuset tändas inom en. För mig är Snöängel den allra vackraste vinterlåten jag har hört. Jag bad Johan själv att berätta om Snöängel och vad han tänkte när han skrev den.
- Det är ganska länge sen jag skrev Snöängel, åtta nio år sen kanske. Och jag har inte lyssnat på den på kanske fyra, fem. Sången känns som från en annan tid, ett annat liv, skriven av en helt annan person. Samtidigt har den en självklar plats i mig. På något sätt. Jag blir ofta påmind om den av andra, vänner sjunger refrängen, någon skickar ett mail, den har spelats på bröllop, par har den som "vår sång" och låter mig få veta.
- För mig är Snöängel – nu när jag tänker på den – en sång om en särskild person och den personens sätt att vara, en person som var min allra bästa och närmaste vän under några intensiva år. Jag tänker på den personen när jag tänker på sången. Jag tänker också på en särskild plats, en villa där jag, den här personen och tio andra vänner bodde. Vardagsrumsgolvet är DET vardagsrumsgolvet, köket är DET köket.
- Jag minns inte riktigt vad jag tänkte när jag skrev den, men så mycket vet jag att det var ett försök att beskriva den här personen, den här platsen och känslorna jag hade då. Det är nog en väldigt uppriktig sång, oskyldig på något sätt och därför ganska sorglig för mig när jag ser tillbaka.
Du kan följa Johan Heltne på hans fina hemsida.Där kan du även köpa Skisser av en vacker plats.
Det är ett kallt Sverige. Men det är inte varmare kläder som behövs, det är mer hjärta, ett engagemang som inte nöjer sig med att bara gå med i en grupp på Facebook, ett engagemang som är med på gatorna, som står upp för de svaga, för de som tvingas fly och för de som inte kan tala. Tala av egen kraft eller göra sig förstådda. Vem pratar någonsin om trädens utbrändhet, eller vattnets eller luftens? De går till arbetet varje dag ändå, hur många gånger de än går in i väggen. Miljön är en större fråga som inte bara rör vår natur, den rör också mänskliga rättigheter och jämställdhet. Allt hör ihop. Alla hör ihop. Artisten Emil Jensen, 38, har det där hjärtat som jag nämnde, det som Sverige behöver mer av. Vare sig han står på scenen och pratar om mänskliga rättigheter eller sjunger en känslosam låt så märks den där stora värmen. Om fler börjar ge värme så kommer fler få värme tillbaks. Så börja ge den till naturen och till människor runt dig men även utanför dina gränser, ditt lands gränser. Jag har sett Emil ett flertal gånger live och varje gång har jag gått varmare därifrån. I det lilla börjar det stora. Den senaste tiden har folk engagerat sig i allt från pepparkaksgubbar till Kalle Ankas jul och sådana ganska små saker engagerar ofta fler människor än världsliga problem som miljökatastrofer och så vidare. Varför tror du det är så?
- Jag vet inte säkert om det är så små saker egentligen. Nu har jag inte följt just Kalle Anka-debatten, men däremot Lilla Hjärtat-debatten. Språk och bilder är ändå byggstenarna i hur vi skapar vårt samhälle och lever tillsammans. Sen kan man förstås tycka vad man vill om en del av inläggen i debatten (eller kanske de allra flesta inläggen!) men att frågorna vädras då och då och att vi omvärderar klichéer och stereotyper, tror jag är viktigt.
- Och jag tror egentligen inte att små saker behöver stå i vägen för de större - allt genuint engagemang brukar snarare väcka mer engagemang i andra frågor. Själv har jag alltid främst varit engagerad i frågor om mänskliga rättigheter - jämlikhet, jämställdhet och solidaritetsfrågor. Det i sin tur har gjort att jag fått upp ögonen för miljöfrågor ibland. Kanske är det vad som krävs - att se att klimatfrågan och de allra flesta miljöfrågor också är frågor som berör mänskliga relationer, rättvisa, fördelning med mera. Annars kan det lätt bli för abstrakt och svårt att relatera till.
Varför tror du att så många ser det som en uppoffring att leva miljövänligt?
- För att det är så det lagts fram i alla år: "Ta ett steg tillbaka". I den formuleringen ligger så mycket negativt och hämmande laddning för så många. Och det kan jag förstå. Språket är som sagt en viktig byggsten i alla sammanhang! Och dåligt samvete är aldrig en hållbar drivkraft till förändring. Det gäller ju alla frågor. Jag känner precis likadant, särskilt kring alla saker jag inte gör. Men när jag väl gör något som är bra, så känns det nästan aldrig som en uppoffring.
Många känner sig små i det stora och att just det de gör inte kommet påverka så mycket, att de ändå inte kan göra någon skillnad. Kan du också känna så ibland?
- Inte när jag gör något, men så fort jag tänker på det så känner jag så. För det är ju så. Jag tror det har lagts alldeles för stort fokus på individen senaste åren - inte minst individen som konsument, med en massa käcka klimatsmarta tips. Men det är ju verkligen nationerna och de multinationella företagen det främst hänger på och det krävs en omställning i de övergripande systemen. Nyliberalismen utgår från att det löser sig självt, bara individen tar ansvar. Men det fungerar ju uppenbarligen inte så och det förstår ju även nyliberalerna nu. Även om de inte låtsas om det. Men det brukar ju talas om tankens obotliga pessimism och handlingens obotliga optimism och så är det ju verkligen, oavsett om det gäller att hjälpa papperslösa flyktingar eller att göra något för miljön. Jag handlar så mycket ekologiskt jag kan vilket ibland leder till spydiga kommentarer så fort jag gör minsta lilla grej som kanske inte är bra för miljön. Har du själv märkt av att man på något sätt döms hårdare på grund av ens engagemang? Att man förväntas vara perfekt?
- Ja, det där kan jag känna igen när det gäller det mesta i jantelagens Sverige. Att bry sig om något är att sticka upp och sticka ut. Och det ska man inte. Gör man en bra sak måste man göra allt rätt, annars faller man hårt! Det där sätter nog krokben för mångas engagemang, vilket är jättesynd. Det gäller att skita i det där med förväntningar. Min utgångspunkt är att jag gör det mesta fel, men då och då gör jag något rätt och det är jag stolt över!
Vad är ditt eget bästa miljötips?
- Att bekämpa nyliberalismen på alla fronter.
Vad händer annars för dig den närmaste tiden? Ny skiva på gång?
- Ja, i vår spelar jag in en ny skiva. När den sen släpps till hösten blir det en ny föreställning med nya monologer, komik och poesi och en större turné. Det blir väl främst Sverige och Norge och förhoppningsvis lite Finland. Sen gör jag ett radioprogram ibland i Sveriges radio som heter Mellansnack med Emil Jensen som ett litet sidospår. Och givetvis fortsätter jag göra krönikor i ETC och Tankar för dagen i P1. Besök gärna Emils hemsida här och följ honom på Facebook genom att klicka här. Där bevisar Emil att ett hjärta alltid är mer än två plånböcker.
Det är väl få tillfällen när det blir lika tydligt att tiden går som när det är dags för ett nytt år. Samtidigt blir det naturligtvis lika uppenbart att tiden kommer med nytt (ABSvDGP). ”Kronofobi” är den term man använder för de som lider av alltför överdriven rädsla för just detta, att tiden går. Fobier är inger att skämta om, men visst torde ”kronofobiska personer” utgöra den perfekta personalen, typ: ”Åh nej, är klockan redan halv fem!” Vad tid egentligen är för något är en klurig fråga och frågar man en klurig person som Einstein så var hans svar att: ”Den enda anledningen till att vi har tiden är att inte allt skall inträffa samtidigt” och det hade ju varit oerhört stressigt och inte minst förenat med ett förskräckligt oväsen.
Nostalgikern tycker förmodligen att det är lite sorgligt att 2012 är slut och alla som är mer positivt inställda till framtiden ser fram emot det nya året (DN). Det är alltså, i alla fall delvis, en fråga om inställning hur vi uppfattar årsskiftet. Ett bra tag fick jag fundera på om det fanns någon antonym till ”nostalgiker” innan jag insåg att det inte kan finnas, eftersom ”nostalgi” innebär ”saknad efter det som varit” och det är ju stört omöjligt att sakna det som skall komma. Hursomhelst så är nostalgi, hur mycket undertecknad än ibland lockas ner i dess bekväma tillflyktsort, en bedräglig sinnesstämning. Dels för att den aldrig är med sanningen överensstämmande och inte minst för att den absolut inte leder någon vart
Nostalgi är alltid en bedräglig blandning av förvanskade minnen och förvrängda drömmar
Men åter till det nya året. Knappt har vi blivit av med samvetets lätt unkna dunster över att ha köpt mer julklappar, mer julsaker, mer julmat, mer julgodis än vi egentligen hade tänkt och råd med förrän det är dags att ge, eller kanske heter det avge, våra nyårslöften. Sluta röka, börja källsortera, sluta stressa, börja träna, skaffa nytt jobb, inte gnälla på våra barn så ofta, inte gnälla på våra föräldrar eller något annat behjärtansvärt. Själv har jag inte kunnat välja ännu vad det ska bli jag (dessvärre) antagligen kommer att bryta mot under 2013 (SvD). Det är ju förhållandevis lätt att lova sig själv en massa saker och senare skylla på champagnen eller något annat, iallafall i det här fallet, fullständigt oskyldigt.
Jag borde lova att under nästa år och inte bara under nästa år, dra ner på min konsumtion rejält och på alla tänkbara sätt minska min miljöpåverkan, för renare vatten, för renare luft och för en betydligt bättre fördelning av alla våra resurser. Förhoppningsvis tar det emot lite mer att bryta ett sådant nyårslöfte eftersom det inte enbart gäller mig själv. La Rochefoucauld har sagt: ”Vi lovar i förhållande till våra förhoppningar, men levererar i förhållande till våra rädslor” och min, om inte rädsla så i alla fall oro, gäller klimatet, planeten, och dess invånares framtid (SvD). Denna oro grundar sig på vetenskap (SvDDN) och är varken ”undergångs-flum” eller ”konservativ prosofobi”.
Förslag på nyårslöften
Men nej, den korta tid det tog mig att få ovanstående bild på plats var tillräckligt för att jag delvis skulle revidera mitt tidigare resonemang. Det är nog bättre att jag nöjer mig med att avge ett nyårslöfte som gäller mig själv, mer motion, mindre kött, mer tid ute i naturen eller liknande eftersom det, hur positivt det än skulle vara, skulle ge mindre dåligt samvete om jag inte skulle genomföra det fullt ut och ett stukat samvete är varken en bra huvudkudde eller särskilt behagligt att behöva bära runt på hela dagarna. Sedan betyder ju inte ett nyårslöfte nödvändigtvis att man inte bryr sig om allt annat under hela det kommande året.
Det andra skälet till att jag ändrar mig är att det faktiskt inte duger att vara rädd, att oroa sig en sak, men ”rädsla äter själen”, som i titeln till Fassbinders film med samma namn som gjordes för snart 30 år sedan och även om den, för våra digitalpixelanpassade näthinnor, har sina patinerade partier så är den fortfarande en stenhård hästspark i ansiktet på vår intolerans mot allt som är mer annorlunda än kebab-pizza och surdegshotell. Nej det duger inte att vara rädd, rädsla leder bara till att vi, antingen gömmer oss, eller reagerar ogenomtänkt. Istället är det ”dags att samla ljus i mörka hörn” som Stina Berge sjunger i sin låt ”Ja’ har inte tid att vara rädd”:
Det här med att fira nyåret är globalt och multikulturellt, även om vi firar den vid lite olika tider. Perser, kurder, kazacher och uzbeker firar nyår vid vårdagjämningen, cirka 21 mars. I Laos, Burma, Kampuchea och Thailand firar man i mitten av april. Muslimer firar sitt nya år först i början av november nästa år och Navajo-indianerna räknar sitt år från oktober till september. I det antika Aten började det nya året vid den första nymånen efter sommarsolståndet och i det gamla Egypten, tror man, att det nya året räknades från stjärnan Sirius ”Heliakiska uppgång”, alltså när den först blir synlig över horisonten.
Kineser och vietnameser firar nyår vid andra nymånen efter vintersolståndet, alltså någon gång mellan 21 januari och 19 februari. I Kina är 2013 ”Ormens år” och det låter intressant eftersom ormen (enligt den kinesisk astrologi alltså) är intelligent, intuitiv, snabbt bedömer situationer korrekt och är uppmärksam på nya möjligheter. De som föds under ormens år blir smarta, uppmärksamma, mystiska, stolta och har charm, är spännande och har utstrålning. Dom kan vara lite ”mörka” men dom tycker om böcker, konst, kultur och musik. Själv är jag född i ”Trähästens år”. Ja, så är det det bara.
2013, ormens år
Ja ni, mina kära läsare, jag hoppas självklart att 2012 har varit ett bra år för er, men ännu mer att 2013 skall bli det för oss allihop. En sak som redan är bestämd att inträffa nästa år är att hembiträden i Singapore garanteras en ledig dag i veckan (YLE) och det var väl på tiden. Hundratals nya böcker om mat och matlagning kommer ut under 2013 och Bruce Springsteen kommer till Sverige(!?). Filmen ”Motorsågsmassakern” kommer i 3D-version, Klasse Möllberg blir folkpensionär och ”Joey Tempest” fyller 50 och Internationella tapir-dagen infaller som vanligt 27 april. Det blir alltså som det brukar vara mest, ”lite gammalt, lite nytt…” och egentligen inte så värst mycket att varken hoppas på, eller oroa sig för. Möjligen något mer att oroa sig över.
Klimatförändringen fortsätter öka 2013 och arbetslösheten ökar. ”Arbetslinjen” är ett monumentalt fiasko (DN) och allt fler arbetslösa får fortfarande samma låga ersättning som för 11 år sedan. Förhållandet a-kassenivå/antalet arbetslösa är därmed sönderslaget. Nästa år blir kanske det sista året med den här trötta regeringen. Har vi någonsin haft en mer oinspirerad regering i Sverige? Det skulle i så fall vara den senaste socialdemokratiska och möjligen nuvarande s.k. ”skuggregering”. På den fronten ser det alltså inte så ljust ut. Men som Benjamin Franklin sade: ”Any fool can criticize, condemn and complain and most fools do”. Vi får istället göra vad vi kan för att göra 2013 till ett bättre år än det skulle blivit om vi lät bli. Med dom orden drar vi ner rullgardinen för i år och jag ber att få önska alla läsare: Tack för i år och….
OBS! Personerna på bilden har varken med min egen eller någon annan verklighet att göra
Den här sidan får då och då sporadiska förfrågningar om att ta upp produkter och tjänster i utbyte mot mer eller mindre skamlös ersättning. Undertecknad svarar alltid att den här sidan inte är särskilt intresserad av att göra reklam, utan mycket hellre är ”PK” och flaggar för företeelser som på ena eller andra viset bidrar till att förbättra olika situationer och förhållanden här hemma och ute i världen. Nu gör jag ett enstaka undantag, dels för att återgälda en liten sak och dels för att det är en himla fin reklamfilm.
Återgäldandet gäller bilden av snögubben och snögumman i förra texten, den kommer ursprungligen från en reklamfilm för det brittiska varuhuset ”John Lewis”. Dom har ofta fina reklamfilmer och deras julfilm från förra året är så fin. Musiken är” Slow Moving Millies”, eller Angela Warner som hon egentligen heter, version av The Smiths”Please, Please, Please, Let Me Get What I Want”. Så här kommer alltså ett sällsynt undantag från det tjuriga motståndet mot reklam på den här sidan:
Hela tiden är vi en motgång från att bli lämnade, från att bli ensamma. En sjukdom ifrån att rasera allt. Man lär sig de förutsättningar man har blivit tilldelad. Man kan välja att ligga kvar i gropen, täckas av jord eller försöka resa sig, ta en hand, och så något nytt där i hålet. Himlen slutar knyta ihop sig. Det finns lite solsken kvar. Men allt kommer så klart inte bli bra bara för att man tagit sig igenom det. Förr eller senare kommer alla människor till den åldern då man upptäcker att mycket av det som händer inte alls kommer bli bra, hon kommer inte tillbaka, det finns inget hål genom alla väggar där ljus kan sippra in, många dörrar är låsta och allt går inte att ställa till rätta. Det är en viktig insikt. Man får bygga något nytt utifrån ens nya position. Kanske blir tornet lägre, kanske blir fönstren färre, men man anpassar det nya livet efter det material man har. Jag tänker mycket på det när jag lyssnar på Peter LeMarcs senaste skiva Svag doft av skymning. Sorg efter cancerbesked, sorg efter förlorade vänner. Allt blir inte okej, skymningen har börjat ta form. Men sorgen är inte uppgiven, det finns också en tacksamhet. Han tog sig ur, det var en kamp, men han tog sig ur. Det finns lite solsken kvar. För över 20 år sedan sjöng Peter ”Det finns två sorters människor här i världen, dom som får stjärnhimlen när dom begär den, och som med självklarhet tar för sig var dag. Så finns det dom som får slåss för varje andetag”. Mörkret kan komma in, även om man bäddat sig i ljus. Mörkret kan komma in i leendet, i kramen, i kärleken. Man är sällan riktigt säker, men man får tänka på de ögonblick då det inte är där. Peters vän, musikjournalisten Lennart Persson, gick bort i sviterna av cancer 2009. Samma år fick han själv beskedet att han hade drabbats av cancer. Denna jävla cancer. Senaste skivan tar itu med allt som hänt, och en känsla som sprider sig genom hela skivan är acceptans. Går det inte rätta till och går det inte förändra så måste man på något sätt acceptera det. Bakom kvällen finns en morgon, en kram. Peters låtar ställer ofta mycket frågor. Sången dom spelar när filmen är slut är en av mina personliga favoriter. Peter sjunger ”Måste vi slåss i veckor för att älska en dag” och kanske är många relationer så. Kanske genomgår många förhållanden den fasen. Men det är inte lätt att åldras i en gnagande känsla som samlar kroppen med en enda fråga - är det här verkligen allt? I slutändan är ofta elden större än tvivlet, problemet är vägen till den insikten. Man måste kunna riskera världen för att kunna leva i den. Ibland går man sitt livs rond varje dag. Peters texter behandlar ofta kärlek, på ett ofta längtande sätt men också melankoliskt, brustet. Han behandlar också mycket livsfrågor och förstås sorgen efter pappans död. Ibland låter han sångerna andas länge, låter dem växa sig fram, värka sig fram, som fina I mitt andra liv. Peters låtar har den förmågan att det känns som att han verkligen behöver få ut dem, att de är där av en stark anledning. Han vet vad han gör och vi vet det också. Peters musik är mänsklig och just därför känns den så nära. Så ärlig. Med ett budskap om att det finns tid att leva igen, tid att hålla oron borta.
För snart femtio år sedan, 1964, när Leonard Cohen var trettio år skrev han följande rader i dikten ”All there is to know about Albert Eichman”:
ÖGON: Medium
HÅR: Medium
VIKT: Medium
LÄNGD: Medium
UTMÄRKANDE EGENSKAPER: Inga
ANTAL FINGRAR: Tio
ANTAL TÅR: Tio
INTELLIGENS: Medium
Vad trodde du?
Klor?
Överdimensionerade framtänder?
Grön saliv?
Galenskap?
Jag kommer att tänka på de där raderna om nazisten Eichmann när det kom fram att svenska riksdagsmän i kostym beväpnar sig med järnrör, ljuger polisen rakt upp i ansiktet och går omkring på stan och kallar folk för ”hora”, ”babbe”, ”blatteälskare” och annat moget(?!) Det blir nästan komiskt när just dessa personer, i sina fina kostymer, som ständigt trumpetar ut att yttre attribut som hudfärg, klädsel, språk och kulturell bakgrund är avgörande för om man skall bli accepterad eller inte av samhället. Det är helt obegripligt att det ska vara så näst intill omöjligt att bedöma en medmänniska utifrån inre kvaliteter som vänlighet, empati, medmänsklighet och viljan att leva tillsammans med andra, istället för att stigmatisera hela folkgrupper, som man aldrig ens mött, utifrån yttre kännetecken.
En bra människa är en bra människa och en skitstövel är en skitstövel. Punkt. Det finns massor av skitstövlar i andra kulturer, antagligen nästan lika många som i vår västerländska, ”kristna” kultur. I veckan kunde man läsa att en blind flicka blivit rånad utanför Gallerian i Stockholm(AB) och att en 87-årig kvinna blivit nedsparkad av ett ungdomsgäng för att hon sa åt dom att inte plåga en hund(KvP) . Jag har ingen aning om och jag struntar i om dessa handlingar utfördes av ”etniska svenska” idioter, ”etniska danska” idioter eller av idioter med annan kulturbakgrund och vad spelar det för roll. Det utfördes av individer som helt saknar empatisk förmåga, respekt för andra och som på ett eller annat sätt måste hindras från att vistas bland folk tills dom ändrat beteende. Det gäller även riksdagsmän som springer omkring på stan med järnrör och kallar folk ”hora” och annat.
”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein
I Ann Heberleins intressanta bok ”En liten bok om ondska” analyserar författaren ondskan som företeelse och ställer många intressanta frågor och ger en hel del svar och förklaringar om begreppet. Den grundläggande frågan är dels om det finns människor som föds genuint onda och om handlingar som inte begås i ”ont uppsåt” egentligen är ondska, eller om det är något annat. Författarens slutsats om vad som är en ond person blir ungefär: ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Undertecknad håller inte helt med Ann Heberleins alla slutsatser, men boken är otvivelaktigt intressant läsning. Jag har alltid haft svårt att tro att någon människor skulle födas som ”onda” eller ”goda”. Men jag inte bara tror utan vet att människor gör onda och goda handlingar
Att vår väldigt komplicerade hjärna redan från födseln kan ha dysfunktionella skador som kan ge olika sorters handikapp, fysiska eller känslomässiga, är naturligtvis en sak, men då talar vi om skador och inte om friska hjärnor med genuint onda avsikter. Dessutom är det naturligtvis inte ovanligt att ungdomar och vuxna med hjälp av alkohol eller andra substanser kan, tillfälligt eller för alltid, skada de delar av hjärnan som normalt borde svara på signaler som rör empati, medkänsla och medmänsklighet. Men att vissa, fullt friska människor skulle födas ”onda” det blir det nog ett svårt och väldigt långvarigt arbete, förmodligen helt utsiktslöst, att övertyga undertecknad om.
Att en föds god och en annan ond, det tror jag inte alls på
Det är den ständiga frågan om förhållandet mellan arv och miljö. Vad får vi genetiskt från våra föräldrar, hur mycket påverkas vi av den miljö vi växer upp och lever i och hur mycket är vårt eget val? Det råder ingen tvekan om att väldigt mycket är genetiskt men hur mycket och framför allt vad? Är det särskilt troligt att ett adopterat eller föräldralöst barn kommer att ha liknande förhållanden till empati, solidaritet, elakhet, vänlighet, politisk och religiös övertygelse som sina biologiska föräldrar eller är det troligare att det mesta av dessa och andra ”personlighetsdrag” är beroende av var och under vilka omständigheter man växer upp, vilka alternativ man får presenterat för sig och vad man sedan själv väljer av dessa?
Undertecknad lutar väldigt mycket åt att miljön är viktigare än genetiken här, men att väldigt mycket också beror på vad vi själva väljer av det som vi har att välja mellan. Slutsatsen man, om man håller med, kan dra av detta är att den som växer upp med väldigt få och begränsade valmöjligheter riskerar att oftare hamna i s.k. ”dåligheter”. Valet att bli kriminell, bryta mot regler och bete sig illa för att höras, synas, räknas, märkas, ”finnas”, det valet kan alla göra oavsett vilken miljö eller samhällsklass man växer upp i. Men om alternativen till detta enbart är osynlighet, fattigdom, utstötthet, hopplöshet och maktlöshet så är risken att man väljer en ”osedlig” livsbana betydligt större än om man växer upp i miljöer där förutsättningarna och valmöjligheterna är oändligt mycket större och fler. Det är efter födseln som vi formas mest:
Vi formas mest efter födseln
Den där bilden skulle kunna illustrera barnmisshandel om det inte vore för att jag visste säkert att det är med mycket mjuka händer pappan håller om sitt älskade barns huvud. Men trots detta tycker jag verkligen inte man ska göra sådär. Barn och då menar jag inte enbart dom minsta barnen, har inte en chans. Inte en enda chans att få ett bra liv om inte vi vuxna går med på det. Maktlöshet. Varför har Sverige inte gjort FN:s Barnkonvention till lag? Andra länder som t.ex Norge gjorde detta för snart tio år sedan. Så länge Barnkonventionen inte är likställd med svensk lag är påföljderna, om man bryter mot den, svåra att lagföra och det är bland annat därför många beslut ”till förmån för barnets bästa” gång efter annan blir konstiga och ofta direkt motsätter sig just barnets bästa.
I sjätte paragrafen i FN:s barnkonvention står det: ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling” och utan att ha någon enkel lösning på Israel/Palestina konflikten ringer ändå det där i mitt huvud när jag hör Israels inrikesminister Eli Yishai säga att: ”Målet är att skicka Gaza tillbaka till medeltiden” (ABHDYLE) Det betyder även att målet är att skicka palestinska spädbarn tillbaka till medeltiden och varken Hamas eller Israel tycks bry sig om att i alla krig är det barnen som drabbas svårast. Det är alltid barnen som, förutom att dödas, skadas, blir föräldralösa, hemlösa och traumatiserade för livet. ”Krigsminister” Eli Yishai är jude och vill bomba barn och vuxna ”tillbaka till medeltiden”, Leonard Cohen är jude och skriver och sjunger om kärlek och fred. Samma kulturella och religiösa bakgrund, olika val. Vi måste lära oss att betrakta människor som individer och inte kollektivt, alla svenska riksdagsmän är ju inte rasistiska huliganer.
Det åligger verkligen inte undertecknad att förklara för den här sidans läsare vad eller vilka orsaker som ligger bakom mitt skrivuppehåll. Men en av flera orsaker är, eller är i alla fall avlägset besläktad med, Faith Popcorns en gång myntade uttryck ”cocooning”. I mitt fall lite av cocooning inuti det egna medvetandet. Nåväl, Faith Popcorn, eller Faith Plotkin som ju hon egentligen heter har kläckt ur sig olika ”förutsäglser” om allehanda saker och förutom ”cocooning”, som ju betyder ungefär att man drar sig undan umgänge, håller sig hemma och pysslar med sitt(?!) så har hon bland annat förutspått att vi i framtiden kommer att ha mekaniska ”mechanized hugging booths” alltså någon sorts ”kram-bås”, ungefär som svunna tiders telefonkiosker, men där ömhetstörstande, istället för att ringa, för en liten summa kan få en kram av någon sorts maskin.
Det råder inget tvivel om att Sverige är ett kallt land, inte enbart klimatmässigt och i synnerhet då under den kommande årstiden, utan även känslomässigt och om vi i framtiden kommer att behöva mekaniska ”kram-bås” eller om det kommer att bli vanligt att man kan köpa några minuters mänsklig värme från en människa på det vis som Jacqueline och Coleen erbjuder. Något är på väg att bli väldigt fel om det är så. Kungsholmen i Stockholm lär vara världens ensammaste plats, här lever c:a 55.000 människor, 80% av dessa i vad som kallas ”ensamhushåll” och trots att vi ofta saknar tillhörighet och gemenskap i en stor grupp och att ”ensamhushåll” per automatik inget har med ensamhet att göra så känns det ändå som något är skevt eller till och med trasigt när så många lever ensamma.
”Kokongande”
Själva ordet ”cocoon” är ett ”bevingat ord” i fler än en bemärkelse eftersom det, förutom att det gett namn åt att vi isolerar oss, ursprungligen kommer från de ”pterygota” (grekiska för bevingade) varelsernas värld. På samma sätt som den fula ankungen förvandlades till en vacker svan i H C Andersens fabel, förvandlas den ibland ansedd som lite trista larven till en vacker fjäril. Detta har säkert varit en liten tröst åt månget barn som av olika orsaker känt sig lite som en ful ankunge eller som en lite trög och trist larv och som innerst inne sett sig själv i en framtid som en stilig svan eller ett färgglatt lätt fladdrande påfågelöga.
Nu är det ju dessvärre inte naturen helt rättvis här och förvandlar inte alltid oss till något vackrare, i synnerhet inte när det gäller oss människor. Det har mest med det genetiska lotteriet att göra. Dessutom har det med vad det är vi värderar hos varandra att göra och vilken historisk epok vi lever i. I en tid där det anses vackert att fylla läpparna med olika substanser tills vi ser ut som, om inte fula ankungar så människor med ankläppar så är förhoppningsvis även detta snabbt övergående. Inte heller är larven alltid mindre vacker än fjärilen, ett exempel på detta är larven hos (Phyllodes imperialis) ett nattfly där larven är mer fascinerande och vacker än den till imago-stadiet (det kan ni gott googla) utvecklade grå-bruna nattfjärilen
(Phyllodes imperialis) i larv-stadiet
Grekiskans ord för larv är προνύμφ (pronymf) ett ord sammansatt av ”pro” (före) och ”nymf”, alltså ”innan man blir nymf”. Nymferna i den grekiska mytologin är en sorts personifikationer av de kreativa och utvecklande aktiviteterna i naturen och dom levde i närheten till eller i berg, lundar, källor, floder, sjöar, hav, träd, dalar och grottor. Dom var, om jag har förstått saken rätt, inte direkt gudomligheter men något näst intill ungefär som vår nordiska ”Näcken” eller ”Skogsrå”. Det här att besjäla naturen med liv har nästan försvunnit helt i våra dagar, i samma takt som respekten för naturen gjort det. Det funkar ju inte att tömma all möjlig skit och gifter i naturen och samtidigt tänka sig att det finns levande väsen i hav och i skogar. Eller hur är det nu….finns det liv i naturen? Eller finns det bara pengar att tjäna?
Diskussionen om det här med vinster i vård och omsorg pågår för fullt och även om jag inte helt begriper den nuvarande socialdemokratiska varianten så verkar majoriteten av politikerna vara eniga om att det inte kommer att finnas något intresse av att syssla med vård av barn, sjuka och gamla om man inte kan bli miljonär på kuppen. Bland folk i allmänhet är det en överväldigande majoritet för att det visst går. Jag tänkte lite på det där när den där lilla flickan i Göteborg var försvunnen och 800 personer, via ”Missing people”, ställde upp och letade hela natten. Varför skulle ingen vilja driva ett vårdhem utan garanterade miljonvinster när 800 personer letar en hel natt efter ett barn dom inte känner, helt gratis? Men det där är väl något som våra politiker inte begriper sig på.
Vi människor är ett underligt däggdjur, eller så har vi skapat en miljö åt oss själva som är så illa konstruerad att vi beter oss underligt av att leva i den. Jag kan inte komma på något annat däggdjur där man måste vara försiktig med och ibland t.o.m. orolig för att låta ungarna vistas bland andra av samma art. Att vi dessutom misshandlar, förtrycker och till och med tar livet av våra egna avkommor är obegripliga egenskaper som man måste klättra långt ner på evolutionens träd för att hitta någon annanstans än hos oss. Jag läste att på Öland var det någon ansvarig som ansåg att de flyktingbarn som gick i hans skola inte skulle få äta mat som dom andra barnen eftersom deras föräldrar ”ju fick bidrag till mat redan” (SvD), vad ska man säga?
Världen ser inte ut som och är verkligen inte som den borde vara och undertecknad och många andra som envisas med att hävda att det är varken larv eller en illusion med en värld med mindre avstånd mellan de som har allt och de som behöver allt och att det finns värden i naturen som inte alls är det samma som priset på regnskog per hektar eller vinstmarginalen i jakten på fossila energikällor och annat som på kort sikt ger ett fåtal gigantiska förmögenheter, men på lång sikt förstör planeten för alla som lever och skall leva här i framtiden. Eftersom ordet ”illusion” kommer från latinets ”illūdō” som ungefär betyder håna och ordet larv kommer från latinets ord för spöke så knyter jag ihop med Amanda Jenssen och låten ”Illusionist” från kommande albumet ”Hymns for the haunted”. Bra låt!
Framåt våren planerar Anna Järvinen att släppa sin fjärde skiva. Anna själv tredje var en avslutning på en trilogi. Nu börjar något annorlunda, något nytt, men också något som fortfarande är Anna. Jag började lyssna på Anna för tre år sedan. Hon fanns med mig på spårvagnen, på bussen hem från jobbet och hon satte ord på både kärlek och saknad.
Flera av texterna till Anna Järvinens första skiva Jag fick feeling skrev hon på tåget mellan Gävle och Stockholm. Resor, städer, möten med människor. Inspirationen kommer antingen när man själv rör sig, när världen runt omkring en gör det, eller när någons värld närmar sig ens egen. Annas texter är speciella, men musiken gör orden naturliga. En poet som skriver med rösten. Jag vet få som kan sjunga lika romantiskt som Anna i rader som ”du verkar kunna göra allting till något” (Götgatan) och ”värm mig om ryggen” (Nattmusik). Det är som rösten som bryter en alltför lång tystnad, lågan i den nedsläckta kroppen, hoppet.
Allra mest är det nog den drömska romantiken jag fastnat för hos Anna, de lekfulla texterna som dras mellan tvivel och dröm, hopp och liv. Närvaron i det som är svårt att nå. Kanske är det man söker något som funnits där hela dagen. Sluta leta, jag finns redan här. Samtidigt finns hela tiden det bräckliga i hennes texter, i Kom hem frågar hon ”vem ska annars se på mig?” för att senare sjunga ”hos mig är du verkligen overkligt fin”. Det känns ärligt på ett språk som inte förskönar. Det är alltid det ärliga som träffar hårdast. Särskilt dagar då jag känner mig mätt på mindre och när det känns som att ingen är till för en vardag som min. Då behövs känslorna som kommer ut genom musiken.
Jag vet inte vad som händer härnäst, hur Anna Järvinens framtid kommer låta, men det ska bli spännande att se vilken väg hon väljer. Anna gör de små detaljerna synliga. Det ömtåliga som bär det stora.
Tidigare i år så släppte hon sitt andra album Född långt ut och för ett tag sedan flyttade hon till Stockholm. Skånska sångerskan Anna Hertzman, 25, har många projekt, många sidospår. Hon har varit med i Talang på TV4, hon funderar på att starta upp ett eget skivbolag, hon har varit ambassadör för Ung Cancer och dessutom är Anna programledare för Anna Bjuder Till, en Youtube-serie där hon bjuder in gäster som hon pratar och äter mat med. I första avsnittet var bland annat Julia Mjörnstedt och Anne Lundberg gäster. Anna Hertzman brinner för det hon gör och hon säger själv att det är det kreativa i livet som triggar henne. Från hjärtat eller inte alls.
När kände du att du verkligen ville satsa på musiken?
- Det vet jag ännu inte. Jag är en orolig själ så jag är alltid osäker på det jag gör och varför jag gör det. Men missförstå mig inte, jag älskar det jag gör men tvivlar ofta på om det är mitt kall här i livet. Var vill du nå med din musik?
- Mina syften med musik är enkla. Jag vill beröra och jag vill ha roligt. Jag sover gott på natten om jag bara fokuserar på dessa syften.
Vad brukar komma till dig först, texterna eller musiken?
- Oftast är det text som kommer först men det har även varit tvärt om några gånger.
Är alla texter hämtade från ditt eget liv? - Nej, absolut inte. Men det är hämtat från mig och min omvärld.
Vad har du för förebilder? - Jag jobbar inte så mycket med förebilder. Jag tycker att det finns för mycket kändishets och hets kring att man ska imponeras och jag tror man ska jobba med att ha sig själv som förebild och vara sitt eget bästa. Sen kan man alltid tycka att andra människor gör ett bra jobb i världen.
Du har nyligen flyttat till Stockholm, hur tror du flytten kommer påverka din karriär?
- Flytten påverkar min karriär mycket då jag nu ska försöka spela i hela landet och inte bara i Skåne, Blekinge och Halland.
Du kommer fortsätta sjunga på skånska? - Det är klart! Det är ju jag! Annars hade jag svikit mig själv.
Vad känner du är den svåraste biten med att jobba med musik? - Det finns två saker som ligger på förstaplats av svåraste saker. Först och främst är det väldigt tufft att få ihop det ekonomiskt. Sedan är det jobbigt att få balans i livet och inte ta sig själv på för stort allvar. Ibland får man lägga bly i skorna för att hålla kvar fötterna på jorden och inte sväva ut i låtsasvärlden.
Vad sysselsätter du dig med annars? - Just nu jobbar jag bara med musik faktiskt.
Du planerar att starta ett eget skivbolag och gör redan det mesta själv. Var får du all din drivkraft ifrån? - Haha! Jag vet faktiskt inte! Jag tycker om att jobba, kommer från en hårt arbetande familj och vet att man bara får det man skaffar sig på egen hand. Det man får gratis värmer inte lika gott om natten.
Du har många sidospår - du känner aldrig att det blir för mycket?
- Jo, absolut. Jag är född för mycket. Jag är alltid för mycket. Det märker man när man ser mig live.
Du har tills nyligen varit ambassadör för Ung Cancer, hur kom det sig att du började engagera dig där? - Det var Ung Cancer som frågade om jag ville vara deras ambassadör så jag var det fram tills nyligen då jag var tvungen att säga upp mitt ambassadörsskap.
Har du ett stort socialt engagemang annars? - Socialt engagemang är ett brett uttryck för mig. Jag tycker om att vara själv och har aldrig behov av att gå på fester, träffa människor och så vidare. Men jag bryr mig väldigt mycket om utsatta människor och har många drömmar om att skapa någonting stort prestigelöst som kan göra gott för utsatta.
Särskilt din första skiva innehåller en del kritik mot utseendefixeringen i samhället. Vad tror du all denna hets beror på? Är vi för kritiska mot oss själva? - Vi är absolut för kritiska mot oss själva. Det är väldigt få personer som ser sig själv som en helhet och inte som en uppdelning i utseende och insida. Människan har glömt att det är handlingar, tankar och vänlighet som gör oss vackra. Inte ett tomt skal med en vacker utsida. Det är mitt största krig jag krigar, alltså kampen mot utseendefixeringen.
Blir det någon fortsättning på Anna Bjuder Till? - Jag hoppas det! Tanken med Anna Bjuder Till är att det ska släppas när jag inte har så mycket annat att göra. Haha! Vilket händer väldigt sällan. Jag kanske får tid nästa år att släppa en uppföljare. Vem vet! Vad händer härnäst? - Jag sitter och bokar min turné för 2013 och håller även på att starta upp mitt skivbolag och förlag. Jag tänker även ta två månader ledigt från live-framträdanden och fokusera lite på mitt privatliv som halkat efter under turnén. Du kan lyssna på Anna Hertzman på Spotify. På Annas hemsida så kan du läsa hennes blogg eller köpa skivor i hennes webbutik. Gör gärna det!
När jag intervjuade Andreas Grega beskrev han känslan på nya skivan Mörkerseende som ”ett mörker man är på väg ifrån och inte till”. Det handlar mycket om att se värmen bakom rädslan, hoppet som finns i varje människa, ibland bara i små smulor, men ändå existerande. Att kunna se färgerna i någon där omgivningen är färglös. Andreas sjunger ”ingen ska få skada dig mer, ingen ska få skapa problem, inga faror ska få passera” i fina Du är min färg som följs av Diktatorn. Den är som gjord för allsång och lär bli populär bland fansen som Grega själv kallar sin familj. Där, i låtar som Diktatorn, påminns jag om energin från förra skivans Dom hade mycket att säga och Ta vad du vill. Annars är Mörkerseende mestadels en ganska stillsam skiva. Stillsam musik med texter som rör om. Musiken andas till viss del 70-tal med vackra flöjter, som i Vallar av snö och inledande Mikrouli mou. Flertalet av låtarna är långa men det ger en också tid att känna in dem och jag känner inte att utrymmet låtarna kräver är för mycket begärt.
En sak i taget blev hyllad när den kom för två år sedan. Mörkerseende är en annorlunda skiva, mer nedtonad och doftar av andra musikaliska landskap, men samtidigt känns det som en naturlig fortsättning, som att grunderna fortfarande är detsamma. Soundet har bara utvecklats åt ett annat håll. När barnkören stiger fram och möter Gregas röst i Diktatorn och när jag hör texten ”du var liv och jag var död, så vi funkar inte” i Liv död så är det mycket som vill lämna bröstet, som försöker skrika sig igenom. Det berör på många olika plan. ”Det fanns ingen annan lösning, ingen väg att ta.” Skivan har sin kraft i hjärtat. Låt ingen ta strypgrepp om värmen och kärleken, tillsammans låter vi dem andas.
Mörkret sveper in över Sverige, men det tar även sin början i många människor. Kanske försvinner det snart igen, kanske kommer det dröja sig kvar. Relationer tar slut, hoppet svälter i magen, kvar blir massa tvivel, man vill vara oändlig för någon, men kanske blir det inte så, kanske är man för olika. Jag tänker på detta när jag lyssnar på Andreas Gregas första singel Liv död från kommande albumet Mörkerseende. Det är en vacker låt, kanske Gregas finaste hittills. För två år sedan kom solodebuten En sak i taget, en debut som nådde många. Andreas var erfaren redan då, i gymnasiet grundade han folkpunkbandet Kungers, de slog kanske aldrig igenom riktigt, men växte i många människors hjärtan. Andreas Grega utstrålar en värme och det är en värme som inte ryggar tillbaka utan som sträcker sig mot dig och tar dig i handen. Hur ser du på ditt debutalbum idag? - Jag ser mina egna minnen från den tiden när jag tänker på det albumet. Jag hade en ganska tuff tid privat och det har färgat hela den perioden. Det var mycket i det musikaliska uttrycket som inte blev helt som jag hoppades på, men det finns många ljusglimtar där också. Jag ser på skapandet av det albumet som ett spännande vatten att simma i då och jag lärde mig jättemycket av det. Vad jag känt så har jag fått väldigt mycket fin respons från fans för den skivan och det har skapat störst glädje av allt. Jag har jättestor respekt för mina fans och tar alltid med dom i mina steg i livet.
Din nya skiva släpps om ett par veckor, hur skulle du beskriva den? - Den släpps 18 oktober på dubbelvinyl och heter Mörkerseende. Den handlar om rädsla, sorg, hopp och drömmar. Vi lever i en värld som till stor del är styrd av rädsla och en av våra primära rädslor är mörkret. Att lära sig se i mörker är en viktig egenskap i en sådan värld tycker jag, i dom tankarna kom titeln Mörkerseende som jag tycker beskriver helheten av vad albumet innehåller, både musikaliskt och textmässigt. Mörkerseende är också för mig ett ord väldigt likt ”hopp”. Lära sig att se i mörker är också att lära sig se kärleken omkring sig och vara en del av den själv. Jag spelade in albumet i Abbey Road Studios live under fem dagar, det gav en stark prägel på soundet, känslan och stämningen. Mycket mystik och inspiration i väggarna där...
Hur skiljer den sig om du jämför med din första skiva?
- Den skiljer sig på många sätt, men framförallt musikaliskt. Den är inspelad live med band där jag spelar instrument och sjunger istället för mot förra skivan som var mer digitalt producerad och på så vis mer statisk. Mörkerseende är ett mycket mer dynamiskt album, mer drömmande och spirituellt. Textmässigt är det en röd tråd från förra skivan, men jag ville göra det svenska språket mer romantiskt i uttrycket med denna skiva. Det är även en mer organisk skiva och en skiva som absolut lämpar sig bäst för lyssning på vinyl. Då får man de pauser som behövs för att kunna smälta albumet i lugn och ro.
Titeln och känslan på första singeln Liv död antyder att det är en ganska mörk skiva?
- Ja, men för mig är det ett mörker man är på väg ifrån och inte till. Jag ser albumet som mörkt men hoppfullt.
Du spelade alltså in skivan i Abbey Road Studios. Hur kom det sig?
- Jag hade skrivit hela albumet i replokalen på mitt snickeri och så ringde jag Lasse Mårtén som jag gärna ville spela in albumet tillsammans med. Lasses spontana idé var då Abbey Road live! Jag som var väldigt insnöad i Lennons verk vid tillfället tyckte det var helt klockrent så vi bokade studion och plötsligt var vi där.
Hur kändes det?
- Det var en obeskrivlig känsla att gå in i den studion. Det var verkligen som att väggarna spelade upp filmsekvenser från skapandet av bland annat Dark side of the moon. Att få sjunga i den faktiska Lennon-mikrofonen, spela på ”obladi oblada”-pianot, det var så mycket inspiration och starka energier överallt. Vi hade en väldigt trevlig tekniker där som heter Chris Bolster, han är vän sedan tidigare med Lasse så han gav oss möjligheter som vi inte hade haft råd med annars. Vi fick spela in i alla tre studios där och den sista låten spelade vi in sittandes på golvet i studio 1 helt aukustiskt utan hörlurar och bara det gigantiska studiorummet som klang. Vi hade bara ett försök. Det är utan tvekan den starkaste inspelningsupplevelsen i mitt liv såhär långt.
Vad lyssnar du själv på just nu?
- Just nu lyssnar jag på Mr. Brown av Zun Zun Egui
När du spelar live går du gärna ut bland publiken och har en ganska nära relation till dina fans, tycker du att det är viktigt att ha det även utanför spelningarna, genom facebook och andra sociala medier exempelvis? - Ja, det är en kraft från publiken som driver mig live och man blir en del av nuet tillsammans med publiken. Jag känner alltid att publiken sjunger till mig lika mycket som jag sjunger till dom och ibland måste jag komma nära för att höra sången eller se personerna i ögonen, så det är en viktig relation där som jag alltid vill bevara. Det kan kännas extra viktigt för mig att komma nära publiken när jag spelar på lite större scener. Jag trivs när konserterna blir intima och det har hänt att jag gjort ett scen-dyk innan första låten för att jag varit så ivrig att möta publiken.
Du sjöng ju i Kungers innan, hur politisk skulle du säga att din musik är idag?
- Vad är politik? Min musik handlar i det stora om att sprida ett budskap av kärlek och inspiration, för en bättre värld att dela med varandra. Jag predikar inte, jag vill inte gruppera folket mer än det redan är. Jag vill sammanföra människor oavsett hudfärg, ålder, religion och utseende. Min kamp är att bryta upp grupperingar och kategoriseringar. Skapa ett mindre fördomsfullt samhälle och ett samhälle som inte är styrt av rädsla över att till exempel inte passa in. Jag har skrivit om det här sedan Kungers-tiden och det är snarare så att mitt medvetande och mitt engagemang ökar än avtar. Men politik? Jag har aldrig känt att någon politiker talat till just mig.
Finns det en chans för ett återförenat Kungers i framtiden?
- Så länge det finns Kungers finns det hopp hette en av våra skivor och jag skulle vilja säga att Kungers fortfarande finns men vi har bara inte spelat på väldigt länge. Vi är alla vänner i bandet och det är inte omöjligt att viljan blir så stark hos oss alla att vi börjar spela igen.
Andreas Gregas nya skiva Mörkerseende släpps alltså den 18 oktober, dels på dubbelvinyl och dels digitalt. Du kan boka skivan på bland annat Bengans. Vill du följa Andreas Grega på Facebook kan du göra det här. Gör gärna det!
