Misstag


Läste ett intressant debattinlägg i SvD av ett stort gäng aktiva miljöpartister. Den för MP aktuella frågan om makt contra principer vädrades på ett vettigt sätt och med klädsam återhållsamhet. Man pekade på vissa framgångar, som MP nått tack vara sin regeringsmedverkan men också på några kompromisser, som man tycker äventyrar hela MPs själ. De exempel som man lyfte fram som de värsta var brunkolet, flyktingpolitiken och värdlandsavtalet med NATO.

Så pacifistisk som jag är, kan jag tycka att det sistnämnda är en mindre besvärande fråga för MP än de båda förstnämnda. Men att medverka till Vattenfalls försäljning av brunkolet är även enligt min uppfattning oförlåtligt för ett miljöparti i dessa dagar. Jag måste säga att jag har viss förståelse för dem, som föredrar att inte längre lägga sin röst på ett parti, som lägger så lite värde i en av sina egna hjärtefrågor. Är det någon fråga som MP bort stå upp för, både av sakliga skäl och för symbolvärdet, är det just brunkolet. Här tummade partiet för mycket på sin heder och på sin själ. Ett allvarligt misstag av den nuvarande partiledningen. Tycker jag.

Kompromissande, kompromissanda


Politik, som ska kunna omsättas i makt, måste vara realistisk. Det argumentet kan å ena sidan motivera hur långtgående kompromisser som helst. Ett parti bör å andra sidan inte kompromissa sina grundvärderingar för att få eller behålla makt. Ändå ligger det något i kraven på genomförbarhet, samarbete och uppgörelser. Ett partiprogram innehåller många områden och frågor, även frågor av lite lite mindre betydelse än kärnfrågorna. Det är givet. Men de frågor som lyfts fram i debatten och som man strider hårt för, bör vara de viktigaste frågorna.

Läser ibland en grön blogg, som skrivs av ett f.d. språkrör för MP och som ofta innehåller synpunkter, som passar mig. Där framförs gröna synpunkter, ofta kritiska mot MPs ledning. I det senaste inlägget berömdes, låt vara återhållsamt, Isabella Lövin för att hon återupptagit partiets krav på förkortad arbetstid. Samtidigt kritiserades partiledningen för en utslätad politik, som övergivit grundvärderingar, vilket exemplifierades med sveket om brunkolet i Tyskland. Avslutningsvis lyftes kravet på friår som en grundbult och huvudfråga. Bortsett från sakliga argument för och emot rätten till ett friår, är den rätten knappast någon grundbult för en grön politik. Brunkolet däremot, tycker jag är en verklig, förtroendefråga av stor vikt för miljön. Den borde MP inte ha kompromissat om. Det hade varit bättre för MP att lämna regeringen, om S vägrat släppa sin inställning. Förresten, kanske S hade fallit till föga.

Jag läser sällan andras bloggar. Om det beror på egocentricitet, stelnande intresse i tilltagande ålder eller avtagande samhällsintresse i största allmänhet, vet jag inte. Något lite beror det på att jag inte funnit så många bloggar, som jag tycker håller en god standard över tid. Det är en sak att komma med pärlor då och då, en annan att hålla en genomsnittlig, hög kvalitetsnivå. Det är något att sträva efter. Jag inbillar mig inte ett ögonblick att jag nått dit eller kommer att nå dit. Man kan bara försöka. Ibland blir det hyfsat, ibland inte.

Det finns gränser


Så är dom valda till språkrör, Lövin och Fridolin. Inget annat var att vänta. Partiet gjorde något åt situationen och det var bra. De valda språkrören påstår och gör ett nummer av att av över 200 vallöften har 70 % infriats eller håller på att infrias. Det gör dom rätt i. Det är två kompetenta språkrör som valts och framöver kommer det antagligen att gå lite bättre för partiet i opinionen.

Men Vattenfalls tyska brunkol är en mina på vägen. Frågan är principiellt viktig och det framstår som helt omöjligt för MP att stödja ett beslut om försäljning av brunkolsverksamheten, vare sig det är till tjeckiska riskkapitalister eller någon annan. Om S inte vänder och accepterar den gröna ståndpunkten, är regeringen i blåsväder, åtminstone om MP vågar stå på sig. S får väl gehör för en sådan inställning av alla högerpartierna och därmed en majoritet men det lär bli på bekostnad av det framtida regeringssamarbetet. Det enda raka för MP är att i så fall lämna regeringen. I den här frågan duger det inte med hänvisningar till minoritetsregering eller ojämna styrkeförhållanden i regeringskoalitionen. Här finns ingen rimlig kompromiss för MP.

Själva ledningen


Det är inte bara MP av regeringspartierna, som har problem. Sossarna har tappat jättestort i opinionen enligt IPSOS m.fl. Hur är det ställt med regeringen egentligen?

Hur har de socialdemokratiska statsråden klarat sig? Löfvén verkar väl vara stadig och någorlunda hederlig men ack så färglös. Mittemellan, lagom och svensk. I längden blir det kanske svårt. Övriga s-ministrar då? Morgan Johansson syns en del men är inte min favorit. Bucht har inte gjort någon lycka. Ylva Johansson håller måttet, Baylan och Hultquist också. Ett oväntat trumfkort är, som alla säger, Anders Ygeman. Wallström är alltid bra, även om hon i en del kretsar är någon sorts hackkyckling. Regnér verkar vettig, Anna Johansson måste upp till bevis. Strandhäll, Hellmark Knutsson och Persson har man inte mycket aning om. Magdalena Andersson verkar ibland mer intresserad av partipolitik än landets ekonomi. Är ladorna tomma, är det andras fel, är de fulla är det hennes förtjänst. Hadzialic, Wikström och Shekarabi är alla unga och ganska oprövade. De har knappast gjort bort sig men å andra sidan...

MP då? Tjaa, nu är det är någorlunda klart med språkrörsfrågan. Bra med Lövin. Hoppas Fridolin får en spark i baken av det. För det blir nog Fridolin. Han kan bättre än han visat hittills. Bolund och Schlyter är tänkbara namn, den förste mer pragmatiker än den andra. Tror nog att det i alla fall blir bättre med Lövin i stället för Romson. Och en naiv utfrågning av en programledare i SVTs morgontv med krav på omöjliga ja eller nej och kryss och streck i programledarens anteckningar visar inget av vad det ska bli. En bakomliggande och viktig diskussion är den ständiga frågan för alla politiker, om hur mycket kompromissande, som krävs vid maktutövning. Den frågan är särskilt viktig för ett litet parti med stora ideal, som ju MP är. En annan fråga som väckts av föredettingar i politiken, Lars Ohly t.ex., och andra, är om det är feministiskt eller antifeministiskt att bara byta ut ett av språkrören, nämligen kvinnan, medan mannen blir kvar. Den frågeställningen begriper jag inget av.

Det är inom kort dags för en regeringsombildning, precis som media länge spekulerat om och som statsministern nu bekräftat. Det finns lite att göra.

Salve


I Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand, får man höra från statsministern i riksdagen. Man kan spekulera om, varför han tycker det är värt att uppmärksamma hela riket på den saken. Hur många i landet kan ha missat det? Är det riktat mot miljöpartisten Khan, mot MP som parti och regeringskollega, mot alla riksdagsmän eller är det bara ogenomtänkt. Kanske vill han uppfostra folket, särskilt de som väljer att hälsa på något annat sätt, än det Löfvén själv lärt sig från barnsben.

Hälsningar är onekligen en viktig social signal. En nick står för igenkänning men kanske inte så mycket mer. Att hälsa på någon genom att snabbt sträcka upp ena handen skulle enligt vissa komma från att man visar att man är vänligt inställd och inte har något vapen. En del väljer att lägga handen över sitt hjärta, som någon sorts fredsförklaring. Att ta i hand är det sedvanliga här, det har ju Löfvén för all del rätt i. Korrekt, inte överdrivet känslosamt. Alla gör det, d.v.s. nästan alla. Ändå är det så många som inte kan ta hand på ett vettigt sätt. För löst, för hårt, inte titta i ögonen, snett o.s.v. Pussa på kinden gör man mer nu för tiden än förr. På Östermalm görs det mer än på andra håll. I vissa länder pussar man på båda kinderna, oftast på den vänstra först, alltså med huvudena till höger om varandra. I andra länder är det tre pussar och då blir det lite tjatigt. I Ryssland finns visst lite olika sorters hälsningspussar.

Om man hälsar på någon, som inte hälsar tillbaka, känner man sig dum. Det kan till och med uppfattas som en ren provokation eller fientlighet från den som inte besvarar gesten. När man sträcker fram en hand och avvisas med att den andra håller ihop sina handflator framför bröstet, vilket jag stött på flera gånger, reagerar man med undran eller ilska, genans, eller annat. Jag får för mig att den som gör så, har vill profilera sig, kanske till och med göra sig märkvärdig. Privata funderingar. Egentligen borde det vara upp till var och en, hur hen vill hälsa. Var och en får väl också bestämma, hur mycket man vill följa konvenansen i det land man lever i. Men att med hälsningar markera avståndstagande mot ras, kön eller religion, blir man aldrig poppis av.

Mediadrevet mot Khans uteblivna handskakning ska ses för vad det är, ett mediadrev utan något vidare sakligt innehåll. Vissa kvinnor är så upprörda och kränkta att det leder till rubriker, om en man ens andas om, att han inte förstått att det var så kränkande. Men huvudskälet till drevet är knappast att en miljöpartist, som få tidigare hört talas om, inte har lärt sig, hur man gör utan att det varit flera mindre och större “affärer” med MP under partiets korta regeringstid, Bromma, Förbifart Stockholm, immigrationen, båtmålning, felsägningar och nu kanske brunkolet. Partiet har hård motvind, en nordan som inte lär mojna i första taget.

Jobbigt för MP


Jag såg nyligen den s.k. förtroendebarometern, där ett opinionsundersökningsinstitut (28 bokstäver, puh) redovisar svenskarnas förtroende eller bristande förtroende för organisationer, företag, institutioner, politiska partier m.m. En del resultat är överraskande, andra inte. Att bara var tionde tillfrågad har förtroende för Expressen, som därmed intar en jumboplats, tror jag inte någon förvånas över. Aftonbladet har en marginellt bättre siffra. Av riksdagspartierna ligger SD sämst till men både MP och KD ligger bland de 10 sämsta, alla kategorier. Inte så förvånande det heller. Personligen beklagar jag, som flera gånger förut, att inte fler människor sätter större värde på politik för planeten, haven, växter, djur och människors lika värde och att man alls kan reflektera på att hellre rösta på SD eller KD än på MP.

Situationen i MP är turbulent efter bleka insatser från språkrören och framförallt efter svängningen i flyktingfrågan. Meningsmotsättningarna är skarpa och opinionssiffrorna usla. Helt nyligen har diskussionen om det tyska brunkolet tagit fart igen, i varje fall inom MP. Röster höjs för att Vattenfall inte ska sälja av dessa “tillgångar” för fortsatt drift. Det är lätt att hålla med. Det enda rätta är att inte sälja brunkolsverksamheten utan att avveckla den i egen regi snarast möjligt. Det är uträknat, hur många miljoner ton koldioxid, som man i så fall skulle kunna hindra från att hamna i atmosfären men jag minns just nu inte annat om talen än att de är mycket, mycket stora. Har svenska folket råd med det? Ja, det har vi. I alla fall lika mycket som att betala mångdubbelt mer för tidigare Vattenfalledningens dåliga affärer.


Skydda tamboskap och husdjur

Hjortedvargen
Debatt Rovdjurspolitik

Att öka tryggheten för näringar och ägare av tamboskap i områden där det finns varg och andra rovdjur är en betydligt mer angelägen politik än att debattera rovdjurens vara eller icke vara!

Den allmänna jakt på varg som pågått den senaste tiden har föranletts av en debatt som sedan många år är polariserad. Tyvärr har delar av de senaste årens rovdjurspolitik bidragit till att förstärka intressekonflikten då den i första hand tagit avstamp i jakten och hur många vargar som skall skjutas var och när. Istället måste vi vända frågeställningen till att handla om hur vi kan minimera de konflikter som uppstår när människa och varg lever i samma område.

Miljöpartiet tar frågorna kring konflikter mellan rovdjur och rennäring, tamdjurshållning och hot mot husdjur på största allvar. Vi anser att mer resurser bör läggas på att förebygga viltangrepp. Vi vill öka ersättningarna och se till att fler som vill får möjlighet att upprätta rovdjursstängsel. Att öka tryggheten för näringar och ägare av tamboskap i områden där det finns varg och andra rovdjur är en betydligt mer angelägen politik än att debattera rovdjurens vara eller icke vara.

I den mån jakten präglar diskussionen inom rovdjurspolitiken bör fokus vara att rikta jakten mot vargar som gjort skada. Med ett ökat antal vargar är det naturligt att det bör bli lättare att få tillstånd för skyddsjakt. Jakt som riktas mot de vargar som angriper tamdjur kan bidra till att angreppen minskar. Färre tamdjursangrepp kan leda till ökad acceptansen för vargen samtidigt som allmänhetens acceptans för jakten ökar. En utökning och utveckling av nya former för sådan jakt tror vi kan vara en framkomlig väg för att komma ifrån de alltmer polariserande konflikter som präglat vargdebatten de senaste åren.

Det ger oss också möjlighet att i den fortsatta utformningen av rovdjurspolitiken ha som utgångspunkt att vargen och de andra rovdjur som finns i Sverige är en del av vår natur. Bedömningen av vad som är ett livskraftigt bestånd av varg bör göras av expertmyndigheter och bred forskning istället för politiserande beslut sprungna ur en polariserad debatt.

På så sätt kan vi också få ordning och reda bland reglerna för vargförvaltning. I längden är det ingen som gynnas av beslut med oklar rättslig status som tas fram och tillbaka i sista minuten. Turerna kring vargjakten i Värmland och Örebro är ett tydligt exempel på det. Först stoppades jakten med en dags varsel av förvaltningsrätten. Det är, oavsett åsikt om licensjakt på varg, inte ett acceptabelt förfarande för de personer som anpassat och planerat inför den jakt som aviserats tillåten. Kort därpå hävde kammarrätten beslutet varpå EU kommissionen inte var sen med att kritisera den jakt som pågår.

Med en rovdjurspolitik som utgår ifrån att tamboskap och husdjur ska skyddas och med fokus på biologisk mångfald kan vi hoppas på en mer sansad debatt. Förhoppningsvis kan vi också slippa den turbulens som turerna kring vargjakten präglats av de senaste åren.

Akko Karlsson (MP)
Partistyrelsen ansvarig för Gröna Näringar samt Jakt och Viltvård

Emma Nohrén (MP)
Riksdagsledamot och landsbygdspolitisk talesperson

Stina Bergström (MP)
Riksdagsledamot Värmland och miljöpolitisk talesperson


Misstroendeuppdrag?

Att Göran Hägglund och Eskil Erlandsson bor i riksdagsmannalägenheter är visserligen mot de regler som finns, men spelar egentligen ingen roll eftersom de tokiga reglerna ändå säger att riksdagen skall betala boendet vare sig de är statsråd eller riksdagsmän så egentligen är det nog en ekonomisk vinst om de valde att bo kvar i riksdagslägenheterna.


Däremot är det knäppt med tanke på statsråd, och riksdagsmäns löner att man får gratis bostad. Om man väljer att vara riksdagsman och dessutom får 56 000 i månaden plus en massa förmåner så kan man utan problem finansiera en lägenhet även i Sthlms innerstad. Det är ingenting som skattebetalarna skall behöva stå för. Än värre tycker jag att det är att Hägglund och Erlandsson är "tjänstlediga" från riksdagsmannauppdraget. VARFÖR DÅ? Först och främst så är inte riksdagsuppdraget en tjänst. Det är ett förtroendemannauppdrag. Och dessutom - om man inte kan fullfölja detta uppdrag så får man lov att avsäga sig det inte begära tjänstledigt!


Jag förstår ibland inte hur en del politiker tänker... Har de ingen självinsikt öht?! Ser de inte själva att det är problematiskt, omoraliskt och borde vara brottsligt att leka med skattepengarna som om det var egna privata pengar? Jag tycker att man borde inför någon typ av moralspärr istället för en 4 %-spärr :) Nej, men allvarligt talat så tycker jag att man borde ryka från sitt uppdrag så fort man uppdagas med någon form av fiffel och/eller oaktsamhet med skattebetalarnas pengar. Riksdagsmän och statsråd har nämligen FÖRTROENDEuppdrag. Om man inte åtnjuter folkets förtroende, ja då har man ju ett misstroendeuppdrag plötsligt och man har inte längre mandat att företräda människor då de inte tror på en.


Jag tror att många partier skulle dra lärdom av MPs partikultur, vår rotationsprincip (vilket Thomas Bodström verkar ha gjort) och vårt genuina solidaritets- och rättvisetänk som ligger till grund för att MP-politiker så när som aldrig förekommer då ekonomiska skandaler och fiffel uppdagas.

Intressant

Förstår inte Vänsterstormen

Först och främst vill jag säga att Mp som parti är fast beslutna om att ett byte av regering är nödvändigt. De överenskommelser som gjorts med regeringen har ingenting att göra med att Mp vill bli en del av en alliansregering. Det är helt uteslutet! 
Ett byte av regering behöver dock inte betyda en ren röd/grön regering. Det kan betyda en regering med Mp, V, Fp, C och Kd till exempel eller någon helt annan konstellation. Vi skall inte ens behöva försvara, och framförallt inte behöva förklara för Vänsterpartister som inte riktigt har koll på vad grön politik är och som inte kan förstå något annat än höger-vänsterskalan. Det viktigaste för vänstern och de borgerliga att förstå är att Mp INTE är ett stödparti att räkna med. Vi är inte intresserade av att som Vänsterpartiet sitta i närmare ett halvt sekel och rösta igenom sosse-budget efter sosse-budget, sosse-förslag efter sosse-förslag, sosse-motion efter sosse-motion och inte ens få ett tack tillbaka, inte heller är vi intresserade av att som de mindre borgerliga partierna bli överkörda av ett hungrigt maktparti som moderaterna, eller för den del sossarna. De som borde skämmas är ju Vänsterpartiet som trots stora möjligheter aldrig någonsin har använt sin politiska makt till att faktiskt göra något bättre för vare sig svenska arbetare, fattiga, skolungdomar, invandrare eller miljön. Skämmes på er att anklaga andra när vi faktiskt försöker påverka borgerligheten åt det som vi anser är rätt håll.


Intressant