Mobb och makt


Då är råttet mågat, hörde jag någon upprörd idrottsman säga i något gammalt klipp på tv. Vi kan alla säga fel ibland, så det är väl inte så märkvärdigt. Å andra sidan bör det vara tillåtet att skoja om det, så länge man håller sig på rätt sida om mobbinggränsen. Att upplysa om att mobbing eller mobbning, vilket det nu heter, är dåligt och uselt, är förstås att slå in en öppen dörr. Mobbning är en typisk loose/loose-situation. Den som mobbas känner sig som skit, ursäkta franskan, och utanför och de som mobbar är inte bara skitstövlar utan inser så småningom själva att de är just det. Mobbning är ett maktspel.

Mobbning förekommer inom politiken också. Medierna deltar på sitt sätt men mobbningskampanjer kan förstås förekomma på flera olika sätt - inom ramen för de politiska uppdragen, i korridorerna eller via sociala media t.ex. Ska man tänka sig att smutskastning av politiska motståndare övergår från förolämpning och förtal till mobbning, så fort den smutskastande får några med sig i smutskastningen. Nej men gränsdragningen är besvärlig. Ägnar sig den fånige Trump åt mobbning på Twitter eller är han utsatt för mobbning i media? Tja, någon kan väl hävda att mobbning per definition inte kan förekomma med världens mäktigaste person som offer, vilket verkligen inte utesluter att denna person själv deltar i mobbning av andra. Blev Hillary Clinton mobbad, när fantasifulla påståenden om brottslighet och oegentligheter spred sig som en löpeld i USA via sociala media? Tjaa. Är Åkesson utsatt för mobbning, bara för att de flesta andra partier säger att de inte vill ta i SD med tång? Nej, naturligtvis inte. Leder man ett parti med SDs väljare och bakgrund, får man tåla det. O.s.v.

Är det mobbning att uppskatta hård drift, förlöjligande och nedgörande kritik av politiska motståndare eller för den delen andra kända personer, vars budskap man inte gillar? Nej. Och jag får medge att jag gärna skrattar med och gärna håller med, när det passar. Satiren måste leva. Vissa far väl illa av den men det är sällan oförtjänt.

Vi bryr oss om och tar ansvar för varandra

Empati och ansvar är den moraliska grunden för det demokratiska synsättet. De grundläggande värderingarna är enkla men genomsyrar alla demokratiska idéer och koncept​. Andra värderingar som frihet, jämlikhet och rättvisa utgår ifrån empati och ansvar. Det demokratiska synsättet följer en logik. Vi bryr oss om varandra. Vi upplever världen genom varandra. Vi känner varandras känslor och tänker …

Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.


Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Klåfingrigt


För vissa politiker är det frestande med förbud. Om man inför ett förbud, tror man sig slippa göra något åt själva problemet. Vissa politiker inom S och några borgerliga partier vill förbjuda tiggeriet i Sverige. Jag var inne på det häromdagen. I södra Frankrike har man förbjudit burkinin på stränderna, vilket betyder att kvinnor blir bötfällda, om de har för mycket kläder på sig på stränderna. Det är lika förbjudet att ha för lite kläder på sig. Lagom är bäst, är tydligen devisen.

Det verkar finnas gott om poliser i Frankrike, som kan se till att burkiniförbudet efterlevs. De har tid att patrullera på stranden för att bötfälla en eller annan muslimsk kvinna, som haft mage att bära fel strandkläder. Ett antal franska kommuner har infört detta förbud och polisen tycks ha avsatt avsevärda resurser för att övervaka det. Flera kvinnor har bötfällts i Cannes och Nice. En bild som publicerats i omvärlden och som många skakar på huvudet åt, visar hur tre, av någon bild såg det t.o.m. ut som fyra, polismän tillrättavisar och antagligen bötfäller en kvinna, som inte följt klädkoden. Det ser ut som om polisen också kräver att hon tar av sig ett eller flera plagg. Den franska polisen borde ägna sig åt mer meningsfulla sysselsättningar eller så är den väldigt överbemannad.

Att införa den här typen av förbud och regler underlättar inte en smidig samvaro mellan folk från olika bakgrunder och med olika religioner. Inte lär det minska risken för terrorbrott heller.

PS. Läste just och lite senare på morgonen om Jonas Gardell och Facebook. Gardells vassa kommentar rörande bilden jag skriver om ovan var: "Män vill tvinga kvinnor ta på sig kläder. Män vill tvinga kvinnor ta av sig kläder. Enda gemensamma nämnaren: Män vill tvinga kvinnor". Facebookcensuren förbjöd inlägget, vilket går mest ut över Facebook självt. Absurt, säger Gardell och jag håller med.

Fejan…


..., Facebook alltså, är jag inte längre med i. En uppskattad applikation, som enligt uppgift används av närmare 2 miljarder människor! Jag var var under en tid för några år sedan en av dem, för jag gillade möjligheten till de fria informationsflödena och de sociala funktionerna. När jag förstod att Facebook ville äga allt jag skrev och göra vad man vill med mina bilder och när man ville ha reda på, var jag befann mig vid varje tillfälle, hur lätt det var att gå med men hur svårt det vara att gå ur och lite annat, blev det lite för mycket för mig. Så jag slutade använda Facebook. Jag saknar det inte. På senare tid har jag förresten hört att ungdomarna tycker att Facebook är för folk i medelåldern.

Mark Zuckerberg är högsta hönset i Facebook-bolaget. Han säger t.ex. att det är viktigt att en film, som visar hur polisen skjuter ihjäl en oskyldig bilförare, mord alltså, ligger kvar på Facebook av någon sorts politiskt skäl. Även om jag delade facebookbossens politiska uppfattning, vilket jag inte kan jag tänka mig att jag gör i någon nämnvärd utsträckning, föredrar jag att slippa bli styrd av hans personliga uppfattningar om yttrandefrihet och moral. Facebook censurerar bilder av konst eller annat med för mycket hud (Den lille havefru, Zornmålning o.s.v.) eller bilder som Facebook anser ha sexuella undertoner, medan våldsskildringar ges ganska fritt spelrum. Läste om en facebook-användare, som på Facebook återgav förfärliga hatmeddelanden hon fått och blev avstängd. Själva hatmeddelandena, som innehöll de värsta kränkningar och hot man kan tänka sig, fick ligga kvar utan åtgärd av Facebook, men informationen om dem ansågs olämplig och motiverade avstängningen. Det finns många liknande exempel. O.s.v.

Att Facebooks policies visar prov på en insnöad dubbelmoral och brist på logik är en sak. En annan är att de i praktiken, låt vara i begränsad omfattning, kan styra folks rättigheter och skyldigheter på ett oacceptabelt sätt. Zuckerberg kan säga vad han vill men det är faktiskt rent uppåt väggarna att en enskild man med högst tveksamt omdöme ska kunna påverka yttrandefrihetens omfattning för hundratals miljoner människor. Om han ska ha något inflytande över sådant, borde det vara genom ett legalt utgivaransvar eller liknande, som lagstiftats om i vanlig demokratisk ordning. Zuckerberg personligen borde inte ha någon rätt eller möjlighet att styra, vad folk får skriva och tycka om. Jag vill inte delta på någon plattform, där sådant förekommer.

Förresten, kanske jag måste se över, vad ägaren av verktyget för denna blogg håller på med, även det ett amerikanskt jättebolag, Google. Man kan sedan fundera på Apple, som med sitt “moln” får miljontals människor, som använder appledatorer, däribland jag själv, att samla all sin information på servrar kontrollerade av Apple. Aningslöst har jag klickat “godkänns” på mängder av allmänna villkor, som poppar ut på skärmarna. Jag borde nog fundera lite till på, vad jag gått med på. Det har blivit allt vanligare med "appar" som vill veta, var man är i varje givet ögonblick. Visst, det finns säkert skäl till det som inte är skumma men lite ruskigt kan det allt vara att fundera på, hur den informationen skulle kunna användas.

Lite sant


- Morfar nu ljuger du! Nu hittar du på igen! ropar barnbarnen när jag skarvar som vanligt i spökhistorierna.
- Nej inte alls, den här historien är faktiskt alldeles sann.
- Hur vet du det?
- Det har stått om den i tidningen.
- Närdå, visa oss då?

O.s.v. Det blir ofta långa, ibland invecklade diskussioner. Det där är en del av leken, som både barnbarnen och jag haft kul med många gånger. När de var yngre, bidrog det lite till spänningen. Jag berättar gärna om vår lek och nämnde den här på bloggen så sent som igår. En ganska oförarglig lek, skulle jag säga. Sanning och lögn är inga självklara storheter. Som när barnen var små och man skulle uppträda som tomte på julafton. En tomtemask var skrämmande och det kan man ju i och för sig förstå. Så för att inte skrämma barnen för mycket, kunde jag ta av masken och lugna dem med att det bara var pappa egentligen. Om man sedan satte på masken igen, blev det lika läskigt igen. Då var det åter masken som var sanningen och vad de sett för en stund sedan räknades inte. Spännande!

Lögn och förbannad dikt är det många som skrivit om eller hela uttrycket, som är: Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Varifrån uttrycket kommer är oklart, verkar det som. Disraeli kanske eller Platon? Våra liv är fulla av osanningar, livslögner och bedrägerier. För att inte tala om alla vita lögner och allt vardagsljugande, förnekanden, hittepå, skvaller, över- och underdrifter om andra, om livsstil, pengar och allt möjligt. Man kan fundera på, hur mycket man egentligen ljuger på riktigt och varför. För barnen, för livspartnern, för vänner och bekanta. Jag tänker just nu inte på de stora lögnerna, de viktiga falsarierna och bedrägerierna. Jag tänker på vardagslögnerna, de där vi använder för att framstå i en lite mer positiv eller förlåtande dager. Alla använder dem. Om jag träffar en person, som hävdar att hen inte ljuger ens om småsaker, tappar jag genast förtroendet för den personen. Redan själva påståendet är ju ett exempel på en sådan vardagslögn.

Innehåller den här bloggen lögner, kanske någon frågar sig. Det är klart att den gör. Det finns fullt av både fördomar och lögner i texterna, det är bara att medge. Men inte så ofta medvetna lögner och knappast allvarliga lögner som går över gränsen till rent lurendrejeri, ett schysst gammalt ord, som enligt Wikipedia betyder en planerad handling som är tänkt att vinna förtroende hos en person för att sedan bedra denne. Steget därifrån till politik är inte alltid särskilt långt, är en kul association, som går att utveckla.

Jag stannar där för tillfället men lär återkomma i ämnet.

Sanning eller konsekvens


Jenny Nordberg skrev en krönika i SvD i helgen med några intressanta frågeställningar om öppenhet och övervakning i vår nya nätkultur. Vi står upp till öronen i tekniska möjligheter och sociala media. Myndigheter och storföretag vet allt om oss, avlyssnar, filmar och läser alla våra tankar och allt vi säger och gör och villigt delar med oss av. Att gränser måste finnas för myndigheters och företags övervakning och andra intrång i privatsfären, är självklart, även om gränsdragningen blivit mindre tydlig med den nya tekniken och kulturen.

När det gäller den privata sidan av saken, frågar sig Nordberg, om den här utvecklingen gjort att vi ljuger mer eller mindre. Frågan i sig lämnar inget utrymme för att vissa inte ljuger alls. Om det var avsikten, är det helt rätt. Det finns ingen, som inte ljuger alls. Vi polerar sanningen, förvränger, förtränger förstorar, förminskar, ljuger helt enkelt, det gör vi allihop. Det är mänskligt. Vissa lögner är oförlåtliga, andra ursäktliga. ibland ljuger vi om småsaker, ibland om viktiga saker, ofta för att framstå som bättre än vi är, emellanåt omedvetet, ofta förslaget o.s.v. Är man ond, om man ljuger? Finns ondska? Är det värre att ljuga offentligt än för sina nära? Är det krasst det här? Kan vara, njaej, nej, tja är mina svar.

Jag känner till min hustrus mejladress, inloggningskoder (de jag känner till att hon har), hennes personnummer, bankkonton, facebookadress, kan se vad hon har i sin dator och mobiltelefon o.s.v. Jag är inte säker på, hur många motsvarande uppgifter hon känner till om mig men hon har tillgång till allt på det ena eller andra sättet. Ska man ha tillgång till all information om varandra, om man delar vardagslivet? Ska man i så fall utnyttja möjligheterna? Inte nödvändigtvis. Vill vi egentligen ha mer personlig integritet, vara mer privata, ha lite fler hemligheter även i privat avseende? Knappast. Frågeställning i krönikan jag nämnde är närmast, om gränsdragningarna blivit svårare med den tekniska utvecklingen. I förhållande till makt och myndighet kanske men knappast privat, skulle bli mitt svar.

En kruka med guld


En person, som köpt en skraplott med vinst, uppträdde för en tid sedan i tv för att skrapa en gång till. Det gick ganska bra. Han vann 30 miljoner. En absurt stor summa för alla, utom för Gates, Slim, Ortega och Zuckerbergs barn. 30 miljoner! Tänk om man vann så där mycket på lotteri själv, tänker alla som ser på tv, när den darriga handen skrapar och skrapar och ska skapa spänning och ..... Men för att vinna, får man nog börja med köpa lotter.

Många gillar att fantisera om, vad en jättevinst skulle innebära, vad man skulle kunna köpa, hur man skulle ändra sitt liv. Hur mycket skulle man ge bort och hur mycket skulle man ha mage att behålla? Vad skulle man vilja göra, som man inte gör ändå? Pengar, pengar. Ännu mer så är det förstås i USA. Där ligger de riktiga storvinsterna på lotterier på flera miljarder. Är det sunt? Kanske inte för alla miljoner spelare som aldrig vinner, för lotteriföretaget lär inte gå lottlöst (inget skämt avsett här) ur spelet. Men är det sunt med en ekonomi, där förhoppningar och någon sorts lycka skapas genom sådana här företeelser? Tja, det är väl knappast värre än när jättebolag tjänar miljarder på att förstöra miljön eller utnyttja människor ojuste. Aktieägarna blir glada ändå och tillväxten ökar i länders ekonomi, vilket är alla ekonomers mantra. Sensmoral? Jodå, det finns mycket, som många säger om det.

En annan fråga apropå skraplotter i morgontv, är hur urtrist det är med alla dokusåpor och tävlingsprogram i tv, där någon ska slås ut eller gå vidare eller vad det nu är och där den som ska tillkännage namnet måste göra en konstpaus för att, med eller utan musik, skapa någon sorts spänning för tittarna. Gäsp! Men det finns ett recept. Låt bli att titta.

Zedonk

Efter att under en tid tävlat med Gud själv om vem som kan ge ifrån sig svagast tecken på sin egen existens erkänner jag mig nu besegrad och skall försöka återkomma med en och annan publicerad text även under detta år 2013. Eller år 101 enligt den nordkoreanska ”Juche”-kalendern. I Nordkorea bestämmer staten vilka frisyrer som är tillåtna (DN) och underligt nog kan det kanske tyckas är uppenbarligen melodifestival-finalisten Ralf Gyllenhammars frisyr en av de godkända och dessutom en som självaste ledaren Kim Jong Un lagt sig till med en variant av.

Untitled-4

Kim Jong Un och Ralf Gyllenhammar

En gång för många år sedan, faktiskt ungefär samtidigt som Kim Jong Un föddes, försökte undertecknad sig på att ha en liknande frisyr. Det fick till följd att en dåvarande arbetskollega nästa dag utbrast ”Du kan inte se ut så där, du ser ju ut som en travhäst”. Men de var då och det var jag och jag vill absolut inte dra några paralleller till detta uttalande och nordkoreanska ledare eller melodifestival-finalister. Förresten är travhästar vackra. Det engelska uttrycket ”horse-sense” blir på svenska ”sunt förnuft” eller ”bond-förnuft”. Annars skulle man kanske kunna tro att ”horse-sense” är det hos hästar som avhåller dom från att spela bort sina besparingar på människor.

Hästar är ”uddatåiga hovdjur” och därmed närmare släkt med noshörningar än dom är med giraffer. Giraffer, å sin sida, anses istället vara släkt med valar, men det är naturligtvis lika svårt att tro på som att vår nuvarande kulturminister skulle byta namn till Blubby. På tal om namn och hästar så lär ”Ronja” vara det vanligaste namnet på hästar i Sverige och det har naturligtvis med Astrid Lindgren att göra, det lär dessutom finnas två män i Sverige som heter Ronja, vilket alltså är betydligt färre än antalet hästar som heter detta. Inernationellt lär det vanligaste hästnamnet vara ”Rosie” och så högt som på 22:a plats hamnar ”Annie”, om det nu är någon tröst där nere i Maramö (SvD AB

3hfh7

No ”horse-sense”

Hästar har visserligen tappat en del av sin betydelse efter uppfinnandet av bensinmotorn, men likväl kan man hitta hästar eller spår av hästar nästan överallt i världen och nu t.o.m. i IKEAs eller Dafgårds eller andra företags köttbullar (DN AB SvD) och det hjälper inte ens om man lusläser innehållsförteckningen noggrant (om man nu ens lyckas förstå denna). (”Hackfleischbällschen”??). Det där ”köttet” lär ju ha passerat ett dussin länder och processer innan det till slut hamnar i lasagnen, köttbullarna och annat och det kunde ju ligga nära tillhands att tro att det är något språkligt missförstånd som uppstått under resans gång, häst heter ju t.ex ”kon” på tjeckiska. Men det har naturligtvis inget med språkliga missförstånd att göra utan med den allt vanligare allmänna inställningen att kan man tjäna en slant så finns det ingen anledning att inte luras.

Nu är det ju i ärlighetens namn inte mer fel att äta hästkött än att äta nöt-, gris- eller renkött, men om vi som köper varorna i slutändan inte kan lita på det som står på förpackningen så lär det snart inte vara ens hästkött i maten (DN) utan kanske istället brunråtta, gam, giraff eller varför inte ett ämne framställt av polyetentereftalatflaskor från någon sopstation utanför Neapel. Där är det ju redan den lokala maffian, ”Camorran”, som hanterar alla sopor och att dom och andra vinstfixerade skojare inte skulle dra sig för att sälja sopor som föda det behöver vi inte tvivla en sekund över. Vi vet ju redan att ”respektabla”(?) läkemedelsbolag sedan länge säljer gamla, utgångna mediciner till tredje världens folk. Deras möjligheter att kontrollera äktheten i produkterna är ju ännu sämre än våra. ”Money talks!”

ny

Riktiga hästskojare är det väl ont om idag (då talar jag inte om den där lasagne-historien). Förr hittade man dom bland annat på Kiviks marknad och möjligen i ”Hästskojarparken” på Lidingö. Men bara för att det inte längre är lönsamt att lura på andra odugliga hästar till hutlösa priser så vore det helt befängt att tro att inte en stor del av oss fortfarande är beredda att gå väldigt långt i bluff, båg och bedrägeri mot andra om vi kunde tjäna en slant på det. Några låter bli att lura av andra pengar för att dom tycker det är fel, omoraliskt och oetiskt, men många låter hel enkelt bara bli för att dom är rädda att bli upptäckta. Sådana människor saknar etik, moral och rättskänsla men har ett övermått av girigt vinstintresse och en ynklig rädsla att åka fast.

Sälja hästkött som nötkött, märka om ”bäst-före-datum”, sälja burhöns-ägg som ägg från frigående höns (svt), försäljning av industrisprit som vodka (till minderåriga), blanda ut bröstmjölksersättning med melamin i Kina, är bara några av de fall av manipulering av livsmedel som upptäckts. Ofta leder förtärandet till svåra skador och till och med död. Vad är det då som får människor att uppsåtligt utsätta andra för skador och sjukdomar? Svaret är vinstintresse. ”Ekonomisk politik är metoden, målet är att ändra människors hjärtan och själar” sade ”Maramö-Annies” stora idol Margeret Thatcher i en intervju 1980 och hon hade rätt, den nuvarande ekonomiska politiken har redan ändrat människors hjärtan och själar. Eller är det i själva verket detta som menas med ”ett hjärta av guld”?

Untitled-1

”Invandrarna tar våra jobb”             Bild: Robert Nyberg

Inhumant mänskligt beteende som t.ex. det här:(DN SvD) kan bara spridas av människan själv och då syftar jag inte enbart på den enskilde tjänstemannen på FK utan på direktiven och alla som tycker det är bra att spara på skattepengar på det här viset.  En helt annan sak som också behöver människan för att sprida sig, för att återknyta till häst-temat, är hästkastanjen (Aesculus hippocastanum). Detta antas bero på att trädet från början spreds via bland annat hästar, hästen är ett av de få djur som kan bryta ner giftet i hästkastanjernas frön (själva ”kastanjerna”) och sprida ut dessa ”den naturliga vägen” och det finns ju inte så många hästar kvar. Ett annat djur som tålde att äta hästkastanjer är Uroxen, men den sista uroxen dog redan samma år som Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa (hon med ”Vadstenabullret”) 1627.

Idag använder vi andra uttryck för den sortens ”buller” som ”Vadstenabullret” handlade om. Ett av dessa, om inte nyord så ord med något förändrad betydelse om det där är tydligen ”ligga” (inte längre”ligga med”, som redan det är lite underligt) utan helt enkelt bara ”ligga”. Det ger om inte annat helt nya associationer till ord som ”liggsår” och ”liggsäd”. MenVadstenabullret” är i alla fall historiskt även om det skulle vara glömt och förlåtet för länge sedan om det inte vore för att en prinsessa inblandad. Å andra sidan lär inte dagens kungligheters eventuella ”buller” få stor plats i historieböckerna eftersom de flesta av oss numera är ganska ”bullerskadade

ligga

Hästar behöver inte ligga utan kan stå och sova, även om det inte går när det gäller den allra djupaste formen av sömn, men sådan djupsömn behöver hästar bara ett par timmar under en 3-4 dagarsperiod. Andra djur som sover stående är kon och giraffen. Giraffhonan föder t.o.m. sina ungar stående, vilket innebär att den nyfödda ungen inleder sitt liv med ett fall på ungefär 1,5 meter. Giraff heter förresten καμηλοπάρδαλη (det uttalas ”kamilopárdali) ”kamel-leopard” alltså, medan vårt ord för detta djur härstammar från afrikanskans ”zarafa”. Det är relativt lätt att känna igen en giraff, men inte om den är mald till köttfärs och iblandad i lasagne eller ”Dafgårds Lövbit” (lövbit?) (AB SvD)

När det gäller Afrika så börjar det förresten bli ordentligt tröttsamt med alla som fortfarande går omkring och på allvar tror att hela den afrikanska kontinenten enbart består av biståndsbehövande analfabeter. Hur många av oss känner t.ex. till att Afrika idag är en av de snabbast växande ekonomierna i världen (Economist) och hur många känner till att det afrikanska teknikföretaget VMK tillverkar en egen mobiltelefon ”elikia” och en surfplatta Way C”. Jag vet som vanligt inte hur jag hamnade hos en afrikansk mobiltillverkare när jag egentligen började texten med nordkoreanska frisyrer, men så brukar det ju bli ibland på den här sidan och det tycks inte förändrats under uppehållet. Slutligen angående rubriken så är det det vedertagna namnet på avkomman från en zebra och en åsna. Härligt ord, ”zedonk”!

Zedonk_Groombridge

Zedonk


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas