Dagbok från ukrainska vägar 10


Cirkeln är sluten

Efter att ha åkt på buckliga ukrainska vägar, grundligt undersökt Odessa, åkt på ännu buckligare ukrainska vägar, undersökt fort, passerat gränsstationer, servat bilen och åkt trådbussar i Transnistrien så tyckte vi att vi kunde unna oss ett par dagar i lugn och ro i en moldavisk bergsby.

Här råder fridfullhet och lugn. Tre män fiskar med nät i floden som ringlar genom dalgången, kor betar längs med grässlätterna upp mot randen av bergskammen där ett kloster sträcker sitt torn mot himlen. Från toppen ser du ut över vinodlingar och gräsbevuxna kullar och en dalgång som sträcker sig mil bort. På ena siden (bi)floden som ringlar fram mot Dniestr och på den andra branta raviner med sediment från tusentals år tillbaka. Här har man gjort utgrävningar i jakt på spår efter Dakiska lämningar och fortifikationer. Jag brukar ange agnostiker som tro men när jag går längs bergskammen - vilket man kan göra i många kilometer - så tänker jag att om det är någonstans jag skulle kunna börja tro på Gud så är det nog här.

Höns, gäss och kalkoner går på gårdsplanerna och kacklar och en och annan hund skäller lite, några barn leker på bygatan medan krumma tanter strävar fram mot någon av de tre gårdsbutikerna för att handla eller kanske bara skvallra lite. Mitt i allt detta finns ett eko-boende som jag inte trodde fanns i detta land. Allt är fullständigt genuint men ändå pietetsfullt renoverat och utsmyckat med fantastiska mattor i karpatisk stil. Rummen andas fullständig harmoni. Ute är det ännu lite kyligt - våren har ännu inte anlänt på allvar - men värmen från byborna är lika behaglig som de vedeldningsuppvärmda väggarna i rummen.

Nu undrar ni förstås var vi är? Men det tänker jag behålla för mig själv och bara avslöja för mina närmaste. Det blir min heliga hemlighet som jag bara viskar i det öra som jag vet har förmåga att höra.

Nej, så grym tänker jag inte vara. En del spm är bekanta med Moldavien har kanske redan räknat ut att det är i Butuceni vi har spenderat de sista två dagarna på vår resa.

Den här platsen kallas Orheiul Vechi (Det gamla Orheiul) och klassas i Moldavien som en nationalskatt. Den gamla fortruinen ligger alldeles mitt emellan byn Butuceni och grannbyn  Trebujeni, men om jag förstått rätt räknas också byarna Morovaia och Branesti in i detta historiska område. Det är inte svårt att förstå moldavernas stolthet över denna trakt och i år ska Unesco behandla en ansökan från moldaviska myndigheter att få den klassad som World Heritage. Beslutet lär komma nästa år, 2017. Området är större än Butuceni och innehåller fort, gamla moskéer, karavanseraj och tatariska bad, men det är från höjderna där klostret i Butuceni står som de flesta bilderna tas och exponeras i de moldaviska turistbroschyrerna. Det går inte att protestera mot detta när man står på den gräsbeklädda bergskammen ovanför byn, klostret, floden och kan blicka ut över hela den "krater" som rymmer all denna skönhet. Här låg de medeltida städerna Shehr-al-Cedid under 1300-talet och moldaviska Orheiul Vechi från 14-1500-talet. Här finns kanoner och fort från den Moldaviske fursten Stefan cel Mares 1400-tal och här göts koppar- och silvermynt från mitten av 1300-talet vilket var de första som tillverkades i området mellan Prut och Dniestr. När man rör sig mellan sydvästra Ukraina och Moldavien förstår man att detta område kring dessa två floder har en alldeles egen autonom historia och kultur. Floderna har varit kommunikationsleder, handelslinjer och försvarslinjer samtidigt och resan från Odessa mot och genom Moldavien har på ett nästan övertydligt sätt visat oss hur detta faktum har genererat en gemensam kulturell nämnare som jag tycker är en starkare identitetsmarkör än nationstillhörigheten (Ukraina-Moldavien-Rumänien).

Egen bild. Fortifikationen Orheiul Vechi.


Här är det dock floden Raut som skär genom kalkstenen. Grottor i de branta klippformationerna är spår av gångna civilisationer men här finns också förhistoriska fossiler av arkeologiskt intresse. För den som är mer intresserad av flora och fauna finns här också en hel del att upptäcka och vi noterar att inte minst fågellivet är rikt och varierat med både småfåglar och stora rovfåglar som kretsar över oss när vi vandrar över bergskammen intill Butuceni. Alldeles oavsett om man är intresserad av flora och/eller fauna eller ingetdera är den här platsen hypnotiserande vacker och fridfull.






Egna bilder. Vyerna från höjderna kring  Butuceni. Går egentligen inte att fånga på bild.


Kalkstenen används också flitigt i bebyggelsen i det här området och ger husen en speciell karaktär tillsammans med den lokala traditionella dekor som de äldre husen visar prov på. I Butuceni åtminstone är det koboltblåa en genomgående färg och brunnarna med friskt källvatten ett särdrag.











Egna bilder. Hus, brunnar och portar i Butuceni. Det är inte bara vyerna uppe i bergen som är sevärda.


Egna bilder. En lite udda detalj är portarna med OS-ringar. Här i närheten löptes det med OS-elden inför Moskva-OS 1980. En stor händelse i området och en del har kvar portarna som då sattes upp längs färdvägen.


I grottorna runt om fanns tidigare kloster och eremitbostäder och alldeles i anslutning till Butuceni finns en klockstapel med en liten dörr bakom vilken det döljer sig en trappa som leder in till ett litet heligt bergrum/kapell med en dörr ut mot berget där du kan stå på en avsats och blicka ut över dalgången. Hit vallfärdar folk på söndagar och gör besök till kapellet och passar kanske också på att äta lite gott eller promenera i omgivningarna.

Egen bild. Vi följer efter en av munkarna mot det lilla grottklostret.

Egen bild. Munken öppnar en liten dörr och vi går nedför en trappa.

Egen bild. Ute däruppe är berget och solen.

Egen bild. Munkens lilla kapell får vi inte fotografera men han har öppnat en dörr...

Egen bild. ... som leder ut till en avsats längs berget.

Egen bild. Det ser ut så här från marken. Munken går längst ned i bild. Samlar örter?


Egen bild. Hit vallfärdar folk på söndagarna.


Livet här har pågått oberört av all denna kulturella och geologiska rikedom ända fram till 2000-talet då bybor här började förstå att det fanns ett intresse för platsen för turister och att detta kunde hjälpa människor i området att komma ur fattigdom och utveckla sina privata och gemensamma egendomar. Vi bodde på Eco-Center Butuceni (f.d. Afro Pensiunea Butuceni) som Olesia och Anatoili drivit i ett antal år. Verksamheten har växt med tiden och de har nu till och med en utomhuspool i byn. En annan av byborna har byggt ett ännu större turistkomplex, Vila Etnica, som består av en hotelldel och restaurang med en utomhusdel som löper i terasser ända ned till flodbädden. Det här är dock inget som syns från byvägen. Den har fortfarande sin bondska charm som förvisso betyder att den är av jord med gropar och lervälling vid regn. Hela semesterupplevelsen bygger på det genuina och på platsens vackra omgivningar, på maten och vinet och människorna i byn. Det kallas för ekoturism vilket ibland är en sanning med modifikation, men alldeles oavsett detta avkopplande och som balsam för stressade själar.



Egna bilder. Eco-center i Butuceni är en harmonisk upplevelse för både själ och gom.











Egna bilder. Byn är både anpassad för turism och helt genuin. En tämligen ovanlig kombination. Hit åker jag gärna igen. Jag är bara lite rädd att jag bidrar till att förgöra det genuina. Byborna är dock alla oerhört glada att ha funnit ett sätt att tjäna sitt uppehälle och få ett lyft ur ganska fattiga förhållanden. Landet har dessutom endast 9000 turistbesök om året totalt. Det lär finnas plats för några fler och om det bidrar till utveckling och gör invånarna lyckliga så...

Här sluts också cirkeln för vår resa och vi sträckkör de sista 30 milen hem till Tjernivtsi. Det är med visst vemod vi lämnar Moldavien bakom oss men vi lär återvända dit. Med all säkerhet lär vi då också återvända till Butuceni.

Dagbok från ukrainska vägar 9

Tiraspol och Bender

Vi har kommit till Chisinau på vår bilresa genom Ukraina och Moldavien men vår sista dag här ägnade vi ät att besöka ett land som inte finns, Transnistrien. En smal landremsa närmast Ukraina och beläget längs med floden Dniestr som tog till vapen 1990 när Moldavien bröt sig ur Sovjetunionen. Det nuvarande Transnistrien tillhörde den ukrainska sovjetrepubliken mellan 1924-1940 och hade dessutom en viss autonomi. Området  erövrades av Ryssland under 1700-talets slut och 1800-talets början och har därför utsatts för en långtgående russifiering till skillnad från övriga Moldavien som har sina rötter i den rumänska kulturen. De i huvudsak etniska ryssarna i Transnistrien motsatte sig därför Moldaviens planer på självständighet eller rentav en förening med Rumänien. Inbördeskrig utbröt och pågick mellan 1990-92 då ryska trupper tog på sig rollen som fredsbevarande och därmed lyckades få stopp på kriget. Fortfarande har de 6000 soldater i Transnistrien och konflikten har blivit vad man kallar frusen. Enligt Moldavien är Transnistrien en del av Moldavien och således existerar ingen gräns. Det är den vi ska passera idag. En lätt bisarr känsla.

Egen bild. Monument till minne av de som stred för Transnistriens självständighet 1990-92. Står i Tiraspol.



Vi gör resan utan guide och tar marschrutka till Bender (eller Tighina som det heter på rumänska) till att börja med. Vi har hört ryktas att fortet där - som Karl XII flydde till efter Poltava - ska ha tagits i anspråk av militär och stängts för besök, så vi inbillar oss att det kam vara smart att börja Transnistrien-turen här. Om fortet är stängt är det inte så värst mycket att se här och då kan vi ta spårvagn/trådbuss till Tiraspol ganska omgående, tänker vi.

Vi är lite nervösa för den där gränskontrollen av gränsen som officiellt inte finns. De diplomatiska och juridiska förhållandena verkar vara flytande här och man vet inte vilken status passkontrollanternq har och vad de anser sig ha för befogenheter. Man får en liten lapp med sig vid inresan såsom anger när man senast måste lämna Transnistrien. Den lappen ska man inte tappa, har vi fått höra. Det gäller alltså att hålla det hårt och inte blanda med gamla krognotor eller andra papperslappar.

Själva gränskontrollen går dock betydligt enklare än vad som vittnats om. Det ser dock rätt
dramatiskt ut med vad jag tror är ryska soldater mellan den moldaviska och transnistriska
gränsstationen. Passen kollas och vi får vår "lapp" som anger att vi ska vara ute ur "landet" senast tio
timmar senare, dvs 21.03. Det lär bli höga böter om man överskrider den tiden med bara någon minut har vi hört. Det var dock betydligt mer noggrann kontroll vid gränsen Ukraina/Moldavien. För att inte tala om hur komplicerat och långdraget det är att ta sig in till USA.


Bender

Bender är inte så mycket mindre än Tiraspol men ger intryck av att vara en ganska liten stad och ser ut att till hälften bestå av en enda stor loppmarknad. Vi växlar pengar och får reda på av en glad tidningsförsäljerska att själva fortet ligger en bit bort och att vi bör ta trådbussen dit. Innan vi hinner gå ombord på den blir vi hejdade av ett äldre par som frågar vänligt var vi kommer ifrån. De undrar nyfiket hur det är ställt med socialismen i Sverige. Vi blir lite ställda av frågan och förklarar småskrattande att det nog mest handlar om socialdemokrati i Sverige. - Ah, Palme, säger den tunne och mustaschprydde mannen. Vi frågar tillbaka hur det är hos dem i Transnistrien och de skakar bekymrat på sina huvuden. - Här är det ingen socialism. Allt är kommersialiserat, det är kapitalism, säger de med en mun. De vill gärna berätta för oss något som har med internet att göra som vi inte riktigt begriper riktigt och vi tar adjö och hoppar på vår trådbuss.


Egna bilder. Hur är det med socialismen i Sverige? Benderbor är nyfikna på oss.



Fortet ligger väl dolt från vägen och ännu vid biljettkassan är nedgångna och övergivna fabriker och magasin det enda man ser. Men runt hörnet finns alltså det fort vid vilket Karl XII efter den
panikartade flykten från Poltava. Fortet anlades dock redan på 1200-talet av Genoveserna som
seglade upp hit på Dniestr från Svarta Havet och deras fort Akkerman som vi tittade på bara för ett par dagar sedan (se Dagbok från ukrainska vägar 7). Turkarna tog över det på 1500-talet och byggde i stort sett ett nytt fort under 1600-talet vilket är det vi kan se idag. Karl XII:s äventyr har jag faktiskt skrivit om tidigare så för att göra det lite kortare hänvisar jag till detta inlägg för den som är nyfiken på mer detaljer.











Egna bilder. Det tar en stund innan fortet i Bender dyker upp bakom fabriksvraken.



Men här spenderade han hela fyra år av sin regenttid och den svenska huvudstaden låg i praktiken här i Bender under denna tid. Tydligen lär han till och med ha kallat Bender för "Det nya Stockholm". Han anlände med 800 man ur svenska armen och 4000 kosacker i sitt följe. Resten av den svenska styrkan missade övergången vid floden Prut och tillfångatogs av ryssarna. Det låg alltså i svenske kungens intresse att försöka, med turkarnas hjälp, tillfoga Peter den Store så mycken skada som möjligt och han gillade inte alls turkarnas fredsavtal med Ryssland 1711. Lite otacksamt kan tyckas eftersom han och hans soldater enligt avtalet erbjöds fri lejd hem till Sverige. Men Kalle ville hellre slåss och det var precis vad han gjorde när turkarna kom för att utan våld avvisa honom från platsen.
Flera tiotals stackars turkar fick sätta livet till och Karl blev själv lätt sårad i den berömda kalabaliken 1713. Men hem red han så småningom och de svenske blev aldrig mer lika fruktade som förr. Med
sig hem till Sverige tog han också ett gäng kosacker och Ivan Mazepas efterträdare som hetman, Pyllyp Orlyk, fanns bland dem. Orlyk skrev en ukrainsk konstitution som aldrig fick träda i kraft men som brukar benämnas just "Benderkonstitutionen". Den lär ligga i svenska riksarkivet och Orlyk har
en minnesplakett uppsatt i Kristianstad där han bodde ett tag.














Egna bilder. Karl XII:s fälttåg under Stora Nordiska kriget slutade här i Bender. Kosackerna Mazepa och Orlyk på bilden näst längst ned och en minnestavla över den ukrainska konstitution Orlyk skrev här i Bender längst ned. Originaldokumentet lär finnas i Stockholm.



Turkarna däremot fortsatte att slåss med ryssen men förlorade den här bastionen i samma veva som Odessa och Akkerman som jag skrivit om tidigare. Bland annat tack vare en viss Alexander Suvorovs segrar på slagfältet. Fältmarskalken som anses vara grundaren av det moderna Tiraspol och "the
undefeated champion of war" (60 slag och ingen förlust säger myten åtminstone) är föremål för en mindre kult. Hans byst och porträtt finns på museet i Bender-fortet och i Tiraspol finns en jättestaty av en ridande Suvorov på en stolt springare.



Egna bilder. Alexander Suvorov. Undefeated champion of war och grundare av moderna Tiraspol. Klart han står staty där.


Fascinationen för det militära framgår tydligt här och förutom Suvorov är naturligtvis de sovjetiska hjältarna från andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det kallas fortfarande i den ryska världen) hyllade här. Men det är också en reell mycket kännbar militär närvaro här. Inte minst i
Bender eftersom en stor del av fortifikationsområdet har blivit militärbas för dagens soldater, som har sin förläggning i stort sett vägg i vägg med borgmurarna. Det ger en lite märklig bakgrund till vårt besök och vi känner blickarna på oss. Vi är ju de enda besökarna (som vanligt) på fortet och kan väl
inte undgå uppmärksamhet.








Egna bilder. Soldater trampar än på Benders fort. Muralmålningarna vid muren till förläggningen är typiska och krigsförhärligande.




Tiraspol

Tillrättavisade blir vi tre gånger under vår vistelse i Bender-Tiraspol. En gång av en militärofficer, en gång av en polis och en gång av säkerhetstjänsten KGB. Ganska komplett samling väl? Här fotograferar man inte precis vad man vill så en del bilder fick vi visa att vi raderade. Men samtliga uppträdde artigt och vänligt. Över huvud taget blir vi vänligt bemötta överallt och inte minst blir vi charmade av Svetlana som frågar om vi är utlänningar och stolt börjar ge prov på sina engelskakunskaper. Hon är charmerande och nyfiken och undrar av någon anledning om vi är jurister. Min sambo bekräftar att hon faktiskt är det och undrar om Svetlana vill bli jurist men får ett glatt nej till svar. Sen skyndar Svetlana över gatan med ett hurtigt "bye bye". Senare blir vi nästan nedsprungna av en betydligt äldre tjej som så gärna vill hjälpa oss hitta vägen till busstationen. Troligen ett tillfälle att öva sin engelska men hon är nästan rörande glad att vara till hjälp och förklarar ett par gånger extra trots att vi förstått första gången. Jag hade väntat mig en buttrare fasad här än i Chisinau men det är inte alls det spontana intryck man får.


Egen bild. Du blir oftast vänligt bemött som besökare av Tiraspol.



Själva staden Tiraspol är däremot mindre charmig. Jag vill kalla den överdimensionerad. Här bor 150.000 ungefär och trafiken är inte i närheten av lika tät som i Chisinau. Därför blir de enormt breda boulevarderna nästan ödsliga. Monumenten och de officiella byggnaderna är av mastodontformat och i centrum reser sig höghus. Det ser mer ut som en svensk förort än en stadskärna. Här är också de sovjetiska minnesmärkena bevarade och vårdade. En reklamskylt på en fasad talar om ungefär att
"här minns vi vår historia". Det är en märklig fasad. Bakom den råder nästan total ekonomisk

dominans av oligarkägda företaget Sheriff. Det första man ser från trådbussen när man kommer från Bender är fotbollslagets Sheriff Tiraspol moderna stadion och i närheten ett stort affärscentrum samt ett mindre, som båda bär namnet Sheriff. Det sägs att det är höjdarna i detta företag som styr i
Transnistrien inte minst efter parlamentsvalet i november då Förnyelsepartiet fick majoritet. Ett parti som sägs vara knutet till Sheriff. Om detta har jag skrivit en del om här, för den nyfikne.
















Egna bilder. Så värst vacker stad kan jag inte påstå att Tiraspol är. Bilderna här från centrum av staden. "Här minns vi vår historia" sägs det på reklamskylten på bilden näst längst ned. Men det är Sheriffen som styr.



Någon socialism är det inte tal om trots vurmen för Lenin och hammaren och skäran. Ett simulacrasamhälle skulle man kunna kalla det. En image för att markera en icke-tillhörighet till övriga Moldavien och EU? Eller ett storartat förflutet där det gamla Tsarrysslands storheter och de sovjetiska blandas samman till en enda stor massa av svulstig stormaktsromantik. Medan Transnistrien i verkligheten varken är ett riktigt land eller stort och mäktigt utan istället väldigt litet, fattigt och totalt beroende av Ryssland för sin överlevnad. Ett simulacrum.




















Egna bilder. Här står Lenin fortfarande till skillnad från i Ukraina. Men vad betyder det? Nostalgi? En markering? Ett simulacrum?




Dagbok från ukrainska vägar 8


Chisinaus skönhet och motsägelsefulla motsättningar

Vi har kommit till Moldaviens huvudstad Chisinau på vår tur genom Ukraina/Moldavien. Som jag skrev i förra dagboksanteckningen var det en guppig resa på den ukrainska sidan. Vår Toyota hade börjat gnissla betänkligt och oroade över bromsarna blev vår första "sevärdhet" här Toyotas Servicecenter i utkanten av centrum. Det är med vis oro man anlitar mekaniker i ett annat land. Blir jobbet gjort och vad kommer det att kosta? Oron visar sig totalt obefogad. Vi möts genast av en trevlig yngre man som testkör bilen ett par varv runt kvarteret och vi bjuds sedan att ta en kopp kaffe och slå oss ned medan bilen servas. Där har vi panoramafönster mot servicehallen som är en av de renaste jag sett. Förvisso brukar man sällan se dem. Det här är transparent också. Vi kan se att de jobbar med bilen och ungefär vad de gör. Efter en halvtimme blir vi hämtade av "vår" kille och han visar vad som troligen framkallar gnisselljudet och att de kan åtgärda det men saknar reservdelen för det så det tar ett par veckor, men förklarar också att de kollat och att det inte är några fel på bromsarna. Vi kan alltså tryggt köra vidare och för leva med lite gnissel. Den här utmärkta servicen kostar oss ca 100 kr. Trevligt och snabbt bemötande ingick. För övrigt något som i högsta grad gäller även personalen på vårt hotell. Unga och tillmötesgående och med goda engelskakunskaper och dessutom rysktalande. Enligt min rysktalande sambo en mycket ren och lättfattlig ryska. Samma reflektion gäller för personalen på restaurangen där vi intog middag igår. Det finns en sorts lätthet här som jag inte alltid känner i Ukraina. Nu har vi varit här i ett dygn så det är för tidigt att egentligen göra sig en rättvisande uppfattning om det här men det är känslan som dominerar just nu, förstahandsintrycket. Chisinaus skönhet ligger främst i folkets bemötande än i själva stadens prakt.

Egen bild. Utmärkt service i Moldavien för bilar som fått sig en törn av de ukrainska vägarna. Hmm, kan det vara ett bilateralt avtal länderna emellan?


Det är vår varmaste dag hittills under vårt biltur och vi är nöjda med att vandra i ett par av alla de parker som finns i Chisinau. Jag vill inte säga att den här staden är vacker men den har en hel del grönområden. Tyvärr ännu inte så gröna som de kommer att bli om ett par veckor då våren troligen gjort sin entré på allvar här. Det är många monument och tunga kolossbyggnader av officiell karaktär och funktion. Vi dras, som vanligt, till de mindre gatorna och de mindre husen av lite udda art och i slitnare skick. De känns mer själfulla och fantasieggande och det finns en skönhet i åldrandet som jag personligen är väldigt svag för. Etnografiska museet är emellertid en intressant byggnad i orientalisk stil som jag först trodde var en synagoga. Det har den dock aldrig varit men det hade inte varit särskilt märkligt om så vore. Här har funnits en stor judisk community tidigare som ett tag utgjorde halva befolkningen i det Chisinau som var huvudstad i Bessarabien. Denna judiska gemenskap försvann vid andra världskriget som på alla andra ställen i Europa. Antisemitism var dock inget nytt
påfund som kom med Nazityskland. Pogromen här 1903 beskrevs av utländska samtida journalister
som chockerande grymma och avskyvärda och ytterligare en ägde rum 1905 liksom på många ställen i Ryssland och blev avgörande för många judar att lämna Europa för USA eller Palestina. Det är svårt att förstå var allt detta hat kom ifrån när man möter människorna här idag och alla verkar så öppna och vänliga. Det är lätt att bli förledd att tro att allt är frid och fröjd.











Egna bilder. Stadsvandring i Chisinau.

Egen bild. Etnografiska museet i Chisinau är en intressant byggnad från början av 1900-talet.


Egen bild. Sovjetunionen är mer närvarande i den urbana miljön i Chisinau än i åtminstone västra Ukraina. Dessutom även ideologiskt.


Det kan då också vara lätt att glömma att det här rådde revolutionsstämning så sent som för ett par månader sedan på grund av en korruptionsskandal som utgick från regeringskretsar. Jag skrev om detta på den här bloggen. Moldavien har många likheter med Ukraina rent politiskt och ungefär hälften av befolkningen vill att Moldavien närmar sig EU medan den andra hälften hellre rör sig mot Ryssland. Grafitti på väggar i stadens centrala delar antyder politiska motsättningar och
mycket kretsar kring EU och USA. Jag går förresten förbi USA:s ambassad och tar en bild men blir
tillrättavisad av en vakt (amerikansk tror jag) att fotografering av byggnaden "is not allowed". Jag tog den ändå och obstinat som jag är lägger jag ut den här nedan trots att de inte ville ni skulle få se den.

Egen bild. Moldaviens finansdepartement. Uppenbarligen redan medlem av EU. Folket är dock inte helt med på noterna.









Egna bilder. Grafitti och fasadkonstverk är en vanlig syn i Chisinau.

Egen bild. USA:s ambassad i Chisinau. Men säg inget till amerikanarna...


De politiska motsättningarna är djupgående här och så sent som i slutet sv januari stormade tiotusentals demonstranter parlamentsbyggnaden och utanför denna har ett hundratal slagit tältläger i protest mot regeringen och presidenten. Banderollerna kring tältlägret har slogans som "Vi är folket", "Oligarkfritt Moldavien" och om att Euroalliansen är "dynga" eller liknande. Enligt många har den pro-EU allians som kom till makten 2009/10 lett till en ökad makt och rikedom för oligarker medan vanligt folks levnadsstandard har sänkts. Här protesterar man alltså mot regeringens misslyckande att genomföra reformer och stävja korruptionen, precis som i Ukraina, men medan många där ropar på EU är det tvärtom här. EU har förlorat i popularitet och de som protesterar utanför parlamentet när jag går förbi är främst socialister. Två grannländer med liknande problematik och ändå så olika.










Egna bilder. Oligarkfritt Moldavien och Vi är folket är några slogans som är skrivet på tältockupanternas banderoller. Nästan alla har kamouflageuniformer så jag får känslan av att vara tillbaka i Ukraina. De här är dock socialister och anti-EU till skillnad från de kamouflageklädda i västra Ukraina.





Dagbok från ukrainska vägar 7


Från Akkerman till Chisinau

Intrycket av Bilhorod-Dnistrovskiy igår kväll i dimdiset blev nog lite väl negativt. En promenad kring den äldre delen och med lite klarare sikt gav oss en aning av hur stället kan se ut en fin vårdag. Den har tyvärr inte riktigt anlänt så vi får en viss lågsäsongsprägel på allting här. Fördelen är att vi får fortet Akkerman helt för oss själva, alla nio hektar. Här har funnits en boplats i minst 2500 år tror man då den antika grekiska staden Tyras låg här. Utgrävningar håller så smått på att påbörjas framför fortet.


Egna bilder. Bilhorod-Dnistrovskiy idag, Akkerman igår och Tyras för 2500 år sedan.

Akkerman var namnet på hela staden före första världskriget, blev sedan Cetatea Alba under rumänskt styre och sedan Akkerman igen 1940 när ryssarna tog över igen ett tag men fick sitt nuvarande namn 1944 när ryssarna var tillbaka. Fort har det funnits i mer än tusen år på den plats den intar nu, på höjden ovanför vattnet. Tidigare tillhörde det bland andra Genovese och bar då namnet
Moncastro. Sitt nuvarande utseende fick det dock på 1400-talet då turkarna byggde dessa murar och
torn. En minaret står också kvar på borggården som minner om att detta var ett turkiskt fäste. Här i
Ukraina rör man sig i stort sett längs med frontlinjen mellan det Osmanska imperiet och den kristna trons försvarare, som dock har haft skiftande nationaliteter. Till slut annekterades området av Ryssland 1806 i samma veva som Odessa. Det lämnades dock tillbaka en tid innan det blev ryskt definitivt 1812.






























Egna bilder. Staden Bilhorod-Dnistrovskiy är tämligen ordinär men fortet är oerhört väl bevarat och klart sevärt även för den minimalt historieintresserade (Det är alltså inte det som är på bilden längst ned). Minareten påminner om att här funnits en moské och att det var turkarna som höll fortet och staden Akkerman under cirka 400 år. Utgrävningar pågår nu för att hitta spår sv den grekiska staden Tyras.



Turkarna lyckades dock försvara platsen mot kosackernas attacker. Idag är det dock ukrainskt och under vår korta promenad i staden hör vi nationalsången spelas i högtalare en liten bit från parken som åtminstone på vår karta heter Leninparken (!). Det är stort möte och någon form av minneshögtid intill (den obligatoriska) Sjevtjenko-statyn. Den svart-röda OUN-UPA fanan vajar tillsammans med den ukrainska som försetts med EU-stjärnor. Det är första gången jag ser faktiskt. Det är väl någon form av önsketänkande då det bör dröja minst tio-femton år innan Ukraina kan komma på fråga som medlem. Men hjältar hyllas det hur som helst framgår tydligt.






Egna bilder. Nationalistiskt möte med nationalsång och ukrainsk flagga med EU-stjärnor!? Det är förstås Taras Sjevtjenko som gömmer sig bakom röd-svarta OUN-flaggan.



Egna bilder. Än så länge finns Leningatan i Bilhorod (överst). Naturligtvis finns också en Sjevtjenkogata. Nationalpoeten Taras Sjevtjenko har lanserats i det självständiga Ukraina på samma sätt som tidigare Lenin.


I Leninparken står en sockel målad i blå-gult men utan staty. Där det nu sticker upp lite armeringsjärn gissar vi att en Lenin möjligen kan ha stått tidigare. Kanske till helt nyligen till och med. Här finns fortfarande en Leningata i alla fall vilket är ovanligt numera efter de lagar som togs för ett år sedan (Decommunization Law) som innebär att alla gator och platser med anknytning till kommunismen måste byta namn. Jag tror det ska vara gjort senast någon gång den här våren så det lär väl bli ändring här också inom kort.




Egna bilder. En tom sockel skvallrar om att någon (läs Lenin) troligen stått staty här men rivits ned, och ersatts med... Ja, vem? I samma park (Leninparken enligt kartan) står den lille figuren på nedre bilden. Ingen ukrainsk nationalskald vad jag vet.





Det finns flera spår av Sovjet här än i väst. Krigsmonumenten finns överallt men jag ser mer av sovjetisk design och fasadutsmyckning här inte minst på de gamla kulturhusen eller "Folkets Hus"-
byggnaderna som det i Vypasne, inte långt från Moldaviska gränsen.






Egna bilder. Krigsmonument och kulturhus finns i Vypadse. Liksom en liten butik där man kan köpa "produkter". Häst och vagn används också här vilket är en rätt vanlig syn i Ukraina.


Vägen sista milen fram mot gränsstationen Starokozache är skandalöst dålig och det vore rent skrattretande om det inte var för det faktum att du riskerar att kvadda bilen. Vissa delar är knappt farbara och hålen tar inte ens slut inne på själva gränsstationsområdet. Spikmattorna är överflödiga här. På den ukrainska sidan ska tilläggas.








Egna bilder. Skandalösa vägar  den sista milen minst fram till moldaviska gränsen.



Väl släppta igenom av de bistra gränskontrollanterna är vi så i Moldavien och genast är vägen helt slät. Möjligen är det den vägskatt vi är tvungna att betala (ca 60 kr) som gör skillnad. Kanske kan vara en god ide för Ukraina att ta efter i så fall. Själv skulle jag skämmas över att vara ukrainare för den här skillnaden på vägkvalitet. I jämförelse med Europas kanske fattigaste land dessutom!





Egna bilder. Moldaviska sidan av samma väg som på bilderna ovan. Kanske är det vägskatten vi betalar vid gränsen som gör skillnad? Skäms, Porosjenko och Jatsenjuk!


Det är inte heller lika skräpigt i vägrenen, det är välskyltat och träden är välansade. Vi åker på precis samma väg som på ukrainska sidan och ändå är allt så olikt. Det är en fascinerande skillnad som är mycket större än jag anat. Krigsmonumenten däremot är precis lika överdimensionerade och pompöst pampiga som i Ukraina.

Egen bild. Krigsmonumenten är desamma i Moldavien som i Ukraina. Detta i Grigorievca.




Vi ser också enorma kolchozbyggnader, som de i Grigorievca, som brer ut sig över fälten. Nu är mig veterligt allt ägande av jordbruksmark privatiserat men här i Grigorievca finns i alla fall husen kvar.

Egen bild. Vinkolchoz (gissar vi) i Grigorievca. Numera privatiserad (gissar vi).

Det är ett böljande och grönt landskap vi åker genom på vägen till Chisinau. Byarna ser minst lika fattiga ut som de ukrainska men det är vackra omgivningar som gör att det inte ger så tröstlöst intryck. Det är det spontana intrycket från bilfönstret. Häst och vagn är inte alldeles ovanligt i Ukraina och faktiskt bland det sista vi såg på den ukrainska sidan gränsen men är troligen ännu vanligare här på landsbygden. Vi ser flera stycken på vägarna innan vi når Chisinau som istället är förfärligt trafikerat och det är med stor tur vi hittar fram till hotellet. Nu behövs lite mat och ett glad moldaviskt vin. Det kan vi vara värda efter ett antal timmar på väg.





Egna bilder. Moldavien är grönt böljande, fullt med vinodlingar och miljövänliga fortskaffningsmedel.


PS) Just hemkommen från restaurangen kan jag säga att det var lättare skrivet än gjort det där med att hitta en krog med lokal mat och moldaviskt vin. På huvudgatorna, som enligt hotellreceptionisten ska vara fulla av krogar, stöter vi, förutom en McDonalds, på två och båda är ölpubar. Vi tog till bakgatorna och hittade lite fler men mest ölpubar. Till slut blev det restaurangen alldeles invid hotellet som visserligen också är en bereria men hade bra mat och gott moldaviskt vin. Lite komiskt men vi fick en liten promenad runt kvarteret i alla fall.





Vad händer egentligen i Moldavien?

Några mil söderut från Tjernivtsi i Ukraina där jag nu befinner mig ligger Moldavien, ett av Europas fattigaste länder. Just nu i skrivande stund skakas landet av stora politiska demonstrationer. Rapporteringen i svenska media noterar jag är ganska sparsam och dessutom oerhört ytlig. Jag hittar exempelvis den här rubriken i GP från 21 januari: ”Pro-ryska demonstranter gav sig på parlamentet efter beslut om ny regering”. I den mycket kortfattade artikeln får vi veta att Sandra Molliver kollat på Euronews och där inhämtat att ”pro-ryska demonstranter” höll i den moldaviska flaggan och ”skanderade emot godkännandet” av en ny ”pro-europeisk” regering. Vi får också kortfattat veta att den förra regeringen fick avgå på grund av en korruptionsskandal. Ungefär samma kortfattade historia om pro-ryska demonstranter som protesterar mot en ny EU-vänlig regering får vi i Expressens klipp också publicerat 21 januari.

Det är viss skillnad på beskrivningen om man istället läser tidigare rapportering från RFE/RL och gårdagens AFP där det framgår att de protesterande tillhör både pro-ryska och pro-europeiska läger och att den korruptionsskandal som fick förra regeringen att avgå snarare är den gemensamma faktorn för missnöjet. Den nya regeringen ses av de protesterande som lika korrupt som den gamla och styrd av oligarken Vlad Plahotniuc, precis som den förra.

I flera dagar har hur som helst tusentals människor trotsat kylan och protesterat i huvudstaden Chisinau och detta är något som världens media borde hålla bättre koll på. Det är alltför enkelt att beskriva det som pro-EU mot pro-ryskt men eftersom folk i allmänhet inte vet ett skvatt om Moldavien är det kanske nödvändigt att förenkla det hela. Det bör dock nämnas att SR:s rapport häromdagen var något fylligare och mer korrekt än GP:s. Alternativet är att inte skriva alls, vilket ju också tycks tillämpas. Jag tror dock som sagt att det finns stor anledning att öka uppmärksamheten på Moldavien, vilket jag skrev om för en månad sedan på denna blogg.

Jag har själv inte varit i Moldavien (förutom när nattåget mellan Tjernivtsi och Kiev gör en sväng in där i nattmörkret). Jag kan heller inte säga att jag är någon auktoritet på landet, men jag har ändå gjort en hel del research och kollat in vad de Moldaviska och Ukrainska tidningarna rapporterar om. Fram träder då en klart mer komplicerad bild av landet men också varningssignaler som kan vara värda att ta på allvar.

Lika förenklat som att påstå att hela saken handlar om pro-ryska protester mot en pro-EU regering vore det också att hävda att Ryssland inte skulle ha något intresse av Moldavien. Det finns en del oroande tecken som jag säkert får anledning att komma tillbaka till, i synnerhet om jag gör allvar av planerna att resa dit om några veckor. I mitt ovan nämnda blogginlägg om Moldavien nämnde jag ett kuppförsök som kvävdes i sin linda. Det har senare gjorts en del arresteringar och förhör där det framkommit uppgifter som är värda att fundera över (om de stämmer). Kuppmakarna ska, enligt vanligen pålitliga moldaviska källor, ha haft som mål att bilda någon form av utbrytarrepublik, likt DPR/LPR som bildats i östra Ukraina,  och möjligen också länka den till Transnistrien och delar av Odessa-regionen och regionen Gaugazien i Ukraina. 

Det låter alltså som planerna på att återskapa det Novorossiya som var en del av det kejserliga ryska imperiet och sträckte sig från Azov-sjön i öster och in i nuvarande Moldavien. Grovt sett täcker detta område Donbass och Odessa-regionen i Ukraina och dessutom det av Ryssland annekterade Krim. De två utbrytarrepublikerna Donetsk Peoples Republic (DPR) och Luhansk Peoples Republic (LHR) utropade också den 22 maj 2014 en union kallad Novorossiya men sade sig under 2015 ha fryst projektet. Av de tiotal personer som nu anhållits för kuppförsöket i Moldavien lär emellertid ett par ha varit aktiva i Donbass och dessutom involverade i rekrytering av soldater till dessa utbrytarrepubliker.

Det är naturligtvis möjligt att detta handlar om enskilda personer med vilda drömmar om stordåd men det är kanske mer troligt att det finns ryska intressen bakom det som skett och som nu sker i Moldavien. Det skulle i så fall följa det scenario som föregick annekteringen av Krim där först ”små gröna män” tog kontroll över halvön snabbt följt av en folkomröstning om anslutning till Ryssland.

Det kan för moldaver finnas en mängd bevekelsegrunder för att beskriva sig som pro-Europa eller pro-Ryssland men för USA/EU respektive Ryssland finns endast geopolitiska intressen av Moldavien och de ligger naturligtvis alltid med i bakgrunden när Moldaviens utveckling och framtid förs på tal. En framtid som i nuläget ser tämligen skakig ut och en utveckling som det finns all anledning att hålla ett öga på. Eller snarare två!





Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?

Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien. 

Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.

Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister” Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till europeiska marknader.

Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.


Vad händer i Transnistrien?

I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas. Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta position. 

Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med Transnistrien.


Vad händer i Moldavien?

Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga. Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP. 

Det är en delikat balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina. Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll. 

Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten” samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den Transnistriska regionen”.


Storpolitik i Europas glömda hörn

Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.

Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013 Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.

Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.

Det här är mycket okänd mark bland internationella media och i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.


Maskerade män som tar lagen i egna händer

I Moldavien, inte många mil från Chernivtsi i Ukraina där jag skriver detta, har ett tiotal män anhållits misstänkta för konspiration mot staten. De lär ha planerat att försöka rekrytera folk i staden Balti för att få till stånd ett uppror. Planen ska ha varit att storma stadens fängelse, släppa ut 400 fångar och storma stadens polishögkvarter för att sedan ta över strategiska byggnader och bilda en utbrytarrepublik likt de i Donetsk och Luhansk. Ledaren ska ha varit från östra Ukraina och planer på liknande aktioner i huvudstaden Chisinau och i provinsen Gaugazien lär ha funnits. Moldavien är på gränsen till kollaps sedan regeringskrisen för ett år sedan då det visade sig att en miljard USD försvunnit från tre banker. Vad de paramilitära männen hade tänkt sig gör med sin utbrytarrepublik är tämligen oklart. Det är inte särskilt svårt att klä sig i militärgrönt, dra på sig en balaklava, rycka åt sig ett vapen och hota sig fram till makten. Men sedan då?

Bild: Transitions Online. Moldavisk polis arresterar misstänkta kuppmakare.

Nå, nu lyckades tydligen den moldaviska polisen kväsa denna revolt i sin linda men det förefaller ju inte otroligt att det finns fler med samma planer.

Här i Ukraina verkar också ett gäng kamouflageklädda män i balaklava, uppenbarligen från Högra Sektorn företrädesvis, tagit lagen i egna händer. I Odessa igår 30 november sägs att ett antal högerextremister tvingat domare att avgå sedan de friat fem Anti-Majdan aktivister som stått inför rätta för eventuell delaktighet i massakern den 2 maj 2014 då våldsamma sammanstötningar utbröt mellan högerextrema ukrainska nationalister och pro-ryska demonstranter vilket kulminerade med mordbrand på de pro-ryska demonstranter som tog skydd i en fackföreningslokal. De högerextrema krävde frisläppande av högerextrema kamrater som anklagats för mordbranden och att frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna skulle återkallas. Enligt uppgift ska de ha fått tre av domarna i rätten att avgå och frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna mot borgen cancellerat.

Nyligen sprängdes också två elmaster av maskerade män från Högra Sektorn för att förhindra elexport till Krim. När beväpnade och maskerade män tar lagen i egna händer på än det ena och än det andra stället börjar rättssamhälle och statens våldsmonopol att bryta ihop. Det kan vara första tecknen på totalt sammanbrott.

De ursprungliga källor jag hittat för nyheten om händelsen i Odessa är dock RIA Novosti och Moskva-baserade Essence of Time Europe samt Ukraina-baserade It´s Ukraine och Ukrainian Crisis Updates så det finns anledning till försiktighet. 

Bild: RIA Novosti


Det börjar dock droppa in från andra håll nu, som Off-Guardian exempelvis. De tv-bilder de länkat till motsäger knappast uppgifterna. Om detta stämmer och bilderna nedan som ska visa hur de tre domarna pressas att skriva under att de avsäger sig fallet är autentiska är det oroande tecken för Ukraina.