Om att skylla ifrån sig – den ”ansvarsfulla” regeringen



Riksdagsdebatter kan ju vara rätt så snustorra ibland. Men det dyker då och då upp en del uppfriskande inlägg. Fiskade upp en fråga till arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (m) ställd av riksdagsledamoten Anders Karlsson (s). Den handlar om brister i arbetsförmedlingens verksamhet. Hillevi Engström hade i SVT besvarat frågor om verksamheten på ett sätt som antydde att hennes eget ansvar var obefintligt. Detta är något jag själv reflektera över under en längre tid, dvs. hur statsråden gärna håller med om kritik mot hur myndigheter fungerar eller negativa samhällsförändringar som är konsekvenser av den egna politiken. Som om de stod utanför som maktlösa betraktare. Ändå hör vi ofta i synnerhet Reinfeldt tala om ”ansvarsfull politik”.

Anders Karlsson inleder sin fråga på ett ganska roligt och mycket träffande sätt. Jag tänkte att det är värt att uppmärksamma:

”Regeringens och statsrådens första talregel är: ”Skyll alltid på sossarna”. Den andra är ”Skyll på myndigheter och tjänstemän”. Den tredje är: ”Recensera vad som händer som om Du inte är delaktig, sjung med i kritiken så starkt så ingen frågar vad Du själv gjort och vilket ansvar Du har för missförhållanden”.

Svaret var inte lika roligt men på ett sätt lika träffande, helt oavsiktligt får man väl förmoda. Hillevi Engström tyckte oegentligheterna som framkommit om Arbetsförmedlingen var ”oerhört provocerande”.
Hela frågan kan läsas här och svaret här.


Väljare från M och S vill se höjd ambitionsnivå i miljöarbetet

3

En ny opinionsmätning visar att majoriteten av M- och S-väljarna vill att partierna höjer ambitionsnivån i miljö- och klimatarbetet.

Supermiljöbloggen har tagit del av en opinionsmätning om hur socialdemokrater och moderater ser på miljö- och klimatfrågorna. Det är Naturskyddsföreningen som låtit Yougov genomföra mätningen*.

En av frågorna som ställdes löd:
Hur viktigt anser du det är att de politiska partierna höjer ambitionsnivån i
miljö- och klimatarbetet?

På detta svarade 52 procent av Moderaternas väljare och 67 procent av Socialdemokraternas väljare att det är viktigt eller väldigt viktigt. För båda partierna gäller att det är kvinnor och personer i storstäderna som i högst utsträckning tycker detta.

En annan av frågorna löd:
Tror du att en mer aktiv politik mot miljöförsämringar innebär att fler får jobb?

På detta svarade 18 procent av Moderaternas väljare och 28 procent av Socialdemokraternas väljare ja, medan 11 procent från båda partierna trodde att det skulle leda till färre jobb.

Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens generalsekreterare, skriver om undersökningen i en debattartikel i DT:

Väljarna vill se mycket mer verkstad i miljö- och klimatpolitiken. (…) Jobbskapande miljöpolitik är inte bara viktigt för miljön. För de som praktiskt utför jobben så innebär det att man gör något väldigt konkret på sin arbetstid för att rädda planeten vi bor på.

 

*Undersökningen genomfördes under perioden 13-17 mars via webbenkäter där sammanlagt 1249 personer, inom målgruppen moderata eller socialdemokratiska väljare, intervjuades.

Migrationspolitiken ett steg till åt rätt håll

Idag är en bra dag att vara miljöpartist. Miljöpartiet lyckades igår, tillsammans med de liberala krafterna i alliansen, att baxa Moderaterna ännu ett steg i rätt riktning för en humanare migrationspolitik. Det viktigaste steget, och det som Moderaterna hade störst motstånd mot, var att ändra lagstiftningen så att fler barn i svåra omständigheter får möjlighet att stanna.

De två viktigaste framstegen innan var att ge papperslösa rätt till vård och skola, på samma villkor som resten av befolkningen, och förbättringar för anhöriginvandring för att underlätta att återförena splittrade familjer. Dessa två viktiga ändringar krävde dock ingen lagändring utan var mer en fråga om regelverk. Fördelen är att dessa förändringar kan träda i kraft snabbare, medan lagstiftning tar tid. Att lyckas med en lagändring för generösare och mer human migrationspolitik är dock en större seger på sikt, då lagändringen också blir svårare att backa från efter valet 2014. Det tar tid att ändra lagen, och av samma anledning tar det också tid att ändra den tillbaka.

Av de tynsta kraven som Miljöpartiet hade för samarbetet med regeringen har nu alla gått igenom. Det är naturligtvis en stor seger. Vi kan inte säga att vi har kommit hela vägen så att vi kan vara nöjda. Men vi har kommit precis så långt som vi bedömde det vara möjligt med nuvarande mandatfördelning i riksdagen, med ett i grunden mycket konservativt regeringsparti i Moderaterna (i migrationsfrågor). Vi har inte lyckats med att påverka REVA och den lagändring som vi nu fått till stånd för barn, borde gälla för alla åldrar. Sådan är politiken. Det finns ingen riksdagsmajoritet för en miljöpartistisk politik på migrationsområdet och då måste vi försöka påverka det vi kan. Vi såg en öppning att påverka på riktigt, istället för med plakat, och försöket har lyckats.

Vi kan också konstatera att med den lagändring som Moderaterna nu har gått med på så har vi kommit längre än vad vi lyckades med när MP och Vänsterpartiet försökte dra Socialdemokraterna i samma riktning under regeringen Persson. Det är viktigt att komma ihåg, när Vänsterpartiet sitter på höga hästar och kritiserar Miljöpartiet för att samarbeta med alliansregeringen.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser olika på många frågor, men i migrationspolitiken står vi mycket nära varandra. Hindret för en verkligt human och generös migrationspolitik har aldrig varit sverigedemokrater eller andra extremister, utan att det funnits ett konsensus mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om hur migrationspolitiken ska se ut. Och det är tack vare de övriga partierna som det överhuvudtaget funnits utrymme att påverka och föra upp frågan på dagordningen.

Vi har tagit ett kliv åt rätt håll. Vi har inte nått fram till målet. Nästa år är det val och då finns alla möjligheter att rösta fram en majoritet i riksdagen som vill skrota REVA och öppna fler dörrar till Sverige, och öppna fler dörrar i Sverige.

M struntar i forskning kring elever och betyg

Den debattartikel Lorentz Tovatt och jag om tidigare betyg och skriftliga omdömen fick rätt snabbt ett svar från moderaterna Tomas Tobé (ordförande i riksdagens utbildningsutskott) och Erik Bengtzboe (ordförande MUF), men eftersom svaret helt valde att bortse från all kritik valde Lorentz och jag att replikera det. Svaret finns nu uppe på SvD Opinion men kan även läsas inklistrat här nedan;

M struntar i forskning kring elever och betyg

Miljöpartiet och Moderaterna skiljer sig i den grundläggande synen på eleven och skolan. Därför har Moderaterna helt rätt när de säger att ideologin styr när vi ifrågasätter betyg (Brännpunkt 6/3). Men tyvärr stämmer inte deras analys i något annat än just det.

För oss är det självklart att ansvaret för det svenska utbildningsväsendet är gemensamt och inte någonting som kan placeras på den enskilda individen. När en elev misslyckas med att nå de ställda målen är det på grund av att skolan och samhället misslyckats med att skapa en god studiemiljö för eleven. Det är för oss också en självklarhet att vi låter experter och forskning avgöra vilka reformer som gagnar skolan bäst.

Det är därför vi vågar stå på oss och mena att tidigare betyg inte är en lösning för den svenska skolan trots att det inte är en populär åsikt. I vår artikel på Brännpunkt 1/3 gav vi flera exempel på experter på området som höll med oss om det. Vi menar inte att betyg helt ska tas bort, de är ett bra verktyg för urval inför gymnasiet och högre studier, men innan dess vill vi använda oss av skriftliga omdömen istället. Omdömena ger större plats för nyanser, och forskning har också visat att de ökar resultaten och inte ger samma instängningseffekter som betyg kan ha.

De moderata debattörer som replikerade oss valde att inte diskutera denna forskning. Trots detta är de bergsäkra på att deras förslag om att införa betyg från årskurs tre är ett bra sådant. De är säkra på att det är en bra idé redan innan de utvärderat om det var en bra idé att införa betyg från årskurs sex.

Det enda stöd de ger för att det skulle vara en lösning är en IFAU-rapport som i sitt slutord menar att dess resultat är baserat på flera decennier gammal data och att de inte går att överföra till dagens samhälle.

Men för Moderaterna är symboliken i tidigare betyg viktigare än att de ska vara effektiva. Men vilken är då symboliken? Jo, att skolans misslyckande är på grund av eleverna – inte politikerna.

När man tror att lösningen på skolans problem är mer betygsättning tror man också att det är eleverna det är fel på. För om det vore fel på resurserna eller verktygen skulle man också kommit med andra förslag.

Vi i Miljöpartiet vill ta ansvar för den svenska skolan. Det är därför vi valt att prioritera fler lärare över fler skattesänkningar och det är därför vi säger nej till tidigare betyg. För oss handlar det om ideologi, och vår ideologi sätter resultat över populism.

Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom
Jakob Lundgren, Grön Ungdom


Postat i:Grön Ungdom, I media, Miljöpartiet, Politik, Utbildning Tagged: Betyg, Forskning, Grön Ungdom, Jakob Lundgren, Lorentz Tovatt, Miljöpartiet, Moderaterna, MUF, Skola, Skriftliga omdömen, Utbildning

Har Moderaterna verkligen koll på Karolinska? Del 2

En större lokalnyhet idag var Dagens Industris påstående att uppskjutna försäljningar av "gamla" sjukhusmarken i Solna kommer orsaka "Miljardhål i finansiering av Nya Karolinska", närmare bestämt ett tapp på 8 miljarder kronor.

Detta bemöttes senare i TV-nyheterna av finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl, som hävdade att detta var helt felaktigt och att han aldrig hört denna uppgift tidigare. Om man lyssnar med en cynikers öra så hör man emellertid att det finanslandstingsrådet med bestämdhet förklarar är att han aldrig tidigare hört just beloppet 8 miljarder. Finns tolkningsutrymme i det svaret?

Hursomhelst, det intressanta är att DI:s artikel delvis grundar sig på uttalanden av Torbjörn Rosdahls partikamrat tillika ledamot av landstingsfullmäktige, Viktor Freimuth (M), som tidigare varit ordförande i styrelsen för landstingets fastighetsbolag Locum.
Och om man går tillbaka till de fullmäktigehandlingar från 2010 som Freimuth hänvisar till på sin blogg (Östra Karolinska) så står där mycket riktigt om Locums uppdrag:


Syftet med uppdraget har varit att utveckla förutsättningarna för en ny stadsdel för området som grund för inriktningsbeslut i landstinget inför planprocess och försäljning. Uppdragets mål har varit att precisera förutsättningarna för att utveckla och sälja utredningsområdet i lämpliga delar på bästa marknadsmässiga villkor i takt med att verksamheterna i området omlokaliseras.


Liksom i tidigare inlägg så måste man fråga sig:
Har Moderaterna verkligen koll på Karolinska!? Just nu är det inte mycket som tyder på det.

Anledningen till att ev rivning och försäljning av den gamla tomtmarken lagts på is är att den styrande Alliansen pga den stora bristen på vårdplatser, måste säkra ett maximalt utnyttjande även av de gamla byggnaderna framöver, detta trots ett av världens största och dyraste sjukhusbyggen!

Som senaste nytt kan nämnas att bygget av Nya Karolinska fördyras redan imorgon med flera hundra miljoner kronor, genom upphandling av tilläggsavtal, bl a tillagningskök - något som Miljöpartiet hade förespråkat redan från start.

DN om avgift på dubbdäck – hittar och missar

DN skriver i dag en hyfsat bra signerad ledare om avgift på dubbdäck. Det är i alla fall första gången som jag ser i tryck att någon tar upp de juridiska komplikationerna.

DN påpekar att det är rättsligt oklart om staten får ge kommuner rätt att ta ut en skatt på dubbdäck. Möjligen krävs en grundlagsändring. I så fall behövs två riksdagsbeslut med val emellan.

Det var precis det dilemmat som vi brottades med när trängselskatten infördes. Det är därför som jag har varit tveksam till det praktiska i upplägget med en dubbdäcksavgift. Det borde ha varit förutsebart också för vakna borgerliga politiker.

Om det nu finns sådana i Stockholm.

Det finns ytterligare två komplikationer som DN inte tar upp. Den ena är ledarskribenten säkert medveten om. Den andra kanske han inte är medveten om.

Moderaterna i riksdagen är splittrade i frågan. När Miljöpartiet i Stockholm tar ställning för en dubbdäcksavgift går den Moderata riksdagsledamoten Lars Beckman till attack i Expressen och pratar om en klassfråga.   (Han var tidigare anställd på SvensktNäringsliv, så man förstår att han tänker i klasstermer.)

Han har tidigare debatterat Stureplancenterprofilen stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö om saken i radion och vet att han går emot de borgerliga i staden. Och Beckman är inte ensam om sin åsikt i Moderaternas riksdagsgrupp. Jag utgår ifrån att DN:s ledarskribent har koll på vad Moderaterna skrev i Expressen för någon vecka sedan.

Det som Johannes Åman kanske inte är medveten om är att det nu finns lagliga möjligheter för Stockholm och andra städer att förbjuda dubbdäck i områden i stan. Han inleder nämligen sin ledare med ”Dubbdäcksförbud på enskilda gator är ett trubbigt instrument.” Men för ett drygt år sedan ändrades trafikförordningen och kommuner gavs möjlighet att införa dubbdäcksförbud i större områden. Det var en ändring som Ankersjö och hans moderatkollega trafikborgarrådet Ulla Hamilton till en början gladdes åt. Men för ett år sedan hade Hamilton fått kalla fötter. I ett märkligt inslag i ABC Nytt sade miljöborgarrådet Ankersjö att han ville använda sig av det nya instrumentet, medan Hamilton sade att hon inte vill det. Det är Hamilton som har det långa strået, det är numera moderaternas linje mot att använda förbud som nu gäller i Stockholm.

Det var efter moderaternas omsvängning som de borgerliga började prata om avgifter är bättre, som Åman skildrar.

Eftersom jag har hela tiden varit medveten om de juridiska komplikationer som Åman skriver om i dag så har jag varit lite fundersam på varför de borgerliga börjar driva frågan. Om de ville värna stockholmarnas hälsa skulle de använda det instrument de har – dubbdäcksförbud i områden – tills de får ett annat instrument som fungerar. Som Åman skriver kan det dröja många år. Men så gör inte borgarna i Stockholm: man vill inte använda förbud för att man tycker att avgifter (som riksdagsledamöterna menar är att göra trafiksäkerhet till en klassfråga) är bättre. Även fast det inte kan använda det instrumentet än. Man låter det bästa vara det möjligas fiende.

Vilket väcker frågan om avgiftsspåret handlar om förhalning, eller okunnighet.

För min del går det bra med avgift eller förbud – bara det fungerar. Det är faktiskt frågan om liv. Det sägs att ca 400 personer dör varje år bara i Stockholmsregionen av dålig luft, framför allt orsakad av vägtrafiken.

Början till en politisk levnadsteckning

För ett par månader sedan hamnade jag i en diskussion med Erik Svensson på Twitter, som fick mig att reflektera kring min ideologiska utveckling. Det följande är första delen av något som kan liknas vid en politisk bekännelse.

Förutom att vara professor i zoologisk ekologi vid Lunds universitet har Erik Svensson bloggat flitigt på Biology & Politics utifrån en partilös vänsterståndpunkt. Jag tror att vi stötte på varandra – genom bloggandet, inte kroppsligen – när jag var aktiv i Vägval Vänster, en förening Erik ofta spytt galla över. Liksom han gjort med Arenagruppen, som jag sympatiserat med. Eriks i dag nedlagda blogg var ofta mycket läsvärd, särskilt när han rörde sig i gränslandet mellan naturvetenskap och politik. Jag tror inte att han särskilt ofta funnit något av intresse på min blogg, men det skulle i så fall glädja mig.

Vår diskussion på Twitter behöver kanske inte återges här. Det framkom att Erik uppfattar mig som ideologiskt vilsen – något han grundar i att jag bytt politiskt parti, medan han själv håller sig partilös. För snart två år sedan gick jag med i Socialdemokraterna, efter att ha varit medlem i Miljöpartiet i fem års tid. Innan dess var jag som sagt aktiv i Vägval Vänster (men inte medlem i något parti) och kunde beskriva mig själv som frihetlig vänstermänniska. Jag tycker nog själv att det finns en kontinuitet i mina politiska värderingar, men det är klart att det kanske inte framkommer. Det spelar inte så stor roll. Men om det skulle intressera någon tänkte jag lite självupptaget reflektera kring min politiska utveckling.

Uppväxt och ungdomsår

I blått fält en kyrka av silver med korsprydd takryttare på mitten och kors över vardera gaveln samt med svarta fönster; däröver en ginstam av silver belagd med tre blåa cirkelsågklingor.

Grums kommunvapen.

Hur hamnade jag då här? Till att börja med skulle jag nog beskriva min sociala bakgrund som arbetarklass. Jag föddes och växte upp i Grums, en liten bruksort bland kranskommunerna till Karlstad, Värmland. Mina föräldrar träffades, har jag fått berättat för mig, genom VPK vid mitten av 1970-talet. Jag minns att jag som barn hade ett märke från Folkkampanjen Nej till kärnkraft på min jacka och att vi brukade gå med i förstamajtågen. Men det dröjde till senare delen av tonåren innan jag blev särskilt intresserad av politik. I skolvalet 1991, då jag var fjorton och gick i nian, röstade jag av någon outgrundlig anledning på Moderaterna – troligen en kombination av att jag egentligen inte var särskilt politiskt insatt och att klassens mest karismatiska kille skulle rösta på dem. Det hade kunnat vara värre. Ny demokrati fick hela 6 mandat i Grums kommunfullmäktige det året (vilket var mest i hela Sverige, tillsammans med Eskilstuna kommun och Stockholms stad).

Jag gick ur grundskolan med medelmåttiga – om än fullständiga – betyg och med min bakgrund var det självklart att jag skulle gå någon praktisk linje på gymnasiet. Det blev elektriker. Efter första året började jag trivas allt sämre. Men jag kom på att jag kunde läsa in treårig teknisk linje, och därmed kanske lyckas hitta rätt, så det gjorde jag. Det passade mig bättre och särskilt gillade jag fysik, till den grad att jag tillsammans med några andra tog några frivilliga extraföreläsningar om relativitetsteori och kvantfysik. Jag tror så här i efterhand att det tilltalade min filosofiska läggning. Efter det här året var min tanke att jag skulle utbilda mig till ingenjör. Mina gymnasiebetyg gav inte högskolebehörighet, så jag fick läsa in bland annat svenska, historia och samhällskunskap på Komvux. Sedan kom jag in på kulturvetarprogrammet vid Karlstads universitet, mitt andrahandsval efter lärarprogrammet. Jag hade upptäckt att det var samhällsvetenskap och humaniora som låg mig närmare än tekniska ämnen.

Det här ville jag berätta för att det har gjort mig till en anhängare av en utbildningspolitik som gör det möjligt också för arbetares barn att leta sig fram till det som är hans eller hennes fallenhet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet – det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att han eller hon kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet. Ett av skälen till att jag är socialdemokrat, om än inte en av mina bevekelsegrunder för att bli det, är att det är socialdemokratisk utbildningspolitik som gjort det möjligt för mig att finna min egen väg. Politikens uppgift är inte att se till vare sig att människor har en viss mängd ekonomiska resurser, eller vi agerar på vissa sätt, utan att försöka se till att vi kan skaffa oss de förmågor som är nödvändiga för ett gott mänskligt liv.

Fortsättning följer.

Inkommande söktermer

  • erik svensson lunds universitet

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

(M)aktens män vill inte bli uppringda

Ytterligare en TV-kommentar:
Jag tittade tidigare ikväll på Uppdrag granskning som ikväll handlade om turerna kring bilföretaget SAAB. Det var ett intressant program som nyanserade bilden av vad som föregått den tragiska konkursen. Enligt uppgift i programmet så ska Hans Lindblad (M), statssekreterare på finansdepartementet tillika närmaste man till finansminister Anders Borg, ha sagt att "Sverige klarar sig bra nu. Saab kan vi klara oss utan."

Ett anmärkningsvärt uttalande naturligtvis, med tanke på att Hans Lindblad måste sägas representera regeringen i detta fallet.

Men något jag reagerade ännu starkare på var hur Hans Lindblad reagerade när han blev uppringd av Sveriges Television:
"Hur har du fått tag på mitt telefonnummer!?"
"Det här telefonnumret får inte lämnas ut."
"Det är mycket bekymmersamt!"

Se själva 33 minuter in i programmet.

Jag är fritidspolitiker i min hemkommun och i landstinget. I och med det så måste jag tillhandahålla mina privata kontaktuppifter, bl a telefonnummer, via kommunens och landstingets webb.

För egen del tycker jag det är MYCKET bekymmersamt att Hans Lindblad, i sitt uppdrag som rikets tjänare, förväntar sig att att inte vara nåbar ens för granskande journalister!
"Det är mycket bekymmersamt!"
Helt rätt!
Maktfullkomligheten har talat.



Demokrati ingen moderat paradgren

Demokrati är inte Moderaternas bästa gren. Det är lätt att konstera efter en vecka av överkörd folkomröstning i Tyresö och hemligstämplad kaffekassa på Säpo för att undkomma granskning. Det är hög tid att syna demokratisynen hos det största regeringspartiet.

Det som utspelat sig på Tyresö är lika mycket fars som tragedi. När oppositionen drivit igenom en folkomröstning om de höjda omsorgstaxor som slagit hårt mot många medborgare drog den moderatledda alliansen igång en mycket smutsig kampanj. Så smutsig att man undrar om de inte insåg att det skulle slå tillbaka. Genom kommunens ”opartiska” information spred man helt felaktiga uppgifter. Oppostionens kampanjsida Gilla trygghet plagierades. Frågan på valsedeln formulerades så obegripligt att det var nära nog omöjligt att på egen hand begripa vad man skulle rösta på för att uttrycka sin uppfattning.

Det moderata fixandet och trixandet hjälpte inte. Möjligen skrämdes många väljare bort från valurnorna. De som röstade sa bestämt nej till de höjda taxorna. 83 procent röstade nej, 14 procent ja. Ändå körs alltså väljarna över och de nya taxorna blir kvar, med kosmetiska förändringar. Att den sparkade politiska sekreterarens blogg sedan stängs ner efter att hon fört fram stenhård kritik mot sina partikamraters syn på demokrati väcker knappt förvåning. Finns det ett Tahirtorg i Tyresö? undrar man.

När det idag framkommer att justitieminister Beatrice Ask (M) hemligstämplat Säpos alla inkomster och utgifter kommer ytterligare en påminnelse om att demokratiska principer inte sitter i den moderata ryggmärgen. Efter att DN skrivit om hur myndigheten lagt 5 miljoner på en James Bond-fest är det stopp för den som vill få insyn i verksamheten, oavsett om det gäller spanares lönekostnader eller kaffekassan.

Valrörelsen närmar sig. Det finns goda skäl att tro att den kan bli den smutsigaste någonsin. Ett grönt parti kan aldrig tumma på demokratiska principer för att plocka poänger för stunden. Inte heller kan vi låta motståndare som använder ojusta metoder komma undan med det. Med en lika vaken opposition som den i Tyresö kan folkviljan segra i slutändan.

Läs gärna tidigare inlägg om hur Moderaterna vägrar redovisa vilka de får pengar av och uppgifter om hur man levererar politiska förslag åt dem som betalar.

Efterlysning: Marias blogg!? Moderaterna och yttrandefriheten

Den senaste veckan så har mycket uppmärksamhet riktats mot folkomröstningen i Tyresö där Miljöpartiet under bl a Marie Åkesdotters ledning motsatt sig omotiverade höjningar av avgifter för äldreomsorg. Glädjande nog så avgick MP-sidan med segern - men det borgerliga styret har nu valt att strunta i medborgarnas mening.

Detta har häromdagen kritiserats av en i Alliansens egna led, den uppenbarligen frispråkiga Maria Hagbom (M) enligt nedan:

"En riggad folkomröstning i en kommun tas som intäkt i analysen att handla om ett lågt valdeltagande där sanningen nog ligger närmare att hade inte de styrande gjort så uppenbart fundamentalt bort sig hade valdeltagande sannolikt varit lägre när det gäller frågan som medborgarna skulle ta ställning till. En riggad fråga, vinklad information och en ledning som inte har örat till rälsen och hör inte när tåget kommer farande, handlar det nog mer om. Men trots resultatet och inte stöd för sin linje i frågan kör de över medborgarna ändå.

Samhällsanalysen och slutsatserna präglas just nu av samma hastig som i sociala media, det är den första tanken folk har i huvudet som kommer till utryck, samt tre F, som en gammal chef till mig brukar uttrycka det.

F för Fort
F för fel, och
F för fult

Jag kan erkänna jag har också hängivit mig till detta i många stunder. Men det är väl först när man kommer ifrån en sjuk omgivning som man faktiskt kan inse vari problemet ligger. Det är jag väldigt ödmjuk och tacksam för idag att jag kom ifrån med hedern i behåll, oavsett att vissa andra tycker annorlunda."

Ovanstående alltså hämtat från Maria Hagboms blogg med adress
http://mariahagbom.se/

Det intressanta är emellertid att om man idag försöker surfa in på hennes blogg så hittar man:

Not Found
The requested URL / was not found on this server.

Enligt uppgift så ligger Marias blogg på en data-server tillhörande Moderata samlingspartiet. Det verkar alltså som att man inte ostraffat uttalar sig om sitt eget parti på det sätt som Maria gjort - åtminstone om det rör sig om (M).

Om detta stämmer så är det naturligtvis inget mindre än en skandal.
Är det på detta sätt Moderaterna hanterar intern kritik - genom censur?

Hur man motverkar politiskt hyckleri

55 miljarder till järnvägen… delat på tjugo år Ökad öppenhet på nätet… men inte i Sverige Den svenska skolan har jätteproblem… fast inte enligt undersökningarna Sveriges enda arbetarparti… fast arbetslösheten har varit galet hög… hela tiden Listan över Alliansens hyckleri kan göras lång. Men varför har oppositionen så svårt att komma åt dem? Varför biter [...]

Kriget mot kollektivtrafiken

De nya moderaterna säger sig vilja satsa på ett hållbart trafiksystem där man prioriterar gång-, cykel- och kollektivtrafik, på bilens bekostnad. Sedan har vi Torbjörn Rosdahl, moderat finanslandstingsråd, som vill göra tvärt om. Han föreslår under ett seminarium i Almedalen en privatisering av tunnelbanan, som skulle lyfta ur delar av tunnelbanenätet ur SL-kortet. Framtida tunnelbaneresenärer från Nacka skulle, med Rosdahls modell, behöva två kort – ett för resan Nacka-Centralen, och ett SL-kort för övrig kollektivtrafik.

Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik. 

Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:
  1. Utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm villkoras med att det ska vara företagsekonomiskt lönsamt, vilket är något helt annat än att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Tunnelbana är dyrt att bygga och biljettpriset för en enskild sträcka kan inte bli alltför högt om pendlarna ska välja tunnelbana framför nuvarande busslinjer eller egen bil. Därmed blir det per automatik en i princip omöjlig investering i sig. Konsekvens: antingen ingen ny tunnelbana eller krav på att företaget också får ta över redan lönsamma delar av tunnelbanesystemet, eller kanske hela tunnelbanan.
      
  2. Det blir en inbyggd orättvisa om finansiering av resekostnaden blir på olika premisser beroende på var jag bor. Nu finansieras kollektivtrafiken ungefär till hälften med biljettförsäljning och hälften med landstingsskatt. Det blir orimligt om människor i Nacka och Värmdö ska betala en större andel med biljettintäkter, men ändå bidra till resten av länets kollektivtrafik via skattesedeln. Det skulle, med moderat språk, kunna kallas för en straffbeskattning av Nacka/Värmdöbor. Nästa logiska steg skulle därför vara att kollektivtrafik, landstingsdriven eller privat, ska finansieras helt med biljettintäkter. Konsekvens: antingen kraftiga nedskärningar i kollektivtrafiken (om hälften av pengarna försvinner) eller chockhöjning av biljettpriserna till det dubbla (vilket skulle skrämma bort en stor andel resenärer).
      
  3. En attraktiv kollektivtrafik ska vara enkel att begripa och resa med. För de som åker samma sträcka varje dag är det säkert inget problem att programmera samma fysiska kort med två olika biljetter. Men hur blir det för turister eller resenärer som åker utanför sina dagliga rutiner? Med olika biljettsystem på olika delar av kollektivtrafiksystemet blir det svårare att hålla koll på hur resan ska betalas. Det leder till behov av fler spärrar, ökade kontroller och förmodligen ökat fusk (varav en del skulle ske av förvirring snarare än uppsåt). Konsekvens: för resor utanför den dagliga pendlingen blir bilen ett mer attraktivt alternativ för de som har bil.
     
  4. Privatisering av utbyggd tunnelbana, med hänvisning till att landstinget vill slippa ta kostnaden, leder snabbt till tanken att samma metod kan användas för att slippa kostnaden för olönsamma busslinjer utanför tätorter. Ska bussturer utanför huvudstråken villkoras med att bära sina egna kostnader eller privatiseras kommer det oundvikligen leda till nedlagda busslinjer. Konsekvens: andelen kollektivtrafikanter minskar, då fler människor har bilen som enda tillgängliga alternativ.
  

Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.

Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.

Politik med substans bygger förtroende

Det sägs att Moderaternas PR-guru Per Schlingmann ska ha liknat de politiska budskapen med pyttipanna. Det som får väljaren att bestämma sig på valdagen följer samma principer som när vi väljer vilken pyttipanna vi väljer i frysdisken. Liknelsen används för att betona att politikens innehåll kommer i andra hand, medan förpackning och marknadsföring är det som verkligen hjälper oss att välja.

Oavsett om det är sant eller inte att just Schlingmann gjort denna liknelse så säger det något om vårt politiska klimat. Alltför ofta verkar det som att det är viktigare att säga sådant som låter bra, än att det finns någon substans bakom orden. One-liners och rappa replikskiften fungerar bättre i ett uppskruvat mediatempo och sällan finns tid till att utveckla resonemang. Eftersom TV-tittaren sällan ges möjlighet att granska vad som döljer sig bakom de vackra orden blir politiken också mer personfixerad. Det blir viktigare att se förtroendeingivande ut, än att faktiskt kunna underbygga en argumentation.

Som tur är verkar inte detta vara hela sanningen. Idag presenterade Westander sin återkommande Sifo-undersökning om väljarnas förtroende i klimatfrågan. Att Miljöpartiet får överlägset högst förtroende är ett kvitto på att substans faktiskt lönar sig. Miljöpartiet får högst betyg av 46 % av de tillfrågade, medan tvåan Socialdemokraterna får blygsamma 9 %. Centerpartiet, som gärna pratar miljö men i handling får agera grönt alibi åt Moderaterna, får högst förtroende av endast 4 %. Viktigt i sammanhanget är att Miljöpartiets förtroende ökar, medan allianspartiernas förtroende minskar, trots att alliansen lagt stor möda vid att försöka ge sken av att driva en klimatpolitik värd namnet.

Alliansens engagemang i klimatfrågan kunde inte ha blivit tydligare än i förra veckan. Under den stora miljökonferensen Rio +20 hade Moderaterna tre debattartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En komfrån regeringen och handlade om klimatfrågan och Rio +20. Budskapet var tydligt – vår livsstil är ohållbar men lösningen är att ”andra ska bli bättre” och att näringslivet måste bli kreativt i att hitta tekniska lösningar, så att vi kan köra på som vanligt. Självkritiken eller ansvarsfulla satsningar lös med sin frånvaro. De andra två debattartiklarna handlade om att få Eurovision tillStockholm och om vikten att bygga Förbifart Stockholm, som inte är något annat än en rejäl björntjänst för klimatet.

Det är tydligt att det finns två sätt att föra politik. Antingen kan politikens retorik och innehåll höra ihop, eller så kan så mycket fokus läggas på varumärkesutveckling att produkten som ska saluföras glöms bort på vägen. Om de tillfrågade av Westander/Sifo får bestämma så är det första alternativet det vinnande konceptet. När allt kommer omkring är det one-liners och PR-byråer som kommer i andra hand. Politik handlar om att vilja, och förtroende byggs genom att stå för vad vi verkligen vill.

Canceravgaser: Alliansen vill göra något – sen

Radion rapporterade på onsdag morgon om att världshälsoorganisationen nu klassat dieselavgaser som cancerframkallande. Tidigare har man bara klassat dem som TROLIGEN cancerframkallande.
Regeringen driver en politik för att öka dieselanvändningen. Det ger mindre växthusgasutsläpp per körd kilometer än en bil som körs på bensin, allt annat lika.

Därför klassas många dieselbilar som ”miljöbilar” och får alltså förmåner från staten.

Den kraftiga dieselökningen är också ett skäl till att Stockholmsluften inte klarar miljökvalitetsnormen för kväveoxider. Det gör att astmatiker och andra får problem - och människor dör i förtid.

Det finns saker som staden – och regeringen – kan göra i Stockholm för att parera problemen. Men det kan ge nackdelar på kort sikt för vissa grupper. Därför vågar man inte. Trots att Naturvårdsverket började ge ut riktlinjer för över 20 år sedan. Trots att regeringen beslutade om ett åtgärdsprogram 2004.

Frågan var uppe i Miljö- och hälsoskyddsnämnden på tisdagkväll. Där skrev man att det behövs mer utredningar. De utredningar om stadens trafik som gjordes t.ex. i samband med trängselskattens införande är nu kanske inte aktuella.

Med andra ord – alliansstyret i stan lyckades förhala åtgärder så länge att det behövs nya studier.

Ett talande exempel uppmärksammades tidigare i år. Våren 2009 duckade de det moderatdominerade styret från kravet på att göra något åt situationen på Hornsgatan genom att begära en studie om trafikflödet. Mätningarna gjordes på hösten. Mätningarna började analyseras först efter nästa sommar. Men resultatet av analysen kom inte till nämnden förrän över ett år senare. Och då först efter att Miljöpartiet hade begärt det och att TV hade tagit upp den bortglömde rapporten. Och nu säger man alltså att studierna är för gamla och måste kompletteras med nya studier.

När dessa studier ska genomföras är inte klart. Och varför har de inte gjorts tidigare? Tja, staden vill att regeringen ska betala. Trafikministern har gjort klart att hon inte vill betala. På så sätt kan man effektivt dra saken i långbänk hur länge som helst. Samtidigt säger de borgerliga – ibland – att luftkvaliteten är deras mest prioriterade miljöfråga i Stockholm.

Medan moderaterna i stadshuset och regeringen spelar pingpong med ansvaret uppskattas att över 400 personer i regionen dör per år på grund av hälsovådlig luft. Det är jämförbart med antalet som dör i hela landet per år på grund av trafiken. Men de som får problem med stadsluften märks inte på samma sätt.

Alltså: Dieselavgaser ger cancer. De borgerliga i Stockholm vill göra något. Mañana. Måste utredas först. Igen.

Däremot gör det borgerliga lite åt dubbdäcken. Med betoning på lite. Helst så lite som möjligt. De låter det bästa vara det möjligas fiende. Jag får återkomma om det.

Nya Populistpartiet Moderaterna försvarar flyget

Moderata riksdagsledamoten Henrik von Sydow gick nyligen till storms i Expressen mot Miljöpartiets förslag om flyget och klimat.

Miljöpartiet vill ta ett steg mot att flyget ska omfattas av principen ”förorenaren ska betala”.

Det är en princip som omfattas också av de trötta allianspartierna. Påstår dem. Allianspartiernas arbetsgrupp för klimat och miljö skrev t.ex. ” Principerna om att förorenaren ska betala samt försiktighetsprincipen är centrala för Alliansens miljöpolitik.”

Allianspartierna hävdar också att de är för ekonomiska styrmedel. De skriver: ”Med ekonomiska styrmedel baserade på principen att förorenaren betalar kan rätt pris på utsläppen styra produktion och konsumtion på ett kostnadseffektivt sätt mot hållbara lösningar.”

Men detta verkar inte betyda något för Moderaternas ordförande i riksdagens skatteutskott. Henrik von Sydow argumenterar i stället, till synes på fullt allvar, för att billigt flyg behövs miljöns skull. Han skriver: ”Den som med egna ögon sett föroreningarna över Asiens storstäder, smutsigt vatten och skräpiga stränder i Medelhavet och hotade korallrev utanför Egypten önskar sig också mer av hållbar utveckling.”

Mot detta väger forskarrön om att flyget måste begränsas förmiljöns skull lätt.

Von Sydow tycks mena att det är en mänsklig rättighet att få flyga billigt. I sann populistisk stil ömmar för fattiga familjers möjligheter att just flyga. Han avslutar sin Expressenartikel med att ”Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.”

Är det en rättighet för svenskar är det kanske lika mycket en rättighet för barnfamiljer i andra länder. Det är lika naturligt att folk i varma länder vill komma ifrån värmen som att svenskar vill ha sommarsol på vintern. Jag väntar bara på när Kinas motsvarighet till ”Nya Populistpartiet Moderaterna” strider för Shanghaibarnfamiljers rätt att fly sommarhettan till svalkan i Stockholms skärgård.

Kanske Moderaterna och deras allianssvans då kommer att acceptera att man måste göra något åt flyget.

Stockholmsluften kräver handling framför käbbel

Vänsterpartiet kräver idag dubbdäcksförbud i hela Stockholms innerstad, på DNs Stockholmsdebatt. Miljöpartiet har länge drivit detta och jag välkomnar att även Vänstern tar tag i frågan. Inte oväntat blir det ett nej i en snabb kommentar från moderaternas Sten Nordin.

Vänsterpartiet har helt rätt i att 30-40 personer dör i förtid av de partiklar som vägtrafiken skapar i Stockholms stad. Framför allt handlar det om vad som kallas för PM10. Miljöpartiet har länge drivit på för att dubbdäcken, som är den främsta enskilda orsaken, måste bort. Stockholm har i många år misslyckats med att klara EUs miljökvalitetsnormer för luftkvalitet och där är det just partiklarna som är den stora boven.

Moderaterna svarar med att de nu vill se en avgiftsmodell istället, liksom de har i Oslo, Bergen och Trondheim. Den norska huvudstaden har genom avgifter för dubbdäck lyckats minska användningen från 60-70 % till 10-20%. Det är onekligen ett bra resultat. Problemet med Sten Nordins svar är bara att det kräver ett beslut i Riksdagen, där företrädare för hans egen partigrupp så sent som i mars i år sa blankt nej till både förbud och avgift. Ulf Berg och Lars Beckman skriver på Moderaternas officiella hemsida att de inte kan tänka sig vare sig det ena eller det andra. Har Moderaterna svängt på två månader, är partiet splittrat eller ska Sten Nordins avgiftsmodell ses som en önskan som skulle bli verklighet någon gång i en avlägsen framtid?

Som miljöpartist hoppas jag att det inte blir en evighetsdebatt om dubbdäcksförbud eller avgift, allt medan Stockholmsluften fortsätter att vara hälsofarlig. Det finns goda skäl både för och emot såväl förbud som avgift, men oavsett vilket så krävs det handling. Både förbud och avgift har bevisad effekt, även om båda metoderna också har sina nackdelar. Men oavsett vilken metod man väljer så är valet att inte göra någonting det sämsta alternativet.

Sedan gäller det också att komma ihåg att det inte räcker med att få bort dubbdäcken. Huvudproblemet är trafiken i sig. Om vi inte minskar mängden vägtrafik så kommer luften att fortsätta vara dålig. Skulle vi sänka dubbdäcksanvändningen till 10 % i innerstan så är det fortfarande så att 100 % av motorfordonen hjälper till att sprida partiklarna. Partiklarna kommer dessutom inte bara från dubbdäck, utan även andra källor som till exempel vägarbeten. Och partiklarna är inte heller det enda problemet för Stockholmsluften - vi har även problem med kväveoxider, marknära ozon och buller. Den enda verkliga lösningen för alla dessa problem är minskad biltrafik.

Hökmark om miljöskulden

Gunnar Hökmark verkar inte gilla greker. Hans artikel i Expressen om det grekiska valet andas nedlåtande förakt.

Nog för att det har varit ekonomisk vanskötsel i landet. Men svepande utfall om lata greker är en förolämpning mot många greker som slitit häcken av sig utan att tjäna så bra. Budskapet i Hökmarks artikel är att grekerna fortsätter förneka verklighet när de inte röstar på de partier som ställt till problemen (t.ex. hans systerparti) – dessa ska nu ha lärt sig sin läxa.

Fast skulle någon få för sig att översätta Hökmarks artikel till grekiska skulle det nog inte underlätta för hans partikamrater där. Hökmark är ju också en av de ledande inom de europeiska högerpartiernas grupp i EU-parlamentet.

Efter att ha läst Hökmark i Expressen är det en intressant kontrast att läsa en kommentar till eurokrisen av en tidigare vice-president i Världsbanken. Kemal Dervis påpekar att lönekostnader per enhet produktion ökade mycket kraftigt i Sydeuropa efter inträdet i Euron. Det är en spegeleffekt av de billiga krediterna som Euron skapade för Sydeuropa – och hur dessa användes. En teoretisk lösning är enligt Dervis att öka lönekostnaderna per producerad enhet i Tyskland och andra länder i samma situation, parallellt med att man minskar kostnaderna i Sydeuropa. Det skulle ge en mer balanserad utveckling inom Europa, med högre tillväxt i Sydeuropa så att de kan betala av på skulderna. Dervis påpekar att Tysklands överskott (som andel av BNP) är mycket större än Kinas, trots att det är Kina som får kritik.

Möjligen kan det också antyda ett problem med Dervis förslag. Högre lönekostnader i Tyskland kanske inte leder till mer importer från Grekland, utan från Kina. Eller för den delen Turkiet, där Dervis har tidigare varit finansminister. Ändå är frågan om den relativa lönekostnadsutvecklingen intressant.

Men för att återgå till Hökmark. Det finns ändå något tilltalande i hans sätt att skriva. Tänk om man skulle använda hans argument och formuleringar, men byta ut några ord. Så att det handlar om miljöskulden i stället för den ekonomiska skulden. Hans text blir då:

”Miljöproblem är egentligen ganska enkla att förklara. Man har länge levt högt över sina naturtillgångar. Politiken har handlat om att lova mer i plånboken och att ekonomisk tillväxt kan lösa allsköns problem. Jobbiga reformer, att få priser att spegla miljökostnader eller ens att sköta miljömålen har man inte velat störa väljarna med.”

Jag har tidigare nämnt Brundtlandkommissionens eleganta om miljöskulden. Så här skrev FN-kommissionen för 25 år sedan:
”Vi lånar av kommande generationers miljökapital utan avsikt eller möjligheter att betala tillbaka. Våra barn och barnbarn kommer att fördöma våra slösaktiga vanor men de kan aldrig driva in vår skuld till dem.”

Någon text från Gunnar Hökmark om miljöskulden lär vi aldrig se. För det saknar han nog både insikt och vilja. Miljökrav drabbar kanske några av hans partis stödtrupper på kort sikt. Även om de gynnar oss alla på längre sikt.

Då rullar Hökmark och Moderaterna hellre en växande skuld framför sig, så länge det håller.
Det är möjligt att det kan ge politiska framgångar. Ansvarsfullt är det inte. Snarare i klass med hur grekiska regeringar agerade tills den ekonomiska krisen slog till.

Arkelstens avgång: Vem ska nu grönmåla M?

Sofia Arkelstens avgång som partisekreterare för Nya Moderaterna har något viktigt att säga oss om miljöpolitiken och miljöjournalistiken i landet. 

Enligt efterhandsanalysen var det flera svagheter som gjorde att Arkelsten fick gå. Att gott humör, obrottslig lojalitet och en hejig stilinte räcker för att uppväga bristande omdöme (t.ex. bjudresan från Shell) och ett bisarrt agerande i sakfrågor där hon kan fräckt låtsas att partiet driver något som det egentligen motarbetar (t.ex. hennes sista artikel som partisekreterare, om partifinansiering). Att hon är mer kommunikatör än kunnig, har en ganska fri relation till sanningen och kan säga vad som helst för att klara sig ur en knepig situation för stunden. Och därmed framstår som ”en lös kanon på däck”. Det mest uppmärksammade exemplet rör hennes historiebeskrivning om moderaternas påstått pådrivande roll i arbetet för rösträtt.

Dessa svagheter var uppenbara för den som var någorlunda kunnig i miljöpolitik och följde Arkelstens gärning som miljöpolitisk företrädare för Nya Moderaterna. Att hon inte granskades redan då är ett uttryck för förfallet i miljöjournalistiken i landet. Det finns allt för få som är någorlunda kunniga i miljöpolitik. Dagens Nyheter har t.ex. för närvarande ingen miljöreporter. Det märks, och saknas, även om tidningen i dagarna haft en utmärkt serie om skogspolitiken. Men det finns motsvarande berättelser om flera miljöfrågor. Berättelser, som inte kommer fram. Och Svenska Dagbladets mångåriga duktiga miljöreporter Susanna Baltscheffsky har nyligen lämnat tidningen. Oklart om någon övertar hennes roll där. Däremot har både tidningar ekonomiredaktioner.

Att Arkelsten efter insatsen som miljöpolitiker befordrades till partisekreterare för Nya Moderaterna är ett uttryck för att ingen i ledningen där är någorlunda kunnig om miljöpolitiken. Annars hade man upptäckt hennes svagheter och inte utsatt henne och partiet för det som nu hände.

När Arkelsten tillsattes som partisekreterare var hon affischnamnet för Moderaternas försöka att grönmåla sig som ”det Nya Miljöpartiet”.  Hon hävdade att hon skulle göra Miljöpartietöverflödigt.   Det sägs att tanken var också att nå fram bättre till yngre kvinnor i storstäderna. Att Arkelsten nu efterhand fått en fin reträttpost som ordförande för utrikesutskottet får väl tolkas som ett försök att nå yngre kvinnor i storstäderna. (Jag skriver ”efterhand”, eftersom om det hade varit tanken från början så skulle det varit smidigare för M att tala om det, och undvika intrycket att hon fick sparken och några dagars rotande i varför.)

Men vem ska nu grönmåla de Nya Moderaterna till "det Nya Miljöpartiet"?

Cynisk förhalning, del 2: Sprutbyte

För två (2!) år sedan beslutade Stockholms läns landsting om ett försök med sprutbytesverksamhet i syfte att minska smittspridning av framförallt HIV. Detta enligt positiva erfarenheter från andra håll där man prövat detta.

Det är moderaterna i Stockholms stad som sedan förhalat frågan in absurdum, eftersom man i grund och botten är motståndare till denna verksamhet. Därför obstruerar man ett beslut som fattats i vederbörlig demokratisk anda. Under tiden riskerar missbrukande människor att smitttas, med ökat lidande för dem och ev anhöriga, samt ökade kostnader för samhället.

Här gäller samma som i föregående inlägg: Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige!


Korten på bordet, Arkelsten!

Nu bekräftar ingen mindre än Sven-Otto Littorin att Moderaterna tagit emot hundratusentals kronor i bidrag från enskilda personer, pengar som inte går att spåra för utomstående. Littorin som tog över som partisekreterare efter dunderförlusten i valet 2002 fick uppgiften att reparera partiets då trasiga ekonomi. De anonyma bidragen blev viktiga för att få ekonomin på fötter – och för valsegern 2006. Allt detta enligt en kommande bok av TV4-journalisten Anders Philblad. Nuvarande partisekreterare Sofia Arkelsten måste nu sluta mörka och berätta vilka de moderata finansiärerna är. Så länge vi inte vet är det svårt att komma ifrån tanken på att politiska beslut kan ha köpts.

I vintras beskrev jag i ett inlägg hur moderata toppolitiker talat väl om Mc Donald´s i sina valtal före valet och sedan efter valet genomfört beslut som ökat företagets vinster med åtskilliga miljoner. Hade McDonald´s betalat för det? Vi vet redan – självaste Per Schlingmann har bekräftat det (låt vara att Beatrice Ask sedan förnekat det – att Moderaterna har tagit emot pengar från Stiftelsen Fria Media. En stiftelse som inte sticker under stol med att man kräver motprestationer från dem man förser med pengar. Var mediedreven höll hus när detta kom i dagen kan man ju fråga sig. Särskilt som besluten onekligen gått Fria Medias väg de senaste åren. Public Servicebolagen har attackerats på allehanda vis och reglerna för kommersiell radio har liberaliserats ytterligare.

Allvarligt talat. Det här är inte Sicilien. Det här är det Sverige som alltid, välförtjänt eller inte, rankats som ett av världens minst korrupta länder. Snälla Sofia Arkelsten: Ge mig tillbaka åtminstone en liten gnutta tilltro till vår demokrati. Lägg korten på bordet!

Fler som bloggar: Peter Andersson(S) Peter Johansson(S) Alliansfritt Sverige