På spåret


L gillar inte snabbjärnväg. L gillar kärnkraft mest av alla och vill sänka skatterna för höginkomsttagare. Igår kunde L-anhängare kanske känna lite hopp, när det förkunnades av riksdagen att Björklund skulle avgå. Lite senare togs beskedet, som var ett misstag, tillbaka. Synd för det vore hög tid. Men Björklund sitter där han sitter. Han lyckades t.o.m. få tyst på Birgitta Ohlsson för ett par veckor sedan.

Nu har M plötsligt ändrat sig om snabbjärnvägsprojektet och säger nej till satsningen, tydligen utan att ha konsulterat sina partikamrater ute i landet. Ms argument att man måste prioritera andra infrastruktursatsningar lär betyda att man vill fortsätta att bygga bilvägar men man säger att man också vill prioritera lokaltrafik. Det är i sig lätt att hålla med om, även om det har en slagsida mot storstadsområdena.

Vad C säger slutligen om snabbjärnvägsprojektet, vet vi inte säkert ännu. C borde som högeralliansens gröna profil vara varma anhängare av järnvägssatsningar men det verkar tyvärr, som om C allt som oftast prioriterar själva allianssamarbetet högre än sakpolitiken.

Regeringen vidhåller dock och avser att på allvar inleda första etappen, Ostlänken, nästa år. Bra, tycker jag, så långt. Fortsättningen ska genomföras också men i en takt, som ekonomin tillåter, lägger man till för att skaffa sig ett argument mot det mesta. Regeringen har åtminstone en positiv grundton när det gäller behovet av omställning till miljövänliga transporter. Vi får väl se, hur det blir men många hoppas att en rejäl upprustning av befintliga järnvägar blir av i alla fall.

Experter uttalar sig i olika riktningar. Någon KTH-person inser nyttan med järnvägsprojektet men anser det för dyrt. Är han politiker också? För dyrt i förhållande till vad, kan man undra. I förhållande till JAS Gripen, kanske som genom åren kostat många hundra miljarder. I förhållande till statsbudgeten i stort? Han menar i förhållande till nyttan, säger han och anser sig därmed veta, hur stor nyttan av en god miljö och ett bättre klimat är.

Tänk att det ska vara så svårt för så många att inse att vi behöver klimatsmarta transporter. Tänk att så många politiker, så länge känner att de måste motarbeta en utveckling mot ett hållbart samhälle.

Generationsmålet


Det fastställda, övergripande s.k.generationsmålet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle, där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Så lyder det allmänna och övergripande generationsmålet, det som är överordnat de 16 specifika, svenska miljömålen. Generationsmålet ska vara uppfyllt 2020. Ingen tror väl att det ska bli verklighet men målsättningar kan vara bra ändå. Här är de 16 miljömålen

- Begränsad klimatpåverkan
- Frisk luft
- Bara naturlig försurning
- Giftfri miljö
- Skyddande ozonskikt
- Säker strålmiljö
- Ingen övergödning
- Levande sjöar och vattendrag
- Grundvatten av god kvalitet
- Hav i balans samt levande kust och skärgård
- Myllrande våtmarker
- Levande skogar
- Ett rikt odlingslandskap
- Storslagen fjällmiljö
- God bebyggd miljö
- Ett rikt växt- och djurliv

Miljömålen har en egen hemsida, "miljömål.se", där närmare information finns, med bilder och allt. Under de 16 miljömålen ligger 24 etappmål, vilkas syfte är att underlätta för de 16 miljömålen. Det första etappmålet gäller klimatpåverkan, sedan följer två etappmål för avfall, 10 för biologiska mångfald, åtta för farliga ämnen och tre för luftföroreningar. Jag kunde faktiskt inte läsa om etappmålen på själva miljömålsportalen men hittade dem på naturvårdsverkets hemsida.

En särskild, parlamentariskt utsedd miljömålsberedning har nyligen avlämnat ett slutbetänkande för klimatpolitiken, där klimatmålen ges även en kronologisk dimension. Hur många procent av det ena och det andra som ska vara uppnådda vilket år är inte lätt att komma ihåg, särskilt som uppgifterna varierat över tiden och eftersom olika sådana mål finns i EU och i olika länder. Den intresserade kan helt enkelt googla miljömålsberedningen.

Flera av miljömålen är beroende av att vi har ett någorlunda normalt klimat, ett av dem är just att hantera klimatproblemet. Fossilindustrin med kol, olja och gas, d.v.s. vår användning av fossila bränslen, är ett hot mot klimatet. Det finns fortfarande människor som propagerar för fossilindustrin och fossilanvändningen. De är färre nu men i en del länder är det fler och mäktigare än i andra. USA sticker ut med ett gäng tongivande republikanaer, inklusive deras presidentkandidat Trump, som fortfarande förnekar hela klimatproblemet.

PS. Förresten, undrar jag hur regeringen, inklusive MP, kunde få sitt beslut att låta Vattenfall sälja sin brunkolstillgångar i Tyskland till riskkapitalister att passa ihop med generationsmålet/ds

Vive la France!


Läste just på Supermiljöbloggen att man i Frankrike lagstiftat om ett förbud mot vissa engångsartiklar för mat och dryck i icke komposterbar plast. Förbudet ska gälla från 2020 och avser bestick, glas, tallrikar m.m. i plast. Utmärkt att någon visar att det är möjligt! Vi behöver alla goda förebilder vi kan få. Redan tidigare har man i Frankrike förbjudit försäljning av plastpåsar. Bra att något land går före! Att förbjuda gafflar och matpåsar av plast löser inget klimatproblem men om andra tar efter, kommer åtminstone nedskräpningen av haven att minska. I Frankrike har man alltså folk med insikt och vett i klimatfrågor. Fransmännen var också drivande för 1,5-gradersmålet i Parisavtalet och Supermiljöbloggen upplyste även om att fransmännen varit tidigt ute med föreskrifter om krav på solkraft och växtlighet vid nybyggnationer. Jag vet inte, varför jag förvånas över franska framfötter på miljöområdet. Fördomar.

Vi människor har många problem. Svält, farsoter, krig och andra katastrofer. Några av människans problem är större än alla andra och skapar problem för hela planeten. Vi kan inte låta bli att bli för många och vi kan inte sköta våra omgivningar eller jordens resurser på ett hållbart sätt. De två hänger dessutom ihop. Alla initiativ för att lindra konsekvenserna av dessa problem är av godo. Heja Frankrike, säger jag. Det är bara att hoppas att inte för många fransmän röstar på Marine Le Pen nästa gång, för då lär det bli andra tongångar.

Dags att börja bygga samhället kring människan

Människan borde vara det centrum som man bygger samhället kring, men vi har sedan en tid tillbaka slutat bygga samhället kring människan för att bygga det runt bilen. Det är ju inte bilar som bor i samhället utan människor och vi måste börja bygga samhället efter att det ska finnas enkla kommunikationer och att cykla som ett sätt att ta sig fram utan risk för liv.

I dagens samhälle får människan stryka på foten och vi bygger stora köpcentrum där man måste ha en bil för att besöka eftersom det är för långt eller förenat med livsfara att besöka med cykel. Alla skulle tjäna på att istället bygga samhällen kring dessa köpcentrum så att man inte längre skulle behöva bil utan kan åka med sin cykel och handla.

Vi skulle behöva bygga en ny infrastruktur som gör det möjligt för människor att sitta utomhus utan att behöva hosta pga av avgaser och förbipasserande trafik. Hur svårt är det att förstå. Det bor människor i samhället och inte bilar.

Obegåvat


Grattis MP, sade centerledaren Annie Lööf om den särskilda skatt, som regeringen beslutat belägga solenergi med. Ren idiotskatt kallade Åsa Domeij den skatten för i en intervju i SVT. Regeringen skyller på EU-regler men har fått det hela om bakfoten. I EU är man undrande till den nya svenska skatten. Finansdepartementet säger att EU inte framfört att Sverige inte måste införa solenergiskatten, ett stolligt argument.

Att politiker letar febrilt efter beskattningsobjekt vet alla men, när det blir tal om att beskatta förnybara energikällor, borde en tydlig varningsklocka ringa även för den värsta klimatförnekare. Och varför MP varit med på detta är obegripligt.

Det här är inte bra. Hoppas det inte går prestige i frågan och att regeringen kan backa.
____________

Kompromissande, kompromissanda


Politik, som ska kunna omsättas i makt, måste vara realistisk. Det argumentet kan å ena sidan motivera hur långtgående kompromisser som helst. Ett parti bör å andra sidan inte kompromissa sina grundvärderingar för att få eller behålla makt. Ändå ligger det något i kraven på genomförbarhet, samarbete och uppgörelser. Ett partiprogram innehåller många områden och frågor, även frågor av lite lite mindre betydelse än kärnfrågorna. Det är givet. Men de frågor som lyfts fram i debatten och som man strider hårt för, bör vara de viktigaste frågorna.

Läser ibland en grön blogg, som skrivs av ett f.d. språkrör för MP och som ofta innehåller synpunkter, som passar mig. Där framförs gröna synpunkter, ofta kritiska mot MPs ledning. I det senaste inlägget berömdes, låt vara återhållsamt, Isabella Lövin för att hon återupptagit partiets krav på förkortad arbetstid. Samtidigt kritiserades partiledningen för en utslätad politik, som övergivit grundvärderingar, vilket exemplifierades med sveket om brunkolet i Tyskland. Avslutningsvis lyftes kravet på friår som en grundbult och huvudfråga. Bortsett från sakliga argument för och emot rätten till ett friår, är den rätten knappast någon grundbult för en grön politik. Brunkolet däremot, tycker jag är en verklig, förtroendefråga av stor vikt för miljön. Den borde MP inte ha kompromissat om. Det hade varit bättre för MP att lämna regeringen, om S vägrat släppa sin inställning. Förresten, kanske S hade fallit till föga.

Jag läser sällan andras bloggar. Om det beror på egocentricitet, stelnande intresse i tilltagande ålder eller avtagande samhällsintresse i största allmänhet, vet jag inte. Något lite beror det på att jag inte funnit så många bloggar, som jag tycker håller en god standard över tid. Det är en sak att komma med pärlor då och då, en annan att hålla en genomsnittlig, hög kvalitetsnivå. Det är något att sträva efter. Jag inbillar mig inte ett ögonblick att jag nått dit eller kommer att nå dit. Man kan bara försöka. Ibland blir det hyfsat, ibland inte.

Inge’ vidare hållbart


Såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg, skaldade Sehlstedt om Sundsvallskusten, när han imponerats av den svenska träindustrins utveckling. Nu har skogsindustrin utvecklats lite till. Träbaronerna efterträddes av de stora skogsbolagen, som med tiden blivit färre, större och effektivare. Nu utvecklas skogsnäringen, så att man undrar om vi inte håller på att hugga ner den svenska skogen helt och hållet, vi hugger ner den till fotknölarna. Vid en bilresa genom Västmanland, Dalarna, Hälsingland, Jämtland, Ångermanland, Gästkrikland och Uppland såg vi kalhyggen överallt och det är likadant hemma i Sörmland. Inget liknande har setts förr. Vissa kalhyggen är fula, vissa fulare och andra fulare ändå. Men det är inte bara vara fråga om utseendet. Selektiv avverkning tycks inte aktuellt. Hyggena är fullständigt renrakade. Inte en frötall, inga kvarlämnade remsor vid vägar, sjöar eller bebyggelse. Kalt ska det vara. Inte ett träd kvar. På hyggen som stått en tid finns bara lövsly. Det verkar si och så med återplantering. Jag hade fått för mig att det fanns en skyldighet att återplantera efter avverkning. Jag hade fått för mig att man sedan länge inte får ägna sig åt kalhyggen. Tänk så fel man kan ha!

Överallt längs vägarna ligger nyhuggna, välbarkade, exakt lika långa stockar och väntar på transport, Tittar man in i en skog, behöver man inte leta länge, innan man upptäcker monsterfordon, som är i färd med avverkning med en fantastisk effektivitet. I hög hastighet ödeläggs vacker barrskog för att ersättas av ett månlandskap. Timmertravarna tätnar. Över hyggena löper nyanlagda , påkostade skogsvägar. Jättelika timmerbilar står och lastar. De jättelika timmerbilarna köar på väg söderut med enorma laster. Skogen skattas hårt, den saken är klar. Det framstår för en amatör, som om den skattas alldeles för hårt. Att göra av med tillväxten och avkastningen är en sak att använda kapitalet en annan. Frågorna hopas. Håller man i Mammons namn på att göra av med skogen, vår viktigaste resurs? Hur mycket finns kvar? Hur är det med återväxten? Avverkas rätt områden, avverkas även den lilla urskog vi har kvar? Är det någon som har koll? Hur är det med den biologiska mångfalden? Vad gör Skogsstyrelsen?

Idag har vi förresten gjort av med hela planetens årsavkastning, idag börjar vi knapra på kapitalet igen. Det gör vi varje år nu för tiden. Vi har redan nu i början av augusti förbrukat så mycket av jordens resurser, som jorden kan frambringa under ett helt år och som alltså borde ha räck året ut. Nu börjar vi ta så mycket av jordens ändliga resurser att de på sikt faktiskt kommer att ta slut. I den förbrukningstakten skulle det behövas två jordklot för ett hållbart liv. Vissa hävdar att det redan nu krävs tre. Vissa hävdar att det skulle behövas fem jordklot, om hela världsbefolkningen förbrukade lika mycket som folk gör i de rika länderna. Metaforer eller inte, alarmism och domedagsrop eller inte, poängen är att människan inte lever på ett hållbart sätt längre. Det lär många hålla med om.

Inte bara elände


Greenpeace meddelade just att Brasilien har stoppat den planerade jättedammen på Tapajósfloden i hjärtat av Amazonas, Goda nyheter. Dammen hade medfört att ett område av Amazonas regnskog i Gotlands storlek hade förstörts. Vem som ska ha hur mycket cred för det ena och det andra, när det gäller beslutet att stoppa byggnationen, kan man säkert diskutera men huvudsaken är att projektet stoppats för regnskogens och allas vår skull och till fördel för det ursprungsfolk, Munduruku-folket, som bor och äger mark i området.

Trevligt att inte alla nyheter handlar om krig och elände, terrorism, brottslighet eller Trump och att inte alla nyheter från Brasilien gäller OS, sport och dopingskandaler.

Plastspöke


Plast är verkligen ett användbart material. Det finns massor av användningsområden, som är uppenbara eller som man inte tänker på. Plasten kan säkerligen hindra en massa olägenheter med andra material som skulle behöva användas, om vi inte hade plasten. Plasten förbilligar en massa produkter och en massa hantering. Livsmedel, konfektion, fordon, fastigheter, maskiner, ja, på snart sagt alla områden används plast för alla upptänkliga ändamål. Tyvärr har det i ett avseende gått över styr. Plasten återvinns inte och plastpartiklar hamnar i miljön.

Hörde igår några fragment från ett P1-program om plastsopor och plastpartiklar i naturen, särskilt i haven. Ska lyssna vidare på resten i SR play idag. Fler radioprogram om saken följer.

Plastsoporna är ett av vår tids stora miljöproblem. Fruktansvärda mängder plast förs ut i natur och hav och kommer därifrån vidare in i levande organismer. De kan medföra allvarliga skadeverkningar i de organismer de hamnar i. Enorma “moln” av plastpartiklar flyter omkring i oceanerna. Plasten bryts allteftersom ner till små, små partiklar, som så småningom blir omöjliga att samla upp. Många källor till plastskräpet är kända och kan beräknas, t.ex. öppna deponier och konstgräsplaner. Experter anser att en av de största källorna är förpackningar, hushållsplast men för den källan saknas än så länge underlag för mer exakta beräkningar. Det verkar ändå uppenbart att man skulle kunna börja i den änden, bättre sophantering och begränsningar av överdriven plastanvändning till emballage och liknande. I Frankrike har redan tagits ett första litet steg med förbud av vissa plastpåsar i handeln. Kraftfulla åtgärder behövs i alla länder. Utredningar pågår men tekniska lösningar på problemet att samla in och förstöra eller återanvända mycket små plastpartiklar eller nanopartiklar finns inte. Alltså är det utsläppen som måste begränsas.

I dagens penningcentrerade värld med ekonomiska lösningar på snart sagt allt, verkar ekonomisk styrning vara det självklara medlet att börja med. Plastförpackningar och en massa annan plast borde kunna beläggas med en skatt, som avser kostnader för återvinning, nedskräpning, miljöåtgärder o.s.v. Användningen av plast skulle utan tvekan reduceras av en plastskatt, om skatten fick en rimlig spridning. Man får väl inse att det blir svårt att sortera olika typer av plastanvändning för att inte förorsaka nya problem vid bekämpning av gamla. Och, precis som med koldioxidskatt, är förstås betydande motstånd att vänta med protester, lobbying, desinformation o.s.v. från en massa kommersiella särintressen. Det blir en kamp mot plastspöket men en viktig kamp.

Utlykt till storsta’n


Stockholm är en vacker stad, det har sagts hur många gånger som helst. Och det stämmer, särskilt på sommaren. Igår besökte vi kamraterna, som har tillgång till en takterass högst upp på Stigberget. En fantastiskt vy över hela Strömmen med Skeppsholmen och Kastellholmen mitt emot och Beckholmen lite till höger. Däremellan Gröna Lund, som verkligen inte är vackert men som förnöjer lekfulla kunder. Hela stället ser ut och låter som ett datorspel. Tre höga torn som hissar människor upp och ner i höga hastigheter, berg- och dalbanor som tjusar en del men skrämmer livet ur andra. Nöjesparken döljs tillfälligt av någon av jättefärjorna, som ständigt trafikerar Stockholms innerstad utan att bry sig det minsta om att rena sina enorma mängder av utsläpp i stadens och skärgårdens vackra vatten. Men trafiken fortsätter kravlöst i Mammons namn. I prioriteringen mellan miljö och pengar, är det som vanligt det sistnämnda som vinner.

När vi vaknar i storstaden, hörs måsar genom det öppna fönstret. En strålande sommarmorgon utanför. Avlägset hörs något utryckningsfordon, annars är det väldigt tyst för att vara mitt i sta’n. Om en stund ska vi köra till Kungsholmen, vilket förutsätter en passage via Slussen, något som i dessa tider inte är okomplicerat, i vissa fall inte ens möjligt. Nu och i några år framåt kommer stockholmstrafiken att vara besvärligare än vanligt när dess viktigaste knutpunkt byggs om. Om det bidrar till att fler väljer kollektivtrafik i stället för den egna bilen, så desto bättre.

Hos kamraterna på Stigberget kunde man få havremjölk i frukostkaffet i stället för vanlig mjölk, för att utsätta sig för mindre casein och för en bättre sorts gluten än det som finns i vete, råg och korn. Redan för länge sedan har vi av dem fått lära oss att ersätta bröd med frökakor, vilket smakmässigt och i förhållande till invanda mönster inte är någon höjdare men bra i bantartider. Till frukosten fick vi spännande information om mikrobiomet, det myller av bakterier och organismer som lever på och i våra kroppar och som påverkar vårt liv ofattbart mycket. Spännande också att höra om pågående projekt rörande den s.k. funktionsmedicinen och lite om betydelsen av samspelet mellan sköldkörteln, binjurar m.m. som får näringsupptag, immunförsvar och annat att fungera. Jag tänker att makrobiomet, om man kalla miljön och omvärlden för det, är lika viktigt det.

Det finns många utmaningar i smått och i stort för forskare, som ska förse kommande generationer med ett bättre liv.

Aj, aj MP


Beslutet att låta Vattenfall sälja sin brunkolsverksamhet är bedrövligt, inte oväntat men lika bedrövligt ändå. Det är ett dåligt beslut och ett onödigt beslut. Ägardirektiven hindrade inte att regeringen motsatte sig en försäljning, särskilt inte sedan bolagets styrelse ställt frågan till regeringen. Beslutet står i direkt konflikt med rimliga klimathänsyn, MPs vallöften och FNs klimatavtal. Beslutet beror på den vanliga felprioriteringen av pengar framför planeten, möjligen också på allmän ängslighet för jämförelser med Nuonaffären.

Den här gången kompromissade Miljöpartiet bort sig en gång för mycket. MP borde har gjort ett bättre jobb med försöken att övertala sin regeringspartner att inte låta Vattenfall sälja brunkolet. Men när det inte fungerade, borde MP i varje fall ha tagit konsekvensen av att S vägrat ändra sig. Den rimliga konsekvensen hade varit att lämna regeringen, när försäljningsbeslutet drivs igenom av S, som givetvis kan lita på stöd i saken av borgerliga partier. Då hade MP åtminstone haft hedern i behåll och dessutom undvikit att bryta ett mycket tydligt vallöfte.

Med det här agerandet har MP satt sin trovärdighet på spel. Alla inser att en regeringskoalition innebär ett givande och ett tagande och alla inser att MP inte kan diktera regeringens beslut. Men alla inser också att det finns gränser för, vad som är acceptabelt. Det här beslutet var ett uselt beslut utanför gränserna för vad som var försvarligt att gå med på och ställa sig bakom. Många av MPs väljare kommer att fundera ordentligt på, om det är värt att även nästa gång lägga sin röst på MP.
_________

PS. läste just det här i dagens nätupplaga av SvD: I Sverige har bara 14 företag av de 79 på Stockholmsbörsens storbolagslista antagit mål i linje med Parisavtalet... Hur ska regeringen kunna förmå folket och näringslivet att verka för vettiga miljö- och klimatinsatser, när regeringen inte själv vill föregå med ett gott exempel?

Energikonsumtionen i världen fokuserar på ökat fossilt bränsle

Så här såg energi konsumtionen ut 2013 och som du ser har fossila bränslen ingen tendens att sjunka.

 Vi kan vara hur klimatsmarta vi vill. Så länge vi har det ekonomiska systemet att vi kräver ständig vinstökning så länge kommer industrin att kräva mer energi och vi väljer fortfarande fossila bränslen. Hela världen måste tänka om och ändra det ekonomiska tänkandet.

Du ser också att alternativa bränslen har ökat och det är positivt. Vi måste dock se till att fossila bränslen minskar om vi ska ha någon chans.


"Barn ska inte fösas in i vuxenvärldens smala könsnormer"

Foto: Pressbild

Linda Glad och Sara Skogsmark startade barnklädesbutiken Uni för 11 år sedan. Fokus ligger på könsneutrala och ekologiska kläder för barn. Idén till butiken fick Sara när hennes son föddes och hon insåg att utbudet av barnkläder inte alls speglade hennes vilja att uppfostra sin son till en modern, jämställd och fri person utan att begränsa honom till stereotypa könsroller. Uni har idag en butik i Stockholm och säljer även sina produkter på deras hemsida. 

Berätta mer om era kläder och tanken bakom!
- Vi tycker att barn ska få utrymme att vara de individer de är, utan att fösas in i vuxenvärldens smala könsnormer. Barnens fria och fantasifulla synsätt borde vi vuxna hylla, uppmuntra och själva försöka dra lärdom av – inte tränga undan. Dessutom vill vi gärna försöka bidra till ett mer långsamt och hållbart sätt att konsumera hellre än dagens slit-och-släng-samhälle. Så kort och gott gör vi ekologiska unisex-barnkläder som är ansvarsfullt tillverkade och håller hög kvalitet. I vår butik säljer vi utöver våra egna kläder en mängd andra varumärken inom barnkläder, leksaker och inredning som på ett eller annat sätt arbetar i samma riktning som vi.  

Ofta är det tyvärr så att många som engagerar sig för exempelvis miljö & jämställdhet får hårdast kritik, en förväntas plötsligt leva helt perfekt och missar en något så ska en sättas dit. Vad tror ni att det beror på att personer som gör något ifrågasätts mer än de som inte gör något alls? Är det något ni själva råkat ut för?
- Ja det är tråkigt och knepigt det där. Ingen kan vara “perfekt” och inte heller finns det några egentliga “rätt och fel” utan varje person måste göra sin tolkning och kunna välja sina specifika hjärtefrågor. Livet är ingen tävling. Och människor som försöker ta ansvar och göra gott borde uppmuntras för det, inte tryckas ned p.g.a. sina tillkortakommanden. Men det är väl något med att folk lätt känner sig skrivna på näsan, i kombination med att man gärna kategoriserar människor och vill tillskriva dem en massa åsikter som de kanske inte har – eller hunnit reflektera över än. Sedan kan vi tycka att det är skillnad på att bli ifrågasatta i privatlivet eller i vår roll som företagare. Vårt måtto är den där gamla godingen om att “ingen kan göra allt men alla kan göra något…”  Vi försöker helt enkelt hänga med och göra så gott vi bara kan, på de plan vi behärskar, både privat och jobbmässigt. 

- Visst har vi/Uni blivit ifrågasatta någon gång ibland, men det tycker vi också att vi som företag måste klara av att ta. Generellt sett behöver företag ta ett större ansvar för hur deras verksamhet påverkar människor och miljö, och för att nå dit krävs det att kunder ifrågasätter när något verkar oklart. Det får en förhoppningsvis att tänka till och bli bättre. Sedan är det förstås skillnad på att bli ifrågasatt kontra att bli påhoppad, där det förstnämnda är konstruktivt och det andra bara oförskämt. 

Ni har nu hållit på i 11 år. Känner ni att attityden till unisexkläder för barn har förändrats genom åren?
- Ja jösses vad tiden går! Och tack och lov så går utvecklingen framåt. Attityden har förändrats, generellt sett är folk mer bekanta med de frågeställningar vi jobbar med. Och i barnklädesbranschen blev “unisexbarnkläder” nästan ett ”mode-ord” under en period, men sedan gick utvecklingen tyvärr tillbaka till den mer traditionella rosa/blå uppdelningen av kollektionerna. Fast inte hos alla och vi väljer att samarbeta med de företag som vi tycker gör spännande produktioner inom området. Vi hoppas ju att vi mer eller mindre ska nå till en punkt där unisexkläder är en självklarhet. Men med det sagt är vi inte ute efter att göra kläder så ”neutrala” som möjligt utan vi vill snarare utmana allas våra förutfattade meningar om vad som är ”pojk” och ”flick”, exempelvis när det kommer till färgval i kombination med prints. Vi anser att alla färger är unisex om man använder dem på rätt sätt. Barn brukar gilla alla färger om de opåverkat får möjligheten att prova på, och det är ju jättekul! Vem vill inte vara både fin, cool, gullig, tuff, vacker och alldeles alldeles underbar?  

Vad är det svåraste med att driva en liten butik? 
- Att få ekonomin att gå ihop och tiden att räcka till. Man vill och behöver ständigt utvecklas för att överleva som småföretagare, men många gånger räcker tiden och pengarna bara till den löpande verksamheten…och hur ska man då utvecklas? Vi har fortfarande inga bra svar på det, efter elva år, men vi har nog blivit tryggare i våra roller och får inte längre panik så fort det går dåligt en månad.  

Ni har tidigare också haft en butik i Linköping, tror ni att ni återigen kommer satsa utanför Stockholm? 
- Det hade varit oerhört roligt att finnas i fler städer, men vi har också lärt oss av tidigare erfarenheter som säger att vår organisation (om man nu kan använda ett sådant ord när man är två ägare och har två stycken som extrapersonal, haha!) är för liten för att hantera mer än en butik i dagsläget. Men visionerna är stora och alla möjligheter finns med Uni! Vi har ett inarbetat och starkt varumärke så en vacker dag hoppas vi på möjligheterna att investera mer i bolaget och ta allt till en ny nivå, på egen hand eller med hjälp av någon extern part. Hur det ska gå till får framtiden visa, och det känns spännande!

Om ni ser till när ni själva var barn, minns ni hur det var då med könsneutrala barnkläder? Har utvecklingen gått framåt eller bakåt generellt? 
- Vi upplevde att kläderna var mer könsneutrala när vi var små. Det var aldrig några konstigheter att ärva kläder mellan syskon och kusiner, oavsett om det var tjejer och killar emellan. Så vi anser att utvecklingen gått bakåt under många år, för att nu återigen börjat vända. Allt fler stannar upp och reflekterar över vilka signaler vi sänder ut till våra barn, faktiskt också genom en så pass ytlig sak som kläder. För visst påverkas vi av de kläder vi sätter på oss och visst färgas våra attityder mot de människor vi träffar utifrån de kläder de bär, vuxna som barn.

Jag har läst en del undersökningar som visar att folk generellt tycker det är svårare att sätta på pojkar traditionellt "tjejiga" färger än tvärtom, vad tror ni att det beror på? 
- Absolut, visst är det så och vi tror att det hänger ihop med den patriarkala syn som finns i samhället där kvinnliga attribut inte värderas lika högt som manliga. Begreppet ”pojkflicka” är vi ju bekanta med sedan länge, men att beskriva någon från det motsatta könet som ”flickpojke” det har vi nog sällan eller aldrig varit med om. Traditionellt feminina värden står lågt i kurs och det innefattar även färg, form och kläder. MEN återigen: tiderna förändras. Idag är det inte alls lika uppseendeväckande när en pojke kommer med rosa kläder som det var när vi startade Uni för elva år sedan. Sedan är vi också medvetna om att vi själva lever i något av en PK-storstads-bubbla, det ser väldigt annorlunda ut i andra delar av landet, utan att generalisera. 

Samtidigt som en behöver sälja så är det så klart svårt att bortse från att konsumtion är ett stort miljöproblem. Hur hanterar ni det?
- Vi anser att unisextanken och ett mer hållbart sätt att konsumera hänger ihop. Dagens väldigt ”könskodade” kläder är inte tillverkade för att ärvas hur som helst, och ofta är kvalitén av den sort att det knappt går att ärva. Privatekonomiskt har människor mer pengar att röra sig med nu än för 30 år sedan och i samband med det har företag flyttat sin produktion till billiga låglöneländer, så trots att folk har mer pengar går det att konsumera betydligt billigare än man gjorde förr och därför handlar man också mer. Köp, slit och släng – det är verkligen inte hållbart! Men vi märker också att skaran som funderar över detta och börjar reagera växer sig allt starkare. 

- Vi jobbar inte med att försöka sälja på våra kunder så mycket som möjligt, saker som de inte behöver, utan uppmuntrar istället gärna till att handla begagnat och satsa på kvalitet när man väl köper nytt. Då har man råd att betala lite mer när man köper nytt, det tjänar alla och miljön på. Vi försöker dessutom tänka mer långsiktigt med det vi tillverkar och köper in än bara ”just i denna säsong”. Visst behöver man säsongsvaror också men vi har en något tveksam inställning till hela ”mode” tanken om den ska bygga på snabb och oansvarsfull konsumtion. Nej, handla ansvarsfullt gör man för sina barn, för de som har tillverkat produkterna och för miljön. Ju fler som gör så desto bättre blir dessutom utbudet på andrahandsmarknaden eftersom bra saker kan leva längre, kul och smart!

Vad tror ni är de främsta anledningarna till att de stora kedjorna håller kvar vid traditionella flick- och pojkkläder?
- För att man troligtvis säljer mer. Det finns pengar i det, absolut. Och långt ifrån alla tänker som vi gör, fortfarande anser många att ”pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor”. Vi ställer oss frågande till vad det innebär att ”vara” det ena eller det andra. Vad är konstruerat och vad är det vi trycker undan? Men många människor vill konsumera på det sättet och det är de stora kedjornas levebröd.

Hur tror ni att modeindustrin kommer se ut i framtiden?  
- Vi måste ju ställa om i samhället, på alla möjliga plan. Miljön säger det och det har också modeindustrin blivit varse om. Däremot har man reagerat väldigt sent i frågan och våra konsumtionsmönster är invanda. Det är heller ingen lätt fråga, för hur får man en industri som till stor del bygger på snabba konsumtionsmönster att bli mer hållbar? Det handlar om att förändra människors attityder och det sker inte över en natt. Men det finns numer många goda krafter som arbetar för hållbarhet både produktionsmässigt men även resursmässigt. Och det finns väl knappast någon som kan säga att den inte känner till konsumtionens baksida- även om man inte lever hållbart ännu. 

- Vi tror att en stor del av förändringskraften ligger hos oss konsumenter. Genom att välja var, hur och varför vi spenderar våra pengar visar vi modeindustrin vart framtiden finns. Pengar är en maktfaktor och vi måste på allvar inse att det faktiskt spelar roll hur vi använder oss av den makten. Bland annat behöver vi vänja oss av vid att saker och ting är så billiga att vi inte betalar det pris varorna egentligen kostar att tillverka. Det är någon annan, ofta långt härifrån och miljön, som betalar det priset. Men det betyder inte att modeföretagen står utan ansvar, absolut inte. Vi önskar och tror att vi kommer få se fler exempel framöver på hur modeindustrin förändras. Det handlar bland annat om alternativa resurssnåla material, ”upcycling”, närproducerat, att vårda våra kläder och att statusen förflyttas från det snabba till det långsamma. Slowfashion är framtidens melodi! Fast vi sysslar inte med fashion, vi gör barnkläder.

Här kan en läsa mer om Uni.  

Krasst så det räcker


Näringsministern heter Damberg. Han är S-märkt och har just uppträtt i riksdagen i debatten om det tyska brunkolet. Damberg närmar sig ett lågvattenmärke, när han i det här sammanhanget använder Nuon-affären, den sämsta svenska företagsaffären genom tiderna, som skäl för att Sverige ska strunta i klimatproblemen. Damberg bygger nu, med Nuon-affären som grund, upp ett försvar för Vattenfalls klimatkatastrofala vilja att sälja sin brunkolsverksamhet i Tyskland. Vattenfall ska inte ska göra en Nuon-affär till, menar han. Han skyller på att Vattenfalls styrelse anser det ekonomiskt mer fördelaktigt att sälja brunkolsverksamheten än att avveckla den i egen ägo. Hur mycket mer lönsamt det är, säger han inte. Hur mycket som behövs för att överge alla miljö- och klimathänsyn, bryr han sig inte om att redovisa. En krona eller en miljon eller en miljard? Med jämförelsen med Nuon vill Damberg få oss skattebetalare att tro att det gäller många 10-tals miljarder, kanske bortåt 100 miljarder, som kommer att räddas genom en brunkolsförsäljning. Och så är det inte, det är inte sant. Bortsett från klimatproblemet, är frågan om det inte till och med kommer att visa sig dyrare att sälja än att lägga ner. Det har med ansvar för framtida avvecklingskostnader att göra. Hur som helst vore det intressant att få veta, hur många kronor Damberg anser det behövs för att låta Vattenfall och Sverige strunta i klimatproblemet.

Undra på att demonstranter sprutade ketchup på riksdagsledamöterna. MP säger åtminstone att man vidhåller sin inställning från valrörelsen att lämna brunkolet i marken. Man får hoppas att MP verkligen gör en kabinettsfråga av det här.

Det finns ekonomer och så finns det ekonomer


Finanspolitiska rådet är, liksom Konjunkturinstitutet, kritiskt mot planerna på höghastighetståg. Det blir för dyrt, säger man. Hälften av alla investeringar blir en samhällsförlust, påstås det av rådet som av namnet att döma är regeringens egen ekonomiska rådgivare. Det kan väl hända att det är osäkert, om just höghastighetståg är ekonomiskt lönsamma. Det kan väl också hända att beräkningarna av kostnaderna för höghastighetståg svajar. Men det kan knappast råda någon tvekan om att vi bör rusta våra järnvägar och att den typen av transportmedel är miljömässigt fördelaktig. Och, när ekonomerna räknar, skulle det var intressant att höra, hur de beräknar miljönytta av järnväg, miljöskada av biltrafik och möjligheterna att flytta resandeströmmar från bil- till tågtrafik. Jag har inte sett mycket om detta från vare sig, Finanspolitiska rådet eller Konjunkturinstitutet.

När ekonomerna håller på, verkar många av dem omedvetna om, vilka åtgärder som ligger framför oss och som är nödvändiga för att inte lämna jorden i alltför dåligt skick till efterkommande generationer. Jag känner inget förtroende för ekonomer, som inte inser att det måste sättas siffror även på miljön och klimatet och att de siffrorna måste vägas in i varje del av samhällsplaneringen. Inte mer förtroende än för den amerikanske tronpretendenten Trump, som ju tillsammans med alla sina partikamrater tar steget fullt ut och förnekar att klimatproblemen existerar.

Sedan kan man tycka att planetens överlevnad är en fråga, som är så viktig att den inte kan mätas i kronor och ören eller för den delen i dollar eller yuan men det är en annan historia.

Balansgång


Ronge heter en person, som uppträder i teve då och då. Han är någon sorts pr-konsult, tror jag. Han uttalade sig nyligen i något nyhetsprogram om alla fel som han ansåg att MP, särskilt dess språkrör, gjort sig skyldiga till under partiets kris. Tja, som en just avgången minister uttryckte det, det är lätt att vara efterklok, när man tittar i backspegeln. Och han hade väl ganska rätt, Ronge, även om han slog in öppna dörrar. Det finns en stor oro och ett rejält missnöje i MP med, hur de olika affärerna skötts. En slutsats, som Ronge drog och som inte är en självklarhet för alla oss miljöpartister, är att det hade varit klokt av MP att säga nej tack till den skärpta flykting- och immigrationspolitiken och stiga av regeringen, då när den beslutades. Jag kan hålla med om den slutsatsen. Sedan hade MP lugnt och sansat kunnat ägna sig åt språkrörsval och rättelser i frågor, där man för taburetternas skull haft en alltför mjuk hållning. MP är ett skarpt profilerat parti, som alltid borde ligga i framkant i debatten om miljöfrågorna. Det är omöjligt att på ett bra sätt kombinera med allt det kompromissande, som ministerrollerna kostar. Det är också en generell risk för småpartier, som absolut vill regera tillsammans med stora partier att man kompromissar bort sin själ, nja, kanske inte själen men trovärdigheten*. MP är grönt till färgen, inte rött eller blått. Det gröna ska alltid prioriteras, vilket i sig försvårar samarbeten med partier som driver röd eller blå politik. Det betyder inte att MP ska vara ett enfrågeparti utan det är fråga om tyngdpunkter och prioriteringar, en ständig balansgång på slak lina över maktutövningens raviner.

* Dansar man med de stora elefanterna, blir man trampad på tårna. Gammalt djungelordspråk.

Rökridå


Ibland är de där politikerna bara för mycket. Näringsminister Damberg kommer just nu med en nyhet om att regeringen ger Naturvårdsverket och Sveriges Geologiska Undersökningar i uppdrag att se över hanteringen av gruvavfall. Han fick gräva länge i lådorna för att hitta något positivt att matcha Vattenfallskatastrofen med brunkolet med. Avfallshanteringen i gruvor var det han kunde hitta.

Damberg rubricerar uppdraget Sverige ska bli föregångsland inom hållbar gruvnäring. Det är självklart att avslutad gruvverksamhet inte ska överlämna en skadad miljö eller ekonomiska åtaganden till framtida medborgare, säger han samtidigt som han förbereder ett godkännande av Vattenfalls tyska brunkolsplaner.
- Magstarkt! sa' Bill
- Magstarkt, var ordet sa' Bull

Stoppa vansinnet!


... skrev tre tydliga och kunniga miljöprofiler, Naomi Klein, Bill McKibben och Johan Rockström, i ett debattinlägg igår i SvD. De kritiserar Vattenfalls beslut att sälja ut sin brunkolsverksamhet mycket hårt. Det är lätt att förstå budskapet och att hålla med. I den svenska politiska debatten har V och MP samma uppfattning som de tre men MP har lyckats hamna mellanhand ännu en gång. I valrörelsen var budskapet klart. Lägg ner, sälj inte! Hoppas partiet kan stå fast vid det, även om det leder till regeringskris.

Vattenfalls styrelse är till för att se till att bolaget tjänar pengar. Visserligen har man inte varit särskilt framgångsrik med det de senaste åren men man kan inte förvänta sig av en bolagsstyrelse att den ska bortse från bolagets vinstintressen. Däremot borde det vara ett ägarintresse att medverka till begränsningar av klimatproblemet. Ägardirektiven är tydliga när det gäller anpassning av verksamheten till hållbar energi men styrelsen har inte tolkat det som att ägarna faktiskt uppdragit åt dem att fatta kostsamma beslut om nedläggning av en omfattande verksamhet. För det är just det som svenska folkets Vattenfall borde göra. Lägga ner, alltså. Tyvärr har väl styrelsen rätt i att den, utan tydliga direktiv om annat, måste se till pengarna före klimatet, så här skulle behövas politiskt ledarskap. Ett typiskt exempel på just det. Kommer Löfvén & co att leva upp till det kravet? Nej, tyvärr, kan jag inte tänka mig det. Har MP någon möjlighet att påverka regeringen åt rätt håll? Knappast.

Men regeringen borde lägga sig i. Lägg ner och betala! För planeten är det värt det. Sverige har råd.

Jobbigt för MP


Jag såg nyligen den s.k. förtroendebarometern, där ett opinionsundersökningsinstitut (28 bokstäver, puh) redovisar svenskarnas förtroende eller bristande förtroende för organisationer, företag, institutioner, politiska partier m.m. En del resultat är överraskande, andra inte. Att bara var tionde tillfrågad har förtroende för Expressen, som därmed intar en jumboplats, tror jag inte någon förvånas över. Aftonbladet har en marginellt bättre siffra. Av riksdagspartierna ligger SD sämst till men både MP och KD ligger bland de 10 sämsta, alla kategorier. Inte så förvånande det heller. Personligen beklagar jag, som flera gånger förut, att inte fler människor sätter större värde på politik för planeten, haven, växter, djur och människors lika värde och att man alls kan reflektera på att hellre rösta på SD eller KD än på MP.

Situationen i MP är turbulent efter bleka insatser från språkrören och framförallt efter svängningen i flyktingfrågan. Meningsmotsättningarna är skarpa och opinionssiffrorna usla. Helt nyligen har diskussionen om det tyska brunkolet tagit fart igen, i varje fall inom MP. Röster höjs för att Vattenfall inte ska sälja av dessa “tillgångar” för fortsatt drift. Det är lätt att hålla med. Det enda rätta är att inte sälja brunkolsverksamheten utan att avveckla den i egen regi snarast möjligt. Det är uträknat, hur många miljoner ton koldioxid, som man i så fall skulle kunna hindra från att hamna i atmosfären men jag minns just nu inte annat om talen än att de är mycket, mycket stora. Har svenska folket råd med det? Ja, det har vi. I alla fall lika mycket som att betala mångdubbelt mer för tidigare Vattenfalledningens dåliga affärer.


Stressfaktor


Katarina Gospic är en svensk hjärnforskare och författare, som på senare år förekommit till och från i media. Hon är inte bara hjärnforskare och en driven och kunnig expert på sitt område, dessutom med en pedagogisk ådra. Hon har också en personlig framtoning som är glad och tilltalande och hon är ung. Kombinationen är ovanlig och innebär att vi kommer att få höra av henne ofta framöver. Hörde nyss en intervju i anledning av en ny bok, Neurodesign, som Katarina Gospic skrivit tillsammans med Isabelle Sjövall. Det är värt att förstå lite mer av, hur hypocampus och andra hjärn- och cellfunktioner påverkas av inredningen i de utrymmen vi befinner oss i.

Boken, som jag inte läst utan bara hört en intervju om, belyser alltså, hur hälsa, välmående och prestationsförmåga påverkas av den närmaste omgivningen. Rätt ljus och ljudnivå men även av grönt och levande runt omkring oss betyder mycket för vårt välmående. Särskilt här uppe i Norden behöver vi under vinterhalvåret mer ljus. Att höga ljud, skrän och skrammel i längden stör arbetsförmågan och sinnesron är självklart, liksom att kontakt med naturen även inomhus är bra för själen. Många tillbringar en stor del av sin vakna tid på arbetsplatser inomhus. Kontorslandskapen, som många arbetsgivare vurmar för av kostnadsskäl, har sina sidor för trivsel och produktivitet. Det har alla, som arbetat i sådana, känt. Kanske tid för en ny trend.

Arbetsmiljöverket har just kommit med en undersökning, som visar att stressen på jobbet ökat mycket markant under de senaste åren. Stressen beror förstås mest på problem med arbetsbelastning och arbetsrelationer men en del av stressen kan hänföras till den fysiska omgivningen, kan man anta.