Schlagerbakis

Har landat hemma i Malmö igen, efter några hysteriska, men underbara, schlagerdagar i Stockholm.

Jag är så otroligt lycklig över att få lov att vara en del av Melodifestivalen, som ni förstod som läst förra inlägget. Och dagarna i samband med avslöjandet var tumultartade och otroligt spännande.

Eftersom det är tack vare er som följer mej som jag fått chansen att göra denna resa, är det inte mer än rätt att ni är mitt främsta resesällskap… Och jag lovar att bjussa på så mycket bakom-scenen-material som jag får. Och kanske lite mer.

Det började med att stylisten Sara kom till mitt hotellrum sent på söndagkvällen för att fixa looken. Vi har jobbat ihop tidigare, och hon vet vad jag är ute efter. Men i sådana här sammanhang, så skadar det inte att få lite hjälp att få det att se så classy ut som möjligt.

melfest 8

Jag är van vid både påklädare och stylister från operan. Men det är desto mer ovant att inte bli uppklädd i korsett eller annan storslagen operautstyrsel, utan att få samma service fastän man bara ska vara sig själv. Men det är bara att njuta av denna rara lyx de få gånger i livet man utsätts för den.

melfest 16

Jag och Elize gick upp i ottan och tog oss bort till SVT för att börja förbereda för releasen kl 10.

melfest 7

Mia Högfeldt slöt upp och fixade vår mejk, och sen var hon som en ängel som inte lämnade vår sida på hela dagen.

melfest 13

Att springa mellan olika  stationer, med dagen indelad i 10-minutare, o dessutom välklädd som jag var, gör att det bara tar några minuter för sminket att vara lite varstans. Och då är det guld värt att ha nån som håller efter ens eyeliner. Ni vet hur det är killar…

melfest 14

Drottningen var förståss där och höll i alla trådar. Drottningen över mello; Christer herself.

melfest 4

Allt började innan pressen släpptes på, med att vi medverkande fick en ordentlig genomgång med Christer av vad som gäller. Det är så många rookies i år, så vi lyssnade alla andäktigt… samtidigt som allas stylister sydde in oss i olika kläder…

melfest 2

Sedan slussades vi in bakom den stora melloskärmen, i mörkret och hörde hur dörrarna öppnades och det sedan var ett gatlopp, inte olikt det när orcherna rasar ut från Minas Morgul, av journalister som alla ville ha den bästa platsen framför scen.

melfest 1

Under tiden smög vi där bak och började bekanta oss med varandra. Det är fascinerande att se hur en sån här dag innebär påverkar olika artister på olika sätt. Hur vissa lyckas behålla ett sympatiskt lugn, medan andra blir utagerande och har svårt att dölja sin inre stress. Vi får göra vad vi kan för att stötta varandra, så att utgången blir så bra som möjligt för alla – framför allt tittarna.

melfest 3 

En efter en presenterades vi, och här är bilder från sekunden precis innan och precis efter att jag och Elize hade presenterats.

melfest 5

melfest 6

Och ja. Vi är fortfarande samma människor. Att komma med i Mello påverkar olika människor på olika sätt.

För mej och Elize var det första samtalet (efter att vi snackat med folk på sociala medier) hur vi ska få till den där nakenfotograferingen där vi hellre är nakna än bär päls för djurättsorganisationerna. Det lär vi återkomma till.

Men alla tävlande fungerar på olika sätt. Det är nämligen inte alla som satsar på det bästa vokala framförandet eller när en vilja att utveckla interpretationen och vidga gränserna för vad som kan åstadkommas inom respektive gengre. Inte ens för att tala om budskapet bakom texten… möjligen för att det i en del fall inte finns nån.

Jag säger inte att det är sämre eller bättre. Jag säger bara att vi tänker på olika sätt.

Jag tycker såklart det vore underbart att komma till final, för det skulle utöka den publik jag kan tala inför om saker som förändrar världen. Jag skulle få en plattform som är oändligt mycket större än den jag har idag att diskutera försoning, tolerans och kärlek.

Men jag inser ju också att med kids som efter 10 sekunder levererar löften om att inte bara vinna Mello utan också vinna Eurovision, då kommer det bli svårt att tävla – eftersom vi tävlar på olika arenor. Och vi kommer inte avsluta i samma mål, för vi delar inte samma mål.

melfest 18

Well. Med dessa olika mål i sikte brakade det sedan loss, och jag tror jag har gjort fler intervjuer och fotograferingar under denna dag än jag gjort i hela mitt liv upp till denna dag.

melfest 11

melfest 9

melfest 10

När jag 13(!)h senare landade hos pressfotografen var det en trött, men lycklig, tenor som spände blicken i kameran en sista gång. Iallfall för den dagen.

melfest 12

melfest 15

Fram emot midnatt landade jag hemma på hotellrummet igen. Svimfärdig av trötthet. Men också så jäkla uppspelt över vad som kommer närmsta månaderna att det var nästan omöjligt att somna.

melfest 17

Jag är så otroligt tacksam att jag får vara en del av denna karusell, och jag lovar att försöka göra så mycket bra av det jag överhuvudtaget kan.

 

MELLO!!!!

Äntligen. Äntligen. Äntligen.

Jag har väntat sedan den 26e februari 1983. Nu blir det mello!

Då vann Carola Melodifestivalen. Hon hade en kanariegul byxdress och stod på Palladiums scen i Malmö. Jag satt, 8 år gammal, hemma hos mamma o pappa i Halmstad i min vinröda plysh-onepiece och visste inte riktigt vad det var jag tittade på. Men jag visste att jag en dag ville vara en del av det.

Nu, 31 år, 8 månader och 28 dagar landar jag mitt i detta underbara kaos som är Mello. Och jag tänker inte vara det minsta pretto eller snobbig för denna underhållningstävling. Tvärtom. Jag är oerhört ödmjuk inför uppgiften, och jag kommer ha som största mål att både känna, och sprida, så mycket glädje jag överhuvudtaget kan.

Carola

Jag minns fortfarande första gången jag o Carola sågs. Då. 1983.  Eller sågs och sågs. Jag såg henne. Hon har dock erkänt att hon inte riktigt minns det. Alls. Eh.

carola rickard 1983

På senare år har vi dock haft mer ömsesidig interaktion, och som liveartist är det få som slår henne. Eller som bögarnas vän, vilket vi ju fått bevisat senaste dagarna. Varför skulle hon annars välja att söka upp och jobba med en ärkehomo som mej… ;)

Vid ett gig vi hade beskrev hon sig själv som en vild tiger som rasade in på scen när hon sjöng Stormvind i Rom 1991. Den musikaliska tigern är min inspiration under hela denna Melloresa.

carola rickard efter konsert

Samma år som Carola gjorde Euorovision första gången fördjupades min förälskelse till TVfenomenet när jag såg Bobby McVey i det engelska bidraget sittdansa i mjukisbrallor.

Hans nytvättade hår, aerobicsrörelser och löfte om att han aldrig kommer ge upp gav en liten prepubertal pojke som mej många våta drömmar… ett förspel till Herreys året efter, som heter duga.

För mej handlar det inte bara om våta drömar, utan också om att på ett värdigt sätt föra vidare en stolt tradition, där några av våra största operasångare har visat vägen; bl.a. Ingvar Wixell (65), Elisabeth Berg (89), Loa Falkman (90) och såklart min älskade Malena Ernman (09).

Elize

Det känns skönt att göra sin första Mello tillsammans med någon som jag tycker så mycket om, som sjunger grymt och som jag har så roligt med; Elize Ryd.

Första gången jag och Elize träffades var när vi spelade in Så ska det låta förra året. Fast vi var inte i samma lag… Hon var i det vinnande laget… Hmfr.

Men ändå fann vi varandra där vid varsin flygel, och jag dog lite när hon sjöng, för hon sjunger så satans bra. Jag visste att hon var bra efter de skivor jag hört – men att gå därifrån till att vara lika bra live, det är få artister förunnat. Så vår duett i Mello vet jag kommer bli en vokal fest.

rickard elize

När vi sedan stämde vi träff i Visby under Almedalsveckan innan motdemonstrationen för Svenskarnas Parti, som jag sjöng på, förstod jag att här är en människa som också har hjärtat på rätta stället!

Och det kommer också genomsyra texten i vår låt. Jag hoppas den kommer ingjuta samma hopp och vilja i de som lyssnar som den gör hos mej som har förmånen att sjunga den.

Förlåt

Jag måste också be lite om förlåtelse här, för det har varit en hel del lögner senaste tiden. Jag tror jag har ljugit fler gånger senaste veckorna än vad jag gjort i hela mitt liv fram till november… allt sedan schlagerprofeterna Ek och Truls började sprida sina känningar i Aftonbladet.

Ah. Hur kunde ni veta det…? Jag visste det knappt själv vid det laget, och hade bara under Lystritate-hot berättat för maken. Än mindre för någon annan levande själ. Ens mina Gerbiler Adam och Steve. Vilken pakt med vilken djävul har Ek och Truls? (och kan ni förmedla kontakten…?)

Men på riktigt. Nästa gång vi ses kommer jag inte tveka att ta till allt vad min rollspelande make lärt mej om medeltida tortyrinstrument för att få reda på sanningen.

Och Förlåt först o främst alla vänner. Nä. Det var inte sant när jag sa att det inte var sant som stod i tidningarna. Det var nämligen sant. Och förlåt kollegor. Och familj. Och operachefen. Och stammisfiket. Förlåt.

Och förlåt Per på HP och Kajsa på P4 och en massa andra för att jag inte ens svarade på era mejl och SMS. Och förlåt Ulf på Sydsvenskan för att jag blåljög dej rakt upp i ansiktet. Jag var tvungen.

Vad händer nu?

Det värsta so far har varit att jag har behövt göra alla förberedelser utan att kunna förklara vad jag håller på med, och samtidigt jobba på precis som vanligt med konserter, föreställningar, TVinspelningar o allt annat såntdär som är ens vardag.

För nån vecka sedan smög jag o Elize till SVT o började fantisera om vilket nummer vi vill ha – för detta är i sanning en drömfabrik där det mesta är möjligt. Vi bestämde att vi inte skulle ha en stor glasbox som vi slog sönder i slutet av numret, så mycket kan jag avslöja.

rickard elize

I helgen har jag spelat in ett program som sänds i vår, Dr Zjivago på Malmö Opera och Julkonsert i Landskrona igår. I natt åkte jag upp till Sthlm o träffade en stylist på hotellet, under månens sken för att diskutera skor och tingel tangel. Efter nån timmes sömn ringde klockan igen, långt innan solen gick upp o iväg till TVsminket.

Men jag är inte trött. Inte det minsta. Jag är överlycklig. Och stolt. Och oerhört ödmjuk inför uppgiften att vara en del av Sveriges största underhållningsprogram.

Jag lovar att jag ska sprida så mycket kärlek, god sång och regnbågsglans jag överhuvudtaget kan. Och som Public Service tillåter. Jag lovar att hålla er uppdaterade på Insta o Twitter hela dagen…

tisha insta

Och självklart kommer jag att inte avkräva programledaren ett enda stalltips i de 20 föreställningar vi har kvar tillsammans innan det är dags. Inte ett enda. Not.

rickard sanna

Zedonk

Efter att under en tid tävlat med Gud själv om vem som kan ge ifrån sig svagast tecken på sin egen existens erkänner jag mig nu besegrad och skall försöka återkomma med en och annan publicerad text även under detta år 2013. Eller år 101 enligt den nordkoreanska ”Juche”-kalendern. I Nordkorea bestämmer staten vilka frisyrer som är tillåtna (DN) och underligt nog kan det kanske tyckas är uppenbarligen melodifestival-finalisten Ralf Gyllenhammars frisyr en av de godkända och dessutom en som självaste ledaren Kim Jong Un lagt sig till med en variant av.

Untitled-4

Kim Jong Un och Ralf Gyllenhammar

En gång för många år sedan, faktiskt ungefär samtidigt som Kim Jong Un föddes, försökte undertecknad sig på att ha en liknande frisyr. Det fick till följd att en dåvarande arbetskollega nästa dag utbrast ”Du kan inte se ut så där, du ser ju ut som en travhäst”. Men de var då och det var jag och jag vill absolut inte dra några paralleller till detta uttalande och nordkoreanska ledare eller melodifestival-finalister. Förresten är travhästar vackra. Det engelska uttrycket ”horse-sense” blir på svenska ”sunt förnuft” eller ”bond-förnuft”. Annars skulle man kanske kunna tro att ”horse-sense” är det hos hästar som avhåller dom från att spela bort sina besparingar på människor.

Hästar är ”uddatåiga hovdjur” och därmed närmare släkt med noshörningar än dom är med giraffer. Giraffer, å sin sida, anses istället vara släkt med valar, men det är naturligtvis lika svårt att tro på som att vår nuvarande kulturminister skulle byta namn till Blubby. På tal om namn och hästar så lär ”Ronja” vara det vanligaste namnet på hästar i Sverige och det har naturligtvis med Astrid Lindgren att göra, det lär dessutom finnas två män i Sverige som heter Ronja, vilket alltså är betydligt färre än antalet hästar som heter detta. Inernationellt lär det vanligaste hästnamnet vara ”Rosie” och så högt som på 22:a plats hamnar ”Annie”, om det nu är någon tröst där nere i Maramö (SvD AB

3hfh7

No ”horse-sense”

Hästar har visserligen tappat en del av sin betydelse efter uppfinnandet av bensinmotorn, men likväl kan man hitta hästar eller spår av hästar nästan överallt i världen och nu t.o.m. i IKEAs eller Dafgårds eller andra företags köttbullar (DN AB SvD) och det hjälper inte ens om man lusläser innehållsförteckningen noggrant (om man nu ens lyckas förstå denna). (”Hackfleischbällschen”??). Det där ”köttet” lär ju ha passerat ett dussin länder och processer innan det till slut hamnar i lasagnen, köttbullarna och annat och det kunde ju ligga nära tillhands att tro att det är något språkligt missförstånd som uppstått under resans gång, häst heter ju t.ex ”kon” på tjeckiska. Men det har naturligtvis inget med språkliga missförstånd att göra utan med den allt vanligare allmänna inställningen att kan man tjäna en slant så finns det ingen anledning att inte luras.

Nu är det ju i ärlighetens namn inte mer fel att äta hästkött än att äta nöt-, gris- eller renkött, men om vi som köper varorna i slutändan inte kan lita på det som står på förpackningen så lär det snart inte vara ens hästkött i maten (DN) utan kanske istället brunråtta, gam, giraff eller varför inte ett ämne framställt av polyetentereftalatflaskor från någon sopstation utanför Neapel. Där är det ju redan den lokala maffian, ”Camorran”, som hanterar alla sopor och att dom och andra vinstfixerade skojare inte skulle dra sig för att sälja sopor som föda det behöver vi inte tvivla en sekund över. Vi vet ju redan att ”respektabla”(?) läkemedelsbolag sedan länge säljer gamla, utgångna mediciner till tredje världens folk. Deras möjligheter att kontrollera äktheten i produkterna är ju ännu sämre än våra. ”Money talks!”

ny

Riktiga hästskojare är det väl ont om idag (då talar jag inte om den där lasagne-historien). Förr hittade man dom bland annat på Kiviks marknad och möjligen i ”Hästskojarparken” på Lidingö. Men bara för att det inte längre är lönsamt att lura på andra odugliga hästar till hutlösa priser så vore det helt befängt att tro att inte en stor del av oss fortfarande är beredda att gå väldigt långt i bluff, båg och bedrägeri mot andra om vi kunde tjäna en slant på det. Några låter bli att lura av andra pengar för att dom tycker det är fel, omoraliskt och oetiskt, men många låter hel enkelt bara bli för att dom är rädda att bli upptäckta. Sådana människor saknar etik, moral och rättskänsla men har ett övermått av girigt vinstintresse och en ynklig rädsla att åka fast.

Sälja hästkött som nötkött, märka om ”bäst-före-datum”, sälja burhöns-ägg som ägg från frigående höns (svt), försäljning av industrisprit som vodka (till minderåriga), blanda ut bröstmjölksersättning med melamin i Kina, är bara några av de fall av manipulering av livsmedel som upptäckts. Ofta leder förtärandet till svåra skador och till och med död. Vad är det då som får människor att uppsåtligt utsätta andra för skador och sjukdomar? Svaret är vinstintresse. ”Ekonomisk politik är metoden, målet är att ändra människors hjärtan och själar” sade ”Maramö-Annies” stora idol Margeret Thatcher i en intervju 1980 och hon hade rätt, den nuvarande ekonomiska politiken har redan ändrat människors hjärtan och själar. Eller är det i själva verket detta som menas med ”ett hjärta av guld”?

Untitled-1

”Invandrarna tar våra jobb”             Bild: Robert Nyberg

Inhumant mänskligt beteende som t.ex. det här:(DN SvD) kan bara spridas av människan själv och då syftar jag inte enbart på den enskilde tjänstemannen på FK utan på direktiven och alla som tycker det är bra att spara på skattepengar på det här viset.  En helt annan sak som också behöver människan för att sprida sig, för att återknyta till häst-temat, är hästkastanjen (Aesculus hippocastanum). Detta antas bero på att trädet från början spreds via bland annat hästar, hästen är ett av de få djur som kan bryta ner giftet i hästkastanjernas frön (själva ”kastanjerna”) och sprida ut dessa ”den naturliga vägen” och det finns ju inte så många hästar kvar. Ett annat djur som tålde att äta hästkastanjer är Uroxen, men den sista uroxen dog redan samma år som Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa (hon med ”Vadstenabullret”) 1627.

Idag använder vi andra uttryck för den sortens ”buller” som ”Vadstenabullret” handlade om. Ett av dessa, om inte nyord så ord med något förändrad betydelse om det där är tydligen ”ligga” (inte längre”ligga med”, som redan det är lite underligt) utan helt enkelt bara ”ligga”. Det ger om inte annat helt nya associationer till ord som ”liggsår” och ”liggsäd”. MenVadstenabullret” är i alla fall historiskt även om det skulle vara glömt och förlåtet för länge sedan om det inte vore för att en prinsessa inblandad. Å andra sidan lär inte dagens kungligheters eventuella ”buller” få stor plats i historieböckerna eftersom de flesta av oss numera är ganska ”bullerskadade

ligga

Hästar behöver inte ligga utan kan stå och sova, även om det inte går när det gäller den allra djupaste formen av sömn, men sådan djupsömn behöver hästar bara ett par timmar under en 3-4 dagarsperiod. Andra djur som sover stående är kon och giraffen. Giraffhonan föder t.o.m. sina ungar stående, vilket innebär att den nyfödda ungen inleder sitt liv med ett fall på ungefär 1,5 meter. Giraff heter förresten καμηλοπάρδαλη (det uttalas ”kamilopárdali) ”kamel-leopard” alltså, medan vårt ord för detta djur härstammar från afrikanskans ”zarafa”. Det är relativt lätt att känna igen en giraff, men inte om den är mald till köttfärs och iblandad i lasagne eller ”Dafgårds Lövbit” (lövbit?) (AB SvD)

När det gäller Afrika så börjar det förresten bli ordentligt tröttsamt med alla som fortfarande går omkring och på allvar tror att hela den afrikanska kontinenten enbart består av biståndsbehövande analfabeter. Hur många av oss känner t.ex. till att Afrika idag är en av de snabbast växande ekonomierna i världen (Economist) och hur många känner till att det afrikanska teknikföretaget VMK tillverkar en egen mobiltelefon ”elikia” och en surfplatta Way C”. Jag vet som vanligt inte hur jag hamnade hos en afrikansk mobiltillverkare när jag egentligen började texten med nordkoreanska frisyrer, men så brukar det ju bli ibland på den här sidan och det tycks inte förändrats under uppehållet. Slutligen angående rubriken så är det det vedertagna namnet på avkomman från en zebra och en åsna. Härligt ord, ”zedonk”!

Zedonk_Groombridge

Zedonk