Demagogi


Idag blir det lite "yesterdays news" här på bloggen.

Läste för några dagar sedan i tidningen en artikel, som visar hur den amerikanska höger tv-kanalen Fox News, den enda nyhetskanal som den nuvarande presidenten tycks gilla, fabricerar sina "nyheter". Fox News har väl i vanliga fall ett begränsat intresse för oss här i Sverige, långt bort på andra sidan Atlanten, men nu har ju presidenten av någon anledning uppmärksammat Sverige i sin retorik. I förra veckan rapporterade Fox News om påhittade invandraroroligheter i Sverige. Man återgav felaktigheter, direkt förvanskade fakta och allmänt tyckande, som om det var fakta. Sedan läste jag i SvD i lördags att Fox News lyckats hitta en halvfigur i USA, som tydligen utvandrat från Sverige och i USA tagit sig samma efternamn som Sveriges förre utrikesminister. Denne Nils Bildt, f.d. Tolling, uppges nu av Fox News vara svensk försvars- och säkerhetsrådgivare. Om Bildt hittat på titeln själv eller om det är tv-kanalen, spelar mindre roll, för avsikten var förstås att han för amerikanska tittare skulle framstå som en officiell person med hög position inom det svenska officiella etablissemanget. Bildt framför via Fox News farhågor angående invandringen till Sverige och annat som passar Trumps retorik. Ingen tillfrågad på UD eller i försvarsmakten har hört talas om Nils Bildt. Då Fox News fick frågan om, varför man valt just Bildt som "expert", blev svaret genom producenten för programmet: personer som man ”konsulterat” hade rekommenderat just honom. Då är kraven på korrekt information och källforskning inte höga. F.ö. har samme Bildt har enligt Aftonbladet krävt en riksdagsplats av Sverigedemokraterna.

Dagens ledande frågor i min blogg blir: Tycker vi att det här är ett exempel på seriös och saklig journalistik? Gillar vi desinformation och demagogi för egna politiska syften?

Man kan lägga till att omkring 30 000 människor om året mördas i USA utan att flyktingar eller terrorister är inblandade, något som varken Trump eller Fox News är intresserade av att nämna.

Lokalpress


Läser ju sedan länge lokaltidningen på orten, Sörmlands Nyheter. Det finns en familjekoppling, som är ett skäl för just mig men det är också trevligt att hålla lite koll på, vad som händer i den lilla hemkommunen. SN, som täcker den östra delen av Sörmland, Nyköping, Oxelösund, Gnesta och Trosa, är en trevlig lokaltidning, tycker jag. Omfattningen av och nivån på de lokala nyheterna från de olika delarna av landskapet är vettigt avvägda. En ovanlig blomma eller en väjning för ett rådjur medför inga rubriker eller artiklar.

Ibland läser jag SNs ledarinlägg och jag får erkänna att jag inte alltid håller med. Men igår handlade ledaren om småkommunerna i östra Sörmland, Gnesta och Trosa, som bröts ut ur Nyköping för ett kvartssekel sedan, och i den ledaren fanns kloka synpunkter. Småkommuner kan vara av godo för invånarna. En mer direkt demokrati är tilltalande. Kommunala tjänster kan säkerställas genom kommunförbund och andra samarbeten med närliggande kommuner. Ekonomin måste självklart kunna fungera och någonstans går gränsen för, när en kommunal förvaltning kan finansieras över huvud taget. Men i de här två exemplen har det gått bra, även om det bor bara drygt 10 000 personer i vardera kommunen. Vinsten med kommundelningen kan man inte sätta en konkret prislapp på. Det är fråga om värdet på självbestämmande, lokal demokrati och närhet till beslut. Påtagliga värden, om än abstrakta i förhållande till absoluta summor och skattekronor och så'nt.

Dagspressens papperstidningarna börjar få det jobbigt, tror jag, för att de är just papperstidningar. Själv avstår jag från dagstidningar i papper och nöjer mig med digitala prenumerationer. Jag tror vi är ganska många som gör det. En helt annan sak är att en viss, berättigad misstro mot information på sociala media möjligen skapar ett större behov av en seriös dagspress. Det här lär vara särskilt tydligt i USA med en president som varken kan hålla sig till sanningen eller låta bli Twitter och som dessutom titt och tätt påstår att nyhetsmedia missköter sitt uppdrag.

Det är mycket nu…


... om USA och Trump och Bannon och Conway och Mad dog och deras kompisar.

Ibland undrar jag, om inte vi här hemma i Sverige, jag också, är lite väl fokuserade på USA och vad som händer där. Vi är såå intresserade och såå nyfikna, häpna ibland, upprörda ibland, ofta beundrande. En del tar vi avstånd från, en del tar vi efter. Mediabevakningen är rigorös och vi matas hela tiden med nytt. Det blir särskilt tydligt i dessa tider med den nya och bakåtsträvande ledningen och alla egendomliga rådgivare och inkompetenta ministrar med ultrareaktionära politiska åsikter.

Man kan liksom inte låta bli att ha åsikter om alla dumheter de håller på med för tillfället. Men vårt intresse är allt lite överdrivet. Egentligen är det väl inte hela världen, om den eller den tokstollen bor i Vita huset. Det är väl heller inte särskilt avgörande för våra intressen, hur amerikanska regler ser ut om maktfördelning, omröstningar och det politiska spelet. Och vi kan väl strunta lite mer i deras egendomligheter med rasism, kristendom, dödsstraff, vapenliberalism, abortmotstånd och hundratusentals advokater som stämmer folk till höger och vänster hela tiden. Visst kan USAs inställning till krig och fred och till handelspolitik betyda mycket för oss liksom för många andra länder men kanske inte så mycket att det motiverar den svenska, som jag tycker, överdrivna fixeringen. Snart är Trump bara ett sorgligt men obetydligt kapitel i amerikansk nutidshistoria. Så vi kan fortsätta att i lugn och ro ta del av det som är bra i USA, deras fantastiska musiktraditioner, många spännande författare, innovationer och annat.

Morgonstund har guld…


... i mun eller i mund kanske, även utan en prasslande dagstidning. Här ute på landet kommer inga morgontidningar, morgontidningar i den mening som man kan ha i samhällen, alltså på morgonen. Här kommer de fram, långt efter att man redan hört allt på radio eller tv eller läst alltihop på en nättidning.

Jag har en prenumeration på Svenska Dagbladet, visserligen bara på nätversionen men ändå. Jag vill påstå att jag inte hör till SvDs kärnläsarkrets (finns det ordet?) men det är så att de bästa korsorden finns och alltid har funnits i just SvD. Med hjälp av en "app" kan jag lösa sådana korsord på min "surfplatta". Det fungerar, även om känslan med vanans makt inte är precis densamma som förr (får jag väl medge lite motvilligt). Kul med korsord, även om det nöjet är lite tunt som urvalskriterium. Men jag har i alla fall prenumeration på Sörmlands Nyheter, som visserligen också är politiskt förankrad högerut men inte lika långt ut som SvD. Undrar förresten, om inte dagstidningarnas politiska förankring numera tunnats ut eller tonats ner.

Valet av morgontidning kan alltid diskuteras. Jag har bytt flera gånger. Men jag är i alla fall nöjd med att läsa tidningen på dataskärmen i stället för att samla ihop pappersbuntarna, som snabbt växer till gigantiska högar och som är ett slöseri med naturresurser i flera led. Hur många granar eller andra träd, som årligen går åt för att bli pappersmassa för dagstidningar, har jag ingen aning om. Det finns komplicerade beräkningar om det och de varierar beroende på intressena hos den som räknar. Skogsindustrin har intresse av att säga att det t.ex. räcker med en halv gran för att förse ett normalhushåll med ett års direktreklam o.s.v. Den miljömedvetna räknar på sitt sätt. Men högarna av papperssopor, som bara till en del kan återanvändas, är tillräckligt stora för att skapa eftertanke hos var och en.

Ja, ja det gäller att läsa SvD med lite omdöme. Det blir en vanesak. Ibland blir det lite mycket. Nyligen fanns en lång artikel av Bergin om Trumps alla tokigheter, när det gäller terrordåd och hans uppfattning om medias bristfälliga bevakning av dem. Artikeln kunde tyckas innehålla en häpnadsväckande läsning, åtminstone för dem, som ännu inte förstått vidden av dumheterna från Vita huset. Det är en sak men jag måste medge att jag studsade lite vid avslutningen. Så här stod det:

Det är förvisso en presidents främsta uppgift att skydda nationen och efterleva konstitutionen. Mot den bakgrunden går det förstås att hävda att terrordåd utförda av muslimer är ett problem. Det går också att hävda att terrorism är ett problem oavsett vilken religion terroristerna har eller var de kommer ifrån.

Alternativa fakta


Avskyvärda bilder kunde man på söndagseftermiddagen se i ett angeläget SVT-reportage, K Special eller något, om gamla, tyska filmer med nazistpropaganda inför och under andra världskriget. Huvudfrågan i reportaget gällde, om dessa propagandafilmer skulle visas offentligt och i så fall hur. Reportaget förde mina tankar till obehagligt aktuella frågor även i våra dagar. Det är inte för alla så noga med sanningen längre, utan viktigare att trumma igenom ett budskap.

Hitler och Goebbels m.fl. lät i nazisternas propaganda koka ihop "alternativa fakta" till stöd för den tyska saken i kriget. Det gällde att se till att det var alla andra, som gjorde fel, medan Tyskland agerade i självförsvar mot övergrepp av såväl judar som andra nationer. Vid utbrottet av andra världskriget, som utlöstes av Tysklands anfall på Polen, meddelade Hitler t.ex. i radio med sin hysteriska röst det klassiska: Seit sieben uhr schiessen wir zurück (sedan klockan sju skjuter vi tillbaka). I propagandafilmerna framställs judar nedsättande enligt alla tänkbara klichéer och filmerna formligen dryper av antisemitism. Det är själva ändamålet med filmerna tillsammans med förhärligandet av nazistpartiet och dess potentater.

Jag hör till dem, som tror att det är viktigt att visa upp de här filmerna, helt eller delvis, på lämpligt sätt och tillsammans med vettig och saklig information.

Förresten reagerade jag över ett slagord i en av nazistfilmerna. Vår fana fladdrar där längst fram, vad det nu heter på tyska, upprepades gång på gång. Nazistpropaganda inbjuder verkligen inte till skämt men jag kom lite opassande att tänka på att jag som ung hörde en s.k. norgehistoria, där en nationalistiskt sinnad, norsk radioman, vid något sportevenemang skulle ha utropat att många flaggor fladdrade vackert i vinden och lagt till men mej syns att den norske fanan vajer penest.

Känslor och makt, en jobbig kombo


Andreas Cervenka är en krönikör i SvD. Han är en lysande skribent. Varför han hålls i gammelborgerliga SvD, kan man undra. Men strunt i det. Han skriver medryckande i ett målande språk om intressanta företeelser, ofta med anknytning till problem inom finans- och bankvärlden. Senast jag läste ett inlägg av honom, handlade det om livsfarliga politiska ledare. De flesta kan gissa, vem som fanns i siktet. Bl.a. kom Cervenka där in på en bok av en Daniel Kahneman och skrev följande.

"Politiska ledare som inte inser sina begränsningar och har en övertro på den egna förmågan var något som oroade Daniel Kahneman redan i början av 70-talet. I The Undoing Project citeras ett tal där han påpekade det bekymmersamma i att en organism utrustad med ett känsloliv och hormonsystem inte helt olikt det hos en djungelråtta har getts möjligheten att utplåna allt liv med några knapptryckningar.”

En träffande referens. Tycker jag. Det Cervenka återger är allmänmänskligt uttryckt och förringar inte just (den i eget tycke gudabenådade) Trumps intelligens och impulskontroll, i varje fall inte på långa vägar så mycket som vore motiverat.

Falska nyheter – vilka är det?

Det pågår en diskussion om falska nyheter som är intressant att följa. Anledningen är förstås det flöde av rena lögner och myter som sprids via sociala medier. Ett aktuellt exempel är den som handlade om vad som påstods vara en asylsökande rånare som sades ha gått fri från straff medan samtidigt en kund som skulle ha försökt ingripa hade fällts. En ren fejk som vann stor spridning tydligen. Liknande material har vi rätt länge sett valsa runt på olika sajter och delat på fb och twitter och det är naturligtvis bra att det förs en debatt om hur sådant ska bemötas. Det kräver att nyhetskonsumenten förses med verktyg att avslöja bluffnyheter och sådana finns. Metros "Viralgranskaren" är en. Det krävs dock också ett eget ansvar att kritiskt granska "nyheter" som sprids. Det är lätt att kasta sig över sådant som bekräftar den egna verklighetsuppfattningen eller politiska övertygelsen. Ett känt exempel är förstås vänsterpartisten Kakabavehs delande av nazistiskt material. En utbildad person med en hög politisk befattning visade sig helt sakna urskillningsförmåga vilket pekar på svårigheten med att hejda spridning av bluffmaterial av det här slaget.

En annan aspekt som ofta tas upp är "främmande makt" som av olika skäl vill sprida material på nätet. Detta är mer svårbedömt då det ofta handlar om verkliga, men i olika hög grad vinklade, nyheter. Här spelar etablerade mediers nyhetsrapportering stor roll för vår motståndskraft och förförståelse. Det är en mindre debatterad del av problemet. Hur påverkas vi av att redaktioner drar ned på dyrbar utrikesrapportering och undersökande journalistik? Ofta snappas nyheter upp från nyhetsbyråer som i sin tur får sina från olika källor, inte sällan företag eller organisationer, statliga såväl som privata. Vilket värde ska material som härrör från exempelvis CIA tillskrivas? Det påstådda intrånget mot Demokraterna för att påverka det amerikanska presidentvalet är ett exempel på ett sådant material. Än så länge har åtminstone inte jag kunnat hitta något som verkligen verifierar påståendets sanningshalt och till och med den amerikanska kongressen har förgäves efterfrågat det hemligstämplade material som CIA säger sig grunda sin anklagelse på. Bara alltför ofta har i efterhand kunnat konstateras att hemligstämplar använts för att dölja sanningen snarare än för att skydda källor eller för "rikets säkerhet".

En annan aktuell fråga är hur väl informerade vi i västvärlden har varit när det gäller utvecklingen i Syrien. Frågan formulerades av Aktuellt nyligen (27dec16). Har vi "fått en falsk bild av kriget"? undrade nyhetsankaret Lotta Bouvin och ställde frågan till Svt:s egna korrespondent Claes JB Löfgren. Svaret blev inte rakt men Löfgren medgav att det förutom bomber över östra Aleppo även regnat granater över västra delen av staden från den östra och att vi i väst tenderat att fastna i en bild av kriget som gällde för flera år sedan men som nu är betydligt mer komplicerad. Det kommer nu också uppgifter om hur de kristna i Aleppo jublande uppger att de kan fira jul igen och välkomnar regeringsstyrkorna. Reportrar världen över förvånas. Var det inte Assad som var skurken i den här blodiga historien? Svaret är naturligtvis inte enkelt ja eller nej men det framgår tydligt att även journalister verkar tagna på sängen av detta. Resultatet av ensidig och selektiv rapportering under lång tid ger nu förvirring i leden. Vad är sant och vad är falskt?

Svaret är sannolikt att sanninge sällan är svart eller vit utan innehåller delar som är svåra att bena ut. Alla enkla förklaringar och påståenden kräver kritisk granskning. Det visar också att bekämpning av "falska nyheter" är betydligt svårare än det kanske verkar. Att en nyhet är sann utesluter ju inte att det finns andra, motsägande, sanningar. Om dessa ständigt utelämnas i den breda rapporteringen blir en enda bild av läget etablerad som den enda sanna vilket ställer till det för oss. Det är illa och bäddar också för misstänksamhet mot media generellt och försvårar för "vanligt folk" att sortera bland allt som florerar på sociala medier. Rena fejknyheter slipper då lättare igenom, menar jag.

På liknande sätt som med Syrien förhåller det sig med rapporteringen från Ukraina. Den verkar förvisso nästan ha upphört för tillfället men har tidigare nära nog helt handlat om den ryska annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Den allmänna uppfattningen om Ukrainakonflikten tycks vara att den helt och hållet är och har varit driven av ryska intressen. Att det verkligen finns och framför allt från början fanns ett missnöje i dessa regioner med den nya regimen efter Euromajdan och det sätt på vilket den kom till makten är något som närapå helt har förbigåtts med tystnad från medier i Väst. Inte heller får vi veta mycket om att folk som bor i dessa områden i östra Ukraina utsatts för bombardemang från sin egen regering och för en ekonomisk blockad som strider mot folkrätten. Uteblivna pensionsutbetalningar och stoppade varuleveranser till folket i Donetsk och Luhansk är något som vi vet skrämmande lite om men som är en tuff realitet för de som drabbats. Missnöjet med Kiev-regeringen är en väsentlig aspekt av konflikten som kommit bort nästa helt i Västvärldens mediefokus på Putin och ryska geopolitiska intressen. Kanske är nya yrvakna Aktuellt-inslag att vänta nästa år?

Vad är sant och vad är falskt? Inte alltid lätt att avgöra men en vaksamhet mot ensidiga överord och en kritisk hållning till all rapportering är en grundinställning som härmed rekommenderas. Och då inte enbart gällande material som härrör från Russia Today...



Vem är Edward Blom?


Gick häromdagen i en butiksgalleria förbi två par, som stod och talade med varandra. Tydligen diskuterade man julmaten. Nej, vi gör enligt Edward Bloms recept, sade en. Vem fan är Edward Blom, ropade en av de andra. Sedan hörde jag inte mer. Blom hade jag aldrig hört talas om häromdagen, när han uttalade sig på radio om någon mat och då trodde jag först att att det var Carl-Jan Granqvist. Hade det från de två paren ropats om Ernst i stället, hade jag vetat bättre, vem det var. Han uppträder ju i tv titt och tätt. Personligen har jag inte förstått storheten hos Ernst. Men jag har begripit att många andra uppskattar honom. Under det senaste, jag vill tro det sista, programmet för min del med Ernst räknade hustrun och jag ett par gånger, hur många gånger huvudpersonen framhöll sig själv med ordet jag. Antalet jag varierade mellan så där 5 och 15 i minuten. Det gäller att framhäva sig själv.

Ja, ja, det finns mycket att reta sig på. Vissa personer jobbar hårt för att synas i media i så många sammanhang som möjligt. Ett gäng programledare och politiker, förstås och artister och nyhetspersoner men så finns det andra också, som har en speciell förmåga att förekomma titt och tätt i olika sammanhang, vilka tycks spela mindre roll. Radio, tv, diskussionssoffor, matlagning, nyheter, underhållning, evenemang o.s.v. Martin Timell, Leif GW Persson, Jessika Gedin, Lars Lerin, Göran Greider, Denise Rudberg och allt vad de heter. De förser oss med visdom, lustigheter, och kommentarer, ibland kloka, ibland mindre kloka.

Hör man, som jag, till kategorin grumpy old men, kunde man då och då försöka sig på en lite mer positiv attityd i största allmänhet. Då får jag väl medge att de förstnämnda Blom om Ernst är ganska oförargliga och att diskussioner i tv-soffan kan vara rätt roliga eller intressanta de också.

Om man inte lyckas hamna i tv, kan man ju förresten numera synas, höras och framhäva sig själv på sociala media. Nu för tiden finns många kändisar, som via nätet når massor av människor men som egentligen bara förekommit just i sociala media, bara och bara men i alla fall, typ Blondinbella, Kenzas m.fl. Kul för dem. Det lär finnas direkta ekonomiska aspekter på saken också för dem som har många följare/läsare. Jakten på clicks, likes, hjärtan och sådant fortsätter. Det gäller att hålla sig framme på Twitter, Instagram, Facebook, Youtube och bloggar. Bloggvärlden har vuxit enormt men precis som i andra sammanhang är det bara ett litet fåtal som hörs i bruset.

Kvasinyhet


Unga män kan inte låta bli att tafsa på flickor i landets simanläggningar, hörde jag på nyheterna för några dagar sedan. Så vill vi inte ha det. Samma nyhet har skrivits om förr och meddelats förr. Varje gång den tas upp, nämns också att de flesta ofredandena görs av pojkar/män med utländsk härkomst, Så kan vi ju absolut inte ha det.

Försökte uttrycka en sarkastisk ton där men vet att det är svårt att få till det i skrift, så jag säger det för säkerhets skull. Min avsikt var att låta sarkastisk. Varför det? Jo, därför att jag ogillar, hur glatt och gärna man förmedlar den här sortens "nyheter" på just det där sättet. Själv har jag ingen aning om sanningshalten i vare sig det ena eller andra. Men jag noterar att media gärna använder sig av ett stort intresse hos allmänheten för saken. Censur längtar ingen efter men i tider när nationalism och rasism tycks gripa omkring sig allt mer, har media ett särskilt ansvar att inte elda på i onödan.

För att undvika missförstånd ska jag påpeka att jag inte tycker att det är bra att unga flickor utsätts för ofredanden, oavsett varifrån ofredarna kommer. Vår justitieminister säger att han inte heller gillar det och att han är beredd att ändra lagen. Oj, det här är tydligen en riktigt stor sak. Den mäktige justitieminister vill själv delta i att rensa upp i träsket. Jag har satt mina jurister på att titta på det här, säger Johansson som om han vore en amerikansk företagsledare. De jurister han avser är väl knappast hans men i alla fall. Och varför det skulle behövas en lagändring redovisas inte. Ofredande är ofredande redan nu. Och att en simanläggning kan avvisa en person som ofredar andra, är självklart utan uppkavlade skjortärmar hos en hop statsanställda jurister.

Näthat


Ingen blir hjälte av att näthata. Därför är det vanligt med anonyma näthat.

Mårten Schultz är professor i juridik vid Stockholms Universitet. Han skriver i tidningen också, artiklar om juridiska spörsmål i Svd - bra, tycker jag. Senast skrev han om näthat och ofredande, så man fick lära sig lite mer om det. Ofredande är ett lindrigt brott, som domstolarna dessutom tolkar restriktivt. Även om en straffskärpning för ofredandebrott föreslagits, kan man nog säga att det, från straffrättslig synpunkt, är ganska ofarligt för den som har lust att näthata. Vissa grövre näthatbrott kan väl också tänkas, t.ex. olaga hot men, såvitt jag vet, är det ännu mer sällan näthatet kan anses nå den nivån.

Schultz nämnde bl.a. journalisten Orrenius, som blivit utsatt för hatbrott från högerextremister så illa, att han valt att lämna landet under en tid. En nätharare skrev så här på nätet om Orrenius, bara för att han ägnat uppmärksamhet åt en högerextrem pseudonym på nätet: Om ni skulle få lust att tömma en spann avföring i hans brevlåda eller bara urinera i den. Låt svinet få känna på att han gick för långt när han... o.s.v. Orrenius fick också via nätet flera mordhot. Domstolarna kom fram till att ofredande inte förelåg. Schulz nämnde också ett nätpåhopp, som gick ut på att köra upp en trasig flaska i underlivet på en kvinna, vilket inte heller ansågs vara brottsligt.

Man kan undra, varför vi har en så förlåtande inställning till just näthatet. Ett skäl är att vi är mycket måna om vår yttrandefrihet. Det ska vi förstås vara. Vi är så måna om den att vi tvekar rejält inför straffbeläggande av yttranden, även om de är olämpliga eller hänsynslösa. Alltså har vi en mild lagstiftning för sådana övertramp och domstolar som tolkar regler välvilligt mot de få som åtalas. Dessutom har vi en polismakt, som inte utreder mer än en bråkdel av alla påstådda näthatbrott. Det blir inte bra. Näthatet lär nu ha nått sådana nivåer att många skribenter pä nätet tystnat av ren självbevarelsedrift, säger Schultz. Vilket väl just är avsikten hos många näthatare, att tysta åsiktsmotståndare alltså. Värnandet om yttrandefriheten har i någon mening blivit kontraproduktivt.

Apropå nätbrott, förresten, hörde jag igår på nyheterna att sexualbrottskommittén kommer att föreslå att sexuella övergrepp mot barn på nätet jämställs med sådana, där fysisk kontakt förekommit. En avancerad tanke, tror jag, för de allra flesta brottmålsjurister. En person, som kontaktar barn på nätet och förmår dem att utföra sexuella handlingar, skulle kunna dömas till våldtäkt utan att ha haft fysisk kontakt med barnet. Precis å kommer det kanske inte att bli men det finns andra vägar. Våldtäktsbrottet kommer att döpas om, nätbrott kan ges strängare straffskalor o.s.v. Kommitténs förslag till omrubriceringar, straffskärpningar och modernisering på sexualbrottsområdet verkar vinna gehör hos alla politiska partier, så förslagen lär ha goda möjligheter att bli lag.

Strängare regler är bra men då måste det också finnas en polismyndighet, som har resurser och kompetens att beivra och utreda anmälda brott. Det är si och så med den saken i största allmänhet och på nätbrottssidan i synnerhet.


Sett i tv


Häromdagen satt jag rätt häpen och lyssnade på en förvirrande debatt i SVTs Aktuellt mellan skjutjärnsreportern Josefsson och hans egen uppdragsgivare SVT företrädd av programdirektören Jan Helin. Ämnet gällde, egentligen och på svenska, om man i public service kan debattera med rasister eller inte. SVT hade kritiserats för att man en vecka tidigare hade sänt en debatt, där nazistanstrukna tidskriften Nya Tider genom sin chefredaktör fått uttala sig ganska ostört, en kritik som Helin i efterhand delvis hållit med om. Det blev nu i livesändning i Aktuellt lite käbbel om, vad Helin sagt och inte sagt i ärendet vid ett personalmöte några dagar tidigare. Aktuellts programledare Nike Nylander ville gärna delta i Josefssons och Helins "debatt om debatten" och återkom gång på gång med påståenden om att Helin, hennes chef, hade fel om vad han sagt och inte sagt vid personalmötet. Diskussionen mellan Helin, Josefsson och Nylander blev förvirrad, inte minst på grund av Nylander. Josefsson verkade vilja stötta Nylander i vad Helin sagt och menat men gjorde ingen av sina starkare insatser.

Slutsatsen blev väl så småningom att man i SVT ska kunna debattera även med rasister, men att ju mer avvikande från vanliga mänskliga eller demokratiska principer en debattdeltagare är, desto mer krävs av programledare eller motsvarande, så att inte alltför osmakliga uppfattningar framstår som alltför oemotsagda.

Jag minns inte att jag sett något liknande förut i SVTs nyheter, som ju genomgående håller en hög kvalitet. Det här inslaget lämnade efter sig betydligt fler frågor än svar. Vem företrädde vem? Vad var syftet med islaget? Var Aktuellt ett passande forum för denna interna debatt? Var det alltför ensidigt? Vilket ärende var Nylander och Josefsson ute i? Det här ganska långa inslaget i Aktuellt hade mått bättre av att inte sändas alls. Nu är det anmält till någon granskningsnämnd, så det blir väl vederbörligen nedgrävt och bortglömt, bortsett från någon kort anmälan om nämndens utslag i framtiden.

PS. Nu har jag lyssnat på God Morgon Världen i P1 också. Den ovanstående historien är uppenbarligen av stort intresse och berördes inte bara av en "tyckarpanel" och en krönikör utan t.o.m. av "Public Service". Bara bra att de alltför oemotsagda högerextremisterna och rasisterna uppmärksammas, tycker jag. Ingen applåderar det kritiserade inslaget i Aktuellt men många tycker att Helin var rätt ute./ds

Jag bara säger…


Vi har blivit vana vid information om hatbrott på nätet och på sociala media, hot, bedrägerier, utpressning o.s.v, som pågår hela tiden. Polisen varken vill, hinner eller kan utreda mer än en bråkdel.

Då och då sipprar information ut om olika databrott av mer omfattande och uträknat slag, där länder och organisationer är inblandade snarare än enskilda personer. NSA gör ett, FRA något annat. CIA påstår si, KGB så. Övervakning, hackerattacker, nättroll och trojaner till höger och vänster. Nyckelordet är information. Alla är ute efter att skaffa information eller att hindra andra att få information, att få korrekt information eller att förvränga information, information om länder, privatpersoner, företag, myndigheter, krigsmakter. Den mest åtrådda informationen avser som vanligt, direkt eller indirekt, makt och rikedom, ibland rädsla. Inflytande och pengar triggar det mesta av brottsligheten. Sofistikerad data- och nätteknik har gjort det omöjligt för enskilda länders poliskårer och säkerhetstjänster att utreda eller ens kartlägga databrott, som pågår eller förbereds. Utrymme finns även i cyberrymden för information, som syftar till fattigdomsbekämpning, miljöförbättringar, demokratibyggande, kunskapslyft, sociala nätverk och andra goda ändamål men konkurrensen är hård från allt skräp och elände.

Man undrar, om det är en ny form av kallt krig, som pågår.

Det var väl inget nytt i det här. Förresten, ska man aldrig inbilla sig att man själv kommer med något nytt. Varje påstående har redan gjorts tusen gånger och vridits och vänts på, varje tanke och alla idéer har redan noterats i media, sociala eller allmänna. Utom de exceptionella. De är sällsynta och dem läser man inte om på Facebook eller Twitter eller i bloggar.

Inte bara elände


Greenpeace meddelade just att Brasilien har stoppat den planerade jättedammen på Tapajósfloden i hjärtat av Amazonas, Goda nyheter. Dammen hade medfört att ett område av Amazonas regnskog i Gotlands storlek hade förstörts. Vem som ska ha hur mycket cred för det ena och det andra, när det gäller beslutet att stoppa byggnationen, kan man säkert diskutera men huvudsaken är att projektet stoppats för regnskogens och allas vår skull och till fördel för det ursprungsfolk, Munduruku-folket, som bor och äger mark i området.

Trevligt att inte alla nyheter handlar om krig och elände, terrorism, brottslighet eller Trump och att inte alla nyheter från Brasilien gäller OS, sport och dopingskandaler.

Sommar

Lyssnar då och då på det fina gamla programmet Sommar i radion eller Sommar i P 1, kanske det heter. Den signaturmelodin finns ingen som missar. Tage Danielsson var upphovsmannen till detta, ett av de äldsta radioprogrammen genom tiderna, kanske det allra äldsta bortsett från 12-slaget och Dagens dikt. Sedan över ett halvsekel är Sommar i P 1 för många ett trevligt inslag på semestern, på stranden eller i sommarstugan, bilen, hängmattan, tältet, parken eller bara i mobilen. Spännande människor gläntar på dörren till sina liv. Blandad kompott. Igår talade en schlagersångerska, i dag en fotbollsspelare. Just den här helgen blir det inget Sommarlyssnande för min del. Allt passar inte alla. För mig personligen är intresset också begränsat för företagsledare som berättar, hur de lyckats och för enskilda mänskliga tragedier. Det har blivit rätt mycket sådant på senare år, tycker jag eller så har jag haft otur. Men det fina i kråksången är att det bara är att stänga av och vänta till nästa dag och nästa sommarprogram. Den svenska sommaren är inte någon riktig sommar utan Sommar i P 1.

Folkligt så det räcker


Läste just en intervju i SvD, som några barn gjort med Sanna Nielsen, SvTs nya allsångsledare på Sollidenscenen. Allsång på Skansen är väl det folkligaste, folkliga vi har att titta eller lyssna på, lika folkligt som Sommarprogrammen. När saker och ting blir väldigt folkliga, är det lätt att raljera om dem, kanske till och med se ner på dem. Det är onödigt. För egen del följer jag gärna ett antal av sommarprogrammen varje år men jag avstår oftast från allsången. Så jag är egentligen inte rätt person att komma med synpunkter på, hur Allsång på Skansen sköts men Sanna Nielsen verkar göra det bra. Det tyckte jag föregångaren Petra Marklund gjorde också.

Intervjun fick mig att minnas motsvarande på 50-talet, då man under mörknande kvällar satt på landet och lyssnade på radion på Egon Kjerrman, som ledde den tidens allsångsprogram. Sedan blev det tonår och helt andra intressen och den evige Bosse Larsson som allsångsledare och mitt intresse för allsångsprogrammet dalade till noll. Inte för att det varit särskilt stort tidigare, då det mest var gemenskapen runt om, som var mysig. Efter Larsson minns jag inte att jag hörde eller såg några allsångsprogram på decennier, särskilt inte när Lars Berghagen ledde dem. Men det är intressant med den här sortens reliker och traditioner. De skapar en gemenskap som inte är att förakta, jag tror inte bara en känsla av samhörighet utan en faktisk gemenskap. Är det så bra med gemenskap då? undrar den uppkäftige. Är den inte bara till för dem som deltar och rent av uteslutande för andra, så att den motverkar sig själv? Det tycker inte jag. Så skulle man i så fall kunna säga om all mänsklig samvaro, vänskap, kärlek o.s.v. Jag gillar att det finns Sommarprogram och Allsång på Skansen, även om de är folkliga och även om jag missar många av dem.

Be happy!


Det hör nog till åldern att reta sig på småsaker. Jag har en kompis som bor i sta’n och alltid retar sig på trafikregler, inte minst för parkering. Träffade nyligen någon jämnårig, som hade gott om klagomål på sjukvården, inte på de största frågorna. Tåg- och flygförseningar får man leva med men man kan klaga ordentligt under tiden. Personligen irriterar jag mig ofta på flamsiga eller lismande programledare både i radio och tv. Ungdomsprogram på förmiddagar i P3 går inte längre att lyssna på, sedan man anlitat programledare som gapflabbar hela tiden, jag säger hela tiden. Tyvärr har det smittat till en del andra också. Det blir olidligt att lyssna på, särskilt för en grinig gammal pensionär. Programledare även i vuxenprogram har lagt sig till med ett överdrivet glatt, nästan sprudlande sätt. I vissa fall är det bara med alldeles för breda leenden, i andra med ett helt kroppsspråk av konstlad lycka.

Undrar i min surhet, om det är så att vi numera behöver mer uppmuntran från media, mer feel good för att vi ska välja programmet si och så. Varför skulle annars programledare få instruktioner att skratta och le hela tiden att vara glada och lyckliga i varje ögonblick. För instruktioner får de, det är jag övertygad om. Le, för fan, ingen vill lyssna på ett surkart!.

Kanske är det inte bara i media heller, som vi vill förgylla tillvaron lite extra. Så jag avslutar med hälsningen, ha en underbar dag, som tidigare var ha det så bra eller på norskt vis bara ha det.

"Digicross"


Det är speciellt det där med tidningar på nätet eller papperstidningar. Antar att papperstidningarna är på väg ut. Frågan är knappast om utan hur snabbt. Men jag har hört många som inte vill vara utan sin pappersmorgontidning till frukosten. Det förutsätter att man bor i tätort, där tidningen kommer på morgonen men det gör ju i och för sig de flesta nu för tiden. De säger att det är en känsla det där med den stora, prasslande papperstidningen. De säger att det är svårt att läsa på en skärm. Det är inte alls samma sak. Skärmen är för liten, ljuset för skarpt, man får ingen överblick o.s.v.

Jag håller inte med och har länge skrävlat om att jag läser tidningen på datorn och att det går precis lika bra. Morgontidningen kommer ändå så sent här ute på vischan. Miljöhänsyn talar för det digitala. Man slipper släpa på kassar med papper. På nätet är nyheterna färskare. Där finns nyheter och debatt hela tiden, liksom på tv och i radio. Man behöver ändå hänga med på nätet. Det är bara en vanesak att kunna läsa tidningen på skärmen. O.s.v. Alltså har jag digitala abonnemang på en lokal dagstidning och på en rikstäckande, vilket är SvD på grund av de överlägsna korsorden, som den tidningen alltid haft.

För en tid sedan skaffade jag mig en läsplatta och en app, som gör det möjligt att lösa SvDs korsord digitalt. Tekniskt fungerar det utmärkt. Men jag har så småningom märkt att jag blivit mindre benägen att ta fram korsordet, när det bara finns i den skepnaden. Det är inte riktigt samma känsla som att ha det framför sig i själva tidningen. Jag använder plötsligt precis samma argument mot det digitala alternativet som andra använder för att läsa sina gamla papperstidningar, argument som jag livligt motsatt mig.

Ja, ja. Jag får väl traggla på och försöka vänja mig. Eller falla till föga och återgå till att köpa fredags- och lördagsexemplar av SvD. Fast jag kommer nog att välja det förstnämnda. Ett skäl är att det på senare år blivit svårare att komma över lösnumren. Av någon anledning har man blivit mer sparsam med antalet spridda lösnummerexemplar. Åtminstone i vår lilla by.

Apropå digitalt hörde jag just på morgonteve att Zlatan nu avslöjat på nätet att han ska spela för Manchester United. Den föga blygsamme huvudpersonen twittrar och säger att det blivit dags att låta världen veta var han ska spela!

Nätfasoner


Näthat är en trist företeelse i nutiden. Bakgrunden till näthat varierar. Det kan vara ungdomligt oförstånd, okunnighet, allmänt dåligt omdöme, feghet, hämnd, brottslighet eller alkoholmissbruk. Gränsen för, när digitala påhopp blir näthat är inte självklar, det är den inte för annan mobbning heller. Och det behöver den ju inte vara. Alla inser att nedsättande omdömen och personliga påhopp, som man inte vill stå för irl, som livet kallas på nätet, inte blir mer ursäktliga, för att de framförs digitalt. Definitionen spelar ingen roll. Alla vet någorlunda, vad näthat är och ingen vill bli utsatt för det. Med lite sunt förnuft och gott omdöme utsätter man själv inte heller andra för påhopp på sociala media.

Visst näthat sprids som en sorts propaganda för en inställning. Som med all propaganda, avväpnas den bäst genom igenkänning som sådan. Ett nättroll mister sitt inflytande, om det släpas ut i dagsljuset. Näthat är fegt, särskilt när det utövas anonymt. Det är som demonstranter med balaclava eller sverigedemokrater på Avpixlat. Visst, vi är alla ögontjänare i någon mening, även om det är skämmigt att medge men gränser behövs. Vem sätter dem? Lagstiftaren kanske kan bidra men rättssystemet har inte resurser. Förtal, ärekränkningar och rena hot lämnas obeivrade. Föräldraansvaret, tja, det är en lång historia och tar ju dessutom slut i en viss ålder. Det bästa vore om användarna valde bort sociala media, där näthat förekommer och där ansvariga inte gör tillräckligt åt det. Lätt att säga men man kan faktiskt välja. Det är som med kvällstidningarna, tabloiderna, som kommer ut på morgonen. Man kan sluta läsa dem men, så länge människor vill läsa dem, kommer de att finnas.

Mediapsykologi


Nu hör jag på tv, igen, att systemet med goda män inte fungerar. Det har jag hört flera gånger på sistone. En god man påstås ha förskingrat sin huvudmans förmögenhet, ett fadersarv på 150 000 kr. Överförmyndaren anmälde inte den gode mannen till åtal. Länsstyrelserna har någon sorts kontrollansvar men det tycks inte hjälpa, sägs det, överförmyndare följer inte lagen, trots kritik från länsstyrelser. Många inblandade, systemet fungerar inte, ingen har ansvaret att polisanmäla, de svagaste i samhället blir utnyttjade, får vi veta, hundratals miljoner är oredovisade. Det hela framställs som ett stort samhällsproblem. Det körs upp som en stor nyhet. Ett scoop, som inte upplyser mig om, hur många gode män, som förskingrat, hur stor procentuell del av alla gode män, har snott sina skyddslingar på pengar? Är det vanligaste att det är närstående eller främmande gode män, som utnyttjar situationen och förskingrar? frågar en aningslös programledare.

Det vore intressant att få veta, hur stort det här problemet egentligen är. Skojare finns i alla branscher. Att bli lurad är inte kul men det är särskilt hjärtknipande, när skojare skor sig på underlägsnas bekostnad. Ingen vill skydda en skojare, särskilt inte en som missbrukar sin ställning. Men jag har svårt att ta denna “nyhet” på riktigt allvar. Det är klart att det är illa att några utsatta personer blivit utsatta för ekonomiska övergrepp från förtroendepersoner men jag kan inte låta bli att undra, varför den här saken ges det utrymme den får.

Det är förresten ojämlikt att kalla gode män för gode män. God person och hen vore mer politiskt korrekt.

Tjyvstart


Finansministern gillar inte det hon hör om Nordeas hjälp till rika kunder att skatteplanera. Nähä. Riktigt vad det är hon inte gillar, är inte redovisat. Det påstås inte att brott begåtts utom att en tjänsteman på Skatteverket säger att det kan vara så men att han vet alldeles för lite för att avgöra, om det är så. Vilket yttrande! Finansministern är inte mycket sämre men lite. Antingen har de rika bankkunderna, med eller utan bankens hjälp följt reglerna eller så har de inte gjort det. Om de inte gjort det, ska det förstås leda till rättsliga konsekvenser och de enskilda fallen ska finansministern förstås inte lägga sig i. Om de har det, följt reglerna alltså, kan finansministern, när man vet mer, börja tala om vilken skattemoral man kan kräva av aktiebolag, särskilt sådana som staten äger en stor del av. Det verkar som om ett digert utredningsarbete återstår, innan Magdalena Andersson kan, borde kunna, dra några politiska växlar på den här historien. Och skattedirektören som hade bråttom ut, hade nog tjänat på att ha lite mindre bråttom.

Inget av detta sagt för skydda rika knösar, som möjligen gjort sig skyldiga till skattebrott. Inte heller för att säga att skattemoralen bland besuttna borde vara bättre än vad den är - även om det borde vara det. Det får väl den kommande utredningen visa. Fast det är ju ingenting nytt i detta. Hemliga pengar i skatteparadis har funnits lika länge som skatterna. Vissa är räddare för att betala skatt än andra, särskilt de som tjänar mest. Vissa har tagit chansen att vidta rättelse och det är väl rätt tydligt vilken kategori medborgare det är fråga om. För egen del är jag nyfiken på, hur läckan från den panamanska (heter det så?) advokatbyrån kommit till. Visselblåsning? hackare? misstag? Finns det någon anställd på advokatbyrån som har Assange eller Snowden som idol? Nyhetsmedia blåser i alla fall upp nyheten, som om det vore... jag vet inte vad.