Bakåtsträvare


Det verkar som om politiken går kräftgång på många håll i världen. Politiska ledare med budskap från första hälften av förra århundradet skördar stora framgångar. De tar sig fram i maktapparaterna och stöds av stora skaror röstande. Det händer i många länder, Ungern, Frankrike, Slovakien, Nederländerna, Storbritannien, Grekland, USA, Polen, Italien, Turkiet. Ryssland också men där är det ju ingen större idé att rösta. I några länder har något nationalistiskt, populistiskt, ultrahögerparti redan tagit makten, i flera andra finns starka sådana partier. På några håll är det öppet fråga om fascism eller nynazism.

Än så länge behöver vi andra inte acceptera detta stillatigande men det lär inte dröja länge, innan restriktioner av yttrandefriheten dyker upp införs på olika håll. Än så länge får man i de flesta utvecklade länder ha den religion man vill men frågan är hur länge. Om det gått framåt med jämställdhetsarbetet på en del håll, så verkar det nu som om det stannat av eller till och med vänt på andra håll. Röster höjs om säkerhet, krigshot, behov av starka försvar och militär upprustning. Nyvunna rättigheter för HBTQ-personer på några håll väcker inte sympati hos stora massor i andra länder. Här hemma håller SD just på att ta sig in i de politiska finrummen med hjälp av M och KD. Listan över tecken på den politiska kräftgången kan göras lång.

Gammalmodiga och iskalla högervindar blåser snålare än någon gång tidigare under mitt liv. Det står väl inte länge på, innan politiker åter börjar tåga omkring i uniform.

Igen och igen


En svensk läkare, Fikru Maru, sitter sedan flera år fängslad i Etiopien för något påhittat brott mot regimen. Ingen dom har meddelats. Har vi hört det förut? Korrupta och maktfullkomliga regimer är det gott om.

Maru behöver friges först och främst för att han inte gjort sig skyldig till något som vanliga, vettiga människor liknar vid brott. På senare tid har hans hälsa sviktat. Även av det skälet och särskilt av det skälet, behöver Maru friges omgående. Men, som alla vet, är det inte så lätt att komma till tals med regimerna i Etiopien och Eritrea. Svenska UD är den myndighet, som skulle kunna hjälpa Maru och hans anhöriga. UD har i åratal försäkrat att man gör allt, som står i UDs makt för att hjälpa till. Hur mycket och vad, verkar dock oklart.

Läste igår ett inlägg i SvD av akutläkaren Katrin Hruska, som känner till och är inblandad i fallet Maru. Inlägget innehåller en svidande kritik mot UD, jag skulle säga en fullständigt nedgörande kritik och, om den är riktig, så allvarlig att man måste ifrågasätta UDs kompetens på alla berörda nivåer. UD bör i så fall ges i uppdrag både att förbättra sitt arbetssätt och att börja rekrytera mer kompetent personal.

Historien för också tankarna till Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea i 15 år utan rättegång. UD och politiker har ständigt försäkrat att man gör allt för hans frigivande. I det fallet har UD under många år talat om s.k. tyst diplomati som rätt sätt att arbeta, vilket numera måste uppfattas närmast som ett hån.

Jag tror vi är många i Sverige, som har höga uppfattningar som kvalitén på svensk diplomati. Det är dags för UD att visa oss att vi inte har alldeles fel. Nu, med en vettig utrikesminister, borde chansen finnas.

Fritt fram


Jag får skriva vad jag vill på den här bloggen - inom lagens råmärken förstås och inom någorlunda moraliska gränser. Ett privilegium är det, som inte är alla förunnat. Ingen stämmer mig, ingen anhåller mig och nästan ingen hutar åt mig, för att jag skriver något, som vissa kan tycka opassande, nedsättande eller inopportunt. Yttrandefriheten är en gåva. Jag får säga, vad jag tycker också. Och tänka vad jag vill.

I alla tider har det funnits makthavare som velat begränsa dessa rättigheter för att bevara sin makt och rikedom. Sådana finns det fortfarande gott om på jorden. Ibland har de politiska förtecken, ibland religiösa, ibland är det bara rena rama styrkan och våldet som används. Ofta är det ett mischmasch av alltihop. Ambitionerna att hindra det fria ordet kläs i olika dräkter. Moral, högre makt, försvagning av staten, skydd mot fientliga krafter, skydd för vissa medborgargrupper o.s.v. Uppfinningsrikedomen är stor och propagandan kan bli hur tossig som helst. Envåldshärskare, diktatorer, nazister, fascister, mullor, kalla dem vad man vill, girighet efter makt och rikedom förenar dem.

Det här har vi alla sett och hört hur många exempel på som helst. Men jag får ibland en känsla av att yttrandefriheten är något som sticker i ögonen även på de nya högerkrafterna i demokratiska länder runt om i världen. Har Front National, Gyllene Gryning, Fremskrittspartiet, Republikaner med Trump i spetsen, Jobbik, Sverigedemokraterna och andra en dold agenda, som innehåller begränsningar av det fria ordet? Ska det vara tillåtet att vara muslim i länder med religionsfrihet? Ska man få man säga att man tycker som en muslim, trots terroristorganisationer i Mellanöstern? Är det bara enstaka företrädare som råkar säga fel saker?

Fel Wallström

ovalt klippt porträtt2Twitterflöden är inte att leka med. Detta gäller i synnerhet för amerikanska presidentkandidater men även för svenska utrikesministrar.

Wallströms twitter i söndags ”Turkish decision to allow sex with children under 15 must be reversed. Children need more protection, not less, against violence, sex abuse.” har retat turkarna och turkarna har fog för att reagera (men inte överreagera). Det finns inget beslut om att tillåta sex med barn under femton. Wallström är ute och cyklar.

Den turkiska författningsdomstolen har, på begäran av en lägre instans, upphävt och beslutat om översyn av lagstiftningen om sexuellt utnyttjande av minderåriga. Översynen skall inom 6 månader resultera i ett parlamentsförslag till ny lag om sexuellt utnyttjande av minderårig. Den lägre instansen vill att lagstiftningen skall skilja på sexuellt utnyttjande av små barn och äldre barn och yngre tonåringar. Jag har hämtat uppgifterna från The Guardian.

https://www.theguardian.com/world/2016/aug/15/sweden-accuses-turkey-legalising-child-sex?CMP=share_btn_link

Förutom att det inte finns något beslut så tycker i vart fall jag att det finns ett visst case för differentiering, åtminstone av påföljderna, detta även för Sveriges vidkommande.

Nu till avdelningen för spekulationer (något som jag skulle fått smäll på fingrarna för av en tidigare arbetsgivare). Det finns naturligtvis ett antal fall där turkiska domstolar skall döma, jag förmodar dels i fråga om ingående av olagliga äktenskap pga underårighet, dels i fråga om det sexuella umgänge som sådana olagliga äktenskap resulterar i.

Att hantera dessa fall som pedofilrättegångar har uppenbarligen stött på patrull, inte svårt att förstå. En differentiering av utnyttjandelagstiftningen kan rimligen inte förutses, vad själva lagstiftningen anbelangar, ge carte blanche för sex med personer under 15 år. Så vitt jag ser det kommer det även efter lagöversynen att i Turkiet kunna dömas till straff för olagliga äktenskap och för sex med minderårig, dvs personer under 15 år.

Detta om de lagtekniska frågorna. Varningsflaggan måste dock gå upp för hur en förändrad lagstiftning kan komma att tillämpas i praktiken. I ett läge där turkiska poliser, åklagare och domstolar försummar att lagföra olagliga äktenskap kan en uppmjukad utnyttjandelagstiftning ute i AKP-fästen på landsbygden resultera i ett de facto accepterande av äktenskap med minderåriga. En sådan utveckling skall naturligtvis fördömas.

Våga hoppet…


... ut på nätet och ut i cyberrymden. Det behöver man knappast uppmana någon yngre människa nu för tiden. Alla är redan därute numera. De tekniska förutsättningarna må variera i världen men majoriteten av världens människor har chans att använda internet på det ena eller andra sättet. Här hemma är vi bortskämda med sofistikerade nätlösningar och moderna datorer och smarta mobiler. Till och med ute på vischan, där vi bor, kommer det snart att finnas möjlighet att få fiberuppkoppling, sägs det. För bara något år sedan trodde jag aldrig det skulle ske. Inte för att det är så nödvändigt med de utmärkta mobila lösningar som finns - i vårt område i alla fall.

Sociala media, kallas den nya folkliga cybervärlden, som inte är så ny längre.

Nätet blev startsignalen för många att offentliggöra tankar via bloggar. Bloggosfären har vuxit till en ofattbart omfattande värld, där bruset är så högt att det i praktiken är omöjligt för den enskilda bloggaren att höras av andra än dem, som från början vet, vad de vill följa.

Och så kom Facebook, världens största kundregister, med information om alla dess användare, på olika sätt till salu för marknaden. Numera kan man knappast röra sig alls på nätet utan att träffa på siter, system, program som hänvisar till Facebook kom kontaktkanal. Själv lämnade jag “Fejan” för flera år sedan, då jag tyckte att företaget Facebook ville kolla och äga för mycket av mitt.

Efter Fejan har det dykt upp en rad andra s.k. sociala media. Youtube, Twitter, Instagram, chat rooms, Linkedin, olika Googlesidor, det finns hur mycket som helst, där man kan följa eller följas. Inom familjen använder vi något som kallas Kik för konversationer inom en begränsad krets, som vi själva bestämt (någon egendomlig extern person har dock dykt upp då och då). Nyligen fick vi tipset att titta på Pinterest ett nätforum för delning av idéer om det mesta, som inredning, hemmet, hus, hobbies, design, prylar, ja, allt. Man kan samla andras och egna idéer, privat eller öppet, på ett någorlunda skräddarsytt sätt.

Det kommer mera.

Ju mer man använder nätet, desto större blir riskerna för att utsättas för personliga påhopp, spam, virus, trojaner, identitetskapningar, bedrägerier, integritetskränkningar, snuskig porr o.s.v. Det går inte att undvika alla risker. Det gör det inte IRL heller. Bara att leva själva livet innebär ett visst mått av risktagande. Så är det och så ska det vara. Så är det på nätet också. Precis som i livet i största allmänhet behövs vid resan ut i cyberrymden en god portion information om olika företeelser och faror, sunt förnuft och kanske också lite tur för att undvika de värsta blindskären. För all del behövs en del nya regler och gränser också. Att det finns särskild brottslighet på nätet, näthat och annat som är svårhanterat för såväl enskilda som rättsvårdande myndigheter, innebär inte att Internet ska inskränkas eller avskaffas, vilket givetvis vore omöjligt och alldeles för sent påkommet ens om man kom på tanken. Hot kommer här och där från andra hållet, från makthavare som vill kontrollera informationsflöden och hindra fria meningsutbyten. Det ska dom inte få. Ett fritt Internet har blivit ett viktigt instrument för skydd av yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter.

Endast Sverige svenska värderingar har (?)

”Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute”.

Det tycker jag vara ganska fint formulerat av biskopen i Linköpings stift Martin Modéus i DN Debatt 19/7-16) angående den nya asyllagen som trädde i kraft igår. Han fortsätter:


”För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar”.

 En av hans huvudpoänger är att Åsa Romsons tårar vid presentationen av den nya asyllagen bör ses som ”det mest statsmannamässiga vi hittills sett i denna sorgliga historia”. Det hån hon mötte i pressen och bland oppositionspolitiker för dessa tårar ser han som tecken på ett förhärdande. Vi bör inte vänja oss av med medkänsla, menar han, och tillägger:

”Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute”.

Det handlar enligt min mening om förmågan, och kanske framför allt viljan, att sätta sig in i en annan människas situation eller att se saker ur en annan människas perspektiv. Det har tagit ett antal decennier att träna på detta och i vår del av världen har vi stiftat lagar där vi markerar allas lika värde och rättigheter. De flesta har tills nyligen skrivit under på detta. Men mycket tyder på att något är på väg att hända, att vi befinner oss mitt i en värdeförskjutning.

Som jag ser det är debatten om ”svenska värderingar” på ett subtilt sätt en del av denna förskjutning. Den har blivit ett sätt att försöka säga att om du invandrare ska vara här i landet får du finna dig i att...
Det blir en rätt märklig blandning av markeringar av det förment specifikt svenska och förment universella värden som inte känns helt aptitlig.

Enligt Aida Hadzialic måste en nationell identitet för alla vara baserad på ”svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Vad menas egentligen med detta? Kan vi hoppa över rasbiologin, tack? Den som Sverigedemokraterna i många år nu försökt återintroducera i ny tappning där ras ersatts med kultur. SD skriver också i sitt ”invandringspolitiska program” att det primära målet med deras politik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”. De efterfrågar en ”assimileringspolitik” och att det vid asylärenden ska tas hänsyn till ” den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in i det svenska samhället”.

Jag tror det ligger mycket i det att, som bland andra Erik Helmerson skriver i en DN-ledare 7/7-16, assimileringen kan vara på väg tillbaka. Det vill säga assimilering till den svenska kulturen/värderingarna. Alltså det som SD efterfrågat i många år. När politiker från andra partier nu börjar tala om detta kräver det också en formulering av värderingarna som assimileringen ska ske till men också en sorts markering av bevekelsegrunden för att börja diskutera assimilation utan att bli betraktade som SD. Det blir som sagt en del märkliga krumbukter som det finns all anledning att fundera över.

I Almedalen talar statsminister Löfven med myndig stämma:

”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”

Det påminner inte så lite om J.F. Kennedys ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country” (om jag minns citatet helt rätt). Men vad menar han mer konkret? Vem vänder han sig till egentligen? 

I stort sett alla partiledare i Almedalen pratade om “svenska värderingar”, att hissa svenska flaggan och om hur viktigt värderingar är. Jag får känslan av att vi ska hjärnmasseras för att vänja oss vid en ny diskurs.

 Det började dock tidigare än under Almedalen och tog rejäl fart i samband med den nya handskakningsdebatt som utbröt under våren. Den tidigare handlade om huruvida hälsande meddels handskakning krävdes i arbetslivet och ett domstolsavgörande kunde till slut fastställa att så inte var fallet. Enligt den då tämligen färska diskrimineringslagen var det enligt domstol att betrakta som diskriminering. DO:s företrädare såg domstolsutslaget som ett stärkande av rätten att utöva religion och framhöll den skepsis som möter alla som visar religiösa uttryck, inte minst muslimer.

Nu i våras blev istället en av mina partikamrater Yasri Khan(nu en f.d. sådan om jag förstått rätt) central figur i en debatt om handskakning. Vilken visade att det i det politiska livet förefaller vara andra värderingar som gäller än i arbetslivet. Frågan är vad som är det specifikt svenska? På regeringens egen webbplats om mänskliga rättigheter står följande att läsa:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”.

I samband med handskakningsdebatten säger däremot Stefan Löfven i riksdagens frågestund:

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson menade till och med att handskakningen bygger på de mänskliga rättigheterna och att det är en fråga om diskriminering att inte hälsa på kvinnor eller män.

Vad är svenskt och vad är värderingar och vad är lag? Skiljer de sig åt eller handlar allt bara om en tolkning av lagar? Det är sannerligen inte enkla frågor.

Ett av de vettigaste inläggen i debatten om svenska värderingar kommer från ett för mig ganska otippat håll, nämligen från Gunnar Hökmark. Han konstaterar att det inte finns några specifikt svenska värderingar utan att det i Sverige råder svensk lag och det således inte handlar om ”tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar”. Han noterar att det vi kallar ”svenska värderingar” ständigt formas av oss själva och därför inte kan fastställas. Det är en ständig omformulering som sedan till viss del ligger till grund för lagstiftandet.

Att slira på den här punkten är alltså, menar jag, att bidra till den värdeförskjutning som Sverigedemokraterna jobbat envetet med i många år att få till stånd. Kanske är det just därför vi fått den nya asyllagen? Samt uppfattningen att inte alla i Sverige ska få syssla med politik. Åtminstone inte i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. ”Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna”, säger Martin Modéus.

Vilken riktning är vi i Miljöpartiet på väg egentligen?


Rädsla styr


Flyg störtar, kommunikationsmaster går av, flygets datasystem fallerar, SJs bokningssystem också, Många eländen inträffar samtidigt, ett allvarligt och flera, möjligen allvarliga men utan personskador. Det spekuleras friskt om sabotage och terrordåd. Många vill inte tro på tillfälligheter och slumpen. När det gäller åtminstone en av telemasterna, har man konstatera sabotage. Röster höjs för bättre säkerhet. Det börjar ropas efter mer skydd, mer kontroll, fler säkerhetslager o.s.v. Utvecklingen går mot mindre öppenhet och frihet, begränsningar av rörelsefrihet, insyn och yttrandefrihet. Snart sagt varje olycka, varje incident, varje grövre brott används som skäl för att lägga mer resurser på övervakning och terrorjakt. Ju mer övervakning, desto mer sofistikerade skurkar. Inga ljusa utsikter. Bakom alltihop ligger som vanligt maktbegär och pengalystnad.

Hellre satsa resurser på miljö, klimat, rättvisa och fred än på krig, försvar, terroristbekämpning och inskränkningar av mänskliga rättigheter. Det är som att säga hellre äter jag själv än ser mina barn svälta, ett gammalt släktskämt. Härligt med öppna dörrar att slå in.

Det fria ordet


Ett viktigt debattinlägg av en rad framstående mediaföreträdare om tryckfrihet och internet fanns i gårdagens SvD. Budskapet var klart: Ett fritt och öppet internet med lika rätt för alla användare. Det är lätt att hålla med och det är ett grymt viktigt budskap i våra tider. Det undgår ingen att makthavare runt om i världen försöker begränsa, censurera och kontrollera internet på alla upptänkliga vis. Huvudsaken för dem är makten inte det fria ordet för människor. Det har förekommit sedan tidernas begynnelse men det är ständigt aktuellt och värt att upprepa även i moderna sammanhang (oops, höll på att skriva kontexter här men hejdade mig i tid) och miljöer.

Själva måltavlan för debattartikeln igår var ett samarbete mellan Telia och Facebook, som är tänkt att ge facebookanvändare en gräddfil till internet hos Telia. Moralen kan förstås diskuteras men Telia är ett aktiebolag och ett aktiebolag är till för en sak, nämligen att generera vinst till sina ägare, det må vara stater eller privata. Alltså behövs politisk handlingskraft här och ny lagstiftning till skydd för det fria internet, helst på EU-nivå men annars åtminstone här hemma. Hoppas debattartikeln och Telias fotfel bidrar till att väcka politikerna.

Det finns avigsidor med internet, visst, det finns näthat, nätbedrägerier, läskig porr, propaganda, lögner, nättroll och mycket annat. Men ett fritt och oberoende internet är ändå bland det viktigaste för demokratin, som någonsin hänt. Det är något som är värt att värna om. Att det inte spelar någon större roll om hundra år, om människan då inte lärt sig att ta hand om planeten på ett hållbart sätt är en helt annan diskussion.

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindrekommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak”i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.






Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  
  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmasteroch slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”(Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna”(Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…


Militäravtal avslutas – tack och lov!

Det krävdes en förolämpande maktdemonstration av Saudiarabien mot utrikesminister Margot Wallström för att militäravtalet mellan våra länder skulle sägas upp. Äntligen!
En seger för alla som kämpar för jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Förhoppningsvis kan Sverige lämna detta bakom sig och nu försöka etablera andra sundare kanaler för konstruktiv dialog med saudierna.

Hursomhelst glädjande besked, men lite trist att det inte kunde komma redan i söndags, den 8 mars...

Frågan är om inte nationalstaten hör till forntiden.

Ingen människa väljer var man föds, men varför har man inte möjlighet att själv välja var på jorden man skall bo efter det att man fötts och man blivit stor nog att fatta egna beslut? Varför har de som är födda på ett visst ställe, som vi har bestämt att kalla ett land mer rätt till detta sk. land än någon annan? Hur kan man resonera att det är bättre att sända människor till misär, till svält, till törst, till förföljelse, fängelsestraff och till och med död än att låta dem bosätta sig där de vill bosätta sig, och dessutom mitt i alltihop hänvisa till ekonomi?! Är inte vårt samhälle lite smått sjukt då finanser blivit viktigare än både nu levande, och framtida människor, djur samt natur? Ett annat parti fick under valrörelsen en hel del kritik för att de i en reklamfilm ställde människor emot varandra. Varför är det mer OK när en moderat minister gör det - i mina ögon är det faktiskt nästan värre, då ministern dessutom är den högste ansvarige inom det gällande området?

Jag är inte helt säker ännu på vad jag egentligen tycker angående nationalstaternas vara eller icke vara, men klart är att jag tycker att medborgarskap och migration måste utvecklas. Vi måste gå mot ett samhälle med öppnare gränser för människor. Man måste ha möjlighet att bosätta sig där man vill och förflytta sig dit man vill. Detta borde rimligtvis vara en självklar mänsklig rättighet men tydligen finns det de som är där emot.

I mina ögon är det ytterst obegåvat att vägra inse att vi rör oss i en annan värld än då nationalstaterna en gång växte fram.

Intressant