Consigliere


Rådgivarrollen är en ansvarsfull roll, om råden gäller betydelsefulla områden. Ju mäktigare huvudman, desto större ansvar för rådgivaren och desto högre krav på gott omdöme och kunskap hos rådgivaren. Och ju mindre intelligenta huvudmän, desto större behov av kloka rådgivare. Världens kanske mäktigaste man, USAs president, skulle verkligen behöva goda rådgivare. Har han skaffat sig det? Nej, han har utsett Steve Bannon och Kellyanne Conway till sina närmaste rådgivare. Bannon är en ultrakonservativ, känd rasist med gammaldags kvinnosyn och f.d. styrelseordförande för den högerpopulistiska nyhetstjänsten Breitbart News. Conway ledde Trumps presidentvalskampanj.

Läste i en amerikansk tidskrift, okänd hittills för mig, The Daily Beast, en intervju, som en Ronald Radosh gjort med Bannon. Bannon citerades bl.a. så här:

“I’m a Leninist,” Bannon proudly proclaimed.
Shocked, I asked him what he meant.
“Lenin,” he answered, “wanted to destroy the state, and that’s my goal too. I want to bring everything crashing down, and destroy all of today’s establishment.”


Ord och inga visor. Det är Bannon, som viskar oftast i den dumdryge presidentens öra. Presidenten har redan under sina första veckor lyckats fatta en lång rad mycket tveksamma beslut, ifrågasatta i vida kretsar. Enligt amerikansk media, läste jag i en SvD-artikel, ligger Bannon bakom alla dessa mer eller mindre korkade, mer eller mindre lagliga beslut.

Som om det inte skulle räcka med Bannon, har Trump skaffat sig dels en pressansvarig person, som okritiskt framför alla twitterlögner ocensurerade, dels en, ja, vad är det nu hon är, Kellyanne Conway, någon sorts hög rådgivare i alla fall. Conway satte ord på lögnen och myntade begreppet alternative facts. Som stöd för presidentens beslut att hindra muslimer att komma till USA, har hon också hänvisat till en påstådd massaker i USA, som faktiskt aldrig ägt rum.

Det ligger väl i sakens natur att nyutnämnda rådgivare är av ungefär samma kvalitet och inriktning som den som utsett dem. Resultatet i det här fallet blir en förfärlig trojka. Till det ska läggas utnämningar av en rad reaktionära och inkompetenta ministrar, vars främsta meriter är att de stött Trump under hans valkamapanj. Utnämningarna möjliggörs och faller tillbaka på hela det republikanska partiet.

Näbbar och klor


Det finns många sätt att utmärka sig på för att skaffa sig popularitet, särskilt om man är mäktig makthavare och behöver det. Det är utmärkande för makthavare att de inte bara vill behålla den makt de skaffat sig utan även öka på den så gott det går. Det är också utmärkande för makthavare att de är skräckslagna för att förlora den makt de tillskansat sig och att de kämpar med alla medel för att behålla den.

Varje makthavare med självaktning har ett altruistiskt alibi för sin makt. Det må vara den högre saken, folkets väl, landets ekonomi eller något annat nobelt ändamål. Det verkar inte spela någon större roll, hur genomskinligt detta alibi är, bara det trumfas (ingen lustighet avsedd här, även om trumf heter trump på engelska) in tillräckligt hårt och länge.

Vissa makthavare gör dumheter varje dag, så många och så dåliga att det börjat bli tröttsamt att bli upprörd. Andra ägnar sig åt krig i grannländer och Mellanöstern. Igår hörde jag på radion, vad politiken i Ryssland, duman, just nu pysslar med. För att återställa den traditionella maktbalansen i ryska familjer, eller hur det nu motiverades, avser det ryska ledande partiet, som har hela makten och gör det som Putin säger, att ta bort eller i varje fall lätta på påföljder för misshandel i hemmet. Akta er i fortsättningen hustrur och barn, för nu ska ni få mer smörj! Det är som vanligt männen som kommer att ägna sig åt denna brottslighet och frekvensen kommer inte att minska efter lagändringen. Det lär inte längre finnas någon politisk opposition alls mot denna utveckling. Hej och hå! Putin, som behöver nationell popularitet mer än på länge, applåderar säkert i smyg, därför att han tror att denna lagändring har en folklig förankring.

Utvecklingen går för tillfället bakåt med stormsteg i stora länder, inte bara i USA tydligen. Är man cynisk, kan man ju säga att det är bättre för många, om Putin låter ryska män ägna sig åt våld inom familjen i stället för på slagfälten. Men i Ryssland utesluter det ena tydligen inte det andra.

Makthavares mentala sikte blir dessvärre lätt låst, en gång härskare, alltid härskare. Apropå det, var det ju en uppvisning av samma sak fast i mikroskala, när Gambias gamla envåldshärskare Jammeh förlorade ett val men försökte ändå, utan att ens påstå något skäl, sitta kvar på rikedom och makt, ända tills han blev handgripligen utlyft.

Mer elände


Israelerna, eller i varje fall Israels regering, är upprörda över att omvärlden fördömer deras olagliga bosättningspolitik och pågående ockupation av land. Av någon outgrundlig anledning menar Israels ledning att alla borde applådera deras annektering av land eller i varje fall låta bli att kritisera det.

Israel må vara ansatt av sina grannar och utsatt för både det ena och andra men det ursäktar inte vad som helst. Krig, behandlingen av palestinier, byggande av murar, bosättningarna på Västbanken kommer inte att lösa Israels problem. Den enda rimliga vägen framåt är en övervakad tvåstatslösning. Nationen Israel skulle ha mycket att vinna på att bidra till en sådan lösning, som förr eller senare måste komma till stånd ändå. Att bosättningarna på Västbanken är olagliga är självklart och fastställt både av israeliska domstolar och världssamfundet. Ockupation är ockupation, oavsett om den pågår på Krim eller Västbanken.

Men risken är väl att inget kommer att förbättras under de närmaste åren med en omdömeslös högerpopulist vid det politiska rodret i USA. Och så finns det ju lite annat att ta hand om i Mellanöstern efter sex års krig i Syrien, pågående inbördeskrig i Afghanistan och Irak, maktkampen mellan sunni och shia, Saudiarabien och Iran. Hej och hå! Hur ska det gå? Där finns mycket att hantera. Man kan undra, vem som ska göra det. Så lite man egentligen vet. Makthavare som gör vad som helst för att behålla eller få mer makt, krigshetsare som skyller på varandra och quasireligiösa fanatiker borde i stället ägna sig åt jordens verkligt stora problem med uppvärmning, miljöförstöring och överbefolkning. Lätt att säga...

En sorglig föreställning


Hörde på radion igår ett tankeväckande och och faktiskt alldeles avskyvärt inslag i nyhetsflödet. Vid ett politiskt möte anordnades någon sorts skenrättegång med åhörarna som domare och en ledande partifigur som åklagare. Den misstänkte var en politisk motståndare. Det hela var en ren häxjakt, där frågor om allehanda brott ropades till den alltmer upphetsade åhörarskaran, som skanderade sitt bifall allt högre och alltmer hysteriskt. Varje anklagelse ledde till bifall. Mobben övergick så småningom till att skandera påföljder. Föreställningen var från början till slut riktad mot en enskild, för det här auditoriet misshaglig och givetvis frånvarande person.

Så där ungefär gick det till på de amerikanska republikanernas konvent, när de gav sig på sin huvudmotståndare Hillary Clinton. Hon var verkligen inte vatten värd, ännu mindre sakliga eller rättvisa argument eller minsta tveksamhet, när det gällde massor av påstådda brott och oegentligheter inklusive vållande till många människors död. Åklagaren som ledde föreställningen hette Christie och regissören var den republikanske presidentkandidaten, no doubt. Turkiske Erdogans hantering av sina politiska motståndare framstår som rena barnleken jämfört med de amerikanska republikanernas osmakliga föreställning. Och föreställningen är ändå bara fortsättningen på framträdanden av privatpersoner, som släppts fram på konventet för att påstå att Hillary Clinton orsakat deras anhörigas död.

Spektaklet gav associationer till hemska förebilder. Den uppiskade och hatiska stämningen gav en obehaglig försmak av vad USA och världen har att vänta, om Trump skulle väljas till president. Det är meningslöst att tala om vett och sans, omdöme, etik, fair play, legala gränser och demokratiska spelregler, när det gäller den här typen av maktkamp. Den sker på liv och död, utan hämningar och med alla medel. Den hägrande makten motiverar vad som helst.

Makt


Qandeel Baloch från Pakistan mördades i fredags. Mördaren var hennes bror, som erkänt brottet utan ånger. Qandeels brott var att hon på sociala media framfört synpunkter på kvinnors rättigheter. Enligt SvD har hon skrivit bl.a. "Som kvinnor måste vi stå upp för oss själva. Som kvinnor måste vi stå upp för varandra". Det var hennes brott. Enligt brodern är det ett allvarligt brott att bara ha den uppfattningen, så allvarligt att det förtjänar dödsstraff, exekverat utan rättegång och av vem som helst. Det är inte svårt att övertyga var och en om, hur långt från rim och reson broderns förhållningssätt är.

Men makt är makt. Har man den, släpper man den inte ifrån sig utan vidare. Det gäller såväl politiska, ekonomiska och militära makthavare som män i förhållande till kvinnor. Skrapar man på skalet till makten, måste man vara beredd att tåla repressalier, inte minst i Pakistan men verkligen inte bara i Pakistan. Makthavare är känsliga själar. Att kuva oppositionella, det må vara undersåtar, fredsälskare, fattiga eller kvinnor, är lika naturligt för makthavare som att äta frukost för den som har mat. Det är väl lite bättre i demokratier men makthavare är makthavare, var de än finns.

På senare tid har det börjat dyka upp allt oseriösare och allt mer reaktionära makthavare och organisationer för sådana. Nära band till nazism och fascism har blivit vardagsmat. De nya maktaspiranterna på politikens avigsida längst ut till höger visar upp sig på många håll i världen, inte minst i Europa, även i Norden. Det finns Gyllene gryning, Front National, Jobbik Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och många liknande, det finns Trumps, Johnsons, Erdogans, Putins och massor av politiska opportunister. En del av dem tar sig makten själva men det egendomliga i dessa tider är att breda folkopinioner i många länder vill ha just den typen av makthavare, så gärna att man på vissa håll faktiskt röstar på dem eller säger att man vill rösta på dem i fria val.

Hur kunde det bli så här? Krig, klyftor, maktmissbruk, flyktingströmmar, det finns mycket att diskutera, mycket som alla, som stöder extrema politiker eller partier, borde ha funderat på och diskuterat. Om man har en fårhjord och får en tacka att hoppa utför ett stup, sägs det att resten av hjorden följer efter. Tror jag. Men människor anses ofta vara klokare än får.

Underdog-perspektivet

Så länge jag minns har jag alltid identifierat mig med alla de som varit offer för maktutövning av olika slag. Jag har alltid tagit ett underdog-perspektiv. Alla förtryckta har jag tagit i försvar, oavsett om det rört sig om barn, kvinnor, djur, nysvenskar, hbtq-personer, tredje och fjärde världens folk eller andra som far illa. Där ligger mycket av drivkraften bakom mitt engagemang i en rad frågor. Som ett led i detta har jag även strävat efter att förstå förtryckets mekanismer ur alla möjliga synvinklar.



Mannens dominans över kvinnan hänger ihop med människans dominans över naturen


För att till fullo förstå förtrycket av människor, behöver vi också förstå förtrycket av naturen.
Val Plumwood

Den australienska ekofeminsten Val Plumwood gör en i mitt tycke en inressant maktanalys där hon ser en parallellitet mellan mannens dominans över kvinnan och människans dominans över naturen. Här är en kort sammanfatting ur Val Plumwoods kapitel Androcentrism and Anthropocentrism i antologin Ecofeminism - Woman, Culture, Nature, red Karen J Warren(1997)

Kännetecken på androcentriskt perspektiv(mannen som norm)
1. Grundläggande uteslutning genom att de Andra ses som både underlägsna och radikalt annorlunda
2. Homogenisering, "likgörande", där den Andra framställs som stereotyp och utbytbar
3. Förnekelse, där den Andra placeras i bakgrunden och presenteras som oväsentlig
4. Införlivande. Den andra definieras i förhållande till det Första, som avvikande
5. Instrumentalism. Den Andres självständiga bidrag nedvärderas eller förnekas

Kännetecken på antropocentriskt perspektiv(människan som norm, ofta identisk med en man)
1. Grundläggande uteslutning. Antroprocentrisk syn där naturen ses som något radikalt annorlunda än människan och är hyperseparerad från henne.
2. Homogenisering. Skillnader mellan arter ignoreras. Allt i naturen ses som lika, t ex i avsaknad av medvetande.
3.Förnekelse. Naturen förvandlas till bakgrund och bortser från dess behov när beslut ska fattas. Beroendet av naturen förnekas systematiskt.
4. Införlivande. Naturen ses som en negation till människan, avsaknad av mänskliga kvaliteter.
5. Instrumentalism. Naturen självständiga handlande förnekas och underordnas. Den har bara ett värde om den tjänar mänskliga intressen.

Dessa tankar utvecklar Val Plumwood än mer i boken Feminism and the Mastery of Nature (
1993).