Svensk förbrukning av kött ökar

Förpackat kött i mataffär

Förbrukningen av kött låg 2016 på 87,7 kilo per person och år, en ökning med ett halvt kilo jämfört med 2015, rapporterar Jordbruksverket.

Trots ett ökat intresse för vegetarisk mat stiger köttkonsumtionen. Positivt nog omfattas inte nötkött, men intresset för fågel stiger. Omfördelningen tror Jordbruksverket beror på ett allt större hälsofokus och rekommendationer att minska konsumtionen av rött kött.

I sifforna på förbrukning igår även det vi inte äter, så som ben och annat svinn i livsmedelskedjan.

Jordbruksverket menar även att klimatdebatten kan ha gynnat förbrukningen av ägg och fågel, som båda ökat det senaste året. Mattrender, produktutveckling och konsumentpriser framhålls också som faktorer som påverkat konsumtionen.

Trots att kyckling är mer klimatsmart än nötkött är ökningen ett stort problem, enligt WWF:

Trenden med ökningen av kycklingkött är problematisk. Kyckling har fördelar ur ett enskilt klimatperspektiv men kycklingproduktionen har även stora utmaningar eftersom det bland annat går åt mycket mark för att producera foder till djuren. Det är också särskilt allvarligt när man ser till den ökade importen av kyckling, säger Anna Richert, matexpert på Världsnaturfonden WWF i ett pressmeddelande.

Mer produktion förväntas, politiska initiativ saknas

När det gäller den inhemska köttproduktionen tyder de höga priserna på fortsatt hög efterfrågan, och att det finns plats för utökad försäljning av svenskt nöt- och griskött.

Det övergripande målet med regeringens livsmedelsstrategi är att den totala livsmedelsproduktionen bör öka och motsvara konsumenternas efterfrågan på konventionell och ekologiskt, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås och att produktionen ska bidra till hållbar tillväxt.

Trots detta missar Sverige 14 av 16 miljömål, bland annat begränsad klimatpåverkan och tidningen Effekt skriver att det saknas politiska initiativ från regeringen för hur man ska minska svenskarnas köttkonsumtion.

Annars då?


Läste i SN häromdagen om att cheferna för Skavsta och för flygbolaget Norwegian, Steinmetz och Kjos, gnäller över förslaget till miljöskatt för flyget. Man lyfter fram hot om nedläggning, om skatten blir verklighet. Ingen av dessa chefer nämner ett ord om miljö eller klimat. De tycker väl inte att det är deras uppgift. Man kunde annars önska sig att även en flygbolagsmogul kunde höja blicken. Skulle inte både Kjos och Steinmetz vinna poäng på att åtminstone fundera över grunden för hela saken, om och i så fall varför en flygskatt behövs och hur flyget annars ska hantera klimatproblemet? Men min gissning är att de här gubbarna tycker: Inte alls.


Så, till ett annat ämne. Jag var och handlade igår. Vi använder oss av en av byns tre livsmedelsaffärer, Hemköp på Stopp. Det beror mest på att vi gillar deras frukt- och grönsaksavdelning, som är överlägset bäst i byn. De tre etablissemangen, som finns, Konsum, ICA och Hemköp, är nästan egendomligt "vältajmade" med varandra. Öppettiderna är exakt lika, priserna på samma nivå och utbuden, ganska lika. Inget lågprisalternativ finns i Gnesta. Vid senaste besöket på Stopp köpte jag en mango, en avocado och några ekologiska apelsiner. Kilopriserna räknade jag ut med hjälp av hushållsvågen och "räkneappen" i datorn till 38 kr för mangon, 48 kr för apelsinerna och 107 kr för avocadon. Å andra sidan betalade jag en tia per kilo för vitkålen. Priserna indikerar att man kanske ska handla frukt och grönsaker med lite större förståelse för säsongvariationer. En avocado, som inte var i allra bästa skick och vars vikt till en betydande del avser en oätlig kärna, som man alltså också betalar kilopriset 107 kr för, är inte det smartaste köpet just nu. Kilopriset för ganska torra, små vitlökar var 129 kr. Oskalade sesamfrön i paket, alltså inte färskvara, kostade 63 kr/kilo. Ändå tycker vi alltså att den här frukt- och grönsaksavdelningen är det bästa som finns lokalt. Och så är det väl förresten typiskt "panschisar" att klaga på, hur dyrt allt blivit.

Nobelpris och höns


Att Bob Dylan utsetts till årets nobelpristagare i litteratur är lika förvånande som att ekologiska ägg skulle vara mer hälsovådliga än ägg från burhöns.

Skälet till det förstnämnda är att jag, som väldigt många andra svenskar, trots Chuchill och Alexijevitj, uppfattat nobelpriset i litteratur som något för seriös, ofta svårtillgänglig, finlitteratur snarare än för texterna i en rockstjärnas sånger. Dylan må vara socialt inkompetent men han är rockvärldens eller protestsångarnas eller singersongartisternas superikon sedan ett halvt sekel. I eftersnacket, som pågår för fullt, tycks media ägna mer tid åt Dylans personliga uppträdande än åt det han fick priset för. Säg vad ni vill, ni finkulturens fanbärare men Dylan har varit en viktig och spännande del av livet för flera generationers ungdomar, som sedan fortsatt att lyssna på honom genom livet. Alla vi som sett honom eller klipp från konserter vet att den här personen har otroligt mycket att komma med i sin låtskatt och sin sång men lite, egentligen ingenting, att tillföra av personlig utstrålning. Men de, som tror att man måste vara väluppfostrad, charmerande och kommunikativ för att förtjäna Nobelpriset, är tack och lov få.

Skälet till det sistnämnda skulle vara, läste jag i ett debattinlägg i SvD av några för mig okända hönsintressenter, att de "ekologiska hönsen" måste utfordras med fiskmjöl, som innehåller för mycket dioxiner och andra gifter. Undertecknarna hävdar att inget alternativ till fiskmjölet finns och att ingen annan utväg finns än att sluta med de ekologiska äggen och övergå till att äta ägg från burhöns. Jag hör till den skara av "lurade" konsumenter, som haft det klena omdömet att köpa ekologiska ägg, så jag ska väl känna mig riktigt dum nu. Varför gör jag inte det då? Så miljöpartist jag varit i decennier, måste jag på stående fot (eller så här dags snarare på sittande stol) medge att jag inte har fakta för att rakt av bemöta debattinlägget på ett sakligt sätt. Men att det här inte är hela historien om ekologisk hönshållning och att ekonomiska motiv till valet av det ena eller andra produktionssättet spelar roll för äggproduktion precis som för alla andra konsumentprodukter, är jag ändå helt övertygad om. Lika övertygad som jag är om att modern hönshållning i bur inte erbjuder hönsen ett värdigt liv. Fortsättning lär följa.

Kräftor kräva dessa drycker!


... Så propagerade Albert Engström mot spritförbud inför en folkomröstning för snart hundra år sedan.

Kräftor har sina traditioner eller rättare sagt våra traditioner, som är gamla och del av den svenska matkulturen. Numera är det inte tvång för statare att äta kräftor. Nu är det mera fråga om stora sällskap, larviga hattar, snapsvisor, mystiska kokrecept, öl och nubbar, olika ät-tekniker.

I lilla sjön, som vi bor vid, finns kräftor, signalkräftor som planterats in för några decennier sedan. Inget fel på dem men det finns väldigt många, som är alldeles för små för att duga till ätning. Det spekuleras om orsaken och vad man gör med dem. Matbrist eller för få fiender. Slänga tillbaks dem i sjön eller ha ihjäl dem. Vi väljer det förstnämnda. Kräftorna är inte jämnt spridda i sjön. Man kan lägga ett antal burar utan att få en enda kräfta, om man inte väljer rätt ställe. Vissa, som varit med länge runt sjön, vet bättre än andra var det är. Det gäller, har jag förstått, att hitta ställen, där botten är stening snarare än dyig. Kräftorna gillar dessutom vissa delar av sjön bättre än andra.

Personligen är jag ganska måttligt intresserad av kräftor. Kalasen kan vara kul förstås men behöver ju inte vara det. För min del räcker det att äta kräftor en gång per säsong och blir det ingen gång, sörjer jag inte för det. Av gammal vana äter vi själva kräftor, om vi alls gör det, i augusti eller september. Kräftorna har för oss fördelen att vara det enda skaldjur man kan fånga hemma. Krabba är nästan godare men även krabba räcker att äta vid något enstaka tillfälle per säsong. Räkor är riktigt gott precis som hummer och havskräftor. Ostron är spännande. Musslor är ok men lite tråkiga. För alla skaldjur gäller i ännu högre grad än för andra livsmedel att de måste ha särskilt hög kvalitet. Det är oftast något festligt och särskilt högtidligt med att äta skaldjur. Så där ungefär tycker jag om skaldjur, om någon till äventyrs undrade.

En av de första associationerna, när det gäller kräftor är väl annars Engströms affisch med rubrikens upplysning och med självporträttet, där han pekar på ett snapsglas.

Kött och fisk


En vacker sommarmorgon igen. Vi ska väl snart passa på att fiska lite igen, även om det är ganska varmt. Storsjön är en fiskrik sjö. Det finns abborre, gädda och gös, särskilt gös finns det gott om. Fina, lagom stora gösar får vi på nät hur lätt som helst. På fyra, fem nät blir det för det mesta ett tiotal fina gösar och någon gädda och någon abborre. Vi har haft gös i frysen hela vintern efter förra årets fiske. Gös anses vara en fin fisk. Det är den också men, ärligt talat, beror det väldigt mycket på, vad man gör med den, för den smakar inte så himla mycket. Gösen är fin, kritvit och mjäll i köttet men den är inte som gädda, makrill eller lax som har tydlig smak.

Det finns t.o.m. kräftor i Storsjön, signalkräftor förstås men ändå. Det går att fånga några, om man är ihärdig men grannen är duktigare på det än vad vi är. Vi skyller på att han faktisk är född här, nära sjön, så han vet var burarna ska läggas. När vi lägger våra nät nära ett ställe med lite stenig botten, får vi kräftor i näten också. Ett par gånger har vi fått sutare och en gång fick vi en lake. En lake, i Storsjön! Kräftorna, sutarna och laken fick återvända till sjön, till djupet, höll jag på att säga men det finns inga större djup i Storsjön. På en urgammal karta såg jag att på Storsjöns västra sidan någonstans är det lite djupt. Jag minns inte nu men jag tror det stod mellan 20 och 30 meter. I övrigt är det väl klart mindre än 10 meter överallt och gott om grynnor.

Fiske är en sak, jakt en annan. Här nere på bondvischan är jakt en populär hobby. Under jaktsäsong är det tätt mellan puffrorna och folk i kamouflagekläder. Hustrun och jag har också jägarexamen och gevär men vi jagar inte. Vi har inga invändningar mot jakt i och för sig, så länge den sköts på ett vettigt sätt. Men den sortens verksamhet passar i storskogen, inte i områden med bebyggelse överallt inom synhåll. Att ha folk med skarpladdade bössor inpå husknutarna känns inget vidare. För min del gillar jag över huvud taget inte tanken på att skjuta ihjäl djuren därute men jag har inget principiellt emot att äta viltkött. Numera gäller det ju av andra skäl att hålla igen på konsumtionen av kött, särskilt nötkött och det industriellt producerade. Vi gillar trenden och det är numera sällan vi köper sådant kött.

WWF har sina fisk- och köttguider (de finns på nätet) för dem som vill veta detaljer om, vilken fisk och vilket kött man bör och inte bör köpa. För fisk gäller MSC eller AFC. Den odlade kanske kommer från den här odlingen i Sognefjorden, som vi passerade nyligen.

Bantning


Nu har hustrun och jag ägnat oss åt LCHF under ett halvår. LCHF (low carbon high fat) är en bantningsmetod, som går ut på att man inte äter socker och andra kolhydrater men kan äta allt annat, däribland kött, fisk och mejerivaror. Vi har inte hållit oss till 100 % till bantningsreglerna men ändå följt dem ganska strikt, särskilt vissa av oss. Vi äter inte potatis och andra rotfrukter men fuskar ibland lite med någon morot eller rödbeta. Vi äter inte bröd och pasta. I stället för bröd äter vi frökakor som gräddas i ugn med fiberhusk för att hålla ihop. Bröd kan man sakna lite. Nybakat bröd är en delikatess. Goda mackor finns det gott om i många sammanhang. Pasta tycker jag ibland är synd att vi inte får äta, för det finns så många goda pastarätter. Ris gör inget att vara utan, tycker jag, utom för suschi, som jag gillar. Potatis saknar jag mindre än jag hade trott att jag skulle.

Jag vill minnas att jag skrivit om bantning tidigare här på bloggen, så jag ska inte uppehålla mig vid fler detaljer.

Själva syftet med vårt LCHF:ande är förstås att gå ner i vikt. Det lyckades till en början. Jag gick ner 7-8 kg och det gick relativt fort. Men där avstannade viktminskningen, trots att diethållningen fortsatte. Och jag har hittills lyckats undvika att gå upp igen. Sannolikt skulle jag nu behöva övergå till någon annan bantningsmetod, om jag vill gå ner ytterligare. Nu är jag inte mer än några få kilo från mitt mål, så det kan tänkas att det inte blir någon ny metod för mig.

Det är märkvärdigt att vi lever i så goda tider och i ett så gott land att allt fler i befolkningen behöver banta i stället för att gå hungriga.

Liberal köttsyn


För vissa politiker sviktar förtroendet redan från början, redan innan de yttrat sig i någon ny fråga. Fördomar kallas sådant för. Ville man spetsa till det, skulle man säga att alla politiker hör till den kategorin men riktigt så fördomsfull är inte ens jag. Men en politiker, som jag instinktivt alltid utgår från att han har fel, när han tar till orda, är Liberalernas Carl Hamilton. Han kallar sig Carl B Hamilton, antagligen för att skilja ut sig från andra Carl Hamilton. Hamilton uttalar sig allt som oftast mycket självsäkert, kategoriskt och ibland rent av raljerande. På anglosaxiskt manér skulle man kunna kalla honom a pompous ass men det vore mig fjärran att ta till sådana uttryck. Hur som helst, är han en sann borgare.

Senast jag hörde något om Hamilton, hade han uttalat ha sig i ett debattinlägg i DN, läste jag i SvD igår. Det handlade om importerat kött, vilket han menar att svenska media behandlat illa i vissa reportage, tydligen var det i DN och SVT. Han kallar det den svenska köttprotektionismen. Tala om luftsving! Vad Hamilton egentligen är ute efter, framgår inte av SvD-reportaget. Kanske menar han att svenska lagar om djurhantering, djurskydd m.m. går för långt. Kravet på ursprungsmärkning av kött i restaurangbranschen gillar han i varje fall inte. Av någon anledning. Så här uttalade han sig bl.a. om det han kallar motståndet mot importerat kött: Det bidrar till att människor tvingas fly sina hemländer. Här passar något annat ord bättre än luftsving. Huvudlöst, kanske.

Varför är alla så upprörda ?

Efter första programmet med VEGORÄTT i SVT så har det blivit rätt många upprörda reaaktioner.

Maria G Francke skrev i Sydsvenskan :

Efter en halvtimma låg jag i fosterställning och kved: rädda mig, ge mig kött.
Det är ett generande flum som står i vägen för själva matlagningen, och det värsta är att det hade kunnat styras upp på manusstadiet och i själva produktionen. Programledarna är icke alls oävna som just det, de är bra framför kameran, de är pedagogiska och förklarar sina moment, de är inspirerande. Men det är på den sistnämnda punkten som det slår över: det finns inga gränser för hur nyttigt, vackert och gott allting är.

GrönkålJag förstår inte hur avsnitt 1 leder till fosterställning och kvidande eller att man vill äta kött. Jag håller med om att det var väldigt hurtfriskt och nyttigt och snyggt. Men det är knappast något man bara kan säga om VEGORÄTT. Har inte sett liknande reaktioner när Ernst eller Plura lagar mat.

Karolina Fjellborg skrev i Aftonbladet :

Galopperande grönt vansinne i ”Vegorätt”. Jag undrar så mycket när jag ser det här. Om det är meningen att vi ska bli inspirerade eller kväva oss själva med skämskuddar så att världen blir av med åtminstone ett par köttätare. Varför programledarna tar på och hänger på varandra, och står jättejättenära, lite bakom eller lite framför varandra, hela tiden, matar varandra och fnissar omotiverat. Man bara väntar på att det hela ska urarta i sådana där kuddkrig som tjejer har i manliga fantasier.

Jag vet inte vad det är för manliga fantasier Karolina menar. Känns lite som beröringsskräck och lite homofobi. Enligt SVT är målgruppen kvinnor mellan 18-35 år. Det är nog svårt att göra ett program för alla speciellt som det egentligen inte bara är underhållning utan egentligen en viktig fråga som både gäller etik och klimat. Rent av politik.

Malin Wollin skrev i Aftonbladet skriver :

”Vegorätt” inte rätt för radhusvegetarian. Att vara vegetarian måste inte vara ett livsstilsval. Många av oss vegetarianer är precis som alla andra med den skillnaden att vi inte äter upp våra vänner. Vi ska inte krångla till det, köttisarna tycker redan att det låter helt hopplöst svårt.

Att inte äta upp våra vänner är väl ett livsstilsval. Målgruppen var inte alla och inte heller ambitionen att omvända alla köttätare. Malin konstaterar :

Tanken bakom ”Vegorätt” är så god och grön men är lika verkningsfull som att göra ett program för att öka miljömedvetenheten och bara berätta om hur man bygger sitt eget hus av hästspillning. Det är för hardcore SVT, ”Vegorätt” är helt enkelt lite för rätt.

Det är kanske det som är problemet att VEGORÄTT är helt enkelt för rätt. Linda McCartney sa en gång att om slakterier hade glasväggar skulle många fler vara vegetarianer. Det tror jag stämmer och det är kanske det som krånglar till det eftersom i stället för att ändra sin livsstil så fortsätter man med köttnormen och lever med dåligt samvete och då försvarar man sig med ibland mycket dåliga argument.

Många har kommenterat programledarna. De var töntiga, söta, flamsiga, grönkål och bär i håret …
Kanske beror en del reaktioner på att programledarna var två unga starka kvinnor som tog plats?

Alla dessa reaktioner av ett enda avsnitt bådar ändå gott. Fyra kvar och då kan kanske det blir än mer diskussion om varför ”vego är rätt”.

Givetvis spelar nog det faktum in att det är först nu, 2016, som det blir ett vegomatlagningsprogram. Förväntningarna har byggts upp under lång tid. SVT har uppvaktats många gånger i flera år för att de skulle göra ett VEGO-program.

I ärlighetens namn blev jag själv lite upprörd eftersom jag direkt efter programmet tyckte att bilden av en vegan var lite av en nidbild. Jag har nu lugnat ner mig och ser fram emot nästa avsnitt. Rimligen blir det fler program efter VEGORÄTT eftersom det ligger helt rätt i tiden. Visar sedan SVT, Cowspiracy, blir det nog än fler reaktioner. (Kan ses på Netflix eller laddas ner från cowspiracy.com.)

Det är nog lite optimistiskt att tro att fem avsnitt kommer att omvända världen. Men att ett enda program kan beröra och uppröra så många bådar ändå gott. Det är precis som med kultur.

Pratar vi om våra reaktioner kan vi kanske påverka våra livsstilar i rätt riktning så att kommande generationer inte behöver åka till andra planeter för att överleva.

Share on Facebook  Post on Twitter