"Jag tar ingen skit längre"

Foto: Mats Sandström

Frida Anderssons nya skiva, Den som letar efter guld, släpps idag! När snön yr utanför fönstret, blandat med hårt och kallt regn, så värmer skivan gott. Nu i vinter blir det turné och hon gästar även Emil Jensen under hans konserter i Varberg, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Här nedan berättar Frida om sin uppväxt, om resor och musiken. 

Du är uppväxt i Ekenäs i södra Finland, hur var din uppväxt?
- Jag är näst yngst i en syskonskara på fyra. Min barndom var fylld med musik och kreativitet. Jag gick Waldorf skola hela lågstadiet och har haft en väldigt härlig uppväxt i en finlandssvensk småstad.

Vem var du när du växte upp?
- Jag var en typisk lillasyster. Trodde på allting min storasyster Emma sade och såg upp till henne. Min äldsta syster är 44 och min yngsta är 21 och hon som är närmast mig i ålder är idag 30 år. Så vi har en bred vidd på åldrarna och är samtidigt varandras bästa vänner. Jag sade redan när jag var 4 år att jag skulle bli sångerska till mina föräldrar. Jag var definitivt en dagdrömmare. I lågstadiet blev jag väldigt utfryst och mobbad, vilket ledde till att jag bytte skola till högstadiet. Nu i efterhand kan jag se tillbaka på tiden och förstå att jag blivit ganska stark i mig själv efter den jobbiga tiden. Jag tar ingen skit längre och avskyr oärlighet och falskhet.

Berätta om din nya skiva, Den som letar guld
- Det tog mig nästan tre år att göra den och man kan i stora drag säga att jag under skivprocessen gick från singel till sambo. Titelspåret syftar på att landa rätt och resan dit. Det är en ganska avskalad skiva, med texten i centrum. Finlandssvenska i centrum, kan man säga.

Du har med två covers på skivan, För dig av Lars Winnerbäck och Tack av Bo Kaspers Orkester, varför valde du just de låtarna? 
- De låtarna är två covers som jag fallit särskilt mycket för. Jag har tagit dem till mig på ett sätt som gör att det känns som att dom är mina. Känslan i låtarna och melodierna och lyriken har berört mig och jag tyckte att de passade in på albumet. Det är otroligt inspirerande att göra tolkningar av andras låtar också!

På nya skivan gästar just Bo Sundström, hur fick ni kontakt första gången? 
- Det var 2013 när jag hörde av mig till Bo Kaspers Orkester och frågade om jag skulle kunna få vara förband åt dem när de spelade i Finlandiahuset i Helsingfors. Jag hade precis släppt mina första singlar på svenska och var ivrig och förväntansfull. Då svarade Bosse mig att han inte gillade tanken på förband men att jag gärna fick följa med bandet som gästartist på deras Norden turné. Det betydde otroligt mycket för mig. Efter det har vi blivit goda vänner och så blev det att han gästar på min skiva, vilket varit ett fantastiskt kul samarbete!

2007 släppte du ditt första album, Busy Missing You, hur ser du på den skivan idag? 
- Jag är stolt över allting jag gjort. Jag ser tillbaka på första skivan, lite nostalgiskt. Jag minns hur jag kände mig då, hur jag mådde och vad jag tyckte och tänkte. Det är verkligen en känsloresa varje gång jag gjort en skiva. Samtidigt som man simmar på i en fristad man bygger upp själv, vill man att det ska komma på burk så bra som möjligt. Det som skiljer sig i hur jag jobbat på mina skivor är att jag i och med när jag började skriva på svenska, spelat in hela albumen live. Dvs. utan egentliga omtagningar och klippa-klistra. 

- Jag fokuserar inte över huvudtaget på att det ska låta ballt, ”i tiden” eller kommersiellt. Jag berättar mina historier med mina melodier på mitt sätt och hoppas innerligt att det når hem till lyssnaren på det sättet. Jag är uppvuxen med viskultur. Där står just tolkningen alltid i fokus, snarare än en image eller artisten själv.

Du skriver även poesi, är det något du funderat på att ge ut i någon form? 
- Jag har alltid ett anteckningsblock i väskan. Jag föredrar att skriva mina låtar med penna och papper, snarare än på datorn eller i telefonen…Jag har en hel del material, vem vet…

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Svår fråga. Jag gillar ”vidunderlig”, ”sammelsurium” och ”drömlänges”, det sistnämnda ett ord jag själv kommit på.

Läser du mycket själv? 
- Jag är inte en sån som plöjer igenom böcker, men jag läser och begrundar ofta låttexter. Älskar att skriva alla typer av texter.

Vad skulle du säga att musiken betyder för dig? 
- Allt. Man kan säga att jag lever av, men och på musiken.

När är du som mest kreativ?
- När jag minst anar det.

Nu i november blir det turné. Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills i din karriär? 
- Jag bär med mig ett gäng guldkornskonserter i minnet. Det var häftigt att spela med Bo Kaspers Orkester på sitt sätt, på ett annat sätt otroligt att få spela i Kina med mitt engelska material för 10.000 pers i publiken på festivaler. Det jag brinner för mest är ”knappnålsgiggen”. Då stämningen är vibrerande och det är så tyst under låtarna så man skulle höra om en knappnål föll i marken. När man ser någon i publiken i ögonen och ser hur den blir berörd av en låt. Det är det jag brinner för. 

Du har åtminstone två gånger skänkt pengar till organisationen Kvinna till kvinna mot att dina fans delat din musik. Vill du berätta lite om det? 
- Jag kom på den idén när jag skulle lansera en singel. Att för varje delning av mitt inlägg av musikvideon på Facebook skulle jag skänka 10kr till Kvinna till Kvinna. Det är helt otroligt hur det tog fart. Jag är så glad över den idén och har bestämt mig för att i fortsättningen alltid marknadsföra min musik på det sättet. Att erbjuda någonting bra till den som ”hjälper mig”. Tillsammans kan man göra något bra och många bäckar små. 

Jag har fått uppfattningen att du reser ganska mycket, är det under resorna du hittar inspiration? 
- Jag älskar att resa. Absolut! När jag reser älskar jag att fantisera att jag bor/kommer från staden jag befinner mig i. Jag vill känna in och förstå, flyta med och hänföras av nya kulturer och platser. Det är så befriande och fyller mig med inspiration och nyfikenheten är total.

Vilken är den finaste resa du gjort?
- Det är absolut den jag är på nu, varje dag.

Det börjar snart bli dags att sammanfatta det här året, vad är det bästa som hänt dig under året, personligen och som artist?
- Jag har blivit sambo! Min skiva har blivit klar. Och så har jag blivit god vän med Emil Jensen som jag ska turnera med i vinter.

Lyssna på Den som letar efter guld här nedan. 

Nobelpris och höns


Att Bob Dylan utsetts till årets nobelpristagare i litteratur är lika förvånande som att ekologiska ägg skulle vara mer hälsovådliga än ägg från burhöns.

Skälet till det förstnämnda är att jag, som väldigt många andra svenskar, trots Chuchill och Alexijevitj, uppfattat nobelpriset i litteratur som något för seriös, ofta svårtillgänglig, finlitteratur snarare än för texterna i en rockstjärnas sånger. Dylan må vara socialt inkompetent men han är rockvärldens eller protestsångarnas eller singersongartisternas superikon sedan ett halvt sekel. I eftersnacket, som pågår för fullt, tycks media ägna mer tid åt Dylans personliga uppträdande än åt det han fick priset för. Säg vad ni vill, ni finkulturens fanbärare men Dylan har varit en viktig och spännande del av livet för flera generationers ungdomar, som sedan fortsatt att lyssna på honom genom livet. Alla vi som sett honom eller klipp från konserter vet att den här personen har otroligt mycket att komma med i sin låtskatt och sin sång men lite, egentligen ingenting, att tillföra av personlig utstrålning. Men de, som tror att man måste vara väluppfostrad, charmerande och kommunikativ för att förtjäna Nobelpriset, är tack och lov få.

Skälet till det sistnämnda skulle vara, läste jag i ett debattinlägg i SvD av några för mig okända hönsintressenter, att de "ekologiska hönsen" måste utfordras med fiskmjöl, som innehåller för mycket dioxiner och andra gifter. Undertecknarna hävdar att inget alternativ till fiskmjölet finns och att ingen annan utväg finns än att sluta med de ekologiska äggen och övergå till att äta ägg från burhöns. Jag hör till den skara av "lurade" konsumenter, som haft det klena omdömet att köpa ekologiska ägg, så jag ska väl känna mig riktigt dum nu. Varför gör jag inte det då? Så miljöpartist jag varit i decennier, måste jag på stående fot (eller så här dags snarare på sittande stol) medge att jag inte har fakta för att rakt av bemöta debattinlägget på ett sakligt sätt. Men att det här inte är hela historien om ekologisk hönshållning och att ekonomiska motiv till valet av det ena eller andra produktionssättet spelar roll för äggproduktion precis som för alla andra konsumentprodukter, är jag ändå helt övertygad om. Lika övertygad som jag är om att modern hönshållning i bur inte erbjuder hönsen ett värdigt liv. Fortsättning lär följa.

Åsa Grennvall – Jag håller tiden


Jag minns hur berörd jag blev av Deras ryggar luktade så gott. Nu, två år senare, släpper Åsa Grennvall Jag håller tiden . Båda böckerna behandlar samma tema, känslomässig försummelse, bortvända föräldrar. Den här boken är som en andra del av en uppgörelse. I förra boken handlade det mest om berättarjagets mamma, här är det relationen till pappan som behandlas. Hon vill verkligen att relationen till pappan ska fungera, om inte annat så i alla fall för hennes barns skull, men pappan tycks vara helt ointresserad och kommer på bortförklaring efter bortförklaring för att inte träffa henne. Längtan efter någon slags fungerande relation kammar hela tiden noll. 

Berättarjaget berättar att hon alltid håller tiden, men inte när det kommer till känslor. Där blir hon aldrig klar. Hon får ofta höra saker som ”Jag trodde att du hade släppt det där!” och ”Tänker du på det fortfarande!?”. Själv fungerar jag lite på samma sätt och det är intressant det där, vissa kan släppa saker meddetsamma medan andra bär runt på dem länge, ibland kanske hela livet. Det är just det där, att släppa taget samtidigt som en längtar efter det motsatta. Längtan efter att få spela roll. 

Kan en förlora något en aldrig har haft, en aldrig har fått? funderar jag på när jag läser boken. Det finns ett kapitel i boken som handlar om Solvalla, berättarjaget har slitit för att verkligen få träffa sin pappa när han nu är på besök i Stockholm, de kommer överens om att ses men när hon väl kommer till Solvalla stänger pappan av mobilen, det som ledde till klösmärken på spjälsängen, något som beskrevs i Dina ryggar luktade så gott, fortsätter i vuxen ålder. Föräldrar som inte bryr sig, som vänder sig bort. Det kanske fungerar att ses ibland, när det är bekvämt för dem, när det är på deras villkor, men inte annars. Åsa Grennvall har i flera av sina böcker visat att även om det är på ett visst sätt för de allra flesta så är det inte så för alla och det är så viktigt att komma ihåg det, att ta in det. Även i det självklara finns fläckar som är så viktiga att se. Det är en både berörande och fantastisk bok. 

Boken går att köpa på bland annat Adlibris, Bokus eller från förlaget Syster förlag.

Skriverier


IT-åldern har inte inneburit att utrymmet för skrivna texter minskat. Det står alldeles klart att skrivtecknen inte måste appliceras på sten eller ens på papper. Det går utmärkt på hårddiskar, på skärmar, i mejl, mobiler eller moln och överallt i cyberrymden. IT-eran har medfört ett mångfaldigande av skrivna texter, som är större än vad någon kunnat förutspå.

Jag har som avtalsjurist ägnat mycket tid åt att skriva på jobbet. Det språket och de texterna har sitt eget liv, som man i bästa fall och med mycket träning kommer nära. Stereotypt, högtravande, återkommande begrepp, fyrkantigt helt enkelt. Varken det professionella språket, som man i jobbet kämpar för att lära sig eller kanslisvenska i största allmänhet, är vackert. Använder man det i arbetet, sätter det, tyvärr kan man nog säga, sin prägel även på annat skrivande.

Det var länge sedan jag skrotade alla planer på att skriva en bok eller två, att skrivandet skulle få en skönlitterär sida också. Jag höll på och tragglade med det länge men det blev aldrig riktigt, vad jag tänkt mig. Inte bra nog, tyckte jag. Det var det nog inte heller. Språket var nog OK men viljan räckte inte. Jag var helt enkelt inte tillräckligt sugen och disciplinerad, hade inte rätt glöd att dela med mig.

Hade det kunnat bli något bra då? Kanske inte, kanske var det storhetsvansinne att ens tro på den möjligheten. Men jag var för feg eller för lat att testa. Ångrar jag det? Nja, inte särskilt, kanske lite. Som terapi kan jag alltid skriva några inlägg här på bloggen.

Vad skulle jag ha velat bli, om inte jurist? Journalist kanske, undersökande, skrivande journalist verkar vara ett spännande och givande yrke. Det kunde ha varit kul, om man hamnat på rätt ställe. Inte lika stolpigt som kontraktsarbetet. Stressen, som man föreställer sig i det yrket, lockar visserligen inte. Men den hade jag ändå tillräckligt av som advokat och bolagsjurist. Varför det inte blev journalistiken utan juridiken, kan jag ju fråga mig. Omständigheter.

Livet utvecklar sig efter tillfälligheter och händelser man råkar in i. Man hamnar i ett hem, i en skola, i ett yrke, i relationer. Hur många av besluten är egentligen genomtänkta och planerade? Hur stor del av livet bygger över huvud taget på medvetna beslut? Man styrs av de levnadsförutsättningar man fått, vad man råkar ut för, vilka vänner man har, vad föräldrar, släkt och samhället tycker o.s.v. Det gäller att spela med de kort man fick i given och mest är det som att trycka på "random-knappen". Oboy, vilka liknelser!

"Jag tror att man som författare behöver vara lite av en ensamvarg"

Foto: Press

Malena Lagerhorns debut Ilion släpptes förra året. En bok som kliver in i Nordisk bronsålder och som utmanar synen på vår forntid. Boken skrev hon tillsammans med sin tvillingsyster. Här nedan berättar Malena om Ilion, om skrivandet och om drömmar. 

För det första, för den som ännu inte läst den, vill du berätta lite om handlingen i Ilion?
- Ilion är en historisk roman som berättar om pojken Melas. Melas familj har dödats i en trojansk räd. Han bestämmer sig för att hämnas, en gång som vuxen krigare. När han är nitton år gammal får han tillfälle att utkräva sin hämnd, då han deltar i det berömda slaget om Troja, ett av världshistoriens mest berömda slag.

- De flesta känner nog igen slaget om Troja från filmen Troy. Det är en berättelse som härstammar från vår forntid, från bronsåldern, och skaldades av den antike poeten Homeros i eposet Iliaden.

- Jag använder mig av en ny teori, där man anser att Iliaden kan beskriva verkliga händelser och att de utspelades i Norden, och inte i Grekland där verket skrevs ned och bevarades. Det kan låta lite väl fantasifullt, men jag ska faktiskt ned till en forskarkonferens i Aten i vår som kommer att diskutera just detta.

Boken ska även släppas i en engelsk utgåva snart? 
- Ja, i september är det tänkt. Jag har översatt boken tillsammans med min syster och så har vi hjälp med korrektur av släktingar i USA. Jag tyckte att jag lika gärna kunde sätta igång själv istället för att vänta på att ett utländskt förlag eventuellt hör av sig.

Vad var roligast respektive svårast under arbetet med boken?
- Jag har upptäckt hur roligt jag tycker det är att skriva. Som tur är, det är ju ganska mastigt att skriva ihop ett par hundra sidor text. Svårast har varit all efterforskning i de antika källorna som jag har använt liksom att hålla mig Iliaden trogen när jag beskriver allt som sker på slagfältet. Det är så mycket som händer, blixten slår ner två gånger bland de stridande, slagfältet både brinner och översvämmas och striden böljar fram och tillbaka. Jag har velat lyfta fram allt detta utan att förvanska Homeros berättelse.

Hur var det att skriva med din tvilling?
- Boken hade aldrig blivit till utan Annika. Det är hon som står för det mesta efterforskningsarbetet och som har sammanställt antika källor och bronsåldersarkeologi. Men det är klart att man sliter på varandra.

Jag är själv tvilling och minns att när vi var små hade vi någon dröm om att jag skulle bygga hus och min bror riva dem... Minns du vad du hade för drömmar som barn? Hade ni någon dröm som ni delade, du och din syster? 
- Så roligt, grattis, det är toppen att ha en tvilling, det märker man framför allt som vuxen. Jag hade faktiskt under en kort tid en dröm om att bli författare. Annika ville bli pirat. Vi levde nog båda ganska mycket i en fantasivärld som barn. Vi brukade leka att vi var sjörövare, jagade av kungens män eller skeppsbrutna på en öde ö med endast saft och knäckebröd att äta.

Du har jobbat mycket inom skönhetsbranschen, hur kom det sig att du började skriva? 
- Jag hamnade i skönhetsbranschen av en slump. Branschen är intressant då den spänner över så extrema ytterligheter. Jag hade en kollega en gång som varit med om en otäck olycka i lumpen. ”Tacka gud för plastikkirurgi” menade han efter att ha fått ansiktet återställt av kunniga läkare. På den andra sidan har vi alla de som bara vill känna sig lite fina. Jag har träffat kvinnor som knappt har velat visa sig nakna för sina män efter andra eller tredje barnet.

- När jag jobbade för läkemedelsföretaget Allergan, och pendlade varannan vecka mellan Stockholm och London, det var enormt slitsamt, så fick jag plötsligt för mig att börja skriva. Då hade jag varit fascinerad av teorin om ett Troja i Norden i ett antal år. Men när jag ser tillbaka på det är det svårt att förstå hur jag fick orken att börja. I och för sig hade jag då ingen aning om vilket jobb bokprojektet skulle innebära. Annika och jag höll därefter på i tre års tid.

Hur ser en vanlig dag i livet ut för dig?
- Efter att ha jobbat extremt mycket har jag valt att ta det mycket lugnare nu. Jag har mitt eget företag tillsammans med Annika där jag tar uppdrag som skribent och som konsult inom marknadsföring, framför allt digital kommunikation. Jag kanske har blivit lite väl bekväm av mig. Jag letar inte uppdrag utan väntar på att någon ska höra av sig. Det har fungerat bra hittills men ibland får jag lite dåligt samvete och tycker att jag borde aktivera mig lite mer och söka roliga uppdrag. Så jag har en lugn tillvaro där jag börjar jobba runt nio, sittandes i köket med en kopp kaffe. Ibland har jag externa möten, vilket nu är en rolig omväxling istället för en tidstjuv. Annika och jag brukar ha ett redaktionsmöte varje eller varannan vecka då vi försöker göra något mysigt samtidigt. Som att sola och bada eller ta en lunch tillsammans. Det är ingen livsstil man blir rik på men jag mår bra.

Behöver du något speciellt omkring dig för att kunna skriva?  
- Jag behöver vara ensam. Som tur är trivs jag med att vara själv med mig själv. Jag tror nog att man som författare behöver vara lite av en ensamvarg. Samtidigt vill ofta förlag numera att man ska vara väldigt aktiv utåt och synas mycket. Jag känner mig lite lätt obekväm med det, även om jag tycker om att hålla föreläsningar. Jag vill hellre berätta om det jag gör än berätta om mig själv. Att ta en promenad brukar fungera väldigt bra när man inte vet hur man ska börja eller formulera sig. Ibland går jag till ett café. Ensam så klart när jag behöver inspiration för att skriva.

Nuförtiden är det många författare som skapar soundtracks till sina böcker, vad tycker du om den idén? 
- Det låter helt fantastiskt! Tyvärr slutade jag spela piano när jag var 17 år. Jag spelade mest klassiskt och hade kommit till Debussy och Clair de lune. Jag insåg då att jag aldrig skulle kunna göra den kompositionen rättvisa och då försvann all inspiration. Som tur är finns det många musikaliska talanger som man kan anlita och som inte bara ger upp så där som jag gjorde.

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken?
- Det är många böcker som har betytt mycket för mig, men en bok som jag har funderat på en del på senare tid är Rosens namn av Umberto Eco. Första gången jag läste den som tonåring fick jag veta att Eco skriver i olika nivåer, lite kryptiskt, jag förstod inte riktigt vad som menades med det. När jag senare åter läste boken, denna gång på italienska, så förstod jag bättre dessa nivåer. Rosens namn är ju en medeltida deckargåta. Samtidigt är det en diskussion om kristenheten, var Jesus fattig eller rik, det vill säga har kyrkan rätt att äga? Boken är också en diskussion om våra mentala bilder och vår föreställningsvärld. Vi är mer triviala är vi själva kanske vill föreställa oss och man kan fråga sig om någonting i våra tankar egentligen är unikt eller mer eller mindre totalt influerat av vår kultur och samtid. Eco återupptar den diskussionen i La misteriosa fiamma della regina Loana. Jag märker att jag har skrivit Ilion på samma sätt, vilket jag tror många författare gör. Dels är Ilion en berättelse om en ung krigare, samtidigt som boken diskuterar vår forntid och antik litteratur.

Om du var en karaktär i en bok, vem skulle du vara då och varför?
- Det finns en lite humoristisk, och romantisk, fantasyserie som heter The Twelve Houses av Sharon Shinn. I serien finns en karaktär, Kirra, som kan ta djurhamn. Så det skulle vara hon i så fall. Det skulle vara intressant att vara en örn ena dagen och en räv nästa dag.

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Blånande.

Till sist, vad kännetecknar en bra bok för dig?
- Det är tre saker. Man ska vilja läsa det mesta som står och inte bara sluddra över långa passager för att de känns trista och onödiga. Man ska kunna sjunka in i boken och glömma bort tiden. Jag vill också gärna att böcker ska ge mig något efteråt, att jag funderar på dem och ser på världen med nya ögon.

En kan köpa Ilion på bland annat Bokus och Adlibris

Kunskapens frukt på Borås Stadsteater, 26/9 – 2015


Ett år efter att Liv Strömquists serie Kunskapens frukt släpptes sätts föreställningen med samma namn upp på Borås Stadsteater. Jag läste boken så fort den kom ut och jag tyckte verkligen om den. En viktig bok som borde ha köpts in på alla skolor vid det här laget. Lilla scenen är fullsatt på stadsteatern och vi bjuds på en historisk resa om vulvan, orgasm och mens ur ett feministiskt och samhälleligt perspektiv. Efter knappt 1,5 timme verkar hela publiken ha blivit lyckligt sexualupplysta. Mycket tack vare att trion Elin Bornell, Anna Harling och Peter Lorentzon fungerar så bra ihop och är så samspelta. Några darriga premiärnerver märks inte alls. Ibland blir det i mitt tycke lite väl stimmigt och rörigt, men överlag är föreställningen både en förlösande skratt- och sexualupplysningsstund. Trion dansar, sjunger och upplyser. Underhållning och undervisning på samma gång. 


Samtidigt påminns vi om det tragiska i att mängder av män varit så destruktivt intresserade av vulvan samtidigt som bärarna blivit och fortfarande blir förtryckta. Samhället förtjänar mängder av örfilar för detta, minst. Vi får bland annat lära oss att cornflakesuppfinnaren John Harvey Kellogg lanserade en metod som gick ut på att applicera frätande syra på klitoris, vilket naturligtvis förhindrade sexuell upphetsning. Föreställningen är en viktig historia om hur förtryck av kvinnor och synen på sex har gått hand i hand. 

Förhoppningsvis når Kunskapens frukt även de som verkligen behöver se den, de som fortfarande försvarar normen istället för att krossa den. 

Läs mer om Kunskapens frukt här

Richard Ohlsson – Tomas Andersson Wij sjunger blues genom Sverige


Tomas Andersson Wij är fantastisk både på sätta ord på känslor och sätta känslor på ord. Ofta tar han sats från sitt inre och det privata kommer så nära lyssnarens öron. Vi har våra öron tätt emot Tomas hjärta. Tomas skivor, texter, sånger är resor. Resor genom ett Sverige som förändras, från ett land som skräms, men som även kramar om. 

Richard Olsson har gått in på djupet, inte på personen Tomas i sig, utan i just hans skivor, musiken. Boken, som är på 250 sidor, täcker kanske inte allt men i elva kapitel, ett för varje skiva till dags dato, bjuds vi ändå på en rik och intressant analys. Peter Erikssons fina fotografier, de flesta tagna på eller i samband med livespelningar, höjer betyget. Jag tycker om att Richard Olsson bjuder på personliga historier som kopplas till Tomas texter. Som bostadsområdet Norrliden i Kalmar. Richard är precis som jag uppväxt i den småländska kuststaden. Jag gillar också den långa utläggningen kring texten till Tommy och hans mamma. En text som Richard beskriver som "ett politiskt och existentiellt anrop som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att värja sig emot."

Mest handlar boken om texterna, som i sig är egna världar. Som Tomas själv sjunger i En hel värld inom mig: ”Alla historier börjar nånstans, alla bäckar har ett språng, och vem kan säga att han är helt fri, från det som hänt en gång. Jag bär en hel värld inom mig”. Många av Tomas texter tar en längre sväng genom hjärtat och jag tycker om att fokus i boken ofta ligger just på texterna. Ibland längre tolkningar, ibland lite mer ytligt, ibland ryckta ur sitt sammanhang, men det märks att författaren tycker om Tomas musik och han har gjort ett fint arbete. Till viss del så kan det ibland bli för mycket referenser till andra artister och karaktärer i filmer, men det är mest en petitess.  

Boken är både en resa genom Tomas musik och en resa genom Sverige, med tåg, med buss, med bil, till fots. På sätt och vis är att resa genom hans musik och genom Sverige samma sak. Vi kommer fram, men musiken fortsätter. 

Boken, som släpps på Lindelöws Bokförlag, finns att köpa på Bokus och Adlibris

"Livet är inte rosenskimrande eller nattsvart, det är allt samtidigt"

Foto: Pressbild

Författaren Lisa Bjärbo debuterade 2006 med barnboken Stora syndboken, hennes ungdomsromandebut kom fyra år senare, den fina och träffsäkra Det är så logiskt alla fattar utom du. Nu är hon aktuell med Djupa Ro. Här nedan berättar om den nya boken, om uppväxten i Småland och om återhämtning. Lisa Bjärbo skriver vackert även på sin blogg Onekligen

Vad kan du berätta om Djupa Ro?
- Hur länge får jag prata? Jag skulle kunna babbla om den i en vecka! Men så här: Djupa Ro är en berättelse om fyra tjugoåriga barndomskompisar, som splittrats efter gymnasiet. När boken börjar har de precis fått veta att den femte killen i deras gamla kompisgäng har hittats död, och de återvänder allihop till sin lilla uppväxtort i Småland för att gå på begravningen. Boken handlar väldigt mycket om sorg, om vänskap, om att bli vuxen, och om att vara uppväxt i ett litet samhälle. Om rollerna man har, och om sakerna man inte pratar om, fast man kanske borde.

Du gjorde ett soundtrack till din bok Det är så logiskt alla fattar utom du. Vilka låtar hade passat till ett Djupa Ro-soundtrack, om du vill nämna några?
- Jag har en spellista som jag lyssnat på under hela skrivprocessen, igen och igen och igen. Alla låtar på den passar på bokens soundtrack! Men kanske speciellt I forgot about songs med Hello Saferide, Du blundade på klassfotot i nian med Linnea Henriksson och Where were you med Kristoffer Åström. Här finns länken till hela spellistan.  

Hur var din uppväxt i Växjö?
- Jag är själv uppväxt i det lilla samhället Ingelstad (där Djupa Ro utspelar sig), två mil söder om Växjö. Jag hade en bra och trygg uppväxt där, och jag har tänkt så mycket på det där nu, när jag skrivit om ett kompisgäng som växer upp på samma plats. Vi var väldigt schyssta mot varandra i mitt lilla gäng, och tog hand om varandra. Jag är så glad för det nu – att det fanns som ett tryggt nät runt mig, med vänner och familj. Jag reflekterade knappt över det då (så jädra bortskämt!), men det är ju inte det minsta självklart att få ha det så. Jag längtade visserligen bort från Ingelstad och Växjö stora delar av min tonårstid, men så här i efterhand kan jag ändå konstatera att min uppväxt där var rätt smärtfri.

Vad har du för relation till Växjö idag?
- Jomen, vi kommer rätt bra överens! Mina föräldrar och syskon bor fortfarande där, så jag är där ofta. Jag känner ingen längtan efter att flytta tillbaka, men jag gillar ändå att komma dit.

När kände du att du ville jobba med ord?
- Det har funnits med mig så länge jag kan komma ihåg, min pappa säger att jag velat bli författare sen jag var fyra år. Det minns jag inte ens själv (jag var väl upptagen med att vilja bli prinsessa och superhjälte och advokat och såna grejer också, gissar jag). Men jag minns när min lärare i mellanstadiet skrev ”du skulle kunna bli författare när du blir stor, Lisa” i ett omdöme en gång. Då vet jag att jag tänkte JA-A, det vill jag! för första gången på allvar. 

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Gud, vad svårt! För åtta år sedan var det i alla fall ”onekligen”. Det är därför min blogg, mitt instagramkonto och mitt twitterkonto är döpt till det. 

Tycker du att du en kan skriva om allt i barn och ungdomsböcker eller finns det ämnen en absolut ska undvika?
- Nej, jag tycker verkligen man kan (bör) skriva om allt! Om man gör det på ett bra sätt. Jag tror inte barn och ungdomar blir hjälpta av att vuxna försöker skydda dem från allt som kan verka svårt eller farligt eller otäckt, snarare tvärtom. Att läsa en bok kan vara ett perfekt sätt att närma sig ett komplicerat ämne, och processa det. Oavsett hur gammal man är. Livet är ju inte antingen eller. Det är inte enkelt eller hemskt, rosenskimrande eller nattsvart, det är allt samtidigt. Jag gillar när böcker får vara det också.

Vad kännetecknar en bra bok för dig?
- Att den får mig att känna något när jag läser. Sorg, skräck, lyckopirr i magen - det spelar egentligen inte mig någon roll vilken känsla läsningen framkallar, men de allra bästa böckerna jag läst har berört mig väldigt starkt allihop.

Du har tidigare skrivit en bok tillsammans med Johanna Lindbäck, tror du att det blir fler samarbeten?
- Kanske! Det var väldigt, väldigt roligt att skriva bok ihop med Johanna, och jag skulle gärna göra det igen. Vi har massor av idéer som skulle kunna passa! Men just nu har vi egna böcker på gång först. Sen får vi se.

Hur mycket av din egen uppväxt finns i dina böcker?
- Massor! Jag låter ofta mina böcker utspela sig på samma ställen där jag själv vuxit upp, och snor hej vilt från känslor jag själv hade, tankar jag själv tänkte, och små saker jag själv var med om. Men jag skriver aldrig helt självbiografiskt. Alla mina böcker är påhittade till största delen, och personerna i böckerna finns inte på riktigt. Ändå handlar de ju om mig på ett sätt. Hur skulle de kunna låta bli? De är ju hämtade ur mitt huvud.

Vad inspireras du annars av? 
- Böcker, film, tv-serier. Låttexter! Varenda låt på varenda skiva av Säkert! vill jag skriva en bok om. Och så inspireras jag av människor, vardag och relationer. Det är så jädra spännande med folk, bara, hur de tänker, vad de säger, deras små vanor. Jag tröttnar aldrig.

Vad läser du själv?
- Helst? Böcker om vanliga människor och vardag. Jag läser väldigt mycket ungdomslitteratur, en hel del svenska vuxenromaner, emellanåt en deckare, men sällan fantasy.

Finns det någon författare som du slukar allting av?
- Ja, flera. John Green, Anna Schultze, Jenny Jägerfeld, Åsa Larsson, Liv Strömquist, Martin Jern… Just nu läser jag Linna Johanssons Lollo. Den har jag sett fram emot länge.

Hur ser din skrivprocess ut?
- I en perfekt strukturerad fantasivärld gör jag så här: Först tänker jag länge och väl. Sen försöker jag göra en planering över vad som ska hända i stora drag i boken – vilka personerna är, vad som ska hända när, och viktiga scener som måste med. Sen skriver jag. I verkliga världen är det sällan sådär perfekt strukturerat, men i alla fall, så ser min ambition ut. Jag skriver alltid från första sidan till sista, för jag är helt värdelös på att hoppa fram och tillbaka i texten. Och jag läser min egen text om och om och om igen, varje skrivdag vill jag helst börja med att läsa om hela boken från början. Det tar väldigt lång tid. Men det är så jag gör.

Behöver du något speciellt runt dig för att skriva?
- Tystnad och ensamhet, helst. När jag skrivit Djupa Ro har jag helst velat sitta ensam hemma i min soffa, under en filt. Oerhört dåligt för ryggen i längden! Det är ingenting jag rekommenderar.

Jag läste i din blogg att du är introvert, var någonstans återhämtar du dig bäst?
- Hemma! Jag älskar hemma. Men är också väldigt förtjust att gå ut och gå bland åkrar och fält och skog.

Vad skulle du säga att du behöver för att må bra?
- Det är ju tusen saker, i kombination, men utöver mat och sömn så behöver jag få vara själv emellanåt, och jag behöver få skriva och anstränga huvudet. Och prata om saker som spelar roll, med någon jag gillar! Och så mår jag väldigt bra av att se mina barn glada också. Deras fnitter går rakt in i magen på mig som någon slags lyckoprojektil och härjar runt där inne tills det nästan är omöjligt att inte börja fnittra själv också. Det är väldigt praktiskt. Jag har rätt fnittriga barn.

En kan beställa Djupa Ro här och här. Gör gärna det! Här nedan kan du också se Bokens trailer. 

Onda och goda

Leonard Cohen, 2012

För snart femtio år sedan, 1964, när Leonard Cohen var trettio år skrev han följande rader i dikten ”All there is to know about Albert Eichman”:

ÖGON: Medium
HÅR: Medium
VIKT: Medium
LÄNGD: Medium
UTMÄRKANDE EGENSKAPER: Inga
ANTAL FINGRAR: Tio
ANTAL TÅR: Tio
INTELLIGENS: Medium

Vad trodde du?
Klor?
Överdimensionerade framtänder?
Grön saliv?
Galenskap
?

Jag kommer att tänka på de där raderna om nazisten Eichmann när det kom fram att svenska riksdagsmän i kostym beväpnar sig med järnrör, ljuger polisen rakt upp i ansiktet och går omkring på stan och kallar folk för ”hora”, ”babbe”, ”blatteälskare” och annat moget(?!) Det blir nästan komiskt när just dessa personer, i sina fina kostymer, som ständigt trumpetar ut att yttre attribut som hudfärg, klädsel, språk och kulturell bakgrund är avgörande för om man skall bli accepterad eller inte av samhället. Det är helt obegripligt att det ska vara så näst intill omöjligt att bedöma en medmänniska utifrån inre kvaliteter som vänlighet, empati, medmänsklighet och viljan att leva tillsammans med andra, istället för att stigmatisera hela folkgrupper, som man aldrig ens mött, utifrån yttre kännetecken.

En bra människa är en bra människa och en skitstövel är en skitstövel. Punkt. Det finns massor av skitstövlar i andra kulturer, antagligen nästan lika många som i vår västerländska, ”kristna” kultur. I veckan kunde man läsa att en blind flicka blivit rånad utanför Gallerian i Stockholm(AB) och att en 87-årig kvinna blivit nedsparkad av ett ungdomsgäng för att hon sa åt dom att inte plåga en hund(KvP) . Jag har ingen aning om och jag struntar i om dessa handlingar utfördes av ”etniska svenska” idioter, ”etniska danska” idioter eller av idioter med annan kulturbakgrund och vad spelar det för roll. Det utfördes av individer som helt saknar empatisk förmåga, respekt för andra och som på ett eller annat sätt måste hindras från att vistas bland folk tills dom ändrat beteende. Det gäller även riksdagsmän som springer omkring på stan med järnrör och kallar folk ”hora” och annat.

”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein

I Ann Heberleins intressanta bok ”En liten bok om ondska” analyserar författaren ondskan som företeelse och ställer många intressanta frågor och ger en hel del svar och förklaringar om begreppet. Den grundläggande frågan är dels om det finns människor som föds genuint onda och om handlingar som inte begås i ”ont uppsåt” egentligen är ondska, eller om det är något annat. Författarens slutsats om vad som är en ond person blir ungefär: ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Undertecknad håller inte helt med Ann Heberleins alla slutsatser, men boken är otvivelaktigt intressant läsning. Jag har alltid haft svårt att tro att någon människor skulle födas som ”onda” eller ”goda”. Men jag inte bara tror utan vet att människor gör onda och goda handlingar

Att vår väldigt komplicerade hjärna redan från födseln kan ha dysfunktionella skador som kan ge olika sorters handikapp, fysiska eller känslomässiga, är naturligtvis en sak, men då talar vi om skador och inte om friska hjärnor med genuint onda avsikter. Dessutom är det naturligtvis inte ovanligt att ungdomar och vuxna med hjälp av alkohol eller andra substanser kan, tillfälligt eller för alltid, skada de delar av hjärnan som normalt borde svara på signaler som rör empati, medkänsla och medmänsklighet. Men att vissa, fullt friska människor skulle födas ”onda” det blir det nog ett svårt och väldigt långvarigt arbete, förmodligen helt utsiktslöst, att övertyga undertecknad om.

Att en föds god och en annan ond, det tror jag inte alls på

Det är den ständiga frågan om förhållandet mellan arv och miljö. Vad får vi genetiskt från våra föräldrar, hur mycket påverkas vi av den miljö vi växer upp och lever i och hur mycket är vårt eget val? Det råder ingen tvekan om att väldigt mycket är genetiskt men hur mycket och framför allt vad? Är det särskilt troligt att ett adopterat eller föräldralöst barn kommer att ha liknande förhållanden till empati, solidaritet, elakhet, vänlighet, politisk och religiös övertygelse som sina biologiska föräldrar eller är det troligare att det mesta av dessa och andra ”personlighetsdrag” är beroende av var och under vilka omständigheter man växer upp, vilka alternativ man får presenterat för sig och vad man sedan själv väljer av dessa?

Undertecknad lutar väldigt mycket åt att miljön är viktigare än genetiken här, men att väldigt mycket också beror på vad vi själva väljer av det som vi har att välja mellan. Slutsatsen man, om man håller med, kan dra av detta är att den som växer upp med väldigt få och begränsade valmöjligheter riskerar att oftare hamna i s.k. ”dåligheter”. Valet att bli kriminell, bryta mot regler och bete sig illa för att höras, synas, räknas, märkas, ”finnas”, det valet kan alla göra oavsett vilken miljö eller samhällsklass man växer upp i. Men om alternativen till detta enbart är osynlighet, fattigdom, utstötthet, hopplöshet och maktlöshet så är risken att man väljer en ”osedlig” livsbana betydligt större än om man växer upp i miljöer där förutsättningarna och valmöjligheterna är oändligt mycket större och fler. Det är efter födseln som vi formas mest:

bebe

Vi formas mest efter födseln

Den där bilden skulle kunna illustrera barnmisshandel om det inte vore för att jag visste säkert att det är med mycket mjuka händer pappan håller om sitt älskade barns huvud. Men trots detta tycker jag verkligen inte man ska göra sådär. Barn och då menar jag inte enbart dom minsta barnen, har inte en chans. Inte en enda chans att få ett bra liv om inte vi vuxna går med på det. Maktlöshet. Varför har Sverige inte gjort FN:s Barnkonvention till lag? Andra länder som t.ex Norge gjorde detta för snart tio år sedan. Så länge Barnkonventionen inte är likställd med svensk lag är påföljderna, om man bryter mot den, svåra att lagföra och det är bland annat därför många beslut ”till förmån för barnets bästa” gång efter annan blir konstiga och ofta direkt motsätter sig just barnets bästa.

I sjätte paragrafen i FN:s barnkonvention står det: ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utvecklingoch utan att ha någon enkel lösning på Israel/Palestina konflikten ringer ändå det där i mitt huvud när jag hör Israels inrikesminister Eli Yishai säga att: ”Målet är att skicka Gaza tillbaka till medeltiden” (AB HD YLE) Det betyder även att målet är att skicka palestinska spädbarn tillbaka till medeltiden och varken Hamas eller Israel tycks bry sig om att i alla krig är det barnen som drabbas svårast. Det är alltid barnen som, förutom att dödas, skadas, blir föräldralösa, hemlösa och traumatiserade för livet. ”Krigsminister” Eli Yishai är jude och vill bomba barn och vuxna ”tillbaka till medeltiden”, Leonard Cohen är jude och skriver och sjunger om kärlek och fred. Samma kulturella och religiösa bakgrund, olika val. Vi måste lära oss att betrakta människor som individer och inte kollektivt, alla svenska riksdagsmän är ju inte rasistiska huliganer.


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas


Global värme och mänsklig kyla

Jag har alltid haft en känsla av att sommaren släpper taget alldeles för lätt. Vintern biter sig alltid fast, envist som ett is-ankare, men sommaren verkar alltid ge sig av, lite uppgivet och utan så mycket som ens en rejäl avskedsfest. I år var det dessutom som om den aldrig kom, bara passerade lite på avstånd och vinkade lite avmätt åt oss. Ignoranta förnekare av den globala uppvärmningen tror i sin enfald därför att dom fått vatten på sin kvarn och basunerar ut mer eller mindre genomtänkta fraser som t.ex. ”vad sa ni nu då om global uppvärmning?” eller ”jag har inte märkt av någon global uppvärmning i sommar, har du…. ha..ha?” o.s.v.. Det krävs ju en liten aning insikt och tankeförmåga för att begripa skillnaden mellan lokalt väder och globalt klimat.

Undertecknad har inte heller märkt av någon ökad värme i sommar, men då har jag ju befunnit mig i Sverige och inte heller drabbats av översvämningarna i Asien, torkan i USA eller av att Arktis försvinner fortare och mer än på tusentals år (AB SvD sr GP DN). Att ställa sig framför de miljoner människor som återigen drabbats av skyfall, översvämning eller av torka av katastrofala mått och säga: ”Det är inget konstigt med klimatet” vore som att pissa en döende i munnen. Översvämningar, torka och avsmältningen av planetens glaciärer och istäcke har naturligtvis fler orsaker än det vi människor är ansvariga för, men vi är, med vårt sätt att leva, väldigt medskyldiga och om det är någon del vi kan påverka så är det den vi faktiskt är ansvariga för. Vår planet är inget ”svart hål” och det finns faktiskt en gräns för hur mycket den kan svälja utan att bli obotligt sjuk.

Att vi inte skulle påverka planetens tillstånd känns inte direkt trovärdigt

Samtidigt som vår livsmiljö, långsamt men obevekligen, närmar sig helvetets påstådda temperaturer och de katastrofala konsekvenser detta innebär, finns annat som bara tycks bli svalare och svalare och kallare och kallare, jag syftar på empati och medkänsla (DN). Allt yngre och allt fler blir utsatta för mobbning (DN DN), i ett samhälle i Småland spottar några på, häller mjölk över (DN) och misshandlar människor. Inte för att man är rasist (säger man) utan för att man är……….ja, vadå? Människofientlig? Psykopat? Genuint ond? Hur som helst har den som beter sig så, tillfälligt eller för alltid, straffat ut sig från de som vill kalla sig ”mänskliga”. Om det nu är för att man kallar sig ”kristen” och inte gillar ”muslimer” så känns väl ändå att spotta andra i ansiktet rätt långt från ”älska din nästa så som dig själv”.

Att få den som vill vara rasist och som medvetet misshandlar barn och vuxna för att dom har annan hudfärg att begripa det imbecilla i detta är svårt, om ens möjligt. Men de av oss som envist hävdar att många av oss inte har ett frö av rasism, litet eller stort, djupt eller grunt rotat i hjärtat, uppmanas att läsa Marcus Priftis nyutkomna bok: ”Främling, vad döljer du för mig?” (SvD). Det förutsätter naturligtvis lite egen vilja, läskunnighet och visst mått av intellektuell förmåga, så tipset om boken kan mycket väl vara ett skott rakt ut i mörkret. Detta otäcka mörker av rädsla och ignorans. Undertecknad har ett nästan löjligt lågt förtroende för allt kyrkligt, vare sig det sitter en tupp eller en halvmåne i tornet, men alla ni som kallar er ”kristna” borde läsa Paulus‘ brev till galaterna, 3 kapitlet, 28 versen: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna….” innan han/hon spottar en medmänniska i ansiktet nästa gång:

Paulus brev till Galatierna, skrivet c:a 50 år efter Kristus

Det känns väldigt avigt att använda den ena religionen för att påpeka föraktet mot en annan när man, som jag, tycker det vore rejält upplyftande om alla, oavsett religiös övertygelse, släppte på sitt envisa klamrande vid den ena eller andra underliga trosbekännelsen och istället letade i sig själva efter svar på frågor som: ”varför avskyr jag vissa människor” och ”varför bedömer jag andra efter hur dom ser ut, hur dom klär sig och hur dom pratar, istället för att ta reda på om dom är schyssta människor”. Ärligt talat alla kristna, muslimer, hinduer och andra…..har vi inte hållit på länge nog snart med att misstänka, hata och förstöra för varandra? Eller ska vi fortsätta och spotta, slå, skada och döda varandra i tusentals år till? Har vi tid med det?

Huvudlinjen, om vi nu ens skall tala om en sådan, går faktiskt inte mellan kristna/muslimer, män/kvinnor, blekansikten/mörkhyade, gamla/unga, syntare/hårdrockare eller Mac-/PC-användare. Den enda huvudlinjen går mellan de av oss som vill andra väl och de av oss som bara vill oss själva väl. Det är genom att ärligt ställa oss och sedan ärligt besvara frågan: ”Bryr jag mig om andra och annat än mig själv och mitt” som vi kan upptäcka på vilken sida av den där ”huvudlinjen” vi faktiskt befinner oss. Att lägga ner massor av tid och energi på att förolämpa, förakta, förtala, förringa och förbanna andra vi delar planet med är ju bara ett sådant fruktansvärt slöseri med den begränsade tid som kommer att bli vårt liv.

Hat eller omsorg? Allvarligt skadad Klan-medlem räddas av svarta vårdare.

Har vi tid att lägga ner så mycket kraft och energi på hat? Jag menar det finns ju rätt mycket annat att lägga kraft på. Vi lever alla på en planet som är allvarligt sjuk och att inte tappa vårt eget och livet på den här planetens framtidshopp kräver verkligen att vi kommer överens, över nationsgränser, över kulturella, språkliga och religiösa motsättningar och arbetar intensivt tillsamman för att kunna nå något resultat som helst. Vi har barn, barnbarn, barnbarnsbarn att ta ansvar för. Undertecknad är så obeskrivligt trött på att höra att ”politisk korrekthet” är töntigt, larvigt, mesigt och att det inte är ett dugg coolt eller häftigt. Vad fan är det frågan om? Hur coolt och häftigt är det att hata, spotta på, strunta i och skratta åt att vi lämnar efter oss en kärlekslös, utbränd och utsiktslös framtid till de som kommer efter oss?

Jag vet att texter av det här slaget inte kan påverka övertygade miljö-marodörer och stolta rasister och andra som vill andra människor och vår värld illa. Men alla vi andra, vi som bara är lite skeptiska, lite osäkra och ibland lite obetänksamma, kan inte vi försöka skala bort allt idiotiskt som tar tid, kraft och energi och istället använda denna till att göra livet, vårt enda liv, till något fint för oss själva och andra och annat som vi delar levnadsdagar med? Dessutom skall vi ju ha tid över till att leka med barnen, njuta av naturen, kyssa den vi älskar och allt annat som vi borde hinna med. Sommaren 2012, om vi nu kan tala om en sådan, bleknar nu bort och hösten tränger sig på (SvD), men en eller annan ljuvlig sensommardag återstår säkert. Låt oss ta vara på det. Jag slutar med lite sensommarmusik, New Orleans-gruppen ”Better than Ezra” och låten ”This time of year