Finns inga kunskapskrav på liberala politiker?

Ett par liberala kulturpolitiker är nu ute och vevar om filmpolitiken. Men de visar enbart upp en anmärkningsvärd okunskap om filmpolitiken.

De påstår att regeringen ”ensidigt skrotat det gamla filmavtalet mellan parterna som funnits i ca 30 år och har i stället infört en helstatlig filmpolitik”. I verkligheten har filmavtalets parter hoppat av en efter en, varför en process för att hitta en ny finansieringsform varit nödvändig. Den processen påbörjades under alliansregeringen, vilken inte heller såg någon framtid för ett allt mer urholkat filmavtal.

Nästa faktafel är påståendet att den nya filmpolitiken innebär ”ett steg mot ytterligare statligt och politiskt inblandning i ett fritt kulturliv”. Tvärt om innebär den nya filmpolitiken att en lång rad aktörer, däribland skådespelare och manusförfattare, som tidigare inte kunnat vara med och påverka hur filmstödet skulle utformas nu inkluderats i arbetet.

Vad gäller ekonomin har de fått allt om bakfoten. Tvärt om mot vad de påstår ställs inte SVT eller TV4 utanför, utan fortsätter att finansiera ny svensk film, med resultat att de samlade resurserna till filmproduktion stärks. Vidare har man fel på över tio procentenheter vad gäller den faktiska skattehöjningen på biobiljetter! Påståendet ”Nu är det skattebetalarna som skall stå för notan” är häpnadsväckande märkligt, då det precis som tidigare är biobesökarna som står för finansieringen av ny svensk film. Jag är övertygade om att de allra flesta som ser film på bio inte vill göra det för sista gången, utan gärna ser nya filmer framöver.

Inte utan att jag ställer mig frågan om det inte ställs några kunskapskrav på liberala politiker.

Kulturarvet ska kunna delas av alla

Kulturting har pågått i dagarna två på Uppsala konsert & kongress. Många spännande inslag. Hoppas att mitt bidrag om hur vi ska kunna forma kulturpolitiken för att göra kultur tillgänglig för alla också mottogs väl. Passade samtidigt på att skriva i UNT tillsammans med Agneta Gille (S) om hur vi nu går vidare med en kulturarvspolitik som gör att fler kan ta del av kulturarvet.

Tillgång till bibliotek genom förtroende för människor

Kulturting 2017 på Uppsala Konsert och Kongress. Redan i förminglet får jag höra en positiv lokal nyhet: det är på gång med en innovativ lösning för biblioteket i Uppsala, så att de tre öppettiderna kompletteras med möjlighet för alla med lånekort att använda det som passerkort för att kunna ta sig in och låna böcker tider biblioteket inte är bemannat. En genial lösning som ger ökad tillgång till biblioteket genom förtroende för människor.

Fint att även museer som inte har fri entre uppvisar positiv besöksutveckling, men glöm inte tillgängligheten!

Givande studiebesök på Nordiska museet idag. Hade faktiskt ingen aning om att museibyggnaden på Djurgården bara är en bråkdel av Nordiska museets samlade verksamhet! Dagens mest positiva information var att Nordiska museet ökat besöksfrekvensen med 6-7 procent 2016 trots att man inte omfattas av fri entrereformen. Således positiva effekter även på andra museer när hushållens ”museibudget” kan rymma fler museibesök. Dagens mest negativa var att se hur tillgängligheten för rullstolar eller barnvagnar är obefintlig på museet, pga alla trappor! Går inte ens att ta sig till biljettförsäljningen! Med kulturarvspropositionen ökar vi kraven på tillgängänglighet. Men det måste förstås till ekonomiska resurser för att bygga bort hinder också.

Public service-betänkande påbörjat

Kulturutskottet har nu påbörjat arbetet med ett nytt betänkande; med fokus på public service-frågor. Mot bakgrund av den utredning som just är tillsatt som i första skedet ska presentera förslag till nytt finansieringssystem, och i nästa skedet ska presentera förslag till nytt sändningstillstånd, är den rimliga hållningen att utskottet nu avslår samtliga motioner med hänvisning till den pågående utredningen. Vissa av motionerna kan dock även avslås enbart utifrån det faktum att förslagen inte är helt genomtänkta… Däribland en motion från SD om att minst 50 procent av all musik som spelas i SR ska vara svensk. Motionen väcker en rad obesvarade frågor om vad som är svensk musik. Kan jazz, rock eller hiphop klassas som svensk? Jan Johanssons Jazz på svenska borde väl anses vara i alla fall 50 % svensk? Men hur blir det då med hans Jazz på ryska? Eller räcker det om musikern är svensk? Eller om upphovspersonen är svensk trots att inte artisten är det? Om det sistnämnda gäller kan SR sitta lugnt i båten och fortsätta spela Max Martin-låtar med amerikanska artister. Åter till allvaret, självklar är det positivt att SR spelar mycket svensk musik, och de stora svenska internationella framgångarna för låtskrivare & producenter kan nog förklaras till del med dagens generösa möjligheter för ny musik att spelas på radio. Men den typ av reglering som SD föreslår ska vi inte ge oss in i från riksdagens sida!

Kultur för alla

Kulturutskottets betänkande Kultur för alla debatterades i riksdagen igår. Det stod tydligt i debatten att Kultur för alla inte är något det råder konsensus kring, bland annat då Sverigedemokraterna vill prioritera bort internationella influenser, modern konst och samtidskultur. Här är länk till mitt inlägg.

Lovsång till biblioteken

Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.

Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.

Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.

Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!

Nobelpris och höns


Att Bob Dylan utsetts till årets nobelpristagare i litteratur är lika förvånande som att ekologiska ägg skulle vara mer hälsovådliga än ägg från burhöns.

Skälet till det förstnämnda är att jag, som väldigt många andra svenskar, trots Chuchill och Alexijevitj, uppfattat nobelpriset i litteratur som något för seriös, ofta svårtillgänglig, finlitteratur snarare än för texterna i en rockstjärnas sånger. Dylan må vara socialt inkompetent men han är rockvärldens eller protestsångarnas eller singersongartisternas superikon sedan ett halvt sekel. I eftersnacket, som pågår för fullt, tycks media ägna mer tid åt Dylans personliga uppträdande än åt det han fick priset för. Säg vad ni vill, ni finkulturens fanbärare men Dylan har varit en viktig och spännande del av livet för flera generationers ungdomar, som sedan fortsatt att lyssna på honom genom livet. Alla vi som sett honom eller klipp från konserter vet att den här personen har otroligt mycket att komma med i sin låtskatt och sin sång men lite, egentligen ingenting, att tillföra av personlig utstrålning. Men de, som tror att man måste vara väluppfostrad, charmerande och kommunikativ för att förtjäna Nobelpriset, är tack och lov få.

Skälet till det sistnämnda skulle vara, läste jag i ett debattinlägg i SvD av några för mig okända hönsintressenter, att de "ekologiska hönsen" måste utfordras med fiskmjöl, som innehåller för mycket dioxiner och andra gifter. Undertecknarna hävdar att inget alternativ till fiskmjölet finns och att ingen annan utväg finns än att sluta med de ekologiska äggen och övergå till att äta ägg från burhöns. Jag hör till den skara av "lurade" konsumenter, som haft det klena omdömet att köpa ekologiska ägg, så jag ska väl känna mig riktigt dum nu. Varför gör jag inte det då? Så miljöpartist jag varit i decennier, måste jag på stående fot (eller så här dags snarare på sittande stol) medge att jag inte har fakta för att rakt av bemöta debattinlägget på ett sakligt sätt. Men att det här inte är hela historien om ekologisk hönshållning och att ekonomiska motiv till valet av det ena eller andra produktionssättet spelar roll för äggproduktion precis som för alla andra konsumentprodukter, är jag ändå helt övertygad om. Lika övertygad som jag är om att modern hönshållning i bur inte erbjuder hönsen ett värdigt liv. Fortsättning lär följa.

Kulturellt folkmord i Ukraina (?)

I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av kultur, Kriget mot kulturen”. I programmet säger författaren Robert Bevan:


”Människor är människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är, formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av vilka de är”

Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som 1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord. Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser. 

Det finns egentligen ingen vedertagen definition av begreppet Kulturellt folkmord/Cultural Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:

”As part of a wider effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum, Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med titeln “POLES”)

När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av landet.

Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet, Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.

Det här slog mig redan när jag första gången kom till Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:






En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:





Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn, som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in i synagogan och så här ser det ut därinne:







Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota. Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls. Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200 har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk ovan). Den ser ut så här:



En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats växer sakta igen.

En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:




Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något. Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.

Intimt samman med detta hör också den ukrainska historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.

I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5 miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:

”[…] det Nationalsocialistiska, storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”

Det är den här delen av självständighetskampen som den ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekasoch som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt upp sig. 

Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen Volhynien under andra världskrigets andra hälft.

Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000 judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt. Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra israeliska presidenten Reuven Revlin.

Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa bland annat så här i sitt tal:

“Many collaborators to the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans — particularly distinguished themselves.”

Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:

“What the President of the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of [taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”

Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:

”Unfortunately, the president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in the Holocaust”

Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:

”But without the kind of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past, Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic identity”.

Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder. Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?


Finkultur


Ingenting verkar särskilt billigt i Oslo. En flaska kolsyrat vatten till lunchen kostar hundra spänn med dricks. Billigaste rätterna på vilken krog som helst kostar bortåt 200 kronor. Det var dyrt för norrmännen att bygga sitt nya operahus också. En miljard, har jag läst. Och det var ett rätt imponerande bygge, må man säga.



Vi ägnade en helkväll i Oslo åt finkulturen och såg Madame Butterfly av Puccini på operan. Personligen vet jag mycket lite om opera. De operor jag sett tidigare behöver man inte ens ena handens fingrar för räkna. Det räcker med ett eller två. Men nu har jag sett en till och det var en fantastiskt skådespel. En världssopran i huvudrollen och mycket spännande scenerier. Dramatik på scenen och massor av vacker och romantisk musik. Den stora salongen med 3 eller 4 rader balkonger var fullsatt. Applåderna efter föreställningen ville aldrig sluta. Det var roligt för en novis att få se en sådan föreställning. Det kanske blir något mer operabesök någonstans. Vem vet?

Kräftor kräva dessa drycker!


... Så propagerade Albert Engström mot spritförbud inför en folkomröstning för snart hundra år sedan.

Kräftor har sina traditioner eller rättare sagt våra traditioner, som är gamla och del av den svenska matkulturen. Numera är det inte tvång för statare att äta kräftor. Nu är det mera fråga om stora sällskap, larviga hattar, snapsvisor, mystiska kokrecept, öl och nubbar, olika ät-tekniker.

I lilla sjön, som vi bor vid, finns kräftor, signalkräftor som planterats in för några decennier sedan. Inget fel på dem men det finns väldigt många, som är alldeles för små för att duga till ätning. Det spekuleras om orsaken och vad man gör med dem. Matbrist eller för få fiender. Slänga tillbaks dem i sjön eller ha ihjäl dem. Vi väljer det förstnämnda. Kräftorna är inte jämnt spridda i sjön. Man kan lägga ett antal burar utan att få en enda kräfta, om man inte väljer rätt ställe. Vissa, som varit med länge runt sjön, vet bättre än andra var det är. Det gäller, har jag förstått, att hitta ställen, där botten är stening snarare än dyig. Kräftorna gillar dessutom vissa delar av sjön bättre än andra.

Personligen är jag ganska måttligt intresserad av kräftor. Kalasen kan vara kul förstås men behöver ju inte vara det. För min del räcker det att äta kräftor en gång per säsong och blir det ingen gång, sörjer jag inte för det. Av gammal vana äter vi själva kräftor, om vi alls gör det, i augusti eller september. Kräftorna har för oss fördelen att vara det enda skaldjur man kan fånga hemma. Krabba är nästan godare men även krabba räcker att äta vid något enstaka tillfälle per säsong. Räkor är riktigt gott precis som hummer och havskräftor. Ostron är spännande. Musslor är ok men lite tråkiga. För alla skaldjur gäller i ännu högre grad än för andra livsmedel att de måste ha särskilt hög kvalitet. Det är oftast något festligt och särskilt högtidligt med att äta skaldjur. Så där ungefär tycker jag om skaldjur, om någon till äventyrs undrade.

En av de första associationerna, när det gäller kräftor är väl annars Engströms affisch med rubrikens upplysning och med självporträttet, där han pekar på ett snapsglas.

Salve


I Sverige hälsar vi på varandra genom att ta i hand, får man höra från statsministern i riksdagen. Man kan spekulera om, varför han tycker det är värt att uppmärksamma hela riket på den saken. Hur många i landet kan ha missat det? Är det riktat mot miljöpartisten Khan, mot MP som parti och regeringskollega, mot alla riksdagsmän eller är det bara ogenomtänkt. Kanske vill han uppfostra folket, särskilt de som väljer att hälsa på något annat sätt, än det Löfvén själv lärt sig från barnsben.

Hälsningar är onekligen en viktig social signal. En nick står för igenkänning men kanske inte så mycket mer. Att hälsa på någon genom att snabbt sträcka upp ena handen skulle enligt vissa komma från att man visar att man är vänligt inställd och inte har något vapen. En del väljer att lägga handen över sitt hjärta, som någon sorts fredsförklaring. Att ta i hand är det sedvanliga här, det har ju Löfvén för all del rätt i. Korrekt, inte överdrivet känslosamt. Alla gör det, d.v.s. nästan alla. Ändå är det så många som inte kan ta hand på ett vettigt sätt. För löst, för hårt, inte titta i ögonen, snett o.s.v. Pussa på kinden gör man mer nu för tiden än förr. På Östermalm görs det mer än på andra håll. I vissa länder pussar man på båda kinderna, oftast på den vänstra först, alltså med huvudena till höger om varandra. I andra länder är det tre pussar och då blir det lite tjatigt. I Ryssland finns visst lite olika sorters hälsningspussar.

Om man hälsar på någon, som inte hälsar tillbaka, känner man sig dum. Det kan till och med uppfattas som en ren provokation eller fientlighet från den som inte besvarar gesten. När man sträcker fram en hand och avvisas med att den andra håller ihop sina handflator framför bröstet, vilket jag stött på flera gånger, reagerar man med undran eller ilska, genans, eller annat. Jag får för mig att den som gör så, har vill profilera sig, kanske till och med göra sig märkvärdig. Privata funderingar. Egentligen borde det vara upp till var och en, hur hen vill hälsa. Var och en får väl också bestämma, hur mycket man vill följa konvenansen i det land man lever i. Men att med hälsningar markera avståndstagande mot ras, kön eller religion, blir man aldrig poppis av.

Mediadrevet mot Khans uteblivna handskakning ska ses för vad det är, ett mediadrev utan något vidare sakligt innehåll. Vissa kvinnor är så upprörda och kränkta att det leder till rubriker, om en man ens andas om, att han inte förstått att det var så kränkande. Men huvudskälet till drevet är knappast att en miljöpartist, som få tidigare hört talas om, inte har lärt sig, hur man gör utan att det varit flera mindre och större “affärer” med MP under partiets korta regeringstid, Bromma, Förbifart Stockholm, immigrationen, båtmålning, felsägningar och nu kanske brunkolet. Partiet har hård motvind, en nordan som inte lär mojna i första taget.

Kultur för att demokratiskt driva stadsutveckling

Foto Rebecka Linderot

Foto Rebecka Linderot

För ett år sen var jag på en konferens; Smart förtätning av staden och fick bl a lyssna på Katarina Fredrika som är förnyelsestrateg och projektledare för “Konsten att skapa staden” i Nacka. Nacka har använt helt nya grepp i utvecklingen av Nacka stad som är väl värt att inspireras av då kulturen är en stor del i medborgardialogen och demokratiarbetet. I Karlstad är vi ju än så länge bara i startgroparna vad gäller medborgardialog som redskap i demokratiarbetet och möjligheterna är många.

Är frågan påverkbar? Viktig fråga att ställa sig i medborgardialog. Har vi redan bestämt oss ska vi inte gå ut och fråga. Helt enkelt måste jag som individ/politiker resonera kring om jag är påverkbar vid beslutet, är jag det ja, då är det en fråga för medborgardialog. Ska demokrati fungera behövs dialog mellan invånare/anställda i kommunen och de valda politikerna. Det behövs alltså lite mer än att ”bara” rösta vart fjärde år.

På kommunfullmäktige  17 mars hade vi diskussion kring motion från Socialdemokraterna om kultur i bostadsområden. Tanken med  motionen som antogs är att bl a dra lärdom av projektet ”berättelser från Hemvägen” där kulturen som verktyg för att skapa sociala mötesplatser använts. Det genomfördes i samarbete mellan Riksteatern och KBAB, där följeforskare från Karlstads universitet varit engagerade. Nu har Kultur- och fritidsnämnden fått i uppdrag att ta tillvara KBABs erfarenheter och sprida till andra bostadsområden i Karlstad.

I den diskussionen lyfte jag att vi behöver vidga visionen i stil med utvecklingen i Nacka stad. Använda kulturen redan i medborgardialog t ex i stadsutveckling.

Nacka stad ska enligt visionen vara en nära och nyskapande stadsdel. För att kunna vara nyskapande behöver vi utmana våra etablerade arbetssätt och bryta våra invanda tankemönster. Modern forskning visar att föra in kreativ kompetens i samhällsstrukturer och företagsverksamheter ökar innovationstakten och stärker tillväxt och hållbarhet.”

Vad gör vi för att skapa intressanta livsmiljöer? Hur kan nya stadsdelar skapas med hållbara villkor för stadsutveckling, kulturlivets utveckling och bostadsutveckling? Helt övertygad om att vi i vår utveckling i Karlstad kan dra nytta av arbetssättet i Nacka. Här kan du se en film med Katarina Fredrika som berättar om projektet.

Vore en bra idé att vi politiker i stadsbyggnadsnämnden tillsammans med de i KBABs styrelse samt kultur- och fritidsnämnden har workshop för att börja spåna idéer ihop.

 

P.S. Kolla in filmen som visar projektet med att samla in medborgarnas perspektiv inom projektet ”Nacka bygger stad” D.S.

Det kulturaktiva Sverige …

Kulturvanor Rapport 2016:1 (dragen)I dag presenterades en rapport ”Kulturvanor”, med siffror från 2014.

Myndigheten för kulturanalys genomför på uppdrag av regeringen kulturvaneundersökningar bland den svenska befolkningen. Ett led i det arbetet – när det gäller den vuxna befolkningen – är att i ett forskarsamarbete använda data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som i sina årliga enkätundersökningar ställer en rad frågor rörande kulturvanor och kulturaktiviteter.

Frågor har ställts om kulturvanor, det vill säga hur ofta respondenterna har ägnat sig åt aktiviteter som rör text, bild, musik, museer, dans, teater och annan scenkonst. Även deltagande i studiecirkel har funnits med. Undersökningen speglar såväl att titta och lyssna (”konsumera”) som att själv utöva kultur- aktiviteter.

Resultaten avviker inte från tidigare undersökningar utan bekräftar samband med faktorer som utbildning, kön, ålder och boendeort. När det gäller kvinnor och män visar undersökningen att kvinnor är mer kulturaktiva i de allra flesta avseenden som mätningen omfattar. Skillnaderna är störst när det gäller att skriva, teckna och läsa. Den enda aktivitet som män utövar i större utsträckning är vissa online-relaterade aktiviteter som att spela spel.

Kulturvanor visar att påfallande många i hög grad ägnar sig åt sådant som musiklyssnande och att läsa böcker, men också åt att se på film i någon form eller åt handarbete eller hantverk. Under loppet av de senaste tolv månaderna har ungefär hälften gått på konsert eller teater. En relativt liten del, cirka en femtedel, har gått på klassisk konsert, dans och opera. En mycket liten del av befolkningen har gjort detta flera gånger under året. Online-relaterade aktiviteter redovisas också. Den vanligaste av dessa är att ha sett på film eller tv-serier över internet.

Internetsiffror

Frekvenser av internetrelaterade kulturvanor, 2014, procent.

När man tittar på nöjdhet med biblioteksservice och kulturaktiviteter så är få missnöjda. Det finns dock en relativt stor andel som inte har en uppfattning. Nöjdheten är större i större tätorter/städer än mindre tätorter/landsbygd. Säkerligen mycket beroende på utbudets storlek.

Siffrorna visar att kvinnor är mer kulturaktiva än män. Att gå på rock- och popkonsert är en av de få aktiviteter som kvinnor och män gör i lika stor utsträckning. De enda aktiviteterna där män är mer aktiva är online-spel och internetbaserade aktiviteter.

Konstigt nog är det få större förändringar. Det finns dock en negativ förändring och det gäller läsandet. De yngre är underrepresenterade bland de mest frekventa läsarna, de som läst flera gånger i veckan.

Vid en hastig genomläsning så är slutsatsen att svenskar är relativt konstant kulturaktiva och att det behövs mer fokus på att tillgängliggöra kultur för flera. Kostnadsaspekten får man heller inte glömma bort.

I år är det dags att göra en kulturvaneundersökning bland skåningarna. Tidigare gjorda skånemätningar visar att skåningarna är mer kulturaktiva än riket i övrigt. Frågan är om den trenden håller i sig???

Share on Facebook  Post on Twitter  

Ett viktigt betänkande …

bah-kuhnke150x200I dag, 18 januari 2016, lämnade utredaren, Olle Wästberg, över betänkandet, ”Låt fler forma framtiden!”, till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Dagens situationen i världen visar tydligt att demokrati inte är något som kommer av sig själv och som finns för alltid. Demokratin måste vårdas. Även om demokratin i Sverige är stark så får vi inte ta den för allom givet.

Samma dag som betänkandet lämnas kan man läsa om att den rikaste procenten i världen har tillsammans mer tillgångar än resten av världen, enligt biståndsorganisationen Oxfam. Ökningen mellan de fattiga och rika eskalerar snabbare än befarat. Världens 62 mest förmögna personer äger tillsammans lika mycket som de 3,6 miljarder som tillhör den fattigaste halvan av världen. De 62 individerna har ökat sin förmögenhet med 542 miljarder amerikanska dollar sedan 2010.

Det krävs en modig regering för att utmana storföretag och väldigt rika personer för att få dem att betala en skälig skatt, för de är oroliga för de politiska konsekvenserna. Detta är också en demokratifråga men tas inte upp i betänkandet.

Viktigt för demokratin är förstås KULTUR:

Vi menar på samma sätt att ett demokratiskt styrelseskick måste vila på en demokratisk kultur. Det är också genom det fria samtalet och kulturen som enskilda människor kan växa och som samhället och demokratin utvecklas. På detta sätt är konsten, litteraturen, musiken, teatern liksom andra kulturuttryck viktiga delar av demokratin. Genom ett fritt kulturliv kan tankar, känslor och åsikter komma till uttryck som inte kan fångas genom demokratins for- mella institutioner. Kulturen spelar en avgörande roll för att utmana invanda normer och tankebanor, skildra olika perspektiv av samhället, stimulera ett demokratiskt engagemang och för att odla en demokratisk samhällsanda.

Det finns många intressanta resonemang och förslag i betänkandet som man verkligen behöver fundera över, speciellt hur de ska realiseras.

Den svenska demokratin är stark, men den politiska ojämlikheten ökar. De som är politiskt aktiva och som upplever att de kan påverka är i huvudsak välutbildade, socioekonomiskt resursstarka personer. Det finns också stora skillnader i valdeltagande mellan hög- och lågutbildade samt mellan svensk och utrikes födda. Detta är en stor utmaning för demokratin.

En parameter att mäta ”demokratin” med är valdeltagandet. Valdeltagandet, i riksdagsvalet, var över 90% 1976, sedan minskade det till 80% 2002 varefter det ökade och 2014 var det strax över 85%. Det är skillnad mellan utbildningsnivå, mellan könen och om hen är svenskfödd eller utrikes född. Ska demokratin bli riktigt stark måste den vara relevant för alla grupper.

Förtroendet för politiken och de politiska partierna måste vara stort. Tyvärr förekommer det en hel del incidenter som skadar förtroendet. Ibland är det enskilda individers agerande men ibland är det ”själva det politiska systemet”.
Att bli politiker är frivilligt och ger både för och nackdelar. Ibland är det lite för bra fördelar och då gäller det oftast inte för de som är fritidspolitiker. Avgångsvederlag och pensioner har varit alldeles för generösa. Dessa har blivit mindre generösa med tiden men är enligt min mening alldeles för generösa.

Ska demokratin bli riktigt stark och hållbar måste fler involveras. Man kan inte bara rösta vart fjärde år och sedan slå sig till ro. Fler kan ha politiska uppdrag. Ska vi få fler att engagera sig behöver makten fördelas till fler.

Ett intressant förslag, helt i miljöpartistisk anda, är :

För att motverka elitism och maktkoncentration i politiken anser vi att det också är nödvändigt att verka för en ökad omsättning av de kommunala förtroendeuppdragen. Vi anser att partierna internt eller gemensamt i fullmäktige bör överväga en begränsning i hur länge en enskild förtroendevald kan inneha ett tyngre uppdrag, t.ex. som ordförande i styrelsen eller i en nämnd.

Sänkt rösträttsålder är ett förslag som torde öka engagemanget hos ungdomar och kan verkligen vitalisera politiken. Dock tror jag det är viktigt att inte ställa åldersgrupper mot varandra. Vi behöver ha engagerade politiker i olika åldrar och med olika erfarenheter, för att möta de utmaningar vi står inför och finna långsiktigt hållbara lösningar.

Det finns förslag om en s k folkmotion. En folkmotion innebär att en enskild individ som har rösträtt till riksdagen får möjlighet att väcka ett förslag och om detta får stöd av en procent av de röstberättigade till riksdagen ska det tas upp som en motion i riksdagen. Då gäller det att förslagen behandlas med respekt. Är verkligen värt att pröva.

Kommuner, landsting och regering har ett särskilt ansvar att ge medborgarna goda förutsättningar att delta och framföra synpunkter i politiska beslutsprocesser. Partierna, så även miljöpartiet, måste verkligen fundera över sina rekryteringsprocesser.

Det är också viktigt att de politiska partierna inte professionaliserar sin verksamhet för mycket. Även om politik handlar om komplexa frågor så är det viktigt att de förtroendevalda har möjlighet att påverka och driva politiken framåt utifrån partiernas olika ideologier. Dagens politik är ofta mer styrd av opinionsmätningar än av ideologi. Vilket är ett stort problem vilket vi sett i den s k ”flyktingfrågan”.

Under senare år har en maktförskjutning skett från fullmäktige och fritidspolitikerna till ledamöterna och ordföranden i kommun- och landstingsstyrelser. Fullmäktige, som enligt kommunallagen är kommunens och landstingets beslutande församling, har fått en svagare ställning. I många fall har dessutom facknämndernas ställning försvagats.

Medborgardialog och samråd kan spela en roll om de utförs på ett bra sätt. Medborgardialoger kan bidra till att beslut kan få en djupare förankring och starkare legitimitet. De kan också bidra till att intressekonflikter eller missnöjesyttringar undviks vid genomförandet av politiska beslut. Medborgardialoger som inger förhoppningar om ett inflytande som inte infrias kan däremot leda till att förtroendet för demokratin som sådan undermineras. Det finns också en risk att medborgardialoger leder till politisk ojämlikhet om deltagandet inte är representativt. Ska det fungera måste medborgardialoger och andra samrådsprocesser formaliseras och bli tydliga. Vilket inte är helt lätt, men möjligt.

Det finns mycket att fundera på och det hoppas jag många kommer att göra. Det krävs för att vi ska hålla demokratin stark och levande.

Länkar för att läsa mer:
Forskarantologi , Betänkandet del A, Betänkandet del B

Share on Facebook  Post on Twitter  

Estetiska ämnen behövs i skolan …

Den kulturella hjärnanDet finns många som efter PISA-mätningar gärna ser att de estetiska ämnena krymper i skolan. Samtidigt så ökar de vetenskapliga bevisen för att konst och kultur är bra för hjärnan, hälsan och inlärningen. Konst och kultur visar sig alltmer göra skillnad i allt fler sammanhang.

På hemsidan Den kulturella hjärnan är följande exempel hämtade:

Känslor
Känslor spelar en viktig roll för lära. Om vi studerar deras neurobiologi och integrerar nya rön med tidigare pedagogisk kunskap kan vi dra viktiga lärdomar och utveckla nya sätt att  förbättra lärandets praktik.

Musikträning
Musikträning utvecklar hjärnans förmåga att hantera språk. Musiklektioner kan därför användas för att stärka språkförmågan hos barn och unga, och hjälpa barn från lågutbildade och socioekonomiskt svaga grupper att hålla jämna steg med andra i skolan. 

Musikterapi
Allt fler kliniska studier visar nu att musikterapi har effekt mot olika former av psykisk ohälsa. Det gäller inte minst depressioner, psykoser och autism.

Promenader
Promenader i naturen får oss att grubbla mindre över våra brister och tillkortakommanden, och det kan ha betydelse för vår mentala hälsa.  Att då och då reflektera över brister och misslyckanden är både naturligt och nyttigt. Men om man fastar i en tankeloop där man hela tiden ältar och grubblar över sådana saker är det inte alls nyttigt. Det gör en stressad, och ökar risken att hamna i en depression.

Musik
Det finns starka belägg för att musik dämpar stress och minskar produktionen av stresshormonet kortisol, och att det leder till minskad produktion av signalämnen som driver inflammationer, samtidigt som produktionen av antikroppar, som försvarar oss mot infektioner, ökar.

Körsång
Hos medlemmarna i en professionell kör som först repeterade och sedan hade en föreställning med Beethovens ”Missa Solemnis” steg halterna i deltagarnas saliv av IgA-antikroppar med i genomsnitt 150% under repetitionerna och 240% under föreställningen, medan halterna av stresshormonet cortisol i genomsnitt sjönk med 30% under repetitioner men steg med 37% under föreställningen med publik.

Detta är bara en bråkdel av vad man kan hitta på hemsidan. Det som finns på hemsidan är inga lösa påståenden utan fakta som framkommit ur forskning. Det råder alltså ingen som helst tvekan om att konst och kultur är viktiga för oss som individer oavsett ålder, oavsett hälsotillstånd och avsett utbildning.

Share on Facebook  Post on Twitter  

Slöjd eller inte slöjd …

Inskickat respons på ledare i Expressen den 5 jan ”Hur många smörknivar tål Sverige?”

Tälja i träVarför går vi i skolan?

Inte är det väl för samhällets skull och för att det ska produceras ett antal flitiga arbetare. Skolan är väl till för eleverna som ska kunna utvecklas utifrån deras egna förutsättningar till ansvarsfulla medmänniskor och därmed få en framtidstro samt även en tro på sin egen förmåga. För att nå dit behöver vi använda hela hjärnan, båda hjärnhalvorna samt hjärtat. 

Skolan ska inte bara mata in kunskap utan ge verktyg så att vi kan lösa framtidens problem men relevanta lösningar. Som Einsteins sa ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi skapat med det gamla sättet att tänka.” 

Det finns många studier som visar på att kopplingen mellan hand och hjärna är väsentlig för all annan inlärning och att även rörelse är bra för inlärandet. 

Livet på planeten jorden just nu är knappast långsiktigt hållbart. Vi står alltså inför många utmaningar. Begreppet hållbar utveckling innehåller normalt tre dimensioner som är ömsesidigt beroende av varandra: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Det finns en fjärde dimension, nämligen den kulturella. Det traditionella begreppet hållbarhet handlar om grundläggande villkor för överlevnad, såväl ekonomisk och miljömässig som social. För mig handlar hållbarhet även om att livet i ett välfärdssamhälle är mer än överlevnad, det omfattar medmänsklighet och meningsfullhet med stora möjligheter att tillägna sig nya kunskaper. 

Konst och kultur kan bättre än något annat område i samhället föra människor samman och ge oss nya berättelser och vidga våra perspektiv så att vi kan lära oss mer om oss själva, varandra och livet. Med kunskap och insikt i andra människors liv stimuleras vår nyfikenhet och därmed vår förståelse och tolerans gentemot andra. Kulturen är en kraft som kan stärka arbetet med att utveckla demokratins former, yttrandefriheten och synen på alla människors lika värde.

Visst blir det ett problem om det blir fler och fler ämnen i skolan. Är det bara slöjd som ska bort? Vad blir nästa ämne? Vad blir kvar till sist? Lösningen på detta är inte att minska antalet ämnen utan att se till att riva murarna mellan ämnena. Hitta ett helhetsperspektiv där vi ser hur allt hänger ihop. Att göra en smörkniv är inte bara slöjd. Att springa 60 m är inte bara idrott. Att lösa en ekvation är inte bara matematik.

Att ta bort slöjden löser väl knappast betygsstressen. Det stora problemet är väl just hur vi försöker mäta kunskap. Hur vi rangordnar.

Jag håller med om att det gäller att använda resurserna rätt och smart. Ska vi rusta oss för framtiden och få ett långsiktigt hållbart samhälle är det bildning som verkligen behövs.

Skolan ska ge framtidstro och stärka alla elevers tilltro till sina egna förmågor samt ge verktyg för att hitta lösningar på nutida och framtida utmaningar. Då behövs definitivt de estetiska ämnena inklusive slöjd.

Och de som blir sugna på att gör en smörkniv kan ni kolla in denna videon
#1058 Slöjda en smörkniv med Slöjdklubben

Share on Facebook  Post on Twitter  

Är samverkan modellen?

Ja det kan man fråga sig. Denna gång rör frågeställningen ”samverkansmodellen” inom kulturpolitiken. På Kulturrådets hemsida kan man läsa

KULTURSAMVERKANSMODELLEN – REGIONAL KULTURSAMVERKAN
Kultursamverkansmodellen sjösattses 2011 för att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer.

Äntligen har kulturutskottet beställt en utvärdering. Rapporten av denna, damp ner i brevlådan precis innan jul. Region Skåne har varit med i samverkansmodellen från början till och med lite innan den blev till. Mina erfarenheter från samverkansmodellen är kort, att Region Skåne har tagit till sig modellen och har satsat resurser för att implementera den på ett bra sätt. De flesta kommunerna i Skåne är med på tåget och så även Skånes ”kulturaktörer”.
Det är egentligen bara staten som inte riktigt är med.
Lite axplock från uppföljnings- och utvärderingsgruppens bedömningar:

”Det är viktigt att den nationella politiska nivåns engagemang blir mer synligt. Det är därför viktigt att överväga hur dialogen mellan regionala politiker och politiker på den nationella nivån kan vidareutvecklas.”

”Kultursamverkansmodellen är en omfattande reform som behöver utvecklas
Gruppen vill inledningsvis framhålla att införandet av kultursamverkansmo- dellen är en av de större förändringarna inom det kulturpolitiska området under senare år i Sverige. Modellen innebär att det är regionerna som nu beslutar om stödet till den regionala kulturen. Denna regionalisering av det statliga stödet inom kultursektorn ligger i linje med den bedömning som kulturutskottet gjorde vid beredningen av modellens införande. Enligt gruppen har regional- iseringen av bidragsfördelningen och införandet av dialoger på regional och lokal nivå i många fall varit vitaliserande för kulturlivet i regionerna. Samtidigt kan gruppen konstatera att regionerna upplever att staten har backat från sin finansierande roll av modellen och med det tvingat fram ett utökat åtagande från regionernas sida.”

”Gruppen noterar att regeringen i årets budgetproposition har angett att det är angeläget att utveckla kultursamverkans- modellen baserat på de erfarenheter som har inhämtats.”

”Det är viktigt att diskutera vilka satsningar som ska ingå i modellen
Kultursamverkansmodellen är en del av statens bidrag till kultur. Alltsedan förarbetena pågår en diskussion om vad som ska ingå i kultursamverkansmo- dellen. Gruppen menar att det är viktigt att hålla denna diskussion levande. I de fortsatta samtalen om statens bidrag till kultur bör det föras en diskussion om vilka satsningar som ska ingå i modellen.”

”Den nationella nivån i dialogen representeras inte av politiker
En fråga som gruppen har uppmärksammat är att det i modellen saknas en politisk dialog med staten på den nationella nivån eftersom staten i modellen inte representeras av politiker. Gruppen kan konstatera att regionpolitiker ef- terlyser ett tydligare politiskt engagemang och en dialog med politiker på nationell nivå. Ett exempel på detta är de möten som kulturministern har haft med regionpolitiker under senare år. Ett annat exempel är möten mellan repre- sentanter för kulturutskottet och regionala politiker. Det är enligt gruppens be- dömning viktigt att överväga hur dialogen kan vidareutvecklas.”

Nu ska det inte gråtas över spilld havredryck utan det gäller att se framåt.

Bra att det nu har öppnats för diskussioner hur modellen kan utvecklas. Dialogen med den statliga nivån är ”bättre” än på många år. Modellen kommer aldrig att bli klar eftersom tiden inte står still i samhället. Det krävs ett ständigt utvecklingsarbete för att öka kulturens möjligheter att bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle.

kulturplan_16-19_170Ett problem är att de s k regionerna i Sveriges avlånga land ser olika ut. De är olika stora och är organiserade olika. Region Skåne är en fullfjädrad region med ansvar för regional utveckling där givetvis kultur ingår.

För att det ska kunna bli verkstad inom kulturen krävs en långsiktighet. Nu har Region Skåne en nyantagen Regional kulturplan för Skåne som är 4-årig. Fyra år är kort tid så till detta behövs det långsiktiga investeringsplaner likt de som finns för trafikens infrastruktur. Vi behöver planer för den kulturella infrastrukturen som är långsiktiga för att få snurr på den regionala utvecklingen.

Det behövs en förändring av hur vi ser på kultur. Kultur är mer än en konsert. Konst och kultur är en kraft i samhället som sträcker sig långt utanför den traditionella kultursektorn. Detta betyder att kulturen har en bredare roll i samhällsutvecklingen. Ett välfungerande, rikt och varierat kulturliv är en förutsättning för en hållbar utveckling av välfärdssamhället.

Begreppet hållbar utveckling innehåller normalt tre dimensioner som är ömsesidigt beroende av varandra: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Vi tror på en avgörande fjärde dimension, nämligen den kulturella. Det traditionella begreppet hållbarhet handlar om grundläggande villkor för överlevnad, såväl ekonomisk och miljömässig som social. För kulturnämnden handlar hållbarhet också om att livet i ett välfärdssamhälle är mer än överlevnad, det omfattar medmänsklighet och meningsfullhet med stora möjligheter att tillägna sig nya kunskaper.

Kultursektorn kan bättre än något annat område i samhället föra människor samman och ge oss nya berättelser och vidga våra perspektiv så att vi kan lära oss mer om oss själva, varandra och livet. Med kunskap och insikt i andra människors liv stimuleras vår nyfikenhet och därmed vår förståelse och tolerans gentemot andra. Kulturen är en kraft som kan stärka arbetet med att utveckla demokratins former, yttrandefriheten och synen på alla människors lika värde.

Det är precis vad som behövs i dagens samhälle. DEMOKRATI, YTTRANDEFRIHET och SYNEN PÅ ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE.

Känns bra att ett nytt år precis har börjat. Kalendern är nästan tom och det finns bara möjligheter. Utmaningarna är stora men så även möjligheterna. Tillsammans med övriga samhällssektorer som hälso- och sjukvård, näringsliv, kollektivtrafik, samhällsbyggnad, kommer vi att lyckas med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle för alla.

Share on Facebook  Post on Twitter  

Låt 2016 bli ett år med mycket empati …

Snart är det slut, år 2015, men som så mycket annat är det något nytt som är på gång, år 2016. Tiden går snabbt men man åldras mindre och mindre om man ser det rent procentuellt, om det nu ska vara en tröst. För de allra flesta är livet fantastiskt om man tar till vara det man har. Man kan alltid hitta saker som är negativa men man kan oftast även se att det finns mycket positivt.

Blir det några nyårslöften?

Troligen inte men det blir en fortsättning på att jobba vidare på att leva ett liv som är mer långsiktigt hållbart. Lättast är att ändra sitt eget beteende men det behövs nog en hel del jobb för att få fler att ändra sin livsstil i rätt riktning. Det finns ingen motsättning mellan en långsiktigt hållbar livsstil och bra livskvalité.

Jag hoppas att 2016 blir ett år där vi fokuserar på livskvalité. Det finns så många krafter med mycket muskler som vill att hjulen ska snurra fortare och att måttstocken för vår livskvalité mäts i pengar. Jag hoppas att vi tar hand om oss själva och våra nära och kära. Det känns konstigt att den psykiska ohälsan är så stor när vi ändå har ett så bra ekonomiskt välstånd i Sverige. Det är alldeles för många självmord och alldeles för många känner sig ensamma.

Det måste bli mer fokus på förebyggande arbete om vi ska kunna klara av sjukvården. Det behövs förändringar i mångas livsstilar. Vad vi äter och hur vi äter. Hur mycket vi rör på oss. Hur vi kommunicerar med vår omgivning. Hur mycket vi stressar.

Förhoppningsvis ökar vår konsumtion av kultur. Med hjälp av kultur kan vi öka vår möjligheter att hantera våra liv och öka förståelsen för andras liv och agerande. Vi behöver också använda kultur för att varva ner och stressa av oss. Kanske det också vore bra om vi kunde bli mindre beroende av att ständigt vara uppkopplade.

Jag ser ljust på tillvaron. Vi kommer att kunna förbättra våra liv om vi fokuserar på det viktiga. Vi har alla möjligheter. Vi har kunskap och vi har resurser. Det stora problemet är hur vi använder resurserna.

Den 19 januari 2016 är det äntligen dags för ett vegetariskt matprogram på TV, inte bara ett matprogram där man pratar om vegetariska alternativ och lagar kötträtter. Mer vegetarisk kost är bra för klimatet och bättre för djuren. Det är oacceptabelt att vi behandlar djuren som produktionsenheter och struntar i deras livskvalité. Det är en enkel förändring som kommer att kunna betyda mycket för vår framtid.

Låt 2016 bli ett år med mycket EMPATI …

 


Gott Nytt År 2015_liten

 

Share on Facebook  Post on Twitter  

Satsa mer på KULTUR …

Även om det satsas en del på att människan ska åka ut i rymden så har vi bara en planet. Ska vi kunna leva på den vi har så måste vi bli mer sams. Ska vi bli mer sams behöver vi minska klyftorna och så behöver vi satsa mer på fredliga lösningar än militära.
Det finns alldeles för många vapen i världen. Så kallat snabba lösningar löser inte ens problemet kortsiktigt men på lång sikt är det katastrofalt.

Det är givetvis inget lätt problem att lösa men mycket tyder på att krigföringen och störtandet av Saddamn Hussein har skapat en grogrund för IS. Det vi har gjort går ju inte att göra ogjort men vi kanske ska lära av det vi gjort.

Det finns inget självklart svar hur IS ska kunna bemötas. De bilder som de själva sprider ger ju inte någon känsla av att de är speciellt mottagliga för diskussion. Men det är inte bara IS som gjort hemska saker, vilket inte innebär att jag säger att IS är OK.

De flesta våldslösningar är problematiska och kräver oftast ännu mer våld för att hantera situationen.

Därför är det intressant att Italiens premiärminister Matteo Renzi ger nio miljarder kronor till kulturen de kommande två åren. Han säger att ”Kriget mot terrorismen är ett krig om kultur”. När Italien stärker säkerheten stärker de samtidigt kulturen.

Det framgick i ett anförande som Italiens premiärminister gjorde på tisdagen.
”– Det som hände i Paris signalerar ett pågående krig mellan kulturer. De föreställer sig terror, vi svarar med kultur. De förstör statyer, vi älskar konst. De bränner böcker, vi är bibliotekens land”.

Renzi lovar 18 miljarder kronor extra till ”kulturkriget”. Varav hälften läggs på säkerhetspolitiska åtgärder och hälften på kultur. Det handlar om anslag till bland annat teatrar, museum och konserthallar. Pengarna kommer att fördelas mellan städer och landsbygd, samt städernas ytterområden. Kulturen kan vara ett bra medel för att hindra marginalisering av olika grupper, tror Italien.

Ska vi kunna hantera situationen behöver vi våga pröva ”nytt”. Bästa sättet att minska IS är att minska rekryteringen till IS. Vi måste bygga upp förtroendet mellan oss individer på vårt enda jordklot så att vi inte tar till vapen.

Satsat mer på KULTUR och mindre på vapen.

God Jul & Gott Nytt År!

God Jul & Gott Nytt År!

Share on Facebook  Post on Twitter