Krimtatarer och schlagerslag

Eurovisionsschlagerfestivalen har kopplat grepp om händelserna i huvudstaden. Solen skiner och mängder av folk minglar i öltält och åker upp och ner i utsiktstorn i Kungsan. Det är fullt på krogarna och hotellen och blickarna riktas mot Stockholm från platser långt utanför Europa. Festivalscenen är med andra ord en perfekt arena för politiska budskap.

Det verkar också ha blivit en trend att framföra sådana. Budskapet i de bidrag som behandlade flyktingfrågan vet jag inte om jag riktigt förstod. De kändes dock inte helt smakliga med tanke på vad som sker på Medelhavet och på gränsen mellan Grekland och Turkiet just i samma stund. Mer politiskt sprängstoff fanns däremot i den armeniska artistens flaggviftande igår. Inte många av tv-tittarna känner väl igen Nagorno-Karabachs flagga men de azeriska tittarna och närvarande tv-direktörer gick i alla fall i taket, vilket bör ha varit den avsedda effekten. "Inga sångtexter, tal eller gester av politisk eller liknande natur är tillåtna under Eurovision Song Contest", enligt EBU:s regler. Glöm det.  

Imorgon kväll få vi också det ukrainska bidraget till den här genren när krimtatariska sångerskan Jamala framför ”1944” som anspelar på året då Sovjet tvångsdeporterade hundratusentals krimtatarer från Krim till andra delar av Sovjetunionen. Nu hävdar artisten och andra företrädare för Ukraina att sången inte alls är politisk, men med tanke på den centrala roll Krim spelar i konflikten mellan Ukraina och Ryssland kan det knappast vara en slump att den framförs just nu och att udden riktas österut. Texten är förvisso inte speciellt överdrivet dramatisk eller tillspetsad. Hundratusentals krimtatarer fördrevs verkligen med början 1944 och tilläts inte komma tillbaka förrän på 1980-talet. Att hon vann den ukrainska uttagningen torde dock handla mer om att många sett chansen att dela ut ett tjuvnyp till Ryssland. Det kan dock vara lite intressant att se på hur krimtatarerna behandlats i Ukraina historiskt.


Krimtatarerna har haft en lång och mödosam vandring och det är inte obefogat att de får viss uppmärksamhet. Om de utsattes för folkmord 1944 eller ”bara” etnisk rensning är omtvistat. Likaså om de som etnisk grupp härstammar från mongolerna som intog halvön på 1200-talet eller om de från början var turkar. Troligen en blandning av flera folkgrupper, kanske även goter. 

Det ukrainska intresset för tatarerna är dock tämligen nyvaket. Det framgår bland annat av en ett år gammal artikel i the Guardian. Innan den ryska annekteringen av Krim var de ukrainska myndigheterna måttligt förtjusta i krimtatarernas politiska anspråk. En aktivist säger så här till the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”

Tatarerna fick överhuvudtaget inte vara med vid förhandlingarna om Krims status som följde på den ukrainska självständighetsförklaringen och de kände sig också ignorerade i den lag för minoriteters rättigheter som togs 1992.

Bishkek-överenskommelsen från 1993 stakade ut ett antal åtaganden för Ukraina att fullfölja för att ”återställa den historiska rättvisan” för de till Krim - från den långa deportationen - återvändande tatarerna. Den skulle gälla i tio år men blev sedan förlängd i tio år till. Enligt en OSSE-rapport från hösten 2013 har den ukrainska staten ”dragit fötterna efter sig” med att uppfylla sina löften.

För många ukrainare utgör tatarerna en ärkefiende (kosackerna slogs i århundraden mot Krimtatarerna). Islamofobi och stereotyp misstänksamhetmot folkgruppen har präglat den ukrainska (såväl som ryska) hållningen gentemot Krimtatarerna.

Den stora ukrainska uppslutningen bakom tatariska Jamala imorgon handlar alltså i första hand om en politisk markering. Men varför inte ta ett steg till? Kanske kan Ukraina göra en gest och avstå från anspråken på Krim och ge halvön till det folk som bott där längst, krimtatarerna. Motsvarande vad Jordanien och Egypten gjort med Västbanken och Gaza. Områden de förlorat till Israel men avstår från anspråk på till förmån för en palestinsk stat. Vad skulle Ryssland säga om det?



Kherson, Krim och statligt stödd (?) terrorism

Jag skulle vilja anknyta till det jag skrev häromdagen om den franska film, ”Les Masques de la Revolution”, som visar hur högerextrema nationalister fått fotfäste i Ukraina efter Euromajdan. Jag nämnde där det parallellsamhälle som jag menar har vuxit fram i Ukraina. En parallell infrastruktur där exempelvis polis och militär får ”konkurrens” av privata initiativ. Detta handlar dock inte om upphandling av tjänster utan en skuggzon där dessa konkurrenter rör sig med oklar status. Vanligen brukar militär och polis vara bärande för en stats våldsmonopol. Våldsmonopol som begrepp lär ha myntats av Max Weber och innebär att en suverän stat har den exklusiva rätten att utöva våld mot sina medborgare. I den moderna demokratin behöver det inte heller nödvändigtvis handla om fysiskt våld, utan olika typer av tvångsmetoder. Men poängen - och vanligen ett villkor för erkännande av stater - är att det inte råder någon som helst tvekan om att det är staten som utövar våldet/tvånget. I annat fall utgör det ju brottslighet som vi kanske känner igen från maffia och gangstergäng och liknande som utövar utpressning, ”inkassouppdrag”, mord och kidnappningar etc.

Så hur bör vi uppfatta Azov-bataljonen och andra frivilligbataljoner och ”självförsvarsenheter” som mer eller mindre tungt beväpnade rör sig i det ukrainska samhället? Är de accepterade av ukrainska myndigheter eller inte? Ibland ges intrycket att de inte är det och ibland förefaller de så självklart integrerade i det ukrainska samhället. Det är, som den franske filmaren Paul Moreira uttrycker det i sin film (se ovan), tämligen oklart (”a blur”). Jag tänkte i ett par inlägg fördjupa mig lite i frågan.


Hur är det exempelvis med den blockad av Krim som påbörjades i mitten av september? Denna blockad är minst sagt underrapporterad i svenska media så jag tar det från början.


Blockaden av gränshandel med Krim

Den 20 september 2015 påbörjades en blockad mot Krim som framför allt riktade sig mot lastfordon som hindrades att komma in till halvön med sin last. Ett par km innan gränsövergångarna Kalanchak, Chaplynka och Chonhar i regionen Kherson upprättade blockadens arrangörer check-points som patrullerades av beväpnade grupper i kamouflagekläder. Officiellt inleddes aktionen av Krimtatarer, med Refat Chubarov i spetsen, men huvuddelen av fotfolket utgjorde personer tillhörande olika mer eller mindre extrema nationalistgrupper och miliser. OSSE har i sina rapporter observerat, förutom uniformsklädda utan beteckningar, folk från Högra Sektorn, Sich, Majdan Self-Defence, Automajdan, Union of Anti-terrorist Operation Veterans, Kherson-bataljonen, Aidar-bataljonen, Donbass-bataljonen och Azov-bataljonen.

Ukraina måste upphöra med sin handel med Krim, menade arrangörerna, och uttalade också att inga lastbilar skulle släppas igenom till Krim om inte Ryssland tillmötesgick följande krav: frisläppande av politiska fångar, stopp för trycket mot oberoende media, säkrad tillgång till halvön för internationella observatörer samt stopp för förtrycket mot Krimtatarer.

De lokala polismyndigheterna och regionens administration förklarade blockaden för ”olaglig och felaktig” men lokal polis och säkerhetstjänsten SBU gjorde i stort sett inga ingripanden alls och var i bästa fall passivt närvarande, men ofta inte alls på plats. Trots att de mottagit, enligt uppgifter till OSSE, mängder av både officiella och inofficiella klagomål på blockadaktivisternas uppträdande. Hot om att skära sönder däck på lastfordonen och hotfull genomsökning av privatfordon tillhörde de mindre allvarliga anklagelserna. De boende i gränsbyarna drabbades också av blockadaktivisternas aggressivitet. Vid ett möte i Karanchak den 25 december samlades 700 personer för att ta upp problemen. Vid detta möte anklagade lokala entreprenörer och bönder blockadaktivister från Aidar-bataljonen för att ha utfört kidnappningar och väpnade rån, ägnat sig åt utpressning och våldsamma attacker och konfiskerat fordon, boskap och annan egendom. Mötet beslutade att det skulle bildas en egen självförsvarsenhet för att skydda sig mot blockadaktivisterna.

Så vad har vi då här? Jo, fyra frivilligbataljoner knutna till inrikesministeriet (Azov, Kherson och Donbass) respektive försvarsministeriet (Aidar) som beväpnade rör sig i närheten av gränsen mot Krim och (tillsammans med diverse organisationer utan regeringsanknytning) utför kontroller och skickar tillbaka lastfordon med hot om våld men som också agerar hotfullt och våldsamt mot lokalbefolkningen. Vi har lokal polis som är i stort sett helt passiv och tittar på. Vi har nya medborgargarden (självförsvarsenheter) som bildas för att utföra det jobb polisen borde göra och som därmed stärker bilden av parallellsamhället. Folk i det här landet har tappat tålamodet med myndigheter och börjar alltmer ta egna initiativ vilket i värsta fall innebär att ta lagen i egna händer. En farlig tendens i ett samhälle men dessvärre en mycket vanlig ukrainsk företeelse.

Vid mitten av januari kom beskedet från blockadarrangörerna att stoppandet och visitationerna av fordon skulle upphöra och att de i fortsättningen endast skulle ”övervaka” gränsvakternas kontroller. Så är läget idag alltså. Lokala bönder, frukt- och grönsakshandlare menar att de förlorat cirka 30 % av sin förtjänst genom att Krim-marknaden stängts för dem under denna tid.


Elblockaden

Parallellt med blockaden av gränshandeln har det också varit en elblockad mot Krim. Den 7 oktober gjordes försök att spränga en elmast i närheten av Chonhar, utan någon större effekt dock. Den 20 oktober utfördes ytterligare ett sådant attentat med större kraft men reparationsarbeten utfördes ganska omgående. Den 20 november upprepades attacken, men denna gång mot tre elmaster och med betydligt större sprängkraft. Blockadarrangörerna tog inte på sig ansvaret för attacken men deklarerade genast att de skulle göra allt för att förhindra reparation av masterna och kallade detta för början av en ”elblockad” mot Krim. Eltillförseln till halvön ströps helt eller delvis i flera veckor. Blockadaktivisterna tältade vid elmasterna och polisen lyste med sin frånvaro, enligt OSSE. Jatsenjuk var upprörd… över elavtalet mellan Ukraina och Krim. Däremot inte över terrordådet att spränga elmaster. Elbolaget UkrEnergo fick förhandla med blockadaktivisterna för att kunna utföra reparationerna och fick fr.o.m. 29 november börja utföra dem, övervakade av män från Högra Sektorn med AK-47:or, senare ersatta av män från Azov-bataljonen.


Befolkningen på Krim

Om nu inte den här blockaden uppskattades av lokalbefolkningen i Kherson så kanske de boende på Krim ändå varit glada för ”stöttningen” från Ukraina? Nja, inte om man lyssnar på representanter från Almenda Human Rights Group.

“If prior to these actions it was possible to definitely say that Russia was the only player permanently violating human rights in Crimea, and that for the restoration of these rights it would be necessary to have the peninsula de-occupied, now that is not the case”, säger Vissarion Aseyev från Jalta-baserade Almenda till Kyiv Post (Activists:Crimea energy blockade does not help Ukraine´s cause on peninsula”, 11 december-15).

“Ukraine is now also violating the human rights of Crimeans. And it is becoming systematized”, tillägger han.

Enligt Kyiv Post säger många boende på Krim att de aldrig någonsin mer kommer att lita på ukrainska myndigheter. Blockaden har kostat dem dyrt och många menar att blockadarrangörerna har köpslagit med människors liv. Enligt Aseyev finns otäcka likheter mellan blockaden och de händelser som skakade Krim i Februari-April 2014. Vid den tiden blockerades också tillfarten till halvön av maskerade och beväpnade män, som kallade sig Krims självförsvarsstyrkor. De genomsökte, liksom nu de ukrainska blockadvakterna, också fordon, konfiskerade egendom, fråntog folk deras rättigheter och misshandlade dem.

“There is practically no difference in terms of their methods”, säger Aseyev till Kyiv Post.

Blockadens organisatörer har en dold agenda, menar Almenda-gruppen, men maskerar detta med förevändningen att skydda mänskliga rättigheter och bry sig om Krimtatarer och andra Krimbor.


Ukrainas blockad eller…?

Vi har alltså haft (har) en situation där delvis regeringsanknutna personer deltar i något som kallas en civil blockad av Krim, vi har polis och gränsvakter samt militär personal som ställer sig vid sidan av och vi har lokal befolkning på båda sidor av gränsen som klagar och lider av blockaden, dess olika effekter och av blockadvakternas brottsliga och hotfulla uppträdande.

Hur ska vi uppfatta detta? Hur tänker sig den ukrainska regeringen att utomstående ska uppfatta situationen? Jag har, trots att jag bor i landet sedan tre månader, inte fått klart för mig detta.

Är det en officiell ukrainsk blockad av Krim som genomförts och fortfarande till viss del genomförs eller är det att uppfatta helt som ett civilt initiativ? Det förstnämnda alternativet ställer den ukrainska regeringen i dålig dager med tanke på klagomålen som redogjorts för i det här inlägget. I värsta fall skulle det kunna kallas statligt stödd terrorism. Det senare alternativet däremot, pekar mer på Ukraina som en s.k. ”failed state”.

I alla händelser visar den här blockaden en av de saker som jag uppfattar att Paul Moreira försöker säga med sin film ”Les Masques de la Revolution”. I mitt nästa inlägg tittar jag närmare på Azov-bataljonen och planerna på att använda dem som polisstyrka som ska ”rensa gatorna”.