Herrturken


En fullständigt ovidkommande association till Turkiet är en interiör från herrturken, förmedlad av vår tids störste komiker Hasse Alfredsson, här alias Ali Baba Lindeman, som hade ett ärende in till Sturebadets damavdelning: Det var så varmt, så jag gick in naken, endast iklädd en hög hatt.... Och på huvudet hade jag en turban.


Nu till ett lite allvarligare ämne. Vad håller Turkiet på med egentligen? President Erdogan vill framförallt bestämma lite mer, ha mer makt alltså, och håller sakta men säkert på att skaffa sig det. Och som nästan alla stora ledare vill han ha rikedom. Det håller han också på med, vågar jag påstå. Undrar just, hur rik Erdogan blivit. På en skala från ett till tio, ligger han naturligtvis på 10 precis som alla andra despoter. Såg en uppgift på 1,5 miljarder men då var inte resten av familjens förmögenheter inräknade, vilket troligen skulle öka på familjeförmögenheten med någon miljard. I det nya presidentpalatset som just byggts för 14 miljarder, kommer 250 rum att vara avskilda för Erdogans privata bruk.

Turkiet vill leka med ryssarna och Putin gnuggar händerna. Trump verkar inte veta, hur han ska ställa sig till vare sig Turkiet eller NATO. Turkiet gruffar om flyktingavtal med EU. Man smågruffar med Tyskland, där det finns bortåt tre miljoner människor som kommer från Turkiet. Pressfriheten är det illa ställt med i Turkiet och presidenten med anhang håller på att sakta men säkert urholka respekten för mänskliga rättigheter. Den turkiska staten vill sedan länge sjasa bort och tvåla till kurderna. Det bor 75 miljoner människor i Turkiet och drygt 20 % av dem är kurder, som regimen ständigt förföljer.

Stora ledare förser sig nästan undantagslöst rikligt ur staskassan. Sådana ledare som Mandela är det ont om. Det är inte själva ledarlönen världens politiska makthavare blir rika på utan pengarna rinner in på annat sätt. Läste i SvD att de 100 rikaste "ledamöterna och rådgivarna i Kinas parlament" är dollarmiljardärer. Möjligen ska uppgiftens sanningshalt undersökas. Enligt pressuppgifter är Putin annars den rikaste av alla i alla kategorier. Han sägs vara god för 1 700 miljarder i kronor räknat. Trumps ekonomi är ett kapitel för sig med konkurser och tveksamma affärer men man kan faktiskt inte (riktigt ännu) anklaga honom för att berika sig genom sitt ämbete, även om han redan börjat ägna sig åt viss nepotism.

Stöveltramp


När man läser om alla högerextremister nu för tiden i Europa och USA, kan man oroa sig för mer militanta inslag i politiken. Det är nästan, så man börjar bli orolig för ljud av stöveltramp i korridorerna även i mer civiliserade länder. Det var inte särskilt länge sedan det hände sist.



Samtidigt piskas stämningen upp av media, särskilt SvD här hemma, när det gäller behovet av upprustning, starkare försvar, mer pengar till krigsmakten o.s.v. Vår ÖB säger att han mycket snart behöver sex och en halv miljard extra.

Apropå det, dyker plötsligt en bild av Trump upp i någon tidning, där han av någon anledning är klädd i en sorts uniformsliknande jacka och mössa. Tummen ner från mig, blir det en gång till för denne obildade rasist, som tydligen vurmar på allvar för det militära. Han har börjat jobba hårt för att höja anslagen till USAs krigsmakt avsevärt, trots att den budgeten redan är flera gånger större än någon annan makts. Jag klipper in bilden från någon tidning här, även om jag (så jurist jag är) inte är riktigt klar över rätten att göra det.



Hittade på nätet en bild av Trumps kompis Putin, där han också hedrar vapenmakten. Det finns många bilder på nätet, där han gör det, visade det sig.



Man kan lätt hitta bilder av uniformerade anhängare till militanta högerrörelser som Jobbik i Ungern och Gyllene gryning i Grekland. Men, hittills har jag inte sett bilder av de kända högerpopulistledarna i militärutstyrsel, som Orban, Duda, Le Pen eller Wilders. Inte för att jag letat heller. Bland sverigedemokraterna har jag bara sett enstaka företrädare, som uppträtt på bild i uniform och på den bilden jag tänker på uppträdde en känd sverigedemokrat i nazistuniform.

Hugaligen!

"Begagnade försäljare"


Förr i världen följde inget vidare anseende med att vara "begagnad bilförsäljare". Det berodde väl delvis på att folk visste mindre, att många bilar var väldigt dåliga men också på att många av de "begagnade bilförsäljarna" var skojare. Lögner och halvsanningar låg till grund för många köp av gamla bilar. "I befintligt skick" betydde verkligen "i befintligt skick", ett begrepp som senare fått en mer nyanserad rättslig betydelse, både när det gäller bilar, fastigheter och annat. Förr var det inte lika noga med fakta, moral, rättvisa och konsumentskydd. Rena Vilda Västern, kan man säga. Så småningom har det rensats upp i träsket med praxis och lagstiftning.



Jag vet inte riktigt, varför jag nämner detta. Jag tror det kan ha att göra med ständiga nyheter om personer inom ett annat område, politiken, vilka beter sig ungefär som de "begagnade bilhandlarna" gjorde förr. Personer som bara agerar i egna intressen, som saknar moralisk kompass och är hänsynslösa både mot sina "kunder", väljarna alltså, och andra. När det gäller att komma till makten eller behålla makt, finns det hos vissa politiker inga anständiga gränser för vilka budskap som framförs och hur de framförs. Jag får för mig att det finns fler sådana politiker i dessa dagar än förr men det går nog i vågor över tid. Det fanns ju några smaskiga exempel i mitten av förra århundradet och så blev det lite bättre. Men just nu torgförs på nytt inom politiken allehanda odemokratiska, militanta, miljövidriga, rasistiska och egennyttiga idéer. Jag tänker förstås på nutidens högerpopulister, som t.ex. Orban i Ungern, Wilders i Holland, Le Pen i Frankrike, Putin i Ryssland, Grillo i Italien, Trump i USA och även lille Åkesson i Sverige. De verkar finnas överallt. De är många nu. För vanligt folk finns inget motsvarande konsumentskydd vid "politikförsäljning", som svenska "begagnade bilköpare" kan räkna med. Nu gäller det mer än vanligt att syna torgförda idéer, att inte köpa paketerade, oftast begagnade politiska budskap, som kan ha fint omslagspapper eller glansig ytlack men som har ett ruttet innehåll.


Bakåtsträvare


Det verkar som om politiken går kräftgång på många håll i världen. Politiska ledare med budskap från första hälften av förra århundradet skördar stora framgångar. De tar sig fram i maktapparaterna och stöds av stora skaror röstande. Det händer i många länder, Ungern, Frankrike, Slovakien, Nederländerna, Storbritannien, Grekland, USA, Polen, Italien, Turkiet. Ryssland också men där är det ju ingen större idé att rösta. I några länder har något nationalistiskt, populistiskt, ultrahögerparti redan tagit makten, i flera andra finns starka sådana partier. På några håll är det öppet fråga om fascism eller nynazism.

Än så länge behöver vi andra inte acceptera detta stillatigande men det lär inte dröja länge, innan restriktioner av yttrandefriheten dyker upp införs på olika håll. Än så länge får man i de flesta utvecklade länder ha den religion man vill men frågan är hur länge. Om det gått framåt med jämställdhetsarbetet på en del håll, så verkar det nu som om det stannat av eller till och med vänt på andra håll. Röster höjs om säkerhet, krigshot, behov av starka försvar och militär upprustning. Nyvunna rättigheter för HBTQ-personer på några håll väcker inte sympati hos stora massor i andra länder. Här hemma håller SD just på att ta sig in i de politiska finrummen med hjälp av M och KD. Listan över tecken på den politiska kräftgången kan göras lång.

Gammalmodiga och iskalla högervindar blåser snålare än någon gång tidigare under mitt liv. Det står väl inte länge på, innan politiker åter börjar tåga omkring i uniform.

Mycket går igen


Brunhilde Pomsel, vem var det? Jo, det var, läste jag i tidningen igår, en person som jobbade som sekreterare åt nazisternas spindoktor nummer ett, Goebbels. Pomsel hävdade i hela sitt liv att hon inte kände till förintelsen, som hon själv kallade "judefrågan". I sitt senare liv reflekterade hon vid något tillfälle lite löst om nazisternas skuld och om någon del av skulden skuggade även henne men utan att komma fram till något bestämt ställningstagande. Hon hade ju inget vetat, inget förstått, framhärdade hon. Inte vet jag, om Pomsel också hävdade att hon var ovetande om nazisternas rasism över huvud taget men jag skulle inte bli förvånad. Om hon hävdade det, alltså. Det är svårt det där med skuld och skam. Hur sannolikt är det på en skala att Pomsel kan ha undvikit att begripa, vad Goebbels höll på med? Inte särskilt. Hur sannolikt är det att hon visste vad hon själv höll på med? Ganska. Hon fick i alla fall fem års fängelse efter kriget.

Nu är Pomsel död. Efter 106 år. Hon jobbade för nazisterna och man kan gissa att hon var nazist själv.

Nu är det väl snart slut på de gamla nazisterna från andra världskriget men det dyker titt och tätt upp nya liknande rörelser. En del företeelser i vår tid, i både när och fjärran, gör att tankarna återkopplar till tyska NSDAP och nazisterna och deras propaganda, maktmissbruk och fruktansvärda övergrepp. Nynazister poppar upp lite varstans, ibland förklädda, ibland inte. Det gäller att hålla vaksamheten uppe, att reagera i tid och att ständigt påminna sig om 1900-talshistorien. Vi måste se upp för och motarbeta opportunistiska politiker, som tar sig upp i makthierarkierna med demagogi och mer eller mindre grumliga argument om nationalism, skydd mot främmande faror, som påstås ligga i andras religion, ras, kultur eller politiska åskådning.

Högerut och neråt


Den högersväng, som syns tydligt i amerikansk politik nu och som påbörjades för länge sedan men som tillfälligtvis bromsades av Barack Obama, fortsätter med full kraft. Republikanerna har nu majoritet i både representanthuset och senaten och en president, som av allt att döma är republikansk. Fast Trump är väl som han är, mest sig selv nok. En annan opportunist på högerkanten är Marine Le Pen i Frankrike. Le Pen är kompis med ryssarna efter att ha fått ett omfattande ekonomiskt stöd därifrån. Tidningar spekulerar redan om att Le Pen kan bli Frankrikes nästa president. Andra populistiska högersvängar har synts i Ungern, Tjeckien, Storbritannien och Polen. Andra nazistiska, rasistiska partier finns inte bara i Grekland och Holland utan på många håll, även i Sverige som bekant.

En kombination av dessa högersvängar med det pågående upptrissade tjatet om säkerhetssituationen i världen och om krigshot, särskilt från Ryssland, och allt mer högljudda krav på upprustning, ger en obehaglig och hotfull bild av samtiden.

Nu gäller det att lyfta blicken. Nu går vi mot ljusare tider, i varje fall rent faktiskt här uppe i Norden. Man tycker nästan att det märks redan, fast det kanske är inbillning.

Helgnöjen


I helgen repriserades i SVT den finaste barnfilm jag sett och den är, typ 50 år gammal. Jag har sett den flera gånger genom åren. Hugo och Josefin. Alla minns äggscenen. En annan favoritscen är danslektionen, där Gudmarson lär Josefin att dansa vals till ljuvlig gitarrmusik. Det finns fler avsnitt i den filmen, som är fina att återse.


Efter en fin vinterdag med snöplogning och motorsågsjobb efter senaste stormen och efter en god middag igår kväll bänkade vi oss, hustrun och jag, framför tv:n. Trettondagskonsert på en kanal. Den lät så där och vi bytte kanal och hamnade i ett nytt frågeprogram, där deltagarna tävlade om pengar. Vilket nummer i ordningen av sådana program det här var, vet jag inte men det var samma visa som vanligt - kanske värre. Ropande programledare, konstgjord spänning, containers, stora pengar att vinna, låtsaspengar snöande ner vid vinst o.s.v. Förskräckligt faktiskt. Hela programmet var som en parodi på sig självt. Det sockrades med inklipp av personer som reste runt och delade ut checkar till människor, som vunnit på något spel, som vi inte förstod. Man måste ju inte titta och det var vi just då glada för. Det kunde bli netflixande i stället men det behövdes inte efter återupplevelsen av Hugo och Josefin.

Förresten, apropå det jag var inne på häromdagen om upprustning och krigshets, så läste jag att Björklund (L) föreslår 28 miljarder extra till krigsmakten under fyra år medan C och M tycker att 8,5 miljarder på ett par år räcker. Vad KD tycker har jag inte noterat men det spelar ju mindre roll, för det partiet ska väl ändå lämna riksdagen snart. SD kommer säkert att tycka som M. Försvarsministern säger nej till budgivningen. Ingen av de berörda har förklarat, varför något visst belopp behövs och på vilket sätt det i så fall skulle hjälpa.

Upprustning


Hur långt är ett snöre? Den frågan är inte lätt att svara på. En som uttrycker åsikter inte fakta kan svara att snöret är så långt som den mätsticka man valt visar.

Läste igår en ledare i SvD om försvaret. Det har under det senaste åren talats mycket om krigshot i både när och fjärran, framförallt från Ryssland, och om bristfälligt svenskt försvar. SvDs ledarskribent hävdade igår med bestämdhet inte bara att försvarsministern förtjänar sämre popularitet för att de s.k. försvarsanslagen inte är tillräckligt höga utan även att anslagen faktiskt är för låga. Enprocentmålet är inte alls tillräckligt, sägs det. Det var ju 2,7 för några decennier sedan. Hur ska sju ubåtar kunna försvara den långa svenska kusten? fortsätter man. Tja, hur många behövs enligt SvDs ledare? Åtta eller trettioåtta? Vilka fakta säger att just 2,7 % av BNP skulle räcka för att försvara Sverige mot ryssen? Och hur länge skulle det räcka i så fall? Tre veckor i stället för en? Vad är det för fakta, som SvDs ledare har tillgång till, när man uttalar sig om anslagen till krigsmakten.

Det är givetvis fritt fram att tycka - även i svenska media. Men att den här krigshetsen fortsätter är alarmerande. Det är ingen ursäkt att det är en ganska allmän, global och mycket obehaglig trend. Putin kärnvapenbestyckar Kaliningrad. Trump twittrar hot om kommande svar. Upprustningen tilltar och anslagen till världens krigsmakter ökar. Militäretablissemang på många håll gnuggar händerna.

Mer elände


Israelerna, eller i varje fall Israels regering, är upprörda över att omvärlden fördömer deras olagliga bosättningspolitik och pågående ockupation av land. Av någon outgrundlig anledning menar Israels ledning att alla borde applådera deras annektering av land eller i varje fall låta bli att kritisera det.

Israel må vara ansatt av sina grannar och utsatt för både det ena och andra men det ursäktar inte vad som helst. Krig, behandlingen av palestinier, byggande av murar, bosättningarna på Västbanken kommer inte att lösa Israels problem. Den enda rimliga vägen framåt är en övervakad tvåstatslösning. Nationen Israel skulle ha mycket att vinna på att bidra till en sådan lösning, som förr eller senare måste komma till stånd ändå. Att bosättningarna på Västbanken är olagliga är självklart och fastställt både av israeliska domstolar och världssamfundet. Ockupation är ockupation, oavsett om den pågår på Krim eller Västbanken.

Men risken är väl att inget kommer att förbättras under de närmaste åren med en omdömeslös högerpopulist vid det politiska rodret i USA. Och så finns det ju lite annat att ta hand om i Mellanöstern efter sex års krig i Syrien, pågående inbördeskrig i Afghanistan och Irak, maktkampen mellan sunni och shia, Saudiarabien och Iran. Hej och hå! Hur ska det gå? Där finns mycket att hantera. Man kan undra, vem som ska göra det. Så lite man egentligen vet. Makthavare som gör vad som helst för att behålla eller få mer makt, krigshetsare som skyller på varandra och quasireligiösa fanatiker borde i stället ägna sig åt jordens verkligt stora problem med uppvärmning, miljöförstöring och överbefolkning. Lätt att säga...

Elände eller inte


Andreas Cervenka är en duktig journalist hos SvD. Läste igår hans julsaga om sedelpressarna, En liten julsaga om ett samhälle i kris, angav rubriken. Fyndigt, roande men så kom jag att tänka på själva grundtonen, som ligger redan i titeln. Ett samhälle i kris. Stater som sätter igång sedelpressarna är i stor fara, är väl budskapet. Sverige, som har tryckt alldeles för mycket pengar alldeles för länge, skulle vara ett samhälle i kris.

Men krisen känns inte så påtaglig, i varje fall inte den ekonomiska. Trots alla braskande rubriker och reportage, står Sverige inte inför krig eller upplopp, trots allt har vi det tryggare och bättre ekonomiskt än någonsin. Ingen svälter, Ingen måste bo på gatan, bra skolor för alla, en sjukvård som slår det mesta, rimlig arbetslöshet. För all del viss brist på förståelse för klimat- och miljöutmaningar och lite si och så med äldrevården men annars strålande tider, frid och fröjd. Ett långvarigt och fantastiskt välstånd.

Ett allmänt orostecken är däremot det militära etablissemanget, som ropar allt högre och oftare efter mer resurser och större utrymme. Media hejar på. Politiker hakar på. Rysskräcken är mer närvarande än på länge. Med världsledare som Putin och Trump är det inte så konstigt. Ett annat läskigt orostecken i tiden är den alltmer högljudda nationalismen, högerpopulismen och rasismen. Det är något både vi och andra kommer att få jobba med under lång tid.

Ur led är tiden…


... skaldade redan Shakespeare men det stämmer nu bättre än på länge.

Förnekanden står som spån i backen. Lögnerna haglar. Nu kan vad som helst påstås, t.ex.

- Ju större ekonomisk tillväxt, desto bättre för miljön.
- Klimatproblemet finns inte.
- Flyktingar är terrorister.
- Haven är rena.
- Varken LePen, Trump, Orban eller SD är rasister.
- Putin borde få det nya fredspriset till Hugo Chavez ära.
- Kärnkraft är ofarligt.
- Krigsmakter är fredsbevarande.

Media styr världen. Politiker förvränger den. Sociala media förvirrar.

Dyrt och farligt


Miljardrullningen är i full gång igen med fler JAS 39 Gripen plan. Nu, mycket snart efter senaste leveransen av version C/D, ska en ny version av JAS, tillverkas och 65 sådana ska levereras under ett antal år framöver. Kanske klarar vi skattebetalare oss undan med mindre än hundra miljarder den här gången.

Det finns många argument från dem, som vill försvara de svenska satsningarna på krigsflygplan. När man läser om JAS Gripen, är det lätt att bli förundrad. Ett jättelikt och krigiskt, svenskt industriprojekt. Nästan alla artiklar jag sett handlar om höga kostnader men lika ofta beskrivs projektet som en spännande utmaning en fantastisk, teknisk utveckling. Grundtonen är nästan alltid positiv och på något vis beundrande. Fast det är monstruösa krigsmaskiner man talar om.

På senare tid har man börjat diskutera de två gamla modellerna av JAS A/B och C/D, som i praktiken redan skrotats i varje fall tagits ur bruk, trots att den del av dem just levererats. Vissa politiker vill behålla vissa av de gamla krigsplanen, andra inte. Kan man inte återanvända vissa detaljer från de gamla, blir den nya modellen, E, sju respektive 3,5 miljarder dyrare, vilket antagligen var en nyhet för beslutsfattarna i riksdagen men knappast för leverantören. Slutnotan för den nya serien kan vi ännu bara gissa om.

Undrar hur många länder det finns i världen, som anser det värt att utveckla egna krigsflygplan. Ett halvdussin kanske. Varför ska lilla Sverige höra till den klubben? Och varför ska svenskar fortsätta i åratal att ägna sig åt att kränga på andra dessa livsfarliga maskiner med motköpsaffärer, sammanblandning med andra industriprojekt, kanske fler mutaffärer?

Barnens rätt


Nyhetsflödet på morgonen handlar om risken för nya uppsägningar inom telekomföretaget Ericsson. Det är den stora saken här hemma för tillfället. Tusen eller tre tusen personer riskerar att förlora sina jobb. Ingen önskar dem det. I Syrien har regimen eller ryssarna bombat en ny hjälpsändning och dödat en massa hjälparbetare. Reportaget om den saken fick en liten men ändå en plats bland nyheterna. I övrigt fick världens flyktingar ingen annan uppmärksamhet än att svenska myndigheter misslyckas med att avvisa de 12 000 flyktingar, som påstås olovligen vistas i landet.

Om man är barn i länder, där krig eller förföljelser pågår, har man dragit en nitlott redan i livets början. Många av dem, som inte redan skadats eller dödats, har inget annat val än att fly. Hela familjer drivs på flykt. Enligt uppgift har antalet flyktingar i världen inte varit lika stort som nu sedan just efter andra världskriget – 65 miljoner människor. Har man oturen att födas av föräldrar, som hör till den kategorin, får man inte bo i hus eller gå i skolan. I lägren finns inte vanlig sanitet, där är rent vatten en lyxvara. Det är inte ens säkert att man får mat för dagen. För flyktingarna hägrar ett liv i något välordnat västland, som ännu inte sagt nej till att ta emot dem. Antalet sådana länder har med tiden minskat i takt med att vissa länder helt enkelt motsatt sig att hjälpa till och är numera försvinnande litet. Det är lägren eller återflyttning som gäller för de flesta av flyktingarna.

Sveriges inställning i flyktingfrågan har förändrats drastiskt på kort tid. Statsministern förklarade just högtidligt i FN att man höjer bidragsbeloppet för flyktinghjälp men nu är det fråga om att hjälpa flyktingar på plats, i de läger de befinner sig. För något år sedan var det bara SD som propagerade för just det. Hjälp dem där de är, ta inte hit dem. Nästan ingen politiker säger längre att vi ska ha fritt mottagande av flyktingar med asylskäl. Det är lätt att sälja budskapet att Sverige inte ensamt kan ta emot alla. Vi har inte råd, anses det. Det kom alldeles för många förra året. Alla blev förskräckta. Man hör inte längre politiker, som idag talar om att upprätthålla samma tjusiga principer, som man hyllade igår.

Politiken är en sak, realiteterna en annan. Nitlotterna är fakta, även om uttrycket är en metafor. Att komma i vägen för mäktiga män med stora ambitioner är ingen barnlek. När makthavare investerat i sina krigsmakter och vill behålla sin makt och utöka sina rikedomar, finns ingen nåd för vanligt folk och allra minst för barnen till vanligt folk. I maktpolitiken väger mänskliga rättigheter lätt.

Jaha, det låter väl bra att man oroar sig för flyktingeländet, erkänner att det finns. Snacka går ju. Men vad gör man åt det? Det minsta är att man kan välja att inte stödja invandringsfientliga politiska partier.

Högt betyg i fel ämne


Al-Assad, den syriske potentaten, som man hör talas om i nyhetsmedia mest varenda dag nu för tiden. Han vill verkligen inte släppa greppet. Putin ser till att han inte behöver det. Hur nöjd kan al-Assad vara på en skala från ett till tio med det han åstadkommit, bortsett från en egen förmögenhet, som säkert är ansenlig.

Al-Assad har verkligen legat i. Han har lett sitt land till elände och krig, ett krig som pågått i snart sex år. Al-Assad-regeringen bedriver ett fruktansvärt inbördeskrig, som ödelägger hela landet. För säkerhets skull använder regeringstrupperna emellanåt kemiska vapen. Al-Assad har sett till att hela Syrien blivit ett slagfält och ett av de länder i världen, som flest människor flytt från. Förödelsen i landet är katastrofal. Mer än en kvarts miljon människor har dödats i kriget. En förfärande stor andel av dem är civila. Städer och byar är ruiner. Olika folkgrupper ställs ständigt mot varandra. Över halva landets befolkning har tvingats lämna sina hem. Redan för ett år sedan beräknades 12 miljoner syrier vara på flykt, drygt hälften av dem inom landet och resten i andra länder, främst, Jordanien, Libanon och Turkiet.

Så, vad blir betyget, hur högt upp på skalan når al-Assad? Svaret är ingenstans. Han kommer inte ens in på listan. För att hans bedrifter ska kunna mätas, måste frågan omformuleras, t.ex. till: Hur mycket krig, död och elände anser du att al-Assad förorsakat sitt folk på en skala o.s.v.? Då kan han komma upp i en riktigt hög siffra. Jag skulle säga nära en tia.

Vadå, är ämnet för hemskt för att uttrycka sig så här lättsinnigt eller t.o.m. raljant om? Tja, det stämmer väl på sätt och vis men en fånig metafor som kontrast kanske kan understryka den avsky man känner för det, som pågår och pågått så länge i Syrien.

De högsta herrarna tycks i alla fall just ha hittat någon form för en vapenvila, hör man på nyheterna. De måste väl ha tumme med de tunga intressenterna Saudiarabien och Iran. Vi får se, om det blir någon vapenvila och hur länge den i så fall håller.

Rysskräck


NATO-frågan är het för tillfället. De borgerliga partierna vill att Sverige ansluter sig fullt ut, regeringen och V vill inte. Under tiden fortsätter i praktiken ett nära samarbete med atlantpakten.

Ambassadör Krister Bringéus är tydligen en i militära och strategiska frågor kunnig person. I alla fall har han ägnat sig åt en utredning av för- och nackdelar med ett svenskt NATO-medlemskap. När han redovisar resultatet av sin utredning, säger han att avsikten inte är att tillråda eller avråda ett NATO-medlemskap. I utredningen sägs att Ryssland, om Ryssland mot förmodan skulle attackera de baltiska länderna militärt, inför ett angrepp skulle placera ut luftvärnspjäser och robotramper i Sverige, t.ex. på Gotland, och i Finland för att hindra NATOstöd till de baltiska medlemmarna. Lite svårt är det att tänka sig att Ryssland, som finns överallt i närområdet från Kolahalvön i norr, via finska viken till Kaliningrad i söder, skulle önska starta ett storskaligt krig mot länder, som aldrig tillhört Ryssland eller Sovjetunionen, för att få ytterligare några, knappast nödvändiga avskjutningsramper i Östersjön. Det låter som fantasier, åtminstone för mig som amatör på krigsfrågor.

Om jag förstod rätt av tidningsreferat, bedömer ambassadören sannolikheten för ett ryskt anfall på de baltiska staterna som låg. Tja, av det ska man väl dra slutsatsen att risken finns. Det starka skälet för den uppfattningen skulle vara Rysslands agerande i Ukraina. Det finns ingen anledning att försvara Rysslands kriminella agerande i Ukraina men Krim, basen för den ryska svartahavsflottan, är en sak, att anfalla tre små länder i norra Europa, som rimligen inte kan ha någon större strategisk eller ekonomisk betydelse, är en helt annan.

Oron för Ryssland vill väl ingen ta lätt på. Att vi här i Norden är mer bekymrade för vad som händer i närområdet Baltikum än i Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Rumänien och Bulgarien m.fl. må vara naturligt. Men varför skulle det ryska intresset för just de tre små baltiska staterna vara större än för alla de andra nyssnämnda länderna. Och inte menar väl någon att Ryssland och Putin på allvar funderar på att invadera alla dessa länder av inrikespolitiska skäl eller för att de en gång ockuperats av Sovjet. Och, om Ryssland skulle ha sådana planer, varför skulle de inledas med småstater och NATO-medlemmar i Baltikum?

Ingen vet förstås med säkerhet, vad man kan vänta sig av Putin & co. För dem som önskar ett NATO-medlemskap för Sverige, finns kanske skäl att understryka rysskräcken lite extra. Meningarna är delade. Det här är den bästa säkerhetspolitiska utredning som någonsin har gjorts, säger t.ex. KD-politikern Micael Oscarsson. För egen del har jag ofta särskilt svårt att förstå mig på partierna längst ut till höger, KD och SD alltså.

En otidsenlig akademi


Kungliga Krigsvetenskapsakademien finns faktiskt något som heter. Den ligger på fina Blasieholmen i Stockholm och bildades av någon adlig general i slutet av 1700-talet. Syftet med akademin var, när den bildades bl.a. att skapa ett forum för att utveckla och sprida kunskap om de vetenskaper, som var av betydelse för utvecklingen av krigskonsten inom hären och att stimulera officerarna att förkovra sig i dessa ting. Sådana vetenskaper är, gissar jag de som bidrar till att vinna krig, som krut, trampminor, splitterbomber, kärnvapen, napalm, kemiska och biologiska vapen o.s.v.

Jag har inte koll på, varifrån pengarna till att driva Krigsvetenskapsakademin kommer men det kanske vore intressant att undersöka.

Att hylla den stora krigskonsten var mer på sin plats på Gustav IIIs tid än det är idag men Krigsvetenskapsakademien, som ju är kunglig minsann, består och dess namn innehåller fortfarande ordet vetenskap. Det hela är ganska smaklöst. Det är det också, att sällskapet gett ut en bok med titeln Military Thinking och Rodins skulptur Tänkaren som omslagsbild. Förhärligandet av vapen, krig och militärer är aldrig av godo. Och att tala om krig som en vetenskap eller en konst är direkt stötande. Lika stötande som att se Karl XII, Napoleon, Hitler, Stalin, Mao och generaler och överstar som forskare, konstnärer eller professorer. Den enda vetenskap, som har fokus på krig och som det känns rimligt att kalla vetenskap, är raka motsatsen, fredsforskning. Vem vet, Krigsvetenskapsakademin kanske faktiskt ägnar sig åt det då och då.

Radikalt


Det nya modeordet i debatter och nyhetsförmedling är "radikaliserad". Alla säger det hela tiden. Säkerhetsexperter, debattörer, politiker, reportrar, militärer, poliser, alla. Varje stridande person inblandad i kriget i Syrien är radikaliserad. Varje potentiell eller bevisad terrorist är radikaliserad. Det finns unga män i stort sett i varje portuppgång eller varje hus, som är radikaliserade, särskilt om de har arabisk härkomst.

Det är väl inget fel att uppröras av terroristdåd. Det är hemska saker. Unga män bombar sig själva och andra fullständigt oskyldiga människor eller skär halsen av fångar eller någon oskyldig gammal präst. Ingen imponeras, alla förfasar sig. Bakom det senaste dådet i Frankrike låg två 19-åringar. Man undrar, hur det går att få så unga människor så på glid.

Frågorna blir många. Varför offras tonåringar? Varför låter sig tonåringar offras av krassa potentater, som vill ha mer makt och rikedom? Vilka tricks använder de för att förmå de unga männen, för de är nästan alla män, att offra sig själva och samtidigt en massa oskyldiga civila? Hur lyckas generaler och makthavare tvinga ut miljontals människor i krig och att offra sina liv på slagfälten för den stora saken? Vilka är kanonmaten? Unga, outbildade män, som antingen tjänat sitt levebröd som soldater eller tvingats under dödshot. När arméerna möttes, dog tusentals, tiotusentals unga män. I 1900-talets krig blev flyget en faktor. Bombningar mördade hundratusentals civila människor för att kulminera i amerikanska atombomber mot civilbefolkning i Japan. Då skulle man kunna tala om terrordåd. Det finns inte många som vill försvara, vare sig japanska eller tyska krigsförbrytelser men det måste ändå finnas en känsla för proportioner. Den känslan fanns inte på någon sida under världskrigen. Krig och väpnad kamp rättfärdigas alltid av någon men är aldrig rättvist. Mänskliga rättigheter och mänskliga gränser räknas inte under krig. Det hör till krigets psykologi. Med rätta förfasar vi oss över vår tids terrorism och över IS, Al-quaida och talibaner, som också saknar känslan för proportioner.

Det är skillnad på krig och krig men kanske ändå inte. Under tiden ser krigsindustrier världen över, inklusive Sverige, till att producera vapen till krigen, även om man säger att det är för fredens skull.

Naivt


Vilken dumskalle! tänkte jag spontant, när jag läste i tidningen att någon yttrat vilken vacker bild om ett foto på ett flygande amerikansk B-52 plan omgivet av ett antal små krigsflygplan från olika länder, däribland Sverige. Det visade sig, när jag tittade efter närmare, att det var vår tidigare stats- och utrikesminister Bildt, som sagt och skrivit på Twitter: ... but it's a beautiful picture anyhow. Då kanske det är bäst att vördnadsfullt vårda språket lite, t.ex. till: Inget blixtrande intelligent yttrande.

Smaken är delad, som bekant och kanske inte ska ifrågasättas. Var och en får väl ha sina estetiska värderingar. Men, ärligt talat, det är svårt att begripa och oroande att den direkta känslan inför bilden i fråga, som ju visar krigiska massförstörelsevapen, skulle vara att den är vacker. Är det verkligen den sandlådenivån, som svenska högerpolitiker befinner sig på eller är det bara den här högerpolitikern? Krigs- och vapenromantik hör inte till vår tid. I varje fall borde den inte göra det.

Dyrgripen


Miljardrullningen med det svenska krigsflygplanet Gripen är i full gång. Igen! Det är, förresten, för gulligt med smeknamnen på alla svenska krigsplan. Smeknamnen gör dödsmaskinerna liksom mer folkliga. Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen. Den sista kunde lika gärna kallas Dyrgripen.

Nu ska nya versioner av Gripen produceras och svenska krigsmakten har redan gjort en jättebeställning. Hur skulle det annars gå med arbetstillfällena i Linköping (försök till ironi där)? För länge sedan träffade jag någon knodd, som skojade om att segling var som att stå i duschen och riva sönder tusenlappar. Det går säkert att hitta på en travesti på det skämtet, när det gäller tillverkning av krigsflygplan, om man är lite påhittig. Men med Dyrgripen handlar det ju inte om tusenlappar utan om "miljardlappar" och det är dessutom våra skattepengar. Ett mer meningslöst, och för den delen omoraliskt, sätt att slänga pengar i sjön, får man leta efter. Sverige har i många år utmärkt sig som ett av världens mest aggressiva exportländer inom vapenindustrin och man strävar tydligen efter att behålla den positionen. Så nu ska även de svenska affärerna i världens mest korrupta bransch, vapenindustrin, fortsätta.

Det finns inte så många länder i världen, som anser sig behöva egentillverkade krigsflygplan. Fyra, fem stycken så där, tror jag. USA förstås och Ryssland. Kina och Frankrike håller på, kanske Storbritannien och kanske ytterligare något. Och så Sverige då. Det finns verkligen ingenting hedrande i att vara medlem i världens klubb för tillverkare av krigsflygplan. Vi borde i stället skämmas. Men när man läser glättiga rapporter om nya Gripen, märker man någon sorts nationell stolthet som bubblar under, ibland t.o.m. på, ytan. Det är bedrövligt och hemskt.

Rädsla styr


Flyg störtar, kommunikationsmaster går av, flygets datasystem fallerar, SJs bokningssystem också, Många eländen inträffar samtidigt, ett allvarligt och flera, möjligen allvarliga men utan personskador. Det spekuleras friskt om sabotage och terrordåd. Många vill inte tro på tillfälligheter och slumpen. När det gäller åtminstone en av telemasterna, har man konstatera sabotage. Röster höjs för bättre säkerhet. Det börjar ropas efter mer skydd, mer kontroll, fler säkerhetslager o.s.v. Utvecklingen går mot mindre öppenhet och frihet, begränsningar av rörelsefrihet, insyn och yttrandefrihet. Snart sagt varje olycka, varje incident, varje grövre brott används som skäl för att lägga mer resurser på övervakning och terrorjakt. Ju mer övervakning, desto mer sofistikerade skurkar. Inga ljusa utsikter. Bakom alltihop ligger som vanligt maktbegär och pengalystnad.

Hellre satsa resurser på miljö, klimat, rättvisa och fred än på krig, försvar, terroristbekämpning och inskränkningar av mänskliga rättigheter. Det är som att säga hellre äter jag själv än ser mina barn svälta, ett gammalt släktskämt. Härligt med öppna dörrar att slå in.