Sorglig statistik


Malik Bendjeloull är död nu. En mycket sorglig historia, som berör. En ung skapare, som inte orkar med det vanliga livet. Som man ofta fungerar, leder associationerna till ens egna förhållanden. Min far Curt Clemens* dog i samma ålder som Bendjeloull, 36 år, gammal alltså. Det är länge sedan men satte djupa spår. Curt tog inte livet av sig lika direkt som Bendjeloull men även han dukade under i psykisk sjukdom, i Curts fall också missbruk. Curt var som Malik Bendjeloull en begåvad konstnär, Curt inom bildkonsten, som stod i början av ett stort livsverk. Även Curt hade lyckan att få ta del av början av sin egen framgång som konstnär.

Den vård och det professionella stöd Curt fick på 40-talet var inte mycket att applådera. Vilken vård och hjälp Malik Bendjeloull behövde och fick, har jag ingen aning om. Men tanken leder ändå till samhällets insatser för människor med depressioner. Varför finns det ingen nollvision här? När dödssiffrorna i trafiken var lika höga som självmordsstatistikens, satsades enorma resurser till förbättrad trafiksäkerhet i nollvisionens namn och man har varit ganska framgångsrik med att få ner siffrorna. Dödstalet i trafiken var 2012 under 300. Inget fel på de satsningarna och utmärkt att arbetet fortsätter. Men varför finns inga motsvarande satsningar för att undvika självmord. Enligt statistiken tar omkring 1 500 människor livet av sig varje år i Sverige, de flesta av dem unga människor, några av dem barn. Våra politiker har avsatt tre miljoner kronor till forskning om psykisk ohälsa och självmord. Siffran låter som ett hån, om det vore hela kostnaden och man får anta att det satsas mer. Socialstyrelsen har tagit fram vissa nationella program och riktlinjer för självmordsprevention, pappersprodukter som förutsätter att resurser avsätts för att resultat ska uppnås. Jag är inte tillräckligt insatt i fakta för att uttala mig om, vad som gjorts och inte gjorts men om fem gånger så många människor årligen dör i självmord som i trafiken, är självmorden rimligen ett större samhällsproblem än trafikdöden. Och hade motsvarande resurser som satsats på trafiksäkerhet eller i alla fall en rimlig del, satsats på självmordsprevention, hade utfallet säkerligen varit annorlunda.

Självmordssiffrorna i Sverige har stadigt gått neråt under ganska många år men steg det senast redovisade året, 2012. Socialstyrelsen uppger på sin hemsida att 1 100 personer begår självmord årligen men det verkar vara en underskattning. Karolinska Institutet anger att självmordstalet 2012 var 19,2 personer per 100 000 invånare, vilket ju blir bortåt 2 000 människor på ett år. Och då räknar man inte med barn under 15 år. Enligt barnombudsmannen har självmordstalen för unga människor och barn stigit i Sverige, till skillnad från t.ex. andra länder i EU.

Här finns jobb att göra.

___________

* Den som är intresserad, kan se en del av Curt Clemens' konst på www.c-clemens.net

Snyggt eller …?



Nu föreslås att trappan upp från Storgatan till Mosebacke i Gnesta ska göras prydligare igen. Den var för inte länge sedan väldigt färgglad och fin med vackra dekorationer på trappstegens fronter. Men kommunen reagerade med byråkrati. Man måste ju ha bygglov för en sådan utsmyckning. Tänk om alla skulle göra så. Bort med alltihop. Så fick det bli. Smaken är förstås delad men jag tror inte att det var många gnestabor som applåderade kommunens insats den gången. Nu har man tydligen tänkt om, vilket är bra. Nu ska det plötsligt gå för sig, men det kostar förstås extra den här gången. Låt oss hoppas på beslut om saken och att det blir lika fint som förra gången. Tja, regler måste man ha och regler ska man följa. Men ibland kan det bli lite mycket av det goda.

Offentlig utsmyckning är viktig. Ofta skapar den debatt, eftersom smaken är så delad. Smaken är svår att diskutera och det finns alltid förståsigpåare som anser att de vet vad god och mindre god smak är. Graffiti upprör många. Det kan man förstå, när den verkligen är bara klotter och när den förstör egendom. Men det finns också fin graffiti, hur mycket etablissemanget än förfasar sig. Ett konstverk i en nyköpingsskola väckte stor debatt nyligen, därför att det det innehöll ett stiliserat kvinnligt kön. Det verkar som om de prydaste nu fått ge med sig, så att målningen får finnas kvar. På foton ser verket både vackert och spännande ut skolbarnens moral lär inte ta skada. Konstverket på Nybroplan i Stockholm till Raoul Wallenbergs minne väckte på sin tid en enorm debatt, eftersom en del tyckare ansåg att det inte var vackert nog. Tja. På Nybroplan fanns förresten förr ett konstverk som i alla fall jag gillade skarpt. En realistisk skulptur föreställande ett gatuarbete med en person som kommer upp ur en inspektionslucka i trottoaren. Skulpturen är tyvärr bortflyttad. Offentlig konst tillför något.

Att prata om kultur

Ett vanligt argument för mer "kritisk" konst i den modernistiska/postmoderna/samtidskonstoida traditionen är att den ska få folk att tänka till. På ett sätt kan jag verkligen sympatisera med den tanken, i princip följande: Det finns det "vanliga" etablerade mestadels småborgerliga samhället där saker fungerar på ett visst sätt, mestadels ganska ekonomiskt/kommersiellt betingat. Och sen finns det konstens värld, där saker kan fungera hur som helst och bara för att de fungerar på andra sätt än vad man är van vid får det folk att tänka till. Konsten är alltså "kritiskt", den utmanar det borgerliga etablissemanget vilket är alldeles utmärkt.

Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att börja tänka utifrån strukturer eller tankesätt du inte alls förstår dig på, det blir lätt bara ett avståndstagande och inte mycket mer. Kulturdebatten i Borås har exempelvis de senaste åren mest handlat om vanligt folks avsky mot allt för märkliga skulpturer vilket resulterat i ilska och inte mycket mer, inte många konstruktiva tankar har tänkts under tiden, det är jag rätt säker på.




Här är Octopus. Det är bara att betrakta så kommer den konstruktiva konstdiskussionen igång av sig självt.







Jag såg Mirja Unges "Klaras resa" på Göteborgs stadsteater för ett tag sen och på det hela taget var det en väldigt positiv upplevelse, en intressant historia, tydliga karaktärer och ett effektfullt gestaltande av en persons inre genom scenens yttre medel (spelar man "Love will tear us a part" kan det inte gärna vara en dålig pjäs"). Sånt som vanligt folk vill ha helt enkelt, vilket märktes på publikens överväldigande reaktioner efter slutet.

Tyvärr gled den väl stundtals iväg lite åt det populärkulturellt kitchiga hållet med en väl tillrättalagd handling, huvudpersonen börjar på universitetet, träffar direkt en lagom galen kompis som drar med henne ut på krogen och efter lagom mycket tvekan träffar hon där en lagom mesig kille och de har ett fantastiskt äventyr tillsammans. Till exempel. Den förenkling som gör populärkulturen till populärkultur och gör den dålig helt enkelt.

På det hela taget var det dock en ganska avancerad och bra pjäs, inte minst eftersom den var så lätt att diskutera, jag såg den med min flickvän och en kompis vilka väl inte är överdrivet vana vid att se och mer intellektuellt analysera pjäser någon av dem en i och med att en sådan pjäs både berör och anknyter till sådant de flesta har erfarenhet kommer samtalet väldigt lätt igång av sig självt.

Om det ska vara någon poäng med kulturen behöver den tränga in i människors liv och ge dem ett innehåll, en ogreppbar ilska som en ren provokation är riskerar bara att skrämma folk in i famnen på Big Brothers kvävande tomhet och då har den menlösa småborgerligheten segrat igen.

Oborgerlig kultursyn

Här är tanken att jag ska lägga ut mina reflexioner om den mänskliga kulturen i dess olika uttrycksformer. I somras var jag mestadels inne på politik och ekonomi, nu är mitt projekt mitt mer egentliga, att försöka förstå mig på och analysera kultur, mest som i betydelsen konst, musik, litteratur osv. (det finns inget riktigt bra ord som sammanfattar allt detta) men i viss mån också i betydelsen allt människor gör (typ plocka blåbär, det är god svensk kultur).

Jag har själv framför allt skrivit en hel del i mitt liv och i perioder verkligen levt för mina berättelser och världar men också stundtals vacklat angående poängen och meningsfullheten i sådana projekt. Nu försöker jag rikta mig mer utåt och skaffa mig mer av en helhetsbild av kulturen och dess funktioner.

Hade detta varit en stand-up-show med Seinfeld hade den börjat: ”Vad är grejen med kultur? Det måste vara en av de märkligaste mänskliga uppfinningarna, den producerar inget, vad är det liksom, det är ingenting. Det är som en stationär cykel för dina ansträngningar”.

Eller, ja det är alltså det vi ska lista ut så småningom, även om sökandet inte lär gå alltför spikrakt framåt och jag kommer tillåta mig att flumma ut hur mycket som helst, om vad som helst när jag själv känner för det. En härligt oborgerlig inställning, om jag själv får säga det.