Utflykt till (eller från) storsta’n


Stockholm eller i alla fall en av kranskommunerna till Stockholm har begåvats med ett nytt konstmuséum, Artipelag. Vi har varit på väg dit ett par gånger och i helgen blev det av. Efter en kort och vacker promenad längs Baggensfjärden kommer man till ett spektakulärt bygge i en tidigare orörd skärgårdsnatur bara tio minuters bilresa från city. Hur det gick till med tillstånden här, kan man undra. Men man vill ju inte vara småaktig mot kulturen, så man släpper snart den tanken. Fantastiskt vackra utställningslokaler i en typisk skärgårdsmiljö. Jättelika fönster med naturen utanför knuten är konstverk i sig. Uppifrån taket har men en vy ner mot Saltsjöbaden som slår det mesta.

Vid vårt första besök visades en stor fotoutställning med många vackra bilder av hav och land. Det blev kan hända lite mycket och lite enahanda. En separat utställning av den för mig okända konstnären Carouschka Streijffert visade också skärgårdsmiljö, här med många typiska skärgårdsattiraljer och även en påtaglig mängd fallossymboler. Utställningen var intressant visad och kryddad med ljus, ljud och rörliga bilder från konstnärens liv på en enslig ö i ytterskärgården.

Alldeles bortsett från de utställningar som pågick vid vårt första besök, var det en upplevelse att se Artibelag. Ett besök rekommenderas varmt. Vi fick lunch också. Finrestaurangen var trevlig men i dyraste laget. Det var så fint att servicen hade svarta handskar på sig. Nästa gång får det bli buffén i baren en trappa ner. För det här var definitivt inte vårt sista besök.

Att prata om kultur

Ett vanligt argument för mer "kritisk" konst i den modernistiska/postmoderna/samtidskonstoida traditionen är att den ska få folk att tänka till. På ett sätt kan jag verkligen sympatisera med den tanken, i princip följande: Det finns det "vanliga" etablerade mestadels småborgerliga samhället där saker fungerar på ett visst sätt, mestadels ganska ekonomiskt/kommersiellt betingat. Och sen finns det konstens värld, där saker kan fungera hur som helst och bara för att de fungerar på andra sätt än vad man är van vid får det folk att tänka till. Konsten är alltså "kritiskt", den utmanar det borgerliga etablissemanget vilket är alldeles utmärkt.

Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att börja tänka utifrån strukturer eller tankesätt du inte alls förstår dig på, det blir lätt bara ett avståndstagande och inte mycket mer. Kulturdebatten i Borås har exempelvis de senaste åren mest handlat om vanligt folks avsky mot allt för märkliga skulpturer vilket resulterat i ilska och inte mycket mer, inte många konstruktiva tankar har tänkts under tiden, det är jag rätt säker på.




Här är Octopus. Det är bara att betrakta så kommer den konstruktiva konstdiskussionen igång av sig självt.







Jag såg Mirja Unges "Klaras resa" på Göteborgs stadsteater för ett tag sen och på det hela taget var det en väldigt positiv upplevelse, en intressant historia, tydliga karaktärer och ett effektfullt gestaltande av en persons inre genom scenens yttre medel (spelar man "Love will tear us a part" kan det inte gärna vara en dålig pjäs"). Sånt som vanligt folk vill ha helt enkelt, vilket märktes på publikens överväldigande reaktioner efter slutet.

Tyvärr gled den väl stundtals iväg lite åt det populärkulturellt kitchiga hållet med en väl tillrättalagd handling, huvudpersonen börjar på universitetet, träffar direkt en lagom galen kompis som drar med henne ut på krogen och efter lagom mycket tvekan träffar hon där en lagom mesig kille och de har ett fantastiskt äventyr tillsammans. Till exempel. Den förenkling som gör populärkulturen till populärkultur och gör den dålig helt enkelt.

På det hela taget var det dock en ganska avancerad och bra pjäs, inte minst eftersom den var så lätt att diskutera, jag såg den med min flickvän och en kompis vilka väl inte är överdrivet vana vid att se och mer intellektuellt analysera pjäser någon av dem en i och med att en sådan pjäs både berör och anknyter till sådant de flesta har erfarenhet kommer samtalet väldigt lätt igång av sig självt.

Om det ska vara någon poäng med kulturen behöver den tränga in i människors liv och ge dem ett innehåll, en ogreppbar ilska som en ren provokation är riskerar bara att skrämma folk in i famnen på Big Brothers kvävande tomhet och då har den menlösa småborgerligheten segrat igen.

Oborgerlig kultursyn

Här är tanken att jag ska lägga ut mina reflexioner om den mänskliga kulturen i dess olika uttrycksformer. I somras var jag mestadels inne på politik och ekonomi, nu är mitt projekt mitt mer egentliga, att försöka förstå mig på och analysera kultur, mest som i betydelsen konst, musik, litteratur osv. (det finns inget riktigt bra ord som sammanfattar allt detta) men i viss mån också i betydelsen allt människor gör (typ plocka blåbär, det är god svensk kultur).

Jag har själv framför allt skrivit en hel del i mitt liv och i perioder verkligen levt för mina berättelser och världar men också stundtals vacklat angående poängen och meningsfullheten i sådana projekt. Nu försöker jag rikta mig mer utåt och skaffa mig mer av en helhetsbild av kulturen och dess funktioner.

Hade detta varit en stand-up-show med Seinfeld hade den börjat: ”Vad är grejen med kultur? Det måste vara en av de märkligaste mänskliga uppfinningarna, den producerar inget, vad är det liksom, det är ingenting. Det är som en stationär cykel för dina ansträngningar”.

Eller, ja det är alltså det vi ska lista ut så småningom, även om sökandet inte lär gå alltför spikrakt framåt och jag kommer tillåta mig att flumma ut hur mycket som helst, om vad som helst när jag själv känner för det. En härligt oborgerlig inställning, om jag själv får säga det.