Det nya året firas med över 30 000 besökare

Även om många besökare troligtvis är från spam så märker jag att en ny läsarskara har dykt upp. Det är glädjande att många också har upptäckt mina fotografier. Jag har alltid eftersträvat en konstnärlig sida i mina fotografier. Det känns som om de uppskattas också mer.

Jag har även fått mer besökare från Gröna bloggar och det är roligt att alltfler också skriver mer och läser gröna tankar, Förhoppningsvis påverkar det också handlandet så at vi får en hållbarare värld. Vi får inte dra oss tillbaka utan kämpa på allt mer frenetiskt.

Alltför pigg för att dra mig tillbaka och somna in än. Jag drack kaffe för att hålla mig vaken till tolvslaget och det har jag gjort med råge. Mina flikar här är välbesökta och jag måste se till att de utvecklas och blir ännu bättre.

Bloggen har utvecklats under den tid som jag har bloggat och jag känner att den ger utlopp för flera olika kanaler. Jag skriver både för den politiske intresserade samtidigt som jag ger utlopp för mina kulturellla och konstnärliga kreativa utfall.

Storlek räknas när det gäller bilden

Du får en större upplösning och det kräver mer av dina ögon att se på en liten bild än en stor. Det ger därför en ärligare bild och du kommer att ta in det när du tittar på en större bild. Dessutom så är bilden tillräckligt stor så kommer du också få en bild som är närmare den verklighet som du annars upplever. Du behöver visserligen komma till ett verkligt stor format för att upplevas nära verkligheten.

Genom ett allt för litet format så krymper du synfältet hos åskådaren och den får kämpa för att uppleva bilden. Du kan uppleva stora bilder genom Bostons Big Picture. Du kommer att ta till dig bilderna mer emotionellt eftersom de har ett tillräckligt stort format.

Genom att ta ett enormt format kan du också få åskådaren att känna hur dess verklighet krymper. "Guernica" av Picasso är i ett enormt format och får en att känna händelserna är enorma jämfört med din egen verklighet. Jag säger inte att det bara är formatet som skapar känslorna men det har definitivt en stor betydelse för hur du påverkas.
Publicerat i Okategoriserade | Märkt ,

Fina filmaffischer

Jag gillar filmaffischer och tycker att det kan vara ganska fint att ha på väggarna, så länge det inte blir för mycket och passar in med den övriga inredningen. Här är några av mina favoriter: 


Du kan hitta ett stort antal filmaffischer på bland annat Discshop.

Tavlor på I dance for cookies

Vissa anser att bra konst ska provocera och kanske ligger det något i det. Det viktigaste är kanske i alla fall att konsten väcker tankar inom en. För de som gillar konst som provocerar och väcker tankar så kan ni besöka I dance for cookies här. En stor mängd tavlor finns till salu och kostar mellan 500 - 1000 kronor. Kim Kennegård som gör tavlorna hälsar att "du kan ha önskemål om färger och storlekar, men motiven ändras inte". Ta en titt!


Publicerat i Okategoriserade | Märkt

"Jag ser min interaktion med andra människor som ett överrumplande karateslag"

Foto: Samuel Pettersson, Picture Lake Fotografi

Karin Jansson, 31, har en skön inställning till livet. På hennes blogg Karins Konstgrepp samsas kloka tankar, spännande idéer, färggranna kläder och inredning. Och en massa katter. Karin skriver både ärligt och roligt om livets utmaningar. Hon är även fantastisk på att skapa saker med sina händer, och hon bevisar att det seriösa kan vara roligt, det oförskönade minst lika fint.

Först av allt, var kommer ordet Konstgrepp ifrån? Vad betyder det? Vad säger det om dig själv?  

- Det har, i motsats till vad många tror, inget med konst att göra. Det handlar om att ha trick i rockärmen, en räv bakom örat, och om sanning med modifikation. Jag ser min interaktion med andra människor som ett överrumplande karateslag. Jag bara sitter där reserverad och ordningsam, rusar plötsligt upp och skriker HAAAY-AAAH. När ni minst anar det, liksom. 

Hur känner du att du själv förändrats av att blogga?  

- Jag har blivit mer självsäker. Andra människor bekräftar dagligen att jag är bra. 

Varför tror du själv att du går hem hos så många? 

- För att jag förskönar inte mitt liv. De flesta människor har, precis som jag, vanliga svensson-liv. Även fast ostron, champagne, smal midja och uteslutande snygga vänner är roligt att betrakta skapar det ångest och känslor av otillräcklighet. Jag visar upp en annan bild, och jag gör det bra. 

Kan du känna en press av att uppdatera bloggen ibland?  

- Ja! Jag får ont i magen av att se statistiken gå ner, jag har blivit beroende av det! Beroenden behöver inte vara dåligt, men om man får ont i magen måste man försöka träna bort det. Så jag jobbar på det, att bara kunna skita i bloggen ibland, och bara blogga när inspirationen finns där. 

Det känns som att du sprudlar av inspiration och produktivitet, var hittar du din inspiration någonstans?  

- Från allt! Den kultur jag konsumerar är främst TV, och främst sån TV som anses skräp-TV. Amerikanska realityserier där människor visar upp sina fula sidor. Det mår jag bra av. Fulheten. 

Vad har du för tips till andra som brister i sin inspiration? 

- Bli lite mer egocentrisk. Du måste känna dig själv för att kunna få ut det med händerna. Jag tror en skrämmande stor del människor saknar insyn i vad de gillar och hur de fungerar. Ensamtid, åk ut till skogen, sitt på en stubbe. Kanske kommer det ett ångestanfall, kanske kommer det en snygg tavla, eller en ful tavla. 

Vad gör du de dagar när du inte känner dig så produktiv?  

- Då skiter jag i att skapa. Men det är sällan. Oftare sitter det i att jag vill, men inte vet hur. Då är det bara att gnälla en stund, äta en smörgås, rulla runt i paljetter och silkespapper och sen kommer idéerna. 

Vad önskar du att du hade mer tid till?  

- Mina egna idéer. Nu gör jag ju ibland saker på andras initiativ, som till exempel traditionellt jobb. Det känns ju aldrig lika kul som det egna. 

Vad ser du som viktigt och mest värdefullt i livet? 

- Att ha roligt! 

Hur ser ditt drömliv ut och hur långt ifrån ditt egna liv är det? 

- Jag vill vara min egen. Jag har ju ett traditionellt jobb på 60%, och jobbar med mitt företag resterande tid. Drömmen vore att bara få göra mina egna saker. Jag känner mig övertygad om att jag är där om några år. 

Vad är du mest nöjd med av allt du skapat? 

- För många år sedan sydde jag en blå ovalformad varelse. Han fick namnet Jörgen Cherubini och var till en början bara en prydnadskudde. Tillsammans med med min sambo Samuel har vi skapat Jörgens historia, att han jobbar i kexfabrik och sjunger som en ängel, men alltid brister i självförtroende. Ja, det är alltså ett gosedjur vi talar om! Nu behöver jag Jörgen för att kunna somna, mitt huvud vilar på hans numera platta kropp, och den blå velouren är besudlad med snusfläckar och tårar. 

En annan sak din blogg behandlar är inredning, vad tycker du alla människor bör ha i sitt hem? 

- Säng, buljongtärning och TV. Resten är bara kosmetika.

Vad värdesätter du mest i ditt eget hem? 

- TV:n. 

Till sist, denna sommar regnar det som bekant mindre eller mer varannan dag, har du några tips på hur man livar upp sin allra gråaste vardag? 

- Jerry Springer, Cheaters, Jerseylicious och Jeremy Kyle show.

Karins blogg Karins Konstgrepp går att läsa här, där hittar du även hennes Webshop där du bland annat kan hitta vackra klänningar, halsband och konstverk.  

Rembrandt och dolda motiv, under ytan

I gårdagens kulturdel av Svenska Dagbladet så läser jag en intressant artikel om ett svenskt par som beslöt sig för att ta reda på vad det var för en märklig tavla som gått i arv i familjen.
Chock-beskedet de fick var att tavlan var signerad av Rembrandt!
Det betyder visserligen inte att tavlan är målad av mästaren själv, men allt tyder på att den målades 1633 i hans ateljé och att han signerat den. Motivet är Simeon och Jesus i templet.
Som om inte detta vore nog så upptäcktes genom en särskild röntgenteknik en annan vacker målning under Rembrandtmålningen! Det underliggande motivet, Maria bebådelse, är målat på 1500-talet av en okänd flamländsk mästare.

Tavlan, som märkligt nog utgörs av handsmiden kopparplåt, visas med båda sina motiv på Rembrandt Huis Museum i Amsterdam. Ett behagligt problem som uppstår är:
- Vad gör man med två målningar i en och samma tavla? Som nämns i artikeln så väcker det också frågor om vad en målning egentligen är - och målningens funktion.
"Man tror att den visar en sak, men det finns något annat under" säger konsthistorikern Anna Bronzoni Catellani.

På något sätt så biter sig det sista citatet fast i mig. Jag ser en sak och tror att det är helheten, som förvisso kan te sig vacker. Men - finns det något annat dolt under? Kanske ännu vackrare?

Är det möjligt att samtidigt njuta av två sköna motiv som befinner sig i olika dimensioner? Förresten, är det meningen att man ska göra det?

Och slutligen, angående konstens eventuella "funktion"; Kan ovanstående dilemma eller fenomen lära oss något om den tid vi lever i?


Eeeh…..

Nu ska en pastellversion av Munchs Skriet säljas på auktion. Man räknar med ett pris på kanske bortåt en miljard, vilket enligt DN skulle vara någon sorts rekord. Det var inte länge sedan jag läste att en Cézanne såldes för 1,7 miljarder och tidigare har en van Gogh sålts för omkring en miljard. Vem vet, hur man räknar rekord. Oavsett de precisa summorna, är beloppen absurda. Berättelser om, vad de rikaste, rika gör med sina pengar väcker intresse. En australisk miljonär ska enligt DN låta bygga en kopia av Titanic som någon sorts pr-gimmick inför en politiska karriär. Jaha. Varför det?
________

Nu har jag sett i dagens tidning att Skriet gick för omkring 800 miljoner dollar, ett rekord för konst på auktion tydligen.

Ickenyheter

En hyresgäst, som lät sina hundar bajsa på gräsmattan utanför huset utan att städa efter dem, har blivit av med sin bostad. Hyresnämnden ansåg att hyresgästen åsidosatt sina skyldigheter som hyresgäst och gav därför värden rätt att inte förlänga kontraktet. Det låter som tillämpning av fel regler för detta, i ordets rätta bemärkelse, skitiga beteende.
__________

Spaltmeter skrivs om en upprörande tårta på Moderna muséet. Folk tvistar om det är rasism eller antirasism att göra ett konstverk i form av en svart kvinna med ett riktigt människohuvud som skriker, när man skär i tårtan. Installation. Konstnären säger att syftet med konstverket är mot och inte för rasism och det lär vara svårt att säga emot. Upprördheten över att kulturministern skurit en bit ur tårtan är inte helt lätt att begripa. Däremot har historien en tydlig komisk sida.
__________

SVT ska sända Estelles dop, rapporterar DN. Estelle den lilla kronkronprinsessan. Heter det så, när man är kungens barnbarn och kronprinsessans barn? Men vem bryr sig om dopet eller babyns titel, skulle jag säga lite raljerande. Men där är jag nog ute och cyklar, för det är tydligen många som bryr sig. Det stora intresset för kungafamiljen är obegripligt men rätt oförargligt.
__________

DN rapporterar att Chihuahuavalpen Vera, 8 veckor, kidnappats, valpnappats kanske man ska säga. Polisen har ryckt ut och fritagit kidnappningsoffret - utan blodspillan. En heroisk insats, helt säkert.

Kärlekens väntrum (2)

En fantastisk och originell film utan stora gester och uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar korta brev hem med sina rullar av film, till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. Nyfikenheten måste stillas, och mystiken efter mättnaden åter falna. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul - en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten….  Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.” Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Ett mästerverk, som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av AlainTanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar lärde jag mig nyligen. För mig finns det bara en/ett – Lissabon.  Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”

Justa näckrosor

För någon vecka sedan var vi på Moderna Muséet i Stockholm och tittade på konst. Moderna har blivit en institution. Den spännande, avantgardistiska men ändå lätta atmosfären från 60- och 70-talen är borta. Det är klart att utställningarna sätter prägeln men jag tror också det har med lokalerna att göra och med tidsandan. Förra gången vi var där, var det för att titta på Dali. Spännande men en västanfläkt jämfört med “gamla Modernas” Dali-utställning på 70-talet. Men varför ska man jämföra och allt var verkligen inte bättre förr.

Nu skulle vi i alla fall få se på Monet, Turner och Twombly. De båda sistnämnda lockar mig inte särskilt, vilket väl delvis beror på okunskap. Monets eviga näckrosor fnyste jag åt när jag var ung, tills jag fick chansen att se dem på riktigt. Det var på MoMA, som det kallas det moderna konstmuséet på Manhattan, där man har fantastiskt vackra Monetmålningar. Näckrosor förstås och monumentalt stora men såå vackra. Det var kul att titta på utställningen på Moderna på Skeppsholmen också. Redan vid entrén förstod man att det var rätt många andra också, som också vill se. Efter flera månaders utställning ringlade sig kön framför ingången så där 100 meter eller mer, nästan ända ner till den bjärta och fantasieggande jätteinstallationen av Saint Phalle och Tinguely.

Forskning och kreativitet – servettbrytning och virusproteiner

I dagens SvD fastnar jag - till min egen förvåning - för en intressant artikel om den katalanske konstnären Joan Sallas. Vilken konstform är det som Sallas ägnar sig åt? Jo, servettbrytning! Joan Sallas skapar fantastiska saker bara med hjälp av linnetyg och fingerfärdighet - och förmodligen en hel del tid och tålamod. I februari visas en del av hans verk på Hallwylska muséet i Stockholm. Det vill jag inte missa!

Joan Sallas säger själv att "För mig är vikkonsten en symbol för livets och språkets organisationsstruktur. Berg, blommor, människor utvecklar sig. Syrekedjor är också vikta, till och med atomernas förbindelser. Och hela universum är veckning och utveckling. Ingen veckning utan utveckling."

Om Sallas kommer till Stockholm i samband med utställningen på Hallwylska så kanske man skulle passa på att göra något med kreativ servettbrytning för livet? Det skulle kunna bidra till att åskådliggöra medicinsk forskning på ett vackert och roligt sätt apropå mitt tidigare inlägg. En idé att fundera vidare på!

Med anledning av detta tema så kommer jag att tänka på Foldit, det dataspelsprogram som i höstas bidrog till att lösa ett vetenskapligt problem, nämligen hur ett HIV-protein är vikt.

Jag tror vi kan vinna mycket i kreativitet på att knyta t ex medicinsk forskning till dataspelsliknande applikationer men framförallt till olika konstformer och kulturella uttryck. Ojoj! Nu fick jag massor av idéer!

Vårdhund och läkande konst

I senaste numret av Karolinska Universitetssjukhusets personaltidning Karolina kan man läsa om labradoodlen Livia på Lilla Erstagårdens barn- och ungdomshospice. Labradoodle är en hypoallergen (= låg-allergiframkallande) hundras framavlad i Australien (kombination av labrador och pudel kanske?).
Hospice används vanligen som benämning på en vårdenhet för patienter i livets slutskede.

För kroniskt och svårt sjuka barn kan ett besök av den charmiga hunden Livia framkalla ett sällsynt leende och faktiskt bidra till ökat välbefinnande. Det har visats i vetenskapliga studier att det stresslösande hormonet oxytocin utsöndras när man klappar en hund:

Measuring stress and immune response in healthcare professionals following interaction with a therapy dog: A pilot study

An Examination of Changes in Oxytocin Levels in Men and Women Before and After Interaction with a Bonded Dog

I samma nummer av Karolina beskrivs hur den underjordiska ECMO-enhetens personalrum har fått en vacker - och lugnande - utsmyckning i form av jättefotografier med härliga skärgårdsmotiv, en illusion av fönster mot Stockholms skärgård.

Apropå lugnande, och kanske till och med läkande konst, så ska Nya Karolinska Solna (NKS) fyllas med konst för 118 miljoner kr! Låter som en härlig uppgift för ansvarigt landstingsråd Anna Starbrink.

Döv konstnär publicerad i Time magazine

Konstnären Leon Lim från Malaysia har använt "the text of a leaked cable" för att ta fram en ny variant av Julian Assanges ansikte. Han gjorde den i sex olika varianter och skickade till ett antal tidningar. Richard Stengel på Time föreslog att den skulle användas i tidningen. Så blev det i nyårsnumret, där Julian Assange fanns med på listan över personer som betytt mycket under året.“I wanted to share my thoughts on why Assange should be the person of the year. I certainly didn’t expect to see my portrait of him in print as the magazine has its own design team for artwork,”, säger Lim.Hans bilder finns sen tidigare bland annat i en specialbeställd kalender från New Yorks borgmästare. Lim är döv sedan födseln.The Star. (Malaysia)
Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Döv konstnär publicerad i Time magazine



Konstnären Leon Lim från Malaysia har använt "the text of a leaked cable" för att ta fram en ny variant av Julian Assanges ansikte. Han gjorde den i sex olika varianter och skickade till ett antal tidningar. Richard Stengel på Time föreslog att den skulle användas i tidningen. Så blev det i nyårsnumret, där Julian Assange fanns med på listan över personer som betytt mycket under året.

“I wanted to share my thoughts on why Assange should be the person of the year. I certainly didn’t expect to see my portrait of him in print as the magazine has its own design team for artwork,”, säger Lim.

Hans bilder finns sen tidigare bland annat i en specialbeställd kalender från New Yorks borgmästare.

Lim är döv sedan födseln.

The Star. (Malaysia)
Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Att prata om kultur

Ett vanligt argument för mer "kritisk" konst i den modernistiska/postmoderna/samtidskonstoida traditionen är att den ska få folk att tänka till. På ett sätt kan jag verkligen sympatisera med den tanken, i princip följande: Det finns det "vanliga" etablerade mestadels småborgerliga samhället där saker fungerar på ett visst sätt, mestadels ganska ekonomiskt/kommersiellt betingat. Och sen finns det konstens värld, där saker kan fungera hur som helst och bara för att de fungerar på andra sätt än vad man är van vid får det folk att tänka till. Konsten är alltså "kritiskt", den utmanar det borgerliga etablissemanget vilket är alldeles utmärkt.

Problemet är bara att det inte alltid är så lätt att börja tänka utifrån strukturer eller tankesätt du inte alls förstår dig på, det blir lätt bara ett avståndstagande och inte mycket mer. Kulturdebatten i Borås har exempelvis de senaste åren mest handlat om vanligt folks avsky mot allt för märkliga skulpturer vilket resulterat i ilska och inte mycket mer, inte många konstruktiva tankar har tänkts under tiden, det är jag rätt säker på.




Här är Octopus. Det är bara att betrakta så kommer den konstruktiva konstdiskussionen igång av sig självt.







Jag såg Mirja Unges "Klaras resa" på Göteborgs stadsteater för ett tag sen och på det hela taget var det en väldigt positiv upplevelse, en intressant historia, tydliga karaktärer och ett effektfullt gestaltande av en persons inre genom scenens yttre medel (spelar man "Love will tear us a part" kan det inte gärna vara en dålig pjäs"). Sånt som vanligt folk vill ha helt enkelt, vilket märktes på publikens överväldigande reaktioner efter slutet.

Tyvärr gled den väl stundtals iväg lite åt det populärkulturellt kitchiga hållet med en väl tillrättalagd handling, huvudpersonen börjar på universitetet, träffar direkt en lagom galen kompis som drar med henne ut på krogen och efter lagom mycket tvekan träffar hon där en lagom mesig kille och de har ett fantastiskt äventyr tillsammans. Till exempel. Den förenkling som gör populärkulturen till populärkultur och gör den dålig helt enkelt.

På det hela taget var det dock en ganska avancerad och bra pjäs, inte minst eftersom den var så lätt att diskutera, jag såg den med min flickvän och en kompis vilka väl inte är överdrivet vana vid att se och mer intellektuellt analysera pjäser någon av dem en i och med att en sådan pjäs både berör och anknyter till sådant de flesta har erfarenhet kommer samtalet väldigt lätt igång av sig självt.

Om det ska vara någon poäng med kulturen behöver den tränga in i människors liv och ge dem ett innehåll, en ogreppbar ilska som en ren provokation är riskerar bara att skrämma folk in i famnen på Big Brothers kvävande tomhet och då har den menlösa småborgerligheten segrat igen.

Oborgerlig kultursyn

Här är tanken att jag ska lägga ut mina reflexioner om den mänskliga kulturen i dess olika uttrycksformer. I somras var jag mestadels inne på politik och ekonomi, nu är mitt projekt mitt mer egentliga, att försöka förstå mig på och analysera kultur, mest som i betydelsen konst, musik, litteratur osv. (det finns inget riktigt bra ord som sammanfattar allt detta) men i viss mån också i betydelsen allt människor gör (typ plocka blåbär, det är god svensk kultur).

Jag har själv framför allt skrivit en hel del i mitt liv och i perioder verkligen levt för mina berättelser och världar men också stundtals vacklat angående poängen och meningsfullheten i sådana projekt. Nu försöker jag rikta mig mer utåt och skaffa mig mer av en helhetsbild av kulturen och dess funktioner.

Hade detta varit en stand-up-show med Seinfeld hade den börjat: ”Vad är grejen med kultur? Det måste vara en av de märkligaste mänskliga uppfinningarna, den producerar inget, vad är det liksom, det är ingenting. Det är som en stationär cykel för dina ansträngningar”.

Eller, ja det är alltså det vi ska lista ut så småningom, även om sökandet inte lär gå alltför spikrakt framåt och jag kommer tillåta mig att flumma ut hur mycket som helst, om vad som helst när jag själv känner för det. En härligt oborgerlig inställning, om jag själv får säga det.

Galleri Holmgången

På lördag infaller gallerinatten. Malmös konstverk har öppet sent. Några erbjuder något extra utöver det vanliga. Varmt, intressant med många besökare.

Galleri Holmgången håller också öppet. Här möter nattens konstälskare verk av komstnärer med olika funktionsnedsättningar.


Hösten på galleri Holmgången hittar du i denna pdf.
Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Om moderaternas kulturpolitik

Jag skrev häromdagen om vilka faror för Stockholms kulturliv som väntar om Centern får vara med och bestämma över kulturpolitiken efter valet. Men vi bör också vara medvetna om vad som kan hända om det efter valet kan bli så att moderaterna tar över kultur- och idrottsroteln.

Folkpartiet, som har kulturroteln idag, har under mandatperioden mest gjort sig kända för sina impopulära kulturbonusar och avdemokratiseringen av kulturstödet. Kulturskolan har förvisso också stegvis monterats ner, och relativt stora personalavgångar har skett även på Stadsmuseet, inom Kulturhuset och på Stockholms bibliotek. Med det som hänt de senaste fyra åren är bara en västanfläkt av det som väntar vid ett moderat intåg på kulturroteln.

Moderaterna har sagt att de vill skrota den i allt lyckade ungdomsverksamheten Lava på Kulturhuset – Miljöpartiet vill istället ha ett Lava i varje stadsdel.

Moderaterna vill spara på samlingslokalerna, kulturstödet och ateljéstödet. ”På sikt bör kulturstödet minskas och ersättas av andra finansieringsformer, som t ex sponsring och ökade biljettintäkter”, skriver moderaterna. – De rödgröna partierna vill rusta upp samlingslokalerna som används av en mängd kulturföreningar och satsa på det fria kulturlivet. Sponsring är bra, men det har visat sig oförutsägbart och duger inte att bygga en verksamhet på.

Ytterligare börda för det fria kulturlivet är de höga hyrorna i Stockholm, som för många kulturverksamheter har blivit ännu högre sedan moderaterna sålde ut Centrumkompaniet till numera ökända Boultbee. Miljöpartiet var emot den affären från början och kräver nu lagstiftning - en Lex Boultbee - för att förhindra ytterligare sådana affärer.

Förutom skandalerna kring Sten Nordin och Medborgarskolan vill moderaterna minska bidragen till folkbildningen. – Vi rödgröna tror istället på demokrati och vill därför stärka folkbildningen.

Vi vill också ge alla stockholmare tillgång till vårt kulturarv genom att behålla den fria entrén till Stockholms muséer. Men i moderaternas Stockholm finns ingen gratis kultur; de har därför sagt att de ska återinföra entréavgifterna samt lägga ner den årliga kulturfestivalen.

Allt detta finns att läsa i Moderaternas sista egna budgetreservation från förra mandatperioden. Totalt rör det sig om en besparing på 77,2 miljoner kronor! Och det var alltså i 2006-års penningvärde.

Moderaterna har en rakt igenom destruktiv syn på offentligt finansierad kultur. I ett moderat Stockholm får fattiga barn stå utanför kulturskolan men de slängs också ut från LAVA. Kulturarbetarna kläms åt, och övriga kulturkonsumenter med knappa resurser får välja mellan att köpa en biljett till museet eller kanske till en konsert. Med ett fortsatt moderat Stockholm minskar det demokratiska deltagandet ytterligare för vare år. I ett moderat Stockholm har de som arbetar möjligen några hundralappar mer i plånboken, men samhället blir så oändligt mycket fattigare.

___
» Klicka på bilden ovan för att se den moderata kulturbudgeten i siffor.

Om moderaternas kulturpolitik

Jag skrev häromdagen om vilka faror för Stockholms kulturliv som väntar om Centern får vara med och bestämma över kulturpolitiken efter valet. Men vi bör också vara medvetna om vad som kan hända om det efter valet kan bli så att moderaterna tar över kultur- och idrottsroteln.Folkpartiet, som har kulturroteln idag, har under mandatperioden mest gjort sig kända för sina impopulära kulturbonusar och avdemokratiseringen av kulturstödet. Kulturskolan har förvisso också stegvis monterats ner, och relativt stora personalavgångar har skett även på Stadsmuseet, inom Kulturhuset och på Stockholms bibliotek. Med det som hänt de senaste fyra åren är bara en västanfläkt av det som väntar vid ett moderat intåg på kulturroteln.Moderaterna har sagt att de vill skrota den i allt lyckade ungdomsverksamheten Lava på Kulturhuset – Miljöpartiet vill istället ha ett Lava i varje stadsdel.Moderaterna vill spara på samlingslokalerna, kulturstödet och ateljéstödet. ”På sikt bör kulturstödet minskas och ersättas av andra finansieringsformer, som t ex sponsring och ökade biljettintäkter”, skriver moderaterna. – De rödgröna partierna vill rusta upp samlingslokalerna som används av en mängd kulturföreningar och satsa på det fria kulturlivet. Sponsring är bra, men det har visat sig oförutsägbart och duger inte att bygga en verksamhet på.Ytterligare börda för det fria kulturlivet är de höga hyrorna i Stockholm, som för många kulturverksamheter har blivit ännu högre sedan moderaterna sålde ut Centrumkompaniet till numera ökända Boultbee. Miljöpartiet var emot den affären från början och kräver nu lagstiftning - en Lex Boultbee - för att förhindra ytterligare sådana affärer.Förutom skandalerna kring Sten Nordin och Medborgarskolan vill moderaterna minska bidragen till folkbildningen. – Vi rödgröna tror istället på demokrati och vill därför stärka folkbildningen.Vi vill också ge alla stockholmare tillgång till vårt kulturarv genom att behålla den fria entrén till Stockholms muséer. Men i moderaternas Stockholm finns ingen gratis kultur; de har därför sagt att de ska återinföra entréavgifterna samt lägga ner den årliga kulturfestivalen.Allt detta finns att läsa i Moderaternas sista egna budgetreservation från förra mandatperioden. Totalt rör det sig om en besparing på 77,2 miljoner kronor! Och det var alltså i 2006-års penningvärde.Moderaterna har en rakt igenom destruktiv syn på offentligt finansierad kultur. I ett moderat Stockholm får fattiga barn stå utanför kulturskolan men de slängs också ut från LAVA. Kulturarbetarna kläms åt, och övriga kulturkonsumenter med knappa resurser får välja mellan att köpa en biljett till museet eller kanske till en konsert. Med ett fortsatt moderat Stockholm minskar det demokratiska deltagandet ytterligare för vare år. I ett moderat Stockholm har de som arbetar möjligen några hundralappar mer i plånboken, men samhället blir så oändligt mycket fattigare.___» Klicka på bilden ovan för att se den moderata kulturbudgeten i siffor.