En riktig vinnarskalle…


… hör jag ibland någon säga om någon, inte utan viss beundran i tonen.

Vad är en vinnarskalle? En som väldigt gärna vill vinna, förstås, och som har förmåga att göra det. Men uttrycket antyder väl lite mer. Ordet vinnarskalle låter inte vidare positivt, tycker jag, bland annat därför att det avser personer som först och främst når framgångar på egen hand och inte i samarbete med andra. Vinnarskallen vill först och främst tvåla till förlorarna. En vinnarskalle vill så väldigt gärna vinna, att han/hon är beredd att uppoffra nästan vad som helst för att vinna - ungdom, fritid, socialt umgänge, karriär, hälsa, familj. När en vinnarskalle väl vunnit, vill vinnarskallen vinna mer. En riktig vinnarskalle är väl lite tossig. En vinnarskalle kan vara psykopat men måste inte vara det. Många med ett drag av vinnarskalle kan hålla det inom rimliga gränser. Andra har så utpräglade vinnarskallar att de, i sin ensamhet, vinner evig framgång och ära.

När man tänker på stora vinnarskallar genom tiderna, hamnar man direkt i sportens värld. Det är dit begreppet hänförs för det mesta. Ett par från andra sidan Atlanten är Muhammed Ali (boxning) och Wayne Gretsky (ishockey) och välkända svenska exempel är Ingemar Stenmark, Björn Borg och Zlatan Ibrahimovic. Utan en okuvlig vilja att vinna till varje pris, varje gång hade ingen av dem blivit särskilt stor inom sitt område.

Även inom områden, utanför sporten, finns förstås exempel på vinnarskallar. Tja, vad ska jag hitta på? Framgångar i krig räknas inte, bestämmer jag självsvåldigt. Alla vinnarskallar är inte heller skitstövlar. Kanske kvalar konstnären Paulo Picasso in eller affärsmannen Bill Gates, som samlat mer pengar på hög en någon annan eller Nelson Mandela som efter 25 års fängelse vann hela världen för sin sak. Exempel på mindre betydande vinnarskallar kan vara de svenska affärsmagnaterna Jan Stenbäck och Ingvar Kamprad eller varför inte Börje Karlsson från Landsbro, som på söndag åker sitt 58:e vasalopp. Ämnet börjar bli så stort nu och bisarrt att jag avbryter här med påpekandet att det finns en baksida även på detta mynt, välkända vinnarskallar som också är dumskallar alltså, t.ex. inom politiken. Var och en kan komma på sådana exempel, särskilt i dessa dagar men jag lämnar spåret här.

Drömskt


När jag vaknade i morse, som vanligt alldeles för tidigt, visste jag inte riktigt var jag var. Någon udda dröm hängde sig kvar. Ett samtal hade pågått under en längre tid mellan mig nere i ett dike eller i alla fall på en låg nivå och någon översittare, betydligt högre placerad, på någon väg eller någon mur eller liknande. Vi konverserade om något viktigt men jag kunde inte minnas, vad det var. Det var också oklart, vem den andra personen var. En kort stund undrade jag, om det hade varit ett samtal med en granne, vars idol jag inte är. Men, nej, jag kom fram till att det var högst osannolikt att vi två skulle ha haft ett vettigt samtal ens i en dröm. Så då var det väl någon gammal uppdragsgivare, som spökat i drömmen eller kanske en doktor eller någon äldre släkting.

Förvirring. Nu har det gått en propp, var min första tanke. Jag har fått en stroke, Faan. Då är det bråttom till sjukhuset, har jag hört. Det finns inte tid att vänta på ambulans här ute på vischan, det skulle ta timmar. Jag får ta bilen själv, även om det verkar lite farligt, tänkte jag grötigt.

Kvickt på med lite kläder, lapp till hustrun. klapp på hundens huvud och iväg. Snabb takt på stigen bort till garaget och den fina elbilen. Tillbaka till huset. för att hämta plånbok och nyckeln/dosan, som jag som vanligt glömt men som behövdes för att kunna köra bilen. Iväg igen. Väl framme vid garaget, som inte är ett ordentligt garage bara ett tak med tre enkla väggar, var det bara att dra ur elsladden ur bilen, hoppa in och trampa på gasen. Men det gick inte. Bilen rörde sig inte ur fläcken. En matthet spred sig genom kroppen och gjorde mig maktlös. Jag blev tvungen att ansluta mig själv till elnätet genom att sätta in den lite klumpiga, men ändå sofistikerade EU-kontakten i bakhuvudet. Med 16 ampère strömmande genom kroppen, kunde jag segla iväg som aldrig förr.

Först då började det gå upp för mig att jag faktiskt inte hade vaknat riktigt, när jag trodde utan bara drömt att jag vaknat. Nästa gång kanske jag drömmer att jag drömmer att jag drömt att jag vaknat. Mysterious ways. Hjärnan fungerar på outgrundliga sätt.

Be happy!


Det hör nog till åldern att reta sig på småsaker. Jag har en kompis som bor i sta’n och alltid retar sig på trafikregler, inte minst för parkering. Träffade nyligen någon jämnårig, som hade gott om klagomål på sjukvården, inte på de största frågorna. Tåg- och flygförseningar får man leva med men man kan klaga ordentligt under tiden. Personligen irriterar jag mig ofta på flamsiga eller lismande programledare både i radio och tv. Ungdomsprogram på förmiddagar i P3 går inte längre att lyssna på, sedan man anlitat programledare som gapflabbar hela tiden, jag säger hela tiden. Tyvärr har det smittat till en del andra också. Det blir olidligt att lyssna på, särskilt för en grinig gammal pensionär. Programledare även i vuxenprogram har lagt sig till med ett överdrivet glatt, nästan sprudlande sätt. I vissa fall är det bara med alldeles för breda leenden, i andra med ett helt kroppsspråk av konstlad lycka.

Undrar i min surhet, om det är så att vi numera behöver mer uppmuntran från media, mer feel good för att vi ska välja programmet si och så. Varför skulle annars programledare få instruktioner att skratta och le hela tiden att vara glada och lyckliga i varje ögonblick. För instruktioner får de, det är jag övertygad om. Le, för fan, ingen vill lyssna på ett surkart!.

Kanske är det inte bara i media heller, som vi vill förgylla tillvaron lite extra. Så jag avslutar med hälsningen, ha en underbar dag, som tidigare var ha det så bra eller på norskt vis bara ha det.

Sommar, sommar…


Det blev inget bloggat igår. En tidig, riktigt tidig, morgon satte stopp för det. Barnbarn skulle på sommaraktiviteter på olika håll i södra delen av landet och behövde skjuts. Lång väg, mycket trafik men bekväm bil. Dagen gick åt. Lyssnade på Sommar på radio på hemvägen ett trivsamt program, som är nästan lika gammalt som jag själv och som numera är ett måste för den riktiga känslan av svensk sommar.

Väl hemma igen från utflykten fanns tid för grillning och middag med vänner nere vid Storsjöns strand men inte för bloggande. Efterrätt och kaffe på verandan. En hel kväll utomhus i behaglig temperatur och utan regn. Inte ens några mygg eller andra flygande odjur. Inget att klaga på.

Vår fyrbenta vän, valpen Kajsa, som jag ogärna kallar odjur, for runt som en oljad blixt hela tiden. Hon är kul den där men vilken energi! Inte att undra på men väldigt skönt att hon sover gott på nätterna. Bortsett från oräkneliga men vänligt menade hopp på gästerna och ett antal otjänliga stöldförsök i närheten av grillen, uppförde hon sig ganska hyfsat.

Till grillen blev det grillspett med självplock och lite av varje att välja på. Bitar av lammstek, paprika, lök och goda korvar över vedeldad grillbädd. Smaskens och livet på en pinne!

Lite sant


- Morfar nu ljuger du! Nu hittar du på igen! ropar barnbarnen när jag skarvar som vanligt i spökhistorierna.
- Nej inte alls, den här historien är faktiskt alldeles sann.
- Hur vet du det?
- Det har stått om den i tidningen.
- Närdå, visa oss då?

O.s.v. Det blir ofta långa, ibland invecklade diskussioner. Det där är en del av leken, som både barnbarnen och jag haft kul med många gånger. När de var yngre, bidrog det lite till spänningen. Jag berättar gärna om vår lek och nämnde den här på bloggen så sent som igår. En ganska oförarglig lek, skulle jag säga. Sanning och lögn är inga självklara storheter. Som när barnen var små och man skulle uppträda som tomte på julafton. En tomtemask var skrämmande och det kan man ju i och för sig förstå. Så för att inte skrämma barnen för mycket, kunde jag ta av masken och lugna dem med att det bara var pappa egentligen. Om man sedan satte på masken igen, blev det lika läskigt igen. Då var det åter masken som var sanningen och vad de sett för en stund sedan räknades inte. Spännande!

Lögn och förbannad dikt är det många som skrivit om eller hela uttrycket, som är: Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Varifrån uttrycket kommer är oklart, verkar det som. Disraeli kanske eller Platon? Våra liv är fulla av osanningar, livslögner och bedrägerier. För att inte tala om alla vita lögner och allt vardagsljugande, förnekanden, hittepå, skvaller, över- och underdrifter om andra, om livsstil, pengar och allt möjligt. Man kan fundera på, hur mycket man egentligen ljuger på riktigt och varför. För barnen, för livspartnern, för vänner och bekanta. Jag tänker just nu inte på de stora lögnerna, de viktiga falsarierna och bedrägerierna. Jag tänker på vardagslögnerna, de där vi använder för att framstå i en lite mer positiv eller förlåtande dager. Alla använder dem. Om jag träffar en person, som hävdar att hen inte ljuger ens om småsaker, tappar jag genast förtroendet för den personen. Redan själva påståendet är ju ett exempel på en sådan vardagslögn.

Innehåller den här bloggen lögner, kanske någon frågar sig. Det är klart att den gör. Det finns fullt av både fördomar och lögner i texterna, det är bara att medge. Men inte så ofta medvetna lögner och knappast allvarliga lögner som går över gränsen till rent lurendrejeri, ett schysst gammalt ord, som enligt Wikipedia betyder en planerad handling som är tänkt att vinna förtroende hos en person för att sedan bedra denne. Steget därifrån till politik är inte alltid särskilt långt, är en kul association, som går att utveckla.

Jag stannar där för tillfället men lär återkomma i ämnet.