Vakter vid svenska kärnkraftverk ska utrustas med vapen för att stoppa antagonistiska hot

OKG

Dessutom ska området runt kärnkraftverken bevakas och kontrolleras med hjälp av hundar.

I går meddelade Strålsäkerhetsmyndigheten att man fattat beslut om nya tillståndsvillkor för Sveriges kärnkraftverk. Bland annat ska kärnkraftverkens skyddsvakter utrustas med vapen och området bevakas och kontrolleras med hjälp av hundar, skriver myndigheten i ett pressmeddelande.

I ett tillhörande beslutsdokument (pdf) från Strålsäkerhetsmyndigheten framgår att "baserat på terrorhot i omvärlden bedöms fortlöpande behovet av utvecklat fysiskt skydd vid de svenska kärntekniska anläggningarna". Här framgår också att tillgång till ändamålsenlig utrustning, som tjänstepistoler, skulle "skapa bättre förutsättningar för skyddsvakterna att tidigt upptäcka och där så är möjligt ingripa mot antagonister".

Kraven på beväpning och bevakningshundar börjar gälla den 4 februari 2017.

 

Tjernobyl – en intressant skräckresa

Det har gått ett par veckor snart sedan jag gjorde en utflykt till Tjernobyl/Pripjat. Jag var länge tveksam till att göra den här exkursionen och det var ganska nära att jag hoppade av i sista stund. Men entusiastiskt ressällskap och min egen nyfikna natur fick mig ändå att ge mig iväg en smällkall januarimorgon. Tjugo minusgrader och ångest i den svinkalla minibussen förbyttes så småningom i ren skräckblandad fascination. Men nog tyckte jag mig höra ekot av hovar från Apokalypsens ryttare.

Som kärnkraftsmotståndare kändes det oerhört kluvet (ingen ordvits utan bästa beskrivningen) att anträda den här resan. Lite av "seeing is believing", men jag erkänner att det inte kändes helt bekvämt att ge sig in i lejonets kula, så att säga. Strålningen i själva staden Tjernobyl (bild nedan) sades dock inte vara högre än i Kiev. Vilket ju förvisso kan betyda att den är alldeles för hög där, men tydligen inte högre än den man utsätts för vid en transatlantisk flygresa. I Pripjat, ca 3 km från den havererade reaktor 4, är strålningen förstås högre men tydligen på en låg nivå denna dagen.

Egen bild. Infarten till staden Tjernobyl, knappt två mil från kärnkraftverket.


En otrolig historia är det emellertid, denna kärnkraftskatastrof. Något sådant skulle ju inte kunna hända. Denna villfarelse levde naturligtvis de som bodde i närheten med i det Sovjetunionen som Tjernobyl då tillhörde. Sanningen var ju att denna typ av reaktor utan skyddande yttre hölje vid en härdsmälta fullkomligen spyr ut radioaktivitet rakt ut i atmosfären. Vilket var precis vad som hände den 26 april 1986. Det är emellertid tydligt att varje generation reaktortyper alltid anses "idiotsäkra". Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok "Bön för Tjernobyl" om sitt möte med anställda vid Fukushimas kärnkraftverk som medlidsamt försäkrade henne att ett haveri som vid Tjernobyl aldrig skulle kunna inträffa hos dem. Deras moderna reaktorer var byggda för att stå emot jordbävningar till och med, hävdade de stolt. Ett par år senare slog en jordbävning ut elverket vid anläggningen och en tsunami reservgeneratorerna och Fukushima-haveriet var ett faktum med en serie härdsmältor och vätgasexplosioner. Apokalypsens ryttare kom till slut ikapp.

Egen bild. Minnesmärke cirka 500 m från den havererade reaktor 4.

Egen bild. Den nya sarkofagen som till ofantlig kostnad ännu håller på att konstrueras för att ersätta den vittrande gamla inneslutningen.

Michail Gorbatjov, som var Sovjetunionens ledare vid haveriet, fick veta vidden av olyckan genom påstötningar från Sverige. Åtminstone om man ska tro hans egna ord. Mätningar vid Forsmarks kärnkraftverk gav ovanlig höga värden och eftersom inget fel fanns där larmades myndigheter i närliggande länder. Genast skickade Gorbatjov sina bästa KGB-agenter till platsen för att ta reda på hela sanningen om haveriet. Detta säger han själv i en intervju ett par decennier efteråt.

Livsfarligt material i händerna på galningar...

Egen bild. Pripjat idag. En öde sovjetisk mönsterstad...

De brandmän som skickades för att släcka branden kom till reaktorn med sin vanliga klädsel och utrustning och försökte kyla hettan med vanligt vatten. En hopplös uppgift och det sista jobb de gjorde. Samtliga dessa första utsända dog inom ett par veckor. De brann helt enkelt upp inifrån under förfärliga kval och smärtor. Svetlana Aleksijevitjs ovan nämnda bok innehåller smärtsamt detaljerade vittnesmål från de anhöriga till dessa brandmän, för den som orkar läsa.

Det dröjde något dygn innan det närliggande Pripjat evakuerades. Där bodde drygt 30000 personer, alla sysselsatta vid kraftverket eller med service inom området och deras familjer.

Egen bild. Pripjat, byggt 1970, färdigt 1979, övergivet 1986.

Ett sovjetiskt mönstersamhälle med all den service och bekvämlighet som en sovjetisk stad kunde uppbåda vid den här tiden.



Egna bilder. Gymnastiksal, nöjesfält, simhall med mera står som minnesmärken över den sovjetiska mönsterstaden, fruset i tid...

Ingen i staden tycks ha anat hur farligt läget var vid haveriet och enligt vittnesmål hölls små fester på balkongerna med utsikt över reaktorn, som brann så vackert alldeles nära. Ja, flera vittnen har berättat vilken fantastisk syn det var och att de aldrig anat att döden kunde vara så vacker.



Egna bilder. Här hölls kanske balkongfester med utsikt över reaktorbranden? 

Byar som låg i närheten jämnades senare med marken men ett eller annat hus står dock kvar, som exempelvis en kindergarten någon kilometer från reaktorn (bilderna nedan).




Vi besöker också en övergiven radarstation en knapp mil från den havererade reaktorn. Det fanns två av dessa gigantiska sovjetiska Duga-radar under kalla kriget.


Egna bilder. Duga-radarn eller Russian Woodpecker som den också kallades då den ibland pejlades in av radioamatörer.

De var tänkta att upptäcka annalkande NATO-missiler och några kilometer bort fanns också en avfyringsramp för missiler riktade mot Väst. Den är dock fortfarande stängd för besök. Radarstationen bemannades av cirka tusen personer som också bodde här med sina familjer. Dessa evakuerades strax efter reaktorhaveriet 1986 men den militära personalen tjänstgjorde i ett helt år efteråt. På denna plats som officiellt under kalla kriget var ett barnläger men alltså i hemlighet var en av de viktigaste sovjetiska militära baserna. Nu ett monument över krigshetsens dårskap såväl som kärnkraftens.

Egen bild. Muralmålning på det övergivna kasernområdet vid Duga-radarn.


Jag inser det spektakulära och tvivelsamma med den här sortens utflykter, men samtidigt tänker jag att det kanske ändå är nyttigt att visa platser som denna i en tid då vi står vid valet av färdsätt ut ur beroendet av fossila bränslen. Det är ju egentligen oerhört märkligt om vi idag ska fortsätta satsa på kärnkraft då vi ser konsekvenserna av haverier på så nära håll som norra Ukraina.

Alldeles särskilt märkligt är det dessutom att Finland inte tillåts sälja mjölkprodukter till Ryssland men däremot alldeles nyligen kan ta slutgiltigt beslut om att låta statliga ryska Rosatom stå för såväl byggnation av som leverans av kärnbränsle till ett helt nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, cirka 15 mil från Skellefteå. Naturligtvis kommer reaktorerna att bli "idiotsäkra".

Livsfarligt material i händerna på galningar?

Egen bild. En trumpetstöt till minne av de döda i Tjernobyl. Har vi redan glömt?

Förnybar energi är viktig för Gotland




En tydlig inriktning för klimatansvar och 100% förnybar energi skapar stabila förutsättningar för investeringar och jobb. Många av dessa kommer kunna skapas på Gotland skriver jag och Lise Nordin. 
 
Det mesta vi gör i vår vardag kräver energi i någon form. Tillverkningen av produkterna vi använder, maten vi äter och uppvärmningen av våra hem. Vilka vägval vi gör i energipolitiken avgör om vi når våra miljömål och vilka förutsättningar företagen ges att utvecklas. Energipolitiken måste vara långsiktig. Därför välkomnar vi att regeringen nu bjuder in alla riksdagens partier till en energikommission. Syftet är att gemensamt diskutera och förhoppningsvis enas om inriktningen för den långsiktiga energipolitiken. Sverige har kraftverk som börjar bli gamla och nu måste marknaden ges tydliga spelregler för att kunna investera i ny elproduktion.
 
Vilken inriktning energikommissionen landar i spelar roll för Gotland. Här finns företag som är beroende av el till rimliga priser. Ny kärnkraft är dyr och kostar enligt erfarenheterna i andra länder cirka 1 krona per kilowattimme. I Sverige bygger vi redan idag vindkraft för halva den kostnaden; 50 öre per kilowattimme. På Gotland finns också många företag som utvecklar och säljer förnybar energiteknik och skulle ges möjlighet att utvecklas och anställa fler med en tydlig inriktning mot förnybar energi.



Det saknas idag en långsiktig energiöverenskommelse som ger svar på energipolitiken efter år 2020, och som samlar brett stöd i Sveriges riksdag. Därför måste vi nu diskutera nästa steg. Partierna har olika ingångsvärden i samtalen inför energikommissionen men alla måste vara beredda att ge och ta. Riksdag och regering måste ta ansvar för att en trygg tillgång till el och annan energi säkerställs.

Energikommissionens arbete kommer att inledas med gemensam kunskapsinhämtning. Tekniken har utvecklats snabbt och Sverige bör vara en positiv kraft i utvecklingen i vår omvärld. I världen är det förnybar energi som växer snabbast medan kärnkraften minskar. För den som prioriterar en minskad miljöpåverkan och konkurrenskraftiga elpriser för våra företag är svaret förnybar energi och energieffektivisering.

Regeringens mål är att Sverige ska ha 100 % förnybar energi på sikt. Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma ingång i energisamtalen är att kärnkraften ska ersättas med förnybar energi och energieffektivisering. Ett helt förnybart energisystem skulle innebära att vi kan sätta på datorn och värma våra hem utan att det varken lämnar koldioxidutsläpp eller radioaktivt avfall till kommande generationer. En tydlig inriktning för förnybar energi är avgörande för att säkra vår regions utveckling både idag och i framtiden.

Isabel Enström, regionråd (MP)
Lise Nordin, riksdagsledamot (MP) energipolitisk talesperson

Publicerad i Gotlands Tidningar 14 mars 2015

Björklund kvar i 1900-talet

Folkpartiledaren Jan Björklund jublar idag över ett antal tekniska högskolors förfrågan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Oskarshamn. Reaktorn är tänkt att används för forskning och utveckling av ny kärnkraft. Jag upphör inte att förvånas över fastklamrandet vid 1900-talets teknik. Den en och en halv miljard som testreaktorn skulle kosta skulle göra så mycket mer nytta i utvecklingen av nya solceller, vindkraftverk eller andra förnybara energislag.

I Tyskland har beskedet om att kärnkraften ska avvecklas dragit igång en mycket snabb utbyggnad av den förnybara energin. Investeringar i en kärnreaktor riskerar att ytterligare bromsa utvecklingen av det förnybara i Sverige.

Men utan kärnkraft kommer Sverige att stanna, har vi ju hört. Vår industri behöver den billiga elen från den, sägs det. Ett helt ogrundat påstående, vill jag hävda. Att kärnkraftselen är billig idag beror framför allt på att kärnkraftverken är gamla, att investeringarna är gjorda för flera decennier sedan. Ny kärnkraft är däremot svindyr. Och att köra de gamla reaktorerna i all evighet är naturligtvis inte ett alternativ. Då är frågan vad vi ska ersätta dem med och för mig är svaret självklart: förnybar energi.

Jag tror att Folkpartiet går en tuff valrörelse till mötes. Ett parti som går till val på 50-talets energi-försvars- och skolpolitik borde få svårt att hävda sig i en tid när allt fler inser att vi måste framåt med stora kliv om vi ska bygga ett samhälle som håller i längden. Jag väljer tvärtom ett parti som ser framåt.

Kina-dominerad asiatisk utvecklingsbank – investeringar i hållbar infrastruktur?

Efter decennier av kampanjer har miljörörelsen och andra lyckats påtagligt förbättra Världsbanken och i viss mån de regionala motsvarigheterna. EBRD i Europa, ADB i Asien, och så vidare. Till och med EIB, som ibland ansetts vara värst på miljön, öppenhet och folkligt deltagande i beslutsfattandet, har ryckts upp. I Europa har organisationen CEEBankwatch spelat en viktig roll.

Nu kommer en rapport om att Kina håller på att dra igång en ny utvecklingsbank, en sorts nytt regionalt alternativ till Världsbanken. Mycket om AIIB (Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken) är oklart. Ska den vara ett alternativ till ADB (med mindre inflytande för USA och Japan). Eller en konkurrent. Eller en partner. Förväntningarna och farhågorna går isär.

Men man undrar vad det är för infrastruktur banken kommer att investera i. Vilka miljökrav kommer att ställas? Kommer man att investera i vägar eller järnvägar? I kolkraft, vattenkraft eller vindkraft?

Just Bankwatch har i dagarna startat en ny hemsida om företag, banker, regeringar och andra som investerar i kolkraft i Europa. På kingsofcoal.org kan man se hur Världsbanken, EIB, EBRD med flera får sällskap av en rad banker med kinesiska intressen. Och så finns kinesiska företag som försöker få kontrakt. I alla fall på Balkan och i Turkiet. Det får mig att tänka på Ryssland.

Ryssland har varit frustrerad över svårigheterna att komma in på delar av den europeiska marknaden. De svårigheterna går inte ihop med en del av snacket om globalisering, liberalisering, öppna marknader, fri handel och så vidare. Ryssland har också länge tryckt på Bulgarien för att Rosatom ska få bygga ett nytt kärnkraftverk i det ytterst kontroversiella projektet Belene. På så sätt kan det ryska statliga kärnkraftsbolaget få in en fot i EU.  Från EU:s sida har man varit oroligför energisäkerhet och den ryska statskapitalismens företag och deras roll i internationell diplomati (eller politiska konflikter). Efter 2012 har Gazprom lyckats komma åt en del av energiinfrastrukturen och direktkontakt med slutkunderna, genom samarbete med kemijätten BASF, en av delägarna i Nordstream gasledningen under Östersjön.

Hur är det då med den kinesiska statskapitalismen? Export av energibärare som uran, olja eller gas är inte lika viktig för Kina som för Ryssland. Men importerna och infrastruktur är fortfarande lika viktiga för kunderna.
 
Utvidgningen av det kinesiska kapitalets inflytande till energianläggningar och infrastruktur i olika delar av världen väcker frågor. Både storpolitiska och miljöpolitiska. Det har alltid varit en utmaning att försöka få de stora multilaterala investerarna att satsa på förnybart i stället för fossilt. Jag minns ett seminarium i Stockholm på 1990-talet, då en företrädare för Världsbanken berättade om vilka energislag banken tyckte man borde satsa på: förnybara alternativ var i toppen, fossila i botten. Jag bad honom berätta vad banken faktiskt satsade sina pengar på. Han tog bara sin overhead bild och vände på den: fossila alternativ i toppen, förnybara i botten.

Kommer det nya Kina-dominerade AIIB att satsa på framtidens ekologiskt hållbara infrastruktur, eller i dubbel bemärkelse fossilinfrastruktur?

Jan Björklund har en dröm

För att minska utsläppen av växthusgaser,
vill Miljöpartiet bland mycket annat ha höjd skatt på koldioxidutsläpp, skatt på flygresor, kilometerskatt på lastbilar.

”Om ni chockbeskattar allt som rör sig…”

Hur ska vi flytta frakten?
I Jan Björklunds värld finns ingen sjöfart, inga godståg.
Jan Björklund vill inte ha skatt på lastbilstrafiken – han vill höja tågens banavgifter.

Hur ska vi röra oss i våra städer?
I Jan Björklunds värld finns inga som går, cyklar, pendlar, åker tunnelbana, spårvagn eller pendeltåg.
Jan Björklund vill satsa miljarder på Förbifarten, så att ännu fler kan åka bil i Stockholm.
 
Var ska vi roa oss?
I Jan Björklunds värld finns inga kineser.
I alla fall inte en miljard kineser som vill leva samma liv som vi i väst.
Om det är en rättighet för svenskar att sola sig på Thailands stränder på sportlovet,
varför ska inte kinesiska familjer kunna den fly den globalt uppvärmda sommarhettan
för svalkan i den svenska skärgården och skogen?

När de borgerliga miljöpolitikerna samlas för att försöka lösa problemen,
kommer de fram till att det behövs ekonomiska styrmedel.
Skatter och avgifter, bonus och bidrag. Förorenaren betalar. 
När oljans miljöeffekter bara drabbar offren men inte kostar köparen, slår marknaden fel.

har vår utbildningsminister ingen annan klimatpolitik än att bygga kärnkraft.
Folkpartiledaren har ingenting lärt sig av Tjernobyl, av Fukushima, av Olkiluoto.

Av svenska kärnkraftsägare är det bara Vattenfall som läggermiljoner på att bygga nytt.
Det är bara Vattenfall som ger Björklund hopp:
Kan de köpa Nuon, kan de bygga kärnkraft.

Låt Jan Björklund leva kvar i sin drömvärld.
Förneka fakta är skönt för honom.
Men låt inte folkpartiet ha fortsatt ansvar för vår forskning och utbildning.
Våra barn kommer att behöva all kunskap de kan få,
om de får ärva springnotan från en fortsatt oljefest.

få slut på spekulationerna!

Jag är stolt Miljöpartist. Ekologismen och de gröna idéerna ger svar som varken höger- eller vänsterideologierna har givit mig tidigare. För mig är ideologin viktig, men jag är också på det klara med att Miljöpartiet inte är Sveriges största parti, vilket gör kompromisser nödvändiga om man vill få igenom åtminstone lite av sin politik.

Den senaste veckans rabalder och spaltmeter i media om den migrationspolitiska uppgörelsen och det så kallade flirtandet mellan Miljöpartiet och regeringen äcklar mig ärligt talat. Det är okunnigt och det är riktigt dålig journalistik. Miljöpartiet har aldrig utgivit sig för att vara ett socialistiskt parti och har inga som helst förpliktelser att alltid bara samarbeta med Vänstern och Sossarna. Inte heller är Miljöpartiet ett borgerligt parti och är inte intresserade av att bli en del av borgerligheten. Den svenska blockpolitiken är skapad av journalister och en del politiker som inte kan få in i sina skallar att politiken kan ha andra dimensioner än höger-vänster, än blått-rött än klass mot klass, eller kamp mot/med fackföreningsrörelsen. Vi står för de andra dimensionerna. Vi är Gröna, vi är vänster och höger, upp och ner, framåt och bakåt, mitten av mitten och samtidigt inget av det. Journalister måste lära sig detta. Vi är det tredje alternativet, vi är inte en del av varken det ena gråa, eller det andra gråa blocket.

De som framförallt har lett tramset i sociala medier är Vänsterpartister, men de har ackompanjerats av sossar också. Vänsterpartister som under ett halvt sekel gett stöd till Socialdemokratiska regeringar vilka förslag dessa regeringar än har kommit med. Detta stöd har givits utan att ett enda uns inflytande givits tillbaka som tack. Vänsterpartister skall inte kritisera någon annan för att lägga sig platt och sälja ut sin själ. Vänsterpartiet har aldrig använt sina möjligheter och inte drivit igenom en enda sak under sin 90-åriga historia, men när nu Miljöpartiet gör det för att försöka få igenom lite grön politik så verkar magen vända sig ut och in på varenda Vänsterpartist och Socialdemokrat i landet. Jag tycker att det är synd då jag ser Vänsterpartiet som Mp:s viktigaste allierade i en mängd frågor och jag trodde att (V) såg det på samma sätt.

Jag skall villigt erkänna att jag inte är helt nöjd med den migrationspolitiska överenskommelsen, det kan jag lova att inte heller Maria Ferm är (och för all del inte de mindre borgerliga partierna heller). Det man dock kan vara nöjd med är de nya saker som vi lyckades få igenom. De somaliska familjernas möjlighet till återförening och papperslösas rätt till skolgång. Det här är otroligt viktiga besked för massor av människor. Naturligtvis skulle man önska att vi fått igenom stopp för tvångsavvisningarna och definitivt löfte om sjukvård för papperslösa, men det blir istället nästa steg att kämpa för.

Vi i Mp vill ha förändring, vi vill ta varje möjlighet som vi kan att genomdriva den nödvändiga samhällsomställningen. Att skapa det nya Sverige som kan gå i bräschen för omställningen globalt. Är det så att regeringen ger oss den möjligheten på ett antal områden, ja då är vi beredda att prata om saken. Är det så att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ger oss möjligheten så är vi beredda att prata med dem. Är det så att vi blir största parti i nästa val, ja då är vi beredda att driva igenom ännu mer grön politik. Det är inte makten som är intressant utan det politiska innehållet, vad som sägs och görs. Vi Miljöpartister är varken höger, eller vänster, vi är varken röda eller blå. Vi är GRÖNA och ingenting annat.
Jag tycker nu att nog har sagts om den ovannämnda överenskommelsen. Låt oss bara hålla tummarna för att Maria Ferm tillsammans med främst Kd och C lyckas övertyga Billström om att mänskliga rättigheter är viktigare än kostnadsberäkningar.

Jag tycker också att det är synd att Vänsterpartiet så hårt attackerar det parti som står dem närmast i utrikespolitiska, migrationspolitiska och fördelningspolitiska frågor. Jag antar att det är för att vinna vänsterväljare från oss då Vänsterpartiet uppenbarligen tycker att det är viktigare att vi är små än att de själva blir tillräckligt stora för att vinna inflytande över politiken. Om de verkligen ville växa så borde de väl vinna Socialdemokratiska väljare som tror på socialismen fortfarande. Om man skall växa så är det de stora partierna som man måste "sno" väljare ifrån, inte de andra småpartierna.

Nog sagt om detta nu.
Det finns dock något som jag tycker är viktigt och det är att Gustav Fridolin och Åsa Romson som partiets språkrör gick ut och talade om för media och allmänheten att det inte blir någonting med att sitta i någon moderatledd regering som ett femte alliansparti. Punkt slut!
Det krävs tydlighet i denna fråga. Jag som miljöpartist vet ju mycket väl att vi inte kommer göra detta, och inte är intresserade av att sitta i en regering som för en sådan människo-, djur- och miljöfientlig politik som den som förs av den sittande administrationen.
Aldrig någonsin skulle vi sitta i en regering och ställa oss bakom "arbetslinjen". Aldrig någonsin skulle vi sätta oss i en regering och gå med på att bygga ny kärnkraft. Aldrig någonsin skulle vi sitta i en regering som beviljar licensjakt på varg. Aldrig någonsin skulle vi sätta oss i en regering som stoppat avvecklingen av Sveriges pälsfarmer. Aldrig någonsin skulle vi sätta oss i en regering som nästan fördubblat den svenska vapenexporten.

Dessutom går det inte att sitta i en regering där inte något av de andra partierna vaknat ur tillväxtvurmsdvalan. Så länge partierna tror att evig ekonomisk tillväxt är möjlig så är det omöjligt att fullt ut förhandla, och att försöka föra riktig grön politik.

Ja, som sagt. Min uppmaning till Gustav och Åsa är att gå ut och ända de spekulationer som florerar i media. Tala om för väljare, för borgare, för socialister, för alla mittemellan och för media att Miljöpartiet inte kommer sitta i en högerregering punkt slut!

Intressant

Kärnkraften – en strålande affär?

För 31 år sedan ville nästan 80 % av Kalmar läns invånare att kärnkraften skulle vara ett avslutat kapitel vid det här laget. Idag planeras utbyggnad, en skolreaktor och en reaktorfabrik för export, vad var det som hände, blev kärnkraften helt plötsligt ofarlig?

Oskarshamns Kraftgrupp, OKG, har under åren gjort ett fantastiskt arbete i sin kampanj att omvandla något som är potentiellt livsfarligt till något som ses som livsnödvändigt för Oskarshamn. Så nödvändigt att man till och med önskade sig ett slutförvar av planetens farligaste avfall. Nu blev det inget slutförvar i Oskarshamn, men likväl tycks kärnkraften ha blivit synonym med välstånd. Frågan är hur det blir när hela samhället är byggt kring utbildningsverksamhet, konstruktion och energiproduktion? Oskarshamn har slagit in på en mycket farlig väg genom att göra sig beroende av kärnkraftsindustrin och på samma sätt som oljan sakta men säkert kommer att försvinna ur vårt dagliga liv kommer också uranet att göra det. Ingen skulle väl idag föreslå byggandet av oljeraffinaderier eller att satsa pengar i oljebaserade kraftverk?

Vid en incident eller en olycka så som den i Japan så hävdas ofta speciella omständigheter som förklarande skäl. Japan är ett av de länder som satsat allra mest på forskning och utveckling kring kärnsäkerhet. Trots detta är förhållandena kring kärnkraftverket Fukushima kaotiska och vi vet ännu inte hur alvarlig denna situation kommer att bli. Precis som i Japan har det varit nära att kärnkraftverk i Sverige förlorat sin elförsörjning med problem i kylningen till följd, närmast ett haveri var i Forsmark 2006. Om det mest osannolika som egentligen inte "kan" hända ändå skulle hända, vilket samhälle skulle vi då tvingas leva i?

Resultaten i studier av ökningen av cancerförekomsten i de områden i Sverige som drabbades hårdast av nedfall efter Tjernobyl går isär. Men även en mindre alvarlig olycka kan beroende på närheten till källan och spridningsriktningarna påverka självklarheter i våra dagliga liv under många decennier framöver. En annan sida av myntet rör restprodukterna från kärnkraftsindustrin. Svensk kärnbränslehantering lämnade i dagarna in en ansökan till regeringen om slutförvar av radioaktivt kärnavfall. Säkerheterna i de metoder som föreslås har fått allvarlig kritik från oberoende forskare då förvaringen ska hålla i 100 000 år. Alla kärnkraftens aktiviteter är behäftade med stora risker och osäkerhetsfaktorer. Frågan är, är vi verkligen beredda att fortsätta ta risken?

Samtidigt som Oskarshamn klamrar sig fast vid uranstavarna måste man fråga sig ifall omkringliggande kommuner är lika intresserat av denna stavgång. I sin iver att uppmuntra utökad kärnkraft glömmer förespråkarna vilket ansvar detta innebär. Kärnkraftverket i Oskarshamn är inte bara en angelägenhet för Oskarshamn och Kalmar län. Vid en olycka eller en incident påverkas även omliggande områden och Gotland skulle vid ogynnsamma vindar och väderförhållanden kunna drabbas kraftigt.

Den teknik som sägs kunna eliminera riskerna förhindrade inte Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima, tekniken har heller inte hittills förhindrat det växande kärnavfallsberget. De förnybara energikällorna har idag en konkurrenskraft i paritet och i vissa fall även bättre än kärnkraften. Detta tillsammans med satsningar på energieffektivisering för att minska vårt behov av elenergi gör att vi i Sverige skulle kunna minska antalet reaktorer i stället för att göra oss beroende av kärnkraft i minst 75 år till. Sverige är ett av de länder i världen med bäst förutsättningar för energiproduktion med förnybara energikällor. Vi bör ta detta tillfälle i akt och ompröva beslutet om att ta ytterligare kliv in i kärnkraftssamhället.


Isabel Enström, ordförande Miljöpartiet de Gröna Gotland

och

Elisabeth Wanneby, språkrör Miljöpartiet de Gröna Kalmar län

Årets Greenwash

Miljöförbundet Jordens Vänner delar ut Svenska Greenwashpriset 2010 5 juli i Almedalen. Min personliga favorit som vinnare är Andreas Carlgren. Som miljöminister har han stått bakom en hel mängd förslag som kvalificerar honom.
  • Förbifart Stockholm med investeringar 25-30 miljarder på en två mil lång motorväg i stället för att satsa på en utökad kollektivtrafik för minskade utsläpp och möjligheten att uppnå de uppsatta miljömålen så som Miljöpartiet vill.
  • Jakt på varg som enligt Artdatabankens Rödlista är en Starkt hotad (EN) art med argumenten att den hotade vargstammen mår bra av licensjakten.
  • Idéerna om att tillåta kommersiell valjakt, även här på hotade arter, med argumenten att eftersom det ändå jagas så kan kontrollen bli bättre om jakt tillåts. Frågan avgörs vid den Internationella valfångstkommissionen IWC:s möte i Agadir den 21–25 juni.
  • Centerpartiets politik att nya kärnkraftverk ska få byggas om de ersätter äldre samtidigt som partiets linje är att kärnkraften bör fasas ut. Alternativen är (i) Alliansens satsningar på att förlänga Sveriges kärnkraftsberoende i ytterligare 75 år och bryta uran i Sverige, eller (ii) det rödgröna samarbetets politik som går ut på att resurserna ska fokuseras på förnybara energikällor och att med dem fasa ut kärnkraften. I morgon, den 17 juni sker omröstningen i Riksdagen om ett upphävande av lagen om kärnkraftens avveckling. Om bara fyra centerpartister röstar med de rödgröna förlorar regeringen omröstningen.
Gör din röst hörd och ta fram årets greenwash vinnare här.
Gör också din röst hörd den 19 september, det är bara 94 dagar kvar till valet.