Lista – världens effektivaste klimatåtgärder

Världens ledare möts i New York på tisdag för att diskutera klimat. Vilka åtgärder ska de prioritera?

The Economist har gjort en undersökning om vilka åtgärder som varit mest effektiva för att minska koldioxidutsläppen. Etta är Montrealprotokollet, följt av vattenkraft och kärnkraft.

Inför klimattoppmötet i New York har The Economist gjort en undersökning om vilka åtgärder och händelser som varit mest effektiva för att minska CO2-utsläppen. Solklar vinnare blev Montreal-protokollet, som Supermiljöbloggen skrev om förra veckan. Protokollet trädde i kraft 1987 och var en internationell överenskommelse om att avveckla produktionen av ämnen som skadar ozonskiktet. Det har betytt mer för räddningsarbetet än alla de andra åtgärderna på topp 20-listan. Montreal-protokollet har dock varit en pågående åtgärd under betydligt längre tid än de andra åtgärderna på listan, där de flesta har satts i verkan under 2000-talet.

På andra och tredje plats kommer vattenkraft och kärnkraft. Fjärdeplatsen går till det udda inslaget ”Kinas enbarnspolitik”. Ytterligare en underlig åtgärd som kvalar in på topplistan är kollapsen av Sovjetunionen. Den största insatsen från europeiskt håll är enligt undersökningen EU:s energieffektivisering mellan 2008 och 2012.

Syftet med undersökningen är att ta reda på vilka som är de bästa strategierna för att rädda klimatet. Världens ledare har mycket olika ideér om hur klimathotet ska avvärjas, men nu kan de förhoppningsvis få lite guidning i vilka åtgärder som är mest effektiva.

För att kika på topp 20-listan i sin helhet kan man läsa The Economists artikel här.

Generaldirektör dömer ut Vattenfalls kärnkraftsplaner

100217_Mikael-Odenberg1288X2008-1-580x580

Diskussionerna om Vattenfall i valdebatten hade ”väldigt lite med verkligheten att göra”, det menar Svenska Kraftnäts Mikael Odenberg.

Det är Svenska Dagbladet som rapporterar om vad som sades under konferensen SvD Energy Summit som hölls i veckan. Här ska Mikael Odenberg, Svenska Kraftnäts generaldirektör,  ha gjort klart att flera gamla kärnkraftsreaktorer i Sverige snart kan  komma att behöva stängas på grund av kommersiella skäl, de är helt enkelt för gamla och för dyra att ha i drift. Men några nya reaktorer är samtidigt inte att vänta enligt generaldirektören.

– Det finns ingen aktör som i dag utifrån kommersiella grunder allvarligt kan överväga att investera 70 miljarder i en anläggning som kommer ge avkastning först om 15–20 år, säger Mikael Odenberg till Svenska Dagbladet.

När tidningen frågar hur Odenberg ser på att han som generaldirektör för en statlig myndighet dömer ut ny kärnkraft samtidigt som Vattenfall utreder möjligheterna till en sådan investering, svarar Odenberg:

– Jag tycker inte att jag avslöjar någon statshemlighet. Och det är ingen kritik mot Vattenfall. Självklart måste de fundera på vad som ska hända om hälften av deras elproduktion försvinner, det vore tjänstefel inte titta på förutsättningarna. Jag bara föregriper slutsatserna i deras analys. Den kommer att landa i att det är ett för stort risktagande.

Och tillägger:

– Dessutom har de redan använt pengarna till att köpa Nuon.

Björklund kvar i 1900-talet

Folkpartiledaren Jan Björklund jublar idag över ett antal tekniska högskolors förfrågan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Oskarshamn. Reaktorn är tänkt att används för forskning och utveckling av ny kärnkraft. Jag upphör inte att förvånas över fastklamrandet vid 1900-talets teknik. Den en och en halv miljard som testreaktorn skulle kosta skulle göra så mycket mer nytta i utvecklingen av nya solceller, vindkraftverk eller andra förnybara energislag.

I Tyskland har beskedet om att kärnkraften ska avvecklas dragit igång en mycket snabb utbyggnad av den förnybara energin. Investeringar i en kärnreaktor riskerar att ytterligare bromsa utvecklingen av det förnybara i Sverige.

Men utan kärnkraft kommer Sverige att stanna, har vi ju hört. Vår industri behöver den billiga elen från den, sägs det. Ett helt ogrundat påstående, vill jag hävda. Att kärnkraftselen är billig idag beror framför allt på att kärnkraftverken är gamla, att investeringarna är gjorda för flera decennier sedan. Ny kärnkraft är däremot svindyr. Och att köra de gamla reaktorerna i all evighet är naturligtvis inte ett alternativ. Då är frågan vad vi ska ersätta dem med och för mig är svaret självklart: förnybar energi.

Jag tror att Folkpartiet går en tuff valrörelse till mötes. Ett parti som går till val på 50-talets energi-försvars- och skolpolitik borde få svårt att hävda sig i en tid när allt fler inser att vi måste framåt med stora kliv om vi ska bygga ett samhälle som håller i längden. Jag väljer tvärtom ett parti som ser framåt.

Alliansen skräms med gröna spöken

Plötsligt spelar Miljöpartiet huvudrollen i svensk politik. När Socialdemokraterna gör allt för att inte stöta sig med någon inser Alliansen att det är de gröna som utgör den verkliga oppositionen. Följaktligen är det grön politik de försöker skrämma väljarna med. Det blev uppenbart i dagens partiledardebatt när Socialdemokraterna fick stå till svars för Miljöpartiets politik snarare än sin egen. Nu finns en unik möjlighet till viktiga debatter om bland annat energipolitik, arbetstidsförkortning och vägar bort från en ekonomi som är beroende av tillväxt.

Det har aldrig varit enklare att förklara grön politik än nu. Verkligheten gör argumenten tydligare för varje dag som går. Vi kan rakryggat ta debatten om energipolitiken. Kärnkraftverken blir allt äldre och skröpligare. Frågan är inte längre om vi ska hålla liv i gamla reaktorer utan om vi ska ersätta dem med modern förnybar energi eller med nya, dyra kärnreaktorer som i bästa fall kommer förse oss med el om ett antal decennier framåt.

Vi kan med glädje ta debatten om arbetstiden. Arbetslösheten kletar sig fast runt åtta procent. Såväl blå som röda regeringar har misslyckats under årtioenden i den mån de velat nå full sysselsättning. Samtidigt ökar pressen på de som har jobb. Vi sliter ut oss, vänder oss ut och in för att räcka till på jobbet, för våra partners, för våra barn och våra gamla. Vad är det då som är så otäckt med arbetstidsförkortning?

Och äntligen, äntligen kan vi få en diskussion om hur vi skapar en ekonomi som håller. I Sydeuropa ser vi nu resultaten av en ekonomi där jakten på tillväxt skapat bubblor som oundvikligen spruckit. Priset betalas av undernärda barn som svimmar på grekiska klassrumsgolv och spanska familjer som vräks från sina hem. Hur vi skapar en ekonomi som både ger oss välfärd och håller sig inom de gränser planeten drar upp är vår tids stora fråga, som borde hålla varje tänkande varelse vaken om nätterna. Om Alliansens desperata jakt efter en politisk motståndare att skrämmas med kan hjälpa till att väcka liv i den frågan, då är det bara att tacka och ta emot. Vem är rädd för gröna spöken?

Kina-dominerad asiatisk utvecklingsbank – investeringar i hållbar infrastruktur?

Efter decennier av kampanjer har miljörörelsen och andra lyckats påtagligt förbättra Världsbanken och i viss mån de regionala motsvarigheterna. EBRD i Europa, ADB i Asien, och så vidare. Till och med EIB, som ibland ansetts vara värst på miljön, öppenhet och folkligt deltagande i beslutsfattandet, har ryckts upp. I Europa har organisationen CEEBankwatch spelat en viktig roll.

Nu kommer en rapport om att Kina håller på att dra igång en ny utvecklingsbank, en sorts nytt regionalt alternativ till Världsbanken. Mycket om AIIB (Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken) är oklart. Ska den vara ett alternativ till ADB (med mindre inflytande för USA och Japan). Eller en konkurrent. Eller en partner. Förväntningarna och farhågorna går isär.

Men man undrar vad det är för infrastruktur banken kommer att investera i. Vilka miljökrav kommer att ställas? Kommer man att investera i vägar eller järnvägar? I kolkraft, vattenkraft eller vindkraft?

Just Bankwatch har i dagarna startat en ny hemsida om företag, banker, regeringar och andra som investerar i kolkraft i Europa. På kingsofcoal.org kan man se hur Världsbanken, EIB, EBRD med flera får sällskap av en rad banker med kinesiska intressen. Och så finns kinesiska företag som försöker få kontrakt. I alla fall på Balkan och i Turkiet. Det får mig att tänka på Ryssland.

Ryssland har varit frustrerad över svårigheterna att komma in på delar av den europeiska marknaden. De svårigheterna går inte ihop med en del av snacket om globalisering, liberalisering, öppna marknader, fri handel och så vidare. Ryssland har också länge tryckt på Bulgarien för att Rosatom ska få bygga ett nytt kärnkraftverk i det ytterst kontroversiella projektet Belene. På så sätt kan det ryska statliga kärnkraftsbolaget få in en fot i EU.  Från EU:s sida har man varit oroligför energisäkerhet och den ryska statskapitalismens företag och deras roll i internationell diplomati (eller politiska konflikter). Efter 2012 har Gazprom lyckats komma åt en del av energiinfrastrukturen och direktkontakt med slutkunderna, genom samarbete med kemijätten BASF, en av delägarna i Nordstream gasledningen under Östersjön.

Hur är det då med den kinesiska statskapitalismen? Export av energibärare som uran, olja eller gas är inte lika viktig för Kina som för Ryssland. Men importerna och infrastruktur är fortfarande lika viktiga för kunderna.
 
Utvidgningen av det kinesiska kapitalets inflytande till energianläggningar och infrastruktur i olika delar av världen väcker frågor. Både storpolitiska och miljöpolitiska. Det har alltid varit en utmaning att försöka få de stora multilaterala investerarna att satsa på förnybart i stället för fossilt. Jag minns ett seminarium i Stockholm på 1990-talet, då en företrädare för Världsbanken berättade om vilka energislag banken tyckte man borde satsa på: förnybara alternativ var i toppen, fossila i botten. Jag bad honom berätta vad banken faktiskt satsade sina pengar på. Han tog bara sin overhead bild och vände på den: fossila alternativ i toppen, förnybara i botten.

Kommer det nya Kina-dominerade AIIB att satsa på framtidens ekologiskt hållbara infrastruktur, eller i dubbel bemärkelse fossilinfrastruktur?

Jan Björklund har en dröm

För att minska utsläppen av växthusgaser,
vill Miljöpartiet bland mycket annat ha höjd skatt på koldioxidutsläpp, skatt på flygresor, kilometerskatt på lastbilar.

”Om ni chockbeskattar allt som rör sig…”

Hur ska vi flytta frakten?
I Jan Björklunds värld finns ingen sjöfart, inga godståg.
Jan Björklund vill inte ha skatt på lastbilstrafiken – han vill höja tågens banavgifter.

Hur ska vi röra oss i våra städer?
I Jan Björklunds värld finns inga som går, cyklar, pendlar, åker tunnelbana, spårvagn eller pendeltåg.
Jan Björklund vill satsa miljarder på Förbifarten, så att ännu fler kan åka bil i Stockholm.
 
Var ska vi roa oss?
I Jan Björklunds värld finns inga kineser.
I alla fall inte en miljard kineser som vill leva samma liv som vi i väst.
Om det är en rättighet för svenskar att sola sig på Thailands stränder på sportlovet,
varför ska inte kinesiska familjer kunna den fly den globalt uppvärmda sommarhettan
för svalkan i den svenska skärgården och skogen?

När de borgerliga miljöpolitikerna samlas för att försöka lösa problemen,
kommer de fram till att det behövs ekonomiska styrmedel.
Skatter och avgifter, bonus och bidrag. Förorenaren betalar. 
När oljans miljöeffekter bara drabbar offren men inte kostar köparen, slår marknaden fel.

har vår utbildningsminister ingen annan klimatpolitik än att bygga kärnkraft.
Folkpartiledaren har ingenting lärt sig av Tjernobyl, av Fukushima, av Olkiluoto.

Av svenska kärnkraftsägare är det bara Vattenfall som läggermiljoner på att bygga nytt.
Det är bara Vattenfall som ger Björklund hopp:
Kan de köpa Nuon, kan de bygga kärnkraft.

Låt Jan Björklund leva kvar i sin drömvärld.
Förneka fakta är skönt för honom.
Men låt inte folkpartiet ha fortsatt ansvar för vår forskning och utbildning.
Våra barn kommer att behöva all kunskap de kan få,
om de får ärva springnotan från en fortsatt oljefest.

Tyskland visar vägen i energiomställningen

Om tio år ska kärnkraften vara avvecklad i Tyskland – det sjunde mest energiförbrukande landet i världen. Omöjligt att uppnå utan att öka användningen av fossila bränslen, att döma av den svenska debatten. Inte alls visar verkligheten. Där växer nu de förnybara energikällorna fram i rasande fart när kärnkraftverken slår igen, utan att fossilenergin totalt sett ökar – även om svenska statliga bolag öppnar nya kolkraftverk.

Inte minst är det den småskaliga solenergin som väller fram på bred front. Medel-Müller har satt solpaneler på taket – och ser fram emot att spara stora pengar på det. Ersättningen per kilowattimme som producenterna får är fastställd för 20 år framåt, vilket också gör bankerna trygga med att bevilja lån. Dessuotm har elen från sol och vind företräde i kraftnäten. När det finns överskott på el är det kol- och kärnkraftverket som får lätta på gasen.

Det tyska exemplet visar på vikten av en tydlig politisk vilja. Vi kan få se samma utveckling i Sverige. Men då måste politikerna tydligt deklarera att kärnkraften ska bort och formulera långsiktiga spelregler som främjar det förnybara.

Läs mer eller lyssna på Vetenskapsradion klotets webbplats.

Kärnkraften – en strålande affär?

För 31 år sedan ville nästan 80 % av Kalmar läns invånare att kärnkraften skulle vara ett avslutat kapitel vid det här laget. Idag planeras utbyggnad, en skolreaktor och en reaktorfabrik för export, vad var det som hände, blev kärnkraften helt plötsligt ofarlig?

Oskarshamns Kraftgrupp, OKG, har under åren gjort ett fantastiskt arbete i sin kampanj att omvandla något som är potentiellt livsfarligt till något som ses som livsnödvändigt för Oskarshamn. Så nödvändigt att man till och med önskade sig ett slutförvar av planetens farligaste avfall. Nu blev det inget slutförvar i Oskarshamn, men likväl tycks kärnkraften ha blivit synonym med välstånd. Frågan är hur det blir när hela samhället är byggt kring utbildningsverksamhet, konstruktion och energiproduktion? Oskarshamn har slagit in på en mycket farlig väg genom att göra sig beroende av kärnkraftsindustrin och på samma sätt som oljan sakta men säkert kommer att försvinna ur vårt dagliga liv kommer också uranet att göra det. Ingen skulle väl idag föreslå byggandet av oljeraffinaderier eller att satsa pengar i oljebaserade kraftverk?

Vid en incident eller en olycka så som den i Japan så hävdas ofta speciella omständigheter som förklarande skäl. Japan är ett av de länder som satsat allra mest på forskning och utveckling kring kärnsäkerhet. Trots detta är förhållandena kring kärnkraftverket Fukushima kaotiska och vi vet ännu inte hur alvarlig denna situation kommer att bli. Precis som i Japan har det varit nära att kärnkraftverk i Sverige förlorat sin elförsörjning med problem i kylningen till följd, närmast ett haveri var i Forsmark 2006. Om det mest osannolika som egentligen inte "kan" hända ändå skulle hända, vilket samhälle skulle vi då tvingas leva i?

Resultaten i studier av ökningen av cancerförekomsten i de områden i Sverige som drabbades hårdast av nedfall efter Tjernobyl går isär. Men även en mindre alvarlig olycka kan beroende på närheten till källan och spridningsriktningarna påverka självklarheter i våra dagliga liv under många decennier framöver. En annan sida av myntet rör restprodukterna från kärnkraftsindustrin. Svensk kärnbränslehantering lämnade i dagarna in en ansökan till regeringen om slutförvar av radioaktivt kärnavfall. Säkerheterna i de metoder som föreslås har fått allvarlig kritik från oberoende forskare då förvaringen ska hålla i 100 000 år. Alla kärnkraftens aktiviteter är behäftade med stora risker och osäkerhetsfaktorer. Frågan är, är vi verkligen beredda att fortsätta ta risken?

Samtidigt som Oskarshamn klamrar sig fast vid uranstavarna måste man fråga sig ifall omkringliggande kommuner är lika intresserat av denna stavgång. I sin iver att uppmuntra utökad kärnkraft glömmer förespråkarna vilket ansvar detta innebär. Kärnkraftverket i Oskarshamn är inte bara en angelägenhet för Oskarshamn och Kalmar län. Vid en olycka eller en incident påverkas även omliggande områden och Gotland skulle vid ogynnsamma vindar och väderförhållanden kunna drabbas kraftigt.

Den teknik som sägs kunna eliminera riskerna förhindrade inte Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima, tekniken har heller inte hittills förhindrat det växande kärnavfallsberget. De förnybara energikällorna har idag en konkurrenskraft i paritet och i vissa fall även bättre än kärnkraften. Detta tillsammans med satsningar på energieffektivisering för att minska vårt behov av elenergi gör att vi i Sverige skulle kunna minska antalet reaktorer i stället för att göra oss beroende av kärnkraft i minst 75 år till. Sverige är ett av de länder i världen med bäst förutsättningar för energiproduktion med förnybara energikällor. Vi bör ta detta tillfälle i akt och ompröva beslutet om att ta ytterligare kliv in i kärnkraftssamhället.


Isabel Enström, ordförande Miljöpartiet de Gröna Gotland

och

Elisabeth Wanneby, språkrör Miljöpartiet de Gröna Kalmar län

Årets Greenwash

Miljöförbundet Jordens Vänner delar ut Svenska Greenwashpriset 2010 5 juli i Almedalen. Min personliga favorit som vinnare är Andreas Carlgren. Som miljöminister har han stått bakom en hel mängd förslag som kvalificerar honom.
  • Förbifart Stockholm med investeringar 25-30 miljarder på en två mil lång motorväg i stället för att satsa på en utökad kollektivtrafik för minskade utsläpp och möjligheten att uppnå de uppsatta miljömålen så som Miljöpartiet vill.
  • Jakt på varg som enligt Artdatabankens Rödlista är en Starkt hotad (EN) art med argumenten att den hotade vargstammen mår bra av licensjakten.
  • Idéerna om att tillåta kommersiell valjakt, även här på hotade arter, med argumenten att eftersom det ändå jagas så kan kontrollen bli bättre om jakt tillåts. Frågan avgörs vid den Internationella valfångstkommissionen IWC:s möte i Agadir den 21–25 juni.
  • Centerpartiets politik att nya kärnkraftverk ska få byggas om de ersätter äldre samtidigt som partiets linje är att kärnkraften bör fasas ut. Alternativen är (i) Alliansens satsningar på att förlänga Sveriges kärnkraftsberoende i ytterligare 75 år och bryta uran i Sverige, eller (ii) det rödgröna samarbetets politik som går ut på att resurserna ska fokuseras på förnybara energikällor och att med dem fasa ut kärnkraften. I morgon, den 17 juni sker omröstningen i Riksdagen om ett upphävande av lagen om kärnkraftens avveckling. Om bara fyra centerpartister röstar med de rödgröna förlorar regeringen omröstningen.
Gör din röst hörd och ta fram årets greenwash vinnare här.
Gör också din röst hörd den 19 september, det är bara 94 dagar kvar till valet.