Kärnkraft – Björklunds nallebjörn?

Häromkvällen försvarade Fp-ledaren Jan Björklund kärnkraften... igen. I Aktuellt debatterade han mot Mp:s Åsa Romson och hävdadeatt det fanns en lång kö av företag som ville bygga nya kärnkraftverk. Pinsamt nog hade just ett inslag om sjunkande elpris, mycket tack vare ny vindkraft och en framtid där reaktorer snart kan börja läggas ned i förtid eftersom utbyggnaden av inte minst just vindkraft ökar så hastigt. 

För varje år som går blir Björklunds argument mer och mer irrelevanta eller obsoleta. Men med en märkvärdig envishet biter han fast sig i uppfattningen att kärnkraft, det är framtidens melodi, det. Bara nästa generation kraftverk får byggas så blir allting bättre, heter det ungefär. Och har låtit sedan decennier tillbaka. Det Åsa Moberg påpekar i sin bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” stämmer onekligen;

”Satsningen på kärnkraft är kanske historiens mest långlivade framtidsprojekt”.

Moberg har grävt noga i kärnkraftens historia och funnit att näringslivet redan från start varit tveksamma till att satsa på civil kärnkraft eftersom de inte kunde överblicka om den någonsin skulle bli lönsam. Anslagen kom till en börja från militären. Bomber lockade mer än energiproduktion.

Prognoserna som bl.a. Energimyndigheten ger talar om att vindkraften kan klara sig utan subventioner någon gång i början av 20-talet. Kärnkraften har inte klarat det sedan den började byggas/utvecklas på 1950-talet och lär inte bli lönsammare med tiden. Klas Eklund, chefsekonom på SEB, sa till DN för en dryg månad sedan att kärnkraftskalkylen "spruckit totalt" och att det till stor del beror på att de stora investeringar som måste göras ska räknas hem över en så lång tid som 50 år vilket inte är rimligt när utvecklingen på energiområdet går så snabbt. Tomas Kåberger vid Chalmers tekniska högskola menar också att sol- och vindkraft utvecklas ständigt och industrialiseras i den grad att de snart blir ekonomiskt fördelaktiga investeringsobjekt i förhållande till kärnkraft (eller redan är). Svenska Kraftnäts VD Mikael Odenberg kallade också för inte så länge sedan tankar om nybyggd svensk kärnkraft för "en utopi"

Jan Björklund hävdade inte denna gång att kärnkraften stod för hälften av elproduktionen, som tidigare, utan nöjde sig med 40 % vilket är närmare den korrekta siffran (lite upp och ner för varje år) men kunde inte låta bli att lägga till ”nästan hälften”. Varför överge en slagkraftig överdrift helt? Dessutom lanserade han en ny; ”Det blåser mindre på vintern”.

Jan Björklund är ju bra på en sak och det är att prata och det går i en sådan hastighet att en inte alltid hänger med på vad han egentligen säger. Men det där hann jag fundera lite på om det verkligen stämde. Det visade sig att han inte bara lanserade en överdrift utan att det faktiskt,enligt Energimyndigheten, blåser merpå vintern än på sommaren. Förargligt nog förefaller alltså vindkraft vara ett alldeles utmärkt komplement till baskraften vattenkraft just här i Sverige.

Jan Björklund och Folkpartiet har ju en viss förkärlek för att propagera för dödförklarade projekt (läs euron) men ändå är det faktiskt lite lätt gåtfullt att Björklund klamrar sig så fast vid denna "lame horse" kärnkraft. Som ett barn vid sin älskade nallebjörn.

Fast nu börjar det blåsa rätt kraftigt. Jo, vintern är snart här, Janne!


Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.



Björklund kvar i 1900-talet

Folkpartiledaren Jan Björklund jublar idag över ett antal tekniska högskolors förfrågan om att bygga en ny kärnkraftsreaktor i Oskarshamn. Reaktorn är tänkt att används för forskning och utveckling av ny kärnkraft. Jag upphör inte att förvånas över fastklamrandet vid 1900-talets teknik. Den en och en halv miljard som testreaktorn skulle kosta skulle göra så mycket mer nytta i utvecklingen av nya solceller, vindkraftverk eller andra förnybara energislag.

I Tyskland har beskedet om att kärnkraften ska avvecklas dragit igång en mycket snabb utbyggnad av den förnybara energin. Investeringar i en kärnreaktor riskerar att ytterligare bromsa utvecklingen av det förnybara i Sverige.

Men utan kärnkraft kommer Sverige att stanna, har vi ju hört. Vår industri behöver den billiga elen från den, sägs det. Ett helt ogrundat påstående, vill jag hävda. Att kärnkraftselen är billig idag beror framför allt på att kärnkraftverken är gamla, att investeringarna är gjorda för flera decennier sedan. Ny kärnkraft är däremot svindyr. Och att köra de gamla reaktorerna i all evighet är naturligtvis inte ett alternativ. Då är frågan vad vi ska ersätta dem med och för mig är svaret självklart: förnybar energi.

Jag tror att Folkpartiet går en tuff valrörelse till mötes. Ett parti som går till val på 50-talets energi-försvars- och skolpolitik borde få svårt att hävda sig i en tid när allt fler inser att vi måste framåt med stora kliv om vi ska bygga ett samhälle som håller i längden. Jag väljer tvärtom ett parti som ser framåt.

Alliansen skräms med gröna spöken

Plötsligt spelar Miljöpartiet huvudrollen i svensk politik. När Socialdemokraterna gör allt för att inte stöta sig med någon inser Alliansen att det är de gröna som utgör den verkliga oppositionen. Följaktligen är det grön politik de försöker skrämma väljarna med. Det blev uppenbart i dagens partiledardebatt när Socialdemokraterna fick stå till svars för Miljöpartiets politik snarare än sin egen. Nu finns en unik möjlighet till viktiga debatter om bland annat energipolitik, arbetstidsförkortning och vägar bort från en ekonomi som är beroende av tillväxt.

Det har aldrig varit enklare att förklara grön politik än nu. Verkligheten gör argumenten tydligare för varje dag som går. Vi kan rakryggat ta debatten om energipolitiken. Kärnkraftverken blir allt äldre och skröpligare. Frågan är inte längre om vi ska hålla liv i gamla reaktorer utan om vi ska ersätta dem med modern förnybar energi eller med nya, dyra kärnreaktorer som i bästa fall kommer förse oss med el om ett antal decennier framåt.

Vi kan med glädje ta debatten om arbetstiden. Arbetslösheten kletar sig fast runt åtta procent. Såväl blå som röda regeringar har misslyckats under årtioenden i den mån de velat nå full sysselsättning. Samtidigt ökar pressen på de som har jobb. Vi sliter ut oss, vänder oss ut och in för att räcka till på jobbet, för våra partners, för våra barn och våra gamla. Vad är det då som är så otäckt med arbetstidsförkortning?

Och äntligen, äntligen kan vi få en diskussion om hur vi skapar en ekonomi som håller. I Sydeuropa ser vi nu resultaten av en ekonomi där jakten på tillväxt skapat bubblor som oundvikligen spruckit. Priset betalas av undernärda barn som svimmar på grekiska klassrumsgolv och spanska familjer som vräks från sina hem. Hur vi skapar en ekonomi som både ger oss välfärd och håller sig inom de gränser planeten drar upp är vår tids stora fråga, som borde hålla varje tänkande varelse vaken om nätterna. Om Alliansens desperata jakt efter en politisk motståndare att skrämmas med kan hjälpa till att väcka liv i den frågan, då är det bara att tacka och ta emot. Vem är rädd för gröna spöken?

Kina-dominerad asiatisk utvecklingsbank – investeringar i hållbar infrastruktur?

Efter decennier av kampanjer har miljörörelsen och andra lyckats påtagligt förbättra Världsbanken och i viss mån de regionala motsvarigheterna. EBRD i Europa, ADB i Asien, och så vidare. Till och med EIB, som ibland ansetts vara värst på miljön, öppenhet och folkligt deltagande i beslutsfattandet, har ryckts upp. I Europa har organisationen CEEBankwatch spelat en viktig roll.

Nu kommer en rapport om att Kina håller på att dra igång en ny utvecklingsbank, en sorts nytt regionalt alternativ till Världsbanken. Mycket om AIIB (Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken) är oklart. Ska den vara ett alternativ till ADB (med mindre inflytande för USA och Japan). Eller en konkurrent. Eller en partner. Förväntningarna och farhågorna går isär.

Men man undrar vad det är för infrastruktur banken kommer att investera i. Vilka miljökrav kommer att ställas? Kommer man att investera i vägar eller järnvägar? I kolkraft, vattenkraft eller vindkraft?

Just Bankwatch har i dagarna startat en ny hemsida om företag, banker, regeringar och andra som investerar i kolkraft i Europa. På kingsofcoal.org kan man se hur Världsbanken, EIB, EBRD med flera får sällskap av en rad banker med kinesiska intressen. Och så finns kinesiska företag som försöker få kontrakt. I alla fall på Balkan och i Turkiet. Det får mig att tänka på Ryssland.

Ryssland har varit frustrerad över svårigheterna att komma in på delar av den europeiska marknaden. De svårigheterna går inte ihop med en del av snacket om globalisering, liberalisering, öppna marknader, fri handel och så vidare. Ryssland har också länge tryckt på Bulgarien för att Rosatom ska få bygga ett nytt kärnkraftverk i det ytterst kontroversiella projektet Belene. På så sätt kan det ryska statliga kärnkraftsbolaget få in en fot i EU.  Från EU:s sida har man varit oroligför energisäkerhet och den ryska statskapitalismens företag och deras roll i internationell diplomati (eller politiska konflikter). Efter 2012 har Gazprom lyckats komma åt en del av energiinfrastrukturen och direktkontakt med slutkunderna, genom samarbete med kemijätten BASF, en av delägarna i Nordstream gasledningen under Östersjön.

Hur är det då med den kinesiska statskapitalismen? Export av energibärare som uran, olja eller gas är inte lika viktig för Kina som för Ryssland. Men importerna och infrastruktur är fortfarande lika viktiga för kunderna.
 
Utvidgningen av det kinesiska kapitalets inflytande till energianläggningar och infrastruktur i olika delar av världen väcker frågor. Både storpolitiska och miljöpolitiska. Det har alltid varit en utmaning att försöka få de stora multilaterala investerarna att satsa på förnybart i stället för fossilt. Jag minns ett seminarium i Stockholm på 1990-talet, då en företrädare för Världsbanken berättade om vilka energislag banken tyckte man borde satsa på: förnybara alternativ var i toppen, fossila i botten. Jag bad honom berätta vad banken faktiskt satsade sina pengar på. Han tog bara sin overhead bild och vände på den: fossila alternativ i toppen, förnybara i botten.

Kommer det nya Kina-dominerade AIIB att satsa på framtidens ekologiskt hållbara infrastruktur, eller i dubbel bemärkelse fossilinfrastruktur?

Jan Björklund har en dröm

För att minska utsläppen av växthusgaser,
vill Miljöpartiet bland mycket annat ha höjd skatt på koldioxidutsläpp, skatt på flygresor, kilometerskatt på lastbilar.

”Om ni chockbeskattar allt som rör sig…”

Hur ska vi flytta frakten?
I Jan Björklunds värld finns ingen sjöfart, inga godståg.
Jan Björklund vill inte ha skatt på lastbilstrafiken – han vill höja tågens banavgifter.

Hur ska vi röra oss i våra städer?
I Jan Björklunds värld finns inga som går, cyklar, pendlar, åker tunnelbana, spårvagn eller pendeltåg.
Jan Björklund vill satsa miljarder på Förbifarten, så att ännu fler kan åka bil i Stockholm.
 
Var ska vi roa oss?
I Jan Björklunds värld finns inga kineser.
I alla fall inte en miljard kineser som vill leva samma liv som vi i väst.
Om det är en rättighet för svenskar att sola sig på Thailands stränder på sportlovet,
varför ska inte kinesiska familjer kunna den fly den globalt uppvärmda sommarhettan
för svalkan i den svenska skärgården och skogen?

När de borgerliga miljöpolitikerna samlas för att försöka lösa problemen,
kommer de fram till att det behövs ekonomiska styrmedel.
Skatter och avgifter, bonus och bidrag. Förorenaren betalar. 
När oljans miljöeffekter bara drabbar offren men inte kostar köparen, slår marknaden fel.

har vår utbildningsminister ingen annan klimatpolitik än att bygga kärnkraft.
Folkpartiledaren har ingenting lärt sig av Tjernobyl, av Fukushima, av Olkiluoto.

Av svenska kärnkraftsägare är det bara Vattenfall som läggermiljoner på att bygga nytt.
Det är bara Vattenfall som ger Björklund hopp:
Kan de köpa Nuon, kan de bygga kärnkraft.

Låt Jan Björklund leva kvar i sin drömvärld.
Förneka fakta är skönt för honom.
Men låt inte folkpartiet ha fortsatt ansvar för vår forskning och utbildning.
Våra barn kommer att behöva all kunskap de kan få,
om de får ärva springnotan från en fortsatt oljefest.

få slut på spekulationerna!

Jag är stolt Miljöpartist. Ekologismen och de gröna idéerna ger svar som varken höger- eller vänsterideologierna har givit mig tidigare. För mig är ideologin viktig, men jag är också på det klara med att Miljöpartiet inte är Sveriges största parti, vilket gör kompromisser nödvändiga om man vill få igenom åtminstone lite av sin politik.

Den senaste veckans rabalder och spaltmeter i media om den migrationspolitiska uppgörelsen och det så kallade flirtandet mellan Miljöpartiet och regeringen äcklar mig ärligt talat. Det är okunnigt och det är riktigt dålig journalistik. Miljöpartiet har aldrig utgivit sig för att vara ett socialistiskt parti och har inga som helst förpliktelser att alltid bara samarbeta med Vänstern och Sossarna. Inte heller är Miljöpartiet ett borgerligt parti och är inte intresserade av att bli en del av borgerligheten. Den svenska blockpolitiken är skapad av journalister och en del politiker som inte kan få in i sina skallar att politiken kan ha andra dimensioner än höger-vänster, än blått-rött än klass mot klass, eller kamp mot/med fackföreningsrörelsen. Vi står för de andra dimensionerna. Vi är Gröna, vi är vänster och höger, upp och ner, framåt och bakåt, mitten av mitten och samtidigt inget av det. Journalister måste lära sig detta. Vi är det tredje alternativet, vi är inte en del av varken det ena gråa, eller det andra gråa blocket.

De som framförallt har lett tramset i sociala medier är Vänsterpartister, men de har ackompanjerats av sossar också. Vänsterpartister som under ett halvt sekel gett stöd till Socialdemokratiska regeringar vilka förslag dessa regeringar än har kommit med. Detta stöd har givits utan att ett enda uns inflytande givits tillbaka som tack. Vänsterpartister skall inte kritisera någon annan för att lägga sig platt och sälja ut sin själ. Vänsterpartiet har aldrig använt sina möjligheter och inte drivit igenom en enda sak under sin 90-åriga historia, men när nu Miljöpartiet gör det för att försöka få igenom lite grön politik så verkar magen vända sig ut och in på varenda Vänsterpartist och Socialdemokrat i landet. Jag tycker att det är synd då jag ser Vänsterpartiet som Mp:s viktigaste allierade i en mängd frågor och jag trodde att (V) såg det på samma sätt.

Jag skall villigt erkänna att jag inte är helt nöjd med den migrationspolitiska överenskommelsen, det kan jag lova att inte heller Maria Ferm är (och för all del inte de mindre borgerliga partierna heller). Det man dock kan vara nöjd med är de nya saker som vi lyckades få igenom. De somaliska familjernas möjlighet till återförening och papperslösas rätt till skolgång. Det här är otroligt viktiga besked för massor av människor. Naturligtvis skulle man önska att vi fått igenom stopp för tvångsavvisningarna och definitivt löfte om sjukvård för papperslösa, men det blir istället nästa steg att kämpa för.

Vi i Mp vill ha förändring, vi vill ta varje möjlighet som vi kan att genomdriva den nödvändiga samhällsomställningen. Att skapa det nya Sverige som kan gå i bräschen för omställningen globalt. Är det så att regeringen ger oss den möjligheten på ett antal områden, ja då är vi beredda att prata om saken. Är det så att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ger oss möjligheten så är vi beredda att prata med dem. Är det så att vi blir största parti i nästa val, ja då är vi beredda att driva igenom ännu mer grön politik. Det är inte makten som är intressant utan det politiska innehållet, vad som sägs och görs. Vi Miljöpartister är varken höger, eller vänster, vi är varken röda eller blå. Vi är GRÖNA och ingenting annat.
Jag tycker nu att nog har sagts om den ovannämnda överenskommelsen. Låt oss bara hålla tummarna för att Maria Ferm tillsammans med främst Kd och C lyckas övertyga Billström om att mänskliga rättigheter är viktigare än kostnadsberäkningar.

Jag tycker också att det är synd att Vänsterpartiet så hårt attackerar det parti som står dem närmast i utrikespolitiska, migrationspolitiska och fördelningspolitiska frågor. Jag antar att det är för att vinna vänsterväljare från oss då Vänsterpartiet uppenbarligen tycker att det är viktigare att vi är små än att de själva blir tillräckligt stora för att vinna inflytande över politiken. Om de verkligen ville växa så borde de väl vinna Socialdemokratiska väljare som tror på socialismen fortfarande. Om man skall växa så är det de stora partierna som man måste "sno" väljare ifrån, inte de andra småpartierna.

Nog sagt om detta nu.
Det finns dock något som jag tycker är viktigt och det är att Gustav Fridolin och Åsa Romson som partiets språkrör gick ut och talade om för media och allmänheten att det inte blir någonting med att sitta i någon moderatledd regering som ett femte alliansparti. Punkt slut!
Det krävs tydlighet i denna fråga. Jag som miljöpartist vet ju mycket väl att vi inte kommer göra detta, och inte är intresserade av att sitta i en regering som för en sådan människo-, djur- och miljöfientlig politik som den som förs av den sittande administrationen.
Aldrig någonsin skulle vi sitta i en regering och ställa oss bakom "arbetslinjen". Aldrig någonsin skulle vi sätta oss i en regering och gå med på att bygga ny kärnkraft. Aldrig någonsin skulle vi sitta i en regering som beviljar licensjakt på varg. Aldrig någonsin skulle vi sätta oss i en regering som stoppat avvecklingen av Sveriges pälsfarmer. Aldrig någonsin skulle vi sätta oss i en regering som nästan fördubblat den svenska vapenexporten.

Dessutom går det inte att sitta i en regering där inte något av de andra partierna vaknat ur tillväxtvurmsdvalan. Så länge partierna tror att evig ekonomisk tillväxt är möjlig så är det omöjligt att fullt ut förhandla, och att försöka föra riktig grön politik.

Ja, som sagt. Min uppmaning till Gustav och Åsa är att gå ut och ända de spekulationer som florerar i media. Tala om för väljare, för borgare, för socialister, för alla mittemellan och för media att Miljöpartiet inte kommer sitta i en högerregering punkt slut!

Intressant

Äntligen blommar den röda näckrosen

Nu är det äntligen dags. Den röda näckrosen har slagit ut efter att knoppen har svällt i flera veckor.
Så här ser det ut:



Fint eller hur?

Det är inte lika roligt när jag läser i DI att vårt svenska vattenfall med en norrman i spetsen vill lägga miljarder på att bygga ut kärnkraften trots att det finns nya ägardirektiv och att förutsättningarna inte har ändrats enligt näringsministern. Om hon nu menar att det är fritt fram för vattenfall att vräka ut en otidsenligt omöjlig energikälla i hela europa trots fiaskona med de tyska inköpta kärnkraftverken är svårt att veta.

Just nu är jag nöjd med att näckrosen blommar, solen skiner och jag är ledig :-)

Kärnkraften – en strålande affär?

För 31 år sedan ville nästan 80 % av Kalmar läns invånare att kärnkraften skulle vara ett avslutat kapitel vid det här laget. Idag planeras utbyggnad, en skolreaktor och en reaktorfabrik för export, vad var det som hände, blev kärnkraften helt plötsligt ofarlig?

Oskarshamns Kraftgrupp, OKG, har under åren gjort ett fantastiskt arbete i sin kampanj att omvandla något som är potentiellt livsfarligt till något som ses som livsnödvändigt för Oskarshamn. Så nödvändigt att man till och med önskade sig ett slutförvar av planetens farligaste avfall. Nu blev det inget slutförvar i Oskarshamn, men likväl tycks kärnkraften ha blivit synonym med välstånd. Frågan är hur det blir när hela samhället är byggt kring utbildningsverksamhet, konstruktion och energiproduktion? Oskarshamn har slagit in på en mycket farlig väg genom att göra sig beroende av kärnkraftsindustrin och på samma sätt som oljan sakta men säkert kommer att försvinna ur vårt dagliga liv kommer också uranet att göra det. Ingen skulle väl idag föreslå byggandet av oljeraffinaderier eller att satsa pengar i oljebaserade kraftverk?

Vid en incident eller en olycka så som den i Japan så hävdas ofta speciella omständigheter som förklarande skäl. Japan är ett av de länder som satsat allra mest på forskning och utveckling kring kärnsäkerhet. Trots detta är förhållandena kring kärnkraftverket Fukushima kaotiska och vi vet ännu inte hur alvarlig denna situation kommer att bli. Precis som i Japan har det varit nära att kärnkraftverk i Sverige förlorat sin elförsörjning med problem i kylningen till följd, närmast ett haveri var i Forsmark 2006. Om det mest osannolika som egentligen inte "kan" hända ändå skulle hända, vilket samhälle skulle vi då tvingas leva i?

Resultaten i studier av ökningen av cancerförekomsten i de områden i Sverige som drabbades hårdast av nedfall efter Tjernobyl går isär. Men även en mindre alvarlig olycka kan beroende på närheten till källan och spridningsriktningarna påverka självklarheter i våra dagliga liv under många decennier framöver. En annan sida av myntet rör restprodukterna från kärnkraftsindustrin. Svensk kärnbränslehantering lämnade i dagarna in en ansökan till regeringen om slutförvar av radioaktivt kärnavfall. Säkerheterna i de metoder som föreslås har fått allvarlig kritik från oberoende forskare då förvaringen ska hålla i 100 000 år. Alla kärnkraftens aktiviteter är behäftade med stora risker och osäkerhetsfaktorer. Frågan är, är vi verkligen beredda att fortsätta ta risken?

Samtidigt som Oskarshamn klamrar sig fast vid uranstavarna måste man fråga sig ifall omkringliggande kommuner är lika intresserat av denna stavgång. I sin iver att uppmuntra utökad kärnkraft glömmer förespråkarna vilket ansvar detta innebär. Kärnkraftverket i Oskarshamn är inte bara en angelägenhet för Oskarshamn och Kalmar län. Vid en olycka eller en incident påverkas även omliggande områden och Gotland skulle vid ogynnsamma vindar och väderförhållanden kunna drabbas kraftigt.

Den teknik som sägs kunna eliminera riskerna förhindrade inte Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima, tekniken har heller inte hittills förhindrat det växande kärnavfallsberget. De förnybara energikällorna har idag en konkurrenskraft i paritet och i vissa fall även bättre än kärnkraften. Detta tillsammans med satsningar på energieffektivisering för att minska vårt behov av elenergi gör att vi i Sverige skulle kunna minska antalet reaktorer i stället för att göra oss beroende av kärnkraft i minst 75 år till. Sverige är ett av de länder i världen med bäst förutsättningar för energiproduktion med förnybara energikällor. Vi bör ta detta tillfälle i akt och ompröva beslutet om att ta ytterligare kliv in i kärnkraftssamhället.


Isabel Enström, ordförande Miljöpartiet de Gröna Gotland

och

Elisabeth Wanneby, språkrör Miljöpartiet de Gröna Kalmar län

Djurskydd är inte kompromissbart


I dagarna har Djurättsalliansen visat upp makabra bilder på minkar i pälsdjursfabriker. Under ett års tid har Djurrättsalliansen besökt och dokumenterat nästan hälften av landets pälsdjursfarmar. Att gå in och dokumentera för att påvisa missförhållanden är ett arbetssätt som journalister bedrivit så länge den grävande journalismen existerat och att som CUF slå på stora tumman och kalla det intrång i det privata ägandet och därefter hänvisa till EU:s och FN:s lagstiftning och konventioner blir något absurt. Det är genom att bland annat påvisa missförhållanden som inte visar sig i dagsljus som många förbättringar inom en rad olika lagstiftningsområden skett inte minst inom djurskyddslagstiftningen men också även inom t.ex. arbetsmiljölagstiftning.

Djurrättsalliansens dokumentation visar på oändligt antal brister såsom halvätna och döda minkar samt stressade och helt desperata djur som tillsammans lever på en yta mindre än ett tidningsupplag. Var det så djurskyddslagen från 1988 var tänkt att fungera? Är detta jordbruksministerns svar på naturligt beteende. Rune Lanestrand f.d. politisk redaktör på C-tidning säger i en debattartikel på Newsmill att Eskil Erlandsson kraftigt försämrat djurskyddet i Sverige. Enligt Rune Lanestrand har Eskil Erlandssons politik inneburit påskyndad rationalisering med fler och större sammanslagna gårdar, ökad rovdrift på människor, djur och jord och fortsatt avfolkning av landsbygden. Ekologi är enligt Rune Lanestrand ett främmande begrepp för Erlandsson. Att Eskil Erlandsson dessutom gått i jägarförbundens intressen när det gäller licensjakten ja det visar ju med all tydlighet vinterns vargjakt. Där 4000jägare bedrev en troféjakt på 28 vargar tillhörande ett bestånd som är mindre än 210 stycken vargar. Vargjakten är förövrigt anmäld till EU-kommissionen av flertalet av de i Sverige mest framträdande naturvårdsorganisationerna såsom SNF, SRF, Djurskyddet Sverige samt WWF.

Är det verkligen en ministers uppgift att kraftigt liera sig med särintressen. Skall inte en minister förhålla sig neutral och avlyssna och därefter ta in underlag från alla berörda parter innan förslag läggs fram. Ute bland naturvårds och djurskyddsorganisationerna rasar kritiken mot Eskil Erlandsson som enligt djurskydds och bevarandeorganisationerna helt gynnat näringarnas intressen. Och nu får alltså dessa organisationer medhåll av centerparisten Rune Lanestrand.

I flera frågor har Eskil Erlandsson slingrat sig och försökt undkomma kritik med hänvisningen till att Sverige har en djurskyddslag som tillhör en av de starkaste i världen. Detta är förövrigt inte sant när det gäller ett flertal områden och för att ta ett konkret exempel angående de nu aktuella minkfarmarna så har t.ex. länder såsom Storbritannien, Österrike, Bosnien-Hercegovina, Irland och Kroatiens redan förbjudit pälsdjursfarmning.

Politiska floskler och bondfångeri som hänvisar till fina lagar, förordningar och paragrafer bygger inget djurskydd. En stark djurskyddslagstiftning behöver stärkta inspektioner. I dagsläget har djurskyddsinspektionerna kraftigt minskat i antal och enligt ett flertal länsstyrelser kan djurskyddsinspektörerna pågrund av den höga arbetsbelastningen endast åka ut på s.k. akutuppdrag.

I mitt eget parti folkpartiet törs inte eller vill partiet inte ta djurskyddsdebatten med allianspartierna. I Sverige är det förbjudet att slakta djur utan bedövning. Detta är regler som inte på något sätt bör luckras upp på grund av religion eller kultur. Fredrik Malm skriver i en riksdagsmotion 2007 att slakt utan bedövning skall tillåtas i Sverige. Hans uttalande är helt osakligt och Fredrik Malm har ingen grund när han påstår att djur inte lider vid halal och koscherslakt. Flera internationella djurskyddsorganisationer har under flera år och vid flertal tillfällen undersökt och dokumenterat inne på själva halal och koscherslakterier och där konstaterat att djuren utsätts för ett fruktansvärt lidande både i samband med slakten och under själva genomförandet. Folkpartiet som parti står dock inte bakom Fredrik Malms uttalande. Dock står partiet bakom att det inom EU skall vara fritt för EU-länderna att själva besluta om slakt utan bedövning d.v.s. s.k. halal och koscherslakt. Personligen tar jag helt avstånd ifrån partiets ståndpunkt att EU:s länder själva skal besluta om tillåtelse av halal och koscherslakt utan bedövning. Djurskyddet i EU skall istället stärkas på alla plan och nya djurskyddsdirektiv på EU-nivå skall innebära en hög lägstanivå där länder som har en högre ambitionsnivå skall få ha kvar möjligheten att i sin lagstiftning ha en högre nivå av djurskydd. Detta gäller för många andra politikområden inom EU och detta skall gälla även inom detta område. Marit Paulsen har i denna fråga varit extremt tyst och det hade varit intressant att höra Marits Paulsens kommentar angående att folkpartiet står bakom att bedövning före slakt är en fråga för varje enskilt EU-land och inte en fråga för EU:s gemensamma djurskyddslagstiftning.

Djurskydd handlar inte om liberalisering eller äganderätt. Centern med CUF i spetsen
har helt tappat greppet och blivit tokhöger med extremt nyliberala tankegångar. Nu ska allt marknadsanpassas ägarintressen skall styra och stå över alltifrån djurskydd till arbetslagstiftning. Centerns nyliberala förskjutning uppmärksammandes redan 2007av folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag som skrev ett debattinlägg i DN angående Centerns nyliberalism som han ansåg var ett hot mot samarbetet inom alliansen. Till och med i frågan om kärnkraften en hjärtefråga där Centerns tidigare var fast besluten har partiet nu tagit steget för en ny utbyggnad där gamla reaktorer skall ersättas med nya som i sin tur skall finansieras med pengar från näringslivet. Problemet för Centern är att nyliberalismen inte längre tilltalar särskilt många väljare. Den nyliberala teorin som framförallt i praktiken genomfördes av Roland Reagan och Margaret Thatcher på 1980-talet och med Milton Friedman som främste ekonomiske förespråkare ses inte längre som speciellt ekonomiskt framgångsrikt. Centens ras beror i opinionen på att väljarna inte längre känner igen sig i Centerns nyliberala tankegångar. Dagens väljare är mycket miljömedvetna och miljö, djur och naturfrågor vill inte väljarna kompromissa om. Djurskyddsfrågor är precis som miljö, natur och rovdjurspolitik frågor som inte kan liberaliseras eller ta hänsyn till ekonomi, religion eller politik. Djurens lidande precis som människors är inte kompromissbart.

Årets Greenwash

Miljöförbundet Jordens Vänner delar ut Svenska Greenwashpriset 2010 5 juli i Almedalen. Min personliga favorit som vinnare är Andreas Carlgren. Som miljöminister har han stått bakom en hel mängd förslag som kvalificerar honom.
  • Förbifart Stockholm med investeringar 25-30 miljarder på en två mil lång motorväg i stället för att satsa på en utökad kollektivtrafik för minskade utsläpp och möjligheten att uppnå de uppsatta miljömålen så som Miljöpartiet vill.
  • Jakt på varg som enligt Artdatabankens Rödlista är en Starkt hotad (EN) art med argumenten att den hotade vargstammen mår bra av licensjakten.
  • Idéerna om att tillåta kommersiell valjakt, även här på hotade arter, med argumenten att eftersom det ändå jagas så kan kontrollen bli bättre om jakt tillåts. Frågan avgörs vid den Internationella valfångstkommissionen IWC:s möte i Agadir den 21–25 juni.
  • Centerpartiets politik att nya kärnkraftverk ska få byggas om de ersätter äldre samtidigt som partiets linje är att kärnkraften bör fasas ut. Alternativen är (i) Alliansens satsningar på att förlänga Sveriges kärnkraftsberoende i ytterligare 75 år och bryta uran i Sverige, eller (ii) det rödgröna samarbetets politik som går ut på att resurserna ska fokuseras på förnybara energikällor och att med dem fasa ut kärnkraften. I morgon, den 17 juni sker omröstningen i Riksdagen om ett upphävande av lagen om kärnkraftens avveckling. Om bara fyra centerpartister röstar med de rödgröna förlorar regeringen omröstningen.
Gör din röst hörd och ta fram årets greenwash vinnare här.
Gör också din röst hörd den 19 september, det är bara 94 dagar kvar till valet.

Utveckla solenergin!

Oljan är på väg att ta slut och eldningen av den är på väg att få världen in i en klimatkris. Kärnkraften som många tror är lösningen är inte heller den förnyelsebar, förutom alla de extrema risker som finns kring den hanteringen.
Vi måste energieffektivisera för att klara vår industri, samtidigt som vi övergår till fler elanvändningsoråden.
För att hindra de skadliga klimatförändringarna och skapa en hållbar framtid måste vi utveckla de förnyelsebara energikällorna. Här kommer solenergin att spela en viktig roll och fortsatt forskning och utveckling på området är nödvändigt om det ska kunna få fart.


Tunnfilm med CdTe är den billigaste solcellstekniken just nu, men CdTe är ett giftigt ämne som måste hanteras varsamt.
- Det gör att det kommer bli utmaningar när solkraftverken ska skrotas en gång i framtiden, säger Arve Holt."
Förnyelsebar energi, ffa solenergi, är framtiden men det gäller att tänka rätt samtidigt som man vågar tänka nytt.