Ni är frukterna på ett träd och bladen på samma gren

Under senare tonåren och tidiga tjugoåren var jag anhängare av bahá'i-religionen, vars främsta signum är proklamerandet av mänsklighetens enhet. När jag för ett tag sedan läste följande talande citat av Bahá'u'lláh (1817 - 1892), bahá'i-trons grundare, insåg jag att den här perioden i mitt liv nog gjort större avtryck på mig än jag hittills trott. 

Jorden är endast ett land och mänskligheten dess invånare.

Den är i sanning en människaa, som i dag ägnar sig åt uppgiften att tjäna mänskligheten i dess helhet.
Låt din blick omfatta hela världen, inte bara dig själv.
Så starkt är enhetens ljus att det kan upplysa hela jorden.
Betrakta icke varandra såsom främlingar. Ni är frukterna på ett träd och bladen på samma gren.
Människans ljus är rättvisa, utsläck det inte med förtryckets och tyranniets motvindar. Syftet med rättvisa är att skapa enighet bland människorna.
O, människobarn! Vet ni ej varför vi skapade eder alla av samma stoft? På det att ingen skulle upphöja sig över någon annan.
Visa fördragsamhet, välvilja och kärlek gentemot varandra. Slut dina ögon för rasskillnader och välkomna alla i enhetens ljus. Lev i vänskap med alla religioners anhängare.
O, vän! Plantera i ditt hjärtas trädgård ej något annat är kärlekens ros och släpp ej ditt tag om längtans och hängivenhetens näktergal.




Onda och goda

Leonard Cohen, 2012

För snart femtio år sedan, 1964, när Leonard Cohen var trettio år skrev han följande rader i dikten ”All there is to know about Albert Eichman”:

ÖGON: Medium
HÅR: Medium
VIKT: Medium
LÄNGD: Medium
UTMÄRKANDE EGENSKAPER: Inga
ANTAL FINGRAR: Tio
ANTAL TÅR: Tio
INTELLIGENS: Medium

Vad trodde du?
Klor?
Överdimensionerade framtänder?
Grön saliv?
Galenskap
?

Jag kommer att tänka på de där raderna om nazisten Eichmann när det kom fram att svenska riksdagsmän i kostym beväpnar sig med järnrör, ljuger polisen rakt upp i ansiktet och går omkring på stan och kallar folk för ”hora”, ”babbe”, ”blatteälskare” och annat moget(?!) Det blir nästan komiskt när just dessa personer, i sina fina kostymer, som ständigt trumpetar ut att yttre attribut som hudfärg, klädsel, språk och kulturell bakgrund är avgörande för om man skall bli accepterad eller inte av samhället. Det är helt obegripligt att det ska vara så näst intill omöjligt att bedöma en medmänniska utifrån inre kvaliteter som vänlighet, empati, medmänsklighet och viljan att leva tillsammans med andra, istället för att stigmatisera hela folkgrupper, som man aldrig ens mött, utifrån yttre kännetecken.

En bra människa är en bra människa och en skitstövel är en skitstövel. Punkt. Det finns massor av skitstövlar i andra kulturer, antagligen nästan lika många som i vår västerländska, ”kristna” kultur. I veckan kunde man läsa att en blind flicka blivit rånad utanför Gallerian i Stockholm(AB) och att en 87-årig kvinna blivit nedsparkad av ett ungdomsgäng för att hon sa åt dom att inte plåga en hund(KvP) . Jag har ingen aning om och jag struntar i om dessa handlingar utfördes av ”etniska svenska” idioter, ”etniska danska” idioter eller av idioter med annan kulturbakgrund och vad spelar det för roll. Det utfördes av individer som helt saknar empatisk förmåga, respekt för andra och som på ett eller annat sätt måste hindras från att vistas bland folk tills dom ändrat beteende. Det gäller även riksdagsmän som springer omkring på stan med järnrör och kallar folk ”hora” och annat.

”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein

I Ann Heberleins intressanta bok ”En liten bok om ondska” analyserar författaren ondskan som företeelse och ställer många intressanta frågor och ger en hel del svar och förklaringar om begreppet. Den grundläggande frågan är dels om det finns människor som föds genuint onda och om handlingar som inte begås i ”ont uppsåt” egentligen är ondska, eller om det är något annat. Författarens slutsats om vad som är en ond person blir ungefär: ”en person som medvetet gör ont för det ondas skull”. Undertecknad håller inte helt med Ann Heberleins alla slutsatser, men boken är otvivelaktigt intressant läsning. Jag har alltid haft svårt att tro att någon människor skulle födas som ”onda” eller ”goda”. Men jag inte bara tror utan vet att människor gör onda och goda handlingar

Att vår väldigt komplicerade hjärna redan från födseln kan ha dysfunktionella skador som kan ge olika sorters handikapp, fysiska eller känslomässiga, är naturligtvis en sak, men då talar vi om skador och inte om friska hjärnor med genuint onda avsikter. Dessutom är det naturligtvis inte ovanligt att ungdomar och vuxna med hjälp av alkohol eller andra substanser kan, tillfälligt eller för alltid, skada de delar av hjärnan som normalt borde svara på signaler som rör empati, medkänsla och medmänsklighet. Men att vissa, fullt friska människor skulle födas ”onda” det blir det nog ett svårt och väldigt långvarigt arbete, förmodligen helt utsiktslöst, att övertyga undertecknad om.

Att en föds god och en annan ond, det tror jag inte alls på

Det är den ständiga frågan om förhållandet mellan arv och miljö. Vad får vi genetiskt från våra föräldrar, hur mycket påverkas vi av den miljö vi växer upp och lever i och hur mycket är vårt eget val? Det råder ingen tvekan om att väldigt mycket är genetiskt men hur mycket och framför allt vad? Är det särskilt troligt att ett adopterat eller föräldralöst barn kommer att ha liknande förhållanden till empati, solidaritet, elakhet, vänlighet, politisk och religiös övertygelse som sina biologiska föräldrar eller är det troligare att det mesta av dessa och andra ”personlighetsdrag” är beroende av var och under vilka omständigheter man växer upp, vilka alternativ man får presenterat för sig och vad man sedan själv väljer av dessa?

Undertecknad lutar väldigt mycket åt att miljön är viktigare än genetiken här, men att väldigt mycket också beror på vad vi själva väljer av det som vi har att välja mellan. Slutsatsen man, om man håller med, kan dra av detta är att den som växer upp med väldigt få och begränsade valmöjligheter riskerar att oftare hamna i s.k. ”dåligheter”. Valet att bli kriminell, bryta mot regler och bete sig illa för att höras, synas, räknas, märkas, ”finnas”, det valet kan alla göra oavsett vilken miljö eller samhällsklass man växer upp i. Men om alternativen till detta enbart är osynlighet, fattigdom, utstötthet, hopplöshet och maktlöshet så är risken att man väljer en ”osedlig” livsbana betydligt större än om man växer upp i miljöer där förutsättningarna och valmöjligheterna är oändligt mycket större och fler. Det är efter födseln som vi formas mest:

bebe

Vi formas mest efter födseln

Den där bilden skulle kunna illustrera barnmisshandel om det inte vore för att jag visste säkert att det är med mycket mjuka händer pappan håller om sitt älskade barns huvud. Men trots detta tycker jag verkligen inte man ska göra sådär. Barn och då menar jag inte enbart dom minsta barnen, har inte en chans. Inte en enda chans att få ett bra liv om inte vi vuxna går med på det. Maktlöshet. Varför har Sverige inte gjort FN:s Barnkonvention till lag? Andra länder som t.ex Norge gjorde detta för snart tio år sedan. Så länge Barnkonventionen inte är likställd med svensk lag är påföljderna, om man bryter mot den, svåra att lagföra och det är bland annat därför många beslut ”till förmån för barnets bästa” gång efter annan blir konstiga och ofta direkt motsätter sig just barnets bästa.

I sjätte paragrafen i FN:s barnkonvention står det: ”Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utvecklingoch utan att ha någon enkel lösning på Israel/Palestina konflikten ringer ändå det där i mitt huvud när jag hör Israels inrikesminister Eli Yishai säga att: ”Målet är att skicka Gaza tillbaka till medeltiden” (AB HD YLE) Det betyder även att målet är att skicka palestinska spädbarn tillbaka till medeltiden och varken Hamas eller Israel tycks bry sig om att i alla krig är det barnen som drabbas svårast. Det är alltid barnen som, förutom att dödas, skadas, blir föräldralösa, hemlösa och traumatiserade för livet. ”Krigsminister” Eli Yishai är jude och vill bomba barn och vuxna ”tillbaka till medeltiden”, Leonard Cohen är jude och skriver och sjunger om kärlek och fred. Samma kulturella och religiösa bakgrund, olika val. Vi måste lära oss att betrakta människor som individer och inte kollektivt, alla svenska riksdagsmän är ju inte rasistiska huliganer.


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas