Poltava i Karl XII:s och kosackernas blodspår


Efter ett par nätter i Kiev, passande nog (förklaring kommer) alldeles intill Ivan Mazepa-gatan, tar jag och sambon morgontåget till Poltava. För en gångs skull har vi beställt en guidad tur så vi slipper göra så mycket egen research och fotjobb. Vi (kanske mest jag om sanningen ska fram) är nyfikna på slaget vid Poltava 1709 förstås då den svenska armen i stort sett försvann under tre ödesdigra dagar och den svenske kungen tvångs fly till då turkiska Bender varifrån han styrde Sverige under hela fyra år. Ett Sverige på dekis som i och med denna militära katastrof miste sin position som stormakt kring Östersjön.

Egentligen är jag mindre intresserad av själva slagfältsarkeologin utan istället mer nyfiken på hur det presenteras faktiskt. Inför 300-årsminnet 2009 gjorde dåvarande presidenten Jusjtjenko en mängd förberedelser där det ukrainska nationsbygget framhävdes. Kossackledaren Ivan Mazepa bytte fot under kriget och kom att sluta förbund med svenskarna i hopp om att bilda en egen ukrainsk nation under Karl XII:s beskydd. Från rysk sida grymtades det då (2009 alltså) över denna koppling. Där ses Mazepas agerande som svekfullt då kosackerna slogs på rysk sida i början av Det stora nordiska kriget. Det var för övrigt inte alla kosacker som förenade sig med Mazepa men de som gjorde det fick betala dyrt efter Poltava-förlusten. De som inte lyckades fly tillsammans med Kalle blev slaktade av ryssarna på de grymmaste vis de kunde komma på. Även kvinnor och barn som följt med i trossen vilket ju var brukligt på den här tiden.

Något måste förstås ändå sägas om själva slaget. Den svenska armen på ca 20000 man var numerärt kraftigt underlägsna den ryska styrkan som dessutom förskansat sig bakom en serie s.k. redutter. Att få till stånd förstärkning skulle dock ta alldeles för lång tid och tatarerna på Krim som var stridslystna hölls tillbaka av sina turkiska herrar. En kritisk situation alltså inte minst med tanke på den här tidens ännu större problem med underhåll av förnödenheter och krigsmateriel. Försök att locka ryssen ut från sina defensiva positioner misslyckades och anfall blev enda alternativet till återtåg vilket i sig kunde bli riskabelt med en stor rysk arme i ryggen. Dessutom hade Kalle lyckats bra vid Narva trots numerär underlägsenhet. Märkligt nog vet man inte helt säkert om Peter Englunds berömda bok verkligen beskriver helt korrekt hur själva slagets exakta förlopp såg ut. Utgången blev emellertid katastrofal för svensk del, vilket väl är allom bekant.

Egen bild. Peter den Store står staty i naturlig storlek, 2 meter och 4 cm. Han var verkligen "stor".


Egen bild. En av de rekonstruerade redutterna vid Poltava. De försvarsutposter som blev så ödesdigra för de svenske 1709.


Egen bild. Slagfältsmuseet vid Poltava är sevärt. Inte minst för att studera hur dess innehåll speglar dagens konflikt internt i Ukraina och mellan Ukraina och Ryssland. Karl XII och Sverige hamnar här lite i bakgrunden för den "ryska segern" respektive det "ukrainska motståndet".



Vår guide är en kvinna uppväxt i Gorlivka i Donbass och hon är oerhört glad att det dykt upp ett par turister i Poltava. Det hör tydligen inte till vanligheten att någon ens vågar åka till Ukraina och av de som ändå gör det kanske inte Poltava står högst på listan över destinationer. Trots goda förutsättningar egentligen då tåget från Kiev är ett modernt och snabbt sådant med bekväma säten och på räls som förefaller rakare än på de flesta andra ukrainska banvallar. Det brukade komma många ryssar till Poltava tidigare men de vågar inte längre åka hit, berättar guiden för oss. Hon börjar emellertid genast tala om dagens konflikt och rysk propaganda som förvränger sanningen och hur Ryssland till 200-årsminnet av slaget mot svenskarna lät resa ett flertal monument för att föreviga bilden av Ryssland som en stor segrarnation.

















Egna bilder. Många monument finns det i Poltava. Det ryska för de ryska stupade, det ryska för de svenska stupade, det svenska för de svenska stupade med flera.



Själva slagfältsmuseet har egentligen stängt på måndagar men har öppnat portarna enkom för oss vilket känns oväntat exklusivt. Oväntat är också att en så stor del av museet behandlar kosackernas historia och vi får veta av vår guide att just den delen är ganska ny och att den tidigare, under Sovjet, behandlade Det Stora Patriotiska Kriget 1941-45. Kosackernas historia känns betydligt mer relevant
på den här platsen och i just detta museum och vi påminns exempelvis om att det vid Poltava stod ett annat stort slag den 1 juni 1658 där, enkelt beskrivet, pro-ryska kosacker slogs mot pro-polska. Den folkvalde hetmanen Ivan Vyhovsky sökte allians med Polen för att stå emot det ökade ryska inflytandet över hetmanatet (som i stort sett bestod av de centrala och östra delarna av dagens Ukraina). Denna pro-polska orientering delades dock inte av alla kosacker och inte minst de enklare bönderna hade en avog inställning till polska herrar som länge försökt tvinga dem till träldom. Ett par ledande kosacker, Martyn Pushkar och Iakiv Barabash, startade ett uppror mot Vyhovsky men besegrades i detta stora slag vid Poltava.
Vår guide undviker själv någon klar koppling till dagens konflikt och riktar hellre fokus på Bohdan
Khmelnitskiy och Ivan Mazepa och gör egna kopplingar till dagens konflikt i Donbass som i vissa fall känns lite långsökta och i vissa fall lätt malplacerade. Det ger oss i alla fall en vink om att det som skrevs i sten i ett "Reconciliationmonument" som uppfördes 2009 inte är så lätt att upprätthålla idag.









Egna bilder. Ett Reconciliationmonument-monument restes 2009 där Sverige, Ukraina och Ryssland enades om att "tiden läker alla sår". Svårare att hålla med om idag kan tänka.



Poltava är annars fortfarande fullt av minnen från Sovjettiden. Här syns fortfarande hammaren och skäran på byggnader kring det stora runda torget mitt i stan och det finns såväl en Leningata som Röda Armegata och Komsomolgata. Dessutom en Leninpark som dock numera saknar den Leninstaty som stod här fram till 21 februari 2014. Bara sockeln är kvar och Lenin har ersatts med en ukrainsk
flagga. På runda torget finns ett ryskt monument över segern mot svenskarna och i toppen på detta vajar också, den dag vi är här åtminstone, den ukrainska flaggan tillsammans med UPA:s rödsvarta. Det pågår någon form av torgprotest när vi besöker torget vilket känns som vardagsmat för mig numera efter fem månader i landet så vi noterar inte ens vad den handlar om. Gissningsvis krav på Jatsenjuks avgång.

Egen bild. Leninstatyn står inte längre i Leninparken i Poltava. Han är ersatt av en Ukrainsk flagga.



Egen bild. En av alla protestaktioner som hålls i Ukraina. Den här på runda torget i Poltava.


Egen bild. Det ryska segermonumentet i Poltava när vi är där 21/3-16.


Vår guide förklarar lite lätt besvärat att den rödsvarta flaggan blivit symbol för uppror och inte nödvändigtvis Banderas motståndsrörelse. Hon förefaller också lite förlägen över de lagar som infördes för ett år sedan som innebär att flera av stadens gator snart kommer att byta namn. Den som letar efter Leningatan i Poltava nästa år lär leta förgäves. Det lär dock ta längre tid att ändra Poltava-bornas namnminne gissar jag av erfarenhet från Tjernivtsi där de gamla namnen på namnändrade gator lever kvar i folkmun än så länge.

Själv är jag av uppfattningen att den här symbolpolitiken är mycket skadlig för möjligheterna att ena landet och att metoderna att försöka styra människors tyckande och tänkande är i princip desamma som Sovjetstatens. Den stat som Ukraina med sina "Decommunization laws" vill markera sitt avståndstagande mot.

För oss som kom för att följa i Karl XII:s blodspår blev besöket här i Poltava mer av ett intressant nedslag i dagens ukrainska blodsfejd där Ukraina står mot Ryssland och de ukrainska "kosackerna" åter gripit till vapen mot varandra. Precis som i Poltava 1658.


Dagbok från ukrainska vägar 9

Tiraspol och Bender

Vi har kommit till Chisinau på vår bilresa genom Ukraina och Moldavien men vår sista dag här ägnade vi ät att besöka ett land som inte finns, Transnistrien. En smal landremsa närmast Ukraina och beläget längs med floden Dniestr som tog till vapen 1990 när Moldavien bröt sig ur Sovjetunionen. Det nuvarande Transnistrien tillhörde den ukrainska sovjetrepubliken mellan 1924-1940 och hade dessutom en viss autonomi. Området  erövrades av Ryssland under 1700-talets slut och 1800-talets början och har därför utsatts för en långtgående russifiering till skillnad från övriga Moldavien som har sina rötter i den rumänska kulturen. De i huvudsak etniska ryssarna i Transnistrien motsatte sig därför Moldaviens planer på självständighet eller rentav en förening med Rumänien. Inbördeskrig utbröt och pågick mellan 1990-92 då ryska trupper tog på sig rollen som fredsbevarande och därmed lyckades få stopp på kriget. Fortfarande har de 6000 soldater i Transnistrien och konflikten har blivit vad man kallar frusen. Enligt Moldavien är Transnistrien en del av Moldavien och således existerar ingen gräns. Det är den vi ska passera idag. En lätt bisarr känsla.

Egen bild. Monument till minne av de som stred för Transnistriens självständighet 1990-92. Står i Tiraspol.



Vi gör resan utan guide och tar marschrutka till Bender (eller Tighina som det heter på rumänska) till att börja med. Vi har hört ryktas att fortet där - som Karl XII flydde till efter Poltava - ska ha tagits i anspråk av militär och stängts för besök, så vi inbillar oss att det kam vara smart att börja Transnistrien-turen här. Om fortet är stängt är det inte så värst mycket att se här och då kan vi ta spårvagn/trådbuss till Tiraspol ganska omgående, tänker vi.

Vi är lite nervösa för den där gränskontrollen av gränsen som officiellt inte finns. De diplomatiska och juridiska förhållandena verkar vara flytande här och man vet inte vilken status passkontrollanternq har och vad de anser sig ha för befogenheter. Man får en liten lapp med sig vid inresan såsom anger när man senast måste lämna Transnistrien. Den lappen ska man inte tappa, har vi fått höra. Det gäller alltså att hålla det hårt och inte blanda med gamla krognotor eller andra papperslappar.

Själva gränskontrollen går dock betydligt enklare än vad som vittnats om. Det ser dock rätt
dramatiskt ut med vad jag tror är ryska soldater mellan den moldaviska och transnistriska
gränsstationen. Passen kollas och vi får vår "lapp" som anger att vi ska vara ute ur "landet" senast tio
timmar senare, dvs 21.03. Det lär bli höga böter om man överskrider den tiden med bara någon minut har vi hört. Det var dock betydligt mer noggrann kontroll vid gränsen Ukraina/Moldavien. För att inte tala om hur komplicerat och långdraget det är att ta sig in till USA.


Bender

Bender är inte så mycket mindre än Tiraspol men ger intryck av att vara en ganska liten stad och ser ut att till hälften bestå av en enda stor loppmarknad. Vi växlar pengar och får reda på av en glad tidningsförsäljerska att själva fortet ligger en bit bort och att vi bör ta trådbussen dit. Innan vi hinner gå ombord på den blir vi hejdade av ett äldre par som frågar vänligt var vi kommer ifrån. De undrar nyfiket hur det är ställt med socialismen i Sverige. Vi blir lite ställda av frågan och förklarar småskrattande att det nog mest handlar om socialdemokrati i Sverige. - Ah, Palme, säger den tunne och mustaschprydde mannen. Vi frågar tillbaka hur det är hos dem i Transnistrien och de skakar bekymrat på sina huvuden. - Här är det ingen socialism. Allt är kommersialiserat, det är kapitalism, säger de med en mun. De vill gärna berätta för oss något som har med internet att göra som vi inte riktigt begriper riktigt och vi tar adjö och hoppar på vår trådbuss.


Egna bilder. Hur är det med socialismen i Sverige? Benderbor är nyfikna på oss.



Fortet ligger väl dolt från vägen och ännu vid biljettkassan är nedgångna och övergivna fabriker och magasin det enda man ser. Men runt hörnet finns alltså det fort vid vilket Karl XII efter den
panikartade flykten från Poltava. Fortet anlades dock redan på 1200-talet av Genoveserna som
seglade upp hit på Dniestr från Svarta Havet och deras fort Akkerman som vi tittade på bara för ett par dagar sedan (se Dagbok från ukrainska vägar 7). Turkarna tog över det på 1500-talet och byggde i stort sett ett nytt fort under 1600-talet vilket är det vi kan se idag. Karl XII:s äventyr har jag faktiskt skrivit om tidigare så för att göra det lite kortare hänvisar jag till detta inlägg för den som är nyfiken på mer detaljer.











Egna bilder. Det tar en stund innan fortet i Bender dyker upp bakom fabriksvraken.



Men här spenderade han hela fyra år av sin regenttid och den svenska huvudstaden låg i praktiken här i Bender under denna tid. Tydligen lär han till och med ha kallat Bender för "Det nya Stockholm". Han anlände med 800 man ur svenska armen och 4000 kosacker i sitt följe. Resten av den svenska styrkan missade övergången vid floden Prut och tillfångatogs av ryssarna. Det låg alltså i svenske kungens intresse att försöka, med turkarnas hjälp, tillfoga Peter den Store så mycken skada som möjligt och han gillade inte alls turkarnas fredsavtal med Ryssland 1711. Lite otacksamt kan tyckas eftersom han och hans soldater enligt avtalet erbjöds fri lejd hem till Sverige. Men Kalle ville hellre slåss och det var precis vad han gjorde när turkarna kom för att utan våld avvisa honom från platsen.
Flera tiotals stackars turkar fick sätta livet till och Karl blev själv lätt sårad i den berömda kalabaliken 1713. Men hem red han så småningom och de svenske blev aldrig mer lika fruktade som förr. Med
sig hem till Sverige tog han också ett gäng kosacker och Ivan Mazepas efterträdare som hetman, Pyllyp Orlyk, fanns bland dem. Orlyk skrev en ukrainsk konstitution som aldrig fick träda i kraft men som brukar benämnas just "Benderkonstitutionen". Den lär ligga i svenska riksarkivet och Orlyk har
en minnesplakett uppsatt i Kristianstad där han bodde ett tag.














Egna bilder. Karl XII:s fälttåg under Stora Nordiska kriget slutade här i Bender. Kosackerna Mazepa och Orlyk på bilden näst längst ned och en minnestavla över den ukrainska konstitution Orlyk skrev här i Bender längst ned. Originaldokumentet lär finnas i Stockholm.



Turkarna däremot fortsatte att slåss med ryssen men förlorade den här bastionen i samma veva som Odessa och Akkerman som jag skrivit om tidigare. Bland annat tack vare en viss Alexander Suvorovs segrar på slagfältet. Fältmarskalken som anses vara grundaren av det moderna Tiraspol och "the
undefeated champion of war" (60 slag och ingen förlust säger myten åtminstone) är föremål för en mindre kult. Hans byst och porträtt finns på museet i Bender-fortet och i Tiraspol finns en jättestaty av en ridande Suvorov på en stolt springare.



Egna bilder. Alexander Suvorov. Undefeated champion of war och grundare av moderna Tiraspol. Klart han står staty där.


Fascinationen för det militära framgår tydligt här och förutom Suvorov är naturligtvis de sovjetiska hjältarna från andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det kallas fortfarande i den ryska världen) hyllade här. Men det är också en reell mycket kännbar militär närvaro här. Inte minst i
Bender eftersom en stor del av fortifikationsområdet har blivit militärbas för dagens soldater, som har sin förläggning i stort sett vägg i vägg med borgmurarna. Det ger en lite märklig bakgrund till vårt besök och vi känner blickarna på oss. Vi är ju de enda besökarna (som vanligt) på fortet och kan väl
inte undgå uppmärksamhet.








Egna bilder. Soldater trampar än på Benders fort. Muralmålningarna vid muren till förläggningen är typiska och krigsförhärligande.




Tiraspol

Tillrättavisade blir vi tre gånger under vår vistelse i Bender-Tiraspol. En gång av en militärofficer, en gång av en polis och en gång av säkerhetstjänsten KGB. Ganska komplett samling väl? Här fotograferar man inte precis vad man vill så en del bilder fick vi visa att vi raderade. Men samtliga uppträdde artigt och vänligt. Över huvud taget blir vi vänligt bemötta överallt och inte minst blir vi charmade av Svetlana som frågar om vi är utlänningar och stolt börjar ge prov på sina engelskakunskaper. Hon är charmerande och nyfiken och undrar av någon anledning om vi är jurister. Min sambo bekräftar att hon faktiskt är det och undrar om Svetlana vill bli jurist men får ett glatt nej till svar. Sen skyndar Svetlana över gatan med ett hurtigt "bye bye". Senare blir vi nästan nedsprungna av en betydligt äldre tjej som så gärna vill hjälpa oss hitta vägen till busstationen. Troligen ett tillfälle att öva sin engelska men hon är nästan rörande glad att vara till hjälp och förklarar ett par gånger extra trots att vi förstått första gången. Jag hade väntat mig en buttrare fasad här än i Chisinau men det är inte alls det spontana intryck man får.


Egen bild. Du blir oftast vänligt bemött som besökare av Tiraspol.



Själva staden Tiraspol är däremot mindre charmig. Jag vill kalla den överdimensionerad. Här bor 150.000 ungefär och trafiken är inte i närheten av lika tät som i Chisinau. Därför blir de enormt breda boulevarderna nästan ödsliga. Monumenten och de officiella byggnaderna är av mastodontformat och i centrum reser sig höghus. Det ser mer ut som en svensk förort än en stadskärna. Här är också de sovjetiska minnesmärkena bevarade och vårdade. En reklamskylt på en fasad talar om ungefär att
"här minns vi vår historia". Det är en märklig fasad. Bakom den råder nästan total ekonomisk

dominans av oligarkägda företaget Sheriff. Det första man ser från trådbussen när man kommer från Bender är fotbollslagets Sheriff Tiraspol moderna stadion och i närheten ett stort affärscentrum samt ett mindre, som båda bär namnet Sheriff. Det sägs att det är höjdarna i detta företag som styr i
Transnistrien inte minst efter parlamentsvalet i november då Förnyelsepartiet fick majoritet. Ett parti som sägs vara knutet till Sheriff. Om detta har jag skrivit en del om här, för den nyfikne.
















Egna bilder. Så värst vacker stad kan jag inte påstå att Tiraspol är. Bilderna här från centrum av staden. "Här minns vi vår historia" sägs det på reklamskylten på bilden näst längst ned. Men det är Sheriffen som styr.



Någon socialism är det inte tal om trots vurmen för Lenin och hammaren och skäran. Ett simulacrasamhälle skulle man kunna kalla det. En image för att markera en icke-tillhörighet till övriga Moldavien och EU? Eller ett storartat förflutet där det gamla Tsarrysslands storheter och de sovjetiska blandas samman till en enda stor massa av svulstig stormaktsromantik. Medan Transnistrien i verkligheten varken är ett riktigt land eller stort och mäktigt utan istället väldigt litet, fattigt och totalt beroende av Ryssland för sin överlevnad. Ett simulacrum.




















Egna bilder. Här står Lenin fortfarande till skillnad från i Ukraina. Men vad betyder det? Nostalgi? En markering? Ett simulacrum?