Vårsolen fläskar på, kastar ett aggressivt ljus på skitiga fönster. Sinnen man glömt att man hade tränger sig på. Plötsligt syns allt. Och hörs och känns och luktar. Det är vår. Livet och lusten, välkomna åter. Och vreden. Den varma, ömmande, heliga vreden som inte frågar om möjligt eller omöjligt. I den känslan sitter jag på balkongen och knackar på tangentbordet, inpackad i tjocktröjor och med ansiktet mot solen. I den känslan är det lättare att se de politiska möjligheterna. Det politiska landskapet må ligga öde nu. Men tillsammans kan vi ge det liv, om vi vill.
Med vårvinden i ryggen kan vi kräva verklig förändring. Den allt djupare ekonomiska och sociala krisen i Europa slår inte bara människor till marken. Den föder också ett motstånd, på gatorna i Madrid såväl som hos kolumnister i Svenska Dagbladet, mot ett ohållbart och orättfärdigt ekonomiskt system som kört in i väggen. Vägen ligger öppen för en tydlig radikal politik byggd på solidaritet med människor och på ansvar för livet på jorden. Törs vi gå den vägen?
Vid finanskrisen på 30-talet omvaldes flera konservativa regeringar i Europa under en första fas. Medelklassen röstade på det som de uppfattade som tryggt och bestående, så länge de inte var dirket drabbade. När krisen slog även mot dem valde de alternativ som innebar förändring. I länder som Sverige, Norge och USA sökte man sig till progressiva partier, i Tyskland till nazismen. Det konstaterade Aftonbladets Karin Pettersson i en paneldebatt om Socialdemokraternas nya partiprogram, nyligen. Historien talar alltså för att en tydligt progressiv politik kan vinna gehör i vår tid. Och varnar för vad som kan hända om det är de bruna krafterna som uppfattas som alternativet till det bestående.
Vi har redan sett historien upprepa sig. Valet 2010 omvaldes en konservativ regering med finanskrisens hjälp, inte för att folk kände sig entusiastiska över den förda politiken utan för att de kände förtroende för ledarna. Vi har sett Sverigedemokraterna vinna mark i opinionen. Men framtiden väljer vi. Fortfarande kan vi formulera en poltik som väcker framtidstro. Den generation som nu möts av dörrar i ansiktet kan istället vara med och bygga ett modernt samhälle. Med massiva investeringar i kollektivtrafik, nya bränslen, klimatsmart teknik, bostäder och förnybar energi kan den gröna omställningen bli det gemensamma projekt vi längtat efter under de nyliberala årtionden som gjort oss till ensamma människor, utlämnade till våra egna förmågor, nätverk och tur. En sådan omställning förutsätter kraftfulla satsningar på utbildning. Sverige behöver självständiga, kreativa, tänkande människor med djupa kunskaper. Sverige behöver djärva människor som vågar satsa. Djärv kan man vara om man känner trygghet, att man vet att det finns någon som tar emot när man faller. Att den som blir sjuk, arbetslös eller helt enkelt gammal inte lämnas åt sitt öde utan bärs av de som arbetar. Att man kan känna tillit till det samhälle vi bygger tillsammans.
Dessa enorma satsningar måste genomföras samtidigt som vi styr bort från en tillväxtberoende ekonomi. Här finns den verkligt tuffa utmaningen.Vår konsumtion måste minska för att inte de ekonomiska och ekologiska skuldbergen ska rasa över oss. Vi måste dela på jobb och välstånd. De välbärgade måste stå tillbaka. Det offentligas andel av ekonomin måste öka på den privata ekonomins bekostnad. Hela den himmelska härskaran av borgliga ledarskribenter, ekonomer, rapportskrivare, utredare och tyckare kommmer då att skrika och larma. Direktörer och styrelseproffs kommer att smälla i dörrar och hota med flytt. Den som vill förändra världen måste inse att det finns fiender som inte vill. Men också stå rakryggad i övertygelsen om att vi har chansen att bygga något nytt och mycket bättre. Ett samhälle där man nog får svårt att byta sitt kök vart femte år, men där man har tid för att må bra. För att att ta hand om sig själv och sina nära, för böcker och musik och för att sitta på balkongen med ansiktet mot solen.
Nedslag i mediesmeten om en S-kongress som knappast kommer våga visa vägen mot ett verkligt alternativ: DN Ulf Bjäreld, SvD Brännpunkt
