Thomas Sekelius – Awakening

Foto: Press

Idag tar den 19-åriga Youtubestjärnan Thomas Sekelius, som vi mest är vana vid att se sminka sig framför kameran, steget ut i musikbranschen med singeln Awakening. Den handlar om att få vara sig själv, att vakna ur en mardröm av normer som säger åt en hur en ska vara, till ett liv där en själv bestämmer. Detta budskap är något som genomsyrar hela Thomas Youtubekanal. I år vann han pris på QX-galan i kategorin årets HBTQ-youtuber där han gav en känga åt bl.a. Trump. Med över 270 000 prenumeranter har han ett stort inflytande hos unga som får en normkritisk förebild som ständigt utmanar vad som är kvinnligt och manligt.

Lyssna på låten här nedan:

"Jag mår som bäst när jag är i vattnet"

Foto: Press

Frida Teresia Svensson gör musik under namnet I Wish I Was A Fish. Nu i dagarna släpptes hennes debut-EP med samma namn. Här berättar Frida om kärleken till vatten, musiken och om socialt engagemang. 

Hur hittade du till musiken?
- Det har alltid funnits mycket musik runt omkring mig. I min familj har det alltid funnits ett musikintresse och i min familjs vänskapskrets fanns det också mycket musik. Men jag tror själva musikskapandet startade någon gång på mellanstadiet när min kompis pappa frågade mig och mina kompisar om vi ville spela i band och tog oss till sin replokal. Vi började testa oss fram och efter ett tag bildade vi ett punkband som hette Eld där jag spelade gitarr. Det handlade mycket om tillhörighet och identitetsskapande då och jag minns att det där blev en fristad. Vid sidan av det plinkade jag på pianot hemma och lärde mig spela själv och började skriva låtar. Sedan blev det musikgymnasium och folkhögskola och hela baletten. Har spelat i en massa olika projekt, men alltid skrivit egna låtar samtidigt. Jag har också utbildat mig till musikterapeut och arbetat med musik med personer med olika funktionsvariationer. Jag har ett stort intresse för hur en kan använda musiken på ett socialt och politiskt sätt. 

Minns du första gången du stod på en scen?
- Jag är inte helt säker på att det var allra första gången. Men jag minns att vårt punkband spelade på en invigning av en skola tror jag. Vi hade jeans i olika färger och vi som spelade gitarr och bas hade drickabackar som fotstöd för att det var så tungt att hålla upp gitarrerna. Jag tror vi ägde!

Beskriv en vanlig dag i ditt liv!
- Just nu gör jag praktik på en skola då jag även pluggar till lärare. Så för tillfället är det typ: gå upp vid 06:00, dricka kaffe och äta gröt. (Sitter just nu och skriver vid frukostbordet). Åka till skolan, hänga med en massa fina barn. Åka hem, eller till rep. Fixa saker inför mina release-konserter eller knåpa på mina låtar. Annars kan det också förekomma lite simning, Popkollo-möten, skriva låtar i min studio och kanske en och annan serie. 

Du har precis släppt din debut-EP. Vad är det du vill berätta, få oss att känna?
- Det kanske låter pretto, men jag hoppas den kan få er att drömma iväg, bort från det onda en stund om ni vill det, eller påminna er om något som ni tycker är vackert och vill fortsätta kämpa för, eller något som är ont som ni vill ändra på. 

Hur är tanken bakom ditt artistnamn?
- Jag minns inte exakt hur jag bestämde mig för just I Wish I Was A Fish, men när jag startade mitt soloprojekt kände jag att det skulle ha någonting med vatten att göra eftersom jag på riktigt mår som bäst när jag är i vattnet. Sen handlar det också om en barnslig önskan om att leva i en fantasi-värld där en ibland kan få fly från all jävlighet som människor håller på med. Och så gillar jag att det inte är så vackert för I Wish I Was A Fish har handlat mycket om att släppa på gammal prestationsångest om att saker och ting behöver vara perfekta (vad nu det är).

När du släppte singeln Run skänkte du pengar till organisationen FATTA varje gång någon delade ditt inlägg, vill du berätta lite om det? 
Ja, jag kände att det var det sättet jag ville göra det på. FATTA gör så himla mycket bra grejer för att jobba mot sexuellt våld, för samtycke, och om jag på något sätt kan bidra med en liten summa plus uppmärksamhet för deras grymma jobb så vill jag göra det. 

- Run är en viktig låt för mig. Den handlar om en händelse, som tyvärr händer tjejer och transpersoner alltför ofta: Att en man inkräktar på ens person och kropp, tar sig friheter, tränger sig på och tar något de inte alls har rätt till. Därför kändes det också bra att sätta den i ett sammanhang som FATTA. 

Har du ett stort socialt engagemang?
- Ja det tycker jag. Jag tänker mycket på orättvisor och ojämställdhet och vill bidra så gott jag kan till någon slags förändring. Jag är bl.a aktiv inom organisationen Popkollo som arbetar för jämställdhet i musikbranchen, och jag har tidigare arbetat som musikterapeut med personer med funktionsvariationer. Nu pluggar jag till lärare med tanke att jobba med musik i särskola. Kanske låter som en klyscha, men just nu känns det som det enda vettiga för mig att göra: att försöka göra något bra för de barn som växer upp. 

I april var du i San Fransisco och spelade in. Hur kommer det sig att det blev just San Fransisco?
- Jag träffade Elliott Peltzman, som är musiker och producent och den som spelat in EP:n, förra sommaren när jag var i San Francisco för att spela på Open mics och ha semester. En gemensam vän till oss hade fixat så jag kunde bo i hans lägenhet några dagar. Det visade sig att vi tyckte om varandra och testade att spela musik ihop. Det slutade med att vi spelade in en låt i Elliotts studio. Jag tyckte detta samarbete kändes så bra så därför valde jag att åka tillbaka för att spela in EP:n med honom. Vi hade liksom hittat ett sound som jag tyckte var perfekt för I Wish I Was A Fish. Det var intensivt och roligt. 

Jag har förstått det som att du uppskattar att resa väldigt mycket, är det under resorna du finner din inspiration?
- Ja, jag gillar absolut att resa och ja, mycket av inspirationen kommer från resor. Till exempel blev det mesta av materialet till EP:n skrivet i Berlin. Men jag inspireras också av saker i vardagen. Saker som händer mig och i min omgivning. 

Var ska du resa härnäst?
- Milano över nyår. 

Var känner du dig som mest hemma?
- I vattnet

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
Oj, den var svår. Med det här projektet vill jag nog säga när jag spelade på Madame Claude i Berlin. Jag var där helt själv och kände ingen. Det andra bandet hade ställt in så jag fick spela hur länge jag ville. Scenen var i en liten sunkig källare och jag tänkte först att det antagligen inte skulle komma nån och lyssna. Men efter ett tag var det fullsatt och publiken var så himla fina. De satt helt knäppt tysta och lyssnade och jag kunde på nåt sätt känna kommunikationen mellan mig och dom. Efteråt kom det fram några tonåringar som sa att det inte alls gillar min typ av musik, men att de hade fått tårar i ögonen när jag spelat. Såna saker gör ju allting värt. 

Vad lyssnar du själv på? 
Det är superblandat, men Anna von Hausswolf, Daniel Norgren, Joni Mitichell, Tallest man on Earth, Sleater-Kinny och Typhoon är några favoriter. Just nu har jag fastnat för en akustisk EP med Highasakite. 

Snart dags att säga hej då till 2016, vad kommer du ta med dig från året som gått? 
- Lycka över att jag hade möjlighet att åka till San Francisco och spela in min EP. Stolthet över mig själv för att jag ser till att få saker och ting att hända. Men också en känsla över att jag vill/behöver ta det lite lugnare. 

Till sist, vad händer de kommande månaderna för dig? 
- Först och främst ska jag ha två release-konserter.  9 december på Fotografiska i Stockholm och 10 december på Vänner & Vin i min hemstad Motala. Sen spelar jag på ett musikhjälpen-event i Stockholm den 14:e december. 

- Jag åker till Italien i slutet av året och ska ha en spelning och se vad jag kan skapa för kontakter där. Sen blir det plugg hemma i Stockholm och lite fler spelningar senare i vår. Och så vill jag grotta in mig i min studio och skriva klart alla nya låtidéer jag har haft på gång nu under en lång tid men inte haft ro att göra klara. 

Lyssna på I Wish I Was A Fish här nedan. 

"Jag tar ingen skit längre"

Foto: Mats Sandström

Frida Anderssons nya skiva, Den som letar efter guld, släpps idag! När snön yr utanför fönstret, blandat med hårt och kallt regn, så värmer skivan gott. Nu i vinter blir det turné och hon gästar även Emil Jensen under hans konserter i Varberg, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Här nedan berättar Frida om sin uppväxt, om resor och musiken. 

Du är uppväxt i Ekenäs i södra Finland, hur var din uppväxt?
- Jag är näst yngst i en syskonskara på fyra. Min barndom var fylld med musik och kreativitet. Jag gick Waldorf skola hela lågstadiet och har haft en väldigt härlig uppväxt i en finlandssvensk småstad.

Vem var du när du växte upp?
- Jag var en typisk lillasyster. Trodde på allting min storasyster Emma sade och såg upp till henne. Min äldsta syster är 44 och min yngsta är 21 och hon som är närmast mig i ålder är idag 30 år. Så vi har en bred vidd på åldrarna och är samtidigt varandras bästa vänner. Jag sade redan när jag var 4 år att jag skulle bli sångerska till mina föräldrar. Jag var definitivt en dagdrömmare. I lågstadiet blev jag väldigt utfryst och mobbad, vilket ledde till att jag bytte skola till högstadiet. Nu i efterhand kan jag se tillbaka på tiden och förstå att jag blivit ganska stark i mig själv efter den jobbiga tiden. Jag tar ingen skit längre och avskyr oärlighet och falskhet.

Berätta om din nya skiva, Den som letar guld
- Det tog mig nästan tre år att göra den och man kan i stora drag säga att jag under skivprocessen gick från singel till sambo. Titelspåret syftar på att landa rätt och resan dit. Det är en ganska avskalad skiva, med texten i centrum. Finlandssvenska i centrum, kan man säga.

Du har med två covers på skivan, För dig av Lars Winnerbäck och Tack av Bo Kaspers Orkester, varför valde du just de låtarna? 
- De låtarna är två covers som jag fallit särskilt mycket för. Jag har tagit dem till mig på ett sätt som gör att det känns som att dom är mina. Känslan i låtarna och melodierna och lyriken har berört mig och jag tyckte att de passade in på albumet. Det är otroligt inspirerande att göra tolkningar av andras låtar också!

På nya skivan gästar just Bo Sundström, hur fick ni kontakt första gången? 
- Det var 2013 när jag hörde av mig till Bo Kaspers Orkester och frågade om jag skulle kunna få vara förband åt dem när de spelade i Finlandiahuset i Helsingfors. Jag hade precis släppt mina första singlar på svenska och var ivrig och förväntansfull. Då svarade Bosse mig att han inte gillade tanken på förband men att jag gärna fick följa med bandet som gästartist på deras Norden turné. Det betydde otroligt mycket för mig. Efter det har vi blivit goda vänner och så blev det att han gästar på min skiva, vilket varit ett fantastiskt kul samarbete!

2007 släppte du ditt första album, Busy Missing You, hur ser du på den skivan idag? 
- Jag är stolt över allting jag gjort. Jag ser tillbaka på första skivan, lite nostalgiskt. Jag minns hur jag kände mig då, hur jag mådde och vad jag tyckte och tänkte. Det är verkligen en känsloresa varje gång jag gjort en skiva. Samtidigt som man simmar på i en fristad man bygger upp själv, vill man att det ska komma på burk så bra som möjligt. Det som skiljer sig i hur jag jobbat på mina skivor är att jag i och med när jag började skriva på svenska, spelat in hela albumen live. Dvs. utan egentliga omtagningar och klippa-klistra. 

- Jag fokuserar inte över huvudtaget på att det ska låta ballt, ”i tiden” eller kommersiellt. Jag berättar mina historier med mina melodier på mitt sätt och hoppas innerligt att det når hem till lyssnaren på det sättet. Jag är uppvuxen med viskultur. Där står just tolkningen alltid i fokus, snarare än en image eller artisten själv.

Du skriver även poesi, är det något du funderat på att ge ut i någon form? 
- Jag har alltid ett anteckningsblock i väskan. Jag föredrar att skriva mina låtar med penna och papper, snarare än på datorn eller i telefonen…Jag har en hel del material, vem vet…

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Svår fråga. Jag gillar ”vidunderlig”, ”sammelsurium” och ”drömlänges”, det sistnämnda ett ord jag själv kommit på.

Läser du mycket själv? 
- Jag är inte en sån som plöjer igenom böcker, men jag läser och begrundar ofta låttexter. Älskar att skriva alla typer av texter.

Vad skulle du säga att musiken betyder för dig? 
- Allt. Man kan säga att jag lever av, men och på musiken.

När är du som mest kreativ?
- När jag minst anar det.

Nu i november blir det turné. Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills i din karriär? 
- Jag bär med mig ett gäng guldkornskonserter i minnet. Det var häftigt att spela med Bo Kaspers Orkester på sitt sätt, på ett annat sätt otroligt att få spela i Kina med mitt engelska material för 10.000 pers i publiken på festivaler. Det jag brinner för mest är ”knappnålsgiggen”. Då stämningen är vibrerande och det är så tyst under låtarna så man skulle höra om en knappnål föll i marken. När man ser någon i publiken i ögonen och ser hur den blir berörd av en låt. Det är det jag brinner för. 

Du har åtminstone två gånger skänkt pengar till organisationen Kvinna till kvinna mot att dina fans delat din musik. Vill du berätta lite om det? 
- Jag kom på den idén när jag skulle lansera en singel. Att för varje delning av mitt inlägg av musikvideon på Facebook skulle jag skänka 10kr till Kvinna till Kvinna. Det är helt otroligt hur det tog fart. Jag är så glad över den idén och har bestämt mig för att i fortsättningen alltid marknadsföra min musik på det sättet. Att erbjuda någonting bra till den som ”hjälper mig”. Tillsammans kan man göra något bra och många bäckar små. 

Jag har fått uppfattningen att du reser ganska mycket, är det under resorna du hittar inspiration? 
- Jag älskar att resa. Absolut! När jag reser älskar jag att fantisera att jag bor/kommer från staden jag befinner mig i. Jag vill känna in och förstå, flyta med och hänföras av nya kulturer och platser. Det är så befriande och fyller mig med inspiration och nyfikenheten är total.

Vilken är den finaste resa du gjort?
- Det är absolut den jag är på nu, varje dag.

Det börjar snart bli dags att sammanfatta det här året, vad är det bästa som hänt dig under året, personligen och som artist?
- Jag har blivit sambo! Min skiva har blivit klar. Och så har jag blivit god vän med Emil Jensen som jag ska turnera med i vinter.

Lyssna på Den som letar efter guld här nedan. 

En budget för välfärd, miljö och jämställdhet

image

Idag presenterades regeringens förslag på statsbudget för 2017. Liksom tidigare år medverkade jag vid den budgetpresentation som ägde rum i Karlstad. I år tillsammans med försvarsminister Peter Hultkvist och Lars Mejern Larsson (S) Och det var med stolthet jag gjorde det. För det här är en budget med stora satsningar på välfärd, miljö och jämställdhet. En budget som gynnar kvinnor mer än män. De som tjänar mindre mer än de som tjänar mycket. De som cyklar och åker kollektivt. Och de som bor på landsbygden. En bra och rolig analys på detta gjorde för övrigt Marcus Oscarsson i TV4.

Välfärd

De tio välfärdsmiljarderna är en historisk förstärkning av landstingen och kommunernas budgeter. För Värmlands landsting handlar det om + 82 miljoner kr nästa år. För Karlstad +43 miljoner. De utökade statsbidragen till landstinget och de värmländska kommunerna kommer alla värmlänningar till del. De är viktiga både för en bättre skola, sjukvård, socialtjänst och ett bra mottagande av våra nya invånare.

Miljö

I dag fyller miljöpartiet 35 år. Och det firar vi med att konstatera att miljöbudgeten har ökat med 73 procent sedan regeringsskiftet. Och då pratar vi bara om det utgiftsområde som jag arbetar med dvs UO 20 – Allmän miljö- och naturvård. Lägg därtill ökade satsningarna på järnvägen, sänkningen av kostnader för reperationstjänster och småskalig solenergi, höjning av miljöskatterna med mera så kan man som miljöpartist sträcka på sig – vi gör Sverige grönare!

Regeringen både utökar och förlänger satsningarna inom klimatklivet och stadsmiljöavtalen. Nästa år blir det även mer pengar till klimatanpassning, giftfri miljö och marina reservat. Och redan i år anslås mer pengar till skogsskydd. De 250 miljoner som i våras aviserades skulle skjutas fram till 2017 på grund av de ökade kostnaderna för flyktingmottagandet kommer nu tillbaka in i årets budget i höständringsbudgeten. En glädjande nyhet som bland annat WWF och Supermiljöbloggen observerat.

Jämställdhet

Och så var det detta med jämställdheten. Kvotering till bolagsstyrelser, mer pengar till arbete mot mäns våld mot kvinnor och en jämställdhetsmyndighet. Äntligen! Förövrigt tycker jag att den myndigheten borde läggas i Karlstad.

Som sagt – den här budgeten ska bli kul att debattera, försvara och ta beslut om. Här finns mycket annat viktigt att återkomma till. Som att regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram ett förslag på moderniserad terränglagstiftningen för att minska skador och störningar i vår natur. Det motionerade jag om förra året. Skönt att inte behöva göra det igen!    

Bra uppstart med jämställdhet och skogsskydd

Så var det dags igen. I tisdags öppnades riksmötet. Det var en fin uppstart med många bra anföranden på viktiga teman.

Jämställdhetsexperten Gertrud Åström höll högtidstalet i Storkyrkan och hon var tydlig och intressant att lyssna på. ”Att leva ojämställt är att leva i kris” sa hon bland annat. Hon var också tydlig i sin kritik mot det nya sättet att utnyttja kvinnors kroppar som surrogatmödrar. Jag tackade henne särskilt för det efteråt utanför kyrkan.

Stefan Löven läste upp en lång och innehållsrik regeringsförklaring. Med många bra skrivningar om klimat och miljö. ”Fler naturskogar bevaras. Ambitionerna för biologisk mångfald höjs” sa statsministern bland annat. Det var ett bra klargörande efter sommarens märkliga turer i skogspolitiken med avsatta skogsutredare och märkliga uttalanden från vår landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.

Men igår var sagde minister mer tydlig om vikten av att öka både skyddet av naturskogar och miljöhänsynen i skogsbruket. Detta med anledning av en interpellation med rubriken ”Ökad miljöhänsyn i skogsvårdslagstiftningen” inlämnad av Jens Holm (V). Jag deltog också i den IP-debatten och du kan se den på riksdagens hemsida 

 

Presentation från medlemsmötet 16/8

Ikväll hade vi medlemsmöte och det var många engagerad medlemmar med. Alltid kul att träffa alla och det var god stämning med bra frågestund. Tänkte samla lite av det jag berättade om under min presentation, utöver det som jag redan skrivit här i bloggen, för er medlemmar som inte var med på mötet så ni med har möjlighet att ta del.

Anledningen till att jag kandiderar är att politik är kul, jag ser det som ett roligt och utmanande uppdrag samt att det är viktigt för interndemokratin att ha fler att välja på. Vara språkrör/kommunalråd innebär ansvar för det externa och politiska arbetet för MP Karlstad tillsammans med språkrörs- & kommunalrådskollegan. Det är viktigt vem vi väljer för dels ska personen vara bra på att samarbeta med andra politiker, nätverka med bl a näringsliv och fram för allt tilltala en bred väljarskara. För om två år är det dags för val igen och redan nu måste vi tänka på vad för signaler vi sänder ut med tanke på vem vi väljer.

Är det något jag litar på så är det all den samlad kunskap som finns inom partiet och som alla medlemmar visar i samtal på medlemsmöten när vi ska ta beslut i olika frågor. Helheten handlar om att vi tillsammans i partiet är ett bra team. Denna mandatperiod har vi ett uppdrag att fullfölja i Karlstad och på vårt vis ska vi ta ansvar. Vi måste få fram vårt budskap än bättre och vässa oss ytterligare som uppföljning av valet 2014. Självklart står jag för vårt lokala handlingsprogram och Miljöpartiets kärnfrågor om ett hållbart samhälle där vi möter klimatutmaningen, ger alla barn en ärlig chans i skolan och skapar nya jobb.

Varit förtroendevald för MP Karlstad sen 2012. Starten för min del var i ledningsgruppen och Karlstads-Hammarö gymnasienämnd. Efter valet 2014 är det Karlstads kommunfullmäktige, stadsbyggnadsnämnden och Region Värmland regionfullmäktige (plats via Karlstads kommun). Valde i vintras att inte fortsätta som sammankallande i ledningsgruppen just för möjligheten att lägga min tid på kommunpolitiken. I våras valde Svensk Kollektivtrafiks styrelse (efter att kommunstyrelsen nominerat mig) att jag ska ingå i den Järnvägsstrategiska arbetsgruppen.

För att ni ska få en bild av vad jag gjort och gör så vill jag ge er några exempel.

Då jag denna mandatperiod sitter i stadsbyggnadsnämnden ser jag till att ha koll på de olika frågorna inom nämndens ansvarsområde. T ex läsa rapporter från Boverket som ger mig idéer och när jag tycker något är bra delar jag med mig av det bl a på sociala medier. När jag dela en bild på Instagram om Boverkets Rapport 2015:23 Att bygga för en ökad jämställdhet plockade KIT (digitala tidskrift) upp det och använde mitt inlägg på Instagram i en artikel om rapporten.

När jag satt i gymnasienämnden var jag bl a med och såg till att vi justerade kostpolicyn för gymnasieskolorna så det blev möjligt för  elever som vill ha vegankost att få  det. Före fanns ingen möjlighet till det överhuvudtaget. Det hela startade med insändare av Elise Edgren, medlem i Djurens Rätt, i Värmlands Folkblad. Jag var en av politikerna som svarade och efter det pratade jag ihop mig med de andra inom majoriteten i gymnasienämnden för att se om vi kunde förändra i kostpolicyn. Detta med tanke på att det då var en diskussion i media om hur föräldrar bl a krävde att deras barn skulle enbart serveras svenskproducerat kött vid lunch i skolan. Att vara vegan är för mig likställt med ett etiskt livsval, alltså borde individer få meddela >>specialkost vegan<< och även få det. Så resultatet blev att jag riktade in mig på individens valfrihet: att vi som kommun ska inte stå i vägen för den valfriheten utan ha med i vår kostpolicy att erbjuda vegan som alternativ.  Efter det tog Djurens Rätt kontakt med mig och berättade att de arbetade med en bok, med stöd från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, om hur man kan vara med att förändra och påverka politiska beslut. Självklart ställde jag upp på att vara med i boken och berätta om hur denna förändring skedde. Djurens rätt har nu gett ut sin handbok för att ge inspiration till andra att ge sig ut och förändra världen.

Handbok för att ge inspiration till andra att ge sig ut och förändra världen.

Handbok för att ge inspiration till andra att ge sig ut och förändra världen.

 

Vid annat tillfälle levererade vi i gymnasienämnden tre initiativ och för att uppmärksamma det skriv, Robert Andersson (L), Fredrik Laapotti (M) och jag en debattartikel om initiativen för ökad individuell kompetensutveckling, kartläggning av lärarnas administrativa börda samt översikt av skolornas värdegrundsarbete: http://nwt.se/asikter/debatt/2013/07/25/offensiva-initiativ-for

Inför Miljöpartiets kongress 2015 var jag med och stödde en motion om att vi måste bygga tätt, blandat, yteffektivt och klimatsmart för att klara klimatmålen. För att ge motionen lite extra uppmärksamhet var vi ett gäng inom Miljöpartiet som samarbeta kring debattartikeln och fyra av oss skrev under på den och den publicerades hos Dagens Arena. Tidigare inlägg här i bloggen med debattartikeln och länk till Dagens Arena.

Tack vare uppdraget i stadsbyggnadsnämnden har jag fått möjligheten att lära mig än mer om stadsutveckling, gestaltningsfrågor, kollektivtrafik m.m. Bl a ser jag till att komma iväg på luncher Fastighetsägarna har då det är viktigt att nätverka och lyssna av, åker på Svensk Kollektivtrafiks bolagsstämma, Bostadsforum2016, Urbant Forum, andra olika konferenser som ger inspiration till hur vi kan lösa olika frågor i Karlstad utifrån våra förutsättningar och utmaningar. Det som gör mig entusiastisk är när tjänstemännen lägger fram gestaltningsprogram till oss i stadsbyggnadsnämnden samt när vi får information kring arbetet som pågår gällande Karlstadstråket. Mycket av det som sker är i samtal mellan oss politiker och tjänstemän, det är inte alltid det sker via politiskt initiativ och pressmeddelande. Skulle allt säga att majoriteten av det vi gör sker faktiskt i ett samarbete i förberedelser av tjänstemän och möten för oss som är förtroendevalda politiker. Visst har man sin ståndpunkt baserat i partiets politik fast det handlar ofta om kompromisser mellan oss förtroendevalda från olika partier, majoritet och opposition. Grunden för det är att vi vill det bästa för alla boende och anställda i kommunen.

 

Klimatfeminist – javisst!

Feminist har jag alltid varit och skrivit om tidigare i bloggen. Fast efter denna sommaren när jag läst Linnea Engströms bok Klimatfeminism inser jag ju att fasiken, det är ju klimatfeminist jag är.

IMG_0647

För mig som är feminist så inser jag plötsligt att det finns så många fler aspekter att arbeta med för att vara med och ta itu med klimatutmaningarna vi har. Ofta känner jag mig vilsen inför allt det naturvetenskapliga och tekniska då jag trots allt kommer från humaniorans akademiska värld. En fantastisk och nödvändig bok där hon tydligt lyfter  hur vi behöver bryta traditionella normer bl a för att nå ett grönt levnadssätt. Sociologen i mig myser när jag bl a ser fotnoter som hänvisar till R.W. Connell, Max Weber och Jürgen Habermas.

Det jag fastnar för när jag läser boken är hur hon lyfter att klimatutmaningen handlar lika mycket om sociala och fördelningsmässiga utmaningar utöver det rent tekniska och naturvetenskapliga. Inte allt för ofta de aspekterna lyfts upplever jag, utan det brukar vara fokus på det naturvetenskapliga och tekniska. Linnea Engström visar att ska vi lyckas måste vi prata om den sociala dimensionen. Kärnan i den är mänskliga rättigheter, migrationsflöden, socio-ekonomiska fördelningsfrågor och jämställdhet. Vi måste lyfta de destruktiva mansnormerna och ha förståelse för hur intersektionaliteten fungerar.
För att ta ett citat ur boken för att visa på hur brilliant den är. Ett avsnitt på sida 32 där hon skriver om hur den gröna ideologin kan uppfattas som provocerande av vissa grupper:

“Det utmanar identiteter och djupt liggande kulturella föreställningar om maskulina och feminina beteenden. Att interagera ett jämställdhetsperspektiv i klimatpolicy är ett effektivt och nödvändigt arbete för att uppnå klimaträttvisa på en global skala. Genom att introducera genusaspekter i klimatinsatser så tvingas politiker att fundera över hur olika sociala faktorer som utbildning, inkomst och ålder styr vår tillgång till resurser och vår möjlighet att agera miljövänligt och klimatsmart.”

Feminism för mig handlar om jämställdhet och jämlikhet. Att hata andra människor tycker jag inte hör hemma i det, snarare ett ogillande av strukturer och normer som begränsar oss människor. Det händer att jag generaliserar, men det handlar inte om att dra alla över en kam, det handlar om att synliggöra struktur. Strukturella problem som beror på kulturella och sociala normer och koder. För mig är det viktigt att varje individ får leva sitt liv som hen vill oavsett kön, etnicitet, religion och sexualitet. Jag förstår att strukturer är kollektiva och de måste förändras av ett kollektiv. Vi måste alla tillsammans arbeta för jämställdhet och jämlikhet.

Kort och gott menar Linnea Engström att kampen mot klimatförändring är en kamp för ett jämställt samhälle. Vidare är hon tydlig med  att ska vi lyckas med att säkra en framtid för världen måste vi samarbeta över partigränserna då vi alla har ett gemensamt ansvar.

  • Jämställdhet  är jämlikhet mellan kvinnor och män som ska ha samma möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat  frågor som makt, inflytande, ekonomi, utbildning, arbete och fysisk integritet.
  • Jämlikhet är  alla individers lika värde. I politiska sammanhang avser termen ibland även individernas lika inflytande. (Nationalencyklopedin)
  • Intersektionalitet är en feministisk sociologisk teori och analytiskt hjälpmedel för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle.

"Vi måste alla lyssna på fler kvinnor"

Foto: Press

Har någon kysst dig som om du var en revolution, frågar sig Luma på sin debutsingel Revolution. Luma, som består av Sandra Fogelberg och Isabell Westerlund, låter dansant och som något en vill fylla hela sommarnätterna med. Som en regnbåge som bryter sig fram ur ett grått samhälle, en kall värld. 

Hur har sommaren varit? 
- Vi älskar sommaren. Ljusa och sena nätter, värmen och att få vara äntligen få vara utomhus utan att frysa. Det är svårslaget. Förhoppningsvis är den inte slut än men hittills har vi haft det väldigt fint. Ätit glass i Italien, bott i sommarhus i Estland, dansat under bar himmel och badat i svenska skogssjöar. 

När och var korsades era vägar för första gången? 
- Vi träffades på en skola i Stockholm där vi båda pluggade för lite mer än ett år sedan. Efter att ha sett varann i olika musikaliska sammanhang och blivit impade av varann så började vi prata i skolkorridoren och bestämde oss för att testa att skriva något ihop. Sen sa det bara klick. 

Ni har valt att göra allting själva, vad har varit den största utmaningen med det? 
- Det största problemet är nog att bli helt nöjd med vad man gjort när det väl är klart. Att arbeta kreativt är en sådan berg och dalbana. Ena dagen har man världens bästa idé, har skrivit nåt man älskar och dagen efter så kastar man det i soptunnan och börjar om. När man väl kommit till det stadiet där materialet faktiskt börjar bli färdigt så måste man också släppa taget om sin inre kritiker och lita på känslan man hade från början. Det är nog det svåraste. 

Berätta om den fantastiska videon till Revolution! 
- Ända sedan vi skrev Revolution ihop har vi pratat om att vi ville göra en video till den. Så när vi satte oss ner och spånade fick vi en bild av ett slags kysskalas framför oss som Isabell sedan spann vidare på. Vi ville fånga känslan i låten visuellt. Hur det känns när man är nära någon man tycker om och det ilar i hela kroppen. Att vi har fått så positiv respons på videon gör oss såklart otroligt glada. Hela tanken är att de som tittar ska få en härlig känsla i magen när de ser videon och det känns det som att vi lyckats med. 

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, både live och på skiva? 
- Det är väldigt olika. Varje låt har sin egen grundkänsla som fanns där när vi skrev den. Men musik kan tolkas så olika av olika människor. En bekant till oss tycker till exempel att texten till Revolution får honom att känna sig sorgsen medan många andra som vi pratat med beskriver hela låten som glad och peppande. I vissa fall, som nu i musikvideon kanske man vill komma åt en viss känsla men när vi spelar live eller skriver så utgår vi från oss själva och om det kan beröra andra så är det ju helt fantastiskt.

Har ni ett tydligt mål framför er? 
- Att många ska kunna känna igen sig i våra låtar. Vi tror att man blir lyckligast om man fortsätter komma ihåg varför man håller på med skapande. Det är ju för att väcka något i människor. 

Vad inspirerar er? 
- Människor som lyssnar inåt istället för utåt och som inte skäms för något. 

Vad lyssnar ni själva på just nu? 
- Vi lyssnar mycket på Sia, Hanna Järver och Mø. 

Vilka normer tycker ni präglar musikscenen i Sverige? 
- Det går ju inte att blunda för fakta. De allra flesta som tar plats på scenerna är män, och vithet är en stark norm även bland kvinnorna. Det är både konsumenter, arrangörer och artister själva som bär ansvaret att ändra på det. Vi måste alla lyssna på fler kvinnor, samarbeta mer med andra kvinnor samt boka kvinnor till scenerna. 

Ni spelade på Sättralundsfesten i början på juli. Har ni några fler inbokade spelningar i sommar? 
- Ja! Det var fantastiskt. Att få spela i en lada i juli, vilken dröm. Nu har vi lite semester men vi ska bland annat spela på Nalen i Stockholm i höst. 

Tipsa om en film, en bok, en artist, en blogg, en person och en podd som ingen får missa! 
- En film: Mandarinodlaren som handlar om manlig ensamhet, krig, och vänskap. Sällsynt, gripande, närgången. 

- En bok: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. En otrolig skildring av kärlek, egoism och integritet. 

- En artist: Silvana Imam. Sveriges absolut bästa liveartist. Finns inget som kommer i närheten. Det är inte en genre vi vanligtvis lyssnar särskilt mycket på men hennes utstrålning live gör att man bara inte kan värja sig. 

- En person: Michelle Obama. Otroligt fascinerande människa som nyligen höll ett historiskt hyllningstal till Hillary Clinton. Lyssna på det och få en av de starkaste retoriska upplevelserna i vår tid. 

- En podd: Värvet. 

Hur ser den kommande tiden ut? 
- Vi har precis gjort klart vår andra singel så mycket fokus ligger på den nu. Sen svettas vi i replokalen och skriver till vår kommande EP.

Titta på den fina musikvideon till Revolution här nedan! 

"Barn ska inte fösas in i vuxenvärldens smala könsnormer"

Foto: Pressbild

Linda Glad och Sara Skogsmark startade barnklädesbutiken Uni för 11 år sedan. Fokus ligger på könsneutrala och ekologiska kläder för barn. Idén till butiken fick Sara när hennes son föddes och hon insåg att utbudet av barnkläder inte alls speglade hennes vilja att uppfostra sin son till en modern, jämställd och fri person utan att begränsa honom till stereotypa könsroller. Uni har idag en butik i Stockholm och säljer även sina produkter på deras hemsida. 

Berätta mer om era kläder och tanken bakom!
- Vi tycker att barn ska få utrymme att vara de individer de är, utan att fösas in i vuxenvärldens smala könsnormer. Barnens fria och fantasifulla synsätt borde vi vuxna hylla, uppmuntra och själva försöka dra lärdom av – inte tränga undan. Dessutom vill vi gärna försöka bidra till ett mer långsamt och hållbart sätt att konsumera hellre än dagens slit-och-släng-samhälle. Så kort och gott gör vi ekologiska unisex-barnkläder som är ansvarsfullt tillverkade och håller hög kvalitet. I vår butik säljer vi utöver våra egna kläder en mängd andra varumärken inom barnkläder, leksaker och inredning som på ett eller annat sätt arbetar i samma riktning som vi.  

Ofta är det tyvärr så att många som engagerar sig för exempelvis miljö & jämställdhet får hårdast kritik, en förväntas plötsligt leva helt perfekt och missar en något så ska en sättas dit. Vad tror ni att det beror på att personer som gör något ifrågasätts mer än de som inte gör något alls? Är det något ni själva råkat ut för?
- Ja det är tråkigt och knepigt det där. Ingen kan vara “perfekt” och inte heller finns det några egentliga “rätt och fel” utan varje person måste göra sin tolkning och kunna välja sina specifika hjärtefrågor. Livet är ingen tävling. Och människor som försöker ta ansvar och göra gott borde uppmuntras för det, inte tryckas ned p.g.a. sina tillkortakommanden. Men det är väl något med att folk lätt känner sig skrivna på näsan, i kombination med att man gärna kategoriserar människor och vill tillskriva dem en massa åsikter som de kanske inte har – eller hunnit reflektera över än. Sedan kan vi tycka att det är skillnad på att bli ifrågasatta i privatlivet eller i vår roll som företagare. Vårt måtto är den där gamla godingen om att “ingen kan göra allt men alla kan göra något…”  Vi försöker helt enkelt hänga med och göra så gott vi bara kan, på de plan vi behärskar, både privat och jobbmässigt. 

- Visst har vi/Uni blivit ifrågasatta någon gång ibland, men det tycker vi också att vi som företag måste klara av att ta. Generellt sett behöver företag ta ett större ansvar för hur deras verksamhet påverkar människor och miljö, och för att nå dit krävs det att kunder ifrågasätter när något verkar oklart. Det får en förhoppningsvis att tänka till och bli bättre. Sedan är det förstås skillnad på att bli ifrågasatt kontra att bli påhoppad, där det förstnämnda är konstruktivt och det andra bara oförskämt. 

Ni har nu hållit på i 11 år. Känner ni att attityden till unisexkläder för barn har förändrats genom åren?
- Ja jösses vad tiden går! Och tack och lov så går utvecklingen framåt. Attityden har förändrats, generellt sett är folk mer bekanta med de frågeställningar vi jobbar med. Och i barnklädesbranschen blev “unisexbarnkläder” nästan ett ”mode-ord” under en period, men sedan gick utvecklingen tyvärr tillbaka till den mer traditionella rosa/blå uppdelningen av kollektionerna. Fast inte hos alla och vi väljer att samarbeta med de företag som vi tycker gör spännande produktioner inom området. Vi hoppas ju att vi mer eller mindre ska nå till en punkt där unisexkläder är en självklarhet. Men med det sagt är vi inte ute efter att göra kläder så ”neutrala” som möjligt utan vi vill snarare utmana allas våra förutfattade meningar om vad som är ”pojk” och ”flick”, exempelvis när det kommer till färgval i kombination med prints. Vi anser att alla färger är unisex om man använder dem på rätt sätt. Barn brukar gilla alla färger om de opåverkat får möjligheten att prova på, och det är ju jättekul! Vem vill inte vara både fin, cool, gullig, tuff, vacker och alldeles alldeles underbar?  

Vad är det svåraste med att driva en liten butik? 
- Att få ekonomin att gå ihop och tiden att räcka till. Man vill och behöver ständigt utvecklas för att överleva som småföretagare, men många gånger räcker tiden och pengarna bara till den löpande verksamheten…och hur ska man då utvecklas? Vi har fortfarande inga bra svar på det, efter elva år, men vi har nog blivit tryggare i våra roller och får inte längre panik så fort det går dåligt en månad.  

Ni har tidigare också haft en butik i Linköping, tror ni att ni återigen kommer satsa utanför Stockholm? 
- Det hade varit oerhört roligt att finnas i fler städer, men vi har också lärt oss av tidigare erfarenheter som säger att vår organisation (om man nu kan använda ett sådant ord när man är två ägare och har två stycken som extrapersonal, haha!) är för liten för att hantera mer än en butik i dagsläget. Men visionerna är stora och alla möjligheter finns med Uni! Vi har ett inarbetat och starkt varumärke så en vacker dag hoppas vi på möjligheterna att investera mer i bolaget och ta allt till en ny nivå, på egen hand eller med hjälp av någon extern part. Hur det ska gå till får framtiden visa, och det känns spännande!

Om ni ser till när ni själva var barn, minns ni hur det var då med könsneutrala barnkläder? Har utvecklingen gått framåt eller bakåt generellt? 
- Vi upplevde att kläderna var mer könsneutrala när vi var små. Det var aldrig några konstigheter att ärva kläder mellan syskon och kusiner, oavsett om det var tjejer och killar emellan. Så vi anser att utvecklingen gått bakåt under många år, för att nu återigen börjat vända. Allt fler stannar upp och reflekterar över vilka signaler vi sänder ut till våra barn, faktiskt också genom en så pass ytlig sak som kläder. För visst påverkas vi av de kläder vi sätter på oss och visst färgas våra attityder mot de människor vi träffar utifrån de kläder de bär, vuxna som barn.

Jag har läst en del undersökningar som visar att folk generellt tycker det är svårare att sätta på pojkar traditionellt "tjejiga" färger än tvärtom, vad tror ni att det beror på? 
- Absolut, visst är det så och vi tror att det hänger ihop med den patriarkala syn som finns i samhället där kvinnliga attribut inte värderas lika högt som manliga. Begreppet ”pojkflicka” är vi ju bekanta med sedan länge, men att beskriva någon från det motsatta könet som ”flickpojke” det har vi nog sällan eller aldrig varit med om. Traditionellt feminina värden står lågt i kurs och det innefattar även färg, form och kläder. MEN återigen: tiderna förändras. Idag är det inte alls lika uppseendeväckande när en pojke kommer med rosa kläder som det var när vi startade Uni för elva år sedan. Sedan är vi också medvetna om att vi själva lever i något av en PK-storstads-bubbla, det ser väldigt annorlunda ut i andra delar av landet, utan att generalisera. 

Samtidigt som en behöver sälja så är det så klart svårt att bortse från att konsumtion är ett stort miljöproblem. Hur hanterar ni det?
- Vi anser att unisextanken och ett mer hållbart sätt att konsumera hänger ihop. Dagens väldigt ”könskodade” kläder är inte tillverkade för att ärvas hur som helst, och ofta är kvalitén av den sort att det knappt går att ärva. Privatekonomiskt har människor mer pengar att röra sig med nu än för 30 år sedan och i samband med det har företag flyttat sin produktion till billiga låglöneländer, så trots att folk har mer pengar går det att konsumera betydligt billigare än man gjorde förr och därför handlar man också mer. Köp, slit och släng – det är verkligen inte hållbart! Men vi märker också att skaran som funderar över detta och börjar reagera växer sig allt starkare. 

- Vi jobbar inte med att försöka sälja på våra kunder så mycket som möjligt, saker som de inte behöver, utan uppmuntrar istället gärna till att handla begagnat och satsa på kvalitet när man väl köper nytt. Då har man råd att betala lite mer när man köper nytt, det tjänar alla och miljön på. Vi försöker dessutom tänka mer långsiktigt med det vi tillverkar och köper in än bara ”just i denna säsong”. Visst behöver man säsongsvaror också men vi har en något tveksam inställning till hela ”mode” tanken om den ska bygga på snabb och oansvarsfull konsumtion. Nej, handla ansvarsfullt gör man för sina barn, för de som har tillverkat produkterna och för miljön. Ju fler som gör så desto bättre blir dessutom utbudet på andrahandsmarknaden eftersom bra saker kan leva längre, kul och smart!

Vad tror ni är de främsta anledningarna till att de stora kedjorna håller kvar vid traditionella flick- och pojkkläder?
- För att man troligtvis säljer mer. Det finns pengar i det, absolut. Och långt ifrån alla tänker som vi gör, fortfarande anser många att ”pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor”. Vi ställer oss frågande till vad det innebär att ”vara” det ena eller det andra. Vad är konstruerat och vad är det vi trycker undan? Men många människor vill konsumera på det sättet och det är de stora kedjornas levebröd.

Hur tror ni att modeindustrin kommer se ut i framtiden?  
- Vi måste ju ställa om i samhället, på alla möjliga plan. Miljön säger det och det har också modeindustrin blivit varse om. Däremot har man reagerat väldigt sent i frågan och våra konsumtionsmönster är invanda. Det är heller ingen lätt fråga, för hur får man en industri som till stor del bygger på snabba konsumtionsmönster att bli mer hållbar? Det handlar om att förändra människors attityder och det sker inte över en natt. Men det finns numer många goda krafter som arbetar för hållbarhet både produktionsmässigt men även resursmässigt. Och det finns väl knappast någon som kan säga att den inte känner till konsumtionens baksida- även om man inte lever hållbart ännu. 

- Vi tror att en stor del av förändringskraften ligger hos oss konsumenter. Genom att välja var, hur och varför vi spenderar våra pengar visar vi modeindustrin vart framtiden finns. Pengar är en maktfaktor och vi måste på allvar inse att det faktiskt spelar roll hur vi använder oss av den makten. Bland annat behöver vi vänja oss av vid att saker och ting är så billiga att vi inte betalar det pris varorna egentligen kostar att tillverka. Det är någon annan, ofta långt härifrån och miljön, som betalar det priset. Men det betyder inte att modeföretagen står utan ansvar, absolut inte. Vi önskar och tror att vi kommer få se fler exempel framöver på hur modeindustrin förändras. Det handlar bland annat om alternativa resurssnåla material, ”upcycling”, närproducerat, att vårda våra kläder och att statusen förflyttas från det snabba till det långsamma. Slowfashion är framtidens melodi! Fast vi sysslar inte med fashion, vi gör barnkläder.

Här kan en läsa mer om Uni.  

"Vi vill att hen ska känna sig förälskad och lite sugen på slagsmål"

Foto: Pressbild 

Lava Bangs grundades ur bandet The Volcano. Det Göteborgsbaserade bandet sprudlar av färg och idéer och låter som minst tre långfingrar åt allt vad normer heter. Singeln Ouch! har gått glödhet i min skalle och i mars släpps debutskivan Quit Continue

För de som inte hört talas om er, hur skulle ni själva beskriva bandet?
- Lava Bangs är en feministisk trio från Göteborg som består av David Flood, Sara Eriksson och SaraBeata Hagström. Vi spelar indiepunk åt riot grrrl-hållet och är sjukt bra live. Snart släpps vårt debutalbum Quit Continue som vi spelade in några extremt varma veckor sommaren 2015. 

Hur har inspelningen av skivan varit?
- Det var otroligt kul. Hårt jobb såklart men vi hade det väldigt härligt i studion tillsammans med vår producent Henryk Lipp. Vi spelade in grunder till 18 låtar och valde sedan ut 10 som är med på albumet. Mellan tagningarna kollade vi på VHS och drack Irish coffee. 

Vad är Quit Continue för en slags skiva?
- Ett efterlängtat debutalbum fullt av känslor och åsikter vi samlat på oss som band. Vi ville att det skulle höras att vi är en trio och att live-energin skulle komma med på inspelningen. Det är ett punkigt album i grunden och ofta spelar vi jättesnabbt, men samtidigt är det kryddat med melodier och inspiration från alla möjliga håll. Det är punkigt och skramligt men ändå välproducerat och tjusigt. Vi har plockat det bästa från alla tårtor!

Skulle ni kunna beskriva vad varje låt från nya skivan handlar om lite kort?
- Det är ju gött när folk får tolka låtarna lite som dom vill utan att bli slagna i ansiktet med vad vi tycker dom handlar om. Men Little DJ Helper handlar om när cis-killar ska hjälpa personer att spela skivor, Muff Marinara handlar om mens och Tiny Spoon är skriven om medelklassen och deras evinnerliga gnäll. Annars är det allt från depression, tv, ilska, kärlek. Vanliga härligt klyshiga grejer. 

Vad inspireras ni av? 
- Katter, snus, paljetter, tv, 

Det känns som att ni jobbar mycket med det visuella. Hur tänker ni kring det?
- Ja, vi gillar att se en helhet i det vi gör. Från bildmaterial till låtar. Vi gör det mesta som rör bandet själva, artwork, videos, foton och så. Eftersom vi även gör musiken kan en väl tänka sig att vi gnuggar av samma slags känsla på det visuella som i det musikaliska. 100% snyggt!

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik?
- Att hen tycker det är ett medryckande och apgrymt album och det bästa hen nånsin hört. Vi vill att hen ska känna sig förälskad och lite sugen på slagsmål.

Vad lyssnar ni själva på?
- Vi lyssnar på väldigt blandad musik, men för det mesta inte killband för det är så himla zzzzzzz! 

Foto: Pressbild

Ni är kända för att vara ett grymt liveband. Någon speciell live-anekdot ni vill lyfta fram?
- Det som gör oss så bra live är väl att vi alltid kör all in. Oavsett om det är 1 eller 400 personer i publiken. Det bästa vi vet är när det blir dans och när vi ser att folk sjunger med. Någon gång började vi mellansnacka om ruccolasallad och då stod publiken och ropade "RUCCOLAAA" resten av spelningen.

Säg att ni får anordna en festival, vad skulle utmärka just den festivalen? 
- Det skulle väl typ vara världens bästa festival. Vi skulle spela först för att ha det gjort och sen bara kunna lyssna på alla våra favoritartister. Inget skulle krocka och alla skulle göra covers av varandras låtar.  Det skulle vara gratis och finnas god mat. Den skulle kanske vara i en gigantisk trädkoja eller i ett is-slott. Backstage skulle det finnas katter för moraliskt stöd. 

Jag har förstått att ni gillar Twin Peaks. Vad tror ni om en tredje säsong. Kan det bli lika bra? 
- Det finns ju helt klart en soft spot för David Lynch i allmänhet och Twin Peaks i synnerhet i vår orkester. Vi har till och med en låt om Twin Peaks med på skivan. Tredje säsongen har väl alla förutsättningar att bli alldeles underbar, men det är ju rätt nervöst. Samtidigt får det väl bli vad det blir, vi har inte en fundamentalistisk inställning till att inte "paja" det gamla med nåt nytt. 

Berätta om er relation till Riot Grrrl-rörelsen!
- Inom Riot Grrrl finns massa bra band och musiker som är stora förebilder för oss såväl musikaliskt som politiskt. Sen har ju Riot Grrrl fått ett uppsving i Sverige på senare år, inte minst tack vare hjältarna i Grrrl Collection. Det har lett till att det skapats plattformar för band som på något sätt relaterar till Riot Grrrl, där man kan peppa och hjälpa varandra och det är ju hur grymt som helst!

Till sist, vad har ni för förväntningar på 2016?
- Att Quit Continue hamnar på allas läppar och i ingens papperskorg. Att vi får spela live mycket och kanske ro till att skriva lite nytt material. Och såklart att fascismen krossas och SD försvinner från jordens yta. 

Lyssna och se på Ouch! här nedanför.

"Jag kan kvävas lite av prestige och karriärs-samhället"

Foto: Pressbild

Det är mycket som växer fram genom resor, oavsett om de går till eller genom människor, till eller genom andra länder. Att resa är något som är väldigt viktigt för Sara Yasmine. Resor och musiken. Snart släpper hon sitt debutalbum Åh Nej! via Startracks. Det låter både berörande, vackert, varmt. Något som jag kan behöva mot örat i den här kylan. 

Hur skulle du själv beskriva din musik? 
- Svensk singer songwriter/pop-rock. Det har man ju hört förr, men det verkar finnas något där i uttrycket som gör att folk lyssnar och vill höra mer. 

Hur har inspelningen av skivan varit?
- Ganska intensiv. Jag bestämde mig i februari 2015 för att sammanställa ett album, och då var låtskisserna knappt klara. De formades och spelades in successivt under året på olika platser och med hjälp av olika människor, så på så sätt har det varit stimulerande och roligt. Men också ganska stressigt eftersom jag i princip dubbel-jobbade och aldrig kände mig helt ledig. Men så är det i kreativt arbete - om man vill (eller inte ser upp) behöver man aldrig bli klar; så man får lära sig ta pauser, bryta och till sist sätta godkänd-stämpeln på det. Ett färdigt resultat känns alltså underbart! Och det har varit grymt spännande att se vart det skulle landa.

Du är uppväxt i Dalarna. Hur var din uppväxt där? 
- Jag växte upp i ett lugnt villaområde med fyra syskon i en liten ort. Det var lugnt och skönt, men jag tror att jag redan som liten unge kände av en viss leda och understimulans, varför jag började skolan ett år tidigare och läste mycket böcker överlag. Slukade Kulla-Gulla, Katitzi och Astrid Lindgren-böcker. En ny bok var en ny värld, och språket och sagorna fascinerade mig. När jag kom upp i tonåren började jag läsa och skriva poesi. Jag hade en väldigt bra svensklärare i högstadiet. En gammal militär. Auktoritär men varm och lyhörd. Honom brukade jag lämna in mina texter till när lektionen var slut, eftersom jag började känna en innerlig längtan att få respons på vad jag skrev. Han var en av de första som uppmuntrade mig att fortsätta skriva texter och utveckla mitt språk. Och ja, många år senare, och efter att ha rört mig i lite olika kretsar inom skrivande, verkar det ha blivit låttexter jag landat i och ägnar mig åt. 

Hur kom det sig att du flyttade till Göteborg? 
- Det var just det. Orten och länet var lugnt och skönt, men kändes efter ett tag för litet. Jag hade träffat en hel del av de människor som höll på med musik och behövde ny inspiration, nya scener, nya rörelser och ny luft. En del av mina vänner bodde redan sen innan i Göteborg. Efter en inspelningsvecka i Nacksving-studion kände jag att det bara var jag som fattades. Det var inte ett helt lätt beslut att ta eftersom hela min familj bor kvar i Dalarna, men med åren har det börjat kännas lättare och jag åker ju hem emellanåt och hälsar på. 

Har du några speciella smultronställen i Göteborg?
- När jag är ledig brukar jag ibland gå upp på Sörhallsberget vid Eriksberg. Jag älskar att sitta där och titta på utsikten, se när båtarna och fartygen glider förbi. När jag vill ha en god sushi går jag till det lilla, lilla haket på Hjalmar Brantingsgatan nära Vågmästarplatsen. Paret som jobbar där är så himla serviceminded och snabba. Annars gillar jag också energierna på centralstationen. Det är som att människor har så rena energier där - på väg till, eller från någonting, i rörelse liksom. Inspirerande. Det är som livet i sig. I ständig rörelse och förändring. 

Hur kom du på att musik är ditt uttryckssätt?
- Det finns något renande i att skriva texter. Att lära sig sätta fingret på exakt det man vill säga, bygga vokabulär, meningar och genom det skapa sig en djupare förståelse för vad man känner i sin kropp - och i och med det har det fötts, är ute. Men det finns något väldigt renande i att sjunga och göra melodier också, mest kroppsligt tänker jag. Något stressreducerande som jag tror att jag behövde en speciell tid i mitt liv. Och när jag väl hade börjat kunde jag inte sluta. Kombinationen är oslagbar. 

Minns du den första artisten du fastnade för?
- Året var 2003 och jag hade fått en biljett till Kalasturnén. En Håkan Hellström spelade, som jag inte känt till nämnvärt innan det. Efter den spelningen var jag såld! Jag åkte på alla hans spelningar, köade från arla morgonstund utanför spelställena för att få en bra ståplats. Han var nog den första riktiga musikaliska kärleken. 

Dina texter berör verkligen, de känns både väldigt nära och poetiska. Hur går själva skrivprocessen till för dig? 
- Det där är balsam för hjärtat att få höra ska du veta, för det är det jag vill med låtarna, att få komma nära människor. Jag har inget specifikt arbetssätt när jag skriver utan brukar oftast bara vara uppmärksam och öppen för vad jag känner och tänker överlag i vardagen, då kommer det låtar som ett brev på posten. Melodierna kommer ofta från ackordgångar jag gillar, ibland hör jag slingor i huvudet och ofta känner jag instinktivt att det finns ord och situationer som hör ihop med det jag just hörde. Och då vänder jag mig inåt för att lyssna till vilka ord som kommer.  
Jag tycker att det är viktigt med en viss enkelhet i låttexter för att många människor ska kunna relatera, men att man varvar det med stil och finess. Det är kul att leka med metaforer och upprepningar, att försöka göra bilder av sina ord.  Är inte helt främmande för rim ibland. Det fyller sin funktion. 

Du har en låt som heter Snubbar väljer snubbar på din nya skiva. Vill du berätta lite om texten till den? 
- Texten handlar om hur genuint less jag och många andra kvinnor är på mansdominansen i musikbranschen. Det kan handla om allt ifrån att behöva spela först (för att ta minst plats), till att ens tekniska kompetens inte tas på allvar av t.ex ljudtekniker, till att ja - snubbar väljer snubbar - att det är män som sitter och bokar till våra festivaler, och att de framför allt bokar män. Vi är less på det. Vi finns och vi förtjänar att synas, höras, tas på allvar och behandlas med respekt oavsett vart vi befinner oss i ledet. 

2014 gästade du Sara Thuresson på låten Rosa Revolution, Feministiskt Initiativs vallåt. Tycker du att det är viktigt att ta ställning som artist? 
- Om man känner att det är ens grej så tycker jag absolut att man ska göra det och jag respekterar artister som gör det. Men man måste inte nödvändigtvis. Många ser ju också musik som en frizon där det sköna är att det inte existerar något annat än just det man hör - musiken. Man vill få falla fritt i den. Och som artist kanske man vill bli ett med alla sina lyssnare och inte blanda in politik. Det respekterar jag också. 

Vilken förändring i samhället anser du vara mest angelägen idag?
- Jag tycker att världen globalt sett har problem med ett patriarkat som ställer till det på många sätt. Det anser jag vara mest akut. Jag anser att man kan adressera många av världens kriser till just det. 

Du har tidigare bott i Mexiko och jobbat på barnhem där. Vill du berätta lite om det? Har du planer på att åka dit igen? 
- Mexiko var från början en koppling via en vän som är mexikan. Som 18-åring ville jag hälsa på honom där han bodde, och väl där förälskade jag mig i landet, det är därför det har blivit min tillflyktsort. Jobbet på barnhemmet var fantastiskt, en projektresa för en välgörenhetsorganisation. Det var mitt andra tillfälle i landet, för sex år sedan. Har varit i landet frekvent sedan dess, rest och bott mycket, men inte åkt tillbaka just till barnhemmet. Den upplevelsen har jag paketerat in i ett lager av mjuk bomull i mitt hjärta, och den kommer jag bära med mig för alltid. Jag rekommenderar alla att ta ett steg eller en resa utanför sin/vår comfort zone och vidga sina vyer, expandera sin empati och medmänsklighet. Det behövs. 

Du har rest väldigt mycket och även, som sagt, bott utomlands, hur har det påverkat dig och din musik?
- Jag reste mycket under åren när jag fortfarande formades som person och frågade mig själv vem jag var, ville vara. Genom mina resor har jag behövt utveckla en trygghet i mig själv och i mötet med andra människor vilket jag är enormt glad och tacksam över. Resor och musik hör ihop för mig, jag ägnar mig åt båda sakerna för att de är verktyg för att kunna kommunicera med människor, och för att få uppleva något nytt och vackert. Men ibland har jag också rest bort för att bara få vara ifred och ensam. Jag kan kvävas lite av prestige och karriärs-samhället, att man måste vara Någon eller Något här hemma. När jag åker bort kan jag vara ingen om jag vill, och då kan jag andas igen. Det brukar ofta komma lite låtar just på grund av det, att jag slappnar av. 

Har du något drömsamarbete i framtiden?
- Jag skulle vilja göra en duett med Lars Winnerbäck. Han har en varm, trygg röst och en enkelhet i sin musik som jag gillar och tänker skulle kunna stämma ihop med mitt. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.  
1. Paul Simons Concert in the Park från 1991 var lite avgörande för mig faktiskt. Jag lyssnade mycket på den under min första resa och den förenade grejer i mig som skulle utgöra min kärna sedan. Resor och musik. Popmusik, haha! 
2. Jag är inte riktigt någon filmfantast, men ska jag titta så älskar jag svensk film. En sång för Martin satte djupa spår i mig. Förändrade något vet jag dock inte om den gjorde. 
3. På person får jag svara min bästa vän Monica. Vi spenderade nästan ett år tillsammans nyligen, reste och bodde ihop. Att vara med henne så mycket och så länge i vuxen ålder gjorde mig generellt till en gladare människa som lade ner prestige till förmån för glädje och livets alla njutningsmoment. Det är jag evigt tacksam för. 
4. På plats får jag svara Mexiko och alla mina vistelser där. Det är ett land med mycket glädje, hetta och färger, en annan värld jämfört med Sverige, men också samhällen med orättvisa klassklyftor, hemskt orättvis korruption och fattigdom. 

Vad hoppas du på - med skivan och i framtiden?
- Inte så mycket. Får man vara så, nöjd? Hehe. Nejdå, dagdrömmer lite gör jag ibland. Att det här kan vara en början till något ännu finare. Att jag får fortsätta göra musik som kan släppas på det här sättet. Men ärligt talat är jag just nu mest himla glad över att jag nådde mitt mål, att göra en skiva. Och nu är den snart släppt. Hoppas att ni kommer gilla den!

Du kan boka Åh Nej! CDON och på Bengans. Skivan släpps den 5 februari. 

Vad är problemet?


Debattvågorna går höga om unga mäns sexuella trakasserier och övergrepp mot unga kvinnor vid offentliga sammankomster. Ämnet togs t.o.m. upp av flertalet i partiledardebatten i riksdagen. Bakgrunden till debatten är de stora flyktingströmmarna till Tyskland och Sverige, som skapat oro hos många och utrymme för både mer och mindre rumsrena argument. Föga förvånande, är svenska SD inne på den rasistiska linjen, att det är män med utländsk härkomst och från andra kulturer som är problemet. I det stöds SD av L, kanske också av M och KD. Längre vänsterut på den politiska kartan är förståelsen lite större för att problemet är ett allmänt mansproblem, ett jämställdhetsproblem.

Det kan naturligtvis finnas kulturella inslag hos invandrade människor som påkallar information, utbildning och anpassning. Det är inte klarlagt, vilka som gjort sig skyldiga till vad, vare sig i Stockholm eller i Köln och det är inte där problemet ligger. Det som är klart, är att det är män som trakasserat kvinnor. Vi hör inte talas om att unga kvinnor trakasserar eller utöva våld mot unga män i någon större utsträckning. I den mån det förekommer, är det i varje fall inget större samhällsproblem. Problemet ligger inte heller hos vissa män i ett enskilt fall utan gäller alla män, som ännu inte lärt sig den respekt och jämlika behandling, som även kvinnliga medmänniskor har rätt till.

Ingen individ ska skyddas, upphöjas eller beskyllas med hänvisning till etnicitet

Alice TDet är inte ofta jag delar Alice Teodorescus, ledarskribent på GP, åsikter. Men i dag är ett undantag.
Hennes ledare har titeln ”Vad är det som händer i Sverige?”.

Ingen individ ska skyddas, upphöjas eller beskyllas med hänvisning till etnicitet. Att inte ställa samma krav på att alla som bor i Sverige ska uppföra sig enligt lagar och normer, oavsett om de levt här i fem generationer eller kom hit i går, är en av förklaringarna till den splittring som håller på att förstöra det land som så många en gång flytt till.

Rapporteringen kring det som hände i Köln, på We are Sthlm, gör mig allt mer förvirrad.
Vad hände?
Vem var förövare?
Vem mörkade?

Oavsett svaren på dessa frågor var det kvinnor som drabbades och det är inte första gången det har hänt. Alla verkar vara överens om att det som har hänt inte är OK!
Men det tycker jag mig ha hört förut. Kanske händer det lite mer denna gången …

Share on Facebook  Post on Twitter  

Yngve, en grön veganpolitiker 2016-01-11 22:41:10

Läste i dagens DN ”Ordspråken som vägrar dö ut”. Artikeln handlade om ordspråk som håller sig kvar.

De fyller minst 14 olika funktioner i språket och ser inte ut att dö ut — trots att de har flera hundra år på nacken.
– Ordspråken ger möjligheten att säga något utan att ta ansvar för det, säger språkvetaren Anders Widbäck.

I slutet räknades det upp ett antal ordspråk men det var ett som de missade. Nämligen ”Det gäller att smida medans järnet är varmt”. För det är vad som gäller väldigt ofta.

Minsta antydan till att det är ”flyktingrelaterat” så är SD framme och kräver räfst samt rättarting. Ibland är det andra partier som hänger på. Så blev det när det rapporterades om nyåret i Köln. Nu är det vad som hände på en svensk konsert i Stockholm.

SD kräver polischefens avgång. Moderaterna kräver Ygeman på svar om polisens tystnad.
Nu ska det skippas rättvisa.

När det lugnat ner sig så återgår allt till den vanliga lunken. Har problem blivit löst?
Tyvärr inte. Problemet jag tänker på är mäns våld mot kvinnor.

Jag bryr mig inte om vilket ursprung förövaren har. Kvinnor ska inte behöva utstå denna behandling. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att bli antastade. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att gå på en konsert eller att gå på bio. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för män. Punkt slut!

Just nu är det mycket tal om det som händer på konserter men problemet existerar inte bara då. Mäns våld mot kvinnor är inget nytt.

Många män blir provocerade när man pratar om mäns våld mot kvinnor. Det blir inte jag men jag blir ledsen och förbannad att det sker och att det sker så ofta. Mäns som förstör kvinnors liv. En våldtäkt är inget man bara skakar av sig. En våldtäkt kan förstöra en kvinnas totala liv.

När man pratar att problemet mäns våld mot kvinnor blir det ofta motreaktioner.  Män blir också våldtagna och kvinnor  slår minsann sina män. Visst det händer och det är lika förkastligt men det ursäktar inte mäns våld mot kvinnor.

Alla män våldtar inte. Inte heller alla flyktingar våldtar eller behandlar kvinnor illa. Självklart gäller svensk lag och lagen gäller alla, men vi kan inte dra alla över en kam.

Det finns undersökningar som visar att det är ett normaliserat beteende i vissa skola att killar kommer undan på det här sättet. Vi vuxna måste vara tydligare i vad som är rätt och vad som är fel. En hel del behöver dessutom fundera på hur de är som förebilder. Vad man säger är viktigt men än viktigare är hur man agerar.

Visst är det jättebra att vi pratar om könsroller och genus för de som kommer till vårt land men jag tror att vi behöver även involvera de som har sina rötter sedan urminnes tider.

Ska vi kunna komma åt detta samhällsproblem måste det säkert till mer resurser. Alla samhällssektorer behöver involveras. Inte bara polisen. Sjukvården, skolan, arbetsplaster, fackförbund, föräldrar …

Vi måste våga mera. Våga vara socialt obekväma. Våga prata om gränser. Våga fråga och lyssna. Våga Anmäla.

Kolla gärna hemsidan FATTA

Fatta-Affisch3

Share on Facebook  Post on Twitter  

"Alla normer som präglar samhället präglar också musikbranschen"

Foto: Press

Fina bandet Konflikten som släppte sin första singel Sista du får i somras har skapat en egen julkalender på Facebook, nämligen en Brudkalender. Bandet skriver själva "Bakom decembers 24 luckor gömmer sig några av våra stora inspiratörer och framtidshopp. I julklapp önskar vi oss nämligen en mer jämställd musikbransch där vi kvinnor inte ställs emot varandra utan har varandras ryggar a la äkta systerskap. Dessutom har vi som nyårslöfte att kämpa för det."
Jag passade på att fråga Konflikten om normer och om feminism. 

Hur fick ni ert feministiska uppvaknande?
- Egentligen har det nog varit en ganska successiv process för oss alla. Vi har alla genom åren, redan från barndomen, upplevt och erfarit kommentarer och situationer på grund av vårt kön som har känts fel och skavt i en, men en har kanske inte förstått vad de berott på. Kommentarer om vikt, sammanhang där en förväntats ta större ansvar än jämnåriga, eller för all del äldre killar, den gamla godingen “han är säkert kär i dig” när en blivit illa behandlad av en kille osv, osv. Tillslut blir ju ett plus ett två. När en fått den insikten och ser världen ur det perspektivet går det som bekant inte att bortse från. Det är väl egentligen “uppvaknandet”.

Vilka normer tycker ni präglar den svenska musikscenen idag? 
- Alla normer som präglar samhället präglar också musikbranschen, det är verkligen inte en egen värld. Var och en tar med sig sina erfarenheter och vanor in i yrket, vare sig det är medvetet eller inte. Att vara kvinna i musikbranschen är helt enkelt som att vara kvinna. Att vara rasifierad kvinna i musikbranschen är antagligen som att vara rasifierad kvinna. Detsamma för homosexuella, transpersoner, normbrytande funktionspersoner, män osv. Det går helt enkelt hand i hand.

Följ gärna Konfliktens Brudkalender här

"Allt måste ifrågasättas, annars är vi robotar"

Foto: Linda Rehlin 

Sandra Vilppala är uppväxt i Köping men bor numera i Stockholm. I tio år har Sandras stämma hörts i Fröken Underbar, men i dagarna släpps hennes solodebut Rista forever i hennes hjärta. Ett album om kärlek och om att kliva utanför normen. Det sistnämnda är inte särskilt enkelt alltid, men det är samtidigt något vi behöver för att förändra samhället i stort. Rista forever i hennes hjärta är en utmärkt skiva att bryta normer till. Nedan berättar Sandra om just normer, om den nya skivan och om att hon hittat den stora kärleken. 

Vad är du mest nöjd med när det gäller skivan? 
- Att min idé var genomförbar och att den höll hela vägen. Och att resultatet blev bättre i verkligheten! Det var helt pga. mitt och producenten Christoffer Roths fina samarbete.

Mycket av skivan handlar om att du hittat den stora kärleken, vilket blev ett sorts uppvaknande. Vill du berätta mer om det?
- Själva uppvaknandet handlar om att fram till för 2 år sen så identifierade jag mig som hetero, då jag plötsligt blev tokkär i en tjej. Allt vältes omkull och föll på plats samtidigt. Jag levde då med mitt barns pappa, vilket såklart gjorde hela grejen enorm. Trots skuld och sorg så var det väldigt tydligt för mig, det fanns inget annat än att bryta sönder för att bygga något helt. 

Blir det någon turné i samband med skivan? 
- Det blir en del spridda spelningar men ingen sammansatt turné.

Jag föll för låten Hästar, gillar kämpaglöden i den. Vill du berätta mer om den texten?
- När det blev bestämt att jag skulle spela in ett soloalbum tänkte jag att "Om jag ska släppa en soloplatta måste den där feministiska kamplåten jag velat skriva i flera år vara med." Jag hade inte hittat någon ingång tidigare, det är ju lite riskfyllt att skriva politiskt, det är lätt att det blir plakatpop liksom. Men plötsligt såg jag galopperande hästar i slowmotion framför mig, med löddriga mankar och uppspärrade näsborrar som aldrig slutar springa. En enorm kraft och övertygelse. En halvtimme senare var låten klar.

Läste att du själv haft häst och att det finns en fin historia bakom. Vill du berätta om den? 
- Jag älskade hästar hämningslöst när jag var barn. Hängde jämt i stall. I ett stall jag var i fanns en häst som ingen verkade bry sig om. Det var en alkoholist som ägde den och som bara var i stallet mellan fyllorna. Jag var 12 år och började ta hand om hästen som hette John Ross, men jag kallade honom för Rossen. Rossen var ett 4-årigt arabiskt fullblod, i stort sett oinriden och med ett galet temperament. Jag drog ut i skogen och tänkte att han skulle få springa sig trött. Det blev fullständiga vansinnesturer nästan varje dag, i flera år. Och Rossen blev aldrig trött.

På din skiva sjunger du ”Jag är född i kaos, jag har växt upp i kaos” Hur tror du att din uppväxt har påverkat dig i långa loppet? 
- Om en växer upp i kaos nästan helt utan ramar, i mitt fall i en missbrukarmiljö, så sitter det mesta löst. Den otryggheten följer med för alltid, tror jag. Det bygger också en stark överlevare som klarar sig själv.

Hur känner du kring Köping idag? 
- Jag är ganska cool med Köping. Det är numera en avlägsen småstad, Stockholm är hemma för mig.

Tror du att det hade varit enklare för dig att växa upp i en större stad? 
- Det är svårt att veta. Jag är dock väldigt kritisk till mentaliteten i en småstad, det blir instängt. I en större stad finns fler möjligheter att hitta sitt sammanhang och sin grej.

Du har beskrivit att det innebär mycket motstånd att kliva utanför normen. Varför tror du att många är så rädda för att tänka normbrytande?
- Vi lär oss att tänka normativt, blir matade med könsroller, sexualitet, att äta kött osv. från dag ett. Om vi tror att det är sant blir det väldigt läskigt när det ruckas. Men det är bara en process, allt måste ifrågasättas, annars är vi amöbor och robotar.

Vilka normer tycker du präglar musikscenen i Sverige? 
- Mansnormen. Det blir bättre hela tiden men det krävs mycket. Ingenting serveras och vill en tjej ta en annan plats än den givna – framför mikrofonen – så måste hon vara så sjukt mycket bättre än snubbarna för att få samma respekt. 

Vilka samhällsfrågor tycker du borde uppmärksammas mer?
- Det är så många... Det som är mest brinnande nu är såklart flyktingkrisen och hur vi ska kunna hjälpa på bästa sätt. Att Sverigedemokraterna får härja fritt och få folk att tro att de sitter på lösningen är helt sinnesrubbat. Där måste regering och media ta sitt ansvar, ta debatten.

Vad händer med Fröken underbar nu? 
- Jag har tryckt på paus nu. Sen får vi se!

Vad sysselsätter du dig med när du har helt lediga dagar?
- Försöker göra ingenting med lediga dagar, de är så få; Äta långfrukost, lyssna på naturen, dricka vin till lunch, tänka långa tankar, sitta och glo på en fluga på fönstret. Länge.

Såhär i slutet av året, vad ser du mest fram emot under 2016? 
- Det ska bli intressant att se var albumet tar vägen; dör det eller flyger det högt?

Besök Sandras Facebook-sida här. Rista forever i hennes hjärta släpps den 12 november. 

Kunskapens frukt på Borås Stadsteater, 26/9 – 2015


Ett år efter att Liv Strömquists serie Kunskapens frukt släpptes sätts föreställningen med samma namn upp på Borås Stadsteater. Jag läste boken så fort den kom ut och jag tyckte verkligen om den. En viktig bok som borde ha köpts in på alla skolor vid det här laget. Lilla scenen är fullsatt på stadsteatern och vi bjuds på en historisk resa om vulvan, orgasm och mens ur ett feministiskt och samhälleligt perspektiv. Efter knappt 1,5 timme verkar hela publiken ha blivit lyckligt sexualupplysta. Mycket tack vare att trion Elin Bornell, Anna Harling och Peter Lorentzon fungerar så bra ihop och är så samspelta. Några darriga premiärnerver märks inte alls. Ibland blir det i mitt tycke lite väl stimmigt och rörigt, men överlag är föreställningen både en förlösande skratt- och sexualupplysningsstund. Trion dansar, sjunger och upplyser. Underhållning och undervisning på samma gång. 


Samtidigt påminns vi om det tragiska i att mängder av män varit så destruktivt intresserade av vulvan samtidigt som bärarna blivit och fortfarande blir förtryckta. Samhället förtjänar mängder av örfilar för detta, minst. Vi får bland annat lära oss att cornflakesuppfinnaren John Harvey Kellogg lanserade en metod som gick ut på att applicera frätande syra på klitoris, vilket naturligtvis förhindrade sexuell upphetsning. Föreställningen är en viktig historia om hur förtryck av kvinnor och synen på sex har gått hand i hand. 

Förhoppningsvis når Kunskapens frukt även de som verkligen behöver se den, de som fortfarande försvarar normen istället för att krossa den. 

Läs mer om Kunskapens frukt här

Militäravtal avslutas – tack och lov!

Det krävdes en förolämpande maktdemonstration av Saudiarabien mot utrikesminister Margot Wallström för att militäravtalet mellan våra länder skulle sägas upp. Äntligen!
En seger för alla som kämpar för jämställdhet och mänskliga rättigheter!
Förhoppningsvis kan Sverige lämna detta bakom sig och nu försöka etablera andra sundare kanaler för konstruktiv dialog med saudierna.

Hursomhelst glädjande besked, men lite trist att det inte kunde komma redan i söndags, den 8 mars...

internationella mansdagen? Ärligt talat?

internationella mansdagen idag... Det kan ju tyckas att detta är något som är ganska löjligt. Är inte i stort sett alla dagar mansdagar kan man ju fråga sig. Finns det verkligen någon nytta med denna dagen. Så tyckte jag i alla fall tills jag läste vad den faktiskt syftar till...


"Dagen avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, förbättrade relationer och ökad jämställdhet mellan könen, samt lyfta fram positiva manliga förebilder." 

Under 2009 ratificerades följande huvudsakliga mål att beakta under internationella mansdagen:


  • Att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.
  • Att fira männens positiva bidrag till samhället, gemenskap, familj, äktenskap, barnomsorg och för miljön.
  • Fokus på mäns hälsa och välbefinnande, socialt, emotionellt, fysiskt och andligt.
  • Att belysa diskriminering mot män i socialomsorg, sociala attityder och förväntningar samt lag och rätt.
  • Att förbättra relationen mellan könen och främja jämställdhet.
  • Att skapa en säkrare, bättre värld, där människor kan vara trygga och växa för att nå sin fulla potential


Kanske är mansdagen inte så illa som man först skulle kunna tänka sig. Men om man inte har bakgrunden till vad den uppmärksammar verkar den ju helt bisarr och tyvärr tror jag inte att det är så många som känner till detta. Vad det handlar om är ju faktiskt normbrytande mot den maskulina normen och jämställdhet.

Men trots dess i många delar goda syfte tror jag inte riktigt att jag kommer kunna fira mansdagen.

Feminismen som gick för långt?

 Nu är riksdagsvalet klart och andelen kvinnor i riksdagen sjunker ännu en mandatperiod, nu till 43,6 procent jämfört med 45 efter förra valet
En inte ovanlig syn i debatter, en rad män. 

Feminism och jämställdhet har debatterats under denna valrörelse trots det kan vi alltså konstatera att representationen av män ökade för andra valet i rad. Och nej det beror inte bara på SD även andra partier har ojämställd representation.  Folkpartiet som starkt är emot kvotering har 5 kvinnor och 14 män i sin nya riksdagsgrupp. KD 6 kvinnor och 10 män.

Så kom inte och snacka om att feminismen gått för långt i Sverige när inte ens representationen i partierna är jämställd.

Representation riksdagen valet 2014. 

Parti 
Antal ledamöter
Kvinnor
Män
Proc andel kv
M
84
44
40
52%
C
22
9
13
41
FP
19
5
14
26
KD
16
6
10
37
MP
25
12
13
48
S
113
53
60
47
V
21
10
11
47
SD
49
11
38
22










Resultat så som valmyndigheten redovisar. Några ledamöter har aviserat att de avgår tex Fredrik Reinfeldt så listan speglar valet utifrån de som valdes in och utan avsägelser.