Språk och jämlikhet


Jämlikhet mellan män och kvinnor är ett aktuellt och viktigt ämne. Vi anser oss ha kommit ganska långt på jämlikhetsvägen här hemma i Sverige. Men kvinnorna har fortfarande lägre löner och mindre makt än männen, så vi har en bit kvar. Djupa kulturella mönster ändrar man inte över en natt men det egentliga skälet till den låga farten är att vi män inte vill släppa ifrån oss våra fördelar. En del tror att språkliga kvarlevor försvårar jämlikhetsarbetet men jag vet inte. Jag tror mer att det är som med juridiken. Det är inte juridiken som styr utvecklingen utan det är utvecklingen som styr juridiken. Så ska det vara också, även om man kan tänka sig enstaka undantag. När samhället förändras, följer språket med. Det är inte ett modernare språkbruk, som förändrar samhället. Så, om någon bakåtsträvare fortfarande skulle dra till med något föråldrat ordspråk som t.ex. när inte fan vill gå själv, skickar han en käring (vilket förresten kan tolkas väldigt modernt, om man är på det humöret), skulle jag inte bli särskilt upprörd. Ett annat gammalt talesätt, gamla käringar och rostiga gångjärn gnäller jämt, är svårare att försvara, så det slänger vi i soptunnan, tycker jag. Han och hon ska vi väl ha kvar en tid till, hoppas jag. Man måste inte säga hen för att vara jämlik.

Jag associerar från jämlikhet mellan könen till vår vardagsrasism. Ordningsmannen i klassen retar sig på att konditorier säljer negerbollar och på att Pippis pappa var negerkung. Hur viktigt jag än tycker att det är att motarbeta rasism, känns det inte som det viktigaste att ändra i sig oförargliga uttryck från en annan tid. Däremot tycker jag att man kan upphöra med vissa benämningar, som utsatta själva ogillar. Det låter illa nu för tiden att kalla romer för zigenare, afrikaner för negrer och samer för lappar och det är bra att de flesta respekterar det. De gamla orden är belastade av seklers förtryck. Att anpassa sitt språkbruk till minoriteternas önskningar, är att visa rimlig respekt. Att tala om olika sorters svenskar, vissa som får höra till den svenska nationen och andra som inte får, vissa som får vara medborgare men bara, om de anpassar sig tillräckligt, är ett tydligt exempel på motsatsen, på ojämlikhet och på rasism. Hoppas vi slipper höra sådant så snart som möjligt.

Utvecklingen går framåt, språket också. På rullande sten växer ingen mossa.

Kvinna eller man


Satt igår i ett väntrum på lasarettet och funderade på fördomar. Inte för att jag fick vänta särskilt länge. Det behöver man inte i Nyköping. Undrade av någon anledning, om den läkare jag skulle träffa var en kvinna eller man. Vilket skulle vara att föredra? En kvinna, hoppades jag, ojämlikt nog. Kvinnor är mycket bättre läkare, för de har mer empati, mer förståelse för patientens person, ett mjukare sätt, tänkte jag. Men en manlig läkare, kanske skulle vara effektivare, oräddare och ge någon fördel på det viset. Eller ...? Eftersom en erfaren sköterska förberedde både undersökning och journal, gissade jag på en man. Så kom jag att tänka på att många av läkarna är invandrare. Antagligen kan de lika mycket som svenskfödda läkare. Men har Socialstyrelsen verkligen koll? Sist jag var där, var det en läkare från Grekland och gången innan en från Iran. Det gick ju bra. När jag går på hjärtkontroll, träffar jag en läkare från Bangladesh. Hittills går det ju bra, som han som ramlade från skyskrapan tänkte. Skämt åsido, har jag fullt förtroende för denne kompetente och sympatiske hjärtspecialist.

Vilket sammelsurium av fördomar! Förutfattade meningar utan både rim och reson. Läkare är läkare. Det finns bättre och sämre läkare. Det är precis som i alla andra yrkesgrupper. Många är långa... många är gula och fula och gröna och sköna som redan Olle Adolphson sjöng, fast han sjöng om andra än läkare. Det finns så där 40 000 läkare i Sverige. Andelen kvinnliga läkare känner jag inte närmare till men den är nog närmare hälften och andelen ökar, sägs det. Och för egen del blir jag faktiskt hellre behandlad av en kvinnlig läkare, även om jag inte har några goda skäl. Sedan kan man ju undra, vilka preferenser läkarna har, när det gäller patienter.

Är verkligen fler hundralappar i plånboken det enda viktiga?


En röst på ett borgerligt parti är enligt alliansens normala valpropaganda en röst på att själv få mer pengar. Kort och gott fler hundralappar i plånboken. Det är det allt överskuggande budskapet från M och Alliansen. Samma sak både 2006 och 2010. Det finns ingen anledning att rösta borgerligt för att stödja en vettig och nödvändig miljöpolitik. Inte heller för att skynda på solidaritets- och jämlikhetssträvanden. Det tidigare rätt starka kortet, skötseln av statens finanser, har börjat likna en lanka, när Borg redovisar stora kommande underskott i budgeten. Kanske tror vissa på ännu fler skattesänkningar. Men Alliansen har sett till att Sverige sänkt sina skatter mest av alla länder i västvärlden, så det lär inte finnas något vidare utrymme för fortsatta skattesänkningar. Ändå är den enskilda personens privata ekonomi fortfarande Alliansens starkaste, kanske enda röstmagnet. Det kan rimligen inte räcka för att behålla makten.

Äpplen och päron


När Miljöpartiet dök upp på 80-talet, var miljön inget särskilt dragplåster hos väljarna. Många miljöfrågor hade redan då varit på tapeten länge för de engagerade men i Sveriges riksdag var det svalt eller faktiskt iskallt att ta upp sådana frågor. Det har tagit lång tid att ändra på det, orimligt lång tid kan man tycka. Men så småningom och för att matcha MP har varje parti med självaktning skaffat sig en miljöpolitik, låt vara att den hos vissa partier är mer en läpparnas bekännelse än en övertygelse. MP har också självt fått ett rejält fäste i valmanskåren och är nu ganska stadigt det tredje största partiet i Sverige. Det borde naturligtvis vara det största. Så länge de två största partierna inte förstår och prioriterar miljöfrågorna tillräckligt, kommer Miljöpartiet att växa. Att C inte hänger med på den trenden och återetablerar sig som ett åtminstone någorlunda grönt parti, är obegripligt för mig.

Så undrar jag för mig själv, om det finns en motsvarande historia för feminismen. Jämställdhet är verkligen inget nytt och redan för länge sedan började framsynta politiker att tala om feminism och kalla sig feminister utan att egentligen göra något alls åt saken. Det har tidigare inte funnits något parti som satsat just på den frågan som helt övergripande. Inte förrän FI dök upp och så småningom började vinna lite gehör hos allmänheten. Gehöret beror förstås till stor del på partiledaren, även om hon gjorde bort sig, när hon eldade upp pengar i Almedalen. Jämställdhetsfrågan har i år seglat upp som en “måstefråga” för alla partier, utom möjligen SD då. Alla partier talar nu om jämställdhet. Allt fler politiker, särskilt manliga sådana, kallar sig feminister. Inte många gör något men det låter bra. Schyman och FI gör något. Frågan är viktig men kommer jämställdheten att bli en lika stor fråga som miljön? Nej, det är klart att den inte kommer att bli men det är som bekant inte alltid meningsfullt att jämföra äpplen och päron. Så jag slutar väl med det då.

Färgskalor


Det gick bra för MP i valet till EU-parlamentet. Jag tror vi ska tacka Isabella Lövin särskilt för det. Det är bra. Det behövs. Ju starkare gröna partier blir, desto mer kommer andra partier att ta hänsyn till de gröna frågorna.

Det gick bra för Fi också i valet. Det kan Fi tacka Schyman för. Det är väl inte så dumt heller. Alla måste förstås ta ställning i ekonomiska frågor men bland sakfrågorna är jämlikhet och bekämpande av rasism de viktigaste näst miljöfrågorna. På färgskalan hamnar väl Fi i samma kulör som V.

Allra bäst gick det för SD, vilket väl SD mest kan tacka de obehagliga främlingsfientliga, bruna högervindarna som blåser över Europa. När folk börjar bekänna sig öppet till nazism, marscherar, skanderar och ritar hakkors och när grundaren av Frankrikes största parti hoppas på ebolaviruset som en lösning på invandringsproblem, känner man kalla kårar efter ryggen. Valresultatet i den här delen är inget gott betyg till svenskarna.

Det viktigast för tillfället, hur färgskalan alltså ser ut för hela parlamentet, verkar inte vara riktigt klart än.

Jag vill ha minskade klyftor – inte större!

Gapet mellan fattiga och rika har inte varit så stort som det är idag sedan 1960-talet.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har nästan alla inkomstklasser fått det bättre utom de med de allra lägsta inkomsterna som fått det sämre.

De fattigaste tiondelen av befolkningen har fått knappt 10 procent mindre inkomst medan övriga i samhället fått mer, de flesta över 10 procent mer.

Det är inte en utveckling jag vill se! Vi som redan har ska hjälpa dem som har det svårt.

Läs mer i Riksdag & departement.