Halvtidsrapport från ett läsprojekt

Den sista maj förra året gjorde jag en lista med tjugo böcker som jag ville hinna läsa på två år. Efter halva tiden har jag inte hunnit läsa så mycket som jag tänkt mig. Jag vill också passa på att revidera min lista något.

Martha Nussbaums bok, Främja förmågor, hör till behållningen av mitt läsprojekt.

Följande böcker har jag läst som stod på min lista:

  1. Katrine Kielos & Jesper Bengtsson (red.), Världens kris – vänsterns lösningar, Tankesmedjan Tiden 2014.
  2. Gustav Fridolin & Ulf Bodach Söderström, Maskiner & människor: En skrift om jobb och framtidstro, Ordfront 2011.
  3. Martha C Nussbaum, Främja förmågor: En modell för mänsklig utveckling, Karneval 2013.

Jag har också läst ett par böcker som inte stod på listan:

  1. Per Molander, Ojämlikhetens anatomi, Weyler 2014.
  2. Jesper Bengtsson, Det måttfulla upproret: Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse, Norstedts 2004.

Och några böcker skulle jag vilja lägga till att läsa:

  1. Ulf Bjereld, Och jag är fri: Lennart Geijer och hans tid, Atlas 2014.
  2. Yvonne Hirdman, Det tänkande hjärtat: Boken om Alva Myrdal, Ordfront 2006.
  3. Olle Svenning, Vänstern i Europa – de nya liberalerna?, Atlas 2000.
  4. Olle Svenning, Hövdingen – Hjalmar Branting: En biografi, Albert Bonniers förlag 2014.
  5. Irene Wennemo, Det gemensamma: Om den svenska välfärdsmodellen, Premiss 2014.
  6. Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr, Atlas 2010.

Huruvida detta gör att några böcker får strykas på min lista, eller om listan utökas med nio böcker, lämnar jag öppet. Men det är inte troligt att jag kommer att hinna läsa 28 böcker på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Halvtidsrapport från ett läsprojekt dök först upp på strötankar och sentenser.

Drömmen om jämlikhet

I min femte ledare för ETC Göteborg det här året skriver jag om regeringens vårbudget, som som gynnar låginkomsttagare och kvinnor. Sverige har under lång tid gått mot ökad ojämlikhet. För att vända utvecklingen krävs större grepp.

I mitten av april lämnade regeringen genom finansminister Magdalena Andersson sin vårbudget till riksdagen. Det är inte helt lätt att utifrån den dra några slutsatser om vad som är de rödgrönas stora politiska projekt. Givetvis finns det en annan viljeriktning än hos den föregående borgerliga regeringen: Istället för skattesänkningar ser vi bland annat förstärkningar av skolan och omsorgen, vuxenutbildningen, järnvägsunderhållet, a-kassan och miljöpolitiken. Behövliga åtgärder alltihop, men sammantaget en ganska spretig bild.

Finansminister Magdalena Andersson lämnade regeringens vårbudget till riksdagen den 15 april.

Före valet talade Stefan Löfven ofta om vikten av sunda statsfinanser, en aktiv näringspolitik och en politik för att rusta människor att ta de arbeten som finns. Det vore fel att hävda att inte allt detta finns där i grunden för regeringens politik. Men kommer det att märkas? Jämför med Fredrik Reinfeldts arbetslinje – kombinationen av jobbskatteavdrag och arbetslöshets- och sjukförsäkringsreformer – eller med Göran Perssons budgetsanering, kunskapslyft och gröna folkhem. Vilket avtryck kommer regeringen Löfven att sätta på samhällsutvecklingen?

Vårbudgeten för 2015 bär rubriken Ett Sverige som håller ihop. Det vittnar om en vilja att främja social hållbarhet, där jämlikhet är grunden. Och det är en budget som i motsats till de föregående borgerliga gynnar kvinnor och låginkomsttagare, genom satsningar som höjt underhållsbidrag och höjt bostadstillägg för pensionärer. Det är nödvändigt för en god samhällsutveckling, men inte tillräckligt. För även om det förbättrar marginalerna för de hushåll som verkligen behöver det, så handlar det om kompensatoriska insatser.

Växande klyftor

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Men inkomstskillnaderna har, över en tjugoårsperiod, ökat relativt sett mer än i de flesta OECD-länder. Skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund har ökat under lång tid. Just OECD har riktat kritik mot Sverige för detta. Föräldrarnas utbildningsnivå spelar en avgörande roll för hur det går i skolan. Det är inte måttet på ett anständigt samhälle.

Ojämlikheten tar sig uttryck i hälsoskillnader, något som ETC uppmärksammat tidigare. Mellan två områden i Göteborg – höginkomsttagarnas Hovås och låginkomsttagarnas Östra Bergsjön – skiljer sig medellivslängden för män med hela nio år: 83 respektive 74 år. Barn i Bergsjön har mer hål i tänderna, fler riskerar så småningom att dö i hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, och löper större risk att bli utsatta för brott än genomsnittet. Det är ovärdigt ett av världens rikaste länder att skillnaderna i livschanser är så stora. Regeringens satsningar i vårbudgeten gör tillvaron drägligare för många, men det är på marginalen.

På lite längre sikt går det att förändra. Världshälsoorganisationen WHO menar i sin rapport Closing the Gap (2008) att det går att jämna ut de sociala skillnaderna i hälsa. Det skulle ta en generation. Redan har såväl Göteborg som Malmö gjort motsvarande utredningar. Men frågan är också nationell. I en rapport från Tankeverksamheten, arbetarrörelsens tankesmedja i Göteborg, föreslår bland andra Ann-Sofie Hermansson och Anders Nilsson att Socialdemokraterna på sin kongress i slutet av maj tillsätter en jämlikhetsutredning. Jag kan bara instämma. Det skulle vara ett utmärkt politiskt projekt för regeringen Löfven.

Mina tidigare ledare

Det här var min femte ledare för ETC Göteborg för året. Det följande är vad jag skrivit tidigare i år.

  1. I januari skrev jag under rubriken Deflationsmonstret om räntestriden i Riksbankens ledning och att deflation, inte inflation, kan vara det största hotet mot samhällsekonomin under en överskådlig framtid.
  2. I februari skrev jag under rubriken Efter åtstramningspolitiken om eurokrisen och hur Greklands nya regeringsparti, Syriza, motsatt sig fortsatta åtstramningar. Jag påpekar att också länder som Tyskland och Sverige har en läxa att göra.
  3. I mars skrev jag under rubriken En välkommen budgetreform apropå att regeringen låter utreda avskaffandet av överskottsmålet. Jag föreslår också en bredare budgetreform, för att möjliggöra större investeringar i reala tillgångar.
  4. I april skrev jag under rubriken Århundradets skattereform om det svenska skattesystem, som läcker som ett såll med alla undantag och avdrag. Det krävs en rejäl översyn för att säkra välfärdens finansiering och motverka tendenserna till ökad inkomstojämlikhet.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Drömmen om jämlikhet dök först upp på strötankar och sentenser.

Århundradets skattereform

I min fjärde ledare för ETC Göteborg det här året skriver jag om behovet av en genomgripande reform av det svenska skattesystemet. Välfärdens finansiering kan säkras. Tendenserna till ökad inkomstojämlikhet bör motverkas. 

Det svenska skattesystemet liknar ett allt mer svåröverskådligt lapptäcke av avdrag, olika momssatser och specialregler. De senaste åren har allt fler röster höjts för en genomgripande skattereform, senast de fackliga centralorganisationerna LO och Saco. Det är inte bara frågan om att de offentliga finanserna går med underskott för sjätte året i rad, och att skatteintäkterna måste öka med ca 75 miljarder för att klara välfärden, underhållet av järnvägen och andra gemensamma åtaganden. Regeringens aviserade skattehöjningar räcker bara en liten bit på väg. Problemet är också att skattesystemet, så som det ser ut i dag, är samhällsekonomiskt ineffektivt. Det är genomsållat av kryphål. Bara att täppa till dem skulle öka intäkterna.

Fransmannen Thomas Piketty har satt agendan för den ekonomiska debatten.

Som fördelningspolitik betraktat är det oklokt att höja skatten på arbete. År 2013 slog en bok ned som en bomb i den internationella ekonomiska debatten, på svenska kallad Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. I den visar Thomas Piketty att efterkrigsdecenniernas höga tillväxt och små klyftor var ett historiskt undantag. Som regel ökar avkastningen av kapital – sådant som företagsvinster, aktieutdelning, räntor och hyror – mer än vad ekonomin som helhet växer. Det gör att inkomstojämlikheten ökar, genom att en allt större andel av inkomsterna omfördelas från löntagare till kapitalägare. Dagens svenska skattesystem förstärker dessa effekter, snarare än att kompensera för dem. Löneutvecklingen gör att allt fler omfattas av den statliga inkomstskatten, medan det är allt mer förmånligt att äga kapital. En skattereform bör se till att minska skillnaderna i skatt mellan inkomst av tjänst och inkomst av kapital. En mer enhetlig kapitalbeskattning skulle motverka drivkrafterna till skatteplanering.

Avskaffa det kommunala utjämningssystemet

Anders Nilsson och Örjan Nyström, två arbetarrörelseintellektuella från Göteborg, hör till dem som förspråkar en ny stor skattereform. I boken Jämlikhetsnormen (2013) presenterar de ett förslag till hur skatteintäkterna till staten respektive kommunerna kan fördelas bättre. I dag kan framför allt storstädernas kranskommuner locka höginkomsttagare till sina villaområden genom att hålla nere nivån på kommunalskatten. Andra kommuner har svårt att få ihop ekvationen av å ena sidan krympande skatteintäkter på grund av utflyttning, å andra sidan ökade utgifter till följd av en åldrande befolkning och allt fler i arbetsför ålder på försörjningsstöd (socialbidag). Nilsson och Nyström vill avskaffa kommunalskatten och det kommunala utjämningssystemet. Istället föreslår de en statlig och för hela landet enhetlig kommunbidragsskatt som beslutas av riksdagen och vars intäkter fördelas till kommunerna efter demografiska och socioekonomiska kriterier. Detta för att säkerställa likvärdig välfärd för hela befolkningen. I enlighet med principen om kommunalt självstyre beslutar kommunerna själva om medlens fördelning i budget.

Det behövs alltså en århundradets skattereform. Intäkterna behöver öka och fördelas bättre, kryphålen försvinna. Men höjd skatt på arbete hör inte till prioriteringarna. Bortsett från att det kan användas för att finansiera satsningar för ökad jämlikhet skulle en sådan skattehöjning motverka sitt syfte i ett större perspektiv. En politik för att motverka kapitalismens ojämlikhetsskapande krafter siktar in sig på motsättningen mellan arbete och kapital.

Mina tidigare ledare

Det här var min färde ledare för ETC Göteborg för året. Det följande är vad jag skrivit tidigare i år.

  1. I januari skrev jag under rubriken Deflationsmonstret om räntestriden i Riksbankens ledning och att deflation, inte inflation, kan vara det största hotet mot samhällsekonomin under en överskådlig framtid.
  2. I februari skrev jag under rubriken Efter åtstramningspolitiken om eurokrisen och hur Greklands nya regeringsparti, Syriza, motsatt sig fortsatta åtstramningar. Jag påpekar att också länder som Tyskland och Sverige har en läxa att göra.
  3. I mars skrev jag under rubriken En välkommen budgetreform apropå att regeringen låter utreda avskaffandet av överskottsmålet. Jag föreslår också en bredare budgetreform, för att möjliggöra större investeringar i reala tillgångar.

För övrigt…

…har en rad aktörer lyft behovet av en ny århundradets skattereform (namnet användes om skattereformen 1991), innan LO och Saco nu senast gjorde det: Peter Birch Sörensen i en rapport för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), Kjell-Olof Feldt i en rapport för Globaliseringsrådet, Lars Calmfors, Andreas BerghMiljöpartiet och Almega, LO på egen hand, Arenagruppen, tankesmedjorna Katalys och Global utmaning, samt de elva debattörerna (både ekonomer och tidigare finansministrar) bakom antologin En skattereform för 2000-talet (2014).

…läste jag under påskhelgen ut Jesper Bengtssons bok Det måttfulla upproret: Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse (2004). Det är en skildring av Socialdemokraternas idédebatt sedan 1970-talet, med fokus främst på idéerna kring självförvaltning och egenmakt, liksom Kjell-Olof Feldts och den så kallade kanslihushögerns ekonomiska politik, men även hur miljöpolitiken prioriterades upp från mitten av 1980-talet och rättighetspolitiken under 1990-talet. Boken skrevs kort efter mordet på Anna Lindh, men det var också en tid då den globala rättviserörelsen (World Social Forum, Attac, m fl) var i högsta grad aktuell. Det sistnämnda var min öppning till politiken. För mig fungerade boken därför lite som en värdefull påminnelse om hur politisk förnyelse skulle kunna bli av. Tyvärr har det funnits många missade chanser.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Århundradets skattereform dök först upp på strötankar och sentenser.

Tja, det kanske går framåt

Det duggar tätt med galor och prisutdelningar för film, tv och musik. Senast var det oscarsgalan i USA. “Oscarjuryn" består till 77 % av män och till 94 % av vita. De ligger efter i USA. Av årets 20 nominerade till bästa skådespelare, var 20 vita. Hälften av dem var kvinnor, eftersom juryn trots allt inte kan föreslå män till bästa kvinnliga roller. Kvinnor i filmindustrin har sämre betalt än män. Har man hört det förut? Gillade bilden av Meryl Streeps bifall, när saken togs upp i ett tacktal. Gamla strukturer, som vi inte heller lyckats bryta. Det fördes liv om saken på sociala media, hörde jag på nyheterna. Alltid något.

EU-medborgare



I Gnesta, som i många andra samhällen, finns människor som tigger utanför affärerna. De flesta kommer tydligen från Rumänien. De små bidragen i muggarna ger tydligen större inkomster än de som går att skaffa i hemlandet. De rumänska tiggarna har det senaste året varit en av de stora frågorna i både offentliga och sociala media. Känslorna är många, åsikterna också. Särskilt från höger ropas det om organiserade ligor, mobiltelefoner, mercedesar och tiggeriförbud. Fast det sista är väl mest i Norge. Vissa vädrar rasistiska fördomar om romer, andra verkar trötta på sitt dåliga samvete.

I hemkommunen finns människor, som hälsar på och talar med dessa eu-medborgare. Några ordnar tak över huvudet åt dem, några hjälper till med försäljning av träskedar. Det är klart att det finns fientliga attityder i Gnesta också och folk som röstar på SD finns här som i alla kommuner. Men i pratet “på byn” har jag inte hört särskilt mycket nedsättande och negativt om rumänerna.

Tanza, som har sin vanliga plats utanför Stopp, och hennes man Ilie fick i lördags hjälp av Peter och Åsa att ordna en rumänsk middag för svenska bekanta. Trevligt! Tanza och Ilie är i Sverige för att försöka att på olika sätt få ihop pengar till medicinsk vård, som ett barnbarn behöver. Olika småjobb, försäljning av träskedar som farfar i Rumänien täljt, skotta snö, sitta med muggen och hoppas. Vi hoppas att det ordnar sig. Någon kanske tänker att historierna om vad pengarna behövs till, om träskedarnas tillkomst och så där är påhitt för att förbättra inkomsterna. Misstänksamhet kan man alltid ägna sig åt men den passar bättre riktad åt andra håll. Till Tanza och Ilje och deras barnbarn säger vi i alla fall: Lycka till!

Maktmissbruk


Presidenten i Kina vill införa gammelkommunistiska ideal rörande yttrandefrihet, konst och kultur, läste jag i tidningen. Folk ska inte få säga sin mening, om den inte överensstämmer med partiets intressen och inte heller ägna sig åt kulturyttringar, som inte passar makthavarnas intressen. Det här har vi hört förr. Som vanligt sägs det vara i folkets intresse, som alla makthavare säger när de roffar åt sig mer makt. Trenden i världen tycks nu för tiden vara att försöka återgå till ideal som gällt historiskt, för mycket länge sedan eller i alla fall för ganska länge sedan. Nazister och andra rasister gör sig påminda i många europeiska länder. Ortodoxa, medeltida seder inom Islam står högt i kurs i andra länder. Och nu vill Kina tillbaka till Mao-doktrinen. Alltihop bottnar i simpla maktambitioner.

Apropå gammaldags synsätt, läste jag också i tidningen om en saudisk prins, Fahad bin Jalawi Al Saud, som i en intervju förklarat att Saudiarabiens intresse att anordna olympiska spel, bygger på att att bara manliga idrottare skulle få delta och att kvinnor samtidigt skulle få tävla i ett annat land. Vilket århundrade föddes den prinsen i? Han lade för säkerhets skull till: Det är svårt att acceptera att kvinnor kan delta i sport, speciellt simning. Även det manliga förtrycket av kvinnor är förstås en fråga om maktmissbruk.

Osmanskt


Turkiet ställer sig allt längre från Europa, åtminstone så länge den nuvarande AKP-regeringen får bestämma. Turkiets president är inte bara en präktig mansgris utan även en nationalist och bakåtsträvare. Nyligen yttrade han sig om kvinnans plats, som enligt Erdogan är att ägna sig åt att vara moder och ta hand om hemmet. Nu har han tagit ett steg till, läser jag i DN, och har gjort ett utfall mot användning av preventivmedel, som han anser vara landsförräderi och en komplott, som Turkiets fiender ligger bakom. Det finns ingen gräns för, vilka påhitt vissa politiker tillåter sig. För att understryka sina mörka teorier säger Erdogan: Varje turkisk mor är skyldig fosterlandet minst tre, helst fyra barn. Det begriper alla - alla utom feminister som förnekar sin modersroll. Erdogan lär sträva efter att återföra Turkiet till värderingar, som fanns under det osmanska väldet. Det vi ser är kanske den turkiska versionen av den ultrahögertrend, som kunnat märkas i många europeiska länder de senaste decennierna. Man kan undra, om skälet till att de flesta korkade politiska idéerna torgförs av män, helt enkelt är att det är så många fler män, som har makt att lufta sina tankar, luddiga eller inte. Men det resonemanget håller inte. Skälen är nog snarast männens överdrivna våldsbenägenhet och viljan att behålla den makt och rikedom man roffat åt sig genom årtusenden.

Inte mycket till julsaga det här men julsagan för barnbarnen berättades redan igår kväll och den handlade minst av allt om politik och maktkamp, kan jag säga.

Språk och jämlikhet


Jämlikhet mellan män och kvinnor är ett aktuellt och viktigt ämne. Vi anser oss ha kommit ganska långt på jämlikhetsvägen här hemma i Sverige. Men kvinnorna har fortfarande lägre löner och mindre makt än männen, så vi har en bit kvar. Djupa kulturella mönster ändrar man inte över en natt men det egentliga skälet till den låga farten är att vi män inte vill släppa ifrån oss våra fördelar. En del tror att språkliga kvarlevor försvårar jämlikhetsarbetet men jag vet inte. Jag tror mer att det är som med juridiken. Det är inte juridiken som styr utvecklingen utan det är utvecklingen som styr juridiken. Så ska det vara också, även om man kan tänka sig enstaka undantag. När samhället förändras, följer språket med. Det är inte ett modernare språkbruk, som förändrar samhället. Så, om någon bakåtsträvare fortfarande skulle dra till med något föråldrat ordspråk som t.ex. när inte fan vill gå själv, skickar han en käring (vilket förresten kan tolkas väldigt modernt, om man är på det humöret), skulle jag inte bli särskilt upprörd. Ett annat gammalt talesätt, gamla käringar och rostiga gångjärn gnäller jämt, är svårare att försvara, så det slänger vi i soptunnan, tycker jag. Han och hon ska vi väl ha kvar en tid till, hoppas jag. Man måste inte säga hen för att vara jämlik.

Jag associerar från jämlikhet mellan könen till vår vardagsrasism. Ordningsmannen i klassen retar sig på att konditorier säljer negerbollar och på att Pippis pappa var negerkung. Hur viktigt jag än tycker att det är att motarbeta rasism, känns det inte som det viktigaste att ändra i sig oförargliga uttryck från en annan tid. Däremot tycker jag att man kan upphöra med vissa benämningar, som utsatta själva ogillar. Det låter illa nu för tiden att kalla romer för zigenare, afrikaner för negrer och samer för lappar och det är bra att de flesta respekterar det. De gamla orden är belastade av seklers förtryck. Att anpassa sitt språkbruk till minoriteternas önskningar, är att visa rimlig respekt. Att tala om olika sorters svenskar, vissa som får höra till den svenska nationen och andra som inte får, vissa som får vara medborgare men bara, om de anpassar sig tillräckligt, är ett tydligt exempel på motsatsen, på ojämlikhet och på rasism. Hoppas vi slipper höra sådant så snart som möjligt.

Utvecklingen går framåt, språket också. På rullande sten växer ingen mossa.

Kvinna eller man


Satt igår i ett väntrum på lasarettet och funderade på fördomar. Inte för att jag fick vänta särskilt länge. Det behöver man inte i Nyköping. Undrade av någon anledning, om den läkare jag skulle träffa var en kvinna eller man. Vilket skulle vara att föredra? En kvinna, hoppades jag, ojämlikt nog. Kvinnor är mycket bättre läkare, för de har mer empati, mer förståelse för patientens person, ett mjukare sätt, tänkte jag. Men en manlig läkare, kanske skulle vara effektivare, oräddare och ge någon fördel på det viset. Eller ...? Eftersom en erfaren sköterska förberedde både undersökning och journal, gissade jag på en man. Så kom jag att tänka på att många av läkarna är invandrare. Antagligen kan de lika mycket som svenskfödda läkare. Men har Socialstyrelsen verkligen koll? Sist jag var där, var det en läkare från Grekland och gången innan en från Iran. Det gick ju bra. När jag går på hjärtkontroll, träffar jag en läkare från Bangladesh. Hittills går det ju bra, som han som ramlade från skyskrapan tänkte. Skämt åsido, har jag fullt förtroende för denne kompetente och sympatiske hjärtspecialist.

Vilket sammelsurium av fördomar! Förutfattade meningar utan både rim och reson. Läkare är läkare. Det finns bättre och sämre läkare. Det är precis som i alla andra yrkesgrupper. Många är långa... många är gula och fula och gröna och sköna som redan Olle Adolphson sjöng, fast han sjöng om andra än läkare. Det finns så där 40 000 läkare i Sverige. Andelen kvinnliga läkare känner jag inte närmare till men den är nog närmare hälften och andelen ökar, sägs det. Och för egen del blir jag faktiskt hellre behandlad av en kvinnlig läkare, även om jag inte har några goda skäl. Sedan kan man ju undra, vilka preferenser läkarna har, när det gäller patienter.

Är verkligen fler hundralappar i plånboken det enda viktiga?


En röst på ett borgerligt parti är enligt alliansens normala valpropaganda en röst på att själv få mer pengar. Kort och gott fler hundralappar i plånboken. Det är det allt överskuggande budskapet från M och Alliansen. Samma sak både 2006 och 2010. Det finns ingen anledning att rösta borgerligt för att stödja en vettig och nödvändig miljöpolitik. Inte heller för att skynda på solidaritets- och jämlikhetssträvanden. Det tidigare rätt starka kortet, skötseln av statens finanser, har börjat likna en lanka, när Borg redovisar stora kommande underskott i budgeten. Kanske tror vissa på ännu fler skattesänkningar. Men Alliansen har sett till att Sverige sänkt sina skatter mest av alla länder i västvärlden, så det lär inte finnas något vidare utrymme för fortsatta skattesänkningar. Ändå är den enskilda personens privata ekonomi fortfarande Alliansens starkaste, kanske enda röstmagnet. Det kan rimligen inte räcka för att behålla makten.

Äpplen och päron


När Miljöpartiet dök upp på 80-talet, var miljön inget särskilt dragplåster hos väljarna. Många miljöfrågor hade redan då varit på tapeten länge för de engagerade men i Sveriges riksdag var det svalt eller faktiskt iskallt att ta upp sådana frågor. Det har tagit lång tid att ändra på det, orimligt lång tid kan man tycka. Men så småningom och för att matcha MP har varje parti med självaktning skaffat sig en miljöpolitik, låt vara att den hos vissa partier är mer en läpparnas bekännelse än en övertygelse. MP har också självt fått ett rejält fäste i valmanskåren och är nu ganska stadigt det tredje största partiet i Sverige. Det borde naturligtvis vara det största. Så länge de två största partierna inte förstår och prioriterar miljöfrågorna tillräckligt, kommer Miljöpartiet att växa. Att C inte hänger med på den trenden och återetablerar sig som ett åtminstone någorlunda grönt parti, är obegripligt för mig.

Så undrar jag för mig själv, om det finns en motsvarande historia för feminismen. Jämställdhet är verkligen inget nytt och redan för länge sedan började framsynta politiker att tala om feminism och kalla sig feminister utan att egentligen göra något alls åt saken. Det har tidigare inte funnits något parti som satsat just på den frågan som helt övergripande. Inte förrän FI dök upp och så småningom började vinna lite gehör hos allmänheten. Gehöret beror förstås till stor del på partiledaren, även om hon gjorde bort sig, när hon eldade upp pengar i Almedalen. Jämställdhetsfrågan har i år seglat upp som en “måstefråga” för alla partier, utom möjligen SD då. Alla partier talar nu om jämställdhet. Allt fler politiker, särskilt manliga sådana, kallar sig feminister. Inte många gör något men det låter bra. Schyman och FI gör något. Frågan är viktig men kommer jämställdheten att bli en lika stor fråga som miljön? Nej, det är klart att den inte kommer att bli men det är som bekant inte alltid meningsfullt att jämföra äpplen och päron. Så jag slutar väl med det då.

Färgskalor


Det gick bra för MP i valet till EU-parlamentet. Jag tror vi ska tacka Isabella Lövin särskilt för det. Det är bra. Det behövs. Ju starkare gröna partier blir, desto mer kommer andra partier att ta hänsyn till de gröna frågorna.

Det gick bra för Fi också i valet. Det kan Fi tacka Schyman för. Det är väl inte så dumt heller. Alla måste förstås ta ställning i ekonomiska frågor men bland sakfrågorna är jämlikhet och bekämpande av rasism de viktigaste näst miljöfrågorna. På färgskalan hamnar väl Fi i samma kulör som V.

Allra bäst gick det för SD, vilket väl SD mest kan tacka de obehagliga främlingsfientliga, bruna högervindarna som blåser över Europa. När folk börjar bekänna sig öppet till nazism, marscherar, skanderar och ritar hakkors och när grundaren av Frankrikes största parti hoppas på ebolaviruset som en lösning på invandringsproblem, känner man kalla kårar efter ryggen. Valresultatet i den här delen är inget gott betyg till svenskarna.

Det viktigast för tillfället, hur färgskalan alltså ser ut för hela parlamentet, verkar inte vara riktigt klart än.

Jag vill ha minskade klyftor – inte större!

Gapet mellan fattiga och rika har inte varit så stort som det är idag sedan 1960-talet.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har nästan alla inkomstklasser fått det bättre utom de med de allra lägsta inkomsterna som fått det sämre.

De fattigaste tiondelen av befolkningen har fått knappt 10 procent mindre inkomst medan övriga i samhället fått mer, de flesta över 10 procent mer.

Det är inte en utveckling jag vill se! Vi som redan har ska hjälpa dem som har det svårt.

Läs mer i Riksdag & departement.