2015 års bloggande i backspegeln

Så var det dags för ännu en årskrönika, den åttonde sedan 2007. Förutom sex ledare för ETC Göteborg har jag under året egentligen bara skrivit tre texter som jag kan rekommendera. Med andra ord har det varit ett ganska tunt bloggår.

Det blev bara 15 blogginlägg under 2015, vilket är det hittills absoluta lågvattenmärket för den här bloggen. Som jag sagt förut (ett år då det blev 17 inlägg) finns det inget egenvärde i att publicera sig ofta och mycket. Men det säger nog ändå något om min lust att skriva politiskt. Å andra sidan har jag varit mer aktiv som politiker än något år tidigare, som socialdemokratisk ledamot både i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning (ersättare), och i styrelsen för Göteborgs stadsteater (suppleant). Dessutom finns det ju mycket annat i livet än politik.

Jämlikhet och ekonomisk politik

Pikettymania på omslaget till Bloomberg Business Week.

Ekonomen Thomas Piketty har i hög grad präglat debatten, åtminstone fram till sommaren 2015.

Från januari 2014 till och med juni 2015 skrev jag ledare en gång i månaden för ETC Göteborg. De sex ledare det hann bli under 2015, innan jag lämnade uppdraget, kretsade till största delen kring ekonomisk politik. I januari skrev jag apropå Riksbankens beslut om nollränta att deflation snarare än inflation är den stora faran i världsekonomin just nu. I februari kommenterade jag Syrizas valseger i Grekland (först längre framåt sommaren skulle Greklandskrisen åter stå i centrum av den offentliga debatten) genom att resonera kring vilket slags ekonomisk politik Europa skulle behöva efter åtstramningspolitiken. I mars hade regeringen aviserat en översyn av överskottsmålet, och jag föreslog en större budgetreform där Sverige återinför uppdelningen av statsbudgeten på drift respektive investeringar. Och så sällade jag mig i april till dem som förespråkar en skattereform: Mot bakgrund av Thomas Pikettys forskning föreslog jag en skatteväxling för ökad jämlikhet, från beskattning av löner till beskattning av kapitalinkomster.

För mina två sista ledare övergick jag till att resonera mer kring jämlikhet än ekonomisk politik i snäv bemärkelse. I den första, som kom i maj kort efter att regeringen presenterat sin vårbudget, bekymrade jag mig över socialdemokratins avsaknad av övergripande politiskt projekt. Jag föreslog att ett sådant skulle ta fasta på jämlikhet, inte minst med tanke på den debatt om socioekonomiska skillnader i hälsa som följt efter rapporter från WHO, Malmökommissionen och motsvarigheten i Göteborgs stad. Och i den sista ledaren, från juni, skrev jag om behovet av ett nytt kunskapslyft – med tanke såväl på framgångarna från Göran Perssons satsning som det faktum att människors livschanser i så hög grad beror på utbildning eller brist på sådan.

Vänsterliberalism, socialdemokrati och flyktingpolitik

Jag nämnde att jag under året skrivit bara tre texter som jag kan rekommendera, förutom vårens ledare för ETC Göteborg. Den första anknöt till det jämlikhetstema som jag slagit in på med de tre senare ledarna, och där utvecklade jag resonemanget kring vad jag ser som en relativt stark men outtalad vänsterliberalism i svensk politisk opinion. Baserat på undersökningarna från World Values Survey hävdade jag att Sverige är unikt bland världens länder som extremt orienterat kring sekulära värderingar och självförverkligande som ett starkt värde. Tillsammans med ett starkt fokus på jämlikhet, inte minst i internationell ekonomisk debatt, menar jag att det finns anledning för den som värnar dessa progressiva värderingar att vara hoppfull.

World Values Survey - kulturkartan

I undersökningarna World Values Survey, som presenterade en ny mätning i år, sticker Sverige ut som mycket vänsterliberalt.

Efter sommaren kom rapporten från den grupp som Socialdemokraterna på riksplan utsett till att göra en valanalys för 2014. Det var en mycket tänkvärd analys, men några invändningar hade jag trots allt. Jag kom framför allt att fokusera på hur det kommer sig att Sverigedemokraterna ökar sitt stöd, och lite om hur denna utveckling kan vändas. Det blev även lite om hur Moderaternas förnyelse under Reinfeldt och Borg med flera bör förstås. Det är inte oväsentligt för frågan om socialdemokratins förnyelse och framtida framgångar.

Senare under hösten kom den politiska debatten att domineras av frågan om kommunernas, landets och EU:s flyktingmottagande. Det kommer med största sannolikhet fortsätta så även under 2016 – liksom den debatt som jag gick in i kring hur invandringen kan relateras till jämlikhet och arbetsmarknad. Min övertygelse är att låglönepolitik inte är någon bra väg att gå, utan att det är avgörande att bedriva en politik som stärker arbetskraftens kompetens och matchar den mot arbetsmarknadens behov. Lättare sagt än gjort, men jag tror att det i längden är bättre.

En samling blogginlägg i bokform

Efter sommaren samlade jag 25 texter skrivna på bloggen mellan april 2011 och juni 2015 för utgivning i bokform. Så här skrev Fredrik Jansson, tidigare politisk chefredaktör för Folkbladet Västerbotten, i en recension:

En ytterst läsvärd diskussion om socialdemokratins utmaningar. Med ett synsätt som skulle kunna kallas pragmatiskt visionärt tar sig Jimmy Sand an samtiden och framtiden. Boken är därför ett måste för alla socialdemokrater som rimligen borde brottas med samma frågor. Därmed inte sagt att boken inte är utan problem. Den är en sammanställning av blogginlägg och lider därför av bloggens brister.

Bokens framsida

Socialdemokratiska prövningar: Texter från min blogg, 2011-2015

Det var mycket smickrande att läsa Fredriks recension, inte minst med tanke på att jag alltid uppskattat att ta del av hans texter av olika slag. (Och det ligger något i även det han skriver om bokens brister – men jag såg trots det ett värde i att samla texterna i tryckt format).

Sedan några år tillbaka jag lekt med tanken att skriva en essäbok om socialdemokrati som jag förstår det. Tre av inläggen från året var i själva verket påbörjade texter till den boken: En som handlade om dagens utmaningar på ett övergripande plan var tänkt att inleda boken; en annan skulle diskutera finanskrisen och lärdomar för den ekonomiska politiken; medan en tredje tog upp de framväxande högerextrema strömningarna i samtiden. Nu när jag fått ut min bloggbok känns det inte lika angeläget att skriva den här essäboken. Jag leker fortfarande med tanken, men essäerna skulle då troligen ha något annorlunda infallsvinklar och avgränsningar. Vi får se om det blir något av projektet. Ibland känner jag mig frestad, men jag har inte riktigt möjlighet att avsätta den tid det skulle krävas för att skriva tillräckligt fokuserat för att det skulle bli en bra bok.

Årets lästa böcker

I maj 2014 hade jag satt upp ett mål om att läsa tjugo böcker på två år. Redan efter halvtid insåg jag att det inte skulle hålla, men några böcker har det ändå hunnit bli. Under 2015 närmare bestämt fyra publicerade böcker: Det måttfulla upproret (2004) av Jesper Bengtsson, I fallinjen (2015) av Ann-Marie Ljungberg, Och jag är fri (2015) av Ulf Bjereld, samt Innan mörkret faller (2015) av Björn Elmbrant. Dessutom fick jag äran att läsa manuset till Fredrik Janssons kommande bok Gemenskap och skötsamhet. Jesper Bengtssons bok är en intressant genomgång av den svenska socialdemokratins förnyelsedebatt på 1980- och 1990-talet. Helt klart läsvärd för den som är intresserad av socialdemokratisk idéutveckling och nutidshistoria.

Ann-Marie Ljungbergs bok är mer personlig, helt klart en av de starkaste böcker jag läst på senare år. En essä i ordets bästa bemärkelse – parallellt en skildring av författarens personliga erfarenhet av en förening för ensamstående föräldrar i den stadsdel i Göteborg där jag själv bor, en dialog med Victoria Farelds läsning av (Hegeluttolkaren och) filosofen Charles Taylor, samt en diskussion om den politiska frågan om föräldraförsäkringen. Inte minst det sistnämnda utmanade mig.

Ulf Bjerelds bok är en biografi över Lennart Geijer, vars dagböcker författaren fick tillgång till. Klart läsvärd även den, en intressant berättelse om en något bortglömd politiker som representerar (liksom en del av de förnyare Jesper Bengtsson skrev om) en frihetlig strömning inom socialdemokratin. Väl värd att låta sig inspireras av! Björn Elmbrants bok om socialdemokratin och nazismen i Sverige och Tyskland på 1930-talet är en lärorik historisk skildring. Däremot ger den – trots författarens ambition, tror jag – inte så mycket till vägledning idag. Annat än den förvisso viktiga insikten att politiken faktiskt har ett handlingsutrymme (även om de ekonomiska och sociala realiteterna har stor betydelse). Bokens svaga punkt är nog betoningen av keynesiansk ekonomisk politik, där min uppfattning är att den inte haft sådan historisk betydelse som den allmänna uppfattningen tycks vara. Lyckligtvis överskuggar inte detta framställningens förtjänster.

Slutligen var det Fredrik Janssons kommande bok, som jag inte vill avslöja alltför mycket om eftersom den ännu inte är utgiven. Men jag skulle helt klart räkna Fredrik till en av den samtida socialdemokratins främsta teoretiker, och boken kommer att utgöra ett viktigt bidrag till en välbehövlig debatt om vad socialdemokrati är – inte bara historiskt utan också i framtiden. Den som läst och uppskattat Fredriks resonemang om skötsamhet och socialdemokratiska landskap kommer att få sitt lystmäte. De vidareutvecklas i boken.

Rekommenderade inlägg

I 2014 års bloggkrönika listade jag de fem inlägg som fått flest rekommendationer på Facebook. Sammantaget var det betydligt högre siffror då, men följande fem inlägg är de mest rekommenderade under 2015:

  1. Socialdemokratiska prövningar (19 september) – 27 rekommendationer
  2. Flyktingpolitik och jämlikhet (8 december) – 25 rekommendationer
  3. Mina ledare för ETC Göteborg (6 juni) – 23 rekommendationer
  4. Liberalism till vänster (8 juni) – 23 rekommendationer
  5. Kommentarer till en valanalys (9 oktober) – 16 rekommendationer

Högst upp på listan kom inlägget där jag presenterade min bloggbok, och på tredje plats kom sammanställningen av mina ledare för ETC Göteborg. Annars kan det konstateras att ingen av de enskilda ledarna kom med bland topp fem – utan de tre texter jag nämnde som de enda jag själv skulle rekommendera från årets inlägg. Det finns en ämnesmässig röd tråd bland dessa, men framför allt är det lite längre (åtminstone två av dem) och resonerande texter som sådant som intresserat mig personligen. Jag ska ta med mig det in i 2016 års bloggande.

God fortsättning!

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget 2015 års bloggande i backspegeln dök först upp på strötankar och sentenser.

Flyktingpolitik och jämlikhet

Flyktingkris, klimatförhandlingar och terrorism präglar det politiska samtalet just nu. Besinning och kritisk reflektion är av nöden. Vi har vägval att träffa som kan avgöra samhällsutvecklingen för flera kommande generationer. 

Sorgen har vilat tung över den här hösten. Regeringens senaste besked om flyktingmottagandet – det så kallade andrummet – är svårt att svälja. Migrationsverkets uppskrivning av prognosen för 2015 från 80.000 (april) till 170.000 (oktober) pekar på en verklighet som inte går att blunda för. Hjärtat säger mig att vi ska ta emot så många människor vi bara hinner med. Och det är det som är kruxet – inte i första hand pengarna, utan att mottagandet rent praktiskt ska vara möjligt. Det må vara kris just nu, men jag tror framför allt att vi står inför en ny normalbild. Utgångspunkten måste vara att ställa om systemen så att de under överskådlig tid har kapacitet för ett större mottagande än hittills. Konflikten i Syrien och dess närområde lär inte vara över inom kort, och inte heller tycks EU-medlemmarna kunna förmå sig att fördela mottagandet solidariskt.

Humankapital och lönenivå

Åsa Romson och Stefan Löfven.

Den 24 november presenterade statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson åtgärder för att skapa ett ”andrum” för svenskt flyktingmottagande.

När jag på Facebook delade en artikel av Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, om att välfärdssystemen kan förändras för att klara ett högre mottagande kom en kommentar om att större ojämlikhet och minskad fackligt inflytande förmodligen är nödvändigt för att klara omställningen. Frågan som ställdes, möjligen retoriskt, är om vänstern är beredd att acceptera detta. Jag kan bara svara för mig själv (även om jag förstås kan spekulera om hur det kan förhålla sig generellt, men det är kanske inte så intressant). Kommentaren utgick, mer konkret, från följande: Ju fler flyktingar som kommer till Sverige för att stanna, desto större ojämlikhet kommer vi att få se i befolkningen som helhet. Detta eftersom flyktingarna oftast har lägre humankapital (utbildning, färdigheter, talanger och kompetenser av relevans på den svenska arbetsmarknaden). Ska de få arbete så kommer det vara till betydligt lägre löner än nuvarande lägstalöner, och då kommer också facket få acceptera det (eftersom lägstalönerna sätts genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter). Alternativt måste lagstiftningen ändras så att facket inte kan stoppa framtida lönekonkurrens.

Social hållbarhet och produktiv rättvisa

Jag lämnar diskussionen om facket och den svenska modellen för tillfället därhän. Och det stämmer antagligen, rent statistiskt, att ökat flyktingmottagande på kort sikt leder till ökad ojämlikhet. Får vi ett tillskott av människor som åtminstone på medellång sikt kommer att ha lägre inkomst än befolkningen generellt – även om vi skulle lyckas att halvera tiden det tar för dem att etablera sig på arbetsmarknaden – så påverkar det naturligtvis statistiken. Även om det möjligen är marginellt.

Enligt mitt synsätt är det desto viktigare att bedriva en generell politik för ökad jämlikhet. Vi får större legitimitet i breda befolkningsskikt för ett generöst flyktingmottagande om de kostnader som uppstår på kort sikt tas solidariskt. Den sociala hållbarheten främjas om medborgare med större betalningsförmåga relativt sett tar en större del av kostnaden. Skatteintäkterna måste öka för att klara välfärdens finansiering, och satsningar som särskilt gynnar låginkomsttagare bör förenas med ökad beskattning av exempelvis kapitalinkomster.

Mini-JobModellen att lönenivå ska motsvara kompetens är i sig inte konstig. (Även om den också kan problematiseras, men även det lämnar jag för tillfället därhän.) Men som jag varit inne på tidigare finns det två olika vägar att gå för att hantera detta: 1) Att försöka pressa ner lönerna för att möta en lägre nivå på humankapital, så att grupper som i dag är överrepresenterade bland de arbetslösa lättare kan få arbete; eller 2) Att försöka stärka humankapitalet för att möta rådande lönenivåer på arbetsmarknaden, så att arbetslösa i högre grad kan anställas.

Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna – inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser – präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. TCO:s färska rapport om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta. Båda linjerna kan alltså vara kostsamma och kräver träffsäkerhet. Då är det helt enkelt ett vägval om hur vi vill göra.

Avslutningsvis har jag svårt att se att flyktingmottagandet inte innebär en utmaning för välfärdssystemen, inklusive deras finansiering. Sverige är ett rikt land och har även historiskt ansett sig ha råd med en human asylpolitik och en generös biståndspolitik. Men det tjänar inget till att låtsas om att avvägningar inte måste göras, avvägningar som ibland kan vara jobbiga.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Flyktingpolitik och jämlikhet dök först upp på strötankar och sentenser.

Istället för en eftervalsanalys

Efter valet för fyra år sedan uttryckte jag skepsis mot tesen att medelklassen skrämts bort av Socialdemokraterna. Sedan dess har debatten om krisen för socialdemokratin kommit och gått. Utmaningarna är av långsiktig karaktär.

I september 2010 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta riksdagsval sedan första världskrigets utbrott. Under de 85 åren från den allmänna rösträttens införande, år 1921, till regeringen Perssons valförlust, år 2006, styrde partiet Sverige i sammanlagt 68 år. Fram till 1990-talet var det med stöd av över 40 procent av väljarna. Nu hade det rasat till ett valresultat närmare 30 procent.

Socialdemokratins långsiktiga utmaningar är mer komplexa än frågan om vem som ska vara partiledare.

Fyra år senare har nedgången i väljarstöd stannat av, åtminstone tillfälligt. Socialdemokraternas valresultat ligger i princip stilla jämfört med katastrofvalet 2010. Samtidigt har Miljöpartiet, numera koalitionspartner i regeringsställning, inte fått det ökade väljarstöd som opinionsmätningar pekat på. De två partierna kunde bilda regering tillsammans enbart tack vare att den samlade borgerligheten gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. För första gången sedan år 1921 har Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna tillsammans ett väljarstöd på mindre än 40 procent. Istället växer Sverigedemokraterna.

Efter att riksdagens numera tredje största parti röstat för Alliansens budget istället för regeringens, och hotat att fälla varje regering som inte för en mer restriktiv migrationspolitik (och i frågan om vad som kan anses som restriktivt kommer i slutändan endast stängda gränser att duga), slöt de två regeringspartierna tillsammans med de borgerliga den så kallade Decemberöverenskommelsen. Det har i högsta grad präglat tiden därefter. Tillfället att tänka långsiktigt är således kanske inte det bästa, men likväl finns på längre sikt finns en rad andra frågor som måste bli föremål för analys.

Fem dilemman

Anthony Giddens, sociologiprofessorn som gav intellektuell substans åt Tony Blairs New Labour, resonerade i sin bok Tredje vägen (1998) kring fem strukturella utmaningar som han menade att socialdemokratin måste hantera.1 Giddens formulerade det som fem frågor:

  1. Globaliseringen – vad är det exakt och vilka är konsekvenserna?
  2. Individualismen – i vilken mening, om någon, blir moderna samhällen mer individualistiska?
  3. Vänster och höger – hur ska vi ställa oss till påståendet att begreppet numera saknar betydelse?
  4. Politikens arena – håller politiken på att flytta ut ur den ortodoxa demokratins former?
  5. Ekologiska frågor – hur bör de integreras i socialdemokratisk politik?

För att förstå den samtida socialdemokratins strukturella utmaningar fungerar de fem punkterna fortfarande ganska bra, men jag skulle vilja formulera frågorna lite annorlunda jämfört med Giddens för drygt femton år sedan. Ungefär så här:

  1. Produktivkrafternas utveckling – hur ska vi förstå finanskrisen, framväxten av en så kallad kunskapsekonomi och den ökade tudelningen på arbetsmarknaden?2
  2. Postmateriella strömningar – vad beror det på att såväl Feministiskt initiativ som Sverigedemokraterna växer, och hur kan den polariseringen i väljarkåren hanteras politiskt?
  3. Nytt fokus på jämlikhet – såväl IMF som Thomas Piketty har fått upp inkomstklyftorna på agendan, men vad kan detta innebära för den genomförbara politiken?
  4. Efter folkrörelsepartierna – det talas mycket om politikens professionalisering, och att unga med politiskt engagemang inte lockas av partierna, men vad kan göras?
  5. Klimatkrisen – klimatförändringarna brukar kallas vår tids ödesfråga, men vad skulle krävas för att denna insikt skulle innebära någon genomgripande förändring av politiken?

Jag tror att dessa frågor är avgörande att ta sig an, oavsett om vi pratar om socialdemokratins framtid eller om någon annan framtida progressiv rörelse. Om Socialdemokraterna skulle kollapsa under sin egen historiska vikt – det utesluter jag inte, nostalgin kan ha en sådan verkan – så behöver något annat växa fram i dess ställe. Själv skulle jag sätta en slant på vänsterliberalism, som jag skrivit om förut, snarare än en nationellt sinnad vänsterpopulism.

Varsågod att diskutera.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Anthony Giddens, Tredje vägen: Om socialdemokratins förnyelse (1998), på svenska från Bokförlaget Atlas, 1999. Jag har tidigare reflekterat kring vad Giddens skriver om globaliseringen och individualismen.
  2. Det sista syftar på en insider/outsider-problematik: I grund och botten handlar det om att de som är inne på arbetsmarknaden (”insiders”) genom sina kunskaper har en relativt stark förhandlingsposition, och därigenom goda arbetsvillkor och höga löner, medan de som befinner sig längre från arbetsmarknaden (”outsiders”) har svårt att komma in. Arbetets kunskapsinnehåll begränsar också arbetsgivarnas möjligheter att pressa lönekostnaderna genom att byta ut sin arbetskraft. Ökade motsättningar mellan insiders och outsiders undergräver löntagarnas positioner och gör det svårare att bedriva en politik för ökad jämlikhet. Insider/outsider-hypotesen lades fram av nationalekonomerna Assar Lindbeck och Dennis Snower i Involuntary Unemployment as an Insider-Outsider Dilemma, Seminar Paper No. 282, Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, 1984.

Inlägget Istället för en eftervalsanalys dök först upp på strötankar och sentenser.