Äpplen och päron


När Miljöpartiet dök upp på 80-talet, var miljön inget särskilt dragplåster hos väljarna. Många miljöfrågor hade redan då varit på tapeten länge för de engagerade men i Sveriges riksdag var det svalt eller faktiskt iskallt att ta upp sådana frågor. Det har tagit lång tid att ändra på det, orimligt lång tid kan man tycka. Men så småningom och för att matcha MP har varje parti med självaktning skaffat sig en miljöpolitik, låt vara att den hos vissa partier är mer en läpparnas bekännelse än en övertygelse. MP har också självt fått ett rejält fäste i valmanskåren och är nu ganska stadigt det tredje största partiet i Sverige. Det borde naturligtvis vara det största. Så länge de två största partierna inte förstår och prioriterar miljöfrågorna tillräckligt, kommer Miljöpartiet att växa. Att C inte hänger med på den trenden och återetablerar sig som ett åtminstone någorlunda grönt parti, är obegripligt för mig.

Så undrar jag för mig själv, om det finns en motsvarande historia för feminismen. Jämställdhet är verkligen inget nytt och redan för länge sedan började framsynta politiker att tala om feminism och kalla sig feminister utan att egentligen göra något alls åt saken. Det har tidigare inte funnits något parti som satsat just på den frågan som helt övergripande. Inte förrän FI dök upp och så småningom började vinna lite gehör hos allmänheten. Gehöret beror förstås till stor del på partiledaren, även om hon gjorde bort sig, när hon eldade upp pengar i Almedalen. Jämställdhetsfrågan har i år seglat upp som en “måstefråga” för alla partier, utom möjligen SD då. Alla partier talar nu om jämställdhet. Allt fler politiker, särskilt manliga sådana, kallar sig feminister. Inte många gör något men det låter bra. Schyman och FI gör något. Frågan är viktig men kommer jämställdheten att bli en lika stor fråga som miljön? Nej, det är klart att den inte kommer att bli men det är som bekant inte alltid meningsfullt att jämföra äpplen och päron. Så jag slutar väl med det då.

Färgskalor


Det gick bra för MP i valet till EU-parlamentet. Jag tror vi ska tacka Isabella Lövin särskilt för det. Det är bra. Det behövs. Ju starkare gröna partier blir, desto mer kommer andra partier att ta hänsyn till de gröna frågorna.

Det gick bra för Fi också i valet. Det kan Fi tacka Schyman för. Det är väl inte så dumt heller. Alla måste förstås ta ställning i ekonomiska frågor men bland sakfrågorna är jämlikhet och bekämpande av rasism de viktigaste näst miljöfrågorna. På färgskalan hamnar väl Fi i samma kulör som V.

Allra bäst gick det för SD, vilket väl SD mest kan tacka de obehagliga främlingsfientliga, bruna högervindarna som blåser över Europa. När folk börjar bekänna sig öppet till nazism, marscherar, skanderar och ritar hakkors och när grundaren av Frankrikes största parti hoppas på ebolaviruset som en lösning på invandringsproblem, känner man kalla kårar efter ryggen. Valresultatet i den här delen är inget gott betyg till svenskarna.

Det viktigast för tillfället, hur färgskalan alltså ser ut för hela parlamentet, verkar inte vara riktigt klart än.

En stor man


Och den store Nelson Mandelas död kommenteras, med rätta, överallt och länge. Världen omfattar Mandelas budskap om icke våld, icke hämnd, jämlikhet, försoning o.s.v. Vilken bedrift! Sådana förebilder är viktiga för mänskligheten men allt för få. Och tyvärr finns alldeles för många exempel på den direkta motsatsen, personer som struntar i mänskliga rättigheter och i allas ögon representerar förtryck, hat, och våld. Hitler, Stalin, Tse-Tung, Pol Pot, Jung-Un, Amin, Bokassa, Saddam Hussein, Al Assad, Pinochet, mullor o.s.v. Det är hemskt men det är lätt att fortsätta att lägga till namn.

Mandela har jag aldrig hört någon som är kritisk mot, möjligen bortsett från Reagan och Thatcher på den tiden det begav sig.

Lokala lokalnyheter


Först och främst kan alla gnestabor dra en lättnadens suck över att pendeln inte bara blir kvar utan dessutom behåller samma turtäthet som tidigare. Väntetiderna i Södertälje borde egentligen gå att göra något också. Hur som helst tycks i alla fall ett ganska tydligt budskap ha gått fram till Trafikverket och förhoppningsvis en del politiker. Arbetspendlingen är viktig. Den ska inte behöva ge vika för luddiga ideologiska idéer om ännu större konkurrens på spåren. Om även infrastrukturministern förstått, får vi nog aldrig veta p.g.a. risken för ministerstyre.

SNs chefredaktör meddelade igår att man böjt sig för det lokala trycket och beslutat att återinföra gnesta- och trosanyheter på egna sidor. Utmärkt! Det tog bara några dagar på villospår, innan man insåg att de lokala lokalnyheterna är viktiga för upplagan och att lokalprenumeranterna gärna vill hitta dem lätt.

Apropå SN hade man igår på ledarplats rubriken Styren kommer och går, män består med hänsyftning till gubbstyren i många kommuner. Bra att jämlikhetsfrågan lyfts. Men för att visa intresse även för miljöfrågor, skulle SN nästa gång kunna travestera sig själv och sätta rubriken Män kommer och går, styrén består och kanske lägga till – i 20 000 år.

Arla morgon med sommarprat om smärta, kärlek och rättvisa


 
Förra måndagen skulle jag upp tidigt, kvart i fem på morgonen, för att tillsammans med sonen åka till min mammas hemtrakter i Lappland. Igår måndag vaknade jag med ett ryck klockan kvart i fem av samma larmsignal från mobilen. Jag hade glömt att stänga av måndagsväckningen...
Hustrun somnade om, men jag själv var klarvaken, Suck! Vad göra?
Jo, kanske lyssna på någon sommarpratare via webben!


Hustrun hade tipsat om Tareq Taylor, kock från Malmö. Alltså, kl 5 på morgonen så följde jag med Tareq på en resa genom hans brokiga men spännande liv. Jag har tyvärr aldrig varit i Australien, och har aldrig jobbat på en strippklubb (ens i köket), men däremot kunde jag känna igen mig både i lyckan att bli pappa samt oron över nära anhöriga med långvarig, nedbrytande sjukdom. I Tareqs fall så var det dels hans dotter som hade en medfödd defekt njure och hans älskade hustru Stina som efter en bilolycka drabbades av en svår whiplash-skada. Tyvärr så kände jag igen mig väl i mönstret att ha en älskad familjemedlem, t ex med svåra smärttillstånd, som inte upplever sig få nödvändig hjälp av sjukvården. Och detta trots att vi påstås ha den kanske bästa vården i världen!?
Efter Tareqs roliga och fina sommarprogram så var jag ännu mer klarvaken. Lika bra att gå upp och lägga sig i soffan istället. Utanför fönstret viner nordanvinden på samma sätt som den gjort nästan oavbrutet i ett par veckor nu. Platsen är Väddöviken, några km från Grisslehamn.
Nu är klockan strax efter 6 på morgonen. Kanske lyssna på en ytterligare sommarpratare? Det blev Carolina Neurath, duktig ekonomijournalist som skrivit boken om härvan kring HQ Bank. Carolina beskrev på ett intressant sätt hur det är att vara en ung tävlingsinriktad, driven kvinnlig, blond (!) journalist som gräver nyheter i en mansdominerad bransch där, ofta ganska sexistiska, alfahannar härskar.

En dryg timme senare valde jag Katarina Gospic, en ung läkare och hjärnforskare som berättade om sin fascination för hur vi tänker och fattar beslut. Katarina gjorde också en intressant jämförelse mellan celler och organ i människokroppen, och motsvarande enheter i samhällskroppen. Rättvisa var nyckelordet! I människokroppen är det viktigt att det råder en balans, en rättvisa mellan de olika cellslagen som måste samverka för att kroppen ska fungera. Cancerceller är inte rättvisa. Cancerceller bryr sig inte om att dela med sig av resurserna, och därför är de också dödligt destruktiva.
På samma sätt är det i samhällskroppen, menade Katarina, nämligen att i rättvisare, eller mer jämlika samhällen så råder en hälsosam balans vilket avspeglas i bättre hälsa, större tillit och färre fängslade. Katarina Gospic nämnde det inte uttryckligen, men det hon beskrev var inget annat än budskapet i Jämlikhetsanden (The Spirit Level) som jag skrivit om flera gånger här på bloggen, där forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett visar på dessa effekter. De skandinaviska länderna är exempel på mycket jämlika länder där skillnad i disponibel inkomst är relativt låg jämfört med länder som USA och Storbritannien som är mer ojämlika, med de negativa effekter som tycks följa av det.

Oroväckande är emellertid att Sverige är ett land där jämlikheten minskar snabbare än i många andra jämförbara länder (se ex.vis kommentar i Dagens Arena). Riskerar vi därigenom att framöver se negativa konsekvenser i form av lägre tillit till varandra, sämre fysisk och psykisk ohälsa, fler tonårsgraviditeter, högre barnadödlighet, och behov av fler fängelser? En sådan utveckling måste vi i så fall bryta snarast möjligt!

 

Kvällsbus i Almedalen (?) – del 1


 
Med facit i hand så måste jag säga att jag är positivt överraskad av Almedalsveckan. Visst förekommer en del rosévinsmingel, men huvudsakligen så är detta ett fantastiskt demokratifenomen där man i en inspirerande vacker miljö kan springa mellan intressanta högaktuella seminarier med toppnamn inom politik, det offentliga och näringslivet. Under årets Almedalsvecka hölls mer än 2 300 seminarier! Av dessa hann jag med kanske 25, och är väldigt nöjd med det. Jag fick både fakta, nya kontakter och inspiration. Apropå inspiration så förekommer ju en del kvällsaktiviteter under Almedalsveckan; ”What happens in Almedalen, stays in Almedalen!”
Jag vet inte riktigt hur det gick till men för egen del så ägnade jag en kväll åt Heliga Birgitta och nästa kväll var jag hos Frälsningsarmén. Hur kommer det sig?

 
Jo, eftersom ny forskning visat att Heliga Birgitta sannolikt föddes i min hemkommun Upplands Väsby (i Fresta församling) så anordnade kommunen ett vackert, och för Almedalen lite udda, kvällsevenemang i Helge Ands kyrkoruin, där Heliga Birgitta, nästan 700 år efter sin död, fick komma till tals om religion, om jämställdhet mellan könen, om jämlikhet och om att kämpa innerligt för något man tror på. Birgitta hade helst velat bli nunna, men insåg att hon gjorde större nytta utanför klostret. Under 17 år bodde hon i Rom och skrev regelbundet till dåvarande påven Urban V för att övertala honom att återvända från sin tillflykt till Avignon. Det gav resultat till slut, efter många år.
 
Evenemanget i Helge Ands kyrkoruin var en fin upplevelse som gav möjlighet att varva ner, och reflektera lite, efter några intensiva dagar i Visby.


I sammanhanget så förklarade kommunalrådet Kristina Klempt (FP) och kommunikationschef Johannes Wikman att Upplands Väsby nu inrättar ett Birgitta-pris för att årligen uppmärksamma och hedra en kvinna som verkat i den Heliga Birgittas anda. Nomineringar mottages med tacksamhet. Enligt uppgift så ska man också uppföra en staty över Birgitta, vid Fresta kyrka.

 
Som sagt, det var en fin upplevelse denna kväll. Det enda som saknades var möjligen en större publik som hade fått ta del av detta. Förhoppningsvis lyckas vi locka fler nästa år i Almedalen.


När jag efteråt ville tacka projektledaren Kajsa Franke, som också medverkade i föreställningen, så fick jag vänta medan en representant från Jönköpings kommun öste lovord över henne och på stående fot bjöd in Heliga Birgitta-projektet att besöka dem. Väsby-projekt på export! Kul!
Rent allmänt kan sägas att religiositeten hade sin plats i Almedalen denna vecka. Sverige är kanske världens mest sekulariserade land, men som författaren och diktaren Göran Greider uttryckte det: Religiositeten är inbyggd i människan, däremot inte kyrkan och dogmerna. Mer om detta i ett kommande inlägg här på bloggen.



Jag vill ha minskade klyftor – inte större!

Gapet mellan fattiga och rika har inte varit så stort som det är idag sedan 1960-talet.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har nästan alla inkomstklasser fått det bättre utom de med de allra lägsta inkomsterna som fått det sämre.

De fattigaste tiondelen av befolkningen har fått knappt 10 procent mindre inkomst medan övriga i samhället fått mer, de flesta över 10 procent mer.

Det är inte en utveckling jag vill se! Vi som redan har ska hjälpa dem som har det svårt.

Läs mer i Riksdag & departement.