Klimatfeminist – javisst!

Feminist har jag alltid varit och skrivit om tidigare i bloggen. Fast efter denna sommaren när jag läst Linnea Engströms bok Klimatfeminism inser jag ju att fasiken, det är ju klimatfeminist jag är.

IMG_0647

För mig som är feminist så inser jag plötsligt att det finns så många fler aspekter att arbeta med för att vara med och ta itu med klimatutmaningarna vi har. Ofta känner jag mig vilsen inför allt det naturvetenskapliga och tekniska då jag trots allt kommer från humaniorans akademiska värld. En fantastisk och nödvändig bok där hon tydligt lyfter  hur vi behöver bryta traditionella normer bl a för att nå ett grönt levnadssätt. Sociologen i mig myser när jag bl a ser fotnoter som hänvisar till R.W. Connell, Max Weber och Jürgen Habermas.

Det jag fastnar för när jag läser boken är hur hon lyfter att klimatutmaningen handlar lika mycket om sociala och fördelningsmässiga utmaningar utöver det rent tekniska och naturvetenskapliga. Inte allt för ofta de aspekterna lyfts upplever jag, utan det brukar vara fokus på det naturvetenskapliga och tekniska. Linnea Engström visar att ska vi lyckas måste vi prata om den sociala dimensionen. Kärnan i den är mänskliga rättigheter, migrationsflöden, socio-ekonomiska fördelningsfrågor och jämställdhet. Vi måste lyfta de destruktiva mansnormerna och ha förståelse för hur intersektionaliteten fungerar.
För att ta ett citat ur boken för att visa på hur brilliant den är. Ett avsnitt på sida 32 där hon skriver om hur den gröna ideologin kan uppfattas som provocerande av vissa grupper:

“Det utmanar identiteter och djupt liggande kulturella föreställningar om maskulina och feminina beteenden. Att interagera ett jämställdhetsperspektiv i klimatpolicy är ett effektivt och nödvändigt arbete för att uppnå klimaträttvisa på en global skala. Genom att introducera genusaspekter i klimatinsatser så tvingas politiker att fundera över hur olika sociala faktorer som utbildning, inkomst och ålder styr vår tillgång till resurser och vår möjlighet att agera miljövänligt och klimatsmart.”

Feminism för mig handlar om jämställdhet och jämlikhet. Att hata andra människor tycker jag inte hör hemma i det, snarare ett ogillande av strukturer och normer som begränsar oss människor. Det händer att jag generaliserar, men det handlar inte om att dra alla över en kam, det handlar om att synliggöra struktur. Strukturella problem som beror på kulturella och sociala normer och koder. För mig är det viktigt att varje individ får leva sitt liv som hen vill oavsett kön, etnicitet, religion och sexualitet. Jag förstår att strukturer är kollektiva och de måste förändras av ett kollektiv. Vi måste alla tillsammans arbeta för jämställdhet och jämlikhet.

Kort och gott menar Linnea Engström att kampen mot klimatförändring är en kamp för ett jämställt samhälle. Vidare är hon tydlig med  att ska vi lyckas med att säkra en framtid för världen måste vi samarbeta över partigränserna då vi alla har ett gemensamt ansvar.

  • Jämställdhet  är jämlikhet mellan kvinnor och män som ska ha samma möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat  frågor som makt, inflytande, ekonomi, utbildning, arbete och fysisk integritet.
  • Jämlikhet är  alla individers lika värde. I politiska sammanhang avser termen ibland även individernas lika inflytande. (Nationalencyklopedin)
  • Intersektionalitet är en feministisk sociologisk teori och analytiskt hjälpmedel för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle.

Cirkelns väg – en alternativ mötesform


Det finns en alternativ mötesform, en fullständigt icke-hierarkisk. Det är den urgamla cirkeln, där vi sitter sida vid sida i ring, där det inte finns något bakom och framför, där alla få ta lika mycket plats, där vi i tur och ordning får tala om det våra hjärtan är fulla av, där alla blir respektfullt lyssnade på, där vi alla behövs, där allas gåvor till cirkeln är lika värdefulla, där det inte finns någon som vet bättre än du och där alla ingår i ett meningsfullt sammanhang.

Det är genom cirkeln som vi blivit människor. Vi har samlats i hyddan och runt lägerelden. I cirkeln har vi tagit hand om varandras behov. I cirkeln är det lätt att komma till det som är djupt och viktigt för oss. Vi står nakna inför varandra på ett nytt sätt.

Det är viktigt att ha ett mål för cirkeln, en intension, och att man slutar när målet är uppfyllt. Man kan lägga något i mitten som symboliserar vad man vill, en dikt eller en symbol. Var och en kan bidra med något.

Mångfald är eftersträvnadsvärt i cirkeln. Jag vet inte allt. Tillsammans vet vi mer.

Manitonquat (Medicine Story), som kommer från Wanmpanoag-stammen, har tillämpat cirkeln som mötesform under många år. På hans hemsida Circle Way kan man läsa mer. Hans mission är att främja en mer humant samhälle som bygger på samarbete, jämlikhet, närhet och omsorg.



Ny rapport från Tankeverksamheten

Om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden har Johan Lönnroth och jag skrivit i en rapport för vår lokala tankesmedja, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Den ska bli två kapitel ur vår kommande bok.

Våren 2014 kom Johan och jag med rapporten Den svenska vänsterns historia, också den utgiven av Tankeverksamheten. I den nya rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok, diskuterar vi dels hur klassamhället förändrats de senaste decennierna, dels hur industrialismen förändrats och gått in i en ny fas som ytterligare stärker betydelsen av arbetskraftens kompetenser och arbetets kunskapsinnehåll. Har man en dragning åt marxism kan man säga att det handlar om klass, produktivkrafter och produktionsförhållanden.

En frihetlig socialism

Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg
Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg har just släppt en ny rapport av Johan Lönnroth och undertecknad.

Jämfört med den förra rapportens idéhistoriska anslag har den nya rapporten mer fokus på ekonomisk teori och statistik - särskilt i den första delen som handlar om klassamhällets omvandlingar. Vi anknyter till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, med referenser till namn som Thomas Piketty och Branko Milanovic. Men vi tar också upp diskussionerna om prekariatet och den kreativa klassen, och tar avstamp i Manuel Castells analys av nätverkssamhället.

Andra delen av rapporten är delvis en idéhistorisk odyssé som greppar över bland annat kapitalismkritiken hos Erik Gustaf Geijer, kooperationens idéer och gillesocialismen samt marknadssocialism i teori och praktik. Den ekonomiska demokratin - och bristen på sådan - är i fokus. Men det handlar också om arbetslivet - exempelvis tanken med det goda arbetet som prövades av Volvo i Torslanda på 1980-talet - och om hur industrialismens omvälvningar skärpt humankapitalets betydelse i produktionen. Dessa saker hänger ihop. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Rapporten är prövande till sitt anslag, och vi är tacksamma för kommentarer som kan leda till förbättringar. Så småningom ska den bli två kapitel i en ny upplaga av Den tredje vänstern, som ska ges ut av Bokförlaget Korpen. Gilla boken på Facebook för uppdateringar om utgivning och annat.

Ladda ner eller läs direkt

Essän finns på Tankeverksamhetens webbplats (eller så kan du läsa den direkt här nedan).

För övrigt...

...har jag sedan sist läst Ingvar Carlssons memoarbok Lärdomar: Personliga och politiska (2014) och David Karlssons En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010).

Jag måste erkänna att jag inte har någon direkt relation till Ingvar Carlsson, till skillnad från många andra för vilken han personifierar en hederlig gråsosse. Jag var knappt tio år när han blev statsminister, som följd av mordet på Olof Palme, och knappt tjugo när han avgick. Det var egentligen först när Göran Persson var statsminister som jag blev politiskt intresserad, då både lite för långt till vänster och lite för frihetlig för att tilltalas av socialdemokratin som jag såg den. (Sedan dess har jag kommit att ompröva såväl Göran Persson som socialdemokratin.) Andra socialdemokratiska ledare - alltifrån Hjalmar Branting till Olof Palme - har fascinerat i egenskap av historiska personer. Men Ingvar Carlsson hamnade så att säga i kläm för mig. Han var inte tillräckligt historisk, och inte tillräckligt samtida. Sedan har jag nog alltid uppfattat honom som en sympatisk person, men inte riktigt haft någon uppfattning om vad han stod för. Därför var det intressant att läsa denna behagligt skrivna och upplysande bok - från den närmast obligatoriska skildringen av en uppväxt i arbetarklassen till det internationella engagemanget, särskilt ordförandeskapet för Rwandakommissionen.

David Karlsson är idag bland annat redaktör för Bokförlaget Korpen, och jag fick hans bok när vi började diskutera utgivningen av Den tredje vänstern. Jag har förstås velat läsa den innan dess, inte minst med tanke på mina egna studier i kulturvetenskap för omkring femton år sedan. Och det är en bok som bör läsas av alla som håller på med eller är intresserade av kulturpolitik. Jag kunde önska att den hade kunnat ingå i kurslitteraturen när jag läste kulturvetenskap, och med uppdrag i styrelsen för Göteborgs stadsteater bildar den en god grund för min förståelse. David var sekreterare i den kulturutredning som tillsattes av den borgerliga regeringen, men han lämnade sitt uppdrag när han insåg att arbetet havererade. Det är synd att inte kulturutredningens betänkande hade mer gemensamt med den bok som kom ett år senare. Det hade kunnat bli något.

...gick jag inte riktigt i mål med min ambition att läsa tjugo böcker på två år, halvtidsrapporterad i maj förra året. Det blev elva böcker, och bara tre av dessa fanns på min ursprungliga lista. Nu funderar jag på att sätta upp en ny lista med böcker, med målet att läsa femton av dem på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Ny rapport från Tankeverksamheten dök först upp på jimmysand.com.

2015 års bloggande i backspegeln

Så var det dags för ännu en årskrönika, den åttonde sedan 2007. Förutom sex ledare för ETC Göteborg har jag under året egentligen bara skrivit tre texter som jag kan rekommendera. Med andra ord har det varit ett ganska tunt bloggår.

Det blev bara 15 blogginlägg under 2015, vilket är det hittills absoluta lågvattenmärket för den här bloggen. Som jag sagt förut (ett år då det blev 17 inlägg) finns det inget egenvärde i att publicera sig ofta och mycket. Men det säger nog ändå något om min lust att skriva politiskt. Å andra sidan har jag varit mer aktiv som politiker än något år tidigare, som socialdemokratisk ledamot både i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning (ersättare), och i styrelsen för Göteborgs stadsteater (suppleant). Dessutom finns det ju mycket annat i livet än politik.

Jämlikhet och ekonomisk politik

Pikettymania på omslaget till Bloomberg Business Week.

Ekonomen Thomas Piketty har i hög grad präglat debatten, åtminstone fram till sommaren 2015.

Från januari 2014 till och med juni 2015 skrev jag ledare en gång i månaden för ETC Göteborg. De sex ledare det hann bli under 2015, innan jag lämnade uppdraget, kretsade till största delen kring ekonomisk politik. I januari skrev jag apropå Riksbankens beslut om nollränta att deflation snarare än inflation är den stora faran i världsekonomin just nu. I februari kommenterade jag Syrizas valseger i Grekland (först längre framåt sommaren skulle Greklandskrisen åter stå i centrum av den offentliga debatten) genom att resonera kring vilket slags ekonomisk politik Europa skulle behöva efter åtstramningspolitiken. I mars hade regeringen aviserat en översyn av överskottsmålet, och jag föreslog en större budgetreform där Sverige återinför uppdelningen av statsbudgeten på drift respektive investeringar. Och så sällade jag mig i april till dem som förespråkar en skattereform: Mot bakgrund av Thomas Pikettys forskning föreslog jag en skatteväxling för ökad jämlikhet, från beskattning av löner till beskattning av kapitalinkomster.

För mina två sista ledare övergick jag till att resonera mer kring jämlikhet än ekonomisk politik i snäv bemärkelse. I den första, som kom i maj kort efter att regeringen presenterat sin vårbudget, bekymrade jag mig över socialdemokratins avsaknad av övergripande politiskt projekt. Jag föreslog att ett sådant skulle ta fasta på jämlikhet, inte minst med tanke på den debatt om socioekonomiska skillnader i hälsa som följt efter rapporter från WHO, Malmökommissionen och motsvarigheten i Göteborgs stad. Och i den sista ledaren, från juni, skrev jag om behovet av ett nytt kunskapslyft – med tanke såväl på framgångarna från Göran Perssons satsning som det faktum att människors livschanser i så hög grad beror på utbildning eller brist på sådan.

Vänsterliberalism, socialdemokrati och flyktingpolitik

Jag nämnde att jag under året skrivit bara tre texter som jag kan rekommendera, förutom vårens ledare för ETC Göteborg. Den första anknöt till det jämlikhetstema som jag slagit in på med de tre senare ledarna, och där utvecklade jag resonemanget kring vad jag ser som en relativt stark men outtalad vänsterliberalism i svensk politisk opinion. Baserat på undersökningarna från World Values Survey hävdade jag att Sverige är unikt bland världens länder som extremt orienterat kring sekulära värderingar och självförverkligande som ett starkt värde. Tillsammans med ett starkt fokus på jämlikhet, inte minst i internationell ekonomisk debatt, menar jag att det finns anledning för den som värnar dessa progressiva värderingar att vara hoppfull.

World Values Survey - kulturkartan

I undersökningarna World Values Survey, som presenterade en ny mätning i år, sticker Sverige ut som mycket vänsterliberalt.

Efter sommaren kom rapporten från den grupp som Socialdemokraterna på riksplan utsett till att göra en valanalys för 2014. Det var en mycket tänkvärd analys, men några invändningar hade jag trots allt. Jag kom framför allt att fokusera på hur det kommer sig att Sverigedemokraterna ökar sitt stöd, och lite om hur denna utveckling kan vändas. Det blev även lite om hur Moderaternas förnyelse under Reinfeldt och Borg med flera bör förstås. Det är inte oväsentligt för frågan om socialdemokratins förnyelse och framtida framgångar.

Senare under hösten kom den politiska debatten att domineras av frågan om kommunernas, landets och EU:s flyktingmottagande. Det kommer med största sannolikhet fortsätta så även under 2016 – liksom den debatt som jag gick in i kring hur invandringen kan relateras till jämlikhet och arbetsmarknad. Min övertygelse är att låglönepolitik inte är någon bra väg att gå, utan att det är avgörande att bedriva en politik som stärker arbetskraftens kompetens och matchar den mot arbetsmarknadens behov. Lättare sagt än gjort, men jag tror att det i längden är bättre.

En samling blogginlägg i bokform

Efter sommaren samlade jag 25 texter skrivna på bloggen mellan april 2011 och juni 2015 för utgivning i bokform. Så här skrev Fredrik Jansson, tidigare politisk chefredaktör för Folkbladet Västerbotten, i en recension:

En ytterst läsvärd diskussion om socialdemokratins utmaningar. Med ett synsätt som skulle kunna kallas pragmatiskt visionärt tar sig Jimmy Sand an samtiden och framtiden. Boken är därför ett måste för alla socialdemokrater som rimligen borde brottas med samma frågor. Därmed inte sagt att boken inte är utan problem. Den är en sammanställning av blogginlägg och lider därför av bloggens brister.

Bokens framsida

Socialdemokratiska prövningar: Texter från min blogg, 2011-2015

Det var mycket smickrande att läsa Fredriks recension, inte minst med tanke på att jag alltid uppskattat att ta del av hans texter av olika slag. (Och det ligger något i även det han skriver om bokens brister – men jag såg trots det ett värde i att samla texterna i tryckt format).

Sedan några år tillbaka jag lekt med tanken att skriva en essäbok om socialdemokrati som jag förstår det. Tre av inläggen från året var i själva verket påbörjade texter till den boken: En som handlade om dagens utmaningar på ett övergripande plan var tänkt att inleda boken; en annan skulle diskutera finanskrisen och lärdomar för den ekonomiska politiken; medan en tredje tog upp de framväxande högerextrema strömningarna i samtiden. Nu när jag fått ut min bloggbok känns det inte lika angeläget att skriva den här essäboken. Jag leker fortfarande med tanken, men essäerna skulle då troligen ha något annorlunda infallsvinklar och avgränsningar. Vi får se om det blir något av projektet. Ibland känner jag mig frestad, men jag har inte riktigt möjlighet att avsätta den tid det skulle krävas för att skriva tillräckligt fokuserat för att det skulle bli en bra bok.

Årets lästa böcker

I maj 2014 hade jag satt upp ett mål om att läsa tjugo böcker på två år. Redan efter halvtid insåg jag att det inte skulle hålla, men några böcker har det ändå hunnit bli. Under 2015 närmare bestämt fyra publicerade böcker: Det måttfulla upproret (2004) av Jesper Bengtsson, I fallinjen (2015) av Ann-Marie Ljungberg, Och jag är fri (2015) av Ulf Bjereld, samt Innan mörkret faller (2015) av Björn Elmbrant. Dessutom fick jag äran att läsa manuset till Fredrik Janssons kommande bok Gemenskap och skötsamhet. Jesper Bengtssons bok är en intressant genomgång av den svenska socialdemokratins förnyelsedebatt på 1980- och 1990-talet. Helt klart läsvärd för den som är intresserad av socialdemokratisk idéutveckling och nutidshistoria.

Ann-Marie Ljungbergs bok är mer personlig, helt klart en av de starkaste böcker jag läst på senare år. En essä i ordets bästa bemärkelse – parallellt en skildring av författarens personliga erfarenhet av en förening för ensamstående föräldrar i den stadsdel i Göteborg där jag själv bor, en dialog med Victoria Farelds läsning av (Hegeluttolkaren och) filosofen Charles Taylor, samt en diskussion om den politiska frågan om föräldraförsäkringen. Inte minst det sistnämnda utmanade mig.

Ulf Bjerelds bok är en biografi över Lennart Geijer, vars dagböcker författaren fick tillgång till. Klart läsvärd även den, en intressant berättelse om en något bortglömd politiker som representerar (liksom en del av de förnyare Jesper Bengtsson skrev om) en frihetlig strömning inom socialdemokratin. Väl värd att låta sig inspireras av! Björn Elmbrants bok om socialdemokratin och nazismen i Sverige och Tyskland på 1930-talet är en lärorik historisk skildring. Däremot ger den – trots författarens ambition, tror jag – inte så mycket till vägledning idag. Annat än den förvisso viktiga insikten att politiken faktiskt har ett handlingsutrymme (även om de ekonomiska och sociala realiteterna har stor betydelse). Bokens svaga punkt är nog betoningen av keynesiansk ekonomisk politik, där min uppfattning är att den inte haft sådan historisk betydelse som den allmänna uppfattningen tycks vara. Lyckligtvis överskuggar inte detta framställningens förtjänster.

Slutligen var det Fredrik Janssons kommande bok, som jag inte vill avslöja alltför mycket om eftersom den ännu inte är utgiven. Men jag skulle helt klart räkna Fredrik till en av den samtida socialdemokratins främsta teoretiker, och boken kommer att utgöra ett viktigt bidrag till en välbehövlig debatt om vad socialdemokrati är – inte bara historiskt utan också i framtiden. Den som läst och uppskattat Fredriks resonemang om skötsamhet och socialdemokratiska landskap kommer att få sitt lystmäte. De vidareutvecklas i boken.

Rekommenderade inlägg

I 2014 års bloggkrönika listade jag de fem inlägg som fått flest rekommendationer på Facebook. Sammantaget var det betydligt högre siffror då, men följande fem inlägg är de mest rekommenderade under 2015:

  1. Socialdemokratiska prövningar (19 september) – 27 rekommendationer
  2. Flyktingpolitik och jämlikhet (8 december) – 25 rekommendationer
  3. Mina ledare för ETC Göteborg (6 juni) – 23 rekommendationer
  4. Liberalism till vänster (8 juni) – 23 rekommendationer
  5. Kommentarer till en valanalys (9 oktober) – 16 rekommendationer

Högst upp på listan kom inlägget där jag presenterade min bloggbok, och på tredje plats kom sammanställningen av mina ledare för ETC Göteborg. Annars kan det konstateras att ingen av de enskilda ledarna kom med bland topp fem – utan de tre texter jag nämnde som de enda jag själv skulle rekommendera från årets inlägg. Det finns en ämnesmässig röd tråd bland dessa, men framför allt är det lite längre (åtminstone två av dem) och resonerande texter som sådant som intresserat mig personligen. Jag ska ta med mig det in i 2016 års bloggande.

God fortsättning!

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inlägget 2015 års bloggande i backspegeln dök först upp på strötankar och sentenser.

Flyktingpolitik och jämlikhet

Flyktingkris, klimatförhandlingar och terrorism präglar det politiska samtalet just nu. Besinning och kritisk reflektion är av nöden. Vi har vägval att träffa som kan avgöra samhällsutvecklingen för flera kommande generationer. 

Sorgen har vilat tung över den här hösten. Regeringens senaste besked om flyktingmottagandet – det så kallade andrummet – är svårt att svälja. Migrationsverkets uppskrivning av prognosen för 2015 från 80.000 (april) till 170.000 (oktober) pekar på en verklighet som inte går att blunda för. Hjärtat säger mig att vi ska ta emot så många människor vi bara hinner med. Och det är det som är kruxet – inte i första hand pengarna, utan att mottagandet rent praktiskt ska vara möjligt. Det må vara kris just nu, men jag tror framför allt att vi står inför en ny normalbild. Utgångspunkten måste vara att ställa om systemen så att de under överskådlig tid har kapacitet för ett större mottagande än hittills. Konflikten i Syrien och dess närområde lär inte vara över inom kort, och inte heller tycks EU-medlemmarna kunna förmå sig att fördela mottagandet solidariskt.

Humankapital och lönenivå

Åsa Romson och Stefan Löfven.

Den 24 november presenterade statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson åtgärder för att skapa ett ”andrum” för svenskt flyktingmottagande.

När jag på Facebook delade en artikel av Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, om att välfärdssystemen kan förändras för att klara ett högre mottagande kom en kommentar om att större ojämlikhet och minskad fackligt inflytande förmodligen är nödvändigt för att klara omställningen. Frågan som ställdes, möjligen retoriskt, är om vänstern är beredd att acceptera detta. Jag kan bara svara för mig själv (även om jag förstås kan spekulera om hur det kan förhålla sig generellt, men det är kanske inte så intressant). Kommentaren utgick, mer konkret, från följande: Ju fler flyktingar som kommer till Sverige för att stanna, desto större ojämlikhet kommer vi att få se i befolkningen som helhet. Detta eftersom flyktingarna oftast har lägre humankapital (utbildning, färdigheter, talanger och kompetenser av relevans på den svenska arbetsmarknaden). Ska de få arbete så kommer det vara till betydligt lägre löner än nuvarande lägstalöner, och då kommer också facket få acceptera det (eftersom lägstalönerna sätts genom kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter). Alternativt måste lagstiftningen ändras så att facket inte kan stoppa framtida lönekonkurrens.

Social hållbarhet och produktiv rättvisa

Jag lämnar diskussionen om facket och den svenska modellen för tillfället därhän. Och det stämmer antagligen, rent statistiskt, att ökat flyktingmottagande på kort sikt leder till ökad ojämlikhet. Får vi ett tillskott av människor som åtminstone på medellång sikt kommer att ha lägre inkomst än befolkningen generellt – även om vi skulle lyckas att halvera tiden det tar för dem att etablera sig på arbetsmarknaden – så påverkar det naturligtvis statistiken. Även om det möjligen är marginellt.

Enligt mitt synsätt är det desto viktigare att bedriva en generell politik för ökad jämlikhet. Vi får större legitimitet i breda befolkningsskikt för ett generöst flyktingmottagande om de kostnader som uppstår på kort sikt tas solidariskt. Den sociala hållbarheten främjas om medborgare med större betalningsförmåga relativt sett tar en större del av kostnaden. Skatteintäkterna måste öka för att klara välfärdens finansiering, och satsningar som särskilt gynnar låginkomsttagare bör förenas med ökad beskattning av exempelvis kapitalinkomster.

Mini-JobModellen att lönenivå ska motsvara kompetens är i sig inte konstig. (Även om den också kan problematiseras, men även det lämnar jag för tillfället därhän.) Men som jag varit inne på tidigare finns det två olika vägar att gå för att hantera detta: 1) Att försöka pressa ner lönerna för att möta en lägre nivå på humankapital, så att grupper som i dag är överrepresenterade bland de arbetslösa lättare kan få arbete; eller 2) Att försöka stärka humankapitalet för att möta rådande lönenivåer på arbetsmarknaden, så att arbetslösa i högre grad kan anställas.

Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna – inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser – präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. TCO:s färska rapport om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta. Båda linjerna kan alltså vara kostsamma och kräver träffsäkerhet. Då är det helt enkelt ett vägval om hur vi vill göra.

Avslutningsvis har jag svårt att se att flyktingmottagandet inte innebär en utmaning för välfärdssystemen, inklusive deras finansiering. Sverige är ett rikt land och har även historiskt ansett sig ha råd med en human asylpolitik och en generös biståndspolitik. Men det tjänar inget till att låtsas om att avvägningar inte måste göras, avvägningar som ibland kan vara jobbiga.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Flyktingpolitik och jämlikhet dök först upp på strötankar och sentenser.