Ekologiskt fotavtryck & inkomstskillnader

WWF redovisar i sin Living Planet Report för år 2014 att Sveriges ekologiska fotavtryck är 3,7, dvs det skulle behövas 3,7 jordklot om alla jordens invånare levde på svenskarnas nivå.

Sverige intar därmed en vanhedrande 10e plats i den globala ligan. Den globala spridningen går mellan 6 jordklot för Kuwait ner till, den i detta sammanhang hedrande, jumboplatsen med 0.3 jordklot för Östra Timor.

KoenigseggMiljöförstöringens globala rättvisedimension belyses väl av citerade uppgifter. Dock finns det ytterligare en dimension som inte får lika mycket uppmärksamhet nämligen spridningen mellan fattiga och rika individer såväl globalt som inom enskilda länder. Tillgänglig statistik från SCB pekar på att inkomstskillnaderna i Sverige mellan hushållen ökat påtagligt under de senaste 10 åren.

SCBs statistik visar tyvärr inte tydligt vad som gäller och vad som har hänt i olika inkomstskikt men mycket ungefärligt anar man att inkomstskillnaderna mellan den fattigaste tiondelen av befolkningen och den rikaste tiondelen nu kan vara så stora som 1:20 eller till och med 1:30.

Kan denna spridning omsättas direkt till skillnader i ekologiska fotavtryck mellan låg- och höginkomsttagare? Självklart inte rakt av men spridningen ger en klar indikation att de rikaste i Sverige har ett mycket, mycket större fotavtryck än de fattigast.

Det ekologiska fotavtrycket för den fattigaste decilen (tiondelen)i Sverige kan förmodas ligga under ett jordklot medan den rikaste decilens fotavtryck förmodligen är mer än 10 jordklot. På sikt går det inte att blunda för dessa fakta i det politiska beslutsfattandet.

Kvinna eller man


Satt igår i ett väntrum på lasarettet och funderade på fördomar. Inte för att jag fick vänta särskilt länge. Det behöver man inte i Nyköping. Undrade av någon anledning, om den läkare jag skulle träffa var en kvinna eller man. Vilket skulle vara att föredra? En kvinna, hoppades jag, ojämlikt nog. Kvinnor är mycket bättre läkare, för de har mer empati, mer förståelse för patientens person, ett mjukare sätt, tänkte jag. Men en manlig läkare, kanske skulle vara effektivare, oräddare och ge någon fördel på det viset. Eller ...? Eftersom en erfaren sköterska förberedde både undersökning och journal, gissade jag på en man. Så kom jag att tänka på att många av läkarna är invandrare. Antagligen kan de lika mycket som svenskfödda läkare. Men har Socialstyrelsen verkligen koll? Sist jag var där, var det en läkare från Grekland och gången innan en från Iran. Det gick ju bra. När jag går på hjärtkontroll, träffar jag en läkare från Bangladesh. Hittills går det ju bra, som han som ramlade från skyskrapan tänkte. Skämt åsido, har jag fullt förtroende för denne kompetente och sympatiske hjärtspecialist.

Vilket sammelsurium av fördomar! Förutfattade meningar utan både rim och reson. Läkare är läkare. Det finns bättre och sämre läkare. Det är precis som i alla andra yrkesgrupper. Många är långa... många är gula och fula och gröna och sköna som redan Olle Adolphson sjöng, fast han sjöng om andra än läkare. Det finns så där 40 000 läkare i Sverige. Andelen kvinnliga läkare känner jag inte närmare till men den är nog närmare hälften och andelen ökar, sägs det. Och för egen del blir jag faktiskt hellre behandlad av en kvinnlig läkare, även om jag inte har några goda skäl. Sedan kan man ju undra, vilka preferenser läkarna har, när det gäller patienter.

Är verkligen fler hundralappar i plånboken det enda viktiga?


En röst på ett borgerligt parti är enligt alliansens normala valpropaganda en röst på att själv få mer pengar. Kort och gott fler hundralappar i plånboken. Det är det allt överskuggande budskapet från M och Alliansen. Samma sak både 2006 och 2010. Det finns ingen anledning att rösta borgerligt för att stödja en vettig och nödvändig miljöpolitik. Inte heller för att skynda på solidaritets- och jämlikhetssträvanden. Det tidigare rätt starka kortet, skötseln av statens finanser, har börjat likna en lanka, när Borg redovisar stora kommande underskott i budgeten. Kanske tror vissa på ännu fler skattesänkningar. Men Alliansen har sett till att Sverige sänkt sina skatter mest av alla länder i västvärlden, så det lär inte finnas något vidare utrymme för fortsatta skattesänkningar. Ändå är den enskilda personens privata ekonomi fortfarande Alliansens starkaste, kanske enda röstmagnet. Det kan rimligen inte räcka för att behålla makten.

Äpplen och päron


När Miljöpartiet dök upp på 80-talet, var miljön inget särskilt dragplåster hos väljarna. Många miljöfrågor hade redan då varit på tapeten länge för de engagerade men i Sveriges riksdag var det svalt eller faktiskt iskallt att ta upp sådana frågor. Det har tagit lång tid att ändra på det, orimligt lång tid kan man tycka. Men så småningom och för att matcha MP har varje parti med självaktning skaffat sig en miljöpolitik, låt vara att den hos vissa partier är mer en läpparnas bekännelse än en övertygelse. MP har också självt fått ett rejält fäste i valmanskåren och är nu ganska stadigt det tredje största partiet i Sverige. Det borde naturligtvis vara det största. Så länge de två största partierna inte förstår och prioriterar miljöfrågorna tillräckligt, kommer Miljöpartiet att växa. Att C inte hänger med på den trenden och återetablerar sig som ett åtminstone någorlunda grönt parti, är obegripligt för mig.

Så undrar jag för mig själv, om det finns en motsvarande historia för feminismen. Jämställdhet är verkligen inget nytt och redan för länge sedan började framsynta politiker att tala om feminism och kalla sig feminister utan att egentligen göra något alls åt saken. Det har tidigare inte funnits något parti som satsat just på den frågan som helt övergripande. Inte förrän FI dök upp och så småningom började vinna lite gehör hos allmänheten. Gehöret beror förstås till stor del på partiledaren, även om hon gjorde bort sig, när hon eldade upp pengar i Almedalen. Jämställdhetsfrågan har i år seglat upp som en “måstefråga” för alla partier, utom möjligen SD då. Alla partier talar nu om jämställdhet. Allt fler politiker, särskilt manliga sådana, kallar sig feminister. Inte många gör något men det låter bra. Schyman och FI gör något. Frågan är viktig men kommer jämställdheten att bli en lika stor fråga som miljön? Nej, det är klart att den inte kommer att bli men det är som bekant inte alltid meningsfullt att jämföra äpplen och päron. Så jag slutar väl med det då.

Färgskalor


Det gick bra för MP i valet till EU-parlamentet. Jag tror vi ska tacka Isabella Lövin särskilt för det. Det är bra. Det behövs. Ju starkare gröna partier blir, desto mer kommer andra partier att ta hänsyn till de gröna frågorna.

Det gick bra för Fi också i valet. Det kan Fi tacka Schyman för. Det är väl inte så dumt heller. Alla måste förstås ta ställning i ekonomiska frågor men bland sakfrågorna är jämlikhet och bekämpande av rasism de viktigaste näst miljöfrågorna. På färgskalan hamnar väl Fi i samma kulör som V.

Allra bäst gick det för SD, vilket väl SD mest kan tacka de obehagliga främlingsfientliga, bruna högervindarna som blåser över Europa. När folk börjar bekänna sig öppet till nazism, marscherar, skanderar och ritar hakkors och när grundaren av Frankrikes största parti hoppas på ebolaviruset som en lösning på invandringsproblem, känner man kalla kårar efter ryggen. Valresultatet i den här delen är inget gott betyg till svenskarna.

Det viktigast för tillfället, hur färgskalan alltså ser ut för hela parlamentet, verkar inte vara riktigt klart än.

En stor man


Och den store Nelson Mandelas död kommenteras, med rätta, överallt och länge. Världen omfattar Mandelas budskap om icke våld, icke hämnd, jämlikhet, försoning o.s.v. Vilken bedrift! Sådana förebilder är viktiga för mänskligheten men allt för få. Och tyvärr finns alldeles för många exempel på den direkta motsatsen, personer som struntar i mänskliga rättigheter och i allas ögon representerar förtryck, hat, och våld. Hitler, Stalin, Tse-Tung, Pol Pot, Jung-Un, Amin, Bokassa, Saddam Hussein, Al Assad, Pinochet, mullor o.s.v. Det är hemskt men det är lätt att fortsätta att lägga till namn.

Mandela har jag aldrig hört någon som är kritisk mot, möjligen bortsett från Reagan och Thatcher på den tiden det begav sig.

Lokala lokalnyheter


Först och främst kan alla gnestabor dra en lättnadens suck över att pendeln inte bara blir kvar utan dessutom behåller samma turtäthet som tidigare. Väntetiderna i Södertälje borde egentligen gå att göra något också. Hur som helst tycks i alla fall ett ganska tydligt budskap ha gått fram till Trafikverket och förhoppningsvis en del politiker. Arbetspendlingen är viktig. Den ska inte behöva ge vika för luddiga ideologiska idéer om ännu större konkurrens på spåren. Om även infrastrukturministern förstått, får vi nog aldrig veta p.g.a. risken för ministerstyre.

SNs chefredaktör meddelade igår att man böjt sig för det lokala trycket och beslutat att återinföra gnesta- och trosanyheter på egna sidor. Utmärkt! Det tog bara några dagar på villospår, innan man insåg att de lokala lokalnyheterna är viktiga för upplagan och att lokalprenumeranterna gärna vill hitta dem lätt.

Apropå SN hade man igår på ledarplats rubriken Styren kommer och går, män består med hänsyftning till gubbstyren i många kommuner. Bra att jämlikhetsfrågan lyfts. Men för att visa intresse även för miljöfrågor, skulle SN nästa gång kunna travestera sig själv och sätta rubriken Män kommer och går, styrén består och kanske lägga till – i 20 000 år.

Jag vill ha minskade klyftor – inte större!

Gapet mellan fattiga och rika har inte varit så stort som det är idag sedan 1960-talet.

Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har nästan alla inkomstklasser fått det bättre utom de med de allra lägsta inkomsterna som fått det sämre.

De fattigaste tiondelen av befolkningen har fått knappt 10 procent mindre inkomst medan övriga i samhället fått mer, de flesta över 10 procent mer.

Det är inte en utveckling jag vill se! Vi som redan har ska hjälpa dem som har det svårt.

Läs mer i Riksdag & departement.