Etikettarkiv: jämlikhet

Ekonomer – the Good, the Bad and the Ugly

Postat av

ekonomer

 

Bara två i det här gänget som kan försvara sig i dagens offentliga debatt. Jag skulle dock gissa att majoriteten av dessa ekonomer  skulle vara beredda att ompröva ett och annat i ljuset av dagens verklighet. Men farbröderna var nog inte lätta att tampas med i sina respektive tidsepoker.

Man hade tänkt sig för en och annan gång innan man gick upp i ringen mot dom  här mästarna (kanske med något undantag). En hade definitivt inte backat från sina positioner – Malthus (1766 – 1834). Malthus huvudtes var att befolkningstillväxten är exponentiell medan ökningen i livsmedelsproduktion är aritmetisk. Genom olika former av globala katastrofer i form av epidemier och hungersnöder skulle emellertid en skenande befolkningstillväxten återföras till lägre nivåer.

Alla tidsepoker har sina utmaningar men om herrarna ursäktar så  dristar jag mig ändå att tycka att vår tids utmaning ändå slår det förflutnas. Nu handlar det om den mänskliga civilisationens överlevnad. Så det gäller att inte tappa perspektivet. Man får ta ett par steg tillbaka och några djupa andetag. Sådärja. Nolltillväxt. Låter inte så kul.

Vi får vrida lite på begreppet. Kungen av Bhutans upplägg var inte dumt. Ersätta BNP-begreppet med ett lyckoindex som målvariabel. Ingen dum idé att börja med att specificera målvariabler. Inte fel att addera ett fattigdomsindex, ett inkomst- och förmögenhetsfördelningsindex, ett sysselsättningsindex och ett klimatindex och sedan bygga ekonomiska modeller med utgångspunkt i dessa index.

Dock herrarna får återigen  ursäkta dagens läge skiljer sig från gårdagens, liknar kanske mest ett globalt krigstillstånd. Kanske finns det då inte tid att avvakta finliret med ekonomiska modeller, kanske får de politiska besluten tas i avsaknad av vägledning från nationalekonomisk teori!

Men i och för sig. Med dagens datateknik, simuleringsmodeller osv kan man göra mycket intressanta saker. Om man tittar på sakerna i mikroperspektiv kan man inte undgå att göra några iakttagelser. Det hackas mycket på folk som snackar för mycket. Mindre snack och mera verkstad osv, osv. Man har hört det några gånger. Men egentligen är det just detta som behövs. Folk som kan luta sig tillbaka och tänka, som är kapabla att teoretiskt hantera våra komplexa verkligheter och som är tillräckligt många och tillräckligt väl organiserade för att ta sig an de analytiska utmaningarna.

Men tittar man i lokala, regionala och nationella myndigheter så ser man bara det ena intellektuella fiaskot efter det andra. Samtidigt pumpas det ut akademiker som sedan i många fall kan få hålla på i åratal att söka fåtaliga  tjänster tillsammans med sådär en 700 – 800 medsökanden per befattning. Är det så att inkompetensen och förljugenheten har kommit till makten och att detta är det egentliga miljöhotet?

Tillhör inte dom som vill sätta diagnoser på folk men här ligger en del diagnoser nära till hands.

 

 

Grumliga vatten

Postat av

För att minska fattigdom och utanförskap framför en moderat enligt DN idén att helt enkelt förbjuda ett tydligt tecken på just fattigdom och utanförskap, nämligen tiggeri. Att fördöma tiggeri sägs vara ett recept för att göra en utpekad grupp en tjänst. Vi ska inte stigmatisera de fattiga. Att inte fördöma tiggeri motverkar jämlikhet. Det är hög tid att sätta stopp för denna utveckling, oklart vilken utveckling som avses. Det är alldeles tydligt att förslaget gäller folk från andra länder. Med förslaget vill man åstadkomma ett pilotprojekt som ska sätta stopp för tillströmningen av EU-medborgare, som ägnar sig åt organiserat tiggeri. Typ. Det är svårt att skaka av sig känslan av rasistiska undertoner i resonemanget. Rumäner nämns som ett exempel men det går att gissa, vad man egentligen menar. Det var förresten inte länge sedan polisen åberopade en uråldrig, obsolet lag för att på ett olagligt sätt skicka ut romer från landet, med stöd av migrationsministern. Och vad opinionssiffror har med det här nya förslaget att göra, kan man också gissa.

Framtiden är gemensam

Postat av

Som tidigare miljöpartist ligger gröna frågor mig varmt om hjärtat. Jag har exempelvis lyft behovet av en generaliserad ekologism. Som socialdemokrat ser jag ekosystemen och klimatet bland våra viktigaste utmaningar.

Som ett inlägg i debatten efter det för Socialdemokraterna historiskt sett katastrofala valet 2010 – resultatet blev det sämsta sedan första världskrigets utbrott – vände sig tidigare miljöministern Lena Sommestad på DN Debatt mot partiledarkandidaten Thomas Östros idéer om inriktning för partiet. (Jag sympatiserade med Sommestad, och först när det stod klart att Östros inte skulle bli partiledare efter Mona Sahlin kände jag mig redo att bli medlem i partiet.)

I sin replik avslutar Sommestad med ett citat från Olof Palmes öppningstal på FN:s miljökonferens i Stockholm 1972, som hon menar fångar socialdemokratins tidlösa värderingar.

När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.

Lena Sommestad, socialdemokratisk miljöminister 2002-2006, professor i ekonomisk historia och förbundsordförande för S-kvinnor sedan 2011.

Även om man ska akta sig för att föra Palme till något slags Jesusgestalt, så tycker jag att det här på ett ganska bra sätt fångar vad som skulle vara en specifikt socialdemokratisk ingång till miljö- och klimatpolitik. Det förhållningssättet tycks prägla den nya föreningen Forum Egalia, som lanserades med två seminarier på Socialistiskt Forum (där jag hade tillfälle att gå och lyssna på det första).

Två av föreningens styrelseledamöter – ordförande Mattias Vepsä, tidigare förbundssekreterare för SSU, samt Sara Karlsson, som sitter i riksdagen för Socialdemokraterna – har skrivit ett par debattartiklar som är intressanta att läsa. Den första publicerades på TV4:s Politikerbloggen samma dag som Socialistiskt Forum ägde rum.

Grundpoängen är att marknadskrafter och enskildas engagemang inte räcker till för att hantera klimatförändringarna och andra miljöutmaningar, utan att det krävs politik. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik ökar klyftorna i samhället, och med minskad social sammanhållning är det svårt att genomföra nödvändiga förändringar i samhällsekonomin. Miljöpartiets höga målsättningar fastnar tyvärr i tilltron till individuella lösningar, menar Vepsä och Karlsson. De flesta viktiga miljöreformer i Sverige har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Göran Persson lanserade idén om det gröna folkhemmet, och det var mer än bara ord, men när samarbetet med Miljöpartiet inleddes hamnade den egna gröna politikutvecklingen på sparlåga. Det är därför nu dags att ta fram ett klimatpolitiskt ramverk (något som partistyrelsen tydligen ska presentera inför partikongressen i vår, och som i denna korta beskrivning för tankarna till Miljöpartiets förslag).

Jämlikhet och hållbarhet

Den andra debattartikeln publicerades i Folkbladet Västerbotten (där Fredrik Jansson numera är politisk chefredaktör), ett par dagar före jul. Mycket av innehållet återkommer från den tidigare artikeln, men Vepsä och Karlsson konkretiserar med lite referenser till Klimatpolitik och full sysselsättning (2011), en rapport som Sommestad skrivit för Arbetarrörelsens tankesmedja. Visserligen ger rapporten inte särskilt många sidor för pengarna (ca 40 sidor för 125 kr), men den är mycket läsvärd och tankeväckande. Mer om det lite längre ned.

Nu senast skrev Vepsä en artikel på Dagens Arena tillsammans med Anders Österberg, en annan ledamot i föreningens styrelse (de båda har i samma forum tidigare debatterat vinster i välfärden), där de utvecklade synen på jämlikhet och hållbarhet.1 De tar åter upp hur en lång dominans av marknadsorienterade idéer gjort samhälleliga utmaningar till privata problem, lite som jag varit inne på tidigare. Ett uttryck för detta är hur offentliga investeringar legat stilla sedan åttiotalet, medan den privata skuldsättningen ökat. Den ekonomiska politiken måste, menar Vepsä och Österberg, rikta om sitt fokus från ökad privat konsumtion och kortsiktig tillväxt till ökade offentliga investeringar. (Jag har tidigare lyft behovet av en ökad investeringstakt.)

Mer konkret ställer Vepsä och Österberg två krav:

  • Kampen för full sysselsättning måste ses som ett samhällsbyggnadsprojekt. Jag antar att de här är ute efter offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och utbildning, men det nämner de inte. Däremot sägs att frågor som arbetstid och arbetsmiljö måste upp på dagordningen. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.
  • Klimatförändringarna utmanar de strukturer för produktion och konsumtion som under det senaste seklet inneburit välstånd och frigörelse för många miljoner. Socialdemokratin måste ta initiativet för att på demokratisk väg ändra dessa strukturer. Jag kan tänka mig att den offentliga konsumtionen – läs skattefinansierade välfärdstjänster som vård, skola och omsorg – måste öka på den privata konsumtionens bekostnad. (Som jag varit inne på skulle det vara klimatsmart.)

Det känns som att den här diskussionen bara börjat. Men det känns spännande! Jag börjar ana konturerna av ett ekonomiskt-politiskt program för hållbar utveckling.

Marknadsliberalism och hållbarhet

Jag nämnde tidigare Lena Sommestads rapport Klimatpolitik och full sysselsättning (2011), och jag vill här ganska kort ta upp en del av resonemangen i den. Sommestad har i olika sammanhang, bland annat på sin blogg, fört fram nya idéer om samhällsekonomin som kopplar ihop ekologin med ekonomin och det sociala. Likt diskussionen om en ”Green New Deal” som jag berört.

Lena Sommestads rapport Klimatpolitik och full sysselsättning (2011).

Sommestad anknyter inledningsvis till begreppet hållbar utveckling, lanserat av Gro Harlem Brundtlands FN-kommission 1987 och ursprungligen utvecklat av miljövetaren Lester Brown, och hur det går stick i stäv med – och skulle kunna undergräva – de dominerande marknadsliberala idéerna. Även om hållbar utveckling ofta förstås av organisationer som EU och OECD som ren miljöpolitik, så finns i grunden en insikt om vikten av att värna kollektiva nyttigheter som social tillit, hälsa och kunskap. Brundtland menade att diskussionen aldrig kan reduceras till att enbart handla om fysiska resurser som atmosfären eller den biologiska mångfalden. Rapporten tar också upp Nicholas Sterns kritik mot den kortsiktighet som präglar dagens ekonomisk-politiska modeller. Om framtiden skulle värderas högre än den gör i dag, visar det sig att det är långsiktigt lönsamt att kraftfullt bekämpa klimatförändringarna.2

De marknadsliberala idéerna präglar också Kyotoprotokollet, den internationella överenskommelse som binder de flesta av världens länder att minska utsläppen av växthusgaser med minst 5,2 procent från 1990 års nivå till 2012. En rad länder har lyckats sänka sina utsläpp, om än inte tillräckligt, medan Sverige ansetts ha nått sitt mål – om man inte räknar in svenskars internationella flygresor och de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder.3

De problem Sommestad pekar på är emellertid av en annan karaktär. Det system för utsläppshandel som EU-länderna infört sinsemellan inom ramen för Kyotoprotokollet bygger på att man utnyttjar marknadsmekanismer för att se till att utsläppen ska minska där kostnaden är lägst. Principen att minimera kostnaderna för utsläppsreduktion undergräver drivkrafterna för teknikutveckling och nyinvestering. Särskilt tydligt blev det i samband med finanskrisen 2008, när investeringar för grön omställning var särskilt behövliga och priset på utsläppsrätter istället föll. Systemet har i kombination med en avreglerad elmarknad möjliggjort övervinster för energibolagen, då marknadsprissättningen i Nordeuropa gör att priset på el ligger långt över produktionskostnaden.4

Ekonomisk politik för hållbar utveckling

Jag skulle vilja lägga till ett förslag för Kyotoprotokollets efterträdare, som nu är tänkt att börja gälla från och med år 2020. Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet och tidigare föreståndare för lärosätets Centrum för klimatpolitisk forskning, har förespråkat att man bör överge handeln med utsläppsrätter för att istället upprätta ett avtal mellan världens länder med investeringsmål satta i relation till BNP per capita. Till det bör man knyta fonder för tekniköverföring till fattiga länder. Att investera i energieffektivisering och förnybar energi ses inte bara som en utgift. Exempelvis gör Kina redan stora sådana investeringar eftersom de ser att det skapar affärsmöjligheter och ekonomisk utveckling. Den internationella fackliga samorganisationen IFS har i en rapport som utgår från tolv olika länder visat att investeringar på 2 procent av BNP i ett näringsliv med starkare miljöinriktning och schystare arbetsliv kan skapa 48 miljoner nya arbetstillfällen.

Gunnar Myrdal (1898-1987), ledande ekonom och socialdemokratiskt statsråd, lanserade idén om produktiv välfärd.

Sommestad hänvisar också till forskning som visar att långsiktig ekonomisk utveckling skapas genom investeringar i utbildning och hälsa, något som är en intressant koppling till Gunnar Myrdals idéer om produktiv socialpolitik. BNP-måttet är en alltför snäv indikator på ett lands ekonomiska utveckling, och så mycket som 80 procent av ett lands välstånd kan bestå av humankapital.5 I en rapport från 2009 skriver bland andra nobelpristagarna i ekonomi Amartya Sen och Joseph Stiglitz att det behövs beräkningar som tar hänsyn till förslitning och förstörelse av humankapital och naturkapital.6 Också ekonomiska aktiviteter utanför marknaden, som barnomsorg och hushållsarbete, är av intresse för att få en mer relevant bild av ett lands välstånd. Det är gravt missvisande att peka ut den offentliga välfärden som en tärande sektor och enbart det privata näringslivet som närande.

En generell välfärdspolitik, där finansieringen genom skatt tas ut efter förmåga och tjänsterna fördelas efter behov, har fördelen att den ökar jämlikheten i ett land. Sommestad pekar i sin rapport på sambandet mellan en hög grad av jämlikhet och en framgångsrik miljöpolitik. Den direkta anledningen kan vara att det i länder med stor ojämlikhet är svårt att höja miljöskatter och miljöavgifter för de sämst ställda, enligt principen att den som förorenar ska betala. Prishöjningar på exempelvis el, värme och bensin kan vara mycket tunga att bära för hushåll med låg inkomst. I Storbritannien är beskattning av fossil uppvärmning inte möjlig eftersom miljontals hushåll är så fattiga att de inte kan betala sina värmeräkningar ens när dessa är obeskattade. Istället för att driva fram en grön omställning måste den brittiska regeringen subventionera fossilbränslet för fattigare hushåll. Vikten av en politik som skapar synergier mellan ökad jämlikhet och en mer offensiv grön omställning talar emot idéer liknande den som bland andra Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund dryftat om att växla miljöskatter och miljöavgifter mot en plattare (mindre progressiv) inkomstbeskattning. Bolund menar att eftersom det ändå är så att höginkomsttagare belastar miljön mer än vad låginkomsttagare gör, så uppnår man en progressivitet i den totala beskattningen av individer genom höjda miljöskatter och miljöavgifter även om man skulle ta bort progressiviteten i inkomstbeskattningen.

Statliga Vattenfall har av vinstintresse bland annat investerat i tyska kolkraftverk. Där har utsläppen långtifrån minskat.

Sommestad förespråkar att socialdemokratin inte ska luta sig tillbaka till att politikens uppgift är att sätta upp spelregler för marknaden och skapa ekonomiska incitament genom exempelvis beskattning eller handel med utsläppsrätter. Istället måste man använda sig av den kommunala verksamheten och det statliga ägandet av bolag på ett mer aktivt sätt. Statliga Vattenfalls Nuon-affär och äventyr med den tyska kolkraften är blott alltför tydliga exempel på hur det sistnämnda inte fungerat optimalt. Gamla Vattenfallsverket kunde arbeta tillsammans med dåtidens Asea för att stärka industrins forskning och utveckling, och det skapade exportframgångar långt mer imponerande än vad dagens så kallade kluster och triple helix-modeller lyckats åstadkomma. Dagens konkurrensregler omöjliggör en så nära samverkan, men det betyder inte att staten måste abdikera helt. Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter har, på forskningsunderlag från Karl Palmås, drivit att Vattenfall ombildas till ett så kallat allmänintressebolag. Bland annat innebär det ett annat slags styrmodell, och att vinsten investeras i ekologisk omställning.

I rapporten diskuteras även Göran Perssons vision om det gröna folkhemmet, en satsning som särskilt fram till 2002 var mycket framgångsrikt. En del utrymme ges också till miljöföretagens villkor och Swentec, en delegation under näringsdepartementet som verkade 2005-2010 och då hade en samordnande roll för svensk miljöteknik. Dessa saker skulle jag vilja återkomma till. Överhuvudtaget tror jag att vi får all anledning att fortsätta den här diskussionen under våren. Det finns ju flera spår här som var och ett skulle vara intressant att utveckla.

För övrigt…

…kan jag varmt rekommendera Lars Ingelstams artikel ”Överflödets politiska ekonomi”, från senaste numret av Tiden. I sak är namn som Galbraith och Baumol redan bekanta, men det kloka resonemanget ger en del tankeställare. Apropå den sistnämnde ställer Johannes Forssberg med en krönika i Fokus den grundfråga som kommit bort i debatten om vinster i välfärden: Hur mycket vi ska satsa på välfärd och varifrån ska de hundratals miljarderna tas?

…är det ju kul att flera partidistrikt och arbetarekommuner (av de få) som svarat på förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram vill se de gröna perspektiven framträda tydligare. (Min egen partiförening, Tjänstemännens socialdemokratiska förening, poängterade också detta i det svar vi skickade in.) Men det är väldigt få som lämnat remiss (mitt eget partidistrikt hör till dem som inte svarat). Inte minst med anledning av detta delar jag uppfattningen hos Fredrik Jansson på Folkbladet Västerbotten och Tommy Svensson på Arbetarrörelsens tankesmedja att processen med att ta fram ett nytt partiprogram måste få ta längre tid. Jag ser ingen anledning till att det måste tas på partikongressen i vår. Hellre då på en extrakongress 2015.

…vill jag rekommendera ett par rapporter på temat hållbar utveckling och grön omställning. Arbetarrörelsens tankesmedja har gjort försök att blåsa liv i Göran Perssons gamla idé om det gröna folkhemmet. Förutom Lena Sommestads rapport om klimatpolitik lät man Mats Engström skriva rapporten Ett grönt folkhem för 2010-talet (pdf, 2011). I samband med publiceringen skrev kanslichefen Ove Andersson på Dagens Arenas debattsida: ”Dags att blåsa liv i visionen om det gröna folkhemmet”. IF Metall, industriarbetarförbundet som fram tills för ett år sedan leddes av Stefan Löfven, tog för några år sedan fram rapporten Hotet mot miljön: Industrin – en del av lösningen (pdf, 2009). Där betonas industrins roll i den gröna omställningen, och man pekar på möjligheter att snabbt ställa om till mer hållbar verksamhet. Rapporten lyfter fram betydelsen av investeringar i forskning, utveckling och kommersialisering av ny teknik, samt av en samordnad reglering av utsläpp.

…är jag glad för partistyrelsens förslag till kongressen om framtidens förskola: allmän förskola från två års ålder, högre kvalitet i förskolan, öppna upp förskolan för alla barn. Tidigare har Anders Nilsson, stadssekreterare för Socialdemokraterna i Göteborg, argumenterat för allmän förskola med rätt till full vistelsetid för alla barn (även barn till socialbidragstagare och arbetslösa) med viktad resursfördelning efter socioekonomiska kriterier. Han grundar sig på välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen, som i en forskningssammanställning visar att skolans möjlighet att i efterhand kompensera för bristande kognitiv stimulans under tidiga levnadsår är mycket begränsad. Särskilt bland barn till lågutbildade fäder finns det ett samband mellan kunskapsresultaten i 15-årsåldern och huruvida de tagit del av den offentliga barnomsorgen. Höstens partidistriktskongress, där jag medverkade som ombud, skickar en väldigt bra motion om social investeringsstrategi till den stora partikongressen i vår. Det här handlar verkligen om att investera för framtiden.

Inkommande söktermer

  • miljön i framtiden
  • hot mot miljön i framtiden
  • citat om miljön i framtiden
  • i framtiden miljö
  • hot mot vår miljö i framtiden
  • hot miljö framtiden
  • framtiden citat
  • framtid miljö citat
  • ekologism samhällsekonomi
  • den sociala miljön i framtiden

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Mattias Vepsä och Anders Österberg anknyter till debatten om en portalparagraf i Socialdemokraternas strategi inför valet 2014, där jobben ska prioriteras före allt annat, men det är något av ett sidospår i det här sammanhanget. Sara Karlsson skrev ett inlägg på Tidens blogg, varpå Johan Sjölander replikerade. Även Fredrik Janssons ledare i Folkbladet Västerbotten är mycket läsvärd.
  2. Nicholas Sterns rapport (som finns i sammanfattning hos Naturvårdsverket, som pdf) utgår från värsta tänkbara konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, ökenutbredning, orkaner, svält, väpnade konflikter om allt knappare resurser, klimatflyktingar, etc. Rapporten uppskattar att kostnaden för en ökning av den globala medeltemperaturen på 5 grader fram till år 2100 skulle uppgå till 5-20 procent av världens samlade BNP. Däremot uppskattas kostnaderna för att bromsa de skenande utsläppen av växthusgas till bara 1 procent av den samlade BNP fram till år 2050.
  3. Beräkningar från Naturvårdsverket visade 2007 att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006). Dessvärre hade beräkningarna inte tagit hänsyn till vare sig svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. Varor producerade i Kina räknas till Kinas utsläppskonto, för att ta ett exempel. Enbart svenskarnas semesterresande med flyg orsakar ca 4 miljoner ton utsläpp per år, enligt uppskattningar gjorda av Rese- och Turistdatabasen, TDB. Det kan tilläggas att svenskar flyger i snitt cirka 300 mil per år, sex gånger mer än det globala genomsnittet. När Naturvårdsverket räknat in importen i utsläppen steg det svenska genomsnittet från ca 6 till minst 10 ton koldioxid per person och år. Naturvårdsverket, Konsumtionens klimatpåverkan, november 2008, pdf. Siffran stiger till 11,5 ton om man räknar in flygresor med mellanlandningar i utlandet och den regnskogsavverkan som importen av nötkött från Brasilien och palmolja från Malaysia orsakar. Taket för en globalt långsiktigt hållbar nivå ligger i intervallet 0,7-1,5 ton.
  4. Vidare har de ”flexibla mekanismer” – CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation) – som finns i Kyotoprotokollets handel med utsläppsrätter gjort att industriländer kunnat köpa sig fria från utsläppsminskningar på hemmaplan, genom att till en lägre kostnad istället finansiera utsläppsminskningar i utvecklingsländer. Det riskerar att undergräva förtroendet för industriländernas ambitioner i klimatfrågan och försvagar drivkrafterna för forskning och innovation, eftersom billiga och enkla tekniklösningar premieras framför utveckling vid teknikfronten.
  5. BNP är dock inte något mått på välfärd, även om det förstås kan finnas en koppling – åt ena och/eller andra hållet – mellan den ekonomiska utvecklingen och nivån på välfärd i ett land. Det förekommer i debatten en viss begreppsförvirring.
  6. Joseph E Stiglitz, Amartya Sen & Jean-Paul Fitoussi, Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress, 2009.

Blockpolitik kan de andra hålla på med

Postat av
Per Garthon fyller i dagarna 70 år och harangeras i olika miljöpolitiska sammanhang. Garthon startade MP, kan man säga och han har stöttat partiet förtjänstfullt i mer än 30 år. Från början vara han folkpartist men det är preskriberat nu. Det är rätt ont om politiker som tar sin uppgift på samma allvar som Garthon. MPs uppgift att driva miljöfrågor av olika slag och rang, i debatt och parlament är självklar, liksom på senare år klimatfrågan och motsättningen mellan ekonomisk tillväxt och ekologi. MPs profil när det gäller fredsfrågor och jämlikhet är också tydlig. Från början sade man, inte minst Garthon, att MPs insatser ska göras utan sneglande på blockpolitiken. Under åren har det varit lite si och så med den saken och någon gång har närheten till köttgrytorna (ministerposter) tagit överhand. Det är inte självklart, hur analysen av cirkelresonemanget om politik och makt ser ut. För att utöva inflytande måste man ha makt, för makt behövs röster, för röster behövs populism, för regeringsmakt behövs koalitioner för koalitioner behövs kompromisser o.s.v. jämfört med att de egna politiska målen bär av sig själva. För min egen del är både det uttalat gröna och självständigheten gentemot det röda och blå en viktig del av MP.

Ännu ett år till handlingarna

Postat av

Så har ytterligare ett år passerat. I vanlig ordning vill jag summera inläggen här, och jag kan konstatera att bloggen haft en ovanligt tydlig ideologisk profil under året. Mycket har burit socialdemokratisk prägel.

Särskilt påtagligt var detta under första halvåret 2012, då praktiskt taget alla texter skrevs för min partiförening Tjänstemännens socialdemokratiska förening. Jag la ner det projektet framför allt för att jag blev så trött på mig själv. Fast det är lustigt: För några år sedan jag svårt att motivera mitt bloggande för att jag inte såg någon röd tråd i det. På sistone har snarare motsatsen varit problemet. Det är väl bara att inse att det som kommer ut kan vara spretigt eller enformigt – oftast är det nog någonting mitt i mellan – men det viktiga är att själva skrivandet som en prövande process känns meningsfullt. Och det gör det, för det mesta. Omkring 2007-2008 blev det oftast mycket diskussion i kommentarsfältet efter blogginläggen. Med intåget av främst Facebook och Twitter har det försvunnit nästan helt. Det beklagar jag.

En strävande pragmatism

Den av texterna från 2012 som jag tror jag är mest nöjd med skrevs ganska snabbt, efter att jag sett dokumentären om Olof Palme. Där ville jag göra främst två poänger, och jag tror att båda är lika viktiga. Den ena anknyter till socialdemokratins pragmatism. Det handlar om att vi måste ta till oss att Alliansen under sex år vid makten förändrat den sociala verkligheten genom sina politiska reformer. Vi kan inte gå till val på återställare – avskaffandet av Rut-, Rot- och jobbskatteavdrag – bara för att de är ideologiskt rätt. Vi måste ha en mer långsiktig strategi. (Vid årets början gjorde jag en tillbakablick där jag konstaterade att tiden i Vägval Vänster bland annat lärde mig vikten av att kompromissa med verkligheten. Det ska inte förväxlas med triangulering.) Den andra poängen handlar om en iakttagelse jag gjorde från Palmedokumentären (och av Henrik Berggrens biografi), vilken enorm framtidstro som en gång genomsyrade socialdemokratin men som nu tycks så fjärran. Jag tror att vi måste återvinna framtidstron – utan att blunda för utmaningarna.

Efter en stormig höst med Håkan Juholt som partiledare skrev jag för partiföreningens webbplats en text om att den politiska idéutvecklingen i ett parti inte kan vara avhängigt partiledaren. Detta mot bakgrund av den livskraftiga eftervalsdebatt som lockade mig att gå med i partiet (efter att jag på andra vägar börjat känna mig allt mer befryndad med socialdemokratin), men som tystnade när väl en ny partiledare var på plats (och i viss mån på grund av att Kriskommissionen lagt fram sina slutsatser).

Under hösten började jag skriva på min politiska bekännelse, ett slags reflektioner kring de personliga erfarenheter som präglat min ideologiska utveckling. Detta bland annat för att undvika falska anspråk på objektivitet. Från min klassbakgrund bland arbetare i en liten bruksort i Värmland kan jag känna stor tacksamhet över den socialdemokratiska utbildningspolitik som varit en kraftfull utjämnare av livschanser. Denna jämlikhetsnorm är – tillsammans med bejakandet av strukturomvandling som samhällsförändrande kraft, samt byggandet av en dubbelmaktsstruktur där demokratin kan få liv – en huvudsaklig beståndsdel i socialdemokratins ideologiska kärna.

Att lära av historien

På min partiförenings webbplats skrev jag några krönikor som bäst kan karaktäriseras som politisk-ekonomisk historia. Den första handlar om socialdemokratins utveckling under 1900-talet – från Per Albins folkhemstal till Göran Perssons vision om gröna folkhemmet. Varje kris har övervunnits genom att man tagit fram ett övergripande reformprogram, och jag menar att det är hög tid för ett sådant nu. Just gröna folkhemmet kan vara den samlande idén.

Bretton Woods Monetary Conference

Bretton Woods är den plats i USA där man 1944 beslutade att reglera det globala finanskapitalet.

Den andra krönikan skrev jag efter att ha lyssnat på ett föredrag av Lena Sommestad om eurokrisen, arrangerat av S-studenter på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Det handlade mycket om den gamla guldmyntfoten, Bretton Woods-avtalet och den liberala normpolitiken. I kölvattnet av finanskrisen 2008 funderade jag på om det inte är dags för en ny sådan ekonomisk-politisk regim. Det är tydligt att det globala finanskapitalet måste regleras åter, för den reala ekonomins utveckling och välfärdens fortlevnad.

Den sista av de tre tar utgång från diskussionen om ekonomisk tillväxt och om huruvida denna är förenlig med ekologisk hållbarhet. Det historiska exemplet används med hur Erlander och Palme talade om ”förväntningarnas växande missnöje” och genom ökad offentlig konsumtion styra om den stigande köpkraften så att den inte skulle leda till ekonomisk överhettning. Utmaningen i dag handlar inte om hur vi ska få ned tillväxten, som en del gröna vill hävda, utan den handlar om hur vi bygger ett samhälle som klarar av att tillgodose människors behov vid en relativt låg nivå av ekonomisk tillväxt. Även i framtiden handlar det om att bygga samhällsinstitutioner som främjar solidaritet och social tillit.

Gemenskapen och det gemensamma

Utifrån ett nummer av Liberal debatt som hade tema socialdemokrati skrev jag bland annat om den offentliga sektorn, och om hur Gustav Möller såg välfärdstjänster som socialisering av en del av tjänstesektorn. Men framför allt skrev jag om Blue Labour som ett försök att hantera kommunitära strömningar som finns i dag precis som de gjorde på tjugotalet när socialdemokratin sökte sin väg. Och jag menar att det är ett missriktat försök, men ett svar på ett angeläget dilemma.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaums läsningar av främst Aristoteles förtjänar mer diskussion.

Då vill jag hellre se en moralfilosofisk vändning i diskussionen om den socialdemokratiska idéutvecklingen. Den nyliberala offensiven, från Margaret Thatcher och framåt, grundade sig i människosyn mer än något annat. Utifrån en viss syn på vad människan är har institutioner omformats för att få människor att agera på vissa sätt. Vi socialdemokrater behöver återvända till frågan om människosyn. Med utgång från den kan vi se hur institutioner kan reformeras för att nyttja strukturomvandlingen för våra värderingar.

Jag skrev också ett par inlägg med anknytning till franska respektive amerikanska revolutionen som kan vara relevanta i sammanhanget. Den förra om hur socialdemokratin fört vidare revolutionens krav på representation, och hur den sett att medborgarnas deltagande i samhällsstyret förutsätter att grundläggande materiella behov är tillgodosedda. Som Aristoteles sade kräver medborgerligt engagemang vissa arkitektoniska funktioner i samhället. Hos samhällsvetare som Martha Nussbaum och Gösta Esping-Andersen finner vi stöd för tesen att en socialdemokratisk välfärdsregim skulle vara mest framgångsrik i att tjäna detta syfte.

Det senare inlägget, med anknytning till amerikanska revolutionen, tar upp Thomas Jeffersons tänkande. Jag är av uppfattningen att den republikanska idétraditionen, som jag inte kan se dagens GOP som någon god representant för, är oförtjänt bortglömd – för att inte säga inte uppmärksammad alls – på vår sida av Atlanten. Jag tror att det skulle ge särskilt socialdemokratin en hel del att utforska det tänkandet, vid sidan av socialismen som liberalismen.

Strukturomvandlingens utmaningar

Under sensommaren läste jag färdigt Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok Reformismens möjligheter (2008), och jag delade med mig av mina reflektioner kring vad de skriver om hur den senaste vågen av strukturomvandling – sedan nittiotalskrisen – skapat nya mönster av utsortering från arbetsmarknaden och förändrade villkor för tjänstemännen bland löntagare. Jag menar att Socialdemokraterna måste utforma en politik som svarar på båda dessa problem.

Ernst Wigforss

Ernst Wigforss skrev till valet 1932 pamfletten ”Har vi råd att arbeta?”

På min partiförenings webbplats förde jag ett resonemang om politik för full sysselsättning som fick delas upp på två krönikor. I den första kritiserade jag regeringens jobbpolitik och påpekade att avgörande för framgång är en förmåga till strukturanalys, att kunna bedöma det marknadsdrivna omvandlingstryck som präglar samhället och att kunna utnyttja dess dynamik på ett sätt som bär fram de socialdemokratiska jämlikhets- och demokrativärderingarna. I den andra förde jag fram några förslag (jag tänkte återkomma med fler) på hur en politik för ökad inflationstakt i näringslivet, samt mål för offentliga investeringar, kan vara en väg till att pressa ned arbetslösheten och att bygga en stark ekonomi. Dessa idéer återkom jag i viss mån till – och vidareutvecklade dem – när jag mot sommarens slut resonerade lite kring den stomme till reformprogram som Stefan Löfven presenterat på första maj och i Almedalen.

Från eurokris till gentrifiering

Jag lade under året också ut några texter som är lite svårare att placera in i något fack, men som jag ändå tycker förtjänar att lyftas fram. En lyfte fram ett förslag om clearingunion som John Maynard Keynes kom med till Bretton Woods, men vill använda det på europeisk nivå för att komma till rätta med de stora obalanserna i euroområdet. En annan är egentligen en äldre text med ett strukturellt grepp om hur Piratpartiet respektive de sju riksdagspartierna (skrevs 2009) hanterar sociala medier. Den tredje tar upp diskussionen om gentrifiering, vad det är för ett slags problem och vad som bör göras.

Spaning om det kommande året

Det brukar alltid vara intressant (för mig) att titta tillbaka på spekulationer från föregående årskrönika om vad året skulle komma att bjuda på. Det har inte varit så ofta dessa visat sig förverkligas. För ett år sedan trodde jag att jag kanske skulle skriva mer från läsandet av Per Gahrtons Vad vill de gröna? (1988) och Anthony Giddens Tredje vägen (1998), samt någonting utifrån Alf Hornborgs essäsamling Myten om maskinen (2011). Det har inte blivit av. Däremot utvecklade jag i viss mån mina tankar om socialdemokratins baksidor. Böcker av kärleksfulla kritiker som Yvonne Hirdman och Olle Sahlström har jag inte läst, inte heller av sådana som Hayek, Popper och Schumpeter. Allt detta kvarstår till 2013, och somligt känns fortfarande relevant.

I början av sommaren skrotade jag mitt projekt att skriva en bok om grön ideologi. I gengäld berättade jag nu i december om att jag istället håller på att redigera ihop allehanda inlägg från bloggen till en essäsamling om socialdemokrati. Som jag sade kommer det här inte att märkas så mycket på bloggen under 2013, eftersom det till största delen rör sig om redan befintliga texter som i viss mån ska anpassas och kompletteras. Men här och där finns det lite större luckor i resonemangen. Framför allt gäller det en essä om klimatfrågan och ekologins utmaningar – där jag visserligen skrivit en hel del (framför allt för några år sedan), men där resonemanget dels behöver knytas ihop bättre, dels giftas ihop med socialdemokratisk ideologi och praktik.

Annars listade jag i början av hösten några utmaningar som det känns väldigt relevant att utforska. Med reservation för att det mest spännande är att gå dit inspirationen tar en, kan de följande fyra gärna få bli några teman för 2013 års bloggande.

1. En öppen värld

Människors längtan efter bättre livsvillkor måste ses som en stark drivkraft för positiv samhällsekonomisk utveckling. Ökad migration är inget hot mot det goda samhället, utan en av dess förutsättningar. Det kräver en fördjupad diskussion om medborgarskapet i dess civila, politiska och sociala aspekter. Till kategorin hör också försvars- och säkerhetspolitiken, där förändringar genomförts utan bredare debatt för att möta förändrade omständigheter, liksom handels- och biståndspolitik. Tjugo år efter kalla krigets slut börjar också Washington Consensus att släppa sitt grepp.

2. En livskraftig miljö

Klimatförändringarna, Peak Oil och minskad biologisk mångfald reser allvarliga tvivel kring hållbarheten hos vår industriella samhällsmodell. Produktionen blir ständigt mer effektiv, men när den privata konsumtionen av varor stiger i än högre takt ökar också resursförbrukningen och utsläppen mer än vad jorden klarar av att återhämta sig från. Vi behöver utveckla ett nytt synsätt att bygga politiken på – men en romantiserad bild av naturen är inte vägen fram. Bortom den meningslösa uppdelningen mellan kultur och natur måste politikens utgångspunkt vara ett ekologiskt bärkraftigt samhälle.

3. En fördjupad demokrati

Utvecklingen mot ökad övervakning genom sådant som FRA-lagen och datalagringsdirektivet, för att inte tala om inskränkningar i och kränkningar av mänskliga rättigheter till följd av kriget mot terrorismen, är en väg bort från ett samhälle byggt på tillit. När det är tydligt att stora samhällsutmaningar kräver ökat demokratiskt deltagande är den växande misstron, till följd också av ökad ojämlikhet och av nedskärningar till följd av ekonomiska kriser, ett hot mot de gynnsamma levnadsförhållanden som varit rådande i de västerländska demokratierna under decennier. Den utvecklingen måste vändas.

4. En frihet i levnadsval

Under 1960-talet, som följd av ökad välfärd, accelererade utvecklingen mot större individuellt självbestämmande och frigörelse från traditionella auktoriteter. Det är en utveckling ska bejakas, och med en politik som ökar människors livschanser behöver den inte vara något hot mot social sammanhållning och tillit. Politiken ska försöka se till att människor kan skaffa sig de förmågor som krävs för ett gott mänskligt liv, men den ska inte avgöra vad som är ett gott liv. Politiken ska sträva efter en fredlig samexistens mellan olika sätt att leva, inte främja vissa livsval framför andra.

Årets lästa böcker

BokhögUnder 2012 har jag läst en del, främst om socialdemokrati. (Skönlitteratur har jag inte tagit upp här, ej heller rapporter, tidskrifter och dylikt.)

Under sommaren läste jag Jenny Anderssons När framtiden redan hänt (2009), Göran Greiders Ingen kommer undan Olof Palme (2011) och Carl Hamiltons S-koden (2012). I oktober hade jag läst Tony Judts Illa far landet (2011), antologin Den grå vågen (red. Katrine Kielos, 2009) samt Anders Nilssons och Örjan Nyströms Reformismens möjligheter (2008). En månad senare kunde Kjell-Olof Feldts En kritisk betraktelse (2012) och Christer Isakssons Den nya vänstern (2010) läggas till listan. Sedan dess har jag även läst Stefan Carléns och Christer Perssons debattskrift Åter till full sysselsättning (2012) samt Wolfgang Streek Den demokratiska kapitalismens nederlag (2012), egentligen ett specialnummer av Tiden som innehåller ytterligare några texter.

Om jag lyckas hinna läsa lika mycket under 2013, genomsnittligt nästan en bok i månaden, blir jag nöjd. På listan över böcker att läsa (som jag redan påbörjat) står Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten (1926), Sten O Karlssons Det intelligenta samhället (2001), samt Nilssons och Nyströms Den sociala demokratins andra århundrade? (2005) och Jämlikhetsnormen (2012).

Och så lite siffror

Avslutningsvis kan det konstateras att 2012 års blogginlägg blev 23 till antalet. Det är bara något fler än bottenåret 2009 (17 inlägg), långt ifrån rekordåren 2007 (94 inlägg) och 2008 (81 inlägg), och det är en bit under de två senaste åren (35 inlägg för 2010 och 30 inlägg för 2011). Samtidigt skulle jag gissa att om man ser till den rena textmängden, så tror jag att åren 2010-2012 ligger väl i nivå med 2007-2008. Jag tror att jag lyckats höja kvaliteten på texterna med tiden.

Inkommande söktermer

  • kommunitära strömningar

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kyligt i snålblåsten

Postat av
De iskalla ultrahögervindarna, blåser hårt på många håll. Ungern, Danmark, Holland är bara exempel. I Sverige har näthatet börjat nå förfärliga proportioner och var tionde svensk är beredd att rösta på ett parti med nazistisk bakgrund. Ökande klyftor mellan olika samhällsgrupper, arbetslöshet, ekonomisk oro skapar elände och är grogrund för våld, övergrepp och fascism. Aggressioner får bränsle, särskilt bland män, och särskilt bland yngre män. Utan pengar, jobb och kunskap drar man ut för att försvara det man anser att man har rätt till, med vilka medel som helst. Rasistiska idéer frodas. Man trampar över linjerna, man blir fartblind. Lite sprit eller andra droger till det och katastrofer inträffar. Bakom gaphalsarna finns mer beräknande personer, som vill använda sig av den här sörjan för att skaffa sig inflytande och förmåner. Det finns alltid folk i kulisserna som hejar på och väntar på tillfällen. Det är dem man ska se upp med.

Rysliga nyheter

Postat av
Malta som just fått en EU-kommissionär sparkad p.g.a. av påstådd inblandning i mutaffärer, har föreslagit en ersättare, som enligt vissa upprörda EU-parlamentariker är homofob, abortmotståndare, motståndare mot lika rätt för kvinnor, motståndare till rätt till skilsmässa o.s.v. Borg, som han heter, men det är en annan Borg, vill inte svara på några frågor från parlamentet om sin inställning men har lovat att följa EU-fördragen. Utmärkt! Det vore ingen vidare början på ett kommissionärsuppdrag att förklara att man inte tänker följa spelreglerna. Som minister i Malta lär han ha haft sina egna spelregler, inte minst när det gäller flyktingar. Borg ska nu bli ansvarig för hela Europas folkhälsa. Man ryser.

En annan nyhet att rysa över är att man räknat ut att världens olje- och fossilindustri subventioneras med 3500 miljarder om året, vilket är sex gånger mer än vad förnybara bränslen subventioneras med och vilket är 30 % mer än föregående år. Ett mycket bra sätt att fördröja en övergång till förnybara energikällor, något alla inser är nödvändigt. Man kan fundera över, vilka som berikar sig på dessa subventioner.

Debatten om vinster i välfärden är ointressant

Postat av
Debatten om vinster i välfärden fortsätter bölja fram och tillbaka genom vårt avlånga land. Frågan är komplicerad och jag håller med dem som argumenterar för att en verksamhet måste gå med överskott om den inte ska gå i konkurs. Däremot är min grundinställning att överskottet ska återinvesteras i verksamheten när det rör sig om välfärd i form av vård, skola eller omsorg. Överskottet, som i detta fallet utgörs av skattemedel, ska inte delas ut till aktieägare eller hamna på ett bankkonto i ett skatteparadis.

Samtidigt vet jag att kommunerna ibland, genom beslut av oss politiker, kan täcka ett underskott i t ex äldreomsorgen med ett (tillfälligt) överskott från skolan. Är den typen av "vinstflyttning/vinstfördelning" OK? Det kan - och bör! - diskuteras men jag konstaterar bara här och nu att jag känner mig obekväm med ett sådant beslut, i synnerhet när skolbarnen behöver mer stöd.

Egentligen har jag två huvudsakliga ståndpunkter när det gäller debatten om vinster i välfärden:

1. Istället för att diskutera vinster i välfärden så föredrar jag att diskutera läckage, eller rent av missbruk, av skattemedel. Det anser jag oacceptabelt, oavsett om det rör sig om privat eller offentlig utförare. Våra skattekronor som går till vård, skola och omsorg ska inte gå till något annat. I detta fallet gör jag tydlig åtskillnad mellan att ta hand om människor och att t ex bygga en väg.

2. Egentligen så är "vinstdebatten" ganska ointressant. Jag är betydligt mer bekymrad över de negativa konsekvenser som kan bli resultatet av konkurrens i välfärden. Där baserar jag min oro på den utveckling som skolan visar upp, med ett system där det alltid finns förlorare, dvs någon som sitter med Svarte Petter och inte klarar av att utnyttja valfrihetssystemet på ett optimalt sätt. Det stora problemet är att dessa förlorare tycks bli allt fler. Det avspeglas i den generella nedgång i resultat som svensk skola uppvisar. Med andra ord så blir den svenska skolan alltmer segregerad och ojämlik, tvärtemot Skollagens löfte om lika utbildning för alla barn. Dessutom blir den allt sämre i internationell jämförelse. Den som vägrar se det har antingen överdrivet ideologiska skygglappar, eller saknar några knivar i lådan...

En oerhört viktig fråga för framtiden är om man kan ana samma mönster i andra delar av välfärden, dvs i vården och/eller omsorgen? Där behövs det definitivt mer forskning vilket påtalades i den numera berömda SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. När det gäller äldreomsorg så har det framförts i forskning att "Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg". Egentligen inte så överraskande kan jag tycka.

Jag har gett mig in i politiken för att jag vill kämpa för en jämlik och likvärdig vård, skola och omsorg,och det utifrån en grön politisk plattform. Det är nämligen bara så vi når en långsiktigt hållbar välfärd.

jämlikt, jämlikare jämlikast

Postat av
Vi strävar vidare efter ett jämställt samhälle. Privilegier man redan har, släpper man inte gärna på. Men en svensk forskarstudie sägs visa att män i parförhållanden, som inte lever riktigt jämlikt mår sämre än de som gör det (DN häromdagen). Jämlikhet i det här fallet gäller hushållsarbete. Det framgår inte, vad “mår sämre” betyder. Samvetskval kanske. Så var det det där med hönan och ägget. Kanske är det tvärtom, så att männen har svårare att städa och diska, om de mår dåligt. Och det gäller kanske i så fall även kvinnor. Siffror kan användas på så många sätt. Om man mår dåligt av hushållsarbete, blir man kanske sjukskriven och återfår lusten att städa och diska, vilket bidrar till större jämlikhet. Om det är en man alltså. Eller mindre. Om det är en kvinna.
Publicerat i Okategoriserade | Märkt

Alibi som nyttig idiot i monolog om utanförskap

Postat av
Samtal blev mer en monolog på engelska mer än ett riktigt samtal om utanförskap. Konstnärers fritänkande om hur ett utanförskap ter sig är mer ett seende och man pratade om "compassion" snarare än självupplevda erfarenheter. Det kändes inte som om de egentligen hade någon aning om hur ett utanförskap ter sig.

Det hade varit mer levande om kvinnorna hade pratat själva än genom en konstnärs mun. Det blir lätt en mätt som tolkar en hungrig om hur deras upplevelser måste te sig. Ett alibi för en viss politik som snarare lockar främlingshatare än människovänner.

Det är svårt att tala om mänsklighet för någon på engelska och jag trodde i min enfald att det mer var ett deltagande samtal. Än att vara där som nyttig åhörare. "Ohörda röster" blev verkligen ohörda förutom av en kulturelit som studerar utifrån snarare än att de är intresserade av egna upplevelser.

Idag samtal om utanförskap

Postat av
Idag ska jag gå på ett möte om utanförskap på riksdagen. Det är i samband med en utställning om invandrarkvinnors situation. Den situation jag har befunnit mig i och fortfarande befinner mig i är kanske ännu värre då de kan ta sig ur sin situation och jag bär alltid med mig min.

Jag har tidigare beskrivit det som om man kan likna det med faran att sätta sig i en bil. Du kan alltid krocka och förolyckas. Problemet är att jag inte kan kliva ur min "bil". SLE är ärftligt och en osynlig sjukdom som man alltid bär med sig.

Forskningen på SLE försummas eftersom 90% som har sjukdomen är kvinnor. Det var på 1950-talet som den senaste effektiva medicinen kom ut på marknaden. Nu har det kommit en ny men det är talande för hur svårt det är med forskning på en kvinnodominerad sjukdom.

Inbjuden till ett möte i riksdagen om utanförskap

Postat av
Inbjuden till ett möte i riksdagen om utanförskap som inleds med en konstutställning. Jag anser att det utanförskap som jag och andra drabbas av inom vården är att likställa med dessa invandrarkvinnor utanförskap. 90% är kvinnor som drabbas av SLE och därför är inte forskning av ämnet lika viktigt som sjukdomar som drabbar män. Vi fick vänta 56 år innan man introducerade en ny medicin för SLE. Den kom förra året och det verkar äntligen hända saker.

Kvinnor och deras sjukdomar har negligerats. Vården är utformad för att möta männens sjukdomar. Vi behöver en sjukvård som behandlar alla lika. Även forskning som kan hjälpa kvinnor.Vården får inte vara mansdominerad av flera skäl. Vi ska inte och kan inte gradera vikten hos sjukdomar som drabbar kvinnor och män olika.

Jag har även sviter efter stroke även om mina efterdyningar är minimala så är även det ett osynligt handikapp som drabbar många. Det ger även det i många fall ett utanförskap som ibland är osynligt ibland inte men det är lika svårt att bära.

Vi är alla lika olika. Oavsett kön, ras, sexualitet eller annat karaktärs beskrivande drag. Vi är människor låt oss vara det tillsammans.

Ingen LOV-sång från PRO

Postat av
På SvD Brännpunkt uttalar idag ordföranden för Pensionärernas riksorganisation (PRO), Curt Persson, en bedjan: Tvinga inte fram privat omsorg.

Curt Persson hänvisar till en färsk rapport där PRO granskar LOV, Lagen om valfrihetssystem.
Nedan några klipp ur rapportens sammanfattning:

Lagen infördes i tron att den ska leda till bättre vård och mer valfrihet för den enskilde. Det finns anledning att vara observant på om detta verkligen stämmer. En viktig slutsats man kan dra från denna rapport är att det vore helt fel att tvinga alla kommuner att införa LOV, vilket regeringen föreslår.
PRO oroas över att denna valfrihet inte kommer att gynna alla, utan att den istället kommer att leda till ökad ojämlikhet mellan de starka och svaga på vårdmarknaden. Vi oroas över en situation där vårdpersonal i privata  bolag inte vågar larma om missförhållanden då de inte omfattas av meddelarfriheten. Vi ifrågasätter om kommunernas kunskaper och kompetens räcker för att lyckas med det allt mer krävande uppföljnings- och kvalitetskontrollarbetet.
Vi befarar att brist på information de facto hindrar många äldre att göra meningsfulla val inom äldreomsorgen.
...

Det finns en naiv övertro på vad man kan uppnå med ett system som LOV. Mot bakgrund av de erfarenheter vi har kunde man förvänta sig en något försiktigare LOV-sång från kommunpolitikernas sida. De undersökningar som hittills gjorts visar inte på att någon viss driftsform skulle vara otvetydigt bättre än andra, och inte heller på tydliga förbättringar av kvaliteten i de kommuner som infört kundvalssystem.


Det låter som kloka ord tycker jag. I sammanhanget vill jag tipsa om Curt Perssons blogg där han i ett färskt inlägg kommenterar sin namnes, Kent Perssons (M), "nyhet" om en ny myndighet som ska granska äldreomsorgen.
Dels så är ju myndigheten redan på gång, dels så vore det bättre att satsa på kvalitet från början istället för att försöka granska, följa upp och straffa i efterhand. Ju fler vårdgivare, desto mer komplicerat och kostsamt. Denna nya myndighet riskerar att bli ett svart hål som kan sluka hur mycket resurser som helst.



Bör offentligt driven välfärd avskaffas?

Postat av
Mitt eget svar på frågan är ett definitivt Nej!
Med offentligt driven välfärd menar jag i första hand vård, skola, omsorg som inte bara bekostas av av kommun eller landsting via våra skattemedel, utan också drivs av kommun eller landsting. Verksamheter som är avgörande för ett lands välbefinnande, för befolkningens välbefinnande. Livsviktiga verksamheter som, enligt lagens mening ska vara likvärdiga, dvs det ska inte spela någon roll om du är rik eller fattig, om du bor i Rosengård eller på Östermalm. Verksamheter som bör präglas av stabilitet och kvalitet.

Jag menar att det är viktigt att behålla vård, skola, omsorg i offentlig drift (landsting/region, kommun), som icke vinstdrivande verksamhet, att kunna konkurrera med privata alternativ av olika slag.

Men det finns kommuner som börjat avskaffa offentligt driven välfärd, t ex Nacka kommun som inte längre har någon kommunal hemtjänst kvar. Nyligen meddelades emellertid att avgiften för hemtjänsten (idag alltså enbart privat) höjs med 30%!

Var går gränsen för att avskaffa välfärd i offentlig drift? Kan man helt avskaffa även kommunala skolor? Eller landstingsdriven vård?

Det är en berättigad, och tyvärr högaktuell fråga. Som vi bör diskutera mycket och intensivt. Annars är det plötsligt för sent.


Wägner, Sjöstedt och Carl Bildt

Postat av
Det skrivs många intressanta analyser i bloggvärlden just nu. Och då tänker jag inte på moderaternas yvige bloggare som nu dubbats till partisekreterare. Undrar om inte statsministern återigen dragit en Svarte Petter där. Han har en sällsynt förmåga att rekrytera snett. Nej, jag tänker på Birgers Schlaugs bestickande inlägg om osynliggörandet av framstående kvinnor - som Elin Wägner. Det samlas nu till en staty av Elin i Stockholm, och en mera värdig kvinna är svår att hitta. Jag är tack vare Birgers pushande för Wägners författargärning, numera själv medlem i Elin Wägnersällskapet. Jag tänker också på Jonas Sjöstedts intressanta rapporter från sina besök ute i particellerna runtom i landet, nu senast i Blekinge. Och jag tänker på minister Lööfs nya grodor uppenbart på grund av okunnighet och för stort ego. Det stora egot gäller även minister Bildts privata utrikespolitik, idag kartlagd i Svenska Dagbladet. När nu Reinfeldt ändå är i röjartagen, så flytta i Svea rikes namn undan denne minister som bara företräder sig själv och inte landet. Han struntar blankt i vad både opposition, media och folk anser. Besitter Reinfeldt kurage nog att ta väck sin pratmakande egominister? Bildt kan säkert fortsätta käka middag och vifta svans i Washington, Bryssel och Berlin från nån annan plattform som säkert blir ledig.

Jämställdhet gäller även volleyboll

Postat av
Internationella volleybollförbundet är ett förbund som blivit kvar i ett tidigare århundrade, osagt vilket, när det gäller regler för hur kvinnliga spelare ska vara klädda i beachvolleyboll. Man har hårdnackat behållit regler om att de kvinnliga spelarna ska ha bikini eller baddräkt och dessutom haft bestämda maxmått för dessa kläder. Manliga spelare har tillåtits uppträda i shorts men inte kvinnliga. En gissning är att det här förbundet inte har särskilt många kvinnliga ledamöter. Varför i hela friden tycker ett idrottsförbund att man har rätt att diktera de aktivas klädsel? Men nu har man tydligen krupit till korset och lättat lite på reglerna men inte för att man anser att reglerna varit sexistiska, säger man. Tjaa.

Oljemagnater, advokater och mörkermän

Postat av
Enligt Supermiljöbloggen är sex av åtta riksdagspartier motståndare till oljeborrning i Arktis. Det enda parti, som öppet är för sådan exploatering i Arktis, är Moderaterna, anförda av utrikesministern med sina kopplingar till oljeindustrin. Det är för väl att Moderaternas stödpartier har en egen uppfattning och man hoppas att de vågar stå för den.
___________

En rätt bra bild av den svenska advokatkåren förmedlas av Sanna Torén Björling i en artikel i DN den 12 mars. Mycket har med pengarna att göra. Artikelns grundtema rör jävsfrågor med ett känt exempel från HQ-affären för inte så länge sedan, där två framstående advokater gjort bort sig genom att på samma byrå företräda parter med kolliderande intressen. I exemplet var det faktiskt fråga om intressekonflikter som advokater är skyldiga att beakta och undvika. Men i DN-artikeln antyds också att jävsreglerna skulle omfatta vänner och bekanta. I toppen av pyramiden känner alla varandra och därmed skulle utrymme för jäv och vänskapskorruption finnas. Här saknas lite stringens i artikeln, tycker jag.
____________

När det rapporteras i svenska media, osannolikt mycket faktiskt, från republikanernas primärval i USA, flyger tankarna. Santorum vill förbjuda aborter utan undantag. Det har framgått länge. Nu vill han också förbjuda preventivmedel. Kan man ana att införande av slöjtvång för kvinnor som vistas ute eller förbud för kvinnor att köra bil som framtida initiativ från denne välpolerade, förljugna Kendocka. Hade han varit född i Iran, kunde han ha varit en högt uppsatt mulla vid det här laget. Romney är mormon men jag vet inte, hur många fruar han har. Han har i alla fall råd med flera. Några riktiga stolpskott, Palin, Bachman, Perry är redan utrensade ur kapplöpningen. Limbaugh, som inte är republikansk presidentkandidat men av samma skrot och korn, radiosänder anklagelser om prostitution mot en ung kvinna endast av det skälet att hon öppet talat om behovet att tillhandahålla preventivmedel offentligt. Det fick många annonsörer att överge hans radiokanal, vilket alltid är något. Han borde förstås åtalas också.

Dagens vårdval ökar ojämlikheten

Postat av
I senaste numret av Läkartidningen meddelas att Socialstyrelsen funnit att valfrihetssystem i sig inte bidrar till en jämlik och likvärdig vård och omsorg:
Vården och omsorgen var inte jämlik och likvärdig innan valfrihetssystem enligt LOV* infördes. Valfriheten i sig bidrar heller inte till att utjämna skillnaderna i dessa avseenden.  Valfrihetssystem ger mer makt  och inflytande till personer som kan  agera som kunder på en vård- och omsorgsmarknad och fatta egna beslut. De som inte har den förmågan kommer i kläm om de inte får stöd i sina val och omval. I annat fall kommer valfrihetssystem med stor sannolikhet att leda till ökad ojämlikhet i vården.

Mina farhågor om valfrihetsmedaljens baksida bekräftas alltså även av Socialstyrelsen. Jag vill naturligtvis också ha valfrihet för alla, men då ska den vara i sådan form att den stärker jämlikhet och likvärdig vård, skola, omsorg. Inte tvärtom!


*LOV = Lagen om valfrihet

Jobba mer och få mindre pension

Postat av
Det talas då och då om höjd pensionsålder, senast var det statsministern. Skälet är för det mesta att få ner kostnaderna för pensionssystemet. Alla ska uppmuntras att arbeta längre upp i åldrarna. Men samtidigt har vi ju en betydande arbetslöshet, särskilt bland unga. Varför ska vi då anstränga oss för att behålla så många äldre som möjligt, så länge som möjligt i arbetslivet? Pensionssystemet måste förstås finansieras. Och det är bra att uppmuntra dem som är pigga och raska att arbeta vidare lite längre. Men det vore väl bättre att först se till att få in fler unga på arbetsmarknaden. Statsministern säger också att arbete högre upp i åldrarna ska vara helt frivilligt. Erbjudandet att få avstå från pension några år till mot att i stället få arbeta, kan väl locka några men verkar svårsålt.
____________

En helt annan sak. I S:t Petersburg ska det bli brottsligt att uttala sig i positiva ordalag om homosexualitet. Tja, vad ska man säga. Ryssland och mänskliga rättigheter har inte gått hand i hand så ofta.

Har inte pendeln svängt färdigt snart?

Postat av
Maria Sveland oroar sig i en debattartikel i DN över tilltagande rasism och högerextremism, parad med sexism och antifeminism – allt medan högerextrema krafter stövlar in i europeiska parlament och medan politik och allmändebatt hamnar allt längre ut på högerkanten. Artikeln är angelägen och läsvärd. Högervridningen hemma och i väster har pågått länge nu. Sambandet mellan fascismen och antifeminismen är jag personligen inte helt klar över men att det faktiskt förekommer hos många betvivlar jag inte. Jag håller alldeles med om att det är viktigt att kalla saker för deras rätta namn och hela tiden upprepa motstånd mot rasistiska och sexistiska yttringar i samhället, t.o.m. dem som kläs i skämtets form. Även i demokratier är det långt kvar till jämlikhet mellan både raser och kön.