Jag väntar på ett telefonsamtal från regeringskansliet

Försäkringskassan
Jajamen! Uppblåst typ den där. Vad skulle innehållet vara i ett sådant samtal? Uppdrag att reformera hela socialförsäkringssystemet och införa någon form av allmänt grundskydd, ibland kallat medborgarlön.


Måste vara en av landets mest väl lämpade personer för detta, nu håller jag tummarna för att även vederbörande rosenbadare kommer fram till samma slutsats. ”Give me the tools and I’ll do the job” för att parafrasera den gamla hädangångna cigarrökande mannen.


Tänk att få sätta kniven i detta stora spektakel till system. 1600 miljarder kronor i utgifter för socialt skydd i det offentliga systemet, administrerade ofta under förnedrande och destruktiva former för avnämarna.


Låt oss namnge  reformen till  ”Leonards cut”. Fram med slipstenen. Jag kan redan nu ana den lustfyllda kicken när verktyget sjunker in i de mjuka fettvalkarna. Till saken. Fördelarna:


handläggare


Undanröja massor av onödigt lidande och förnedring.

Frigöra massor av mänsklig energi och talang, folk slipper ägna halva sin tillvaro åt att få den ekonomiska tillvarons ekvation att gå ihop och kan därmed fokusera på annat, ibland väsentligheter.

Enorma rationaliseringsvinster inom socialförsäkringssfären genom att onödig byråkrati skärs bort.

Nackdelarna:

En del kommer att missbruka systemet, men det blir nog inte mycket värre än dagens situation.

arbetsförmedling

Räknestycket:

Låt oss säga att de idag finns cirka 3 miljoner personer som är faktiskt arbetslösa, förtids- och sjukpensionärer, långtidssjukskrivna m.fl. Vad skulle det kosta att ge dessa ett grundskydd på 150 tusen kronor om året? 150 tusen gånger 3 miljoner! Vad var nu det blev? 450 miljarder.

Hoppsan, då blir det en del pengar kvar, närmare bestämt 1150 miljarder. Dom kulorna bör ju utan vidare och även med viss råge räcka till överblivet finlir och felräkningar, även den bäste kan ju ha fel.

Ring 070 32 34 809

 

Äntligen, en uppföljare till Marx!

Den franske ekonomen Thomas Piketty har skrivit en, internationellt mycket uppmärksammad, bok som skulle kunna beskrivas som en uppföljare till Karl Marxs ”Das kapital”. Varför har den här frågan inte tacklats tidigare? Här verkar ekonomskrået haft ideologiska skygglappar. Jag tycker det är en rackarns klämmig idé.

Marx-o-Piketty

Bokens budskap är att vi kan räkna med en alltmer skärpt global ojämlik förmögenhets- och inkomstfördelning och att denna utveckling innebär ett megaproblem eftersom ekonomisk makt alltid förr eller senare omsätts i politisk makt. Uppkomsten av en klass allt mäktigare och stöddigare globala multimiljardärer hotar att underminera de demokratiska styrelsesätten (tänk på diskussionen om redovisning av partibidrag i Sverige och den amerikanska högsta domstolens beslut om att ta bort spärrar för privat finansiering av partipolitisk reklam).

Drivkraften till den ökande ojämlikheten är det av, Piketty hävdade, faktumet att den globala tillväxten kan långsiktigt förväntas vara låg 1 – 1,5 procent medan avkastningen på kapital kan långsiktigt förväntas vara högre, 4 – 5 procent. Ekonomen Lars Calmfors invänder (DN 6/8) mot Piketty att sparkvoten ofta går ner vid avtagande tillväxt och att kapitalstocken därför inte växer och därmed inte heller förmögenheterna.

Invändningen verkar lite slarvigt hopkommen.

Mycket riktigt, sparkvoten minskar och kan till och med vara negativ vid låg tillväxt. Bara det att sparkvoten gäller allt sparande, alltså både sparande som vanliga inkomsttagare gör och det sparande som görs av de superrika globala miljardärerna. Det verkar nämligen vara så att sparandet inte alls sjunker på samma sätt hos de allra rikaste när tillväxten avtar och är det så kan olikheten i förmögenhetsfördelningen mycket väl ändå skruvas åt även i tider av låg eller negativ tillväxt.


Piketty hävdar att det långsiktigt, tvärt emot vad som var en vanlig föreställning vid mitten av förra seklet, inte finns systemkrafter som effektivt motverkar en skärpt global olikhet och att botemedlen finns i det politiska handlandet.


Piketty vill se skärpta progressiva förmögenhets- och inkomstskatter. Men vi har ju varit där i Sverige, den minnesgode minns Astrid Lindgrens Pomperipossa. Här gäller det att se upp med hur vi läser historien. De höga skatter som Lindgren effektivt polemiserade emot drabbade nämligen även relativt vanliga inkomsttagare.


Det var nog inte så högt i tak i Gunnar Strängs finansdepartement på den tiden. Kan ha varit svårt för någon eventuell pigg uppstickare i departementskorridorerna att hävda att det var dags att backa från att med skatteskruven tappa av relativt vanliga människor på deras pengar. Det var ju trevligt när det blev klirr statskassan och Sträng gillande det ljudet. Så kommer borgarna till makten – dags att demontera hela paketet. Bebisen ut med badvattnet.


Det som ur ett globalt maktperspektiv behövs är progressiva inkomstskatter som tar sikte på de riktigt stora och potentiellt politiskt besvärliga förmögenheterna. Det handlar då inte om förmögenheter, huvudsakligen i små privata fastigheter, på fem till tio miljoner kronor. Det rör sig då om förmögenheter på hundratals miljoner kronor eller stora miljardförmögenheter. Sverige kan givetvis inte ensidigt sätta igång och klämma åt de stora förmögenheterna. Då skulle herrarna och damerna ta sitt pick och pack och dra.


Piketty vill ha överenskommelser om progressiv beskattning av stora förmögenheter inom globala regionala organisationer, han avser i första hand naturligtvis Den Europeiska Unionen. Piketty har självklart rätt. Går det att få med USA och Kina så har projektet en sportslig.

Är verkligen fler hundralappar i plånboken det enda viktiga?


En röst på ett borgerligt parti är enligt alliansens normala valpropaganda en röst på att själv få mer pengar. Kort och gott fler hundralappar i plånboken. Det är det allt överskuggande budskapet från M och Alliansen. Samma sak både 2006 och 2010. Det finns ingen anledning att rösta borgerligt för att stödja en vettig och nödvändig miljöpolitik. Inte heller för att skynda på solidaritets- och jämlikhetssträvanden. Det tidigare rätt starka kortet, skötseln av statens finanser, har börjat likna en lanka, när Borg redovisar stora kommande underskott i budgeten. Kanske tror vissa på ännu fler skattesänkningar. Men Alliansen har sett till att Sverige sänkt sina skatter mest av alla länder i västvärlden, så det lär inte finnas något vidare utrymme för fortsatta skattesänkningar. Ändå är den enskilda personens privata ekonomi fortfarande Alliansens starkaste, kanske enda röstmagnet. Det kan rimligen inte räcka för att behålla makten.

Äpplen och päron


När Miljöpartiet dök upp på 80-talet, var miljön inget särskilt dragplåster hos väljarna. Många miljöfrågor hade redan då varit på tapeten länge för de engagerade men i Sveriges riksdag var det svalt eller faktiskt iskallt att ta upp sådana frågor. Det har tagit lång tid att ändra på det, orimligt lång tid kan man tycka. Men så småningom och för att matcha MP har varje parti med självaktning skaffat sig en miljöpolitik, låt vara att den hos vissa partier är mer en läpparnas bekännelse än en övertygelse. MP har också självt fått ett rejält fäste i valmanskåren och är nu ganska stadigt det tredje största partiet i Sverige. Det borde naturligtvis vara det största. Så länge de två största partierna inte förstår och prioriterar miljöfrågorna tillräckligt, kommer Miljöpartiet att växa. Att C inte hänger med på den trenden och återetablerar sig som ett åtminstone någorlunda grönt parti, är obegripligt för mig.

Så undrar jag för mig själv, om det finns en motsvarande historia för feminismen. Jämställdhet är verkligen inget nytt och redan för länge sedan började framsynta politiker att tala om feminism och kalla sig feminister utan att egentligen göra något alls åt saken. Det har tidigare inte funnits något parti som satsat just på den frågan som helt övergripande. Inte förrän FI dök upp och så småningom började vinna lite gehör hos allmänheten. Gehöret beror förstås till stor del på partiledaren, även om hon gjorde bort sig, när hon eldade upp pengar i Almedalen. Jämställdhetsfrågan har i år seglat upp som en “måstefråga” för alla partier, utom möjligen SD då. Alla partier talar nu om jämställdhet. Allt fler politiker, särskilt manliga sådana, kallar sig feminister. Inte många gör något men det låter bra. Schyman och FI gör något. Frågan är viktig men kommer jämställdheten att bli en lika stor fråga som miljön? Nej, det är klart att den inte kommer att bli men det är som bekant inte alltid meningsfullt att jämföra äpplen och päron. Så jag slutar väl med det då.

Färgskalor


Det gick bra för MP i valet till EU-parlamentet. Jag tror vi ska tacka Isabella Lövin särskilt för det. Det är bra. Det behövs. Ju starkare gröna partier blir, desto mer kommer andra partier att ta hänsyn till de gröna frågorna.

Det gick bra för Fi också i valet. Det kan Fi tacka Schyman för. Det är väl inte så dumt heller. Alla måste förstås ta ställning i ekonomiska frågor men bland sakfrågorna är jämlikhet och bekämpande av rasism de viktigaste näst miljöfrågorna. På färgskalan hamnar väl Fi i samma kulör som V.

Allra bäst gick det för SD, vilket väl SD mest kan tacka de obehagliga främlingsfientliga, bruna högervindarna som blåser över Europa. När folk börjar bekänna sig öppet till nazism, marscherar, skanderar och ritar hakkors och när grundaren av Frankrikes största parti hoppas på ebolaviruset som en lösning på invandringsproblem, känner man kalla kårar efter ryggen. Valresultatet i den här delen är inget gott betyg till svenskarna.

Det viktigast för tillfället, hur färgskalan alltså ser ut för hela parlamentet, verkar inte vara riktigt klart än.

En stor man


Och den store Nelson Mandelas död kommenteras, med rätta, överallt och länge. Världen omfattar Mandelas budskap om icke våld, icke hämnd, jämlikhet, försoning o.s.v. Vilken bedrift! Sådana förebilder är viktiga för mänskligheten men allt för få. Och tyvärr finns alldeles för många exempel på den direkta motsatsen, personer som struntar i mänskliga rättigheter och i allas ögon representerar förtryck, hat, och våld. Hitler, Stalin, Tse-Tung, Pol Pot, Jung-Un, Amin, Bokassa, Saddam Hussein, Al Assad, Pinochet, mullor o.s.v. Det är hemskt men det är lätt att fortsätta att lägga till namn.

Mandela har jag aldrig hört någon som är kritisk mot, möjligen bortsett från Reagan och Thatcher på den tiden det begav sig.

Lokala lokalnyheter


Först och främst kan alla gnestabor dra en lättnadens suck över att pendeln inte bara blir kvar utan dessutom behåller samma turtäthet som tidigare. Väntetiderna i Södertälje borde egentligen gå att göra något också. Hur som helst tycks i alla fall ett ganska tydligt budskap ha gått fram till Trafikverket och förhoppningsvis en del politiker. Arbetspendlingen är viktig. Den ska inte behöva ge vika för luddiga ideologiska idéer om ännu större konkurrens på spåren. Om även infrastrukturministern förstått, får vi nog aldrig veta p.g.a. risken för ministerstyre.

SNs chefredaktör meddelade igår att man böjt sig för det lokala trycket och beslutat att återinföra gnesta- och trosanyheter på egna sidor. Utmärkt! Det tog bara några dagar på villospår, innan man insåg att de lokala lokalnyheterna är viktiga för upplagan och att lokalprenumeranterna gärna vill hitta dem lätt.

Apropå SN hade man igår på ledarplats rubriken Styren kommer och går, män består med hänsyftning till gubbstyren i många kommuner. Bra att jämlikhetsfrågan lyfts. Men för att visa intresse även för miljöfrågor, skulle SN nästa gång kunna travestera sig själv och sätta rubriken Män kommer och går, styrén består och kanske lägga till – i 20 000 år.