Jakt på det ena och andra


Det finns en förening som kallas Jaktkritikerna, vars namn avslöjar föreningens syfte. Föreningen ger ut en liten tidskrift som heter Jakt debatt. Vi bor i glesbygd. I glesbygd, särskild sådan som är någorlunda lätt nåbar för stockholmsdirektörer, är jakt en mycket populär hobby. I jakttider kryllar omgivningen av män, det är nästan bara män som ägnar sig åt denna sysselsättning, i kamouflagefärgade kläder, ibland med oranga band och små kvistar i mössan. I våra trakter jagas det även i mindre skogsområden, ofta intill bebyggelse. Det gillar vi inte. Jaktskickligheten varierar förstås och ibland kan man höra ett egendomligt stort antal avlossade skott efter något enskilt villebråd, som passerat nära oss lite tidigare.

Läste just årets första nummer av Jakt debatt. Det är förstås bra att det finns opposition mot oetisk, klantig eller onödig jakt, sådan som är till mest för välbärgade storstadsmäns nöje. Men inläggen i tidskriften var ganska svepande och knivskarpa analyser saknades. Antagligen är det mest läsare, som redan har en negativ inställning till jakt, som läser Jakt debatt. Om tidskriften är till för någon annan än de redan frälsta, måste den nog ro upp sig.



En viltvårdande jakt med respekt för rimliga etiska och biologiska hänsyn har jag faktiskt inga synpunkter på. Jag äter gärna viltkött, numera mindre gärna köpekött av nöt och kyckling. Griskött har vi slutat köpa för länge sedan, även om det någon enstaka gång hänt att vi fuskat och köpt bacon. Viltköttet är smakligt och kommer från djur, som levt ett rimligt bra liv. Jag har själv jaktlicens eller vad rätten att jaga och inneha vapen kallas. Vän av ordning kan fråga sig varför jag skaffat jaktlicens, för jag jagar inte. Det skulle jag kunna förklara men det blir en onödigt lång harang i detta sammanhang.

Jakt har blivit särskilt intressant även för åklagare, särskild sådana som finns i Riksenheten mot korruption. Det senaste fallet gäller en f.d. minister, som pliktskyldigast betalat för jakter, som ägt rum under hans ämbetstid men inte för en jakt, som gick av stapeln efter att han avgått från sin maktposition. Korruptionsåklagarna kavlade strax upp ärmarna. Men nog finns det värre saker för Riksenheten att driva och vettigare sätt för dem att ägna sin för skattebetalarna dyrbara tid. Är det ont om jobb för åklagarna på något vis eller är de allvarliga "casen" alltför besvärliga? Sila mygg och svälja elefanter, behöver vi inte ha särskilda åklagare till.

Konst och jakt


Göran Gunér dog tidigare i år efter en tids sjukdom. Göran hade gjort en lång rad filmer om konst, oftast kortfilmer, främst riktade till tv-mediet. Han var kunnig, intresserad och professionell och var dessutom en känslig och empatisk person. Han gjorde vackra filmer om många av våra kända konstnärer från Josephson och Hill till Hjort, Hjertén och Hallström för att bara nämna några, en om Schjerfbeck också. En av Görans filmer, inspelad i slutet av förra seklet, handlade om min far, Curt Clemens, en mycket vacker rapsodi om Curts konst. Filmen visades ett antal gånger, jag tror fyra, i SVT. Den som vill veta mer om Curt Clemens eller se bilder av en del av hans verk, kan via nätet besöka www.c-clemens.net. Det jag skulle komma fram till är att Göran Gunér i slutet av sitt liv samlade ihop sina 31 konstfilmer till en cd-box, som han kallade Min konsthistoria. Jag har haft turen att få ett exemplar av denna cd-box och har många spännande konststunder att se fram emot i rutan. En mycket trevlig julklapp.

Apropå något helt annat, kan jag nämna att jag häromdagen fick ögonen på en ideell förening, som jag inte hört talas om förr. Jaktkritikerna kallar den sig. Dess uppgift är att verka för rimligare begränsningar och regler runt jakt, inte för avskaffande av all jakt. Syften och verksamhet, som anges på hemsidan, www.jaktkritikerna.se, låter vettiga, något man inte kan säga om alla jägare. Bland dem finns alla sorter. Vissa har en benägenhet att låta jaktintresset väga tyngre än ansvaret mot dem som inte delar intresset. Jag avstår här från gnäll om detaljer, som lätt kan bli småaktigt. Jägarna häromkring skjuter gärna älg, hjort, rådjur och räv men det som behöver skjutas mest, vildsvin, är man inget vidare på att jaga. Det är nog för obekvämt eller för svårt eller båda delar. Det får bli ett medlemskap i Jaktkritikerna för min del, för då får man en tidskrift och så kan jag kan få reda på lite till om föreningen.



Vilka svin!


Nej, nej, jag menar inte dom där. Jag försöker inte ta efter högerretoriken. Jag tänker på riktiga svin, vildsvin, som det finns så gott om numera, inte minst här nere i Sörmland.

Vi bor ute på landet. Ute på landet är man nära naturen, vilket vi gillar, hunden också. Skogen ligger nära inpå och vi har förmånen att titt och tätt få vila ögonen på vilda djur. Fåglarna förstås. Räven då och då. En ståtlig älgtjur för någon månad sedan, alldeles nära huset. Rådjuren är här allt som oftast ibland ett par, tre, ibland fler. Hjortarna är många men vanligen en bit bort. Grävlingar ser vi ibland men rätt sällan. Vargen höll sig på andra sidan Klämmingen men vi har faktiskt en varggrop som sevärdhet i närheten. Bäver finns på Baggholemen ute i Storsjön men den har vi inte träffat personligen än.

Vildsvin ser vi i princip aldrig, trots att artens antal exploderat. "Grisen", som man kan kalla vildsvinen för att låta lokal och lite jaktkunnig, är skygg och noga med att röra sig bara på natten. Den har funnits i många år häromkring men hittills har vi bara sett några exemplar vid tre, fyra tillfällen. Däremot syns det väldigt tydligt, var de har varit. De lämnar efter sig uppbökad mark, som i bästa fall ser ut som om någon kört med en markkultivator och i värre fall som månlandskap. Det blir extra trist, när de ger sig på gräsmattor och tomter. Det är många som fått känna på det. Nu har det blivit vår tur. Tre nätter i rad i förra veckan kunde vi se att "grisen" hälsat på. Vid det senaste tillfället hade de grävt upp säkert ett ar av gräsmattan. Det ser tråkigt ut och man blir obeskrivligt lerig i novemberblötan. Framförallt är det ett mödosamt arbete att lägga tillbaka, släta ut och försöka få fint igen, kan jag säga.

Ett av de mindre "dagbrotten".

Efter de tre nätterna tog jag för första gången på länge fram hagelbössan ur vapenskåpet, laddade och ställde klockan på 02.00. Jag har min jägarlicens men är inte en jagande jägare. På den givna signalen gick jag i alla fall upp och ut med bössan i akt och mening att skrämma bort "grisen". Ingen jagar vildsvin på riktigt med hagelbössa och i varje fall inte med fågelammunition. Det var rätt mörkt men tillräckligt med ljus för att konstatera att inga vildsvin fanns inom synhåll. Jag avfyrade ett skott snett upp i luften. Eldflamman brann till i natten, knallen ekade bort över sjön och jag tänkte att jag väckt grannar runt om i bygden. Något prassel hördes inifrån skogen just efter skottet och senare ett par skall från rådjur.

Nu har det gått två nätter utan nya påhälsningar av "grisen". Kanske blev de lite skrämda av skottet eller i varje fall konfunderade. Kanske hade de redan bestämt sig för att böka upp någon annans trädgård. Risken att de snart hälsar på här igen är nog rätt stor, dessvärre. Vi får se. Kanske något varningsskott till. I värsta fall får det bli eltråd.

Kött och fisk


En vacker sommarmorgon igen. Vi ska väl snart passa på att fiska lite igen, även om det är ganska varmt. Storsjön är en fiskrik sjö. Det finns abborre, gädda och gös, särskilt gös finns det gott om. Fina, lagom stora gösar får vi på nät hur lätt som helst. På fyra, fem nät blir det för det mesta ett tiotal fina gösar och någon gädda och någon abborre. Vi har haft gös i frysen hela vintern efter förra årets fiske. Gös anses vara en fin fisk. Det är den också men, ärligt talat, beror det väldigt mycket på, vad man gör med den, för den smakar inte så himla mycket. Gösen är fin, kritvit och mjäll i köttet men den är inte som gädda, makrill eller lax som har tydlig smak.

Det finns t.o.m. kräftor i Storsjön, signalkräftor förstås men ändå. Det går att fånga några, om man är ihärdig men grannen är duktigare på det än vad vi är. Vi skyller på att han faktisk är född här, nära sjön, så han vet var burarna ska läggas. När vi lägger våra nät nära ett ställe med lite stenig botten, får vi kräftor i näten också. Ett par gånger har vi fått sutare och en gång fick vi en lake. En lake, i Storsjön! Kräftorna, sutarna och laken fick återvända till sjön, till djupet, höll jag på att säga men det finns inga större djup i Storsjön. På en urgammal karta såg jag att på Storsjöns västra sidan någonstans är det lite djupt. Jag minns inte nu men jag tror det stod mellan 20 och 30 meter. I övrigt är det väl klart mindre än 10 meter överallt och gott om grynnor.

Fiske är en sak, jakt en annan. Här nere på bondvischan är jakt en populär hobby. Under jaktsäsong är det tätt mellan puffrorna och folk i kamouflagekläder. Hustrun och jag har också jägarexamen och gevär men vi jagar inte. Vi har inga invändningar mot jakt i och för sig, så länge den sköts på ett vettigt sätt. Men den sortens verksamhet passar i storskogen, inte i områden med bebyggelse överallt inom synhåll. Att ha folk med skarpladdade bössor inpå husknutarna känns inget vidare. För min del gillar jag över huvud taget inte tanken på att skjuta ihjäl djuren därute men jag har inget principiellt emot att äta viltkött. Numera gäller det ju av andra skäl att hålla igen på konsumtionen av kött, särskilt nötkött och det industriellt producerade. Vi gillar trenden och det är numera sällan vi köper sådant kött.

WWF har sina fisk- och köttguider (de finns på nätet) för dem som vill veta detaljer om, vilken fisk och vilket kött man bör och inte bör köpa. För fisk gäller MSC eller AFC. Den odlade kanske kommer från den här odlingen i Sognefjorden, som vi passerade nyligen.

Landskap i förändring

DSC_0548

Rädda tallskogen, stoppa landskapsförändringen!

Just nu pågår den största landskapsförändringen i manna minne, utan att någon reflekterar. Det är länets karaktärsskogar av tall, med markbädd av lingon och blåbärsris, som just nu i en rasande takt huggs ner och ersätts med artfattig granplantage.
Grundproblemet: det sätts för mycket gran där det egentligen borde sättas tall
Konsekvenserna kan vi redan ana ur ett ekosystemsperspektiv här i Kalmar län. Den faktiska förlusten av tallskog är nu 11% per år, med förödande konsekvenser för flera arter. Den årliga arealförlusten, blir om det fortsätter i samma takt, ca 80 000ha av länets produktiva skogsmark, om ca 700 000ha. Påverkan slår även på industri och näringsliv som behöver tall och löv i sin produktion.

Orsak till problemet: jakt- och skogsbruket är obalanserat
Jakt- och skogsbruksintresset måste göra gemensam sak. En sund viltstam i balans med skogens ekosystem måste till. För orsaken är högt betestryck från klövvilt, både älg och rådjur som betar på tallen och driver markägarna till att plantera gran. Om fler istället vågade satsa på tall, desto mindre blir trycket på varje plantering och därmed skulle vi återfå sunda slaktvikter på älg. (Idag skjuter vår jägarkår kalvar med ”kriminell slaktvikt” om 42kg, normal slaktvikt borde vara 80kg. Senaste älg inventeringen visar att 44% av den tallskogsmarken, har ställts om till annat trädslag. Ett skogsbruk som bejakar tallskog och inslag löv ger en rikare skog både för naturintresset som för jakt- och skogsbruket.

Balans på viltet och en skog som anpassad för vårt landskap = mera tall helt enkelt!
Värna landskapsbilden, viltet och mångfalden, se allvaret och gör gemensam sak regionalt. Detta är min uppmaning till LRF, Jägarförbundet, Skogsbolagen och Naturskyddsorganisationer som kan göra skillnad och vända utvecklingen. Denna insikt ger jag nu till regionförbundets arbetsutskott och Landshövdingen för beaktande. Till vår hjälp har vi skogsstyrelsens faktaunderlag, dags att göra om och göra rätt.

Akko Karlsson (MP)
Vice ordförande i Regionförbundet med ansvar miljö
Partistyrelseledamot med ansvar Gröna Näringar jakt och viltvård

Även i Barometern och VT

http://www.barometern.se/debatt/radda-tallskogen/
http://www.vt.se/opinion/stoppa-landskapsforandringen-8147518.aspx


Skydda tamboskap och husdjur

Hjortedvargen
Debatt Rovdjurspolitik

Att öka tryggheten för näringar och ägare av tamboskap i områden där det finns varg och andra rovdjur är en betydligt mer angelägen politik än att debattera rovdjurens vara eller icke vara!

Den allmänna jakt på varg som pågått den senaste tiden har föranletts av en debatt som sedan många år är polariserad. Tyvärr har delar av de senaste årens rovdjurspolitik bidragit till att förstärka intressekonflikten då den i första hand tagit avstamp i jakten och hur många vargar som skall skjutas var och när. Istället måste vi vända frågeställningen till att handla om hur vi kan minimera de konflikter som uppstår när människa och varg lever i samma område.

Miljöpartiet tar frågorna kring konflikter mellan rovdjur och rennäring, tamdjurshållning och hot mot husdjur på största allvar. Vi anser att mer resurser bör läggas på att förebygga viltangrepp. Vi vill öka ersättningarna och se till att fler som vill får möjlighet att upprätta rovdjursstängsel. Att öka tryggheten för näringar och ägare av tamboskap i områden där det finns varg och andra rovdjur är en betydligt mer angelägen politik än att debattera rovdjurens vara eller icke vara.

I den mån jakten präglar diskussionen inom rovdjurspolitiken bör fokus vara att rikta jakten mot vargar som gjort skada. Med ett ökat antal vargar är det naturligt att det bör bli lättare att få tillstånd för skyddsjakt. Jakt som riktas mot de vargar som angriper tamdjur kan bidra till att angreppen minskar. Färre tamdjursangrepp kan leda till ökad acceptansen för vargen samtidigt som allmänhetens acceptans för jakten ökar. En utökning och utveckling av nya former för sådan jakt tror vi kan vara en framkomlig väg för att komma ifrån de alltmer polariserande konflikter som präglat vargdebatten de senaste åren.

Det ger oss också möjlighet att i den fortsatta utformningen av rovdjurspolitiken ha som utgångspunkt att vargen och de andra rovdjur som finns i Sverige är en del av vår natur. Bedömningen av vad som är ett livskraftigt bestånd av varg bör göras av expertmyndigheter och bred forskning istället för politiserande beslut sprungna ur en polariserad debatt.

På så sätt kan vi också få ordning och reda bland reglerna för vargförvaltning. I längden är det ingen som gynnas av beslut med oklar rättslig status som tas fram och tillbaka i sista minuten. Turerna kring vargjakten i Värmland och Örebro är ett tydligt exempel på det. Först stoppades jakten med en dags varsel av förvaltningsrätten. Det är, oavsett åsikt om licensjakt på varg, inte ett acceptabelt förfarande för de personer som anpassat och planerat inför den jakt som aviserats tillåten. Kort därpå hävde kammarrätten beslutet varpå EU kommissionen inte var sen med att kritisera den jakt som pågår.

Med en rovdjurspolitik som utgår ifrån att tamboskap och husdjur ska skyddas och med fokus på biologisk mångfald kan vi hoppas på en mer sansad debatt. Förhoppningsvis kan vi också slippa den turbulens som turerna kring vargjakten präglats av de senaste åren.

Akko Karlsson (MP)
Partistyrelsen ansvarig för Gröna Näringar samt Jakt och Viltvård

Emma Nohrén (MP)
Riksdagsledamot och landsbygdspolitisk talesperson

Stina Bergström (MP)
Riksdagsledamot Värmland och miljöpolitisk talesperson