"Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva"

Foto: Elinor Wermeling

Jörgen Thorsson är aktuell i biofilmen Måste Gitt och med två singlar från sitt kommande album Fan Livet, det femte i ordningen, som släpps den 23:e mars. Han har en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm den 3:e och 10:e april där han kommer spela musik och även berätta om sitt liv. Nedan berättar han om hur han fick upp ögonen för skådespeleriet och om sina guilty pleasures när det kommer till musik.

Texten till Krossa mig är helt fantastisk. Vill du berätta om den?
- Kul att höra! Särskilt från experthåll, du som är poet. ”Krossa mig” är ett sätt att säga att du får mig. Jag kommer att våga låta dig krossa mig. Jag riskerar nu allt. Med vetskapen om att det kommer att göra ont. Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva.

Hur kom du i kontakt med Lisette Pagler? 
- Lisette och jag har varit kollegor på Stadsteatern i Stockholm. Tyvärr aldrig i samma produktion.

Din femte skiva släpps nu i slutet av mars, finns det en röd tråd genom skivan?
- Hade nog lite planer på det. Ironiskt nog med avstamp i att berätta nåt om världen utanför mig. Men det gick inte. Ju mer jag ville berätta om världen desto fler låtar blev det om hur jag faktiskt har det. Nu finns enstaka fragment kvar av ursprungsambitionen. Så röda tråden är att skivan innehåller det jag känt och tänkt under tre år av mitt liv. Just nu låter det såhär när jag tänker högt i låtform, kan man säga.

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Disciplin och tid. Att välja ur kaoset av idéer och tankar. Och inte ge sig fast det suger. Jag skissar fram en massa text. Ser till att det finns. För när jag väl sätter mig med musiken kan det gå ganska fort. Men om det inte finns text som har bäring så kan det avstanna helt. Så då gäller det att våga gå till den där platsen där jag kan bomba ur mig, där det mesta är oanvändbart. Sen gäller det att bita i, välja, stanna kvar i låten, fast det kanske börjar skava, men man får inte ge sig.

Kommer du att ge dig ut på en turné i samband med att skivan släpps? 
”Turnén” börjar med två konserter på Teater Galeasen, Stockholm 3:e och 10:e april. Kanske slutar det där. Haha. Nä, men om du tar tag i det så kommer jag. Herregud. Jag önskar att det fanns en turnéplan. För jag får frågan, t.ex när kommer du till Malmö? Men som ganska oberoende artist och människa så hamnar ju allt på eget bord. Och då är det lätt att ge vika för bördan. Dessutom rullar min skådiskarriär på, så jag skulle behöva att nån verkligen bjöd upp mig för en turné.

Du spelar just nu Riddar Kato i Mio Min Mio. Hur är det att gestalta honom? 
- Har skojat om att jag äntligen är i synk med min egen ondska. Egentligen ganska enkel roll. Det pratas om honom hela pjäsen. Publikens förväntan byggs upp. Och det jobbet gör inte jag, utan det gör mina eminenta skådespelarkollegor. Så min uppgift är att smasha in. Men jag ville göra honom otäckt vansinnig och oberäknelig. Känslig. Inte en arg gubbe. Att publiken får pay-off för att de får vänta länge på slutbossen.

Vad var din relation till Astrid Lindgren när du var barn? 
- Haha, det som gestaltades i Emil och Bullerbyn var inte så långt från min egen barndom. Skit under naglarna, djur, gården och allt sånt. Fast mycket mer diesel såklart... och tv-spel.

Du är också aktuell i Måste Gitt där du spelar bokförläggaren Puma. Vad kan du berätta om Puma? 
- Puma är Metins (huvudkaraktären) antites. Metin lever småkriminellt liv, men med en talang, han skriver ner sina stötar, och skriver ner det bra. Och av märklig omständighet så hamnar den här dagboken i förläggaren Pumas händer, som ju vill ge ut den. Det är ju såklart förenat med livsfara för Metin. Så frågan blir om Puma är en sjysst person, som tar Metins öde på allvar, eller om han är en innerstads-oppurtinist som bara vill tjäna pengar. Eller är han båda? Sen är det lätt att krydda och snickra fram en roll när situationerna är så bra skrivna av manusförfattarna Ivica Zubak och Can Demirtas.

När insåg du att du ville skådespela? 
- Tror när filmen gjorde inträde i livet. Inte att jag förstod att jag faktiskt kunde jobba med nåt sånt. Men att få gestalta karaktärer. Framför allt med humor. Det har varit en del av mig på nåt sätt, sen lekens tid.

Jag älskade din roll i I Anneli. Hur var det att spela Don? Finns det några likheter mellan honom och dig själv? 
- Haha! Den stackars olycklige och otursförföljde väktaren. Kul du gillar. Du sällar dig till en skara underjordiska fans som jag har stor respekt för. Det betyder att ni gillar samma som jag. Jo, det är såklart mycket jag i Don. Skillnaden är att Don lever i olyckan. Har varken humor eller analys för att hantera det. Han bara är och gör. Jag däremot, även om det är eländigt ofta, har lyxen att kunna använda mig av det. Don måste gå till väktarjobbet som vanligt. Därför tror jag vi gillar honom. Han kämpar, men vet knappt om det själv. Don kanske har det bättre än jag.

Du har gjort en del humoristiska roller, vad får dig själv att skratta? 
- Humor man kan dela med barn. När man upptäcker nåt tillsammans, då blir det verkligt roligt, som om humorn uppfinns för första gången. Annars gillar jag satiren. När det bränns. Såklart. Men då skrattar man kanske inte, det är bara kamplust.

Du växte upp på landet i Dalsland, hur var din uppväxt där? 
- Komplex. Haha. Nä, men det går inte riktigt att beskriva. På skivan finns en sång som heter Högt över Lagårdstaken. Det är i alla fall ett försök.

Vad minns du mest från din barndom? 
- I vuxen ålder har jag ägnat mer tid åt att minnas det som var dåligt än det som faktiskt var bra. Så nu under andra halvan av livet ska jag ta fram det som var bra. Fram för mer positiva minnen.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Som skådespelare, ja. Tror det. Kanske var 10 år. Jag var med i ett julspex i den lilla bygdeskolan i Sundals-Ryrs socken. Jo, jag vet, det låter 1800-tal… Och vi spelade nån form av pjäs, som vår annars läskige ”tillsynslärare” (som det hette) hade skrivit. Jag spelade nån slags senil morfar med lyte, peruk och allt. Jag levererade bland annat repliken: ”Fungerar precis som kommunen i Vänersborg”. Tydligen var det satir som gick hem, inte förstod jag varför. Men fick alla att skratta. Den kraften. Berömmet efteråt. Vadå, kanske är jag bra på det här?

Nu bor du i Stockholm, vad gillar du mest med stan? 
- Allt! Att det är så mycket av allt, och att det bor en massa fina men ängsliga människor överallt. Stockholm har ju såklart det vanliga sjuka. Folk går efter invanda mönster. Sina upptrampade stigar. Men så möts vi på massa platser. Och det är oerhört fint. Men sjukt. För vi känner inte varandra. Fint. Vi samlas kring ställen och karriär och pengar. Var och en efter sin egen plånbok. Sjukt. Det är inte Rio. Det är inte New York. Det är Stockholm. Människor är mycket mer i sina hem än de borde vara. Inklusive jag. Så om jag fick bestämma; mer av all kultur och möten och mindre av det som är det ordningsamma hämmade kapitalistiska. Om tjugo år har det enligt statistiken flyttat in ett helt Göteborg, folk precis som jag, som vill ta del av stan. Då är det stort. Då kanske vi kan börja snacka.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 
- Det som knäckte mig var Roxettes Look Sharp. En kompis hade den på LP. Den låten var så stark. Det vred till hela mig. Inget blev sig likt efter det.

Någon speciell artist som påverkat dig?  
- Mest skämmiga artister. Borde vara mer påläst. Mer Indie. Och jag har ju såklart halv-coola saker för mig. Som nu när Säkert! släppte en ny skiva; den går på repeat. Och framför allt, svensk text. Som nu när Kent skulle gå i graven. Oh my God, sugit i mig hela deras narrativ. Men jag ägnar mig hela tiden åt hemliga skämsartister som jag lyssnar osunt mycket på då och då. Återvänder alltid till Metallica en gång om året. Skäms för det. Oasis, men det är tydligen inne igen. Winnerbäck. Gillar det, men skäms för det. Så jag går runt i mina lurar och skäms med Coldplay. Tills jag lyssnar på Erik Lundin. Då blir man cool. Och så där håller det på. Egentligen skulle jag väl svara Radiohead bara, och inte utveckla det mer.

Har din musiksmak ändrats mycket sen du var yngre?
- Den ändras. Det som är konstant är att jag spelar på mina instrument. Sen morphas det med samtiden. Men även om jag har koll på teori, hur man skriver och så, så söker jag det enkla vid pianot, där verkar jag vara konstant. Har gjort det hela tiden.

Du har många järn i elden, hur väljer du bland dina projekt? 
- Jag vet faktiskt inte. Blir ledsen varje gång jag måste säga nej. Men oftast försöker jag göra jag allt. Som har med konst att göra. Och ibland blir det bara massa tid över. Då försöker jag dra igång saker själv.

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 
- En hel dag full av lek och kärlek. Men i väntan på den dagen så duger en produktiv arbetsdag ganska bra.    

Ruvar du på några dolda talanger?
- Nej, tror inte jag är så nördig, så jag blir inte så bra på nåt enskilt utan fuskar på allt möjligt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig själv?
- Åh hjälp. Sjuk fråga. Philip Seymour Hoffman är ju död, så då blir nog det aldrig av.

Lyssna på den fina duetten Krossa mig nedan.


"Jag tänker skriva låtarna som ingen vill vara utan"

Foto: Press

För två år sedan släppte Lukas Lind sin debutsingel Taykardi och nu är solokarriären i full rullning. Idag släpper han nya singeln Dynasti, som han själv beskriver som en hyllning till ungdomen och frigörelsen. Läs mer om det och om hans uppväxt bland annat här nedan. 

Du växte upp i en frireligiös församling. Hur var det?
– Både positivt och negativt. Man fick ju ett tydligt sammanhang och en stor gemenskap, med både äldre och yngre, vilket många söker som ung. Det fick många mig att stå på scen tidigt i livet. Musiken är ju en stor del av kyrkans gemenskap. Men idag kan jag känna att mitt kristna sammanhang jobbade en hel del med skuldbeläggning och ett väldigt mallat sätt att tro på Gud. Det var kvävande och kreativiteten blev inte sällan lidande.

Hur har din uppväxt präglat dig?
– När jag i början av 20-års åldern slutade gå i kyrkan regelbundet försvann det sammanhang och mycket av den tro jag haft innan. Det var faktiskt lite som att mattan drogs bort under mina fötter när jag lämnade den. Idag kan jag ofta känna en ensamhet, spridda skurar av meningslöshet, men känner mig samtidigt mycket gladare, friare och närmre livets essens. Jag tror att min bakgrund har gett mig en förståelse och acceptans för människor i samhället som bär andra erfarenheter än de vanliga.

När kände du att du ville satsa på musiken?
– Jag har skrivit låtar sedan början av högstadiet. Jag hade ett par olika band under tonåren och satsade rätt hårt med ett av dem. Sedan tog studier och jobb inom journalistik mycket tid i början av 20-års åldern, även om jag alltid fortsatt att skriva musik. Nu känner jag att jag har kommit tillbaka till musiken ordentligt igen. Hittat mitt sätt att skriva på och ser hoppfullt på framtiden.

Din nästa singel heter Dynasti. Berätta om den!
– Den är en hyllning till ungdomen och frigörelsen. Om sena sommarkvällar på filtar i parker, där de stora frågorna förklaras i enkla, naiva och koncisa slagord. Det är någonting härligt med det där. Världen är så himla ogripbar och märklig ofta. Låten är en hyllning till den där känslan när ingenting känns omöjligt.

När kommer EP:n?
– Innan sommaren! Vi kommer att gå ut med exakt datum snart.

Blir det lite spelningar i samband med släppet?
– Ja, jag har dels en releasefest inplanerad på Morfar Ginko i Stockholm. Sedan är det några andra gig på gång också. Kommer mer information om dem snart.

Hur tänker du när du gör musik eller går du mycket på känsla?
– Det tar rätt olika vägar. Men oftast börjar jag med känslan. Jag hittar ett beat, ackordföljd eller melodislinga som känns inspirerande. Sedan kopplar jag bort hjärnan så gott det går och försöker hitta en naturlig sångmelodi. Efteråt ser man ofta att det finns ett textmässigt tema i improvisationen. Då börjar arbetet med att renodla och förtydliga. Men ja, det händer absolut att jag börjar med texten också.

Jag vill veta mer om vardagliga Lukas. Har du en favoritemoji?
– Haha, hm. Vänta ska kolla igenom mina konversationer...Nej, alltså, får erkänna att jag är en riktig stelpinne när det kommer till emojis. Hjärt-symbolen är jag ganska flitig på att använda ser jag.

Säg att du skulle DJ:a på en klubb, vilken musik får man höra om man bokar dig?
– Har aldrig DJ:at och kommer nog aldrig göra. Känns som att alla gör det nu för tiden. Känns rätt trött. Om jag skulle göra det skulle det säkert bli rätt mycket 60-talsdans och rivig indiepop tror jag. Jag gillar prestigelösa dansgolv där folk dansar för att ha kul, när de skiter i hur de ser ut och sånt.

Gjorde en artikel för några månader sen där folk listade de bästa svenska skivorna någonsin, vilken är den bästa, enligt dig?
– Skitsvårt att bestämma mig. Men jag tycker att en skiva som förtjänar mycket mer uppmärksamhet är Christopher Sanders Jorden var rund. Så mycket kan jag säga i alla fall.

Ruvar du på några dolda talanger?
– Nja, jag är rätt bra på bollsporter. Men det är väl var och varannan människa? H

Vad får dig att skratta?
– Bra svensk standup, David Brent, svart brittisk humor och när människor har distans till sina tillkortakommanden och misslyckanden. 


Vad har du annars planerat framöver?
– Jag tänker skriva låtarna som ingen vill vara utan.

Lyssna på Dynasti här nedan!

"Göteborg är en stad värd att hyllas"

Foto: Press

Bakom namnet Maybe Canada står Magnus Hansson. Göteborgsmusikern släpper den 3 mars debutskivan Ruined Hearts på Adore Music. Vi möts av folkrock av allra bästa sort och nu när vi är i en tid då vinden och regnet tävlar om att banka på fönstret så passar musiken extra bra. Här nedan berättar Magnus om debutalbumet, om omslag och om kärleken till Göteborg. 

Berätta om debutalbumet Ruined Hearts!
- Jag är väldigt stolt och glad att den snart är ute. Det har tagit lång tid men nu känns det helt rätt att den ska ut. Jag tycker den är vemodig på ett ganska osentimentalt sätt. Jag gillar verkligen hur den låter och hur låtarna blev.

Hur kommer det sig att albumet dröjt så länge? 
- Det hände en massa saker som tog energi och jag såg ingen riktning med hur musiken skulle presenteras under en ganska lång tid. Sen kom Adore Music med på tåget och då föll det på plats och vi har jobbat på bra tycker jag.

Releasefest 10 mars, vad kan de som kommer förvänta sig av kvällen? 
- De kan förvänta sig ett toppat band med några av de skönaste musikerna från staden Göteborg och musik med en ärlig ton.

På nya skivan fastnade jag särskilt för Take it easy, vill du berätta lite om den? 
- Kul att du gillar den! Drabbades av hur en vän körde på lite för hårt och ramlade ner gång efter gång. Utbrändhet och så. Gillar också att just den spelades in sist en dag i studion när någon behövde gå men vi andra tänkte - äh, vi gör en låt till?

Vad är historien bakom ditt artistnamn? 
- Vanlig fråga... Det är en halvflummig tanke om att jag kanske kunde tycka om Kanada? Att hänga runt i ännu ett nordligt fast mycket större land. Gillar mycket musik därifrån.

Dina omslag är fantastiskt fina. Hur ser du på skivomslagens roll när så mycket av musiken bara släpps digitalt? Är det fortfarande relevant?  
- Tack! Det underbara omslaget på Ruined Hearts är målat av Anders Tolergård. Kolla upp! Ett geni. I och med att jag hade som plan att det skulle bli LP denna gång kändes det extremt viktigt. Innan har jag haft en tanke men kanske inte känt lika mycket inför de små fyrkanterna i musiktjänstens fönster. Jag gillar dock tanken på att sinnen jobbar ihop och att en bild kan få stå för ett innehåll av ljud och text. Sen det senaste omslaget tror jag det blir svårt att göra något annat än fortsätta fråga andra att göra så fina omslag. Gillar också att det som i fallet med Ruined Hearts kan stå som ett konstverk självt.

På tal om skivomslag, vilka är dina favoriter, topp 3? 
1) Joni Mitchell - Blue. Mäktig hon är! Å vilken skiva.
2) Radiohead - The Bends. Mest för att jag lyssnat sönder den plattan. Älskar den och då följer omslaget med...
3) Johnny Cash - American Recordings 4 tror jag? Gammal gubbe som kämpar på. Fin profil.

Om du fick välja att släppa en skiva i endast ett format, vilket skulle det vara?
- Digitalt. Det känns mest rättvist. Flest människor som vill kan ta del av musiken och det känns bra.

Det känns som att din musik är som ett flöde av berättelser. Hur tänker du kring vad du vill få ut?
- Jag skriver ofta lite som dagboksanteckningar och så hittar jag på lite till det. Kanske någon hittar igenkänning eller bara en skön line någonstans som de kan relatera till? Jag gillar människor och hur de stretar på för att få detta livet att gå ihop. Det är spännande. Att leva och att iakta.

För några år sedan gjorde du en kärlekshyllning till Göteborg, vad är det du tycker bäst om med Göteborg? 
- Ja, men den är värd att hyllas tycker jag. Återigen till människan och de människor jag mött och möter i denna stad. Jag gillar hav också. Att den ligger så gör den typiskt bra. Här finns både ambition och drömmar men också en ganska avslappnad känsla. Lite som Kostym och mjukisbrallor. Bra båda två.

Var hänger du helst en ledig dag? 
- På dagen är jag gärna ute om vädret bjuder till. Promenera runt med kärlek och ta ett glas lite här och där. Laga mat med vänner senare. Toppa med konsert på Pustervik eller annat för kvällen aktuellt ställe.

Hur ser det ut med spelningar för dig framöver?
- Det ser fint ut! Det blir både Europa och Sverige. Detaljer kvar så ska inte skryta för mycket än men det kommer snart läggas ut.

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
- Hade en grymt skön upplevelse på Live at Heart i Örebro då jag körde själv i en jättekyrka. Akustiken och allt med känslan av att det kanske inte är så dumt att lyssna på Maybe Canada ändå.

Till sist, om du skulle sammanfatta dig själv med en karaktär ur filmhistorien, vem skulle det vara då och varför?
- Haha! Galet svår fråga. En kan ju önska en skulle sätta sig bredvid någon av de mäktiga personer som gestaltats som tagit modiga och viktiga beslut för att förändra andras tillvaro till det bättre. Tror inte jag är herren på täppan direkt heller?... Det får bli pojken i E.T kanske? Omtänksam kan jag nog sträcka mig till att jag är. Och lite harig kanske?... haha. Vi släpper det. 

Lyssna på singeln Ruined Hearts här nedan! 

Västerbotten runt med Olov Antonsson

Foto: Press

Olov Antonsson släppte i slutet av november skivan Nere och ute i AC län. En skiva som känns, andas, lever, dansar Västerbotten och som golvade mig totalt på det mest positiva sätt. Skivan är Olovs första på svenska, men han har tidigare bland annat gjort musik under namnet Cocoanut Groove. Det märks att Olov älskar det han gör och det är lätt att fastna i låtar som Umeå, jag älskar dig men du drar bara ner mig nu och Stjärnhimlen. Här nedan berättar Olov om uppväxten, musiken och drömmar. 

Du växte upp utanför Skellefteå, hur var din uppväxt där?
- Jag är uppväxt i en by som heter Skråmträsk. Det är Västerbottnisk jordbruksbygd, med ladugårdar, lutande lador på öppna åkrar, skog, sjöar och åar. Det var fint att växa upp där! Särskilt när man var ett barn. När man blev lite äldre började man längta till städer och tyckte att ens hemby var trist. Nu uppskattar jag den mycket igen! Jag växte upp där med två systrar (som idag bor i Stockholmsområdet) och min mamma och pappa som bor kvar där än. 

Vem var du när du växte upp? 
- Jag var väldigt intresserad av idrott fram tills gymnasiet ungefär. Mest fotboll som jag spelade tills jag var 17. Men även andra sporter som ishockey, bordtennis, tennis etc. Det var väldigt fokuserat på idrott överlag bland ens kompisar på den tiden. Det var bra sammanhållning på nåt vis, fina minnen. Nån gång i när jag var 12-13 blev jag också intresserad av musik, när jag fick höra mina systrars popskivor. Det var sent 90-tal och de lyssnade på Beatles, britpop som Pulp, Suede och Oasis och indiegrejer som The Smiths och Belle and Sebastian. Första gången jag hörde Morrissey blev jag illamående, men det vände väldigt snart och blev senare nästan en besatthet.   

Minns du vad du drömde om som barn? 
- Som riktigt liten var det väl att bli bonde och älgjägare – saker som min pappa höll på med. Sen fotbollsproffs som Tomas Brolin. Sen blev det mest musik jag drömde om.  

Numera bor du i Umeå, var hänger du helst i stan när du har en ledig dag?
- Det är fint att gå eller cykla längs älven mot Backenkyrkan och vidare mot Baggböle om det är en fin dag. Jag gillar också Tvärån, som ligger Väst på stan där jag bor, som jag sjunger om på skivan också. 

Minns du den första skivan du fastnade för? 
- Min allra första cd-skiva var singeln När vi gräver guld i USA med GES på försommaren 1994. När jag upptäckte musik på riktigt var det mycket tidiga Beatles som jag verkligen fastnade för: Please please me, A hard day’s night och Rubber Soul. 

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag spelade trumpet i musikskolan som barn, men när jag upptäckte popmusiken i sexan bytte jag till gitarr. Jag började försöka göra egna låtar redan då, men det tog väldigt lång tid innan jag förstod riktigt hur man skulle få ihop en hel låt från början till slut. I gymnasiet började jag spela gitarr med några kompisar i Skellefteå, bandet hette The Tidy Ups och gav ut några EP:s och spelade lite här och var 2002-2004. 

Din första skiva på svenska har varit ute i drygt två månader, hur har responsen varit?
- Den har varit fin! Den har fått väldigt bra recensioner, vilket varit superkul. Och jag blir alltid superglad när någon hör av sig och säger att de lyssnat och gillar skivan. 

Jag fastnade verkligen för Stjärnhimlen, kan du berätta lite om den låten? 
- Det var en av de sista låtarna jag skrev till skivan. Jag är själv nöjd med hur den blev. Den utspelar sig under en nattlig promenad på gatan som jag bor på i Umeå, Skolgatan. Jag gillar att gå på promenader, och flera av låtarna på skivan handlar om att driva runt i Umeå. Det kallas flanördiktning inom litteraturen tror jag. I Stjärnhimlen ville jag liksom måla upp en bild av en natt i en stad och hur det känns att gå runt där. Jag är nöjd med hur allt liksom flätades ihop, Sinatra, Four Tops, stjärnhimlen, aftonstjärnan, månen. Jag ville att refrängen skulle vara väldigt fin och romantisk (”det är dig jag tänker på under stjärnhimlen än”), den innehåller också en referens till Joni Mitchell-låten Both Sides Now (vi har sett moln från båda sidor). 

Du har tidigare sjungit på engelska, hur kom det sig att det blev på svenska nu? 
- Det var något jag velat göra länge, men inte riktigt vetat hur, liksom. Tycker alltid att låtar med texter på svenska blir starkare på nåt vis. Sen skrev jag Johanna i parken någon gång kring 2013-14 och blev peppad på att försöka göra ett helt album i samma stil. 

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Låtarna på Nere och ute i AC län är nästan uteslutande skrivna vid samma skrivbord i min lägenhet, vid pianot eller med en akustisk gitarr. Och nästan alla låtar är skrivna väldigt sent på kvällen. Det blev som en vana under 2015-2016 att vara uppe väldigt sent och göra låtar. Det är nog det allra roligaste med musik tycker jag, att skriva låtarna. Sen har de som jag gjort skivan med bidragit otroligt mycket till att låtarna blev som de blev. Mattias Malm (producent och arrangör) och Petter Utbult (stråk- och blåsarrangör) har bidragit med massor med idéer, arr, slingor, hooks och rytmer. Deras insatser var helt avgörande. De övriga musikerna på skivan, som Josef Ringqvist (bas), Erik Karlsson (trummor) och Jonas Lindsköld (klaviatur) var också superviktiga. 

Det är mycket referenser till äldre musik i dina låtar, om du får välja dina tre favoritmusik-klipp på youtube, vilka skulle det bli då? 
- Det finns många favoritklipp, men jag tar de tre som jag kommer på först:

1. Kirsty MacColl spelar den fantastiska låten Soho Square i brittisk tv 1992. Så bra röst, så bra låt!  
2. Bruce Springsteen spelar Thunder Road i London 1975. Tror det här var hans första spelning utanför USA. Allt är så perfekt: Låten är den bästa han nånsin skrev, varje textrad är bra, framförandet är så enkelt med bara piano och sång, men varje sekund är magisk. 
3. Brian Wilson spelar Surf’s Up ensam vid pianot i dokumentären Inside Pop: The Rock Revolution från 1967. Låtarnas låt på nåt vis. Och här i så otroligt fin och bräcklig version. 

Säg att du skulle få anordna en festival i Västerbotten, vad skulle känneteckna den festivalen?
- Då skulle man nog vilja hålla till en bit utanför stan, i nån fin by, kanske vid nåt vattendrag. Det fanns en väldigt trevlig festival här utanför Umeå som hette Gravmarksfestivalen för några år sen, ungefär så skulle det väl vara. Eller som festivalen En ljummen i gräset i Vinterviken i Stockholm som min svåger Peder arrangerade för ett antal år sen. Att man kan sitta i gräset och dricka en och annan öl och se några band man gillar. 

Till sist, vad är planerna för året? 
- Vi ska ha några spelningar i Umeå nu under våren, bland annat på festivalen Umeå Open sista helgen i mars. Det blir kul, jag kommer spela med ett väldigt bra band, och ha med blåsare och stråkar på scen. Det är något av en dröm att kunna spela med så många musiker live. Sen får vi se, jag skriver alltid på nya låtar, men jag har inte bestämt när vi ska ge ut något igen. Förhoppningsvis blir det en ny skiva eller EP inom inte allt för lång tid!

Lyssna på Nere och ute i AC län här nedan! 

"Donald Trump har grusat alla förhoppningar till en fortsatt värld. Vi skall vara glada om vi överlever"

Foto: Torny Gottberg

Johan Hellqvist och Erik Frenkel är aktuella med ett nytt projekt, elektronisk pop under namnet DNR & DO. Efter många år tillsammans i bandet Auto-Auto hittar de nu nya vägar tillsammans. Första singeln heter Vädergud och släpptes den 18 januari. 

Första singeln Vädergud, hur skulle ni beskriva den?
(Erik) - Det är en bisarr saga om samtiden. En discodänga som handlar om att helvetet är andra människor. En misantropisk popsång.

I slutet på februari släpper ni en EP, skulle ni säga att det finns en röd tråd genom den? 
(Erik) - EP:n är ganska brokig eftersom det är material ifrån närmare två års arbete på den. Hälften är politisk surrealism och hälften är mer personliga teman.

(Johan) - Det var ganska mycket diskussioner kring vilka låtar vi skulle ha med och sådär... Vi är något envisa.

På vilket sätt är ni två mest lika - och mest olika som personer?
(Johan) - Oh herregud vilken fråga! Vi är sjukt olika men på vissa sätt lika. Alltså rent musikaliskt så är väl Erik mer låtskrivaren av oss och jag är den här eviga nördande ljudkillen, även om jag har ljugit ihop en melodi eller två genom åren. Erik kan dessutom spela en rad instrument som jag inte mäktar med... På ett personligt plan är vi också rätt olika men vi har ju stått ut med varandra i snart 20 år så vi är kanske mer lika än vi tror.

(Erik) - Oj, vi är väl ganska olika som personer i de flesta fall. Det kan nog ses som en styrka när man gör musik ihop.

Er musik låter både modern och 90-talsinspirerad. Hur känner ni kring nostalgi? Är det intressant att blicka tillbaka?
(Erik) - Vi är väl och har alltid varit nostalgiker. Att blicka bakåt är viktigt för referensramar men totalt oviktigt för skapandet. Nostalgin i soundet handlar nog mer om en lek med genrer än något annat.

(Johan) - Det är skitviktigt med nostalgi. Det kanske är ett symptom på att man är gubbig men jag tycker inte det kommer sådär vansinnigt mycket bra nya artister nuförtiden – undantag finns dock, typ John Grant, Young Fathers etc. Det är ju så att den musik som man är uppväxt med fortsätter att vara viktig för en själv som person resten av livet så det är väl naturligt att man inspireras av det som man lyssnat på genom livet.

Finns det en historia bakom ert bandnamn?
(Johan) - Ja.
(Erik) - Bandnamnet är en kompromiss men vi gillar hur det låter.

Hur ser låtskrivarprocessen ut?
(Johan) - Oftast så jobbar vi mycket med loopar och doningar. Förmodligen så har någon av oss en idé som han har donat med och så jobbar vi vidare tillsammans på den. Ofta slutar det med att vi slänger tre minuter, börjar om från början med 13 sekunder som vi tyckte var bra och jobbar oss fram utifrån det. Vi använder bitvis rätt daterad både mjukvara och hårdvara så det är sällan det är så att vi skriver på ”traditionellt” sätt. Buzztracker för arr och inspelning, och Amiga 1200 som midimaskin för dom som nu vet vad det är nuförtiden.

Vad vill ni att lyssnaren ska känna när hen hör er musik? 
(Erik) - Låtarna vi gör kräver ett visst mått av personligt ansvar hos lyssnaren. Förhoppningsvis ska lyssnaren förstå och känna en samhörighet med oss och vår världsbild, men om inte går det såklart att bara slappna av och gilla läget. Ingen press!

Vad lyssnar ni själva på?
(Johan) - Trip hop, psy-trance, 60tal, blues, 90tal, punk, gothpop, synthpop... Det mesta förutom dansband typ.

Om jag ber er räkna upp några klassiska ögonblick ur musikhistorien på rak arm, var hamnar vi då?
(Johan) - Menar du generellt? Eller som vi har upplevt? Generellt: Kraftwerk 2002 i Paris var stort för mig personligen eller Yello förra året i Berlin.

Vad händer med Auto-Auto nu? 
- :X

Frågar dig Johan som bott i Berlin, hur är musikklimatet där om du jämför med Göteborg?
(Johan) - Vi har båda bott i Berlin, Erik har bott där längre än vad jag har – men jag huserade i andra delar av Tyskland ett par år... Nåväl. Musikklimatet i Berlin är ju helt annorlunda – Det kommer sig ju naturligt av att man inte så jävla uptight med öppettider och sånt som i Sverige. Vem vill gå hem klockan två egentligen? Det är ju vansinne.

(Erik) - Berlin är ju en technostad och har därför en DJ-kultur som inte går att jämföra med Göteborg. Personligen älskar jag techno men det har inget alls med den typen av musik vi gör just nu. Vi har pillat med techno med tidigare projekt dock.

Var i Göteborg hittar man er när ni inte gör musik?
(Johan) - För min del är det hemma i Studion. Har i princip slutat att gå ut helt och hållet. Någon enstaka gång är det väl någon konsert som jag smiter ut på men annars är det inte mycket.

(Erik) - Mig hittar man runt långgatorna eller Linné på helgerna.

Till sist, vad har ni för förhoppningar på 2017?
(Johan) - Donald Trump har grusat alla förhoppningar till en fortsatt värld. Vi skall vara glada om vi överlever.

Lyssna på Vädergud här nedan! 

"Det är en ganska fucked up värld vi lever i och det finns mycket att vara arg över"

Foto: Press

Vilma Colling debuterar som soloartist när hon idag har släppt sin första singel Fucking fel. Hennes karriär inleddes i popbandet En drös poeter, men nu står hon på egna ben. Här nedan berättar Vilma om singeln, var hon helst hänger i Stockholm och om sina dolda talanger. 

När föddes intresset för musik? 
- När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli ”popstjärna”, är det sorgligt att jag inte släppt det än? Mamma satte mig på pianolektioner ganska tidigt men det tog ett tag innan jag vågade uppträda med just musiken. Jag har i princip vuxit upp på kulturskolan och tagit alla lektioner som finns. Men som 12 år bestämde jag mig för att skapa ett band med mina bästisar och det var då jag fick utveckla skrivandet och vilket var det jag fastnade för. Jag har aldrig sett mig själv som sångerska direkt, jag bara älskar att skapa.  

Vad händer med En drös poeter nu?
- Vi har tagit en paus än så länge. Vi får se om vi dyker upp på kartan igen. Men det var ett gemensamt beslut vi tog då livet ledde oss olika vägar och nya intressen dök upp. 

Kan du berätta lite om din singel Fucking fel och vad den handlar om?
- Jag ville skriva en låt som var arg och lite kaxig. När den först blev klar tänkte jag att det kunde vara en liten rolig hint till fuckboys, men känner nu i efterhand att den kan appliceras på flera situationer. Det är en ganska fucked up värld vi lever i och det finns mycket att vara arg över. 

Beskriv din musik med tre ord.  
- Proddad personlig pop

Vad tänker du på när du skriver texter? 
- Jag tänker på det som ett pussel. Jag vill hitta textrader som hänger ihop och gärna lite smarta metaforer däremellan. Ibland finns det ju en styrka i ärligheten och att skala av alla dolda budskap etc. Det är en balans det där. Men melodi och text hör ihop för mig, kan inte skriva det ena utan det andra. 

Du är född och uppvuxen i Stockholm. Var hänger du helst i stan? 
- Är uppvuxen på Södermalm så jag ska inte ljuga, känner mig lite vilse norr om stan. Har grubblat på något smultronställe hur länge som helst nu men jag kan inte komma på något! Man lär ju med störst sannolikhet hitta mig hemma, på någon billig bar på söder eller på Sephora. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag har väldigt blandad musiksmak. Under perioden jag skrev mina kommande singlar lyssnade jag mycket på Rihannas senaste album Anti, Ariana Grande och Tove Lo. Skulle inte säga att det kommer höras i musiken jag släpper men jag går definitivt i en starkare pop-riktning än vad En drös poeter någonsin gjorde. 

Minns du den första artisten du verkligen fastnade för? 
- Ja, jag brukade sno min storebrors MP3 och lyssnade på Iggy Pops The Passenger på repeat. Det var det där riffet i början jag verkligen gillade. Sen tvingade jag honom att ladda ned Kelly Clarkson-låtar åt mig och Since U been gone blev en favorit. Det är ju Max Martin så helt off var jag ju inte!

Vad brinner du för, förutom musiken? 
- Jag älskar att måla och teckna och pluggade bild och form i gymnasiet. Film är också ett stort intresse jag har. Därför gör jag omslag och videos själv (det och mitt enorma kontrollbehov). 

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Jag är grym på mobilspel, gärna bilspel eller typ Tetris. Obsessed. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.
1) Lykke Lis Wounded Rhymes.  
2) Jag såg en skräckfilm som heter Mirrors för kanske 5 år sedan och vågade inte ha speglar framme på ungefär 2 år. Överdriver inte ens. Tror jag alltid kommer ha en konstig relation till speglar. 
3) Min storebror, jag var/är en sån jobbig lillasyster som alltid ska göra som min bror gör. Han hade ett band - jag ville ha ett band, han ritade - jag ville rita. Utan honom hade jag nog inte ramlat in på musiken. 
4) Jag kan inte säga att en plats har förändrat mig, det är människorna på platsen som har gjort det. 

Till sist, vad händer den kommande tiden?
- Jobbar redan på nästa singelsläpp! Kommer förhoppningsvis spela lite innan dess, saknar verkligen att vara ute och spela. Har mycket planerat och många projekt på gång, och sen får jag se lite vart det hamnar.

Här nedan kan du se videon till Fucking fel. Vilma berättar själv att ”Videon är en spegling av musiken. Jag ville karakterisera låten i en person, vilket resulterade i en ganska egocentrerad, ytlig karaktär. En kaxig tjej som inte ”give a fuck”. Drog med mina artsy kompisar runt om i Stockholm och tvingade dem att filma mig och voilá, resultatet blev denna video.”

"Jag skriver musik för att jag har någon inre kraft som trycker fram det"

Foto: Kristoffer Hedberg
Samuel Järpvik har släppt två singlar under namnet Järpvik med ett album påväg. Det är ren och skär popmusik. Här nedan berättar han bland annat om hur han kom i kontakt med musiken och hur en bäst lagar ett krossat hjärta.

Hur var uppväxten i Vänersborg och varför flyttade du till Göteborg?
- Jag har haft en fin uppväxt tillsammans med mina tre äldre bröder. Musik har alltid varit extremt närvarande i huset där vi växte upp. Ifrån rummen dånade det musik konstant. Ur äldsta brorsans rum ekade Bob Dylan och Kjell Höglund, mellanbrorsan matade Joy Division och Smiths och han som är närmst mig introducerade mig för MC5 och Radio Bridman. Det var den sistnämnda brorsan som tvingade med mig på en Division of Laura Lee-konsert när jag gick i 6:an. Några månader senare spelade jag i mitt första band Commando. 

- Jag har alltid älskat Vänersborg men det blev lite ensamt att bo där till slut. Alla drar efter gymnasiet, men jag blev ändå kvar några år till. Till slut var det som om hela umgängeskretsen fanns i Göteborg, så jag hakade på. 

Du har tidigare spelat i band, vad tycker du om att nu vara soloartist?
- Det är för och nackdelar. Det var inte riktigt nått jag valde utan det bara blev. Jag hade massa låtar på svenska i min dator helt plötsligt och de kändes lite för personliga för att ta med till något band. Jag bokade en studio och hade egentligen inga större planer till en början...

- Att vara soloartist är ganska slitsamt har jag märkt. I alla fall om man är på den nivån som jag är på. Det är väldigt mycket mail, samtal och tjat. Det kan ta musten ur skrivandet. Men fördelen är att man är chef och har sista ordet i allt kreativt.

Hur skulle du beskriva din musik för någon som inte lyssnat? Vad vill du förmedla till lyssnaren?
- Nån typ utav popmusik är det ju. Alla verkar ju tycka att det låter som Kent. Det var jag inte riktigt med på, jag har aldrig varit något fan. 

- Jag skriver musik för att jag har någon inre kraft som trycker fram det. Vill nån lyssna på mina historier så är det ju jätteroligt. Tidigare när man sjöng på engelska var texterna inte lika noga, nu är det ett jävla pyssel...

Vad lyssnar du själv på för musik?
- Nick Cave, John Holm och Bob Hund är några exempel. Är faktiskt väldigt bred, men det är tre artister som jag älskar. 

Vad kan du berätta om singeln Håll mig hårt i handen?
- Det är en melodi som handlar om en kort romans. Joel Eriksson som producerade den hade en stark idé om att försöka få in lite Jonathan Johansson-influenser, det blev väldigt bra!

När släpps fullängds-albumet?
- Det är faktiskt inte riktigt klart än, den ligger på Welfare Sounds dator, 90 % färdigt. Tror det blir till hösten. Blir en EP i vår! Ska bli väldigt roligt att få dela med mig av fler låtar!

Du spelar på Pustervik på fredag tillsammans med Mira Aasma. Har du några fina minnen från Pustervik?
- Ja, det ska bli skitroligt! Första gången jag spelar där faktiskt. Jag har varit otroligt mycket på Pustervik. Det finaste minnet jag kom på såhär direkt var nog när jag och Bob Hund stod och hutta pepparrotssprit ihop en sen natt. 

Om du skulle få anordna en egen festival, vad skulle känneteckna den?
- En eftertänksam ton skulle jag säga. Tror de som kommer med festivalstövlar hade blivit besvikna. Folk hade gått hem lite ledsnare än när de kom. 

Vad är dina bästa knep för att laga ett brustet hjärta?
- Häng med dina vänner och familj på allt du blir medbjuden på. Om folk inte bjuder in dig, bjud in dig själv.

Lyssna på den Jonathan Johansson-influerade singeln här nedan. 

"Jag mår som bäst när jag är i vattnet"

Foto: Press

Frida Teresia Svensson gör musik under namnet I Wish I Was A Fish. Nu i dagarna släpptes hennes debut-EP med samma namn. Här berättar Frida om kärleken till vatten, musiken och om socialt engagemang. 

Hur hittade du till musiken?
- Det har alltid funnits mycket musik runt omkring mig. I min familj har det alltid funnits ett musikintresse och i min familjs vänskapskrets fanns det också mycket musik. Men jag tror själva musikskapandet startade någon gång på mellanstadiet när min kompis pappa frågade mig och mina kompisar om vi ville spela i band och tog oss till sin replokal. Vi började testa oss fram och efter ett tag bildade vi ett punkband som hette Eld där jag spelade gitarr. Det handlade mycket om tillhörighet och identitetsskapande då och jag minns att det där blev en fristad. Vid sidan av det plinkade jag på pianot hemma och lärde mig spela själv och började skriva låtar. Sedan blev det musikgymnasium och folkhögskola och hela baletten. Har spelat i en massa olika projekt, men alltid skrivit egna låtar samtidigt. Jag har också utbildat mig till musikterapeut och arbetat med musik med personer med olika funktionsvariationer. Jag har ett stort intresse för hur en kan använda musiken på ett socialt och politiskt sätt. 

Minns du första gången du stod på en scen?
- Jag är inte helt säker på att det var allra första gången. Men jag minns att vårt punkband spelade på en invigning av en skola tror jag. Vi hade jeans i olika färger och vi som spelade gitarr och bas hade drickabackar som fotstöd för att det var så tungt att hålla upp gitarrerna. Jag tror vi ägde!

Beskriv en vanlig dag i ditt liv!
- Just nu gör jag praktik på en skola då jag även pluggar till lärare. Så för tillfället är det typ: gå upp vid 06:00, dricka kaffe och äta gröt. (Sitter just nu och skriver vid frukostbordet). Åka till skolan, hänga med en massa fina barn. Åka hem, eller till rep. Fixa saker inför mina release-konserter eller knåpa på mina låtar. Annars kan det också förekomma lite simning, Popkollo-möten, skriva låtar i min studio och kanske en och annan serie. 

Du har precis släppt din debut-EP. Vad är det du vill berätta, få oss att känna?
- Det kanske låter pretto, men jag hoppas den kan få er att drömma iväg, bort från det onda en stund om ni vill det, eller påminna er om något som ni tycker är vackert och vill fortsätta kämpa för, eller något som är ont som ni vill ändra på. 

Hur är tanken bakom ditt artistnamn?
- Jag minns inte exakt hur jag bestämde mig för just I Wish I Was A Fish, men när jag startade mitt soloprojekt kände jag att det skulle ha någonting med vatten att göra eftersom jag på riktigt mår som bäst när jag är i vattnet. Sen handlar det också om en barnslig önskan om att leva i en fantasi-värld där en ibland kan få fly från all jävlighet som människor håller på med. Och så gillar jag att det inte är så vackert för I Wish I Was A Fish har handlat mycket om att släppa på gammal prestationsångest om att saker och ting behöver vara perfekta (vad nu det är).

När du släppte singeln Run skänkte du pengar till organisationen FATTA varje gång någon delade ditt inlägg, vill du berätta lite om det? 
Ja, jag kände att det var det sättet jag ville göra det på. FATTA gör så himla mycket bra grejer för att jobba mot sexuellt våld, för samtycke, och om jag på något sätt kan bidra med en liten summa plus uppmärksamhet för deras grymma jobb så vill jag göra det. 

- Run är en viktig låt för mig. Den handlar om en händelse, som tyvärr händer tjejer och transpersoner alltför ofta: Att en man inkräktar på ens person och kropp, tar sig friheter, tränger sig på och tar något de inte alls har rätt till. Därför kändes det också bra att sätta den i ett sammanhang som FATTA. 

Har du ett stort socialt engagemang?
- Ja det tycker jag. Jag tänker mycket på orättvisor och ojämställdhet och vill bidra så gott jag kan till någon slags förändring. Jag är bl.a aktiv inom organisationen Popkollo som arbetar för jämställdhet i musikbranchen, och jag har tidigare arbetat som musikterapeut med personer med funktionsvariationer. Nu pluggar jag till lärare med tanke att jobba med musik i särskola. Kanske låter som en klyscha, men just nu känns det som det enda vettiga för mig att göra: att försöka göra något bra för de barn som växer upp. 

I april var du i San Fransisco och spelade in. Hur kommer det sig att det blev just San Fransisco?
- Jag träffade Elliott Peltzman, som är musiker och producent och den som spelat in EP:n, förra sommaren när jag var i San Francisco för att spela på Open mics och ha semester. En gemensam vän till oss hade fixat så jag kunde bo i hans lägenhet några dagar. Det visade sig att vi tyckte om varandra och testade att spela musik ihop. Det slutade med att vi spelade in en låt i Elliotts studio. Jag tyckte detta samarbete kändes så bra så därför valde jag att åka tillbaka för att spela in EP:n med honom. Vi hade liksom hittat ett sound som jag tyckte var perfekt för I Wish I Was A Fish. Det var intensivt och roligt. 

Jag har förstått det som att du uppskattar att resa väldigt mycket, är det under resorna du finner din inspiration?
- Ja, jag gillar absolut att resa och ja, mycket av inspirationen kommer från resor. Till exempel blev det mesta av materialet till EP:n skrivet i Berlin. Men jag inspireras också av saker i vardagen. Saker som händer mig och i min omgivning. 

Var ska du resa härnäst?
- Milano över nyår. 

Var känner du dig som mest hemma?
- I vattnet

Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills?
Oj, den var svår. Med det här projektet vill jag nog säga när jag spelade på Madame Claude i Berlin. Jag var där helt själv och kände ingen. Det andra bandet hade ställt in så jag fick spela hur länge jag ville. Scenen var i en liten sunkig källare och jag tänkte först att det antagligen inte skulle komma nån och lyssna. Men efter ett tag var det fullsatt och publiken var så himla fina. De satt helt knäppt tysta och lyssnade och jag kunde på nåt sätt känna kommunikationen mellan mig och dom. Efteråt kom det fram några tonåringar som sa att det inte alls gillar min typ av musik, men att de hade fått tårar i ögonen när jag spelat. Såna saker gör ju allting värt. 

Vad lyssnar du själv på? 
Det är superblandat, men Anna von Hausswolf, Daniel Norgren, Joni Mitichell, Tallest man on Earth, Sleater-Kinny och Typhoon är några favoriter. Just nu har jag fastnat för en akustisk EP med Highasakite. 

Snart dags att säga hej då till 2016, vad kommer du ta med dig från året som gått? 
- Lycka över att jag hade möjlighet att åka till San Francisco och spela in min EP. Stolthet över mig själv för att jag ser till att få saker och ting att hända. Men också en känsla över att jag vill/behöver ta det lite lugnare. 

Till sist, vad händer de kommande månaderna för dig? 
- Först och främst ska jag ha två release-konserter.  9 december på Fotografiska i Stockholm och 10 december på Vänner & Vin i min hemstad Motala. Sen spelar jag på ett musikhjälpen-event i Stockholm den 14:e december. 

- Jag åker till Italien i slutet av året och ska ha en spelning och se vad jag kan skapa för kontakter där. Sen blir det plugg hemma i Stockholm och lite fler spelningar senare i vår. Och så vill jag grotta in mig i min studio och skriva klart alla nya låtidéer jag har haft på gång nu under en lång tid men inte haft ro att göra klara. 

Lyssna på I Wish I Was A Fish här nedan. 

"Min mormor brukar prata om hur imponerad hon var av mig när jag sjöng låtar för henne som barn"


Ida Staake släppte sin debut-EP Försvinn inte den 25 november. I titellåten sjunger hon "Beger mig ut i bilen, fart kan dämpa ångesten. Men får ångest över miljön istället.” Både musiken och texterna fångar mig och lär fånga de flesta som lyssnar på hjärtat. Här nedan berättar Ida om debuten, om idol och om Kristinehamn. 

Du släppte din debut-EP nu i november, skulle du själv säga att det finns en röd tråd genom EP:n?
- Jag beskrev min debutsingel Det här är på riktigt som släpptes förra sommaren som frustrerad indie-pop. Det är nog frustration som är den röda tråden även genom EP:n. Frustration i att inte våga kasta sig utanför hemstaden, i att inte vara älskad av den du tycker om och frustration över att du är frustrerad.

Omslaget är väldigt fint, lekfullt. Hur gick tankarna med det?
- Tack! Det är en stor oljemålning som min svärmor Karin Håkman har målat.
Egentligen började idén till omslaget som ett internskämt mellan mig och min producent Jimmy Sjödén. Vi tycker båda väldigt mycket om dinosaurier. Men desto mer jag tänkte på det, desto mer förtjust blev jag över idén. Oljemålningen hänger i mitt kök nu.

Du är född och uppväxt i Kristinehamn, vad skulle du säga var det bästa med att växa upp där?
- Kristinehamn är ju en relativt liten stad. Det har varit tryggt att växa upp här. Lagom stort och nära till allt.

Vad tycker du bäst om med stan?
- Skärgården är väldigt vacker. Det kanske egentligen är en klyscha att välja den men det är nog ändå Kristinehamns höjdpunkt. Längst ut i Skärgården står en Picasso-staty. Vid den kan man sitta, äta god mjukglas och kolla ut över Vänern. Det är fint.

Hur skulle du beskriva dig själv?
- Jag skulle beskriva mig själv som lugn, fast med kort stubin. Tidsoptimist fast stressad. Stressad är jag antagligen på grund av att jag alltid måste skynda mig för att komma i tid till saker. Vilket jag sällan gör.

Hur kom du in på musiken från början?
- Jag vet egentligen inte hur mitt intresse för musik började för den har alltid funnits där och varit självklar. Min mormor brukar prata om hur imponerad hon var av mig när jag sjöng låtar för henne som barn. Hon förstod inte hur jag kunde lära mig så mycket text. I åttan började jag spela gitarr och det var i samma veva jag började testa att skriva egna låtar. 

Var och när samlar du bäst inspiration?
- När jag inte har tid. Det spelar egentligen ingen roll var jag är så länge jag är sen någonstans eller borde göra något helt annat.

Om vi går över till dina texter, finns det något du aldrig skulle kunna skriva om?
- Jag skulle ha svårt att skriva en låt som bara ska vara lycklig. De gångerna jag har försökt har det blivit platt och ointressant. Såklart ska man skriva om saker som gör en lycklig men det måste finnas någonting som skaver lite för att fånga mitt intresse.

Hur privat kan du vara?
- Jag kan vara väldigt privat. Det gäller att ta mig själv på väldigt stort allvar när jag skriver. Därför blir det kanske ibland att jag överdriver en del också.

Du var med i idol som 17-åring och gick till slutaudition där. Vad var bäst respektive värst med att vara med där?
- Det känns som en evighet sen jag sökte till idol. När jag tänker tillbaka på det tänker jag på hur nervös jag var och hur jag kände redan då att det inte var min grej. Idol är inte bara ett musikprogram, det ska vara bra tv också vilket gör allt ganska fejk. Jag minns att det var en blandning av lättnad och tårar när jag satt i bilen på väg hem. Men jag är glad att jag testade. Det var ju verkligen en upplevelse att få se hur allting faktiskt går till. Även om jag blev skeptisk till programmet efteråt.

Har du några speciella förberedelser när du spelar live?
- Jag brukar vara ganska dålig på att göra klart en setlist i tid. Det brukar bli det jag gör timmen innan giget + Ett antal nervös-kiss.

Är det någon speciell plats som du helst av allt skulle vilja spela på?
- Nej, faktiskt inte vad jag kan komma på nu. Jag är väldigt taggad på att spela och vill bara spela överallt just nu.

Går du mycket på konserter själv? Vilken var den senaste?
- Jag älskar att gå på konserter och borde göra det oftare än jag gör! Senaste konserten var Laakso på Debaser Medis.

Du har på din Facebook-sida lagt upp en hel del covers som du verkligen gör till dina egna. Säg att du en dag, om några år, får vara med i Så Mycket Bättre. Vilka 6 andra musiker hade du helst velat ha med då?
- Åh, vilken dröm att få sätta ihop ett eget gäng! Mina 6 skulle vara Markus Krunegård, Annika Norlin, Ji Nilsson, Silvana Imam, Veronica Maggio och Håkan Hellström. Det skulle vara svårt att välja låt att tolka dock bland alla deras grymma låtar. De är ju genier allihop!

Över till vad du själv lyssnar på, vilka är dina 5 mest spelade låtar den senaste tiden?
Little Jinder - Random folk
Ji Nilsson - Nothing
Markus Krunegård - Samma nätter väntar alla
Magifabriken & Jimmy Sjödén - För dom som inte somnat än 
Säkert! - Någon gång måste du bli själv 

Vad har du för drömmar med musiken?
- Drömmen är att jag ska kunna livnära mig på musiken. Det behöver inte vara mer än en liten inkomst så att jag kan betala min hyra, köpa lite mat och någon öl då och då. Jag vill fortsätta spela in mina låtar och gigga runt om i Sverige.

Utöver musiken, var hittar du lycka i livet?
- Umgås med min familj, mina vänner och min pojkvän. Teatern är också ett av mina lyckopiller i livet.

Vi närmar oss 2017 i allt snabbare takt, vad är det finaste som hänt dig under 2016, personligen och musikaliskt?

- Det finaste som hänt musikaliskt är nog ändå EP-släppet. Det var en sån mäktig känsla att äntligen få släppa taget om det vi jobbat på hårt med under året. Responsen har varit så fin! Det finaste för mig personligen har varit kärleken. Jag har varit så kär det här året och fått känna på hur det är att vara älskad. 

Lyssna på Ida Staakes Försvinn inte här nedan! 

"Musikbranschen är relativt toppstyrd"

Foto: Press

Singer-songwritern Karl Ingemarsson går under artistnamnet Hosp. Debut-EPn Long Walk Home kom förra året och idag släpper han sin andra EP -II-. Här nedan berättar han om musiken och hur bra han är på att hantera kritik.

Berätta lite om nya EP:n!
- Det är en EP som jag spelade in under sommaren. Den består av två låtar. Den ena heter Give Me A Ride och är en låt med några år på nacken som jag gjort om litegrann och spelat in. Det är en mer rockig låt med tydlig dissonans i riff och vers. På den låten har jag jobbat mycket med stämsången framförallt. Den andra låten heter Try Spanish Guitar och är en nyskriven låt som är tänkt att vara enkel och avskalad.

Var det stor skillnad att skapa den, till skillnad från den förra?
- Ja, det var en viss skillnad att göra nya EP:n jämfört med förra. Med den första EP:n fick jag lägga mycket mer tid på all teknik som rör inspelning och mixning eftersom jag hade så dålig koll. Med den andra EP:n gick det snabbare och jag kunde lägga mer fokus på det kreativa arbetet med innehållet. En annan skillnad är att jag hade gästmusiker på första EP:n medan jag gör allt själv på den nya EP:n.

Hur skulle du beskriva din musik?
- Genren är Singer-Songwriter och jag gör allting själv. Jag tror att det finns vissa drag av amerikansk folkmusik i min repertoar. Jag är svag för stämsång så det är en stor del av den musik jag gör. Jag strävar efter att göra det bästa utifrån förutsättningarna att jag gör allt själv och inte ägnar mig åt musiken på heltid. Musiken är därför inte tänkt att låta perfekt, utan det ska vara schysta låtar med starka melodier som framställs på ett bra sätt med så många äkta moment som möjligt. Tyngdpunkten ligger än så länge på det musikaliska, så texterna har fått stå tillbaka till viss del. Men det ska jag se till att jobba vidare med.

När kan vi förvänta oss ett album?
- Jag har tänkt att nästa platta ska vara mer åt album-hållet. Eftersom det ska skrivas nya låtar och sedan spelas in en hel del så kommer det dröja ett tag. Men jag har som mål att kunna ge ut ett album om något år.

När blev det allvar med musiken?
- Än så länge skulle jag säga att det är semi-allvar då musiken är en fritidssysselsättning. Det började egentligen i samband med förra året då jag gav ut min första EP. Innan jag började med den hade jag mest spelat låtar live. Men i början av förra året tog jag steget från sofflocket och tänkte att jag ska börja publicera min egna musik och försöka få det att låta så ”proffsigt” som möjligt.

Du har beskrivit dig som självkritisk, hur hanterar du recensioner?
- Det är ännu så pass ovant att bli recenserad så jag vet inte riktigt. Jag tror att det kan vara ganska jobbigt att få kritik (som det ju ofta är). Samtidigt vore det riktigt kul att få bra respons och beröm när man är så pass ny i det hela. Om det finns konstruktiv kritik i en recension kommer jag i alla fall definitivt att snappa upp det tror jag. Man letar ju gärna efter förbättringsområden när man är självkritisk, man fokuserar på det som är sämre.

Vad tycker du om att stå på scen?
- Det är grymt kul men samtidigt grymt nervöst. Hjärtklappning och handsvettningar är det som gäller innan man kliver på. Men det är väldigt kul när man väl drar igång och nervositeten släpper.

Hur ser du på den svenska musikscenen? 
- Den svenska musikscenen känns ganska kompakt. I Sverige har vi en uppsjö av talang och vi är ju en av världens största musikexporter. Därför känns det som att det inte så enkelt att slå sig fram, dels på grund av konkurrens, men också för att den svenska publiken inte är så stor till antalet.

Är det något speciellt som du saknar?
- Något jag saknar är mellantinget mellan att vara professionell musiker eller låtskrivare och att vara en glad amatör. Jag upplever att det är en ganska skarp gräns däremellan som gör det svårt för oetablerade musiker att delta i mer professionellt musikskapande. Musikbranschen är relativt toppstyrd. Samtidigt vet jag att det finns många grymma låtskrivare och musiker därute som kanske sitter på någon ”hitlåt”, eller två, och som skulle kunna involveras mer i den svenska musikscenen. Verktyg som gör gapet mellan proffs och amatör mindre tror jag på, både som affärsidé och som en fördel för alla parter. Ett exempel är Spinnup som jag själv distribuerar min musik genom som möjliggör publicering av musik utan att man är signad.

Just nu bor du i Holland, vad sysselsätter du dig med där?
- Jag är på utbyte och studerar juridik här. Jag avslutar min femåriga juristutbildning nu i januari och börjar jobba efter det, så jag flyttar tillbaka till Stockholm i vinter.

Hur mycket reflekterar du över din musik medan du skapar den?
- Mycket! Både under tiden man skriver en låt och spelar in den så kan det dyka upp nya saker och idéer samtidigt som man stryker vissa saker, ändrar i text och liknande. Jag tror att slutresultatet ofta skiljer sig mycket från vad ursprungstanken med en låt var. Ofta skriver jag inte allt på en och samma gång utan litegrann då och då. Däremellan får man gott om tid till att reflektera över materialet.

Hur brukar det vanligtvis se ut när du spelar in? Nynnar du melodier, skriver du upp idéer eller hur går du tillväga?
- När jag spelar in brukar jag alltid börja med att sätta tempot på låten ordentligt eftersom det inte går att ändra en sådan grej i efterhand om man upptäcker att det borde ha gått lite snabbare eller långsammare. Ofta har jag det färdiga formatet på låten klart när jag börjar spela in också, så att antalet takter blir rätt. Sedan brukar jag börja spela in gitarr och därefter byggs det på steg för steg.

- I själva skrivandeprocessen kan det dyka upp en melodi eller en ackordföljd i huvudet. Ofta använder jag mig av röstmemoarsfunktionen på iPhone för att komma ihåg mindre snuttar med idéer. När jag sätter mig och gör klart en idé till färdig låt blir det många gånger framför pianot för att klura ut stämsång, ackordsfärgningar och variationer.

Ruvar du på några dolda talanger?
- Haha, nej tyvärr! Nu när jag publicerat min musik har jag verkligen inga ess kvar i rockärmen.

Snart nytt år, vad hoppas du 2017 kommer bjuda dig på?
- Det blir ett händelserikt år. Jag flyttar snart till Stockholm och börjar jobba efter flera års studier. Förutom jobb kommer det förhoppningsvis rulla på med spelningar med bandet och lite nya musikprojekt. 

En kan lyssna på -II- här nedan! 

"Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York"

Foto: Anna Thorbjörnsson

Jenny Gabrielsson Mare släppte i början av november sitt tredje soloalbum Comb the Wicked. Det låter helt fantastiskt och jag menar det på alla möjliga sätt. Jenny och Fredrik (Jonasson) bildar annars duon White Birches som släppte debutalbumet Dark Waters förra året. Här nedan berättar Jenny om nya skivan, om New York och om film. 

Titellåten Comb the Wicked har en väldigt speciell video, hur gick tankarna kring den?
- Comb the Wicked handlar mycket om skuld och skam men också om förändring, om att förändras. Jag har stort, bångstyrigt hår som tovar sig. Jag är också ganska odiplomatisk och bångstyrig som person. Någonstans fick jag idén att bara jag kunde hålla mitt hår i schack kanske jag skulle kunna börja bete mig bättre också? Kanske sitter det onda i håret? Ursprungsidén var egentligen bara att två stränga sköterskor skulle kamma ut mitt hår. I ett försök att göra mig mer lätthanterlig. Men låten är över 6 minuter lång. Och kanske vill jag inte vara lätt att hantera. Vad skulle hända om jag istället påverkade de som försöker göra mig mindre till att själva släppa ut håret?

Hur skulle du beskriva nya skivan som helhet? 
- Avskalad och nästan dogmatisk i sin natur. Sång, piano, orgel, bas och slagverk. Jag försökte hålla den ramen. Skriva låtar som skulle funka även om det bara var sång och ett annat instrument. 

Själv påminns jag lite om filmmusik när jag hör dig, vilken sorts film tror du själv att din musik hade passat i? 
- Jag tänker mycket i bilder när jag komponerar. Ofta handlar det om att ta sig från en plats till en annan. Att börja i en miljö och avsluta någon annanstans. Ljus och mörker. Så kanske ett hjärtslitande drama. Eller en psykologisk thriller. Någon måste dö? Är det inte så?

Du släppte din första soloskiva för 6 år sen, hur ser du på den idag? 
- Black Stars var ett resultat av många års olika musikkonstellationer och skrivande. Jag kände det var dags att göra en ordentlig inspelning och kontaktade producenten Katharina Nuttall. Jag skickade rätt mycket material till henne och hon fick i princip fria händer att välja ut, arrangera och producera. Vissa låtar tycker jag mycket om fortfarande och jag spelar nästan alltid exempelvis Nulle Part på konserter. Men det jag gör nu är väldigt olikt från hur den skivan lät. Tror jag. Då hade jag fortfarande en idé om att bli spelad på P3. Nu är jag för gammal för att bli popstjärna och det känns jätteskönt. Jag kan göra precis vad jag vill med min musik.

Du skrev låtarna till skivan under en månad i New York, hur kom det sig att det blev just New York? 
- Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York. Varje gång jag varit där upplevde jag en kittlande atmosfär som kändes som gjord för inspiration. Lite som att komma hem. Men samtidigt vara på äventyr. Jag ville testa om det verkligen var så. Och tesen höll. Jag skrev en platta på fyra veckor. Nästan komplett med arr och texter och allt. 

Säg att jag drar till New York i en vecka, vad bör jag inte missa? 
- Missa inte Brooklyn. Missa inte Tooker Alley på Washington Avenue för drinkar. Missa inte Morbid Anatomy Museum för det makabra. Missa inte Prospect Park. Missa inte ostron eller en traditionell grilled cheese på the Bearded Lady. Missa inte att äta NY-pizza. Massor av pizza. Missa inte Coney Island. Gå på Sideshow by the Seaside. Hänger du på Manhattan – missa inte drinkar på Death & co och gå på massor av museum, jazzklubbar mm. Hälsa från mig när du besöker Bethesda i Central Park. 

Tänk att din skiva är en stad, vad är det för slags stad? 
- Det är en gammal industristad vid havet. Där finns luft och rymd och träd men också vackra rostiga skorstenar, kugghjul, stålbalksbroar och luft som är svår att andas när vinden blåser åt fel håll. Det myllrar av liv och människor med olika bakgrund och olika drömmar. Man hör ljudet av fabriker om dagen och syrsor och gospel när mörkret faller. Hela tiden finns där ett elektriskt mmmmm från trassliga elledningar som ligger som spindelnät över hus och vägar.

Vilka känslor präglar den staden? 
- Sorg, skuld, hopp och vansinne.

Du gör det mesta själv, vad är den största utmaningen med det? 
- Att inte bli för endimensionell. Eller att fastna i detaljerna. Och såklart tiden, att göra saker själv tar tid. Att behålla förståndet. 

Vad inspireras du av? 
- Att promenera i industriområden. Att titta på film och tv-serier. Andra konstnärer, samarbeten. Att lyssna på musik. Rytmer. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag lyssnar på nästan all typ av musik men just nu, under den här dystopiska hösten, blir det mycket Chelsea Wolfe, Nicole Sabouné, Esben and the Witch, Nick Cave och Siouxsie and the Banshees.

På din andra skiva finns en slags hyllning till Twin Peaks, The Black Lodge. Vad tror du om den kommande säsongen? 
- Jag tror det kommer bli hur bra som helst. Frost är med. Lynch är med. Jag vägrar vara skeptisk just nu. Kanske blir jag besviken men jag ser fram emot detta nästan obeskrivligt mycket. 

När vi ändå är inne på filmer och serier, vilken är din favoritfilm? 
- Beror helt på sinnestillståndet. Mulholland Drive om jag känner mig för klartänkt. Tale of Two Sisters om jag känner mig för trygg. Breakfast at Tiffanys om jag är ledsen. Rocky Horror Picture Show när jobba-äta-sova-livet tar över. Dancer in the Dark eller Wuthering Heights (1939) när livet känns för glättigt. 

Till sist, vad hoppas du kommer hända under 2017?
- Att jag får komma ut och spela mitt nya material. Att jag och Fredrik i vårt projekt White Birches får till den svåra platta nummer två. Att jorden inte går under. 

Lyssna på albumet Comb the Wicked här nedan. 

"Jag tar ingen skit längre"

Foto: Mats Sandström

Frida Anderssons nya skiva, Den som letar efter guld, släpps idag! När snön yr utanför fönstret, blandat med hårt och kallt regn, så värmer skivan gott. Nu i vinter blir det turné och hon gästar även Emil Jensen under hans konserter i Varberg, Göteborg, Stockholm och Uppsala. Här nedan berättar Frida om sin uppväxt, om resor och musiken. 

Du är uppväxt i Ekenäs i södra Finland, hur var din uppväxt?
- Jag är näst yngst i en syskonskara på fyra. Min barndom var fylld med musik och kreativitet. Jag gick Waldorf skola hela lågstadiet och har haft en väldigt härlig uppväxt i en finlandssvensk småstad.

Vem var du när du växte upp?
- Jag var en typisk lillasyster. Trodde på allting min storasyster Emma sade och såg upp till henne. Min äldsta syster är 44 och min yngsta är 21 och hon som är närmast mig i ålder är idag 30 år. Så vi har en bred vidd på åldrarna och är samtidigt varandras bästa vänner. Jag sade redan när jag var 4 år att jag skulle bli sångerska till mina föräldrar. Jag var definitivt en dagdrömmare. I lågstadiet blev jag väldigt utfryst och mobbad, vilket ledde till att jag bytte skola till högstadiet. Nu i efterhand kan jag se tillbaka på tiden och förstå att jag blivit ganska stark i mig själv efter den jobbiga tiden. Jag tar ingen skit längre och avskyr oärlighet och falskhet.

Berätta om din nya skiva, Den som letar guld
- Det tog mig nästan tre år att göra den och man kan i stora drag säga att jag under skivprocessen gick från singel till sambo. Titelspåret syftar på att landa rätt och resan dit. Det är en ganska avskalad skiva, med texten i centrum. Finlandssvenska i centrum, kan man säga.

Du har med två covers på skivan, För dig av Lars Winnerbäck och Tack av Bo Kaspers Orkester, varför valde du just de låtarna? 
- De låtarna är två covers som jag fallit särskilt mycket för. Jag har tagit dem till mig på ett sätt som gör att det känns som att dom är mina. Känslan i låtarna och melodierna och lyriken har berört mig och jag tyckte att de passade in på albumet. Det är otroligt inspirerande att göra tolkningar av andras låtar också!

På nya skivan gästar just Bo Sundström, hur fick ni kontakt första gången? 
- Det var 2013 när jag hörde av mig till Bo Kaspers Orkester och frågade om jag skulle kunna få vara förband åt dem när de spelade i Finlandiahuset i Helsingfors. Jag hade precis släppt mina första singlar på svenska och var ivrig och förväntansfull. Då svarade Bosse mig att han inte gillade tanken på förband men att jag gärna fick följa med bandet som gästartist på deras Norden turné. Det betydde otroligt mycket för mig. Efter det har vi blivit goda vänner och så blev det att han gästar på min skiva, vilket varit ett fantastiskt kul samarbete!

2007 släppte du ditt första album, Busy Missing You, hur ser du på den skivan idag? 
- Jag är stolt över allting jag gjort. Jag ser tillbaka på första skivan, lite nostalgiskt. Jag minns hur jag kände mig då, hur jag mådde och vad jag tyckte och tänkte. Det är verkligen en känsloresa varje gång jag gjort en skiva. Samtidigt som man simmar på i en fristad man bygger upp själv, vill man att det ska komma på burk så bra som möjligt. Det som skiljer sig i hur jag jobbat på mina skivor är att jag i och med när jag började skriva på svenska, spelat in hela albumen live. Dvs. utan egentliga omtagningar och klippa-klistra. 

- Jag fokuserar inte över huvudtaget på att det ska låta ballt, ”i tiden” eller kommersiellt. Jag berättar mina historier med mina melodier på mitt sätt och hoppas innerligt att det når hem till lyssnaren på det sättet. Jag är uppvuxen med viskultur. Där står just tolkningen alltid i fokus, snarare än en image eller artisten själv.

Du skriver även poesi, är det något du funderat på att ge ut i någon form? 
- Jag har alltid ett anteckningsblock i väskan. Jag föredrar att skriva mina låtar med penna och papper, snarare än på datorn eller i telefonen…Jag har en hel del material, vem vet…

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Svår fråga. Jag gillar ”vidunderlig”, ”sammelsurium” och ”drömlänges”, det sistnämnda ett ord jag själv kommit på.

Läser du mycket själv? 
- Jag är inte en sån som plöjer igenom böcker, men jag läser och begrundar ofta låttexter. Älskar att skriva alla typer av texter.

Vad skulle du säga att musiken betyder för dig? 
- Allt. Man kan säga att jag lever av, men och på musiken.

När är du som mest kreativ?
- När jag minst anar det.

Nu i november blir det turné. Vilken har varit din mest minnesvärda spelning hittills i din karriär? 
- Jag bär med mig ett gäng guldkornskonserter i minnet. Det var häftigt att spela med Bo Kaspers Orkester på sitt sätt, på ett annat sätt otroligt att få spela i Kina med mitt engelska material för 10.000 pers i publiken på festivaler. Det jag brinner för mest är ”knappnålsgiggen”. Då stämningen är vibrerande och det är så tyst under låtarna så man skulle höra om en knappnål föll i marken. När man ser någon i publiken i ögonen och ser hur den blir berörd av en låt. Det är det jag brinner för. 

Du har åtminstone två gånger skänkt pengar till organisationen Kvinna till kvinna mot att dina fans delat din musik. Vill du berätta lite om det? 
- Jag kom på den idén när jag skulle lansera en singel. Att för varje delning av mitt inlägg av musikvideon på Facebook skulle jag skänka 10kr till Kvinna till Kvinna. Det är helt otroligt hur det tog fart. Jag är så glad över den idén och har bestämt mig för att i fortsättningen alltid marknadsföra min musik på det sättet. Att erbjuda någonting bra till den som ”hjälper mig”. Tillsammans kan man göra något bra och många bäckar små. 

Jag har fått uppfattningen att du reser ganska mycket, är det under resorna du hittar inspiration? 
- Jag älskar att resa. Absolut! När jag reser älskar jag att fantisera att jag bor/kommer från staden jag befinner mig i. Jag vill känna in och förstå, flyta med och hänföras av nya kulturer och platser. Det är så befriande och fyller mig med inspiration och nyfikenheten är total.

Vilken är den finaste resa du gjort?
- Det är absolut den jag är på nu, varje dag.

Det börjar snart bli dags att sammanfatta det här året, vad är det bästa som hänt dig under året, personligen och som artist?
- Jag har blivit sambo! Min skiva har blivit klar. Och så har jag blivit god vän med Emil Jensen som jag ska turnera med i vinter.

Lyssna på Den som letar efter guld här nedan. 

"Jantelagen kan vi slänga i en galen tunna"

Foto: Press

Ms. Henrik släpper sitt debutalbum Fake and Copy den 18 november. Första singeln från skivan, Like Lovers Do släpptes i slutet på september och nu i dagarna släpptes andra singeln Cut Down On Everyone. Här berättar Henrik om skivan, Jantelagen och Twin Peaks. 

Ditt debutalbum släpps nu i november, vad kan du berätta om det?
- Det är det första debutalbumet som jag släpper, det kommer inte upprepas. Det är totalt 9 låtar om man räknar med alla de låtar som finns på skivan. Jag gillar låtarna och mina föräldrar likaså för en gångs skull, vilket troligtvis innebär att jag tappat all coolness jag hade och nu spelar för fel generation - "Here comes success!"

I första singeln från skivan, Like Lovers Do, nämner du racerföraren Niki Lauda, vad har du för relation till honom?
- Jag växte upp med Niki Lauda, min farbror Christer var med i hans stall som mekaniker på 70-talet och han har länge varit en vän till familjen. Tråkigt nog så hände något mellan dem i slutet på 90-talet och jag har inte träffat honom sedan dess. Han har ju världens fräckaste namn så jag slängde in det i låten.

Henrik Olsson medverkar i videon till Like Lovers Do, vad är din relation till Voxpop?
- Jag och Voxpop hade en lång passionerad förälskelse ända till VP valde att göra slut med mig och bli ihop med Josefine Sundström istället. Jag har aldrig riktigt repat mig från det och det definierar fortfarande vem jag är och vart jag är på väg i livet och i bilen.

På tal om Voxpop, vilken är i ditt tycke den bästa musikvideon?
- Call me Al med Chevy Chase. Han är en av mina favoritartister och han sjunger så himla fint i den videon.

Du växte upp i Grästorp, hur var det att växa upp där?
- Skettrökigt.

Vem var du när du växte upp?
- Jag var Fredrik Andersson Drake, men jag bytte för- och efternamn när jag fyllde 16 efter att hela släkten var tvungna att byta identitet.

Hur såg ditt liv ut för ett år sedan jämfört med idag?
- För ett år sedan var jag en ung, mycket lovande handmodell som skulle ersätta den store Ray McKigney, men efter att ha bränt mig på ett strykjärn så tog det livet slut.

Du har en väldigt snygg stil, har du någon speciell stilförebild?
- Chevy Chase, Bill Gates, Frank Sinatra, Frank Zappa och Daniel Mars.

Går det fortfarande att köpa ditt läppstift, var i så fall?
- Det går att köpa direkt av mig om du är beredd att betala kostnaden som krävs för att jag ska gå med på att bli av med det enda exemplar jag äger. Vid närmare eftertanke har jag tappat bort det sista. Om någon har ett läppstift kvar så köper jag gärna det för kostnaden som krävs för att ni ska gå med på att bli av med det enda exemplar ni äger.

Blir det någon turné i samband med att skivan släpps?
- YOU BET!

Har du någon drömspelning om du själv får välja?
- Igår natt så drömde jag att en hamburgare åt mig!

Välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga, som du tycker
borde uppmärksammas mer!
1. Killing them softly
2. Fransk Kaffekaka - Procceduren
3. Robimon
4. "Hur många län finns det i Sverige och varför finns inte Skaraborg kvar?"

Du bryter på många sätt mot normer eller är med i en förändring av dem om en så vill, men ofta blir det en stor grej av det varje gång någon gör något annorlunda eller klär sig på ett annat sätt. Hur tror du att vi ska komma ifrån det?
- Genom att göra det mer och tycka att det är gött när fler gör det. Jantelagen är vårt lands största problem, vi har mycket frihet men också en del jante. Det kan vi slänga i en galen tunna.

Var hänger du helst när du är i Göteborg?
- I Music-A-Matic på Tredje långgatan med geniet Henryk Lipp.

Till sist, du har tidigare berättat att du gillar David Lynch, vad tror du om den kommande säsongen av Twin Peaks?
- Jag är livrädd för att det kommer vara dåligt! Dave har säkert tappat det, precis som alla andra. Det måste han väl ha gjort? Eller? Den enda räddningen är att hela serien är som de sista 5 sekunderna av Sopranos finalavsnitt.

Lyssna på Like Lovers Do här nedan! 

"Något som alltid gör mig lugn är ljudet av ett godståg som bränner förbi en i full fart"

Foto: Press

Någonstans mellan klubblandskap och drömlandskap hittar vi Post Pines. Vi hittar dem även i Linköping. I slutet av oktober släppte duon, som består av Julius Norrbom och Joakim Andersson, EP:n Past Eyes. Här nedan berättar Julius och Joakim om musiken, resor och Linköping.  

Berätta om EP:n Past Eyes!
(Joakim) - Past Eyes är en kollektion av fyra sinnesstämningar, fyra delar av oss. En pjäs i fyra akter.

Berätta om inspelningsprocessen. Var det en smärtsam eller ljuvlig process?
(Joakim) - Det där är ju alltid olika, stundom fantastiskt och förlösande samt stundom monotont, stressigt och frustrerande. Det har mestadels varit rätt så härligt. För min egen del så skulle man kunna summera det senaste halvåret med en kort mening och den lyder "för mycket grejer i huvudet". Och är det något som hjälper mot det så är det att stänga in sig i en mörk källare med en och annan synth.

(Julius) - Jag tror att just scenariot ”mörk och sval källare” främjade denna EP. Vi är båda lite ensamvargar också, det kan vara påfrestande att sitta i timmar tillsammans och försöka få fram rätt synthljud. Men om vi inte alltid är synkade i processen och tar olika vägar, så vill vi nästan alltid till samma plats i slutändan. Våra magkänslor klickar stadigare än våra humör och tillvägagångssätt.

Hur träffades ni?
(Joakim) - Vi träffades första gången i Träsket på Hultsfredsfestivalen, vi bytte ett par ord och inte så mycket mer än så. Senare visade det sig att vi jobbade i samma byggnad och i samma koncern. Jag hörde lite beats och grejer som Julle knåpat ihop och kände att det där vill jag också göra, så jag började stalka honom på Twitter, skrev lite meddelanden då och då för att han skulle få upp ögonen för mig. Flörtade lite, haha. Efter mycket om och men lyckades jag fånga hans intresse och vi började jobba på vår första remix.

(Julius) - Spelade jag så svår?

Hur är Linköping som musikstad?
(Julius) - Förutsättningarna för skapandet är och har länge varit bra. Gott om replokaler, möjligheter att växa och få hjälp. Det bubblar mycket spännande projekt, men de flesta håller sig på sina hörn, och det gör vi också. Känns lite dumt såhär i skrivande stund. Klubb och konsertlivet går i vågor, när jag precis blev myndig tyckte jag att det var ganska levande och bra. Sen dessa har det dippat, men nu känns livescenen återupptinad, vilket är skitkul.

(Joakim) - Ja det har varit ganska slätstruket. Om man till exempel jämför Linköping med Norrköping så vinner Norrköping med hästlängder. Jag vet inte varför riktigt, Norrköping känns mer levande på något sätt. Dock så finns det en hel del eldsjälar som faktiskt fått saker och ting att börja rulla i Linköping. Till exempel Måns Erkers samt Kaj och grabbarna på Gaphals. Fast som Julle säger, förutsättningar för skapande finns det gott om!

Hur skulle ni beskriva era texter?
(Julius) - Otydliga minnesbilder av framtiden. Vissa målinriktade, andra mer som öppnafrågor. Ofta är det fragment av situationer, sinnesstämningar som ej skall upprepas och liknande mantran. Jag tycker att texterna ska vara en del av musiken, inte en korv som ligger ovanpå och berättar en historia, även om vissa texter är mer riktade brev än andra. För mig är t.ex den svepande basen som kommer in i "Now: Hold", nyckeln, svaret på påståendet i texten.

Vad lyssnar ni själva på?
(Joakim) - Det är ett brett spektrum. Allt från Nikolai Rimsky-Korsakov till Joni Mitchell till Stormzy till Moderat.

(Julius) - Jag åker ganska mycket buss just nu, Rival Consoles och Vessels passar perfekt till dessa resor.

Köper ni fortfarande skivor?
(Joakim) - Ja, jag la faktiskt rabarber på Bob Dylans The Cutting Edge 1965 – 1966: The Bootleg Series Vol.12: Collector’s Edition, eller ja, jag fick den i 25års-present.

(Julius) - Jag har försökt få igång ett vinylberoende i omgångar, men frågan är hur genuint det är. Latheten vinner oftast över ägandet och jag mår rätt bra i tanken av att det är musiken som räknas, inte vad den spelas ifrån. 

Hur kommer det sig att Garden blev Post Pines?
(Joakim) - Vi ville vidare. Det kändes som att vi inte kom någon vart med vad vi gjorde och vi ville förnya oss. Det var bara naturligt att byta namn och ja, det är ju bara ett namn egentligen, kärnan är den samma.

Vad hoppas ni på - med skivan och i framtiden?
(Julius) - Det känns som att vi ställt oss på en stadigare grund, musikaliskt. De känslor vi vill bli av med eller frambringa blir lättare och lättare till toner. Jag personligen känner att det på gott och ont blir svårare och svårare att förmedla saker i tal. Jag hoppas på att kunna snacka ännu mer via verk framöver.

(Joakim) - Vi hoppas ju självklart att folk ska tycka om den. Vi hoppas att de som lyssnar kan få samma sorts sinnesro som när vi lyssnar på några av våra favoriter. Framtiden är som alltid oviss, lite kuslig fast spännande och det enda jag egentligen vet är att jag vill ägna mig mer åt musik.

Hur vill ni utvecklas som band?
(Joakim) - Med tanke på att vi inte är så värst duktiga musiker så är ju det något att sträva efter, att bli bättre på det alltså.

(Julius) - Vi pratar om att förändra liveupplevelsen också. Att komma bortom det klassiska med en scen, publik och gränser, få det mer till en konversation än en monolog. Vi behöver nog landa i oss själva först bara, innan vi kan öppna upp det.

Var hämtar ni inspiration till musiken?
(Joakim) - Överallt. Det går inte säga var den kommer från. Något kommer in från ett håll, blandas, kokas och filtreras och på något sätt hamnar det i en .wav-fil.

(Julius) - Vi båda har svårt att dra in känslospröten. De är uppe och samlar intryck konstant. Det är nog tur att vi har hittat en kanal att dumpa skiten i.

Har ni något favoritljud?
(Julius) - Sinuskurvor! Mjuka, runda, varma sine waves. Det är alltid go to i första hand när jag ska göra en synth patch.

(Joakim) - Något som alltid gör mig lugn är ljudet av ett godståg som bränner förbi en i full fart. Jag vet inte varför. Det är blir bara väldigt lugnt inom mig när jag hör det.

När jag kollade igenom er Facebooksida där ni publicerat olika filmklipp och vackra bilder ser de ut som att de målar upp någon slags resa. Ni vet, som när en sitter på ett tåg och tittar ut genom fönstret med musik i öronen. Har ni själva rest mycket?
(Joakim) - En del. Det är alltid skönt att vara på väg någonstans. Jag måste resa mer känner jag...

(Julius) - Är inte resor lite som vi vill att vår musik ska vara Jocke? Både frågan och svaret på det öppna påståendet. Just tåg-referensen passar nog som handen i handsken både metaforiskt och konkret. Jag var på en klassisk tågluff i Europa i somras och är inte en tillstymmelse till trött på tåg. Kom på nu att jag skrev lite melodier på en batteridriven synth under resan, de borde vi kanske göra något av.

(Joakim) - Jo fan, så är det ju. Absolut! Ring mig så kan vi kika på det...

Blir det någon turné i samband med EP-släppet?
(Julius) - Ingen konkret turné i nuläget, men vi har lite spelningar på G. Vi börjar med en releasefest på Morfar Ginkos i Stockholm den 12:e november tillsammans med Skymning.

Lyssna på Past Eyes här nedan! 

"Kontrasten av att bo i en storstad och sen kunna känna lugnet av skogen är speciell"

Foto: Hugo Ljungqvist

Många känner igen Martin Rubashov som Bollnäs-Martin på radiostationen Bandit. Martin har tidigare också gett ut två album och en EP. Nu är han aktuell med nya EP:n Her, där han tolkar Tori Amos, Björk och Pink. Här nedan berättar Martin om EP:n, om naturen och om kärleken till Hälsingland och Bollnäs. 

Vill du beskriva lite kort vad de tre låtarna betyder för dig personligen?
- Jag ville testa att göra nåt nytt. Covers har jag gjort innan men aldrig tolkat en kvinnlig artist. Björk och Tori Amos är två stora artister som jag verkligen ser upp till och det finns en del nostalgi i just de två låtarna för mig. Jag valde att tolka tre kvinnliga artister i tretakt.

Ditt debutalbum släpptes för tre år sen, hur ser du på det idag? 
- Jag är jättestolt över det. Soundet gillar jag och jag finner en variation i det som jag verkligen diggar. Det var låtar som jag hade liggandes och som jag tillslut släppte. 

En blå fågel är en återkommande symbol på dina omslag, vad symboliserar den? 
- Den dyker upp första gången i cd-bookleten till debutskivan. Om en blå fågel dyker upp i en dröm så kan den symbolisera att slutet är nära av en period som du varit i. Behöver inte vara en dålig eller en bra period. Jag har valt att ha med den som en "stämpel på att musiken/låten/skivan är klar" och att jag då släpper den.

På din EP Silvae sjöng du på svenska för första gången, vad är den största skillnaden att skriva på engelska och svenska?
- Jag kan gömma mig mycket mer i engelsk text. Jag tror det gäller många som väljer att skriva på engelska. Svenskan blir ganska "direkt" och kan vara väldigt vacker. Jag tycker nog själv att jag får en klarare röst när jag sjunger på svenska.

Tror du att det blir svenskt material framöver? 
- Jag vet inte, men det vore rätt kul att göra det igen. 

Du växte upp i Bollnäs, hur var din uppväxt där?
- Den var toppen och rätt så fri. Jag umgicks med många kompisar och levde i ett bra område nära skogen. Vi fiskade en del faktiskt och det gillar jag att göra även idag. Även när jag blev tonåring och började spela musik så fanns det ett rikt musikliv. Fantastiskt!

Du bor numera i Stockholm, längtar du tillbaka till Hälsingland ibland? 
- Ja, absolut! Jag har en stuga strax utanför Bollnäs som ligger vid en sjö i skogen och jag åker dit rätt så ofta. Hälsingland är magiskt. Det finns ett speciellt sken där och de blå bergen tror jag har format en på ett speciellt sätt.

Vad rekommenderar du en att göra när en är i Bollnäs? 
- Åka ut i skogen. Haha! Det finns en fin natur och älven spelar stor roll. Att bara åka upp till Bolleberget och kolla ut över landskapet är finfint! 

Om en följer dig på sociala medier så är det mycket naturbilder en möts av, är det där du finner mycket inspiration? 
- Ja, det har blivit så. Kontrasten av att bo i en storstad och sen kunna känna lugnet av skogen är rätt speciell. Jag skriver mycket när jag är i min stuga och mer och mer känner jag att skogen har betytt och betyder mycket för mig. Den lever och är viktig. 

Du sysslade en del med sport när du var yngre, hur kom det sig att det blev musik istället? 
- Ja, jag lirade en del fotboll. Även andra sporter faktiskt. Min brorsa spelade gitarr och när jag började i högstadiet så blev den där gitarren (som han hade hemma) mer och mer viktig. Jag (med några vänner) startade ett band och det blev ett umgänge och det var häftigt att upptäcka hur man skapa musik. Fast vi spelade en hel del badminton under den tiden också. Haha!

Minns du den första skivan du köpte? 
- Oj. Jag tror faktiskt att det kan ha varit Helloweens Walls Of Jericho för jag vet att jag bestämt skulle ha en plastficka till just den vinylen (när jag köpte den) och att jag cyklade hem med skivan i en påse. 

Hur ser resten av året ut för dig?
- Jag håller faktiskt på att spela in mer låtar. 7 stycken är klara och jag ska åka upp till Hälsingland för att spela in lite mer innan året är slut. Det kommer bli väldigt bra.

Her släpps den 28 oktober, men en kan redan nu lyssna på tolkningen av Björks Play Dead. 

"We love to stay in awesome hotels and drink up all the champagne"

Foto: Press
Jag skrev om det kanadensiska rockbandet The Shanks för en dryg månad sen, då de var aktuella med EP:nIncarceration Man / Do You Fear Me?. Duon, som består av Ian Donald Starkey (St. Pistolwhip von Shakenstein) och John David Brummel (Colonel Crankshaft) släpper nu i dagarna sitt femte album, Prisons Of Ecstacy, som är producerat av Nicke Andersson från Entombed och Hellacopters. Här nedan berättar Ian Starkey om nya skivan och hur det var att få spela i Sverige. 

How did you start out making music?
- I took piano lessons when I was a kid but when I was 12 I bought a cheap tenor ukulele from a school friend and plugged it into my Candle ghetto blaster with a crappy Radio Shack microphone inside and cranked it up! The wood in the top of the ukulele was delaminating so it buzzed when I played, that was where I got my first taste of distortion from.

Tell us a little about the making of Prisons Of Ecstasy!
- It is the first album we made where we went away from home and sealed ourselves off from the rest of the world to focus on the music. It was not (at least in my mind) entirely dissimilar from the election of a new pope.

How did the creative process begin with the new body of work?
- With a pot of strong pot of coffee and surprisingly, in the morning. Trying to just listen really well on the inside and then respond, if it felt OK.

Your new album is produced by Nicke Andersson, how did you get in contact with him?
- Our manager, Nuno Saraiva, knows him. He hooked us up. Nicke is a musical hero of mine, I still cannot believe we were in the same room as him, haha. It turns out he is a just a fucking awesome human being!

Pistolwhip von Shankenstein and Colonel Crankshaft, what’s the story behind your stage names?
- We love the theatrical aspect of a rocknroll show, we use stage names just as we use wardrobe to get into character for a performance. I see myself as a lonely, eccentric (oft warped) aristocrat who blew the family fortune on high times with an ecclesiastical background and a deep and abiding penchant for pistol-whipping. 

- As for the Colonel, I see him as a crusty stoic remnant of a lost order of nationalist militaristic pride, holding down his end and doing his duty at the drums and at the drinks table. And of course, he loves to crank his shaft (although I am sure he prefers having it cranked as opposed to looking after that himself, although that never happens since he is happily married).

What was the best thing about playing in Sweden?
- The Swedes of course! An awesome bunch, they seem to get off on music! Their culture has a real openess to creativity so it feels really comfortable to be ourselves there. Also, I really enjoy taking in design culture, Swedes have a long established leadership in this area.

If given time off while touring, how do you like to spend it?
- Tasting the fruits of local distillation and brewing enterprises interspersed with walking and visits to ancient and modern places of deep introspection. For example, I recently visited the Riddarholmen Church in Stockholm, I have always wanted to see the tomb of Charles XII. It was magnificent. Also, we love to stay in awesome hotels and drink up all the champagne.

What's the weirdest thing that's ever happened to you on the road?
- I got attacked spiritually by a witch who was also a Reiki master.

The first song I heard from you was Do you fear me? What is the story behind that song?
- It is a song which was written about the terror and the glory of the night sky, I live on a farm and when I first got here I started to really get into stargazing but there were times when it is really just too much to comprehend and it frightened me greatly. I find it hard not to be completely overwhelmed by that, it is so deep to lie on your back under the stars and feel yourself starting to fall in. 

What inspires you?
- Beauty, joy, sadness and salvation. The design of our lives and the world we live in. There is a film called Die große Stille (Into Great Silence) which is a documentary about La Grande Chartreuse which is a Carthusian monastery in the French Alps. There is scene in the piece where they film the monks faces closeup. It is very moving to me.

Have you seen any acts or heard any albums lately that you would recommend to fellow music lovers?
- A Canadian Band called Mounties. Their album Thrash Rock Legacy and the song The Twig & The Tree from the same album.

Pick your current favorite music clip on the internet!
- White Rose Movement! My current favorite clip is this one. The band broke up but I love bass-driven music and this is satisfying to me! (Hmm I seem to be listening to a lot of synthesizers these days!)

What’s your favorite album sleeve of all time?
- Judas Priest - Screaming For Vengeance. Doug Johnson's iconic cover somehow fully represents my teenage experience.

Do you have any hidden talents?
- I am fully licensed to practice architecture in Canada and I can cook you up a mean bouillabaisse!

What is top of your bucket list?
- The Shanks doing a good show at Royal Albert Hall in London!

En kan följa bandet på Facebook här. Lyssna gärna på Prisons Of Ecstacy här nedan. 

"När en vit korp flyger är världens ände här"

Foto: Press

Två år har gått sedan Helsingborgsbandet The White Raven släppte första singeln Headlights. Den 16 september släpps albumet Through your hands. Sedan 2014 har bandet haft över 2 miljoner lyssningar på Spotify. Om albumet är efterlängtat? Utan tvekan! 

Berätta om bandnamnet, varför blev det The White Raven? 
- The White Raven var något som grodde i oss ett tag. Vi hörde talas om den mytomspunna korpen som finns i Nordamerikanska urinvånarnas sägen, när en vit korp flyger är världens ände här. Den finns också i Hinduismen och i Buddismen. Och i den nordiska mytologin sägs den vita korpen vara ett slags förkroppsligande av bortgångna mordoffer.

Er debut är så gott som klar och släpps snart. Hur känns det?
- Släppet känns nervöst. Känslorna har, sedan en ganska lång tid tillbaka nu, suttit på utsidan av kroppen och som tentakler famnar vi efter ett avslut, nästan. Men det ska verkligen bli kul att visa upp hela albumet för världen. Det är i stort sett goda känslor.

Tänker ni på skivan som hoppfull eller mörk? 
- Den har såklart mörker, men det finns lite hoppfullhet i hörnorna. Inte minst i musiken. Texterna behandlar ändå ganska sårbara ämnen men musiken har ett ljus som vi är ganska överraskade av så här i efterhand.

Hur har inspelningen av skivan varit?
- Inspelningen av skivan började egentligen för längesen, redan när vi spelade in Headlights. Men den intensiva delen började i oktober förra året. Vi började att skriva på en hel del nytt och skrev klart en hel del gammalt och sen började vi spela in i vår egen studio. Lyxen, alltså. Full kontroll över varje del har varit mest postitivt men också medfört några nackdelar. Som att vi kanske spelat in några versioner för många av något, just för att vi haft tid och möjlighet att göra det. Det känns, inte minst nu i efterhand, verkligen mäktigt att ha gjort allt det där själva. Vårt egna hantverk. 

Har ni några speciella roller i bandet? 
- Ja, det har vi ju.

Vad kan folk förvänta sig av releasekonserten på The Tivoli?
- Releasekonserten kommer att bli den största konserten vi gjort. Vi har med oss fyra extra bandmedlemmar som körar, spelar klaviatur och gitarr. Större och bredare och mäktigare. 

När kan vi se fram emot en längre turné?  
- Vi siktar på att komma ut i höst och vinter med en längre turné. Vi kommer försöka täcka hela Sverige och också försöka komma utomlands till både Tyskland, England och USA på sikt. 

En festival ska starta där ni får välja banden. Vad kommer vi få höra?
- Oj. Spännande. Volcano Choir, Drake, The National, Seinabo Sey, alt-J, Kendrick Lamar, Aretha Franklin, Janis Joplin, Oasis och Nirvana. Rimligtvis i den ordningen och möjligtvis är festivalen i en annan tidsdimension.

Finns det något ni skulle vilja se mer av inom svensk musik? 
- Av just svensk musik finns det mycket bra. Mycket med hög kvalitet och musik som både berör och visar på stor talang. Mer av det. Mindre av talanglöst skräp som matas ut som cheeseburgare och som förväntas explodera för att sen sluta existera.

Er cover på Tiny dancer har blivit väldigt populär. Vad var tanken med den? Varför just Tiny dancer? 
- Vi valde Tiny dancer med hjälp av ödet, nästan. Vi hade pratat om att göra en cover men inte kommit överens om vilken låt vi skulle göra. Så satt vi där, med egenutsatt deadline av låtval och samtidigt som jag (Sebastian) säger "jag har tänkt på en artist. Elton John har..." sätter Marcus igång Tiny Dancer och där och då bestämde vi oss för att göra den. Det tog ett par dagar av att plocka ut och arrangera efter vårt gillande och sen satt den där. Tror att vi testade att höja tempot en gång, men ångrade oss och körde på första utkastet till slut.

Hur ser hösten ut annars för er? 
- Hösten är ganska spretig. Vi kommer att fokusera på att göra releasekonserten den 23 september och sen har vi planerat att skriva lite mer inför våren och tiden får visa var vi hamnar på vägen. 

Här nedan kan ni se den purfärska snygga videon till singeln Rose. 

"Jag tror att man som författare behöver vara lite av en ensamvarg"

Foto: Press

Malena Lagerhorns debut Ilion släpptes förra året. En bok som kliver in i Nordisk bronsålder och som utmanar synen på vår forntid. Boken skrev hon tillsammans med sin tvillingsyster. Här nedan berättar Malena om Ilion, om skrivandet och om drömmar. 

För det första, för den som ännu inte läst den, vill du berätta lite om handlingen i Ilion?
- Ilion är en historisk roman som berättar om pojken Melas. Melas familj har dödats i en trojansk räd. Han bestämmer sig för att hämnas, en gång som vuxen krigare. När han är nitton år gammal får han tillfälle att utkräva sin hämnd, då han deltar i det berömda slaget om Troja, ett av världshistoriens mest berömda slag.

- De flesta känner nog igen slaget om Troja från filmen Troy. Det är en berättelse som härstammar från vår forntid, från bronsåldern, och skaldades av den antike poeten Homeros i eposet Iliaden.

- Jag använder mig av en ny teori, där man anser att Iliaden kan beskriva verkliga händelser och att de utspelades i Norden, och inte i Grekland där verket skrevs ned och bevarades. Det kan låta lite väl fantasifullt, men jag ska faktiskt ned till en forskarkonferens i Aten i vår som kommer att diskutera just detta.

Boken ska även släppas i en engelsk utgåva snart? 
- Ja, i september är det tänkt. Jag har översatt boken tillsammans med min syster och så har vi hjälp med korrektur av släktingar i USA. Jag tyckte att jag lika gärna kunde sätta igång själv istället för att vänta på att ett utländskt förlag eventuellt hör av sig.

Vad var roligast respektive svårast under arbetet med boken?
- Jag har upptäckt hur roligt jag tycker det är att skriva. Som tur är, det är ju ganska mastigt att skriva ihop ett par hundra sidor text. Svårast har varit all efterforskning i de antika källorna som jag har använt liksom att hålla mig Iliaden trogen när jag beskriver allt som sker på slagfältet. Det är så mycket som händer, blixten slår ner två gånger bland de stridande, slagfältet både brinner och översvämmas och striden böljar fram och tillbaka. Jag har velat lyfta fram allt detta utan att förvanska Homeros berättelse.

Hur var det att skriva med din tvilling?
- Boken hade aldrig blivit till utan Annika. Det är hon som står för det mesta efterforskningsarbetet och som har sammanställt antika källor och bronsåldersarkeologi. Men det är klart att man sliter på varandra.

Jag är själv tvilling och minns att när vi var små hade vi någon dröm om att jag skulle bygga hus och min bror riva dem... Minns du vad du hade för drömmar som barn? Hade ni någon dröm som ni delade, du och din syster? 
- Så roligt, grattis, det är toppen att ha en tvilling, det märker man framför allt som vuxen. Jag hade faktiskt under en kort tid en dröm om att bli författare. Annika ville bli pirat. Vi levde nog båda ganska mycket i en fantasivärld som barn. Vi brukade leka att vi var sjörövare, jagade av kungens män eller skeppsbrutna på en öde ö med endast saft och knäckebröd att äta.

Du har jobbat mycket inom skönhetsbranschen, hur kom det sig att du började skriva? 
- Jag hamnade i skönhetsbranschen av en slump. Branschen är intressant då den spänner över så extrema ytterligheter. Jag hade en kollega en gång som varit med om en otäck olycka i lumpen. ”Tacka gud för plastikkirurgi” menade han efter att ha fått ansiktet återställt av kunniga läkare. På den andra sidan har vi alla de som bara vill känna sig lite fina. Jag har träffat kvinnor som knappt har velat visa sig nakna för sina män efter andra eller tredje barnet.

- När jag jobbade för läkemedelsföretaget Allergan, och pendlade varannan vecka mellan Stockholm och London, det var enormt slitsamt, så fick jag plötsligt för mig att börja skriva. Då hade jag varit fascinerad av teorin om ett Troja i Norden i ett antal år. Men när jag ser tillbaka på det är det svårt att förstå hur jag fick orken att börja. I och för sig hade jag då ingen aning om vilket jobb bokprojektet skulle innebära. Annika och jag höll därefter på i tre års tid.

Hur ser en vanlig dag i livet ut för dig?
- Efter att ha jobbat extremt mycket har jag valt att ta det mycket lugnare nu. Jag har mitt eget företag tillsammans med Annika där jag tar uppdrag som skribent och som konsult inom marknadsföring, framför allt digital kommunikation. Jag kanske har blivit lite väl bekväm av mig. Jag letar inte uppdrag utan väntar på att någon ska höra av sig. Det har fungerat bra hittills men ibland får jag lite dåligt samvete och tycker att jag borde aktivera mig lite mer och söka roliga uppdrag. Så jag har en lugn tillvaro där jag börjar jobba runt nio, sittandes i köket med en kopp kaffe. Ibland har jag externa möten, vilket nu är en rolig omväxling istället för en tidstjuv. Annika och jag brukar ha ett redaktionsmöte varje eller varannan vecka då vi försöker göra något mysigt samtidigt. Som att sola och bada eller ta en lunch tillsammans. Det är ingen livsstil man blir rik på men jag mår bra.

Behöver du något speciellt omkring dig för att kunna skriva?  
- Jag behöver vara ensam. Som tur är trivs jag med att vara själv med mig själv. Jag tror nog att man som författare behöver vara lite av en ensamvarg. Samtidigt vill ofta förlag numera att man ska vara väldigt aktiv utåt och synas mycket. Jag känner mig lite lätt obekväm med det, även om jag tycker om att hålla föreläsningar. Jag vill hellre berätta om det jag gör än berätta om mig själv. Att ta en promenad brukar fungera väldigt bra när man inte vet hur man ska börja eller formulera sig. Ibland går jag till ett café. Ensam så klart när jag behöver inspiration för att skriva.

Nuförtiden är det många författare som skapar soundtracks till sina böcker, vad tycker du om den idén? 
- Det låter helt fantastiskt! Tyvärr slutade jag spela piano när jag var 17 år. Jag spelade mest klassiskt och hade kommit till Debussy och Clair de lune. Jag insåg då att jag aldrig skulle kunna göra den kompositionen rättvisa och då försvann all inspiration. Som tur är finns det många musikaliska talanger som man kan anlita och som inte bara ger upp så där som jag gjorde.

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken?
- Det är många böcker som har betytt mycket för mig, men en bok som jag har funderat på en del på senare tid är Rosens namn av Umberto Eco. Första gången jag läste den som tonåring fick jag veta att Eco skriver i olika nivåer, lite kryptiskt, jag förstod inte riktigt vad som menades med det. När jag senare åter läste boken, denna gång på italienska, så förstod jag bättre dessa nivåer. Rosens namn är ju en medeltida deckargåta. Samtidigt är det en diskussion om kristenheten, var Jesus fattig eller rik, det vill säga har kyrkan rätt att äga? Boken är också en diskussion om våra mentala bilder och vår föreställningsvärld. Vi är mer triviala är vi själva kanske vill föreställa oss och man kan fråga sig om någonting i våra tankar egentligen är unikt eller mer eller mindre totalt influerat av vår kultur och samtid. Eco återupptar den diskussionen i La misteriosa fiamma della regina Loana. Jag märker att jag har skrivit Ilion på samma sätt, vilket jag tror många författare gör. Dels är Ilion en berättelse om en ung krigare, samtidigt som boken diskuterar vår forntid och antik litteratur.

Om du var en karaktär i en bok, vem skulle du vara då och varför?
- Det finns en lite humoristisk, och romantisk, fantasyserie som heter The Twelve Houses av Sharon Shinn. I serien finns en karaktär, Kirra, som kan ta djurhamn. Så det skulle vara hon i så fall. Det skulle vara intressant att vara en örn ena dagen och en räv nästa dag.

Vilket är det finaste ordet du vet?
- Blånande.

Till sist, vad kännetecknar en bra bok för dig?
- Det är tre saker. Man ska vilja läsa det mesta som står och inte bara sluddra över långa passager för att de känns trista och onödiga. Man ska kunna sjunka in i boken och glömma bort tiden. Jag vill också gärna att böcker ska ge mig något efteråt, att jag funderar på dem och ser på världen med nya ögon.

En kan köpa Ilion på bland annat Bokus och Adlibris

"Hunden Dante startade indirekt Happy Vegan"


Göteborg fick nu i augusti en helvegansk livsmedelsbutik, nämligen Happy Vegan. Bakom satsningen står Daniel Hugin, Sebastian Palmdahl och Mikael Tronvik. I butiken finns ett hållbart tänk rätt igenom, med korgar gjorda av återvunnen plast, digitala kvitton och enbart elektronisk betalning. Butiken är den enda utanför Stockholm som säljer VeganEgg, den mest populära äggersättningsprodukten på marknaden. Jag ställde lite frågor till trion. 

Hur var invigningen? 
- Mycket lyckad! Oerhört kul att så många veganer likaså icke-veganer kom till butiken. Runt 1000 personer dök upp! Vi fick chansen att bjuda på färdiglagad mat samt ett stort utbud av vårt sortiment. Folk fick möjlighet att uppleva en mängd olika smaker och därefter ta första steget mot konsumtion av vegansk kost.

Jag läste att ni blev inspirerade till att starta butiken till viss del på grund av hunden Dante, vill ni utveckla? 
- För cirka sex år sedan reflekterade Sebastian, en av grundarna, över det faktum att han aldrig någonsin hade kunnat äta upp Dante då han ser honom som en individ likt människor. Om han ej kan äta Dante så hur kan han då äta andra djur som är minst lika intelligenta och empatiska? Den dagen blev han vegetarian och för cirka ett halvår sedan blev han vegan, vilket slutligen ledde till idén om Happy Vegan. Så Dante har indirekt startat butiken. 

Vad har ni själva för relation till veganism?
- Mikael och Daniel, de resterande grundarna, har sedan i april varit på sin veganska resa. De köper i nuläget endast vegansk kost, dock är de inte lika strikta som Sebastian i alla aspekter. Vår ide är inte att skämma ut eller tvinga folk till veganism; alla får göra sina egna val. Vi vill dock underlätta vegansk konsumtion för alla genom bland annat tillgänglighet, pris, utbildning och provsmakning.


Kommer fokus enbart ligga på kost, eller har ni funderat på att även sälja andra former av produkter längre fram, som Veganskor?
- Vår lista med planer är i nuläget längre än Shakespeares verk. Vår vision är att skapa en super market med allt som tillhör dagligvaruhandel. Om det finns ett problemområde så är visionen att lösa det. Just nu innehåller vår butik inte bara livsmedel utan även en mängd hygienartiklar (tandborstar, bindor, tvättmedel, schampo m.m) så vi försöker redan gå mot vår vision. Vi behöver dock expandera lokalen om vi ska få plats med allt vi vill ha!   

Vad kan Göteborgarna förvänta sig? 
- Stort utbud, kontinuerligt inköp av nyutvecklade produkter samt önskemål från kunderna, flera event och provsmakning, matinspiration genom enkla bra recept, färdiglagade rätter, utbildning om veganism via infographics i butiken och mycket mycket mer. Vi har en bakgrund i att arbeta med projekt och förbättringsarbete vilket vi även kommer tillämpa i Happy Vegan. 

Happy Vegan ligger på Olivedalsgatan 2 i Linnéstaden, Göteborg. Öppettider är 10:00-20:00 på vardagar och och 10:00-18:00 på helger. 

"Vi måste alla lyssna på fler kvinnor"

Foto: Press

Har någon kysst dig som om du var en revolution, frågar sig Luma på sin debutsingel Revolution. Luma, som består av Sandra Fogelberg och Isabell Westerlund, låter dansant och som något en vill fylla hela sommarnätterna med. Som en regnbåge som bryter sig fram ur ett grått samhälle, en kall värld. 

Hur har sommaren varit? 
- Vi älskar sommaren. Ljusa och sena nätter, värmen och att få vara äntligen få vara utomhus utan att frysa. Det är svårslaget. Förhoppningsvis är den inte slut än men hittills har vi haft det väldigt fint. Ätit glass i Italien, bott i sommarhus i Estland, dansat under bar himmel och badat i svenska skogssjöar. 

När och var korsades era vägar för första gången? 
- Vi träffades på en skola i Stockholm där vi båda pluggade för lite mer än ett år sedan. Efter att ha sett varann i olika musikaliska sammanhang och blivit impade av varann så började vi prata i skolkorridoren och bestämde oss för att testa att skriva något ihop. Sen sa det bara klick. 

Ni har valt att göra allting själva, vad har varit den största utmaningen med det? 
- Det största problemet är nog att bli helt nöjd med vad man gjort när det väl är klart. Att arbeta kreativt är en sådan berg och dalbana. Ena dagen har man världens bästa idé, har skrivit nåt man älskar och dagen efter så kastar man det i soptunnan och börjar om. När man väl kommit till det stadiet där materialet faktiskt börjar bli färdigt så måste man också släppa taget om sin inre kritiker och lita på känslan man hade från början. Det är nog det svåraste. 

Berätta om den fantastiska videon till Revolution! 
- Ända sedan vi skrev Revolution ihop har vi pratat om att vi ville göra en video till den. Så när vi satte oss ner och spånade fick vi en bild av ett slags kysskalas framför oss som Isabell sedan spann vidare på. Vi ville fånga känslan i låten visuellt. Hur det känns när man är nära någon man tycker om och det ilar i hela kroppen. Att vi har fått så positiv respons på videon gör oss såklart otroligt glada. Hela tanken är att de som tittar ska få en härlig känsla i magen när de ser videon och det känns det som att vi lyckats med. 

Vilka känslor vill ni förmedla till lyssnarna, både live och på skiva? 
- Det är väldigt olika. Varje låt har sin egen grundkänsla som fanns där när vi skrev den. Men musik kan tolkas så olika av olika människor. En bekant till oss tycker till exempel att texten till Revolution får honom att känna sig sorgsen medan många andra som vi pratat med beskriver hela låten som glad och peppande. I vissa fall, som nu i musikvideon kanske man vill komma åt en viss känsla men när vi spelar live eller skriver så utgår vi från oss själva och om det kan beröra andra så är det ju helt fantastiskt.

Har ni ett tydligt mål framför er? 
- Att många ska kunna känna igen sig i våra låtar. Vi tror att man blir lyckligast om man fortsätter komma ihåg varför man håller på med skapande. Det är ju för att väcka något i människor. 

Vad inspirerar er? 
- Människor som lyssnar inåt istället för utåt och som inte skäms för något. 

Vad lyssnar ni själva på just nu? 
- Vi lyssnar mycket på Sia, Hanna Järver och Mø. 

Vilka normer tycker ni präglar musikscenen i Sverige? 
- Det går ju inte att blunda för fakta. De allra flesta som tar plats på scenerna är män, och vithet är en stark norm även bland kvinnorna. Det är både konsumenter, arrangörer och artister själva som bär ansvaret att ändra på det. Vi måste alla lyssna på fler kvinnor, samarbeta mer med andra kvinnor samt boka kvinnor till scenerna. 

Ni spelade på Sättralundsfesten i början på juli. Har ni några fler inbokade spelningar i sommar? 
- Ja! Det var fantastiskt. Att få spela i en lada i juli, vilken dröm. Nu har vi lite semester men vi ska bland annat spela på Nalen i Stockholm i höst. 

Tipsa om en film, en bok, en artist, en blogg, en person och en podd som ingen får missa! 
- En film: Mandarinodlaren som handlar om manlig ensamhet, krig, och vänskap. Sällsynt, gripande, närgången. 

- En bok: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. En otrolig skildring av kärlek, egoism och integritet. 

- En artist: Silvana Imam. Sveriges absolut bästa liveartist. Finns inget som kommer i närheten. Det är inte en genre vi vanligtvis lyssnar särskilt mycket på men hennes utstrålning live gör att man bara inte kan värja sig. 

- En person: Michelle Obama. Otroligt fascinerande människa som nyligen höll ett historiskt hyllningstal till Hillary Clinton. Lyssna på det och få en av de starkaste retoriska upplevelserna i vår tid. 

- En podd: Värvet. 

Hur ser den kommande tiden ut? 
- Vi har precis gjort klart vår andra singel så mycket fokus ligger på den nu. Sen svettas vi i replokalen och skriver till vår kommande EP.

Titta på den fina musikvideon till Revolution här nedan!