Jag läser i flera av landets största tidningar att forskarna ”äntligen” hittat den s.k. ”G-punkten” (GP AB svt DN SvD) och varken blygsel, ett fat fullt med moralkakor eller en sträng uppfostran lyckas förhindra mina associationer från att fara iväg och undra hur detta, uppenbarligen långa, letande faktiskt gått till. Jag ser framför mig ”forskare” som letar och letar och letar och jag kan inte släppa tanken på att dessa forskare, de facto, hittat denna punkt för decennier sedan men envist fortsatt hävda att dom måste fortsätta leta, lite till. Hursomhelst är detta ett forskningsresultat som kommer att höja livskvaliteten för betydligt fler än t.ex. konstaterandet att neutriner inte färdas fortare än ljuset. Partikelacceleratoranläggningen i Schweiziska Cern där man nyss kom fram till detta kostade 200 miljarder att bygga och sex miljarder kronor om året att ha i gång. Ett bra exempel på hur vi kan ösa pengar över det ena och ”inte ha råd med” annat.

I samma tidning som skriver om G-punkten skriver riksdagsmannen Staffan Danielsson (c) att vi måste vara noggrannare när vi åldersbestämmer ensamkommande flyktingbarn (DN) han tar bara upp ”unga män” men det måste väll gälla flickor också då, eller? Danielsson vill att Migrationsverket skall göra ”kliniska” kontroller av åldern. Detta görs genom tandundersökning, handledsröntgen (bägge metoderna med en osäkerhet på 1-2 år) och genom att man, bokstavligt talat, drar ner byxorna på flyktingarna för att åldersbestämma deras könsorgan. Hur exakt tror ni den metoden är? Personlig integritet, noll? ”Visa ku**n och fi**an för Migrationsverket nu, så vi får se om du är under 18 och skall få en fristad från krig, svält och tragedier eller om du har fyllt 18 och ljuger”. Beslutsunderlag för medmänsklighet ska inte sökas mellan benen, varken på barn eller ungdomar. Utan inom oss själva.

”jaha…och hur gammal var vi här då?”

Nu har jag ju faktiskt två ingångar till att ta upp serie-boken ”Maus” av den svenskfödde (faktiskt) amerikanen Art Spiegelman. Undertecknad hade i 45-50-årsåldern lite av ”pippi” på vuxenserier, denna ”pippi” är idag ganska vingklippt och har, som trogna läsare säkert upptäckt, reducerats till de svenska och helt geniala serietecknarna Sara Granér, Jan och Maria Berglin, Robert Nyberg, Jan Stenmark och några till. Delvis beroende på att jag inte orkar med mer än korta seriestrippar nuförtiden, men framför allt för att jag behöver deras svarta humor för att orka med. Art Spiegelmans ”Maus” beskriver hur hans pappa försökte överleva i nazistiska koncentrationsläger och samtidigt hur svårt det är för alla som inte varit med att förstå, begripa och lära av historien. Den är mycket bra.

När vi alltså nu av en, observera centerpartistisk, riksdagsman uppmanas att gynekologundersöka flyktingbarn för att se om dom skall få stanna eller kanske tvingas fly vidare, blir det det där otäckt aktuellt igen. Undertecknad vill naturligtvis gärna att mina läsare läser annat än mina texter och men helst inte bara andra bloggar, Läckberg, SE & Hör och Aftonbladet. På något vis tror jag att ni som läser mina texter även läser annat(!) Det skulle däremot aldrig falla mig in att försöka styra andras läsande, även om jag har och nog kommer att fortsätta ge lästips ibland på den här sidan. Men gillar ni seriösa seriealbum så försök att hitta Art Spiegelmans ”Maus”. I Sverige har en samlingsvolym getts ut av Brombergs. Det är så mycket vi glömt om nazismen som behöver upprepas hela tiden, som t.ex att en individ aldrig skall dömas p.g.a. sitt ursprung, sin tro eller sitt utseende, utan alltid enbart utifrån sitt beteende.

Art Spiegelman och den Svenska versionen av ”Maus”

En helt annan sorts seriefigur är den brittiska, animerade superhjälte som på svenska fått namnet ”Dundermusen” (bara en så’n sak) men som i original heter ”Danger Mouse”. Danger Mouse kallar sig också den New York-födde amerikanske musikern och producenten Brian Burton, en av medlemmarna från gruppen Gnarls Barkley. Under senare år har Brian ”Danger Mouse” Burton kanske framför allt märkts som producent och samarbetspartner till musiker som bl.a. Gorillaz, Beck, Sparklehorse och han har dessutom producerat Norah Jones senaste album ”Little Broken Hearts”. Brian Burton har nominerats till en ”Grammy” för bästa producent fem gånger och utsågs av musiktidningen ”Paste Magazine” till 2000-talets bästa musikproducent.

Utanför musikintresserade kretsar är Brian ”Danger Mouse” Burton antagligen rätt okänd och det är synd. Jag menar hur kommer det sig att det fortfarande skrivs spaltmeter mer på svenska tidningars musiksidor om avdankade Idol-deltagare än om musiker som ”Danger Mouse” och andra, som gör så mycket mer för utvecklandet av populärmusiken än att sjunga halvdåliga covers på andras låtar. Ooops…där halkade jag visst in på det fullständigt glashala området tycke och smak, ett område som jag vid närmare sextio års ålder borde lärt mig att undvika. Jag glider därför av detta ämne så omärkligt jag bara kan men lägger ändå, så där i förbifarten, upp en musikvideo med ”Broken Bells” som består av just Brian Burton och James Mercer från ”The Shins”. Här alltså videon till ”The High Road” med ”Broken Bells”.

I slutet av låten i videon sjunger James Mercer: ”It’s too late to change your mind, you let laws be your guide”. Är det verkligen så illa? Att det kan vara för sent att ändra åsikt och att vi lät lagarna och reglerna vara det som styrde oss, istället för det sunda förnuftet, känslan för rätt och fel och medmänskligheten. Skall vi verkligen, som det jag tog upp tidigare i texten, ha lagar och bestämmelser som riskerar att kasta ut unga människor på fortsatt flykt för att någon bedömt att deras könsorgan känns äldre än en 17-årings. Är det inte snart dags att börja skämmas lite? Jag tycker det vore på sin plats att faktiskt låta människor att komma hit och få möjlighet att visa att dom vill leva tillsammans med alla oss andra, dela på det som vi har att dela på och bidra med det dom kan och har, för hur ska man kunna visa det om man aldrig ens får chansen.

Det finns naturligtvis en del som bara vill utnyttja systemet, men det är inte alltid de som kommer utifrån. Rätt många av oss ”svenskar” är inte mycket för att dela med oss och för att bidra. Det finns plats och det är inte invandringens fel att vi har arbetslöshet, för stora klasser i skolorna och för lite personal per vårdbehövande på äldreboende och sjukhus, det är bristen på investeringar. Skulle det bli trångt någon gång i framtiden så är det naturligtvis ”parasiterna” som vi får hantera. Jag är bara inte så säker på att ”parasiterna” inte kommer att visa sig heta Johansson, Andersson, Lindberg eller Bernadotte. Den romerska poeten Horatius använde musen som sinnebild när han sa:”Parturient montes, nascetur ridiculus mus” (ungefär: ”Bergen var gravida och födde en löjlig liten mus”) Med andra ord, det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte med de ”Nya moderaterna”, inte med Stefan Löfven och i värsta fall inte med G-punkten heller.

Det visar sig ofta att sanningen inte alltid är skitkul