Den sociala demokratins tillkomst

Socialdemokratin är nära förbunden med den moderna välfärdsstaten, som båda hade sin formativa fas i kölvattnet av den industriella revolutionen. Jag har skrivit ett slags miniessä om de första hundra åren.

Illustration:
En klassisk illustration över det kapitalistiska industrisamhällets hierarki.

Framväxten av den moderna välfärdsstaten kan sägas ha tagit sin början med Otto von Bismarck, Tysklands första rikskansler, som 1878 föreslog ett obligatoriskt, statskontrollerat socialförsäkringssystem för arbetarna i landets framväxande industrier. Bismarck, som var konservativ, ville stävja socialismens hotande framväxt. Så som bland andra sociologen Ferdinand Tönnies och ekonomihistorikern Karl Polanyi har skildrat innebar industrikapitalismens inträde en samhällsomdaning som visserligen gav människor nya utsikter till förbättrad levnadsstandard, åtminstone på längre sikt, men som också berövade dem den trygghet som trots allt funnits i det traditionella samhällets sociala sammanhang. Istället blev de utsatta för marknadens nyckfullhet.1

För den nya arbetarklass som växte fram var förhållandena svåra: man bodde på varandra i vad som närmast kan beskrivas som kåkstäder, sjukdomar spreds, moralen brutaliserades och brottsligheten var hög, familjelivet gick mot upplösning, prostitution och alkoholism bredde ut sig. Ett svar på förlusten av gemenskap var den konsument- och producentkooperativa rörelsen, och olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) byggdes upp av arbetare själva för att hantera utsattheten solidariskt. Socialismen uppstod i industrialiseringens kölvatten som en rörelse och idéströmning som manade till revolt för att omdana samhället.

Katedersocialisterna

Bland framför allt konservativa grupper diskuterades "den sociala frågan", som handlade om både den nya underklassens levnadsvillkor och tendenserna till uppror, som ett hot mot samhällets fortlevnad. I Tyskland fanns bland nationalekonomer en skolbildning kring Gustav von Schmoller känd som katedersocialisterna – från början ett öknamn de gavs av en meningsmotståndare – som intresserade sig för den sociala frågan. Genom såväl pressen som från lärostolarna argumenterade dessa politiskt konservativa akademiker för statliga ingripanden, som skulle lyfta underklassen, utbilda dem och vinna dem tillbaka som fullvärdiga medlemmar av samhället. von Schmoller menade att den ekonomiska liberalismen inte skulle lösa problemen – snarare var den otyglade industrikapitalismen deras orsak – men han oroade sig också för att industriarbetarna skulle lockas av socialismens upproriska budskap.2

Med 1878 års socialistlagar drev Bismarck arbetarrörelsen under jorden, tystade deras tidningar och fängslade deras ledare. von Schmoller kritiserades från både höger och vänster för sina krav på lagstiftning om sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt laglig rätt för arbetarna att bilda fackföreningar. Men hans tankar bar frukt, åtminstone till viss del, genom Bismarcks socialförsäkringsreformer (sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring) under 1880-talet. Därmed var principen om statens ansvar för sociala förhållanden etablerad, även om försäkringsnivåerna var låga. Även i Sverige diskuterades den sociala frågan, främst bland socialliberaler, men det dröjde länge innan det kom till lagstiftning för att åstadkomma förbättring.

Teckning med bildtexten (på franska):
Illustration till revolten i Paris 1848.

Själva benämningen socialdemokrati går tillbaka till 1800-talets mitt. I en bok från 1850 om den franska arbetarrörelsens framväxt, mellan revolutionerna 1789 och 1848, argumenterade den tyske samhällsforskaren Lorenz von Stein för en intressegemenskap mellan liberaler som kämpade för rösträtt och arbetarrörelsen, vars kamp gällde de sociala förhållandena. von Stein, som hade en liknande hållning i den sociala frågan som von Schmoller, myntade beteckningen socialdemokrati för denna förespråkade koalition av det demokratiska partiet (liberalerna) och den sociala rörelsen (arbetarrörelsen).3

Det första socialdemokratiska partiet bildades i Tyskland på 1860-talet, och i vårt land var influenserna därifrån starka. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP, bildades under påskhelgen 1889, genom en kongress på Tunnelgatan (i dag Olof Palmes gata) i Stockholm. Deltagarna var ett femtiotal män – och en kvinna, tobaksarbetaren Alina Jägerstedt – från fackföreningar och socialistiska klubbar. Någon partiledare utsågs inte, men professorssonen Hjalmar Branting var något av en ideologisk ledargestalt. Han var tidigare redaktör för vänsterliberala tidskriften Tiden och influerad av katedersocialisterna. Det märks inte minst på det berömda tal han höll inför Gävle arbetareklubb 1886, med dess krav på sociala reformer för att lösa den sociala frågan.4

Den politiska och den sociala demokratin

Demonstrationståg med banderoll
En demonstration i Göteborg 1918 för kvinnors rösträtt.

Högst upp på det nya partiets politiska program stod frågan om rösträtt, den politiska demokratin. Kravet på inflytande över samhällsstyret hade funnits hos arbetarrörelsen sedan chartisterna, en rörelse som uppstod på 1830-talet i industrialiseringens föregångsland Storbritannien. Inom socialdemokratin sågs rösträtten även som en förutsättning för att kunna ta nästa steg i omdaningen av samhället.5

Efter Sveriges första demokratiska riksdagsval 1921 – då både kvinnor och män fick rösta, utan gradering efter inkomst – blev Branting statsminister. Den stora utmaningen blev nu frågan om hur man skulle ta vara på den politiska demokratin. Branting tillsatte under sin första regering två statliga utredningar – en om socialisering, hur staten skulle kunna kontrollera näringsliv och naturresurser, och en om industriell demokrati eller medbestämmande i företagen. Men större utdelning gav den interna debatten i rörelsen om det man kallade för den sociala demokratin. Det var frågan om "allas gemensamma delaktighet i det goda som samhället erbjuder".

Branting avled 1925 och efterträddes som partiledare av Per Albin Hansson, malmöit med gedigen arbetarbakgrund. I sitt linjetal 1928, som kom att gå till historien som folkhemstalet, poängterade han att genomförandet av den politiska demokratin måste följas av social och ekonomisk demokratisering. Endast så kan det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet (ett uttryck som i talet förekom fler gånger än det mer slagkraftiga "folkhemmet"). Efter att ha återfått regeringsmakten, och genom en överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet) 1932 lagt grunden för en stabil och långsiktig riksdagsmajoritet, kunde Socialdemokraterna börja bygga detta folk- eller medborgarhem.

Med början under 1930-talet lades socialpolitiken om från fattigvård till en mer profylaktisk eller förebyggande inriktning, utifrån en uppfattning om befolkningen som samhällets viktigaste resurs. Med liknande motiv började den sociala bostadspolitiken ta form, med allmännyttan som kontrast till det slags social housing, segregerade lösningar för mindre bemedlade, som finns i andra länder. Bostadspolitiken kopplades ihop med familjepolitiken, och där hade makarna Myrdal, Alva och Gunnar, en central roll i den socialdemokatiska idéutvecklingen.6 För att fullfölja jämlikhetens credo, "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", ledde Gustav Möller en utbyggnad av den offentliga sektorn som innebar att vård och omsorg som tidigare bedrivits i privat regi nu skulle göras till en gemensam angelägenhet. Detta blev en kommunal angelägenhet, vilket åtminstone delvis berodde på arbetarrörelsens misstänksamhet mot den statliga ämbetsmannabyråkratin. Det fanns helt enkelt inte många socialdemokrater i statsapparaten. Kommunerna, som före reformen 1971 byggde på ett omfattande lekmannaengagemang, stod i praktiken ganska nära folkrörelserna.7

Också på skolans område inleddes ett reformarbete, till viss del förebådat av liberalen Fridtjuv Berg, som gick i linje med 1920-talets debatt om den sociala demokratin. Den gamla skolan, med sin uppdelning mellan folkskola och realskola, ansågs reproducera det rådande klassamhället. Genom skolans själva utformning gavs elever från bättre bemedlade familjer större möjligheter till vidare studier. Så småningom ersattes det gamla parallellskolesystemet av en nioårig gemensam och obligatorisk enhetsskola – på förslag av 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal som synnerligen aktiv deltagare. Hon hade blivit något av en chefsideolog för Socialdemokraterna inom skolpolitiken, och hade redan tio år tidigare fört fram de idéer som enhetsskolan byggde på.8

För övrigt...

...var det här ett utdrag ur den kommande boken Bästa stämningars längtan. Vill du läsa mer? Skicka mig din e-postadress genom följande formulär så håller jag dig underrättad om projektet.

[contact-form-7]

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Ferdinand Tönnies verk Gemeinschaft und gesellschaft (1887) finns tyvärr inte översatt till svenska, men däremot finns en mycket bra introduktion av Johan Asplund, Essä om gemeinschaft och gesellschaft (1991). Karl Polanyis verk heter Den stora omdaningen (1989). Läsvärd i sammanhanget är också Fredrik Jansson, Gemenskap och skötsamhet (2016). 
  2. Idéhistorikern Sten O Karlsson skriver om Hjalmar Brantings och den tidiga svenska socialdemokratins influenser från katedersocialisterna i Det intelligenta samhället (2001). Det är en gedigen lunta på över 700 sidor. En sammanfattande artikel av honom är ”Om folkhemsmytens återkomst och socialdemokratins självbild”, publicerad i Fronesis nr 32-33 (2010).
  3. Lorenz von Stein skrev sin bok på tyska 1850, och den finns i en redigerad engelsk översättning som The history of the social movement in France, 1789-1850 (1964). Sociologen Magnus Wennerhag har skrivit om von Steins tankar, bland annat i inledningen till tidskriften Fronesis temanummer om socialdemokrati, "Den sociala demokratin efter nyliberalismen", Fronesis nr 32-33 (2010).
  4. Bildandet av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti skildras av bland andra Henry Pettersson, Från Palm till Löfven (2012). Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink har skrivit om bland andra Alina Jägerstedt i Systrar, kamrater! (2007). Hjalmar Brantings Gävletal, Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk, finns utgivet av förlaget Murbruk (2013).
  5. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har, med Klaus Misgeld som redaktör, samlat partiprogrammen under hundra år i en skrift, Socialdemokratins program 1897 till 1990 (2001). Branting ägnar ett kapitel i första bandet av sitt tvåbandsverk Socialdemokratiens århundrade (1904-1906) åt chartismen, som han kallar "århundradets första socialdemokratiska rörelse".
  6. Den profylaktiska socialpolitiken lanserades av Gunnar Myrdal genom två artiklar, ”Socialpolitikens dilemma I-II”, publicerade i Spektrum 1932. Ett liknande perspektiv på bostadsfrågan förde han fram i artikeln ”Kosta sociala reformer pengar?”, Arkitektur och samhälle 1932. Men grunden för den socialdemokratiska socialpolitiken lades av boken han skrev tillsammans med hustrun Alva Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, 1934. Tapio Salonen diskuterar fattigvård och socialpolitik i rapporten Det nödvändiga uppbrottet (2013). Boverket skildrar den sociala bostadspolitiken i rapporten Bostadspolitiken (2007).
  7. Gustav Möllers syn på offentlig tjänsteproduktion som ett slags socialisering diskuterar Peter Antman i artikeln "Möllers andra agenda" (1999) i polemik mot Bo Rothstein, som i  Vad bör staten göra? (1994) hävdar att för Möllers del kunde välfärdstjänster lika väl levereras av privata utförare. Den fras som jag, efter Fredrik Jansson i hans tidigare nämnda bok, kallar för jämlikhetens credo brukar tillskrivas Karl Marx (som mycket riktigt använder formuleringen i sin Kritik av Gothaprogrammet från 1875), men det var Louis Blanc som myntade uttrycket i Organisation du travail (’Arbetets organisering’, 1839). Per Nyström, statssekreterare hos socialminister Möller under den stora reformperioden, berättar om hur man tänkte i boken I folkets tjänst (1983). Också Fredrik Jansson diskuterar detta i sin ovan nämnda bok.
  8. Om Alva Myrdal har Yvonne Hirdman skrivit Det tänkande hjärtat (2006). Reformarbetet på skolområdet diskuteras av Kerstin Vinterhed i artikeln "Medborgaridealet i skollagstiftningen under 1900-talet" (2001), liksom av Bo Lindensjö i artikeln "Från liberal bottenskola till allmän grundskola" (1989).

Inlägget Den sociala demokratins tillkomst dök först upp på jimmysand.com.