Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika

När jag summerade mitt bloggande under 2013 konstaterade jag att det året var ett lågvattenmärke beträffande antalet inlägg. Det rekordet har jag nu lyckats slå. Men bloggen är inte nedlagd - jag har bara inte haft så mycket tid att blogga.

Under året har jag skrivit sju inlägg (men egentligen fyra, eftersom jag delade upp ett långt i tre och publicerade igen). Det är all time low, med god marginal. Problemet har inte varit att det saknats ämnen att resonera kring, utan att jag helt enkelt inte haft tid att blogga. Som fritidspolitiker har jag uppdrag i Nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning, Göteborgs stad, samt i styrelsen för Göteborgs stadsteater. Sedan har jag lagt viss tid på arbetet med den kommande boken Den tredje vänstern, som Johan Lönnroth och jag hållit på med ganska länge nu men som ska komma ut våren 2017 (med en medförfattare till, vars namn jag inte vet om jag får avslöja än). Och efter sommaren började jag läsa ekonomisk historia som kvällskurs. Vid sidan av arbete, socialt liv och lite annat har det inte blivit så mycket tid över för bloggen. Men den är alltså inte nedlagd.

Vilka äro socialdemokrater?

Nils Karleby är enligt min mening en av den svenska socialdemokratins viktigaste teoretiker.
Nils Karleby är enligt min mening en av socialdemokratins viktigaste teoretiker.

Årets första inlägg kom i februari och var en essä om olika idéströmningar eller tendenser inom socialdemokratin (och utanför): nostalgi, idealism och pragmatism (det var denna text som delades upp i sina tre delar för återpublicering, då jag tyckte att de höll för att läsas även vart och ett för sig). Enligt min personliga mening är det pragmatismen, sådan jag beskrivit den (med inspiration från teoretikern Nils Karleby), som är socialdemokratins särprägel. Samtidigt är både nostalgin (exempelvis saknaden efter ett folkhem som kanske egentligen inte fanns) och idealismen (drömmen om en bättre framtid) viktiga strömningar i vår tid som vi måste förhålla oss till. Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism.

Inlägget fick 40 rekommendationer på Facebook.

Ojämlikhet och industriella revolutioner

Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.
Rapporten, 'Klassamhället i omvandling' och 'Det svarta hålet socialismen' - Två kapitel ur en kommande bok.

Som andra inlägg för året lade jag i juni ut en rapport av Johan Lönnroth och mig som publicerats av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. Rapporten utgörs av ett par texter som ska bli två av kapitlen i den kommande upplagan av Den tredje vänstern som planeras att ges ut av Bokförlaget Korpen i vår. (Boken var från början tänkt att komma före valet 2014, men av olika skäl har det försenats. En bra grej med det är att vi kunnat arbeta igenom den ganska ordentligt.)

I rapportens två texter anknyter vi till de senaste årens internationella debatt om jämlikhet, och sedan för vi en diskussion om produktionsmedlen - och makten över dem. Något skissartat tecknar vi bilden av någonting som skulle kunna kallas för en frihetlig socialism.

Inlägget fick 15 rekommendationer på Facebook.

Stabiliseringspolitisk realism

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om att den ekonomiska politiken i västländerna sedan den stora ekonomiska krisen på 1930-talet vägletts av engelsmannen John Maynard Keynes idéer. Åtminstone fram till någon gång på 1970-talet, då keynesianismen övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda. I slutet av juni skrev jag ett inlägg om att det tog Sverige ur krisen inte var en keynesiansk, aktiv konjunkturpolitik i form av en expansiv finanspolitik för att stimulera efterfrågan i ekonomin - utan framför allt en ny penningpolitik (Sverige övergav guldmyntfoten 1931) och en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Om det är något vi idag bör ta med oss från 1930-talets socialdemokrati så är det behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Därtill måste vi förstå vikten av socialförsäkringssystem som omfattar breda skikt av befolkningen och kan upprätthålla inkomster vid sjukdom och arbetslöshet.

Inlägget fick 23 rekommendationer på Facebook.

Från Grums till Majorna

Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).
Valet till Europaparlamentet 2014: En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan).

Socialdemokraternas partikongress 2017 ska hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Jag ville gärna delta som ombud och var en av 51 kandidater till de 11 platser som partiets medlemmar i Göteborg skulle utse. Tyvärr fick jag inte förtroendet att bli vald (kom på plats 41), men inför omröstningen skrev jag ett inlägg med reflektioner kring min hemmastadsdel Majorna, min uppväxt i Grums, hur jag tycker att vi som parti bör förhålla sig till de väljargrupper som Majorna representerar och den politik för utjämning av livschanser som lockade mig till socialdemokratin. Det handlar om den människosyn som Hjalmar Branting gav uttryck för när han 1915 svarade på frågan om varför han var socialdemokrat: "därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." Investeringar i människor är det som skapar ett gott samhälle.

Inlägget fick 41 rekommendationer på Facebook.

Avslutningsvis...

...har jag under året läst sju böcker: Lärdomar: Personliga och politiska (2014) av Ingvar Carlsson, En kulturutredning: Pengar, konst och politik (2010) av David Karlsson, Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Om jag lyckas läsa lika många nästa år så är det inte så väldigt långt från ambitionen jag en gång hade om tjugo böcker på två år.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , ,

Inlägget Bloggen är inte nedlagd – ett slags årskrönika dök först upp på jimmysand.com.

Idealismens tjusning

För ett tag sedan skrev jag en ganska lång text om tre olika tendenser inom socialdemokratin: nostalgi, idealism och pragmatism. För den som inte orkar läsa hela följer här avsnitten om den idealistiska idéströmningen.

I en artikel på tioårsdagen av mordet på Anna Lindh skrev Katrine Marçal att socialdemokratin är en koalition mellan romantiker och pragmatiker. En romantiker kan vara någon som drömmer om en svunnen tid, en nostalgiker, men det kan också vara någon som drömmer om en bättre framtid: En idealist. Till stor del handlar det här om de värdeliberala strömningar, kanske främst utanför den organiserade socialdemokratin, som jag diskuterade i mitt inlägg om vänsterliberalism. Alltså den pol på den så kallade GAL/TAN-skalan som betecknas som ”Grön, Alternativ, Liberal” (där motpolen står för ”Tradition, Auktoritet, Nation”). Statsvetaren Ronald Inglehart, en av upphovspersonerna till World Values Survey, kallar det för postmateriella värderingar. Politiskt kan det sägas ha sina idéhistoriska rötter hos såväl kulturradikalismen som miljörörelsen.

Bokomslag

Jesper Bengtssons Det måttfulla upproret (2004) är en genomgång av 1980-talets socialdemokratiska förnyelsedebatt.

Till 1960-talets auktoritetsuppror, som ju delvis riktade sig mot välfärdsstaten (åtminstone om vi talar om 68-rörelsen), hade socialdemokratin ett ansträngt förhållande. Först på 1980-talet, med Anna Lindhs SSU, började idéerna få ett ordentligt fäste i rörelsen: Självförvaltning, miljö, antirasism, feminism och internationalism. Jesper Bengtsson har skrivit intressant om det i sin bok om socialdemokratins förnyelsedebatt. (Och han diskuterar hur idealisterna präglade debatten, i konkurrens med nostalgiker som Göran Greider och pragmatiker som Kjell-Olof Feldt. Även om han inte använder just de beteckningarna på dem.)

Centralt i Ingleharts teori om postmateriella värderingar är att de kan växa sig starka i samhällen, eller delar av samhället, som uppnått en viss nivå av materiellt välstånd. Det grundas i den behovshierarki som psykologen Abraham Maslow ritat upp: När människors grundläggande behov, kroppsliga behov och trygghetsbehov, är tillfredsställda söker de hellre kärlek, gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Inom lyckoforskningen brukar man peka på statistik som tyder på att när ett land nått en viss nivå av materiellt välstånd, så påverkas inte välbefinnandet på aggregerad nivå av ytterligare välståndsökningar. Sverige nådde den nivån någon gång på 1960-talet (men om man bryter ner statistiken framträder skillnader mellan grupper, då välståndet är ojämnt fördelat).1

Också 1960-talets auktoritetsuppror hade sina förutsättningar i ökad trygghet, ökat materiellt välstånd och en begynnande utjämning av livschanser. En faktor är demografin: När krisen på 1930-talet gick mot sitt slut ökade födelseöverskottet, från 3,5 promille till 10 promille på 1940-talet (i Sverige). Under 1960-talet började en del ur denna baby-boom-generation – de så ofta omtalade 40-talisterna – på universitetet. Här har vi en andra faktor: Under rekordåren efter Andra världskriget byggdes välfärdsstaten ut, samtidigt som industrin blomstrade. Det fanns en växande efterfrågan på ingenjörer, ekonomer och administratörer, såväl som lärare, socialarbetare och kommunbyråkrater, så det dög inte längre att ha en högskolesektor reserverad för överklassen. Följden blev en ny generation akademiker, som till skillnad från de tidigare inte hade sin bakgrund i den gamla överklassen utan hade med sig värderingar från arbetarklassens mer radikala tradition.2 Det är ingen slump att nya sociala rörelser uppstod, och gamla fick en nytändning, så som bland andra sociologen Manuel Castells beskrivit denna tid. Andra, som Luc Boltanski, lyfter fram hur den kritik som riktar in sig på sociala frågor (lön, bostad, arbetsvillkor etc.) hamnat i skuggan av en som snarare handlar om kulturella aspekter (likabehandling, icke-diskriminering, identitet, etc.).3 Det kan i och för sig ses som ett misslyckande att den sociala förändringen avtagit (om det nu är så), men det finns också en värdefull insikt om att politiken inte enbart handlar om fördelning, utan också erkännande – för att anknyta till Nancy Fraser. (Jfr. debatten om identitetspolitik.)4

Kanske lyser det igenom att jag för egen del lutar mer åt idealism än nostalgi, även om nostalgin kan vara en väl så stark frestelse. Men även idealismen har svaga punkter: Dess otålighet och övertygelse, som också är dess tjusning, kan inte sällan medföra en motvilja mot de små stegens reformism. För fem år sedan diskuterade jag Miljöpartiets interna motsättningar mellan så kallade fundis och realos. Statsvetaren Sheri Berman har resonerat kring en liknande motsättning mellan demokratiska socialister och socialdemokrater i mellankrigstidens arbetarrörelse. Socialdemokrati låter hon beteckna en strävan att använda sig av kapitalismens strukturomvandlande kraft för att forma det samhälle man vill ha – medan demokratiska socialister, enligt hennes terminologi, anser att samma syfte endast kan uppnås genom kapitalismens avskaffande.5 I någon mening är de demokratiska socialisterna att betrakta som idealister, medan socialdemokraterna är pragmatiker. Inte bara kan kompromisser med politiska motståndare ibland vara nödvändiga, utan dessutom reagerar inte verkligheten alltid som det var tänkt på politiken. Viss flexibilitet är nödvändig.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Det brutna sambandet mellan BNP och aggregerad lycka konstaterades först av Sten Johansson, ”Mätning av sociala och medicinska effekter av sociala reformer”, Socialmedicinsk tidskrift, nr 7, 1974.
  2. Kjell Östberg, 1968 – när allting var i rörelse: Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna, Prisma 2002.
  3. Samtidigt är inte uppdelningen på socialt och kulturellt helt oproblematisk, eftersom den så kallade kulturella sfären inte svävar fritt från all materiell grund. Roya Hakimnia skrev bra, utifrån Judith Butler, när en debatt om detta rasade mellan bland andra Daniel Suhonen och magasinet Arena. Judith Butler, ”Bara kulturellt?”, Könet brinner! Judith Butler: Texter i urval av Tiina Rosenberg, Natur och Kultur 2005, s 235-257.
  4. Luc Boltanski, ”The Left after May 1968 and the longing for total revolution”, Thesis Eleven, 2002 vol 69 nr 1. Nancy Fraser, Den radikala fantasin: Mellan omfördelning och erkännande, Daidalos 2004.
  5. Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century, Cambridge University Press 2006. Berman har för övrigt en artikel på ämnet i Fronesis temanummer om socialdemokrati, ”Vad är socialdemokrati? Att återupptäcka en ideologi för vår tid”, Fronesis nr 32-33. 2010, s 36-50.

Inlägget Idealismens tjusning dök först upp på strötankar och sentenser.