Tredje gången gillt?

Jag har under några års tid lekt med tanken, mer eller mindre seriöst, att skriva en bok med politiska essäer. Efter att projektet legat på is ett tag har jag plockat upp det igen. Nu skulle jag gärna vilja ha era synpunkter på dispositionen.

En gång i tiden, när jag var medlem i Miljöpartiet, lekte jag med tanken på att skriva en bok om grön ideologi kallad Du gröna nya värld. Kort efter riksdagsvalet 2010 gick jag över till Socialdemokraterna, ett beslut som mognat genom en process av intellektuell och värderingsmässig prövning. När det gått ytterligare en tid vaknade lusten att skriva en bok igen - med namnet Bästa stämningars längtan och utifrån socialdemokratiskt idégods. Tanken var delvis att samla texter från bloggen och arbeta om dem till bokform. Just den grejen har ju faktiskt blivit av, då jag med Socialdemokratiska prövningar samlade ett tjugotal blogginlägg i bokform. Fördelen med det var att det lät mig släppa en del älsklingsidéer som gjorde det svårt att skriva en riktig bok, med något slags röd tråd.

En revidering av upplägget

"...därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan." - Hjalmar Branting i Stormklockan (1912) om varför han var socialdemokrat. "Frågan blev icke längre blott, om en sak var rättfärdig. Det räckte icke. ... Frågan blev framför allt, om en sak var möjlig." - Nils Karleby, Socialismen inför verkligheten (1926)
Två citat som inspirerat mig i mitt essäskrivande.

Ursprungligen tänkte jag mig att boken skulle omfatta fyra essäer kring olika teman, som jag ändrat på en gång efter vägs gång.1 Efter att jag fått ut bloggboken kändes det inte lika angeläget att få en ny bok med mitt namn på i handen, så essäprojektet fick vila lite. Men när Fredrik Jansson skrivit och gett ut sin bok Gemenskap & skötsamhet: En essä om socialdemokratins väsen (2016) blev jag sporrad att anstränga mig lite. Så jag strök hela den ursprungliga dispositionen och började på en helt ny. Det är lika bra, med tanke på tiden som gått. (En del idéer som fanns från början kommer ändå finnas med.) Boken, som fortfarande har arbetsnamnet Bästa stämningars längtan, är tänkt som en samling essäer snarare än en rad kapitel. Det innebär att varje essä ska kunna läsas fristående. Samtidigt finns det en röd tråd i argumentationen, så att det ger någonting mer att läsa boken från pärm till pärm.

Pitchar om de åtta essäerna

Jag har vid tidigare tillfällen använt mig av Storify för att samla resonemang som förts på Twitter, ett forum som annars kan vara rätt så fragmenterat. Här har jag sammanställt en tråd som handlar om mitt bokprojekt.

Hur tycker ni det verkar?

För övrigt...

...har jag vid fyra tidigare tillfällen lagt ut blogginlägg som varit början till texter till mitt bokprojekt. Med den nya revideringen kommer de att skrotas, även om en del grundtankar säkert kommer att finnas kvar. Den 12 augusti 2013 skrev jag ett inlägg som handlade om Berlinmurens fall, Francis Fukyama och New Labour. Jag menar att såväl högern som vänstern delar några grundläggande missförstånd om vad socialdemokrati är och har varit. Den 16 april 2014 påbörjade jag ett försök till historisk-materiell förklaring av de bakomliggande faktorerna till socialdemokratins kris, efter en pinsamt ytlig artikel i Magasinet Arena. Den 19 maj 2015 inledde jag ett resonemang apropå det till synes paradoxala i att finanskrisen 2008 sägs innebära en legitimitetskris för nyliberalismen, men ändå inte en pånyttfödelse av klassiskt socialdemokratisk ekonomisk politik. Och den 2 juni 2015 tog jag upp de paralleller som dragits mellan 1930-talet och vår tid, med tanke på den framväxande fascistoida högerpopulismen. Även om ingen av dessa fyra texter följer med in i essäboken, på grund av att jag skrotat hela det upplägg som jag tänkte mig en gång, så ska jag ta mig an frågeställningarna. Det handlar om det väsentliga hos socialdemokratin, dess företräden och i någon mån också dess brister.

 

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. När jag skrev om det sist skrev jag också att Johan Lönnroth och jag skickat manus för tredje upplagan av Den tredje vänstern till förlaget. Boken skulle gå till tryck innan valet 2014, men det sköts upp och nu är planen att den ges ut våren 2017. De första kapitlen har kommit ut i preliminär version som rapporter från Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg: april 2014 och juni 2016.

Inlägget Tredje gången gillt? dök först upp på jimmysand.com.

Moderaternas nya extrema migrationspolitik

Moderaterna i Stockholm har i veckan som gick mullrat om ett mp-förslag i Stadshuset om rätten till ekonomiskt bistånd för personer vars asylansökan fått avslag. Ett förslag som är ”upprörande”, tycker moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon säger sig också vilja riva upp flera delar av migrationsuppgörelsen och sällar sig därmed till en moderat ångerkör som sjungit upp sig på sistone. Rätten till akut sjukvård och barnens skolgång är bitar som Stockholmsmoderaterna anser ”skickar märkliga signaler”. På frågan från SvD om M verkligen vill gå emot FN:s barnkonvention säger König Jerlmyr att man ”måste ha principen om ordning och reda i asylprocessen”.

FN:s barnkonvention nämner förstås inget om detta. Däremot innehåller den artiklar som att:

”barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”

Staten ska ”utnyttja det yttersta av sina resurser” för att säkra barns ”sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter”

”alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling”

”varje barn har rätt till utbildning”

Nu är detta förstås inget tvingande, utan vi kan fatta vilka beslut vi vill ändå. Men vart femte år ska rapport skickas till FN med en redogörelse för vad Sverige åstadkommit för att verka i konventionens anda och mening. Den moderata politiken skulle förstås skicka väldigt konstiga signaler. Men det är ju möjligt att moderaterna inte tycker att det var någon bra idé att skriva under denna konvention? Det står ju varje stat fritt att säga upp den. Ett krav som Moderaterna i ärlighetens namn i så fall bör driva. För det sänder ju väldigt konstiga signaler till omvärlden att med ena handen skriva under Barnkonventionen och med andra handen skriva förslag som verkar i strid med konventionstexterna.
Nu ställer sig som sagt moderater på kö för att ”göra avbön” från den tidigare förda migrationspolitiken. Inte Fredrik Reinfeldt vad det verkar (heder åt honom för detta) men han tillhör ju inte heller längre partitoppen. Däremot tillika avhoppade parhästen Anders Borg, som kallat Miljöpartiets migrationspolitik ”extrem”. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé hakade i söndagens Agenda på i en debatt med Mp:s Peter Eriksson. Riktigt exakt vad som är så extremt med migrationspolitiken kom Tobé dock aldrig in på eftersom han hellre pratade bostadspolitik och intergrationspolitik. Det största felet med migrationsuppgörelsen tycks vara att kriget i Syrien eskalerade att par år efteråt.

Det viktiga för Moderaterna verkar istället vara att bullra i samma tonart som Sverigedemokraterna. Det SD som tidigare utnämnt Mp till sin huvudmotståndare. Det SD som i senaste valet gick framåt med drygt 7 % medan M backade nästan lika mycket. Tendenser som stärkts efter valet.

Jag vill med andra ord påstå att det är Moderaterna som rör sig mot en extrem hållning i migrationspolitiska frågor. En hållning som ligger nära SD:s. Det vi ser är med andra ord (ännu) ett exempel på p-o-p-u-l-i-s-m. Kanske kan Jan Björklund ta ett snack med sina tidigare alliansbröder och systrar? Han säger sig ju vilja värna om liberala ideal och visa mindre tolerans mot extrem populism.