Kharkiv – ett arbetarnas museum under nedmontering


Efter att ha följt Karl XII och kosackerna irrfärder kring Poltava far vi vidare till Kharkov. Det görs med samma eminenta snabbtåg som bitvis i en hastighet av 160 km/h tar oss de 13 milen på ca 1,5 timmar. En viss skillnad mot de sex timmar det tar att färdas 30 mil mellan Tjernivtsi och Lviv som jag har gjort så många gånger under min vistelse här i Ukraina. Jag och mitt resesällskap resonerar om hur viktigt kommunikationer är för det här landet för att kunna utveckla företagande och besöksnäring men också för att knyta samman landet och möjliggöra kontakter ukrainare emellan. Många vi talat med i västra Ukraina säger att de aldrig varit i Kharkiv, landets näst största stad.




Egna bilder. Järnvägsstationen i Kharkiv är imponerande och takmålningarna med revolutionära motiv har hittills fått vara kvar. Frågan är hur länge med de lagar, s.k. "decommunization laws", som infördes för cirka ett år sedan?


Nu kan det finnas andra skäl till att aldrig ha varit i Kharkiv. Det är svårt att kalla staden vacker. Men den har goda skäl att vara ursäktad. Under andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det hette i Sovjet, fortfarande heter i Ryssland men inte längre får heta i Ukraina) stod tre gigantiska slag eller offensiver i och kring Kharkiv som då officiellt bar det ryska namnet Kharkov. Bara efter det första slaget, hösten 1941, förlorade Röda Armen över 200000 man i stupade, sårade och tillfångatagna, civilbefolkningen oräknad. Staden totalförstördes så gott som också. Om inte av bombningar och artillerield så av att Röda Armen förstörde viktiga anläggningar vid reträtten. De viktiga fabrikerna hade de dock lyckats nedmontera för vidare transport österut. En oerhörd bedrift i sig. Kharkov var en av de allra viktigaste industristäderna i Sovjet och producerade såväl traktorer som flygplan och krigsmateriel och vapen. Fullständigt livsviktiga alltså för att hålla stånd mot den tyska offensiven. Området från och med Kharkov och ned till och med Donbass ska enligt Hitler ha varit det näst viktigaste -efter Moskva- målet för den tyska offensiven. Att hålla detta område skulle knäcka den sovjetiska krigsproduktionen, trodde han. Nu räknade han inte med förmågan att flytta industrier och den sovjetiska produktionens förmåga till återhämtning som borde imponera även den mest inbitne kommunismkritikern. Men, som sagt, staden fick i stort sett byggas upp på nytt efter kriget. Detta faktum ger den förstås en speciell prägel. En som andas väldigt mycket Sovjet. Men detta sagt med en stor reservation då det främst gäller de mindre centrala delarna. Centrum av staden är till förvånansvärt stora delar återuppbyggd med en tämligen stor hänsyn tagen till kulturvärden och originalbyggnadernas utseende.








Egna bilder. Många pampiga byggnader och monument finns att beskåda i Kharkiv. Det är svårt att tro att hela Kharkiv totalförstördes under kriget.


Kharkiv har också präglats av sin stora industriella betydelse och har ännu kvar en identitet som arbetarstad. Vi tar tunnelbanan till ändstationen Proletarska - passande nog på den röda linjen - och ömsom vandrar eller tar t-bana eller spårvagn tillbaka mot centrum. Här finns också en tunnelbanestation med namn efter traktorfabriken KTZ och taket till nämnda traktorfabrik är fortfarande prytt med devisen "Leve arbetarklassen". Denna enorma traktorfabrik öppnades 1930 och tusentals arbetare krävdes för att hålla produktionen igång. En hel stadsdel byggdes kring fabriken och vi gör en tur ut till detta område för att se hur det ser ut idag. Som av en ironisk slump har varuhuset med namnet "Klass" etablerat sig utanför tunnelbanestationen Proletarska. På andra sidan Moskovskiy Prospekt finns en stor marknad. Intill den en enorm busshållplats. Husen här är oerhört slitna naturligtvis, liksom fabriken (KTZ, Kharkiv Traktornyi Zavod) som dock fortfarande producerar traktorer. Framför fabriken står en tom sockel som tilldrar sig vårt intresse. En kvinnlig vakt säger till oss att vi inte får fotografera den. "Sekret", säger hon. Min sambo lyckas dock charma henne med lite ryska artighetsfraser och vakten låter det hela passera. Det visar sig att det är Sergo Ordzhonikidze som tidigare stått här. En georgisk revolutionär och sovjetisk statsman med ansvar för den tunga industrin under trettiotalet. Han föll i onåd hos Stalin och dog under mystiska och ännu inte fullt klarlagda omständigheter 1937. Fabriken här bar hans namn tidigare men natten efter det ukrainska parlamentets beslut om lagarna med det besvärliga namnet "Decommunization laws" (någon som har förslag på sv översättning?) revs den ned i skydd av mörkret. Fabriksarbetarna sände en skriftlig protest till parlamentet och krävde en utredning av vandaliseringen (2 andra statyer i Kharkiv-trakten revs samma natt) men mig veterligt har inget gjorts. Med nämnda lagar i ryggen kan statyer och monument vandaliseras utan risk för förövarna. Fabriksarbetarnas ilska och känslor blir därmed till en uppdämd aggressionskälla. De skrev så här i ett uttalande på fabrikerna hemsida:

"For plant and its employees the monument was a symbol of labor victories and achievements of factory workers. This act of bandits, under favor of the darkness, not only caused an insult and broke property of three thousand staff of plant, but also offended more than 25 thousand veterans - factory workers who took part in creation of the heavy industry in Ukraine".

Egen bild. "Röda linjen" med stationer som Radianskoi Armii, Traktornyi Zavod och Proletarska. Observera symbolerna under stationsnamnen. Hur länge får de bära dessa namn och symboler?

Egen bild. Tunnelbanan påbörjades först 1975 och påbyggnader planeras på de tre linjer som finns. Frågan är bara hur länge hammaren och skäran får finns kvar på väggarna?

Egen bild. Proletarska, ändstation på "Röda linjen".

Egen bild. Naturligtvis har varuhuskedjan "Klass" etablerat sig i Proletarska...

Egen bild. Även spårvagnar rullar längs Moskovskyi Prospekt och alldeles förbi traktorfabriken.






Egna bilder. Husen är slitna men det är liv och rörelse kring dem och mängder av träd och lekparker i områdena kring traktorfabriken. Ett och annat monument också förstås som minner om svunna tider och ideal. 

Egen bild. Den enorma traktorfabriken KTZ bär fortfarande budskapet "Leve arbetarklassen".

Egen bild. En tom sockel vid traktorfabriken KTZ som tidigare bar upp arbetarklasshjälten Sergo Ordzhonikidze. Han dog 1937, troligen offer för Stalins utrensningar. Statyn blev offer för vandaler med lagen i ryggen.


Symboler är oerhört viktiga i det här landet och det är därför så betydelsefullt hur de används. Som läget är nu har vissa symbolvärden lagstadgats vilket betyder att de här fabriksarbetarnas känslor och åsikter om symbolvärdet för statyn utanför deras fabrik totalt ignoreras eller i värsta fall blivit klassade som kriminella. Det här är ingen bra politik för en stat som behöver nationell försoning och enighet.




Egna bilder. Oavsett vilken åsikt en har om kommunismen så är det historiskt intressanta monument med kulturvärde som står uppställda på ett flertal platser i Kharkiv. Statyer rivs dock ned med jämna mellanrum. Med myndigheternas goda minne och med stöd av lagen.


Samma öde har Lenin-statyn vid Frihetstorget drabbats av. Den revs ned under visst tumult i februari 2014. Inte på grund av något officiellt politiskt beslut men med myndigheternas goda minne förefaller det. Tomma socklar börjar bli en vanlig syn i Ukraina. Det ger ett intryck av historierevisionism och i vissa fall kulturskymning som inte känns alls bra. Den lär inte främja enandet av landet framför allt och metoden att med statliga dekret ge order om att riva ned symboler för vad staten anser vara fientliga ideologier minner snarare om det sovjetiska maktspråket än om de "europeiska" värderingar som Ukraina säger sig dela. Ett besök på historiska museet ger också en vink om att avideologiseringen är i full sving. Stadens historiska identitet som arbetarstad förminskas i stort sett till "röd terror". Det verkliga förtryck som både arbetare och småbönder upplevde och gjorde uppror mot finns inte beskrivet alls. Det är bara under krigsåren 1941-45 som sovjetiska hjältar framhävs. Det känns förenklat och vinklat och jag känner igen mönstret från vad jag såg i Sovjet och DDR under 1980-talet.


Egna bilder. Där Lenin tidigare stod staty finns nu en ukrainsk flagga. Ena foten står dock kvar och stenutsmyckningarna på sockeln, bakom skynket och byggnadsställningarna. Ska en ny staty sättas dit månne? Någon som vet?


En behöver inte omfamna kommunismen för att ändå se det historiska och kulturella värdet i Kharkiv som tillhörande främst arbetarna. De monterade ned och sedan åter upp fabriker under kriget, återuppbyggde staden efter kriget och med sitt slit försåg landet med livsviktiga produkter av olika slag (inte bara traktorer). Att blint och urskillningslöst rasera detta känns som ett steg tillbaka till Stalins dagar då kyrkor raserades här och i övriga Sovjetunionen. Många av dessa har byggts upp igen vilket jag tror att de flesta som inte är religiösa respekterar. Arbetarna i Kharkov förtjänar samma respekt. Det blir dock svårt att få gehör politiskt för ett sådant perspektiv när det saknas arbetarpartier i ukrainska parlamentet. De som fanns är ju förbjudna att delta i val. Vägen från Stalin till EU är lång, skulle man kunna säga.

Det känns också märkligt att tänka sig Kharkiv utan alla dessa symboler för arbetare och socialismen. Vad blir då kvar förutom tomma socklar och de mässande reklamjinglarna som ekar på tunnelbanestationerna?

Liten historia om hur svenska och ukrainska öden sammanflyter med floden Prut

Genom staden Tjernivtsi, som jag bor i sedan ett par månader, flyter en flod med det för svenska öron föga attraktiva namnet Prut. Det är också ett föga imponerande vattendrag som så här års mest liknar ett frostnupet och halvt uttorkat ärr genom staden. Det är därför kanske inte så märkligt att den lever ett så anonymt liv i skuggan av berömda storheter som Volga, Don, Dnepr och Dnestr. Vad i all världen kan denna lilla flod Prut bidra med till världshistorien? Ja, kanske inte så värst mycket, men däremot för såväl den svenska som ukrainska historien har denna flod figurerat i sammanhang som fått avgörande betydelse för utvecklingen för båda dessa blågula nationer.

Det är förstås den svenske kungen Karl XII som är centralfigur här.. Hans förkrossande nederlag i Poltava 1709 delades med den store kosackledaren (Hetman) Ivan Mazepa som genom en allians med svenskarna hoppades kunna göra sig kvitt det ryska inflytandet över Ukraina och utropa en självständig ukrainsk nation. Svenske kungen störtade ju från slagfältet med svansen mellan benen och tog med sig ett följe kosacker i flykten som till slut gick över floden Prut till säkerheten i den moldaviska staden Bender som då var en del av det osmanska imperiet.

Bild: GP. Målning av Gustaf Cederström där Mazepa visar vägen för Karl XII, möjligen mot floden Prut och säkerheten på turkisk mark?


En kort tid efter ankomsten dit dog Mazepa och efterträddes av en viss Pylyp Orlyk. Denne hetman i exil skrev där en konstitution för Ukraina (eller Zaporizhian Hetmanatet/Host) där Karl XII särskilt nämndes som ”beskyddare av Ukraina”. Denna konstitution sägs också vara den första där den lagstiftande, exekutiva och juridiska makten åtskildes. Ibland omnämns denna konstitution som Bendery Constitution.

Bild: Encyclopedia of Ukraine. Bendery Constitution.


I Bender gjorde dessutom den svenske kungen sitt bästa för att hetsa turkarna till krig mot ryssen utan att få något omedelbart gensvar. Det av Karl XII så efterlängtade kriget kom dock till slut och Peter den Store fann sig sommaren 1711 tillsammans med sin armé hopplöst omringade vid den lilla staden Husi intill floden Prut. Tsaren befann sig verkligen i en prekär situation och kunde med enkelhet ha blivit tillfångatagen och totalt förnedrad med hårda kapitulationsvillkor, vilket ju var vad Karl XII önskade där han red i sporrsträck från Bender upp mot Husi. Storvesiren Baltadji-Mehemet gav dock hyggliga villkor till Peter (den just då mindre Store) i det fredsavtal som skrevs 22 juli 1711 (känt som Freden vid Prut) och tsaren tilläts avmarschera från platsen med resterna av sin armé. Ryssland fick förstås göra en del landavträdelser och diverse övriga tributer och förbindelser som bland annat löftet att ge Karl XII fri lejd hem till Sverige. Ett fredsvillkor som turkarna möjligen skrev in för att  bli av med den svenske kungen som börjat bli en diplomatisk besvärlighet på turkiskt territorium med sitt krigshetsande mot ryssarna.

Efter den s.k. kalabaliken i Bender och diverse turer fick så Kalle bege sig hemåt igen. Med sig hade han ett följe som innefattade ett 40-tal kosacker. Bland dem den ovan nämnde Pylyp Orlyk. De installerade sig först i Ystad och senare i Kristianstad, där det lär finnas en minnesplakett på den husfasad där Orlyk ska ha bott. Hans konstitutionsförslag lär dessutom finnas i original i det svenska Nationalarkivet där det har legat och dammat i nästan precis trehundra år nu. Det kom aldrig till användning och Orlyk själv gav sig av från Sverige och levde i många år i exil i bland annat Thessaloniki men dog 1742 i moldaviska Jassy, som idag går under namnet Iasi och tillhör Rumänien och är beläget vid floden Bahlui som är en biflod till Prut. Därmed skulle man kunna säga att cirkeln slöts. Hela denna händelsekedja fick emellertid ganska stora konsekvenser för de båda nuvarande nationerna Sverige och Ukraina.


För Sverige innebar detta äventyr slutet för stormaktstiden. För Ukrainas del innebar, enligt många bedömare*, Mazepas plötsliga lojalitet med svenskarna och självständighetstankar att Ukraina splittrades än mer mellan polska respektive ryska inflytelsesfärer. Något som har lämnat spår efter sig med betydelse för samtidens konflikt. 

Kanoner till salu!

Samtidigt som den borgerliga regeringen med sossarnas goda minne säljer vapen till Saudiarabien, så tornar en annan vapenskandal upp sig ute på Kungl. Djurgården.

Det låter som en första aprilhistoria, men är tyvärr verklighet. Det är Nordiska museet som auktionerar ut fyra stycken unika 1600-talskanoner. Sannolikt är det okunskap om kanonernas historiska och arkeologiska värde som ligger bakom vad som måste anses som ett helt galet beslut från museiledningen.

Det som gör just dessa kanonrör unika är att de är tillverkade av järn, ett material som lätt bryts ner genom korrosion. De flesta bevarade äldre kanonerna, till exempel från skeppet Vasa, är gjutna i koppar. Det finns ingen säker sammanställning över gjutna järnkanoner från 1500- och 1600-talet i svenska museisamlingar, men i Sverige finns sannolikt inte mer än fem eller sex stycken bevarade utöver dessa fyra.

Det som gör dessa fyra kanonrör extra värdefulla är att man känner till dess proveniens. Tre av kanonerna härstammar från skeppet Riksäpplet som byggdes av den engelske skeppsbyggaren Francis Sheldon. Sjösättningen skedde i Göteborgs hamn år 1661 och seglade i 15 år innan det förliste utanför Dalarö skans under en storm 1676. Äpplet var ett riktigt stort skepp, större än det välkända Vasaskeppet. Det hade ett deplacement på 1 400 ton vilket kan jämföras med Vasas 1 200 ton.

Kanonerna från Äpplet bärgades i slutet av 1800-talet och skänktes till Artur Hazelius samlingar. Sedan dess har de ingått i Nordiska museet samlingar och varit utställda på Skansen sedan dess invigning 1891. De senaste decennierna har de dock varit deponerade i magasin.

Den fjärde kanonen som ligger ute till försäljning ska ha kommit från skeppet Morgonstjärnan som sänktes i slaget vid Öresund 1658. Den köptes in av Nordiska museet 1893 och hamnade därefter med de andra ute på Skansen.

Den här utförsäljningen av svensk kulturhistoria måste anses som förkastlig. Nu vill vi påverka museet att dra tillbaka auktionen och behålla kanonerna bland sina samlingar. De är tyvärr i rätt dåligt skick och bör konserveras, men därefter kan de ställas ut. En lämplig plats för detta vore ute på Dalarö skans.

___
» Jag fick veta detta genom min kollega Ingvar Sjöblom som är en av landets främsta experter på marinmilitära föremål från Vasatiden.
» De fyra kanonrören auktioneras ut genom firman Probus auktioner den 18 till 23 april 2012.

Ny bok: "Offentliga rum"

Jag medverkar med en text om folkmassor och gatubråk i gamla Stockholm i en nyutkommen bok. Det är Samfundet S:t Eriks årsbok med titeln och temat "Offentliga rum". Mer om boken kan man läsa på Epsteins blogg.

Förutom jag själv medverkar en fin skara skribenter, bl.a. mina historikerkollegor Mats Hayen på Stadsarkivet samt professorerna Anna Götlind, Klas Åmark, Herman Schück och Sven Lilja. Ulf Sörenson har varit redaktör för arbetet och boken är utgiven på Balkong förlag.

Boken kan införskaffas här eller i Stadsmuseets butik.