Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas


Ekobloggen 2010-06-14 16:48:00

Blir alltmer förtvivlad för var dag som går med den vanvettigt sprutande oljan i Mexikanska gulfen. Jag har så svårt att tro att ingen människa på den här planeten har en lösning på detta problem? Är det verkligen så att mänskligheten inte kan laga ett trasigt rör i havet som sprutar olja, men åka till månen och Mars? Och utveckla makalösa atombomber och splitterbomber.

I så fall måste jag tillstå att det är dags att vi lägger de forskningsmedel som nu placeras i denna sfär till en pott som utforskar våra hav istället. Så kanske vi till och med får tillräckligt mycket kunskap om haven och havens ekosystem och funktion för att förstå att vi bland annat måste ändra fiskeripolitik och jaktpolitik. Och lära oss laga läckor som läcker dödliga ämnen...

Människans ovetenskap och tanklöshet…



Haven töms på fisk. Detta är inte enbart en ekologisk katastrof för oss alla och för livet i havet. Det är också ett djurplågeri som pågår med allas vårt goda minne av skrämmande stora mått.

Jag funderar ofta över människans okunskap. Tillsammans med den övertygelse många av oss bär på att vi vet och förstår nästan allt blir det ett skrämmande hot mot vår egen och andras nuvarande liv och framtid.

Vi behöver bara titta på hur kunskapen om vad människor och djur känner och inte känner har utvecklats för att förstå att de allra flesta av oss är okunniga om väldigt mycket. Det är inte så länge sedan (i detta land menar jag nu...) som man lärde ut till föräldrar att man skulle aga barnen så att de blev lydiga och rejäla medborgare. De tog minsann ingen skada av ett rejält kok stryk inte! Snarare tvärtom sa vetenskapen.

Samma var det med hundar och hästar och andra djur som vi skulle "tämja" och ha att utföra saker för oss.

Ett tag trodde vi till och med att djuren inget kände när man "plågade" dem, eller fostrade dem med våld. Så forskas det och vi lär oss nytt. Idag vet vi att det är skadligt och ofta långvarigt traumatiserande om barn får en "hård" och kärlekslös uppväxt.

Vi fortsätter att forska och har idag förstått att exempelvis hundar har i stora delar samma uppbyggnad av sin hjärna som vi människor har när det gäller det limbiska systemet. Alltså det system som handhar och hanterar känslor. De känner avundsjuka, sorg, glädje osv. på samma sätt som vi gör. Eller har åtminstone samma typ av byggnad i sitt limbiska system som gör att de bör ha tillgång till samma känsloregister som människan har. Tillsammans med det faktum att hunden inte kan resonera runt saker för att försöka förstå - på samma sätt som vi människor gör - tycker åtminstone jag att vårt ansvar är oerhört stort när vi umgås med och hanterar hundarna.

Det är hunden det, den vet vi en hel del om. Den är oerhört mycket forskad på, hela genuppsättningen är kartlagd och mycket är undersökt vad gäller hundens känsloliv. Därför vet vi idag att det inte är bra för hunden att få en otrygg, hård och kärlekslös uppväxt. Precis som med våra egna barn.

Så har vi alla de där andra djurarterna där vi - när det gäller de allra flesta - fortfarande inte har den blekaste aning om hur deras känsloliv fungerar. Hur mycket smärta de känner eller hur mycket ångest de känner när de utsätts för fysiskt våld, hur de blir om de växer upp som trygga individer och hur de blir om de växer upp som hårt utsatta individer. Vi vet det faktiskt inte. Vi behöver alla förstå att vi faktiskt inte vet allt, att vi inte har tillräcklig kunskap för olika påståenden vi gör.

Utifrån den insikten måste vi - enligt min mening - behandla alla levande varelser på denna planeten med respekt. Lika mycket respekt och omtanke som vi själva vill bli bemötta med.

Min fundering började i havet och jag avslutar också min fundering i havet. Jag undrar så vad som får oss att tro att bara för att djuren lever i havet så har de inga som helst känslor och man behöver inte ens fundera över hur man hanterar dem. Det verkar som de flesta tror att det som lever i haven bara simmar omkring där till människans nytta och nöje.

Bortsett från den tydliga rovdriften som vi människor genomför i haven runtom på planeten så gör vi också etiska övertramp av oerhörda mått. De allra flesta fångstmetoderna skulle varit förbjudna om det hade handlat om djur på land. Och vi kan faktiskt inte veta hur mycket smärta och ångest vi åsamkar de varelser som lever i haven genom de fångstmetoder vi använder för det har vi ingen forskning på och alltså heller ingen kunskap om, ännu... Vi kan bara tro och tycka.