När det är viktigare att märka ord än ha politiska förslag

I torsdagens Barometern (25/8) sa jag följande


I dagens Barometern skriver oppositionens Malin Sjölander i sin debattartikel


Jag undrar varför? Varför är det viktigare att kleta på sina politiska motståndare förstärkningsord och hålla debatten kring vem som verkligen sagt vad än att debattera hur många vårdplatser som faktiskt är rätt för landstinget i Kalmar län?

En känsla av trötthet infinner sig….


Vad är det som händer?

Under sommaren har nog fler än jag funderat och förfasats över det här med sexuella övergrepp på offentliga platser. Alla dessa anmälningar som gjorts på framförallt festivaler och liknade under sommaren gör mig mörkrädd. Den enkla frågan är ju, vad är det för fel på män?

Men det värsta är ju att det inte är något nytt fenomen. Så här har det alltid varit, iallafall så länge jag levt. När jag och mina kompisar hade föräldrafritt hemma så blev det ofta stora fester med många ungdomar och en hel del alkohol. Varje fest dök en av kompisarnas pappa upp under förevändningen att han skulle titta till oss. Det han egentligen gjorde var att mer eller mindre grovt tafsa på någon tjej som var lite för full för att kunna göra motstånd. Vi var många som tyckte synd om kompisen som hade en snuskgubbe till pappa, vi mådde dåligt över vad vi varit med om men jag tror ingen någonsin reflekterade över att det borde ha anmälts. Det som hade hänt uppfattades som äckligt men inte som ett brott.

Och där har vi väl det som eventuellt kan anses som positivt, att alla förstår att tafsande inte bara är äckligt utan även faktiskt en brottslig handling. Det som behövs nu är att några faktiskt blir dömda oxå så det verkligen blir tydligt att kvinnor inte ska behöva acceptera att bli utsatta.

Och som om inte detta är nog så införde en del stränder i Frankrike, ett västeuropeiskt land!, ett förbud som gör det möjligt för poliser att kräva att kvinnor klär av sig!

Så vad är det som händer?


När många faktiskt bestämmer sig för förändring

Om jag var lite sur tidigare idag angående arbetet med att minska behovet av hyrpersonal inom vården som SKL föreslår så är jag betydligt mer positiv nu.

Inom psykiatrin i landet har man faktiskt bestämt sig för en utfasning http://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/nu-ar-det-stopp-for-hyrlakare-i-psykiatrin?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20160817%3Anu-ar-det-stopp-for-hyrlakare-i-psykiatrin%3Anyh

Så borde vi göra inom primärvården oxå!


När många gör alldeles för lite

Äntligen kommer förslaget ifrån SKL om hur landstingen ska minska beroendet av hyrpersonal!

Jag tror inte det finns en enda landstingspolitiker som inte ser det nuvarande systemet som ett problem. Det är dyrt, det minskar patientsäkerheten och det sabbar kontinuiteten för patienten. 

Trots detta så händer det väldigt lite nationellt för att ändra systemet. Det här är inget som riksdagen kan åtgärda utan det måste göras av oss i landstingen och därför är Skl en viktig arena för diskussion och överenskommelser om det ska bli nåt bra.

Eftersom alla är överens om problemet och vill göra nåt åt det är det en oerhörd besvikelse att det skarpaste förslaget som Skl, dvs vi i landets landsting, kommer med är att varje landsting ska skapa en arbetsgrupp för att identifiera vilka specialiteter det är brist inom! http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/08/16/hyrlakarplan-tar-form/

Hur är det möjligt att så många kommer fram till så lite?


Dålig feministisk analys

Häromdagen sa jag till en politisk kollega ifrån vänsterpartiet att många män i v inte verkar vara helt klara i sin feministiska analys när det väl kommer till kritan.

Oj vad jag har fått äta upp det idag. Flera män i mitt eget parti har visat sig ha samma grunda analys av feminism och hur vi alla påverkas av de patriarkala strukturerna.

Att som man inte kunna förstå hur kränkande det är att inte bli hälsad på på samma sätt som en man är väldigt förvånande. Jag tror att alla kvinnor kan förstå hur det känns jag tror oxå att både kvinnor och män i olika minoriteter kan förstå detta. 

Det händer nämligen alldeles för ofta i Sverige att kvinnor blir förminskade genom mäns beteende. Jag kan nämna två tillfällen där det hänt mig

När jag och barnens far skulle renovera vårt hus så möttes vi ofta på byggvaruhusen av manliga butiksanställda som alltid ville prata med barnens far och inte med mig, trots att han tydligt visade att det var mig dom skulle prata med.

Ett annat exempel är från politiken och detta hände under förra året. Jag och en tjänsteman från landstinget satt i möte med ett kommunalråd. Kommunalrådet ifråga ville inte titta på mig och tala till mig fast att både jag och tjänstemannen var väldigt tydliga med att det var mellan mig och kommunalrådet som samtalet skulle ske.

De här exemplen hade inget med religion att göra. Det är de patriarkala strukturerna och bristen på feministisk analys som är problemet och jag hoppas alla män snart kan komma till den insikten. Det är nämligen otroligt förminskande att utsättas för den här typen av särbehandling


Förtroende

Hemkommen från en vecka i Kenya med kvinnliga politiker från Afrika och Asien där diskussionen handlat väldigt mycket om hur vi svenska politiker kan stödja våra kvinnliga kollegor i deras kamp för en plats i politiken, hur de kan stärka sitt ledarskap och aktivt stödja andra kvinnor att engagera sig politiskt.

Möts av rapportering om Mehmet Kaplans deltagande i en middag och uttalande. Slås av likheten med kvinnors situation, att det oftast inte räcker med att vara kompetent eller göra ett bra jobb utan det ska göras dubbelt så bra för att överhuvudtaget godkännas. Att vara muslimsk man verkar vara ännu värre för patriarkatet än att vara kvinna eller muslimsk kvinna.

Men slås även av den stora olikheten där vi i Sverige har ett klimat som inte inbjuder till samtal utan där ett kort citat eller en rubrik kan orsaka fördömande av en människa. Ett klimat som bakgrunds faktorer får en underordnad eller till och obetydlig roll. Det är så lätt att bara hänga på och förfasas över ett lösryckt citat eller en illa formulerad kommentar men det verkar svårare att acceptera en förklaring eller en ursäkt. Speciellt syns detta på Facebook och andra sociala medier. Om det varit likadant tidigare så syntes inte det lika tydligt.

När det gäller Mehmet så tycker jag han gjorde rätt i att avgå. Oavsett sakfrågan så blev det omöjligt för honom att fortsätta utan att detta skulle påverka regeringen negativt. Men jag undrar även mycket över de bakomliggande faktorerna till att sån här gammal skit lyfts fram nu? Vem är det som ser sig som vinnare idag?

Lite mer kärlek skulle världen må bättre av. Lite mer samtal och lite mer djupgående analyser ute i stugorna vore inte heller helt fel. Att inte döma ut människor så lätt utan vara beredd att ge en andra chans är inte mesigt utan modigt. Och alla som väljer kärlek istället för hat kommer märka hur mycket bättre livet blir.


En lite för spännande resa

Idag blir det Småland runt. Börjar dagen i Växjö på konferens om bildandet av storregioner. Tog tåget till Växjö. Konferensen visade sig vara i utkanten av stan så jag fångade en taxi för skjuts från järnvägsstationen. Det blev en onödigt spännande resa….

Taxichauffören var ovanligt pratsam. När han förstod att jag är politiker så berättade han om sitt politiska engagemang. Han var reservofficer som skrev ett debattinlägg vintern 2010 att han ville skjuta vår dåvarande statsminister. Detta resulterade i att han fick lämna militären eftersom han hade god tillgång till vapen mm och Säpo tog hotet på allvar! Dessutom berättade han att han röstat på SD de senaste tre valen men inte var aktiv pga händelsen med debattinlägget.

Den taxichauffören vill jag helst inte åka med fler gånger…..


nästan som påsklov

Sitter på kontoret och tittar ut genom fönstret. Det ser vårlikt ut, solen skiner. Längtar egentligen ut men har några möten till inbokade idag som ska klaras av först.

Annars känns det nästan som påsklov just idag. Mailboxen är rensad, jag är förberedd inför veckans resterande möten och i eftermiddag kommer barnen hem efter sin påskledighet.

Om en dryg vecka sätter jag mig på planet för att åka till Kenya och mentorskapsprogrammet för kvinnliga toppolitiker. Det är därför jag idag försöker damma av bloggen. Det är nämligen meningen att jag  ska skriva dagbok under den tiden som mentorsprogrammet pågår och med det borde bloggen kunna få nytt liv.

ops där kom ett mail, måste ta hand om det…..


färdig tafsat?

Mycket har sagt om händelserna i Kalmar och Köln på nyårsnatten och många är efterdebatterna och efterspelen. är det ett könsproblem, åldersproblem eller kulturellt problem?

Alltihop och inget av det verkar vara rätt svar men det är inte det viktigaste, vi behöver inte alltid ha ett fack till allting. Det viktigaste är väl ändå om det är nu det äntligen ska vara slut tafsat?

Just nu har nånslags medborgargarden börjat i svenska städer där män gå tillsammans för att övervaka att ensamma kvinnor inte blir utsatta för tafsande män i grupp.

Det låter bra men varför får jag så himla ont i magen av att höra om detta?

Jo för det känns inte äkta. Helt plötsligt tycker en massa män! att dom måste försvara sina! kvinnor mot män! med annan hudfärg/annat språk.

Men var har dessa män! hållit hus under de decennier som gått sedan de var små pojkar och förmodligen inte hade hunnit utsätta kvinnor för tafs eller andra sexistiska handlingar?

Varför är har det här inte varit en prioriterad fråga för dessa män tidigare? Har dom inte fattat vad kvinnor i Sverige, i Europa, i världen, idag och i alla tider innan dess har varit utsatta för. Eller är det bara så att det helt plötsligt verkar vara fel män som tafsar på rätt kvinnor? Är det där energin och engagemanget mobiliseras?

Var finns dessa män när andra liknande män erbjuder en ung kvinna skjuts hem men istället för att köra henne hem kör till en öde plats och turas om att våldföra sig på henne? Var finns dessa män när advokater i rättssalen ifrågasätter en kvinnas underkläder eller livsstil på rättegångar om våldtäkt eller andra sexuella övergrepp? Var finns dessa män när en kvinna blir antastad på en hemmafest med kompisar och kompisars kompisar?

Jag vet att det finns många underbara, trevliga män, i alla åldrar och i alla kulturer, som har stort civilkurage och som inte tvekar att ingripa i situationer där kvinnor riskerar bli utsatta för sexuella övergrepp eller sexuellt våld.

Men det verkar inte vara samma män, dom som har civilkurage och har sett problemet och dom som mobiliserar medborgargarden, det verkar inte vara samma män.

På nåt sätt verkar det mer vara män som tycker att fel män tafsar på rätt kvinnor men att tafsandet går bra om det bara görs av rätt män.

Och det är det som gör att jag får ont i magen!

 

 


Moralisternas högborg – narkotikapolitiken

Puh det var längesedan jag skrev på bloggen men varför inte börja året med ett inlägg om narkotikapolitik och beroendevård?

Narkotikadebatten har tydligen blossat upp igen. Det moderata landstingsrådet Malin Sjölander kräver, vid varje tänkbar situation där narkotika kan vara inblandat, hårdare straff. Kan inte låta bli att undra var hon hittar stöd för den idéen? När har hårdare straff gjort nån nytta för offer eller missbrukare? Inte särskilt ofta enligt forskning, men visst det finns undantag…

Och kristdemokraternas populistiska utspel i frågan orkar jag inte ens bemöta så korkat är det!

MP-kollegan Anna Bodjo har i samma debatt lyft frågan om avkriminalisering av brukaren. Idag är den som är påverkad av illegala droger en brottsling, enligt en lag som infördes i slutet på 80-talet. En lag som sedan dess använts flitigt av polisen för att döma folk för ringa narkotikabrott, med böter som påföljd. Att lyfta denna fråga är verkligen som att svära i kyrkan. När en uttalat detta är det mycket svårt, för att inte säga näst intill omöjligt att föra en relevant och saklig diskussion i Sverige, så känslig och kontroversiell är denna åsikt fortfarande fast att inget tyder på att lagen haft avsedd effekt!

Personligen är jag fruktansvärt trött på alla tyckare som både utan egna erfarenheter och utan att lyssna på relevant forskning fortsätter hävda att den moraliserande politik som Bejerot var fader till på 70-talet fortfarande är den enda rätta vägen!

Idag i Sverige dör nästan två människor varje dag i narkotikarelaterade dödsfall. Trots detta fortsätter alla möjliga tyckare att hävda att en mer repressiv politik, hårdare straff och annat humbug är vägen framåt. Det är ren cynism som leder till att fler människor kommer att dö. TVÅ varenda jävla dag!

Hur länge ska detta få fortgå? När ska politiken börja använda sig av vedertagen kunskap på narkotika och beroendområdet så att vi faktiskt kan göra nån nytta istället för att låta folk dö?

Avkriminalisera brukaren, låt landstingen bli ensam huvudman för beroendevården, jobba mer förebyggande, satsa de polisiära insatserna på toppen av kedjan inte på bottenskiktet och sluta tro att missbrukaren har dålig moral.