Jag kandiderar till ombud på S-kongressen

Socialdemokraternas partikongress 2017 kommer att hållas i Göteborg, min hemstad sedan mer än tio år. Där kommer partiets politik för mandatperioden 2018-2022 att läggas fast. Jag vill gärna delta som ombud på S-kongressen.

Många, kanske de flesta, av er som läser det här vet nog inte vem jag är och varför just jag skulle få förtroendet att bli ett av elva ombud som representerar Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt på S-kongressen. Jag vill därför berätta lite om mig själv och min bakgrund. I min presentation (som finns på webben tillsammans med de andra kandidaternas) skrev jag så här:

Jag vill vara med och utveckla den socialdemokratiska politiken, och vända utvecklingen som nu går mot ökad ojämlikhet. Verktygen för detta ser jag främst i arbetsmarknads-, familje- och socialpolitiken. Sociala investeringar står mot den borgerliga låglönepolitiken. Själv med arbetarbakgrund men numera akademiker. Har uppdrag inom arbetsmarknad och vuxenutbildning och Göteborgs stadsteater.

Bosatt i Majorna...

Jimmy Sand. Foto: Johan Wingborg
Jag vill bli ett av ombuden från Göteborg till S-kongressen 2017.

Sedan tolv år tillbaka bor jag i Majorna i Göteborg. Där röstade bara 25 procent på något av de borgerliga partierna i 2014 års kommunval. Samtidigt fick Socialdemokraterna endast 17,3 procent av rösterna (nästan en halvering sedan 2006), medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet är förhållandevis starka med siffror på ungefär samma nivå. Feministiskt initiativ ligger en bra bit över riksgenomsnittet, Sverigedemokraterna ligger långt under (båda ökade jämfört med tidigare val; när det gäller Fi var ökningen avsevärd). När man tittar på vad det är för människor som bor i Majorna är valresultatet inte särskilt förvånande. Det är en medelklass med fler kvinnor än män, och fler kvinnor än män har en eftergymnasial utbildning, som i de flesta fall kan knytas till en anställning i offentlig sektor. Det finns ett högt mått av kulturellt kapital, då Majorna är ett attraktivt område för såväl kulturintresserade som universitetsstuderande.1 Själv är jag anställd som kommunikatör i statlig sektor, med en utbildningsbakgrund inom kulturvetenskap och journalistik.

Jag tror inte att Socialdemokraterna under valrörelse bör prioritera den här gruppen väljare - bland annat för att det redan finns starkt stöd för partier som vi på ett eller annat sätt kan alliera oss med. Partiet har historiskt nått framgång genom att lägga tyngdpunkten på socioekonomiska reformer, men har med förtroendet som det ger kunnat driva på också i värderingsfrågor (som tilltalar högutbildad, urban medelklass framför exempelvis väljare inom arbetaryrken och utanför storstäderna). Jag är också skeptisk till dörrknackning som metod - särskilt den oerhörda vikt som lagts vid kvantitet framför kvalitet. Det är en partistrategi jag tror på. Jag tror säkert att metoden kan ha sina förtjänster, inte minst i områden där väljarsympatierna visserligen talar till ens fördel, men där valdeltagandet är lågt (som Bergsjön i Göteborg). Men det är, som med det mesta, vanskligt att se detta som något slags universallösning. Personligen tilltalades jag inte särskilt av att gå och knacka dörr, särskilt inte i min egen stadsdel (där valdeltagandet är högt men inte vårt väljarstöd). Då tror jag nog mer på de så kallade homepartyn som Gudrun Schyman gjorde till sin grej (och själv blev jag inbjuden till ett sådant med Margot Wallström, som jag dessvärre var förhindrad att vara med på). Den forskning som gjorts om dörrknackning pekar också på att den som kampanjmetod inte är utan risker.

... och uppvuxen i Grums

Orten där jag växte upp, Grums, skiljer sig en hel del från Majorna. (Att det är stora skillnader, inte minst geografiskt, mellan hur olika grupper i befolkningen röstar har jag diskuterat i samband med senaste valet till Europaparlamentet.) Grums är en liten (ca 5.200 inv. i tätorten) bruksort utanför Karlstad. Mina föräldrar har, likt många på orten i deras generation, arbetat inom industrin i hela sitt liv. Det är ovanligt i min släkt med eftergymnasial utbildning, och själv skulle jag bli elektriker. Men det var motiverat utifrån tradition och sociala normer, snarare än personlig fallenhet och lämplighet.

En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014.
En jämförelse mellan valdistriktet där jag växte upp (ovan) och det där jag bor i dag (nedan) i valet till Europaparlamentet 2014. (Klicka för större.)

Tack vare den kommunala vuxenutbildningen och de satsningar som gjorts på att göra högre utbildning tillgänglig för bredare grupper än enbart barn till akademiker kunde jag så småningom hitta rätt i yrkeslivet. Jag är övertygad om att samhällets resurser tas bättre tillvara på det sättet. Min gymnasieutbildning gav inte högskolebehörighet - det är jag inte säker på att den behöver göra, men det måste alltid finnas möjligheter för den som vill att komplettera sina kunskaper så att hen kan ändra riktning i livet. Det får inte vara så att det som avgör vem som blir elektriker eller undersköterska och vem som blir läkare, jurist eller forskare är föräldrarnas yrkestillhörighet och utbildningsnivå. Statsvetaren Gösta Esping-Andersen har i en rapport visat visat att den ökade jämlikheten fram till år 1980 inte handlade om omfördelning via skattesystemet – utan social rörlighet genom utjämnad tillgång till utbildning och kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden.2 För några år sedan sågs det som ett uttryck för nytänkande att kalla sådant för predistribution (förebyggande fördelning snarare än redistribution, omfördelning). Vad det kanske framför allt gäller är den avgörande betydelsen i en kunskapsekonomi av att se till så att att alla sociala positioner blir så öppna som möjligt i alla riktningar, såväl inom som mellan generationer.

Gunnar Myrdal myntade en gång uttrycket produktiv socialpolitik, som handlar om att det förebyggande arbetet mot orättvisor och social utslagning är investeringar som på sikt får en positiv effekt i ekonomin. Åtgärder för att stärka humankapitalet, genom vuxenutbildning och andra typer av aktiv arbetsmarknadspolitik, kan ses som en kostsam politik. Det kräver också viss träffsäkerhet eftersom det handlar om att matcha individerna mot arbetsmarknadens behov. Men studier har pekat på att sådana insatser lönar sig på sikt, för såväl samhället som individen.3 Och generella åtgärder för att sänka lönekostnaderna - inriktat på arbetsgivaravgifter, avdrag för olika typer av tjänster eller differentierade momssatser - präglas av bristande träffsäkerhet. Dessutom är det inte sällan mer samhällsekonomiskt kostsamt än vad de modellbaserade kalkylerna tyder på. En rapport från TCO om den tyska arbetsmarknaden är ett vittnesmål om detta.4 Det bör vi ha med oss när vi diskuterar politiska vägval att få utlandsfödda i arbete. Vi ska komma ihåg att Sverige inte bara är ett land som haft (och har) råd att ge sina medborgare löner det går att leva på. Vi har också haft råd att via skattsedeln finansiera en hög utbildningsnivå i befolkningen, en god infrastruktur samt en välutvecklad forskning. Faktorer som bland andra OECD belyst som viktiga för en hög produktivitet, vilket är själva basen för lönebetalningsförmågan. Om vissa grupper av arbetskraft ska konkurrera genom lägre löner och sämre arbetsvillkor skulle detta inte bara skapa inlåsningseffekter för dessa grupper - det skulle också undergräva det skatteunderlag som varit en förutsättning för den höga produktiviteten.

Sverige präglas av en stark regional ojämlikhet, någonting mer substantiellt än den så kallade "urbana normen". Sedan 1980-talet har utvecklingen inneburit ökade klyftor mellan olika delar av landet, vad gäller både ekonomisk tillväxt och befolkningstäthet. Det försvårar ambitionen att skapa likvärdiga förutsättningar för medborgarna. Framför allt storstädernas kranskommuner kan locka höginkomsttagare till sina villaområden genom att hålla nere nivån på kommunalskatten. Andra kommuner har svårt att få ihop ekvationen av å ena sidan krympande skatteintäkter på grund av utflyttning, å andra sidan ökade utgifter till följd av en åldrande befolkning och allt fler i arbetsför ålder på försörjningsstöd. I en rapport från 2005 pekade Jan Edling på ett starkt samband mellan storleken på lokal arbetsmarknadsregion och kommunernas kostnader för försörjningsstöd.5 Detta pekar på behovet av nytänkande i den nationella regionalpolitiken, med infrastruktursatsningar fokuserade kring ett antal större orter i landet, kanske 7-8 med Stockholm, Göteborg och Malmö inräknade. Förbättrade kommunikationer ger invånarna på en ort tillgång till en större arbetsmarknad.

För övrigt...

...har jag sedan juni läst ut några böcker: Min väg, mina val (2007) av Göran Persson, Väninnan: Rapport från Rosenbad (2009) och Partiet: En olycklig kärlekshistoria (2012) av Eva Franchell, Studier i rött: Socialdemokratins idéer (2005) av Henry Pettersson, samt Ett land som alla andra: Från full sysselsättning till massarbetslöshet (2006) av Johannes Lindvall. Den tidigare statsministern Göran Perssons memoarer är allmänbildande, även om en del episoder avverkas lite summariskt och gott kunde ha hoppats över. Efter det var det intressant att läsa Eva Franchells Väninnan, som tillförde ett extra djup till skildringen av 1990- till 2000-talets första hälft, med perspektivet hos en som arbetade nära med men inte själv var toppolitiker. Boken hade också ett feministiskt perspektiv som Perssons bok saknade.

Därefter fortsatte jag med Franchells Partiet, inte lika intressant som den första boken men med inslag som gör den läsvärd - framför allt rörande turerna kring Håkan Juholt. Statsvetaren Henry Pettersson samlar i Studier i rött en rad korta texter om socialdemokratin ur olika perspektiv. Mest intressant är jämförelsen mellan olika länder i Europa, och det märks att Pettersson disputerat på en avhandling om europeisk socialdemokrati och det brittiska Labourpartiet. Annars är boken inte så originell. Statsvetaren Johannes Lindvall gör i Ett land som alla andra en historisk genomgång av hur Sverige, framför allt Socialdemokraterna, lade om sin ekonomiska sysselsättningspolitik. Jag vet inte om jag köper hans teser (som inte är helt tydligt uttalade) rakt av, men jag fick reda på en hel del om debatt och sakförhållanden som jag inte kände till. Boken är folkbildande och inte alltför tjock.

...har jag under hösten börjat studera ekonomisk historia, som kvällskurs på halvfart. Det är på Handelshögskolan, Göteborgs universitet, ett av de fem lärosäten (tillsammans med Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala) där ämnet finns från grundutbildning, via forskarutbildning, till forskarnivå. Hittills har vi avverkat tiden från den neolitiska revolutionen (när människan blev jordbrukande och bofast) till industrialismens början. Jag är själv svag för strukturanalytiska perspektiv, typ ekonomins långa vågor (Kondratiev, Schumpeter, Schön), men jag tror det är viktigt att se demografins och reproduktionens betydelse i relation till den teknologisk-ekonomiska utvecklingen.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Se den valanalys som Socialdemokraterna i Göteborg lät göra 2014 (pdf).
  2. Gösta Esping-Andersen, Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie: Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2013, finns att läsa som pdf.
  3. Anders Stenberg, Att välja utbildning: Betydelse för individ och samhälle, SNS 2016, finns att läsa som pdf.
  4. Göran Zettergren, Flawed Role Model? The Economic Performance of Germany and Sweden, TCO 2015, finns att läsa som pdf.
  5. Jan Edling, Alla behövs: Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, Timbro 2005, finns att läsa som pdf.

Inlägget Jag kandiderar till ombud på S-kongressen dök först upp på jimmysand.com.

Keynesianismen och 1930-talskrisen

1930-talet är aktuellt på nytt: Den senaste finanskrisen är den värsta sedan 1929; högerpopulister och fascister sitter i de europeiska parlamenten. Men lösningen är inte främst att föra en aktiv konjunkturpolitik i John Maynard Keynes anda.

Det finns en vanlig uppfattning, framför allt bland personer till vänster om den politiska mitten, om hur den ekonomiska politiken förändrats i västländerna under efterkrigstiden: Efter den stora ekonomiska krisen på 1930-talet fick engelsmannen John Maynard Keynes idéer brett genomslag. Hans grundtes, lanserad 1936 med boken The General Theory of Employment, Interest and Money, var att en marknadsekonomi aldrig kan bli tillräckligt stabil för att ge full sysselsättning, att en storskalig arbetslöshet är en effekt av för låg efterfrågan på varor och tjänster, och för att komma till rätta med arbetslösheten måste staten aktivt gå in och finansiera upphandling av varor och tjänster. Den här uppfattningen anses ha väglett den ekonomiska politiken fram till någon gång på 1970-talet, då den övergavs till förmån för enveten inflationsbekämpning i Milton Friedmans nyliberala anda.1

Problemet är att den här bilden av den ekonomiska politiken är kraftigt missvisande. De så kallade rekordåren (1945-1973) präglades av att ekonomin växte så det knakade, och orsaken till det var inte statlig stimulans av efterfrågan - utan en kombination av att svensk industri var relativt intakt efter kriget, och att resten av Europa tvärtom var i behov av återuppbyggnad vilket skapade stark efterfrågan på svensk export.2 Utmaningen för den ekonomiska politiken i Sverige var då snarare att förhindra överhettning, att genomföra strukturreformer (exempelvis inom utbildningssektorn) samt att hantera den stora efterfrågan på arbetskraft med rätt kvalifikationer genom att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik (alltså en utbudspolitik, inte en efterfrågestimulerande keynesianism). Medlet för att förhindra överhettning var en stram, inte en expansiv, finanspolitik - något som förespråkades i den LO-rapport som lade grunden till den så kallade Rehn-Meidner-modellen.3 Framför allt mot slutet av perioden genomfördes en kraftig expansion av den offentliga sektorn, det vill säga av offentligfinansierade tjänster inom vård, skola och omsorg, men det ekonomisk-politiska motivet till detta var att styra om medborgarnas ökade köpkraft till tjänstesektorn istället för varuproduktionen. (Alltså inte en strategi för att försöka få upp sysselsättningen.)4

Hur var det då med politiken för att vända 1930-talskrisen? Keynes inflytelserika bok handlade om att förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929. Både New Deal i USA och den svenska socialdemokratins för 1930-talet nya ekonomiska politik brukar ses som exempel på keynesianismens genombrott. Detta (det svenska fallet) vill jag diskutera i det följande.

Vad vände 1930-talskrisen?

Ernst Wigforss
Ernst Wigforss var socialdemokratisk intellektuell och Sveriges finansminister under 1930- och 1940-talet.

Ernst Wigforss - i dag nog mest känd för ett tämligen arbetskritiskt citat som, utan belägg, tillskrivs honom - var Sveriges finansminister en kort tid på 1920-talet och från 1932 till 1949 (med ett kort avbrott på några månader 1936). Han hade med en valpamflett 1932 föregripit Keynes och kritiserat den dåvarande borgerliga regeringen, samt den äldre generationen nationalekonomer, för deras syn på arbetslöshet och ekonomisk kris som någonting naturligt som bäst lämnas därhän att värka ut. Istället ville han se en mer aktiv politik för att bekämpa arbetslösheten och få fart på ekonomin.5 I den socialdemokratiska historieskrivningen fästs stor vikt vid den ekonomiska politik som började föras av den regering som tillträdde, med Wigforss som finansminister, efter segervalet 1932. I en skrift ofta använd inom partiets studiecirklar har Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren beskrivit det som ”ett psykologiskt genombrott för den aktiva konjunkturpolitik, som brukar kallas keynesianism”.6 Men det stämmer inte att den socialdemokratiska regeringen skulle ha fört en expansiv finanspolitik så som en sådan förespråkas av dagens nykeynesianer. Som ekonomihistorikern Lars Magnusson påpekat var de budgetar som lades fram av finansministern Wigforss från och med 1933 snarare ”något stramare än de som hade förekommit under den borgerliga regeringen Ekman några år tidigare”.7

En sak är viktig att komma ihåg när vi diskuterar konjunkturpolitik (eller stabiliseringspolitik, med ett annat ord): Dess funktion är att jämna ut (stabilisera) konjunktursvängningar - exempelvis motverka att arbetslösheten går upp i lågkonjunktur, men inte att få upp sysselsättningen på ett mer bestående sätt. Det är naturligtvis viktigt att försöka stabilisera ekonomin, inte minst för att arbetslöshet - åtminstone i vissa grupper - har en tendens att bita sig fast och ligga kvar på en hög nivå när ekonomin vänder upp igen. Det har vi sett efter den svenska 1990-talskrisen. (I och för sig är det skillnad på ekonomisk kris och vanlig lågkonjunktur, men behöver vi inte gå in på här.)8

Okej, så den socialdemokratiska regeringen bedrev inte någon särskilt expansiv finanspolitik, och konjunkturpolitikens funktion är att stabilisera ekonomin men inte att förbättra den på längre sikt. Vad var det då som fick den svenska ekonomin att vända på 1930-talet? Och vad bedrev regeringen för politik som vi kan - och bör - ta efter i dag? Med tanke på vissa likheter mellan den tiden och vår egen tid, så vore det ju bra om vi kunde lära av tidigare erfarenheter.

Valaffisch med texten:
Socialdemokratisk valaffisch från 1934, efter uppgörelsen som säkrade riksdagsmajoriteten.

Internationellt var det Wall Street-kraschen 1929 och haveriet för österrikiska Creditanstalt 1931 som utlöste 1930-talskrisen, även känd som den stora depressionen. För Sveriges del blev Kruegerkraschen 1932 kulmen (ett halvår innan Per Albin Hansson vann regeringsmakten), och redan året därpå var den svenska ekonomin på banan igen. Framför allt två faktorer var av avgörande betydelse: 1) en ny penningpolitik och 2) en omfattande råvaruexport till främst det upprustande Tyskland.

Redan 1931 hade Riksbanken och landets dåvarande regering gjort en omläggning av penningpolitiken som var inget mindre än epokgörande: Som första land i världen satte Sverige prisstabilitet som det officiella målet, efter nationalekonomen Knut Wicksells rekommendationer från 1898. Men det som fick praktisk betydelse var att Sverige samtidigt lämnade valutasamarbetet kring guldmyntfot, som innebar att växelkursen måste hållas fast, och lät kronan flyta. Först ett par år senare knöts kronan till engelska pundet, motiverat främst som en åtgärd för att hålla prisnivån stabil. Då var krisen redan över för svensk del. Dessutom undervärderades kronan med den nya växelkursen, vilket gynnade exportnäringen eftersom det blev billigare för utlandet att köpa svenska varor.9

1930-talskrisen orsakade generellt en kraftig nedgång för den fria världshandeln, på grund av att självförsörjning av livsmedel och industriprodukter blev ett viktigt politiskt mål för en rad länder. Detta gynnade svensk export, som till övervägande del bestod av skogsprodukter, järnmalm, järn och stål - samtliga naturbaserade råvaror som det är ganska svårt för ett annat land att bygga upp en inhemsk produktion av, även på ganska lång sikt. Utrikeshandel bedrevs på bilateral grund, genom att länder sinsemellan tecknade så kallade clearingavtal: Importen finansierade exporten och därmed upprätthölls handelsbalans. Detta övervakades av ländernas centralbanker. Till följd av att Tyskland förlorade stora delar av sina malmtillgångar efter första världskriget var 80 procent av det tyska behovet under 1920-talet tvunget att täckas genom import. Under andra hälften av 1930-talet ökade den inhemska järnmalmsproduktionen, bland annat genom öppnandet av nya gruvor, men den samtida stora militära upprustningen gjorde att även importen måste ökas. Drygt hälften av den importerade malmen åren 1935-1938 kom från Sverige. Bland den viktigaste svenska importen från Tyskland fanns kol och koks, verkstads- och textilprodukter samt kemikalier.10

Föredömet från 1930-talet

Poängen med detta är förstås inte att förespråka beväpnande av skurkstater utan bara att göra påpekandet att keynesianismen, som riktar in sig på att stimulera inhemsk konsumtion, är otillräcklig som förklaringsmodell. Finanspolitikens avgörande betydelse är starkt överdriven. Men socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och i synnerhet finansminister Wigforss - liksom makarna Myrdal - drev politik inom andra områden som på ett framgångsrikt sätt skiljde ut Sverige från andra länder. Till skillnad från keynesianismen är det en central del av arvet från 1930-talet.

Alva Myrdal och Gunnar Myrdal
Alva Myrdal och Gunnar Myrdal hade, med sina idéer inom familje- och socialpolitik, stor betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling från 1930-talet och framåt.

Ett inslag i 1933 års överenskommelse med Bondeförbundet (dagens Centerpartiet), den så kallade kohandeln, var beredskapsarbeten till (nästan) marknadsmässig ersättning. (Att de två partierna kunde sluta sin blocköverskridande överenskommelse var i sig en framgång som förbättrade möjligheterna att genomföra långsiktiga reformer istället för att bedriva blockpolitik.) Det var en fortsättning på den arbetslinje som etablerades 1914 med inrättandet av Statens arbetslöshetskommission, och som säger att arbete är mer gynnsamt för både samhälle och den enskilde än utbetalning av kontantstöd, men det var ett brott med borgerlighetens idé - som Wigforss polemiserade mot i skriften från 1932 - att det är för dyrt för samhället att sätta arbetslösa i arbete. Snarare menade ju Wigforss att det är för dyrt för samhället att låta människor gå arbetslösa. Som Nils Unga visar i sin avhandling från 1976, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34, var det framför allt fackföreningsrörelsen som drev på för den nya arbetsmarknadspolitiken, genom sin kritik av nödhjälpsarbeten med löner under avtal.11

1935 infördes den statligt subventionerade och reglerade arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som regeringen också genomförde en stor pensionsreform med finansiering genom arbetsgivaravgifter. (Först 1955 kunde den allmänna sjukförsäkringen införas.) Sociala transfereringssystem, exempelvis en arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet, har också en stabiliseringspolitisk funktion. De är ett slags automatiska eller inbyggda stabilisatorer, det vill säga system som gör att svängningarna i hushållens efterfrågan på varor och tjänster och därmed konjunktursvängningarna dämpas utan att det krävs direkta ingrepp av statsmakterna. Detta är exempel på en effektiv, men inte aktiv konjunkturpolitik. Ett krux är att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen enligt den så kallade inkomstbortfallsprincipen – att det är den förlorade arbetsinkomsten som ska ersättas, snarare än att ett grundbelopp betalas ut som är lika för alla (grundtrygghetsprincipen) – förutsätter en fungerande, aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kan handla om en offentlig arbetsförmedling som ansvarar för matchning av lediga platser och arbetssökande; utbudsinriktade åtgärder i form av utbildning eller praktik för att öka arbetskraftens marknadsvärde; samt efterfrågeinriktade åtgärder i form av olika slags anställningsstöd eller offentliga anställningar. En sådan politik är på kort sikt mycket kostsam, men den kan betraktas som en investering i humankapital som i ett samhällsekonomiskt såväl som individuellt perspektiv betalar sig.

Ett annat viktigt steg, som går i linje med skiftet i synen på arbetsmarknadspolitiken, var strävan att överge den gamla fattigvårdspolitiken till förmån för en så kallad produktiv socialpolitik. I sin bok Kris i befolkningsfrågan (1934) resonerade Alva Myrdal och Gunnar Myrdal kring hur den tekniska utvecklingen, som ger oss allt bättre och billigare varor, gör att produktionen kräver allt mindre kroppsarbete och i gengäld ställer högre krav på kognitiva förmågor. Men dessa "skärpta kvalitetskrav" gör också att många sorteras ut från produktionslivet. Allt detta är märkligt bekant att läsa. Ur de politiskt konservativas synvinkel skapar utsorteringen en "understödstagaranda" (eller vad som idag kallas "bidragsberoende") som måste disciplineras bort. Det är förvisso så, menar makarna Myrdal, att om någon skulle råka bli arbetslös så blir den snart mindre arbetsduglig. En längre tids arbetslöshet "försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet". (Sedan går resonemanget in på en diskussion om sterilisering som var typiskt för sin tid, men som med historien i backspegeln knappast kan läsas okritiskt.)12 Den socialdemokratiska linjen om produktiv socialpolitik vilar på samma insikt som det som idag kallas för sociala investeringar: Den sociala hållbarheten undergrävs av att människor sorteras ut, och förebyggande insatser som på kort sikt framstår som kostsamma kan komma att betala sig på längre sikt. Den mänskliga och samhälleliga kostnaden för social utslagning är helt enkelt mycket större än den kommunala eller statliga kostnaden för förskola med full vistelsetid även till barn med arbetslösa föräldrar, upprustning av miljonprogramsområden, eller att personer med försörjningsstöd ska kunna studera för att ha en bättre chans att komma in på arbetsmarknaden.13

Ett krisprogram för dagens socialdemokrati

Vi har redan varit inne på det, men om vi med dagens utmaningar och förutsättningar ska låta oss inspireras av 1930-talets socialdemokrati, så handlar det inte i första hand om att föra en aktiv och expansiv konjunkturpolitik. Snarare bör ett krisprogram vara uppbyggt på i huvudsak tre komponenter: en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett fokus på sociala investeringar, samt reformer för att åtgärda ett antal strukturella skevheter. Jag vill här bara helt kort ta upp några exempel, utöver de redan nämnda.

Rehn och Meidner var arkitekterna bakom en sinnrik modell för att utnyttja strukturomvandlingen på 1960-talet.

Här företräder jag ett strukturanalytiskt synsätt, med tidigare representanter som makarna Myrdal samt LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner, som lägger särskild vikt vid demografin och dess betydelse för samhällsutvecklingen samt vid trender och tendenser i den ekonomiska produktionens strukturomvandling. Det sistnämnda handlar om överföring av resurser från en del av ekonomin till en annan - när arbetskraft flyttades från jordbruket till industrin under början av 1900-talet, eller när industriföretagen automatiserar och datoriserar produktionen och lägger ut mycket av sin utveckling, försäljning och marknadsföring på en extern tjänstesektor. Den här typen av utveckling sker i vågor, framdrivet av teknologiska och sociala innovationer. Demografin har en bakomliggande betydelse, vilket tar sig uttryck i att vågorna av strukturomvandling typiskt framträder i cykler av trettio år (motsvarande åldersskillnaden mellan en generation och den följande).

Under 1990-talets början inträffade två saker vars konsekvenser för samhällsekonomin fortfarande är påtagliga. Det ena är den så kallade 1990-talskrisen, en bank- och fastighetskris till stor del orsakad av den kreditmarknadsavreglering som i Sverige genomdrevs av bland andra Kjell-Olof Feldt men som då redan införts resten av västvärldens ekonomier i ett försök att hantera 1970-talets strukturkris. Det andra som inträffade under 1990-talet var en ny våg av strukturomvandling, som innebar högre krav på utbildning, kognitiv förmåga, flexibilitet och social kompetens. Samtidigt skedde en prekarisering, kanske framför allt inom tjänstemannakollektivet: Personalnedskärningar, omorganisationer och en psykiskt ansträngande arbetssituation har blivit en allt mer vanlig erfarenhet bland medelklassen. 1990 låg arbetslösheten i Sverige på 1,6 procent, och bara fem år senare var den uppe i omkring 8 procent. Urholkningen av inkomstbortfallsprincipen undergräver de sociala trygghetssystemens legitimitet hos medelklassen,14 medan de hårdare reglerna är huvudförklaringen till att allt fler i dag är hänvisade till försörjningsstöd. Från att vara tänkt att hjälpa hushåll vid akut kris har försörjningsstödet för många blivit ett allt mer långvarigt bidrag.

Barn till ensamstående mödrar och barn till utlandsfödda löper störst risk att hamna i fattigdom. Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan har inte barnbidraget höjts på över tio år, medan underhållsstödet till ensamstående inte höjts mer än marginellt på tjugo år. Det får stor betydelse för den disponibla inkomsten, och därmed livsvillkoren, hos dessa grupper. Kombinationen av högre krav i arbetslivet (jfr diskussionen i Kris i befolkningsfrågan!), åtstramningar i de sociala trygghetssystemen och en ökad arbetslöshet efter 1990-talskrisen är en veritabel krutdurk. Socioekonomiskt ogynnsamma villkor under de första levnadsåren har en negativ inverkan på den kognitiva förmågans utveckling. Skolans kris i dag kan i hög grad förklaras av att mer än vart femte barn som föddes 1994 hamnade i en familj drabbad av arbetslöshet. Det förstärks av skolans försämrade förutsättningar att klara sitt kompensatoriska uppdrag, främst till följd av det fria skolval som infördes 1992.

Havsnära villor och miljonprogramhus
Mellan invånarna i Långedrag och Bergsjön, två delar av Göteborg, skiljer det 6 och 9 år (kvinnor respektive män) i medellivslängd.

Allt detta ställer krav på politiken att ta fram strukturreformer och att göra sociala investeringar. Men det kan också vara helt avgörande med investeringar i bostäder och infrastruktur för att bygga ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. De storskaliga höghusområden som inom ramen för miljonprogrammet byggdes från 1965 och ett decennium framåt är i akut behov av upprustning. Detta måste göras på ett sätt som inte tvingar människor att lämna sina hem för att de inte har råd att bo kvar. Dessa områden har i praktiken utvecklats till en svensk variant av social housing. En färsk studie av forskare vid Göteborgs universitet och Karlstads universitet visar att barn från vad de kallar "synliga minoriteter" som växer upp i låginkomstområden riskerar i mycket högre grad att bo kvar i samma sorts område som vuxna, jämfört med personer utan utländsk bakgrund i samma grannskap. Och förra året gjorde Jan Edling för Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, en utredning som visade en kraftigt mycket sämre livssituation för människor i 38 utvalda bostadsområden (så kallade LUA- och URB-områden) jämfört med statistiken för landet i snitt.15 Bland annat rör det sig om utbildningsnivå, disponibel inkomst, sysselsättning, trångboddhet, hälsa och kriminalitet. Även här har förstås social- och arbetsmarknadspolitiken betydelse, liksom den ekonomiska politiken, men också socialt företagande kan ha en viktig roll att spela.

Däremot är det mycket tveksamt om en ensidig argumentation för en aktiv och expansiv finanspolitik skulle göra särskilt mycket för att förbättra saker och ting.

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar som skriver om , , , , , , , , , , , , , ,

Noter

  1. Daniel Suhonen är en företrädare för uppfattningen att äkta sossar är keynesianer. Om det är någon som minns Otto Rehbinder - en av dem som låg bakom Vänsterpartiets förslag att anställa 200.000 i offentlig sektor för att råda bot på arbetslösheten - så är det lite kul att läsa hans kritik av Socialdemokraterna för att ha övergivit Keynes, en träffande sammanfattning av dessa (gravt missvisande) uppfattningar.
  2. Jag har själv, så sent som 2010, skrivit: "Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades väststaterna i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män)." Detta är alltså felaktigt.
  3. Rapporten bakom Rehn-Meidner-modellen, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, skrevs till LO-kongressen 1951. Gösta Rehn och Rudolf Meidner var som utredare knutna till den arbetsgrupp som tog fram rapporten.
  4. För Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister under större delen av 1930- och 1940-talet, var utbyggnaden av offentliga sektorn ett sätt att socialisera en viktig samhällssektor. Det menar Peter Antman i ”Möllers andra agenda: Om offentliga tjänster och socialisering”, publicerad i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 75-76, 1999, s 1-31. Även tillgänglig på nätet.
  5. Ernst Wigforss, "Har vi råd att arbeta?" (1932), i Skrifter i urval II: Agitatorn, Tidens förlag 1980, s 266-286.
  6. Ingvar Carlsson & Anne-Marie Lindgren, Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar, Arbetarrörelsens tankesmedja 2011, s 10. Se även Henry Pettersson, Från Palm till Löfven: En socialdemokratisk historia, Premiss 2012.
  7. Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Tiden/Athena 1996, s 403.
  8. Keynes själv förespråkade offentliga anställningar, även i högkonjunktur, som ett sätt att genom ökad efterfrågan pressa ner även den långsiktiga arbetslösheten (det vill säga den arbetslöshet som inte ökar i lågkonjunktur och minskar i högkonjunktur, och inte heller handlar om att människor är tillfälligt arbetslösa när de går från en anställning till en annan). Men då är det inte frågan om stabiliseringspolitik. Och den typen av åtgärder förutsätter en expansiv finanspolitik av det slag som den socialdemokratiska regeringen alltså inte förde.
  9. Lars Jonung, "Från guldmyntfot till inflationsmål - svensk stabiliseringspolitik under det 20:e seklet", Ekonomisk Debatt nr 1, 2000. Sverige anses genom denna prisstabiliseringspolitik ha föregripit mycket av den inflationsmålspolitik som bedrivits av ett antal länder – däribland Sverige – från 1990-talet och framåt. Det var alltså inte något radikalt nytt påfund, när Riksbanken 1993 fick som mål att konsumentprisindex ska öka med 2 procent om året - det så kallade inflationsmålet.
  10. Martin Fritz, Birgit Karlsson, Ingela Karlsson & Sven Nordlund, En (o)moralisk handel? Sveriges ekonomiska relationer med Nazityskland, Forum för levande historia 2006, pdf. Se även Peter Hedbergs avhandling i ekonomisk historia, Handeln och betalningarna mellan Sverige och Tyskland 1934-1945: Den svensk-tyska clearingepoken i ett kontraktsekonomiskt perspektiv, Uppsala universitet 2003, pdf.
  11. Se rapporten Vad är arbetslinjen? Samtal om socialförsäkring, Socialförsäkringsutredningen, 2005, pdf. Nils Unga, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34: Framväxten av den "nya" arbetslöshetspolitiken, Arkiv avhandlingsserie 1976.
  12. Alva Myrdal & Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan (1934), Nya Doxa 1997.
  13. För en diskussion om förskolans roll, se Gösta Esping-Andersen, Att investera i barn och utjämna livschanser, Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg 2011 (pdf), samt Anders Nilsson, Underbara dagar framför oss: Om sociala investeringsstrategier med barnperspektiv för hållbar storstadsutveckling i kunskapssamhället, Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö 2012 (pdf).
  14. I en studie från 1998 myntade Walter Korpi och Joakim Palme uttrycket omfördelningsparadoxen. Det handlar i korthet om att låginkomsttagare gynnas mer av ett system som tycks vara riggat för höginkomsttagare, exempelvis genom inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna eller ett icke-behovsprövat barnbidrag, än ett som är skräddarsytt för att stötta de fattigaste. Bland annat för att ett sådant välfärdssystem har stark legitimitet också i de högre inkomstskikten, som därmed inte ser något behov av egna försäkringslösningar som kan undergräva det gemensamma. Samtidigt som låginkomsttagare oftare blir sjuka och arbetslösa än höginkomsttagare. De har också en större marginalnytta av bidrag som utformas generellt och som går till alla inkomstgrupper. Walter Korpi & Joakim Palme, "The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions, Inequality, and Poverty in the Western Countries", American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687.
  15. Jan Edling, Förorterna som Moder Svea glömde: En dokumentation av en obefintlig integrationspolitik, Verdandi 2015 (pdf).

Inlägget Keynesianismen och 1930-talskrisen dök först upp på jimmysand.com.