Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen för att jämföra årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resemöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar, och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.
Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den förste internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under måndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen.
Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat kalla in Försvarsberedningen helst igår och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap senast imorgon (M), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.
Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:
föu budget.jpg
 År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift).
Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.
ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.
Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.
På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.
ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.
Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.
2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.
Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.
Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och
Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.
2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlaget som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot de förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant och efter viss konsensus om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande i redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Nord Stream 2 i Slite hamn

Moderaterna och Liberalerna på Gotland använder ett högt tonläge i frågan om eventuell uthyrning av Slite hamn till Nord Stream 2. För knappt ett år sedan röstade de för att påbörja arbetet att skriva ett nytt avtal med bolaget (se protokoll - 20151029 §348). "Tekniska nämnden får i uppdrag att inleda en diskussion med intressenten i syfte att tillsammans undersöka förutsättningarna för att lösa logistikfrågor, kajplatsfrågor och reservhamnsfrågan på ett tillfredsställande sätt" hette det då. Nu verkar de ha tvärvänt av någon outgrundlig anledning. Tvärvändningen i sig är inget föredöme i hur ett bra näringslivsklimat skapas där stabila politiska förutsättningar är a och o.

År 2006 började debatten på Gotland att hetta till ordentligt inför dragningen av de första ledningarna som sedan togs i drift 2011. Jag var mycket aktiv i denna process och ytterst kritisk till hur Gotlands kommun hanterade frågan.

Bild: Nordstream
Det är stor skillnad nu mot då. 

Moderaterna på Gotlands officiella ståndpunkt då var att man var för uthyrningen av Slite hamn. Den avgörande skillnaden är att vi då behövde bygga om hamnen och specialanpassa den till Nord Streams behov. Det hittades på en särskild betalningsmodell som skulle finansiera investeringen och krävde en i allra högsta grad kreativ bokföring för att kunna vara förenlig med kommunal redovisningssed. Samtidigt pågick en tillståndsprocess där Gotlands kommun skulle yttra sig.

Denna gång finns hamnen där och krävs inga stora investeringar från Region Gotland. Den planerade sträckan är nästan identisk mot förra dragningen. Tillståndsprocessen bör därmed inte kunna skiljas väsentligt från förra gången.

Det är obegripligt att Moderaterna nu kan landa i helt motsatta uppfattning när till och med jag inte kan se att det denna gång finns möjlighet att neka ett bolag som vill använda hamnen i Slite tillträde, vad jag än tycker om vad det är de vill bygga.
Bild: Nord Stream 2 - parallella dragningar

Jag fördjupar mitt resonemang för de som orkar läsa.

Nord Stream 2 AG har lämnat in en ansökan till svenska staten om att få lägga ut två nya rör på Östersjöns botten för att leverera naturgas från Ryssland till Tyskland. Därifrån kan gasen levereras till andra länder i Europa. Sedan några år ligger det redan 2 gasledningar på samma sträcka.

Att investera stort i infrastruktur för konsumtion av naturgas som är en fossil energikälla känns helt fel. Vi har ett klimathot framför oss och då borde all kraft läggas på att energieffektivisera och bygga ut förnybara energikällor. 

Nord Stream 2 AG ägs av Gazprom där ryska staten i sin tur är huvudägaren. Att göra Europa än mer beroende av rysk gas är minst sagt ett vägval av såväl energipolitisk som försvarspolitisk stor betydelse. 

Gotland blir återigen en liten bricka i detta jättelika projekt. Inte i första hand för att Gotland ligger strax intill den tilltänkta dragningen. Nord Stream 2 vill även denna gång använda sig av Slite hamn under tiden då rören ska läggas ut i havet. Såväl Moderaterna som Liberalerna försöker nu profilera sig som mest Rysslandskeptiska och för en öppen debatt om att Region Gotand inte ska upplåta hamnen.

Är det en bra idé att Europa gör sig än mer beroende av rysk gas?
Knappast en fråga Region Gotland beslutar om.

Är det en bra idé att investera stort i infrastruktur för fossila bränslen?
Inte heller Region Gotlands sak att avgöra

Ska vi göra affärer med ryskägda bolag utifrån det spända säkerhetspolitiska läget?
Region Gotland ska nog inte på egen hand börja inleda handelssanktioner...

Att inte Region Gotland på ovanstående frågor kan grunda sina beslut om uthyrning av en hamn kopplas i juridiken till "den kommunala kompetensen".

Liknande ställningstaganden om kommuner ska kunna vägra tillträde av vissa fartyg eller inte har prövats i Regeringsrätten tidigare. Helsingsborgs kommun beslutade 1987 att kommunen är beredd att ta emot besök av främmande örlogsfartyg endast om dessa uttryckligen garanterar att de inte medför kärnvapen. "Regeringsrätten finner att beslutet (...) har karaktären av opinionsyttring på det utrikespolitiska området. Det faller därför i sin helhet utanför den kommunala kompetensen enligt den allmänna kompetensregeln i 1 kap 4 § första stycket kommunallagen". Beslutet upphävdes (här finns en länk till avgörandet).

Jag tycker inte att en gasledning är en bra idé. Men om det finns ett tillstånd att bygga den, och vi redan har en hamn som byggarna vill använda, så kan inte vi neka dem. Vid byggandet av Nord Stream 1 hade vi ingen lämplig hamn - den behövde byggas för dryga 80 miljoner. Det är stor skillnad.

EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.
Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.





Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.
EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.
Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.
NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.”(Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”


Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.


Du gamla, du fria?

Idag firar vi nationaldagen. Svenska flaggans dag hette det förr men konservativa krafter tyckte att vi skulle ha en ”riktig” nationaldag så vi fick fira ordentligt, som norrmännen. Nå, det har väl inte blivit riktigt den karnevalsstämning en del hoppats på men nu har vi vår nationaldag och många nöjer sig antagligen med att njuta av en ledig dag och att på sin höjd hissa den blågula flaggan. Vår självständighet tar vi för given. Samtidigt är en av de två supermakterna på väg att invadera oss. Nej, jag tänker då inte på Ryssland utan Nato.


Värdlandsavtalet innebar egentligen inte så mycket nytt men rev en del byråkratiska barriärer som gör det lättare att ta nästa steg, mot fullt medlemskap i Nato. Kanske är det här helt i linje med den långsiktiga planen som inleddes med att Sverige tog steget från att ha ett invasionsförsvar till att satsa helt på ett insatsförsvar? Jag har skrivit om det vid ett flertal tillfällen tidigare och den konspiratoriska tanken har funnits där förut men jag har då avfärdat den ganska omgående. Jag är inte längre lika snabb att göra det.

En sak som förvånar mig i den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten är när militärexperter och vår egen försvarsminister Peter Hultqvist hela tiden pratar om hur oberäkneligt och irrationellt Ryssland agerar. I Studio Ett den 17/4 2015 exempelvis:

”Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” 

Det är egentligen ett ganska märkligt uttalande. Ryssland (Sovjet) har haft en stor militär flottbas på Krim i mer än tvåhundra år. Det första Ryssland gjorde när det erövrade halvön 1783 var att återuppbygga Sevastopols fortifikation och inrätta en flottbas. Under andra världskriget försvarades staden till sista blodsdroppen och en 250 dagar lång belägring uthärdades innan trycket blev för hårt. Röda armén tog tillbaka halvön och flottbasen 1944 och att tro att Ryssland nu plötsligt skulle släppa greppet om denna strategiskt oerhört viktiga plats verkar helt irrationellt och vore betydligt mer oberäkneligt än den annektering som genomfördes. De ryska trupperna fanns där och har funnits där i ett par hundra år och det som hade rubbat ordningen rejält hade istället varit deras evakuering och Natos: s övertagande av basen. En utveckling som plötsligt och mycket oväntat blev fullt möjlig i och med det våldsamma maktskiftet i Ukraina 2014.

Men det är förstås viktigt att trumma in budskapet att Putin är oberäknelig och att Ryssland agerar irrationellt. I själva verket agerar det tämligen förutsägbart och enligt en geopolitisk logik i stort sett i linje med realistisk IR-teori. Det svenska geopolitiska läget har dessutom också, i förhållande till Ryssland, varit i stort sett detsamma åtminstone sedan stormaktstidens dagar. För en grundligare genomgång av detta kan jag rekommendera Mats Bergquists inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens hemsida. Han konstaterar bland annat det här:

”Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast”

Trots detta fick alltså Sverige oerhört bråttom att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar. Den stabila politik som både Nato och Ryssland kunde lita på att Sverige förde blev under bara fem-tio års tid förvandlad till en vindflöjelpolitik där det svenska försvaret förvandlats till en handelsvara som på vilken marknad som helst. I regeringens försvarsproposition 2009 (2008/09:140) framhölls att skapandet av rörliga militära förband blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att det svenska försvaret måste anpassas till de ”expeditionära militära förband” som är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Nästan alla förråd skulle rensas ut och stationära förband läggas ned. Någon långsiktig omvärldsanalys eller geopolitisk reflektion verkar inte ha gjorts.

Från att ha haft i stort sett alla vapenslag på plats och med en numerär lika stor som dagens hela försvarsmakt (se inslag i P1:s Kaliber) har Gotlands försvarsstyrka minimerats till några hundra hemvärnsmän. Om det är något som har varit irrationellt och oberäkneligt i det här sammanhanget är det väl den svenska omvandlingen av invasionsförsvaret till insatsförsvar vilket i förlängningen starkt äventyrar trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Har vi nedrustat så mycket att vi inte längre kan hävda vår alliansfrihet? Har vi (med flit?) urgröpt försvarsförmågan så djupt att vi inte kan försvara oss utan att bjuda in främmande trupp på vårt territorium? Ja, det är precis så det ser ut och det är ungefär vad jag befarade när jag för några år sedan fördjupade mig i det här ämnet.

Pressbild. Det är numera glest mellan stridsvagnarna på Gotland.


Som miljöpartist är jag mycket bekymrad över regeringens brådskande hantering av värdlandsavtalet med Nato och deltagandet i Stratcoms verksamhet. Det vore betydligt bättre att återföra svensk militär kapacitet till Gotland snarast möjligt och att ge en slant till egna analyser av informationskriget som råder där både USA, Nato och Ryssland gör sig skyldiga till överdrifter, ensidiga opinionskampanjer eller rena lögner och desinformation. Ett annat sätt att hantera information är ju också att inte ge någon alls. Det är så som EU just nu hanterar det kommande beslutet om ny inriktning för säkerhetspolitiken, EU:s Global Strategy on Foreign and Security Policy. Detta dokument ska publiceras i juni vilket sedan länge aviserats och det kommer att ersätta ESS (Europeiska Rådets säkerhetsstrategi) från 2003. Men enligt The Times ska publiceringen ske först 28 juni och förslaget till ny strategi inte skickas ut till EU-ledarna förrän 24 juni, det vill säga dagen efter den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det ryktas nämligen att den nya strategin innehåller en plan för att förverkliga det gemensamma EU-försvar som det talas om i Lissabonfördraget (artikel 42.2). Något som brittiska politiker och militärer (och möjligen väljare) motsatt sig hela tiden.

Vad som kommer att stå i denna nya EU-strategi som den höga företrädaren för utrikespolitik Federica Mogherini ska presentera snart är inte helt lätt att förutsäga. Det nuvarande strategidokumentet ESS från 2003 betonar just insatsförbandens betydelse och är ett av de dokument den svenska försvarsmakten har rättat sig efter i omvandlingen av det svenska försvaret. Hur EU nu ska inrätta försvarspolitiken är inte lätt att gissa. EU:s säkerhetspolitik har länge präglats av oförutsägbarhet och irrationalitet, enligt min mening. Men en publikation som ger några ledtrådar finns på EEAS hemsida som marknadsför Mogherinis politik.

I detta dokument, ”The European Union in a changing global environment – A more connected, contested and complex world” uttrycks några åsikter som kan tolkas som frön till riktlinjen. Mogherini talar här om att även om EU inte är en militär allians kan det inte helt ignorera D-et i CSDP (The Common Security and Defense Policy). EU ska ha en mer sammanhängande försvarspolitik, arbeta ”i synergi” och enligt en tydlig och klar färdriktning. ”We need a common , comprehensive and consistent EU global strategy”, säger hon.

Det låter inte särskilt märkligt. Men vilken inriktning blir det nu när insatsförsvarets glada dagar är över och kalla kriget-hoten har dammats av och lanseras så intensivt? Kanske blir logiken att vi ”måste” slå samman EU-ländernas försvarsstyrkor och i praktiken underställa dem Nato? Sveriges värdlandsavtal med Nato kanske ligger helt i linje med den nya EU-strategin? Vi får väl se om vi orkar bry oss i semestertider då strategin presenteras. Klart mer oberäkneligt dock än Rysslands agerande i östra Europa men inte desto mer avgörande för det säkerhetspolitiska läget i Europa... och för Sverige.

Du gamla (alliansfrihet och neutralitet), du fria (väg för Nato)...

Stratcom – om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.




PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.



Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett resolut sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Föreställningen att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB räcker att provtrycka mot tanken på att komma från ett verksamhetsområde, bli chef för alltihop och börja favorisera sitt tidigare fögderi – man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmaktens centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den militära förmågan ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initieras och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten