Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlaget som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot de förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant och efter viss konsensus om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.