Framåt i natten


För en tid sedan såg jag från motorvägen en stor "solcellspark" utanför Västerås. Den ser tekniskt avancerad ut med möjligheter till fjärrstyrning av stativ o.s.v. Det lär vara kommunen som står bakom anläggningen. Det gillar vi. Det känns som min hemläxa att ta reda på fakta om investeringen, utfallet, användningen etc.

I förrgår körde vi till Eskilstuna och nu hade en "solcellspark" dykt upp där också, längs motorvägen, en bit hitom första avfarten. Hundratals solcellspaneler. Kanske såg den här anläggningen lite enklare ut men där var den. Jag har inte hunnit ta reda på, vem som byggt men gissar att det är kommunen och även i det här fallet står en faktakoll på önskelistan.

Jag råkar veta att båda dessa kommuner visat intresse även för vindkraft. Det gäller förstås att välja projekt för energiomställningen och att pröva sig fram men lika viktigt är än så länge inställningen, intresset, nyfikenheten och symbolvärdet av allt det.

Det går framåt med det förnybara, oavsett vad SD och övriga högerpartier säger och tycker.

Lite jobbigt för förnybart


Bor man på landet, blir det en del bilåkande, särskilt om det är avskilt och utan andra kollektivförbindelser än skolbussarna. För några år sedan införskaffades till familjen en s.k. laddhybrid. Den ska enligt uppgifterna kunna gå på bara eldrift i “upp till 50 km” nyladdad. Det har den aldrig gjort och jag kommer att tänka på Volkswagen. I bästa fall har vår bil klarat fyra mil på bara el men för det mesta kommer den bara tre. 60 % av det man försöker få kunder att tro. Det är faktiskt inget vidare. Efter de första kilometrarna på ren eldrift, övergår bilen till hybriddrift. Bensinförbrukningen är då hyfsat normal, d.v.s. Omkring 0,6 - 0,8 liter per mil vid relativt snabb landsvägskörning, vilket väl får sägas var OK för en stor och tung personbil. Enligt tillverkarens uppgifter är väl genomsnittsförbrukningen med de vanliga säljöverdrifterna hälften eller mindre än den faktiska. Men vi har ju så småningom begripit att bilproducenternas uppgifter inte alltid är att lita på.

En miss med vår bil, som jag inte hade tänkt på, trots att jag bott på landet i 25 år, är att bilen, som är av märket Mitsubishi och rätt så tekniskt komplicerad med tre olika motorer, en el och två bensin, måste servas på en mitsubishiverkstad. Den närmaste jag hittat ligger i Länna söder om Stockholm. Så till Länna kör jag, typ nio mil gånger två, för att var 2000:nde mil sitta på ett fik och vänta på att bilen ska bli servad. Lite opraktiskt men har man inte värre problem, ska man inte klaga.

Vår laddhybrid är i alla fall en jättefin och bekväm bil, det kan man inte förneka. Gott om plats och dragkrok. Den går tyst och lugnt även vid bensindrift. Så finns det lite krimskrams också, typ, automatväxel, automatiska ljusfunktioner, enklare nyckelfunktion, fin radio, handsfree till mobilen, gps o.s.v.

Och förresten, för dem som vill köra mindre fossilt, finns sedan flera år en laddplats i Gnesta, nära stationen, en laddplats som efter lite trassel i början anpassats till allas laddmöjligheter. Ganska ofta ser jag andra, som har användning för laddstolpen. Jag, som bara bor en mil utanför Gnesta, har själv inte så stort behov av att ladda i byn men, det finns säkert många andra som skulle sätta värde på flera laddstolpar. En enda stolpe i hela kommunen är allt lite tunt. Jag har visserligen inte sett så många andra laddhybrider i Gnesta, bara ett par, tre stycken. Så det går tydligen segt med försäljningen av elbilar och laddhybrider, vilket lär gälla hela Sverige. Här finns utrymme för politiska åtgärder. Lokalt, börjar det bli dags för lilla hemkommunen att satsa på fler laddstolpar. Det är också ett sätt för kommunen att slå ett slag för elbilar och laddhybrider.

Tyrkfelsnisse…


... har varit framme. Det är inte så mycket att säga om. Alla skriver vi fel lite då och då.

I ett reportage i SN igår om en planerad vindkraftpark i havet sydost om Trosa stod att de 190 verken planeras bli uppemot två meter höga. Hoppsan! Militären har som den enda av alla tillfrågade myndigheter satt sig på tvären. Det gör de för det mesta. Man kan få uppfattningen att militären, särskilt flyget men antagligen de andra också, tycker att vindkraftverk är av ondo för försvarsförmågan, oavsett var de står. Militären hade kanske reagerat på planerna även om misstaget vid höjdangivelsen inte varit ett misstag. Flyget kan knappast flyga lägre än två meter över havet men marinen kan få navigeringsproblem för att inte tala om att vilket fint gömställe för ryska ubåtar ett gäng vindkraftverk skulle vara, höga som låga.