Kulturellt folkmord i Ukraina (?)

I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av kultur, Kriget mot kulturen”. I programmet säger författaren Robert Bevan:


”Människor är människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är, formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av vilka de är”

Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som 1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord. Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser. 

Det finns egentligen ingen vedertagen definition av begreppet Kulturellt folkmord/Cultural Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:

”As part of a wider effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum, Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med titeln “POLES”)

När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av landet.

Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet, Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.

Det här slog mig redan när jag första gången kom till Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:






En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:





Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn, som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in i synagogan och så här ser det ut därinne:







Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota. Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls. Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200 har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk ovan). Den ser ut så här:



En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats växer sakta igen.

En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:




Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något. Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.

Intimt samman med detta hör också den ukrainska historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.

I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5 miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:

”[…] det Nationalsocialistiska, storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”

Det är den här delen av självständighetskampen som den ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekasoch som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt upp sig. 

Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen Volhynien under andra världskrigets andra hälft.

Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000 judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt. Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra israeliska presidenten Reuven Revlin.

Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa bland annat så här i sitt tal:

“Many collaborators to the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans — particularly distinguished themselves.”

Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:

“What the President of the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of [taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”

Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:

”Unfortunately, the president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in the Holocaust”

Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:

”But without the kind of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past, Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic identity”.

Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder. Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?


Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:
”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?