Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.


Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.






Satir och dubbla danska måttstockar – eller; som man bäddar får man ligga

”Den lille havefruen” känner nog de flesta till. Den lilla bronsskulpturen med den lilla sjöjungfrun som sitter på en sten har blivit symbol för Köpenhamn i första hand men också för hela Danmark. På alla turistbroschyrer och hemsidor för Danmark/Köpenhamn finns hon avbildad och inräknad som toppattraktion. Danskarna omhuldar sin lilla havefru.


Därför var motivet väl valt av den brittiske satirtecknaren Dave Brown som ville gissla det danska beslutet att beslagta smycken och andra värdesaker från asylsökande flyktingar. I the Independent har han avbildat den lilla sjöjungfrun behängd med en massa beslagtagna smycken och andra värdesaker. En annan satirtecknare, Steve Bell, har i the Guardian avbildat den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som Hitler och med detta antydande att den lag som Danmark nyss tagit kan jämföras med Hitlertysklands plundring av judar på väg till gaskamrarna under andra världskriget. Grovt? Ja, men satir, och den bör ju få vara grov. Det har ju i stort sett hela västvärlden marscherat flera mil för att markera i samband med Charlie Hebdo-tragedin. Så även i Danmark.

Den lille havefruen med beslagtaget gods. Bild: Dave Brown, the Independent

Dansk statsminister i mindre smickrande avbildning. Bild: Steve Bell, the Guardian


Det är väl heller ingen som glömt de s.k. Muhammed-teckningarna, ”satiren” på Muhammed som Jyllands-posten publicerade för ett antal år sedan och som danskarna tyckte var så oerhört viktiga för att värna yttrandefriheten och pressfriheten att 11 tidningar valde att också publicera dem enbart av det skälet.

Satir (inte minst teckningar) och yttrandefrihet ligger alltså danskarna varmt om hjärtat… kunde man förmoda. Men just dessa brittiska satirteckningar tycks inte alls ha uppskattats i Danmark. Politiker tillhörande statsministerns parti Venstre, har rivit igång en twitterstorm där oppositionspolitiker anklagas för att ligga bakom den internationella kritiken mot Danmark och för att sprida falsk information om beslutet. Intressant nog verkar det vara just teckningarna som sårat allra mest.

Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard kräver nu att the Guardian drar tillbaka nazisatiren och har nu således glömt allt hon sa om Muhammedteckningarna, stora ord om att ”Ytringsfriheden skal forsvares” och att ”Vores grundlovssikrede ytringsfrihed er ikke till salg for en liter sødmaelk i Saudi Arabien”.

Som man sår får man skörda, heter det ju. Eller; som man bäddar får man ligga, som den danska oppositionspolitikern (Radikale) Sofie Carsten Nielsen säger till danska tv2.

På flykt från flyktingdebatten

Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten hemma. Så fort man vänder ryggen till…

Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum. Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.
Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder (Internally Displaced Persons).

Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad

Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.

Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?

Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 % förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på annan ort än hemorten, displaced.


Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…

"Vi vill och kan göra mer"



Regeringen har annonserat skärpningar i Sveriges hittills generösa och öppna flyktingmottagande. Som lokala företrädare för Miljöpartiet ser vi att förslagen är väldigt problematisk, skriver jag och Miljöpartiet på Gotlands ordförande Lena Stenström.

De som såg Åsa Romson vid presskonferensen och Gustav Fridolin intervjuas i Aktuellt, kan inte ha undgått att se våndan i att stå upp för begränsningar i något av det vi miljöpartister värnar allra mest. Vi vill ha en värld utan gränser där alla har möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly. Idag är vi längre ifrån den verkligheten än på mycket länge.

Sverige har under bara de senaste två månaderna tagit emot över 80 000 asylsökande. Många är barn och unga, det krävs hundra nya skolklasser i veckan för att uppfylla behoven. Många kommuner har Lex Sarah-anmält sig själva och larmar om en ohållbar situation, där samhällsfunktioner riskeras och mottagandet av människor på flykt inte kan ske på ett humant sätt. Det som saknas är inte enbart resurser eller bostäder. Det är framförallt tillräckligt med personal. Regeringens beslut innefattar därför också åtgärder som leder till att kapaciteten i mottagande och etablering ökar.

Det finns kommuner som har tagit ett väldigt stort ansvar, kommuner som hittills inte tagit emot flyktingar och det finns många kommuner, exempelvis Gotland, som vill och kan göra mer. Vi ser att en grundligare inventering av detta, liksom vidaretransporter från de primära mottagarkommunerna kunde ha samordnats bättre. Det är dock fortfarande möjligt att göra för de som fortfarande anländer.

För EU är detta inte en flyktingkris utan en ansvarskris. Många länder har inte upprätthållit grundläggande konventioner. Några få länder har gjort allt. Sverige har gjort mest sett utifrån befolkningsmängd. Samtidigt anser vi inte att det är ett tillräckligt skäl. Vädjan om stöd och ett fördelat mottagande har ställts till EU. Samtidigt borde ännu fler åtgärder vidtagits för att verkligen tvinga fram en uppgörelse på EU-nivå.

I regeringens förslag stängs inte gränsen, rätten att söka asyl kvarstår. Det finns dock flera partier i riksdagen som vill gå längre och stänga. Är det någon som tror att förslagen som presenterats av regeringen hade sett bättre ut om Miljöpartiet hade backat ur både förhandlingen och därmed också troligen regeringen? Att det hade hjälpt människor på flykt att avstå från att ta ansvar för beslut och lämna Socialdemokraterna att göra upp med Moderaterna vars partiledare snabbt gick ut med krav på stängda gränser och på att ”se resultat”?

Den här uppgörelsen är inte grön, den innehåller förslag som vi inte står för och vi kommer att jobba frenetiskt både lokalt, nationellt och för att det ska tryckas på gentemot EU för en mer human och solidarisk flyktingpolitik.

Just nu genomförs den största humanitära insatsen i modern svensk historia. Under den tid vi tagit emot ensamkommande barn och flyktingar på Gotland har hela samhället visat att vi vill, kan och att vi tillsammans är starka. Vi ska fortsätta att vara ett ljus i mörkret och tillsammans visa att solidaritet och medmänsklighet - det vinner vi alla på!

Isabel Enström, (MP) gruppledare
Lena Stenström, (MP) distriktsordförande

Trots ekonomiska bekymmer ser vi ljust på framtiden

Region Gotland har en ansträngd ekonomi. I år räknar vi med stora underskott främst för att våra utgifter har ökat snabbare än intäkterna. Vi är inte ensamma om att ha detta bekymmer. Alla regioner och landsting brottas med ökade kostnader och var tredje beräknas att gå med underskott. Befolkningen blir äldre vilket ökar behoven av vård och omsorg samtidigt som andelen i arbetsför ålder som kan vara med och finansiera minskar. Statsbidragen har heller inte höjts tillräckligt. Utvecklingen är oroväckande och här på Gotland tar vi fram förslag för att få ordning på ekonomin. Det kommer att krävas stora ansträngningar för att uppnå en stabil ekonomi vilket är basen för vår välfärd över tid.

Det är lätt att få en dyster syn på framtiden när det är besparingar som dominerar diskussionen i medierna. Vi känner därför att det är angeläget att lyfta de ljuspunkter vi ser inför de kommande åren.

I förra veckan var det idel positiva besked om konjunkturläget i Sverige när SCB släppte en rad rapporter. Även Gotland står starkt och utvecklas i en positiv riktning. Nyligen visade småföretagarbarometern att hela 76 procent av de gotländska företagen ansåg sig ha goda tillväxtmöjligheter, vilket var flest i landet. Vi möter ofta människor med idéer och projekt som vi tror stärker Gotland. Vi har i genomsnitt 870 000 besöksnätter varje år och antalet väntas öka. Satsningen på en ny kryssningskaj som hyrs och därmed betalas av en privat aktör kommer utan tvekan att inverka positivt på antalet arbetstillfällen.

Vi lever på en fantastisk ö vars attraktionskraft få orter kan mäta sig med. Medan glesbygdskommuner runt om i Sverige dras med avfolkning är utvecklingen på Gotland den motsatta. Efterfrågan på bostäder är stor och det byggs mycket. Trots att antalet medborgare skrivna på ön har legat stilla ser vi tecken på förändring. Försvarsmakten ska utöka sin etablering, antalet studenter vid Campus Gotland växer och nu väntas ett stort antal människor som behöver nya hem efter att ha varit på flykt. Detta är positivt för Gotland. Vi behöver vara fler för att gemensamt bära investeringar i exempelvis sjukvården.

Gotland har kommit längst med utbyggnaden av bredband vilket ger oss möjligheter att locka fler att flytta till landsbygden. Planerna för en ny elkabel till fastlandet innebär fler jobb inom energisektorn samtidigt som Gotland kan exportera grön el och bidra till att hejda klimatkrisen. Det går bra för Gotland, även om det finns ekonomiska utmaningar.


Isabel Enström (MP), regionråd
Stefaan De Maecker (MP), regionråd

Publicerad i Gotlands Allehanda 13 november 2015