Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.


Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.






På flykt från flyktingdebatten

Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten hemma. Så fort man vänder ryggen till…

Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum. Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.
Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder (Internally Displaced Persons).

Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad

Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.

Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?

Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 % förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på annan ort än hemorten, displaced.


Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…