"Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva"

Foto: Elinor Wermeling

Jörgen Thorsson är aktuell i biofilmen Måste Gitt och med två singlar från sitt kommande album Fan Livet, det femte i ordningen, som släpps den 23:e mars. Han har en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm den 3:e och 10:e april där han kommer spela musik och även berätta om sitt liv. Nedan berättar han om hur han fick upp ögonen för skådespeleriet och om sina guilty pleasures när det kommer till musik.

Texten till Krossa mig är helt fantastisk. Vill du berätta om den?
- Kul att höra! Särskilt från experthåll, du som är poet. ”Krossa mig” är ett sätt att säga att du får mig. Jag kommer att våga låta dig krossa mig. Jag riskerar nu allt. Med vetskapen om att det kommer att göra ont. Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva.

Hur kom du i kontakt med Lisette Pagler? 
- Lisette och jag har varit kollegor på Stadsteatern i Stockholm. Tyvärr aldrig i samma produktion.

Din femte skiva släpps nu i slutet av mars, finns det en röd tråd genom skivan?
- Hade nog lite planer på det. Ironiskt nog med avstamp i att berätta nåt om världen utanför mig. Men det gick inte. Ju mer jag ville berätta om världen desto fler låtar blev det om hur jag faktiskt har det. Nu finns enstaka fragment kvar av ursprungsambitionen. Så röda tråden är att skivan innehåller det jag känt och tänkt under tre år av mitt liv. Just nu låter det såhär när jag tänker högt i låtform, kan man säga.

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?
- Disciplin och tid. Att välja ur kaoset av idéer och tankar. Och inte ge sig fast det suger. Jag skissar fram en massa text. Ser till att det finns. För när jag väl sätter mig med musiken kan det gå ganska fort. Men om det inte finns text som har bäring så kan det avstanna helt. Så då gäller det att våga gå till den där platsen där jag kan bomba ur mig, där det mesta är oanvändbart. Sen gäller det att bita i, välja, stanna kvar i låten, fast det kanske börjar skava, men man får inte ge sig.

Kommer du att ge dig ut på en turné i samband med att skivan släpps? 
”Turnén” börjar med två konserter på Teater Galeasen, Stockholm 3:e och 10:e april. Kanske slutar det där. Haha. Nä, men om du tar tag i det så kommer jag. Herregud. Jag önskar att det fanns en turnéplan. För jag får frågan, t.ex när kommer du till Malmö? Men som ganska oberoende artist och människa så hamnar ju allt på eget bord. Och då är det lätt att ge vika för bördan. Dessutom rullar min skådiskarriär på, så jag skulle behöva att nån verkligen bjöd upp mig för en turné.

Du spelar just nu Riddar Kato i Mio Min Mio. Hur är det att gestalta honom? 
- Har skojat om att jag äntligen är i synk med min egen ondska. Egentligen ganska enkel roll. Det pratas om honom hela pjäsen. Publikens förväntan byggs upp. Och det jobbet gör inte jag, utan det gör mina eminenta skådespelarkollegor. Så min uppgift är att smasha in. Men jag ville göra honom otäckt vansinnig och oberäknelig. Känslig. Inte en arg gubbe. Att publiken får pay-off för att de får vänta länge på slutbossen.

Vad var din relation till Astrid Lindgren när du var barn? 
- Haha, det som gestaltades i Emil och Bullerbyn var inte så långt från min egen barndom. Skit under naglarna, djur, gården och allt sånt. Fast mycket mer diesel såklart... och tv-spel.

Du är också aktuell i Måste Gitt där du spelar bokförläggaren Puma. Vad kan du berätta om Puma? 
- Puma är Metins (huvudkaraktären) antites. Metin lever småkriminellt liv, men med en talang, han skriver ner sina stötar, och skriver ner det bra. Och av märklig omständighet så hamnar den här dagboken i förläggaren Pumas händer, som ju vill ge ut den. Det är ju såklart förenat med livsfara för Metin. Så frågan blir om Puma är en sjysst person, som tar Metins öde på allvar, eller om han är en innerstads-oppurtinist som bara vill tjäna pengar. Eller är han båda? Sen är det lätt att krydda och snickra fram en roll när situationerna är så bra skrivna av manusförfattarna Ivica Zubak och Can Demirtas.

När insåg du att du ville skådespela? 
- Tror när filmen gjorde inträde i livet. Inte att jag förstod att jag faktiskt kunde jobba med nåt sånt. Men att få gestalta karaktärer. Framför allt med humor. Det har varit en del av mig på nåt sätt, sen lekens tid.

Jag älskade din roll i I Anneli. Hur var det att spela Don? Finns det några likheter mellan honom och dig själv? 
- Haha! Den stackars olycklige och otursförföljde väktaren. Kul du gillar. Du sällar dig till en skara underjordiska fans som jag har stor respekt för. Det betyder att ni gillar samma som jag. Jo, det är såklart mycket jag i Don. Skillnaden är att Don lever i olyckan. Har varken humor eller analys för att hantera det. Han bara är och gör. Jag däremot, även om det är eländigt ofta, har lyxen att kunna använda mig av det. Don måste gå till väktarjobbet som vanligt. Därför tror jag vi gillar honom. Han kämpar, men vet knappt om det själv. Don kanske har det bättre än jag.

Du har gjort en del humoristiska roller, vad får dig själv att skratta? 
- Humor man kan dela med barn. När man upptäcker nåt tillsammans, då blir det verkligt roligt, som om humorn uppfinns för första gången. Annars gillar jag satiren. När det bränns. Såklart. Men då skrattar man kanske inte, det är bara kamplust.

Du växte upp på landet i Dalsland, hur var din uppväxt där? 
- Komplex. Haha. Nä, men det går inte riktigt att beskriva. På skivan finns en sång som heter Högt över Lagårdstaken. Det är i alla fall ett försök.

Vad minns du mest från din barndom? 
- I vuxen ålder har jag ägnat mer tid åt att minnas det som var dåligt än det som faktiskt var bra. Så nu under andra halvan av livet ska jag ta fram det som var bra. Fram för mer positiva minnen.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Som skådespelare, ja. Tror det. Kanske var 10 år. Jag var med i ett julspex i den lilla bygdeskolan i Sundals-Ryrs socken. Jo, jag vet, det låter 1800-tal… Och vi spelade nån form av pjäs, som vår annars läskige ”tillsynslärare” (som det hette) hade skrivit. Jag spelade nån slags senil morfar med lyte, peruk och allt. Jag levererade bland annat repliken: ”Fungerar precis som kommunen i Vänersborg”. Tydligen var det satir som gick hem, inte förstod jag varför. Men fick alla att skratta. Den kraften. Berömmet efteråt. Vadå, kanske är jag bra på det här?

Nu bor du i Stockholm, vad gillar du mest med stan? 
- Allt! Att det är så mycket av allt, och att det bor en massa fina men ängsliga människor överallt. Stockholm har ju såklart det vanliga sjuka. Folk går efter invanda mönster. Sina upptrampade stigar. Men så möts vi på massa platser. Och det är oerhört fint. Men sjukt. För vi känner inte varandra. Fint. Vi samlas kring ställen och karriär och pengar. Var och en efter sin egen plånbok. Sjukt. Det är inte Rio. Det är inte New York. Det är Stockholm. Människor är mycket mer i sina hem än de borde vara. Inklusive jag. Så om jag fick bestämma; mer av all kultur och möten och mindre av det som är det ordningsamma hämmade kapitalistiska. Om tjugo år har det enligt statistiken flyttat in ett helt Göteborg, folk precis som jag, som vill ta del av stan. Då är det stort. Då kanske vi kan börja snacka.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 
- Det som knäckte mig var Roxettes Look Sharp. En kompis hade den på LP. Den låten var så stark. Det vred till hela mig. Inget blev sig likt efter det.

Någon speciell artist som påverkat dig?  
- Mest skämmiga artister. Borde vara mer påläst. Mer Indie. Och jag har ju såklart halv-coola saker för mig. Som nu när Säkert! släppte en ny skiva; den går på repeat. Och framför allt, svensk text. Som nu när Kent skulle gå i graven. Oh my God, sugit i mig hela deras narrativ. Men jag ägnar mig hela tiden åt hemliga skämsartister som jag lyssnar osunt mycket på då och då. Återvänder alltid till Metallica en gång om året. Skäms för det. Oasis, men det är tydligen inne igen. Winnerbäck. Gillar det, men skäms för det. Så jag går runt i mina lurar och skäms med Coldplay. Tills jag lyssnar på Erik Lundin. Då blir man cool. Och så där håller det på. Egentligen skulle jag väl svara Radiohead bara, och inte utveckla det mer.

Har din musiksmak ändrats mycket sen du var yngre?
- Den ändras. Det som är konstant är att jag spelar på mina instrument. Sen morphas det med samtiden. Men även om jag har koll på teori, hur man skriver och så, så söker jag det enkla vid pianot, där verkar jag vara konstant. Har gjort det hela tiden.

Du har många järn i elden, hur väljer du bland dina projekt? 
- Jag vet faktiskt inte. Blir ledsen varje gång jag måste säga nej. Men oftast försöker jag göra jag allt. Som har med konst att göra. Och ibland blir det bara massa tid över. Då försöker jag dra igång saker själv.

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 
- En hel dag full av lek och kärlek. Men i väntan på den dagen så duger en produktiv arbetsdag ganska bra.    

Ruvar du på några dolda talanger?
- Nej, tror inte jag är så nördig, så jag blir inte så bra på nåt enskilt utan fuskar på allt möjligt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig själv?
- Åh hjälp. Sjuk fråga. Philip Seymour Hoffman är ju död, så då blir nog det aldrig av.

Lyssna på den fina duetten Krossa mig nedan.


Skärmsjuka


Varje dag nu för tiden tittar vi på våra skärmar, särskilt de små skärmarna på mobiler, de flesta "smart phones" och läsplattor men också på de lite större datorerna. Det är mycket som ska tittas på. Arbetsuppgifter för många, letande efter information, bankärenden, sociala media och annat kontaktsökande, underhållning och mycket annat. Det finns säkert undersökningar som visar, hur många timmar om dagen vi ägnar åt att glo på skärmar och det är lika skönt att slippa höra resultatet. Redan i tv's ungdom oroades vissa för konsekvenserna av överdrivet skärmtittande. Några oroade sig för att att det skulle leda till en fyrkantig syn på världen. De skulle bara ha vetat vad som väntade.

Då och då tittar vi på större skärmar, ibland riktigt stora skärmar, som på bio, antingen de ägs av svenska bolag, amerikanska eller kinesiska. För vår personliga del har biobesöken blivit allt färre med åren. Det har väl med, alla småskärmar att göra men följer antagligen också med åldern. I vårt fall beror det också på att vi bor på landet. Men, om just det är ett problem, så är det ett problem som går att lösa. Stockholm är trots allt inte särskilt avlägset och i Nyköping är bio- och filmutbudet utmärkt.

Valda delar av storfamiljen kom iväg på en stockholmsbio häromdagen och såg Manchester by the sea. Mycket folk, små salonger, popcorn överallt är tidens melodi på bio sedan länge. Filmen var bra, klart sevärd. Den var något så ovanligt som en amerikansk film med socialrealism och i ganska långsamt men tilltalande tempo. Huvudpersonen spelades av en Affleck, men en annan en den man sett förut. Han var bra men emellanåt lite väl nollställd. Av en händelse blev det ett biobesök till snart efter det förra. Nu blev den utvalda filmen Lion, en sorglig historia om barns utsatta situation i Indien. En del hemska bilder med övergivna barn, en del hjärteknipande scener, vackra människor, en del yta men en fin grundton. Nu ser jag fram emot att se Jag, Daniel Blake av Ken Loach. Den har fått fantastiska recensioner. Det finns också en tysk film, som verkar kul, Min pappa Toni Erdmann. Det finns förresten flera svenska filmer jag vill se också, som Jätten, Min faster i Sarajevo, Flickan, mamman och demonerna och Yarden. Det får bli bio lite oftare framöver.

Från bio till tv-tittande. Numera har nästan alla tv-apparater med stora, fina, platta skärmar, fint ljud och massor av finesser. Många har s.k. smartteve, som kan visa även "playkanaler" och betalkanaler och annat, oavsett hur tv-antennen ser ut men förutsatt att man har wifi hemma. Vi ägnar oss åt Netflix, där det finns mycket amerikansk b-film men också kul serier och då och då någon bra film.

Nyhetsprogram står ofta och går hos oss. För egen del tittar jag gärna på sport. Det finns ett hyggligt utbud på natur- och faktaprogram. Vi undviker gärna alla spel- och lekprogram, som förekommer särskilt i TV4, en kanal som dessutom blir allt mer reklamindränkt. I SVT har vi nyligen sett ett par utmärkta diskussionsprogram, ledda av Erik Schüldt. Det har blivit kutym att visa deckare eller rysare på söndagkvällarna både i SVT och TV4. Vi tittar gärna på rysare på tv, både på söndags- och vardagskvällar men ju fler repriser, desto mindre intresse. Som många andra, tittar vi på SVTs nya, våldsamt uppskrivna, svenska serie, Innan vi dör. Den ska pågå i åtta veckor till, sammanlagt 10. Kanske håller den för det, kanske inte. Den är i alla fall spännande så här långt, tyvärr och som vanligt inom genren, med alldeles för mycket våld. Men den är välspelad och fint filmad.

"Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York"

Foto: Anna Thorbjörnsson

Jenny Gabrielsson Mare släppte i början av november sitt tredje soloalbum Comb the Wicked. Det låter helt fantastiskt och jag menar det på alla möjliga sätt. Jenny och Fredrik (Jonasson) bildar annars duon White Birches som släppte debutalbumet Dark Waters förra året. Här nedan berättar Jenny om nya skivan, om New York och om film. 

Titellåten Comb the Wicked har en väldigt speciell video, hur gick tankarna kring den?
- Comb the Wicked handlar mycket om skuld och skam men också om förändring, om att förändras. Jag har stort, bångstyrigt hår som tovar sig. Jag är också ganska odiplomatisk och bångstyrig som person. Någonstans fick jag idén att bara jag kunde hålla mitt hår i schack kanske jag skulle kunna börja bete mig bättre också? Kanske sitter det onda i håret? Ursprungsidén var egentligen bara att två stränga sköterskor skulle kamma ut mitt hår. I ett försök att göra mig mer lätthanterlig. Men låten är över 6 minuter lång. Och kanske vill jag inte vara lätt att hantera. Vad skulle hända om jag istället påverkade de som försöker göra mig mindre till att själva släppa ut håret?

Hur skulle du beskriva nya skivan som helhet? 
- Avskalad och nästan dogmatisk i sin natur. Sång, piano, orgel, bas och slagverk. Jag försökte hålla den ramen. Skriva låtar som skulle funka även om det bara var sång och ett annat instrument. 

Själv påminns jag lite om filmmusik när jag hör dig, vilken sorts film tror du själv att din musik hade passat i? 
- Jag tänker mycket i bilder när jag komponerar. Ofta handlar det om att ta sig från en plats till en annan. Att börja i en miljö och avsluta någon annanstans. Ljus och mörker. Så kanske ett hjärtslitande drama. Eller en psykologisk thriller. Någon måste dö? Är det inte så?

Du släppte din första soloskiva för 6 år sen, hur ser du på den idag? 
- Black Stars var ett resultat av många års olika musikkonstellationer och skrivande. Jag kände det var dags att göra en ordentlig inspelning och kontaktade producenten Katharina Nuttall. Jag skickade rätt mycket material till henne och hon fick i princip fria händer att välja ut, arrangera och producera. Vissa låtar tycker jag mycket om fortfarande och jag spelar nästan alltid exempelvis Nulle Part på konserter. Men det jag gör nu är väldigt olikt från hur den skivan lät. Tror jag. Då hade jag fortfarande en idé om att bli spelad på P3. Nu är jag för gammal för att bli popstjärna och det känns jätteskönt. Jag kan göra precis vad jag vill med min musik.

Du skrev låtarna till skivan under en månad i New York, hur kom det sig att det blev just New York? 
- Jag har alltid haft en romantisk idé om att göra något kreativt i New York. Varje gång jag varit där upplevde jag en kittlande atmosfär som kändes som gjord för inspiration. Lite som att komma hem. Men samtidigt vara på äventyr. Jag ville testa om det verkligen var så. Och tesen höll. Jag skrev en platta på fyra veckor. Nästan komplett med arr och texter och allt. 

Säg att jag drar till New York i en vecka, vad bör jag inte missa? 
- Missa inte Brooklyn. Missa inte Tooker Alley på Washington Avenue för drinkar. Missa inte Morbid Anatomy Museum för det makabra. Missa inte Prospect Park. Missa inte ostron eller en traditionell grilled cheese på the Bearded Lady. Missa inte att äta NY-pizza. Massor av pizza. Missa inte Coney Island. Gå på Sideshow by the Seaside. Hänger du på Manhattan – missa inte drinkar på Death & co och gå på massor av museum, jazzklubbar mm. Hälsa från mig när du besöker Bethesda i Central Park. 

Tänk att din skiva är en stad, vad är det för slags stad? 
- Det är en gammal industristad vid havet. Där finns luft och rymd och träd men också vackra rostiga skorstenar, kugghjul, stålbalksbroar och luft som är svår att andas när vinden blåser åt fel håll. Det myllrar av liv och människor med olika bakgrund och olika drömmar. Man hör ljudet av fabriker om dagen och syrsor och gospel när mörkret faller. Hela tiden finns där ett elektriskt mmmmm från trassliga elledningar som ligger som spindelnät över hus och vägar.

Vilka känslor präglar den staden? 
- Sorg, skuld, hopp och vansinne.

Du gör det mesta själv, vad är den största utmaningen med det? 
- Att inte bli för endimensionell. Eller att fastna i detaljerna. Och såklart tiden, att göra saker själv tar tid. Att behålla förståndet. 

Vad inspireras du av? 
- Att promenera i industriområden. Att titta på film och tv-serier. Andra konstnärer, samarbeten. Att lyssna på musik. Rytmer. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Jag lyssnar på nästan all typ av musik men just nu, under den här dystopiska hösten, blir det mycket Chelsea Wolfe, Nicole Sabouné, Esben and the Witch, Nick Cave och Siouxsie and the Banshees.

På din andra skiva finns en slags hyllning till Twin Peaks, The Black Lodge. Vad tror du om den kommande säsongen? 
- Jag tror det kommer bli hur bra som helst. Frost är med. Lynch är med. Jag vägrar vara skeptisk just nu. Kanske blir jag besviken men jag ser fram emot detta nästan obeskrivligt mycket. 

När vi ändå är inne på filmer och serier, vilken är din favoritfilm? 
- Beror helt på sinnestillståndet. Mulholland Drive om jag känner mig för klartänkt. Tale of Two Sisters om jag känner mig för trygg. Breakfast at Tiffanys om jag är ledsen. Rocky Horror Picture Show när jobba-äta-sova-livet tar över. Dancer in the Dark eller Wuthering Heights (1939) när livet känns för glättigt. 

Till sist, vad hoppas du kommer hända under 2017?
- Att jag får komma ut och spela mitt nya material. Att jag och Fredrik i vårt projekt White Birches får till den svåra platta nummer två. Att jorden inte går under. 

Lyssna på albumet Comb the Wicked här nedan. 

Helgnöjen i mars


Vårvintern har som vanligt bjudit på skiftande väder, flera soliga dagar med lite värme av solen, andra grå och disiga. Det kommer väl att hålla på någon månad. Nätterna är kalla än så länge, så våren är inte här än, meteorologiskt sett. Isen har tunnats ut lite, verkar det som men den bygger fortfarande på lite nattetid. Isen på Storsjön är just nu 25 cm tjock, sade några sportfiskare, som bestämt hävdade att de inte fiskade för att fånga fisk i egentlig mening, bara för att titta på den, kanske ta en bild och sedan släppa i den igen. Massor av borrade hål i isen förklarade motorsågsljudet klockan halv sex på lördagsmorgonen, vilket alltså kom från en motorisborr. 25 cm is skulle man kunna köra långtradare på men det vore inte mycket mening med att köra långtradare på Storsjön.



Tittade igår kväll på ett par avsnitt av tv-serien House of cards med Robin Wright och Kevin Spacey i huvudrollerna. De är uppe i säsong 4 nu. Första säsongen var bäst. Spacey är en duktig skådis men verkar ha fastnat lite i sin presidentroll. Minns första gången jag lade märke till honom, i en film, en höjdardeckare, som jag nämnt förr och som jag tror hette The usual suspects på amerikanska, där Spacey lurar skjortan av poliskåren med sin historia om fantomen Kaiser Söze. House of cards har nog gjort sitt nu. Den är bitvis rätt bra men kommer aldrig upp i den standard som The west wing hade, där det förekom en intelligentare och kvickare dialog och kanske inte bara mörker bland karaktärerna. I House of cards verkar alla mest vara skitstövlar utom den redan i första säsongen mördade unga kvinnan.

Lilla Kajsa växer och lägger på sig ett kilo i veckan. Pigg, odygdig, tillgiven, ständigt glad och dessutom vacker, kort sagt en härlig liten valp.


Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  
  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmasteroch slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”(Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna”(Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…


Underhållning


Lyssnade just på en tv-konsert med Adele, populärmusikens okrönta drottning nu för tiden. Den gavs häromkvällen men nu för tiden kan man ju välja själv, när man vill se ett program genom att använda SVT play, som det kallas. Adele har en grym röst och är en driven sångerska, som hittat vägen till de stora massornas gillande. Hon slår rekord på rekord, hon kraschar internet, hon översvämmar sociala media, hon säljer mer än alla, hon har t.o.m. fått en Oscar för sin bondlåt Skyfall. Mixen mellan den professionella sångerskan och den otvungna och roliga personen Adele är charmerande.

Igår tittade vi på en tv-film, som handlade om en familj på Hawaii. Nedtonad, inget våld, ett par duktiga skådisar, småkul manus, vackra bilder och, apropå det jag började med, fin musik. Kort sagt, en trevlig stund med en, för all del väldigt amerikansk, och dittills fullständigt okänd film. Minns att hawaiimusik var rätt populärt en tid i min ungdom. Men den ansågs inte riktigt fin, har jag för mig. Men här gav den en stämning och en fin bakgrund till bilderna.

Å andra sidan såg jag för ett par kvällar sedan en norsk actionfilm, om man kan kalla den det, där man ansträngt sig för att proppa in det mesta från den genren. Där fanns allt från sofistikerad brottslighet på fler plan, massor av våld, många mord och jakter med och utan bil till äckliga närbilder på krossade ansikten och på huvudpersonen i en full bajstunna. Kort sagt en stund framför tv:n, som inte var särskilt trevlig och som påminde mig en om en teknik med tv:n, som jag glömmer ibland - användningen av avstängningsknappen.

Ingen tid för rädsla

2012

Det är väl få tillfällen när det blir lika tydligt att tiden går som när det är dags för ett nytt år. Samtidigt blir det naturligtvis lika uppenbart att tiden kommer med nytt (AB SvD GP). ”Kronofobi” är den term man använder för de som lider av alltför överdriven rädsla för just detta, att tiden går. Fobier är inger att skämta om, men visst torde ”kronofobiska personer” utgöra den perfekta personalen, typ: ”Åh nej, är klockan redan halv fem!” Vad tid egentligen är för något är en klurig fråga och frågar man en klurig person som Einstein så var hans svar att: ”Den enda anledningen till att vi har tiden är att inte allt skall inträffa samtidigt” och det hade ju varit oerhört stressigt och inte minst förenat med ett förskräckligt oväsen.

Nostalgikern tycker förmodligen att det är lite sorgligt att 2012 är slut och alla som är mer positivt inställda till framtiden ser fram emot det nya året (DN). Det är alltså, i alla fall delvis, en fråga om inställning hur vi uppfattar årsskiftet. Ett bra tag fick jag fundera på om det fanns någon antonym till ”nostalgiker” innan jag insåg att det inte kan finnas, eftersom ”nostalgi” innebär ”saknad efter det som varit” och det är ju stört omöjligt att sakna det som skall komma. Hursomhelst så är nostalgi, hur mycket undertecknad än ibland lockas ner i dess bekväma tillflyktsort, en bedräglig sinnesstämning. Dels för att den aldrig är med sanningen överensstämmande och inte minst för att den absolut inte leder någon vart

w4gux-20121226055410

Nostalgi är alltid en bedräglig blandning av förvanskade minnen och förvrängda drömmar

Men åter till det nya året. Knappt har vi blivit av med samvetets lätt unkna dunster över att ha köpt mer julklappar, mer julsaker, mer julmat, mer julgodis än vi egentligen hade tänkt och råd med förrän det är dags att ge, eller kanske heter det avge, våra nyårslöften. Sluta röka, börja källsortera, sluta stressa, börja träna, skaffa nytt jobb, inte gnälla på våra barn så ofta, inte gnälla på våra föräldrar eller något annat behjärtansvärt. Själv har jag inte kunnat välja ännu vad det ska bli jag (dessvärre) antagligen kommer att bryta mot under 2013 (SvD). Det är ju förhållandevis lätt att lova sig själv en massa saker och senare skylla på champagnen eller något annat, iallafall i det här fallet, fullständigt oskyldigt.

Jag borde lova att under nästa år och inte bara under nästa år, dra ner på min konsumtion rejält och på alla tänkbara sätt minska min miljöpåverkan, för renare vatten, för renare luft och för en betydligt bättre fördelning av alla våra resurser. Förhoppningsvis tar det emot lite mer att bryta ett sådant nyårslöfte eftersom det inte enbart gäller mig själv. La Rochefoucauld har sagt: ”Vi lovar i förhållande till våra förhoppningar, men levererar i förhållande till våra rädslor” och min, om inte rädsla så i alla fall oro, gäller klimatet, planeten, och dess invånares framtid (SvD). Denna oro grundar sig på vetenskap (SvD DN) och är varken ”undergångs-flum” eller ”konservativ prosofobi”.

allt

Förslag på nyårslöften

Men nej, den korta tid det tog mig att få ovanstående bild på plats var tillräckligt för att jag delvis skulle revidera mitt tidigare resonemang. Det är nog bättre att jag nöjer mig med att avge ett nyårslöfte som gäller mig själv, mer motion, mindre kött, mer tid ute i naturen eller liknande eftersom det, hur positivt det än skulle vara, skulle ge mindre dåligt samvete om jag inte skulle genomföra det fullt ut och ett stukat samvete är varken en bra huvudkudde eller särskilt behagligt att behöva bära runt på hela dagarna. Sedan betyder ju inte ett nyårslöfte nödvändigtvis att man inte bryr sig om allt annat under hela det kommande året.

Det andra skälet till att jag ändrar mig är att det faktiskt inte duger att vara rädd, att oroa sig en sak, men ”rädsla äter själen”, som i titeln till Fassbinders film med samma namn som gjordes för snart 30 år sedan och även om den, för våra digitalpixelanpassade näthinnor, har sina patinerade partier så är den fortfarande en stenhård hästspark i ansiktet på vår intolerans mot allt som är mer annorlunda än kebab-pizza och surdegshotell. Nej det duger inte att vara rädd, rädsla leder bara till att vi, antingen gömmer oss, eller reagerar ogenomtänkt. Istället är det ”dags att samla ljus i mörka hörn” som Stina Berge sjunger i sin låt ”Ja’ har inte tid att vara rädd”:

Det här med att fira nyåret är globalt och multikulturellt, även om vi firar den vid lite olika tider. Perser, kurder, kazacher och uzbeker firar nyår vid vårdagjämningen, cirka 21 mars. I Laos, Burma, Kampuchea och Thailand firar man i mitten av april. Muslimer firar sitt nya år först i början av november nästa år och Navajo-indianerna räknar sitt år från oktober till september. I det antika Aten började det nya året vid den första nymånen efter sommarsolståndet och i det gamla Egypten, tror man, att det nya året räknades från stjärnan Sirius ”Heliakiska uppgång”, alltså när den först blir synlig över horisonten.

Kineser och vietnameser firar nyår vid andra nymånen efter vintersolståndet, alltså någon gång mellan 21 januari och 19 februari. I Kina är 2013 ”Ormens år” och det låter intressant eftersom ormen (enligt den kinesisk astrologi alltså) är intelligent, intuitiv, snabbt bedömer situationer korrekt och är uppmärksam på nya möjligheter. De som föds under ormens år blir smarta, uppmärksamma, mystiska, stolta och har charm, är spännande och har utstrålning. Dom kan vara lite ”mörka” men dom tycker om böcker, konst, kultur och musik. Själv är jag född i ”Trähästens år”. Ja, så är det det bara.

orm

2013, ormens år

Ja ni, mina kära läsare, jag hoppas självklart att 2012 har varit ett bra år för er, men ännu mer att 2013 skall bli det för oss allihop. En sak som redan är bestämd att inträffa nästa år är att hembiträden i Singapore garanteras en ledig dag i veckan (YLE) och det var väl på tiden. Hundratals nya böcker om mat och matlagning kommer ut under 2013 och Bruce Springsteen kommer till Sverige(!?). Filmen ”Motorsågsmassakern” kommer i 3D-version, Klasse Möllberg blir folkpensionär och ”Joey Tempest” fyller 50 och Internationella tapir-dagen infaller som vanligt 27 april. Det blir alltså som det brukar vara mest, ”lite gammalt, lite nytt…” och egentligen inte så värst mycket att varken hoppas på, eller oroa sig för. Möjligen något mer att oroa sig över.

Klimatförändringen fortsätter öka 2013 och arbetslösheten ökar. ”Arbetslinjen” är ett monumentalt fiasko (DN) och allt fler arbetslösa får fortfarande samma låga ersättning som för 11 år sedan. Förhållandet a-kassenivå/antalet arbetslösa är därmed sönderslaget. Nästa år blir kanske det sista året med den här trötta regeringen. Har vi någonsin haft en mer oinspirerad regering i Sverige? Det skulle i så fall vara den senaste socialdemokratiska och möjligen nuvarande s.k. ”skuggregering”. På den fronten ser det alltså inte så ljust ut. Men som Benjamin Franklin sade: ”Any fool can criticize, condemn and complain and most fools do”. Vi får istället göra vad vi kan för att göra 2013 till ett bättre år än det skulle blivit om vi lät bli. Med dom orden drar vi ner rullgardinen för i år och jag ber att få önska alla läsare: Tack för i år och….

xmas-2

😉 OBS! Personerna på bilden har varken med min egen eller någon annan verklighet att göra😉


Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas


Kate Bush

”The Kick Inside”, Kate Bush’s första album från 1978 och Kate Bush 2012.

1978, när Kate Bush inte var mer än 19 år, spelade hon in sitt debutalbum ”The Kick Inside”. Nästa månad fyller hon 54. I låten ”Kite” från det första albumet sjunger hon bland annat: ”I look at eye level, it isn’t good enough” och på senaste albumet ”50 Words For Snow”, 34 år senare, sjunger hon, i låten ”Snowflake”: ”The world is so loud. Keep falling. I’ll find you”. Vackert!

Eftersom jag själv inte fått ur mig några publicerbara rader på över en vecka så använder jag istället utrymmet till att hylla Kate, denna egensinniga musikkonstnär, som troligen inspirerat fler artister än dom själva har en aning om. På senaste albumet finns en sång, ”Among Angels”, till den har den nederländske animatören och filmaren Michael Dudok de Wit gjort en fantastiskt vacker video. Den tycker jag ni läsare skall njuta av, så här är den:


Monopolsituationen bland Stockholms biografer förstärks

Kulturhuset tillkännager i ett pressmeddelande att Klarabiografen, som hittills varit en kommunal biograf, från och med nästa år kommer att övergå i SF Bio. Syftet anges vara att Kulturhuset inte har kompetensen att driva en biograf, och att det öppnar möjligheter till ett större filmutbud i och med övergången.

Jag är inte nöjd med detta. Vi har idag närapå en monopolsituation bland Stockholms biografer, och denna situation förstärks ytterligare i och med att stadens enda kommunala biograf övergår till det stora monopolet SF Bio.

Miljöpartiet har istället gått åt det motsatta hållet. Vi har verkat för att undersöka möjligheten att driva en reguljär kommunal biograf, som i likhet med den kommunala teatern, Stadsteatern, ska ha som syfte att bredda utbudet genom att erbjuda kultur av hög kvalitet till Stockholmarna.

Miljöpartiet har tidigare visat ett stort engagemang i filmfrågan, bland annat genom att säkerställa att den tidigare Kvartersbion vid Hornstull fick fortsätta sin verksamhet genom övergången till Bio Rio i regi av Folkets hus och parker.