"Between performing mini funerals in surreal locations, the girls practice being bad!"

Drew Denny

Jag minns när jag såg Jess + Moss för första gången. Clay Yeters debutfilm var fantastisk. Jag beskrev den som en film präglad av en skönhet som är omöjlig att motstå. I eftertexterna till filmen hörde jag Drew Denny för första gången. Hennes låt "Blah Blah Bye Bye" tryckte sig in i mitt hjärta och jag älskade varje ton av den. Nu är Drew Denny aktuell med sin regidebut, The Most Fun I've Ever Had With My Pants On. Jag fick tag på Drew och frågade om filmen och om hennes pappa. Livet fortsätter alltid på något vis. Intervjun publiceras på originalspråk. 

For those who haven't seen it, what is your film all about?

- The Most Fun I've Ever Had With My Pants On is a road film about two estranged childhood girlfriends, Andy and Liv, who drive from Los Angeles to Austin, Texas. Andy is scattering her father's ashes and Liv is preparing to audition for the role of a vixen spy in a noir film! Between performing mini funerals in surreal Southwestern locations, the girls practice being bad!


Who were your inspirations?


- I wrote the film while caring for my father as he passed away, so his spirit was definitely an inspiration. Remembering his favorite quotes such as "you're only as old as the women you feel" definitely motivated me to laugh through the tears!

 
- Filmmakers I am especially in love with include Věra Chytilová, John Cassavetes, Werner Herzog, Wim Wenders, John Waters, Mae West, and Lucrecia Martel. For this project, I was also inspired by bats, owls, my best friends, all the artists on the soundtrack and the desert. 


What’s it like being a first-time filmmaker?
 
- My favorite part about doing something for the first time is having no idea what I should be afraid of! 


You went to film school?

- I went to film school at USC then worked as a musician for several years before studying philosophy in grad school at Cal Arts where I began creating multi-media performance artwork and interactive installation. 

Tell me a little bit about the style of your filmmaking? 

- I am still figuring out my style but I want it to be an integration of all these processes - I want to tell compelling stories with viscerally pleasurable imagery, thoughtful sound design, humor, heart, and a critical but fun-loving self-reflexivity. 

Your father is one of the biggest characters of the film. What was he like when he was alive?

 
- Like most dads, he was the best and the worst. He was a big guy with a big personality. He could charm the pants off anyone - no matter how much trouble he got in, he always tried to make sure everyone was having a good time. He left when I was a kid so I only saw him a few times a year for most of my life. 


I heard the title of the movie is from him?
 
- Yup. The title actually comes from his favorite thing to say: "Killing someone is the most fun I've ever had with my pants on." 


What was your relationship with him like growing up?

 
- When I was very young, we were close. He watched me ride horses, and I watched him smoke cigars. He moved out when I was eight and left the country for good when I was ten. We developed a very strange but loving friendship after I'd grown old enough to sympathize with him. I visited him often in Colombia where we talked about women and swam in the sea.


When did you realize you wanted to make a film about all this?
 

- I created a performance for a gallery in Los Angeles on Father's Day a few months after my dad passed away. The piece combined video projection, live performed music, pre-recorded score, narrative and audience participation. I realized the feeling could be better investigated through filmmaking so I adapted the performance to a script and set out with my friends a month later to shoot the film.

The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

Can you tell me a little about the main characters? I heard Andy is half-based on your life?
 
- Andy is another daughter my father could have had. She's the little badass inside of you that you rely on when grieving to help you remember what's beautiful and exciting about chaos! My friend Dan, who writes for LA Record, called her my roaring id! He's probably right. I am much quieter than her but am proud to have that spirit in me - the bad girl who isn't mean.


Sarah Hagan's character, Liv, is a bit based on Sarah as well. Liv is an actress struggling to shake a "good girl" image, which Sarah has dealt with after becoming so well-known for her character Millie on Freaks and Geeks. Though adorable and in many ways a kid at heart, Liv (like Sarah) is a complicated woman who wants to express all aspects of her personality.

How did you find the balance between the comedy and tragedy of your story? Wasn't it difficult?

- Humor is a brush and art is the frame. A mode of manifesting meaning and its context, regardless of medium. In EMT school I learned that cardiac tissue cut from two different hearts will start beating on the same rhythm if placed near one another. That’s how I think of humor and tragedy - composed of the same substance, pulsing with the same life but representing different destinies.

What’s the funniest part of making your own movie?

 
- Working for days with no sleep and no food puts you in a funny mood, and the hilarity reached great heights when one of our crew members had to wrangle a lost donkey and once the car broke down in shot!

- The best part was noticing every now and then how well we were working together in such extreme circumstances - out in the middle of the desert, on top of a cliff in a monsoon! Performing and shooting and lighting, recording sound and watching out for each other... I am so lucky to have such kind-hearted and wildly talented friends!


The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

And the worst?
 
- The worst part is that it's over! I mean, I love sharing the film with audiences! I have learned so much and met so many wonderful folks, but I just want to go back out there and do it again.



The Most Fun I've Ever Had With My Pants On

What kind of movies do you enjoy yourself?
 
- So many kinds! Those made by the people I mentioned earlier but, perhaps more interesting for your readers - many films made by friends of mine! It Felt Like Love is on the festival circuit now, and it is stunning. After Tiller is a phenomenally important documentary that everyone should watch. Jess + Moss is the film that motivated me to reach out to my friends to work together - it's a gorgeous piece by many of the same folks who worked on Fun Pants.


How much you were involved in Jess + Moss?
 
- Jess + Moss was made by very dear friends of mine but I wasn't involved in the production of that film. At that time, I was working abroad participating in performance art festivals and playing music. I saw the film at Sundance where I was exhibiting some photographs from a project of mine in Bolivia. I was so moved by the film and wildly impressed by my buddies Clay Jeter, Will Basanta, Isaac Hagy, and Sarah Hagan. Later on, Clay asked me to donate a song for the end credits so now if you watch the film you'll hear my song "Blah Blah Bye Bye" at the end. I'm glad I could contribute something to that work which absolutely changed my life. Clay, Will, Isaac, Sarah and many others from the Jess + Moss family created Fun Pants!


Do you like any Swedish movies? Seen any good? 

- Well, of course I know Bergman! Actually, Persona was an influence for Fun Pants! (not that you can really tell) I named Sarah Hagan's character Liv after Liv Ullmann. I love her, and I love Persona. In fact - we quoted a shot from Persona! In the scene when we're laying in the tent!

What else is next? Planning to make another film?
 
- Yes! I'm writing two feature scripts right now and producing a documentary.


Ni kan följa Drew Denny och hennes film på Facebook här. Filmens hemsida hittar ni här, där kan ni även se filmens trailer.  

9 – ett underbart steampunk-äventyr

Idag har jag bland annat sett 9, som är ett animerat steampunk äventyr i ett apokalyptiskt samhälle där maskiner har tagit över. Trasdockor kämpar mot en övermäktig maskin. Det är sjukt bra animerat och har även en mörk skön ton som gör äventyret grafiskt snyggt.

Här blandar man friskt med vyer från andra och första världskriget men det är helt oviktigt eftersom historien är helt fiktiv och du får ett helt nytt universum och kliva in i. Jag tycker om animationen och själva historien även om det handlar om det klichéartade goda mot det onda.

Söndagsnöjen

Vi var på söndagsbio igår, i Nyköping, frun, sonen och jag. Det verkar som biogåendet i Nyköping fått ett uppsving. Kul, för bio är ett trevligt nöje. Varför den enda biografen måste ligga utanför centrum, förstår jag inte riktigt. Men för många är det för all del gångavstånd ändå. Sta'n är inte så stor. Söndagsnöjet kompletterades först med skräpmat till middag, fast ganska god skräpmat tyckte vi alla tre. Hamburgare från Max som vi gillar bättre än den stora kedjan. Snart kommer ytterligare en hamburgerrestaurant till vår lilla stad, Burger King, även den med bättre varor än den stora kedjan. Då blir antalet fem. Pizzeriorna får passa sig. Folks hamburgeraptit tycks omättlig. Sedan blev det popcorn och snask till filmen. Mycket onyttigt på en gång men rätt mysigt. Själva filmen var OK med en skickligt skådespelande Denzel Washington i huvudrollen i en sorglig historia om missbruk av olika slag.

En ruskig historia

Här hade jag en bild förut av en affisch men upphovsrättsnoja fick mig att ta bort den. Visserligen gjordes den för mycket länge sedan men man vet ju aldrig.

Filmer om vampyrer, varulvar och zombies har under en längre tid varit osannolikt populära. Man kan undra, vad det stora intresset för underhållningsskräck står för. Kanske har det att göra med en tilltagande oro för krig, svält, överbefolkning, miljöförstöring och annat elände i världen. Kanske är det bara en kortsiktig trend. I många av de här filmerna (alla?) finns också sexuella undertoner, ofta maskerade med större eller mindre framgång. Nyligen nominerades den sista Twilight-filmen till priset för förra årets sämsta film, antagligen en välförtjänt nominering, även om den upprörde vampyrfans. Själv har jag inget intresse för den här typen av filmer.

Ingen tid för rädsla

2012

Det är väl få tillfällen när det blir lika tydligt att tiden går som när det är dags för ett nytt år. Samtidigt blir det naturligtvis lika uppenbart att tiden kommer med nytt (AB SvD GP). ”Kronofobi” är den term man använder för de som lider av alltför överdriven rädsla för just detta, att tiden går. Fobier är inger att skämta om, men visst torde ”kronofobiska personer” utgöra den perfekta personalen, typ: ”Åh nej, är klockan redan halv fem!” Vad tid egentligen är för något är en klurig fråga och frågar man en klurig person som Einstein så var hans svar att: ”Den enda anledningen till att vi har tiden är att inte allt skall inträffa samtidigt” och det hade ju varit oerhört stressigt och inte minst förenat med ett förskräckligt oväsen.

Nostalgikern tycker förmodligen att det är lite sorgligt att 2012 är slut och alla som är mer positivt inställda till framtiden ser fram emot det nya året (DN). Det är alltså, i alla fall delvis, en fråga om inställning hur vi uppfattar årsskiftet. Ett bra tag fick jag fundera på om det fanns någon antonym till ”nostalgiker” innan jag insåg att det inte kan finnas, eftersom ”nostalgi” innebär ”saknad efter det som varit” och det är ju stört omöjligt att sakna det som skall komma. Hursomhelst så är nostalgi, hur mycket undertecknad än ibland lockas ner i dess bekväma tillflyktsort, en bedräglig sinnesstämning. Dels för att den aldrig är med sanningen överensstämmande och inte minst för att den absolut inte leder någon vart

w4gux-20121226055410

Nostalgi är alltid en bedräglig blandning av förvanskade minnen och förvrängda drömmar

Men åter till det nya året. Knappt har vi blivit av med samvetets lätt unkna dunster över att ha köpt mer julklappar, mer julsaker, mer julmat, mer julgodis än vi egentligen hade tänkt och råd med förrän det är dags att ge, eller kanske heter det avge, våra nyårslöften. Sluta röka, börja källsortera, sluta stressa, börja träna, skaffa nytt jobb, inte gnälla på våra barn så ofta, inte gnälla på våra föräldrar eller något annat behjärtansvärt. Själv har jag inte kunnat välja ännu vad det ska bli jag (dessvärre) antagligen kommer att bryta mot under 2013 (SvD). Det är ju förhållandevis lätt att lova sig själv en massa saker och senare skylla på champagnen eller något annat, iallafall i det här fallet, fullständigt oskyldigt.

Jag borde lova att under nästa år och inte bara under nästa år, dra ner på min konsumtion rejält och på alla tänkbara sätt minska min miljöpåverkan, för renare vatten, för renare luft och för en betydligt bättre fördelning av alla våra resurser. Förhoppningsvis tar det emot lite mer att bryta ett sådant nyårslöfte eftersom det inte enbart gäller mig själv. La Rochefoucauld har sagt: ”Vi lovar i förhållande till våra förhoppningar, men levererar i förhållande till våra rädslor” och min, om inte rädsla så i alla fall oro, gäller klimatet, planeten, och dess invånares framtid (SvD). Denna oro grundar sig på vetenskap (SvD DN) och är varken ”undergångs-flum” eller ”konservativ prosofobi”.

allt

Förslag på nyårslöften

Men nej, den korta tid det tog mig att få ovanstående bild på plats var tillräckligt för att jag delvis skulle revidera mitt tidigare resonemang. Det är nog bättre att jag nöjer mig med att avge ett nyårslöfte som gäller mig själv, mer motion, mindre kött, mer tid ute i naturen eller liknande eftersom det, hur positivt det än skulle vara, skulle ge mindre dåligt samvete om jag inte skulle genomföra det fullt ut och ett stukat samvete är varken en bra huvudkudde eller särskilt behagligt att behöva bära runt på hela dagarna. Sedan betyder ju inte ett nyårslöfte nödvändigtvis att man inte bryr sig om allt annat under hela det kommande året.

Det andra skälet till att jag ändrar mig är att det faktiskt inte duger att vara rädd, att oroa sig en sak, men ”rädsla äter själen”, som i titeln till Fassbinders film med samma namn som gjordes för snart 30 år sedan och även om den, för våra digitalpixelanpassade näthinnor, har sina patinerade partier så är den fortfarande en stenhård hästspark i ansiktet på vår intolerans mot allt som är mer annorlunda än kebab-pizza och surdegshotell. Nej det duger inte att vara rädd, rädsla leder bara till att vi, antingen gömmer oss, eller reagerar ogenomtänkt. Istället är det ”dags att samla ljus i mörka hörn” som Stina Berge sjunger i sin låt ”Ja’ har inte tid att vara rädd”:

Det här med att fira nyåret är globalt och multikulturellt, även om vi firar den vid lite olika tider. Perser, kurder, kazacher och uzbeker firar nyår vid vårdagjämningen, cirka 21 mars. I Laos, Burma, Kampuchea och Thailand firar man i mitten av april. Muslimer firar sitt nya år först i början av november nästa år och Navajo-indianerna räknar sitt år från oktober till september. I det antika Aten började det nya året vid den första nymånen efter sommarsolståndet och i det gamla Egypten, tror man, att det nya året räknades från stjärnan Sirius ”Heliakiska uppgång”, alltså när den först blir synlig över horisonten.

Kineser och vietnameser firar nyår vid andra nymånen efter vintersolståndet, alltså någon gång mellan 21 januari och 19 februari. I Kina är 2013 ”Ormens år” och det låter intressant eftersom ormen (enligt den kinesisk astrologi alltså) är intelligent, intuitiv, snabbt bedömer situationer korrekt och är uppmärksam på nya möjligheter. De som föds under ormens år blir smarta, uppmärksamma, mystiska, stolta och har charm, är spännande och har utstrålning. Dom kan vara lite ”mörka” men dom tycker om böcker, konst, kultur och musik. Själv är jag född i ”Trähästens år”. Ja, så är det det bara.

orm

2013, ormens år

Ja ni, mina kära läsare, jag hoppas självklart att 2012 har varit ett bra år för er, men ännu mer att 2013 skall bli det för oss allihop. En sak som redan är bestämd att inträffa nästa år är att hembiträden i Singapore garanteras en ledig dag i veckan (YLE) och det var väl på tiden. Hundratals nya böcker om mat och matlagning kommer ut under 2013 och Bruce Springsteen kommer till Sverige(!?). Filmen ”Motorsågsmassakern” kommer i 3D-version, Klasse Möllberg blir folkpensionär och ”Joey Tempest” fyller 50 och Internationella tapir-dagen infaller som vanligt 27 april. Det blir alltså som det brukar vara mest, ”lite gammalt, lite nytt…” och egentligen inte så värst mycket att varken hoppas på, eller oroa sig för. Möjligen något mer att oroa sig över.

Klimatförändringen fortsätter öka 2013 och arbetslösheten ökar. ”Arbetslinjen” är ett monumentalt fiasko (DN) och allt fler arbetslösa får fortfarande samma låga ersättning som för 11 år sedan. Förhållandet a-kassenivå/antalet arbetslösa är därmed sönderslaget. Nästa år blir kanske det sista året med den här trötta regeringen. Har vi någonsin haft en mer oinspirerad regering i Sverige? Det skulle i så fall vara den senaste socialdemokratiska och möjligen nuvarande s.k. ”skuggregering”. På den fronten ser det alltså inte så ljust ut. Men som Benjamin Franklin sade: ”Any fool can criticize, condemn and complain and most fools do”. Vi får istället göra vad vi kan för att göra 2013 till ett bättre år än det skulle blivit om vi lät bli. Med dom orden drar vi ner rullgardinen för i år och jag ber att få önska alla läsare: Tack för i år och….

xmas-2

;-) OBS! Personerna på bilden har varken med min egen eller någon annan verklighet att göra ;-)


Kvarleva från kalla krigets dagar

James Bond är en framgångssaga på film, som pågått i 50 år med en ny film vartannat år. Filmerna går, som vi alla vet, ut på att i hög fart förstöra så många kapitalvaror som möjligt, oftast för skurken med stort S. Den näst viktigaste ingrediensen är själva hjälten, som har rätt att döda andra människor och behandla kvinnor, som machomän gjorde, när Ian Fleming skapade förebilderna. Filmerna går bättre än någonsin. Den senaste har på kort tid dragit en över 3 miljarder kr. En storindustri, som bygger på någon sorts franchisekoncept, säkerligen med datorprogram som skapar nya intriger och detaljer. Det personliga intresset av Bondfilmer är ljummet men jag ser dem ibland och jag tycker att den senaste Bondskådespelaren är den bästa.

Be with you


Kärleken porträtteras ofta orealistisk och sliskig på film. Det är tråkigt när man själv söker det fina i vardagen och tänker att det är någonstans där den fina delen av kärleken finns. De där kramarna mitt i natten, den där extra långa gemensamma sömnen varje ledig helg, varje helg mitt i veckan, varje ögonblick av värme en kylig vinterdag. Be with you skildrar kärleken som vi alla vet den, de små detaljerna som fyller hjärtat. Men här finns också en sorg. Vad varar väl för alltid?

Mio dör vid 28 års ålder och lämnar sin man Takumi och son Yuji ensamma kvar. Innan sin död ger Mio sin son en bilderbok som skildrar historien om en mamma som efter sin död återvänder till sin familj under regnsäsongen. När regnsäsongen börjar möter Takumi och Yuji en kvinna i skogen. Kvinnan förefaller sig vara Mio men hon minns ingenting själv av varken maken eller sonen. Hon ber Takumi berätta hur de träffades, hur de blev kära. Hon vill veta hur det kändes då när hon blev förälskad och få känna samma sak en gång till. Hans version följer och deras liv förändras i takt med det han berättar, men hur länge varar deras liv tillsammans den här gången? 



Filmen präglas av tillbakablickar över ett vackert bildspråk. Musiken är stillsam men hoppfull och den både smeker hjärtat och sliter det itu. Be with you skildrar kärleken men minst lika mycket sorgen som kommer ur den. Både Takumi och Yuji känner skuldkänslor över Mios död. Livet har gått vidare, men det går inte lika rakt längre. När Mio återvänder reser sig livet allt stadigare, men är det bara något tillfälligt som håller det uppe? 


Filmen är ett vackert porträtt av sorg men också ett sökande efter förlåtelse och förståelse. Att försonas i en kärlek som sträcker sig ända till döden. Ett barn som tror på sagor och magi. Två vuxna som vet hur grym verkligheten kan vara. De två världarna möts. Kärleken känns äkta i scener där två frusna händer delar samma ficka eller när de två kära möts på ett fält med tusentals solrosor. Alla gör väldigt bra ifrån sig i sina roller och det bidrar till att allting känns så nära, att det fantasifulla blir trovärdigt. Lyckan har ett slut, men i ögonblick är den oändlig.

Babycall


Anna (Noomi Rapace) och hennes åttaårige son Anders (Vetle Qvenild Werring) flyttar in i en grådaskig lägenhet i Oslo. Anna är sluten, har inga vänner och tycks vara en aning överbeskyddande. Hon har ett våldsamt förhållande bakom sig och har svårt att släppa oron att det ska hända igen. Socialtjänsten har ett öga på henne och vid minsta misstag så riskerar hon att förlora vårdnaden om sitt barn. Det enda skyddet blir att stänga inne världen så mycket som det går, hon drar för gardinerna och vill inte att sonen ska gå till skolan eller ens lämna lägenheten. För att skydda sonen köper hon sig en babymonitor så att hon kan höra honom andas när de inte befinner sig i samma rum. En natt hör hon plötsligt otäcka skrik ur monitorn, trots att sonen sover. Helge (Kristoffer Joner), expediten som sålde apparaten, förklarar att den har lång räckvidd och att det måste vara grannarna som Anna hört. Men är det så och var kommer skriken ifrån? Är det hjärnan eller öronen som hör?



Anna blir vän med Helge och vågar öppna upp sig för honom. Han är harmlös men snäll och plågas själv av den sjuka mamman. Samtidigt får Anna höra att ”en sån som du kan inte ha vänner”. Mycket i filmen bygger på just ensamhet, som understryks av den tråkiga miljön, den gråa skolan, de höga husen i miljonprogrammet. Vad gör ensamheten med en? Får hjärnan aldrig något att ta in så börjar den hitta på för att ha något att arbeta med. Får man aldrig något nytt att se så börjar hjärnan sköta synen och får en att se saker som inte är där. Anna är skör och behöver någon att luta sin rädsla emot, lutar man den mot sig själv dränks man i den. Alla föräldrar känner så klart en oro över att det ska hända deras barn något, samtidigt ska så klart inte oron välta hela världen.

Babycall är en film som innehåller fler dimensioner och vinklar än vad man först kan tro. Regissören Pål Sletaune skildrar här, precis som han gjorde i Naboer, hur en människa påverkas av att leva isolerad, hur rädslan aldrig hittar några öppningar att försvinna ur, bara nya vägar att ta sig in. Noomi Rapace är väldigt övertygande i rollen som den livrädda Anna, hon är möjligtvis ganska ensidig i många av sina roller, men på ett bra sätt. Även Kristoffer Joner är bra i sin lågmälda roll. 

Filmen är inte utan problem, slutet är till exempel inte helt självklart, men lär i alla fall öppna upp för en hel del diskussioner. Här märks också en del influenser från David Lynch och M. Night Shyamalan, men istället för att bli en blek kopia, så görs det något bra av influenserna. Överlag är det en spännande skildring av en mamma som verkar kämpa för sitt barn men som kanske för den allra största kampen mot sig själv.

Polyper och annat som gör det svårare att andas

1940 kom Chaplins fantastiska film ”Diktatorn”, en parodi på makt och ledare som, precis som i filmklippet ovan, leker med planeten tills den går sönder. Nidbilden av den som tyska folket ville ha som ledare under denna tid är underbart, grovkornigt komisk och farsartad men Chaplin själv har sagt att om han varit medveten om hur fruktansvärd Nazismen var hade han inte skämtat om den som i filmen. Diktatorn i filmen heter ”Adenoid Hynkel”. ”Hynkel” är bara ett fantasinamn som börjar på samma bokstav som den då tyske rikskanslern men förnamnet, ”Adenoid” är synonymt med den körtel bakom näsan som kallas polyper och som, om den blivit för stor, gör det lättare för oss att andas om den avlägsnas. Genial allegori.

Den där körteln kallas alltså ibland för polyper, men där råder det visst en viss begreppsförvirring som, om ni är kunskapstörstande kan Googla på eller fråga någon med avsevärt bättre kunskaper i medicin än undertecknad. Polyper i havet känner jag däremot till bättre än näs-polyper, nåja, jag har iallafall sett fler av den sorten under de mer än 15 år jag höll på med dykning på heltid. Koraller och havsanemoner består av stora kolonier av polyper. Även ”Blåsmaneten” eller som den mer korrekt bör heta ”Portugisisk örlogsman” (Physalia physalis), som alltså inte alls är en manet utan en koloni av fyra olika samarbetande organismer, varav en är just polyper. För att förvirra det hela ytterligare så är ordet ”polyp” samma som i franskans poulpe, bläckfisk.

Exempel på polypkolonier. Korall, havsanemon och ”Portugisisk örlogsman”

Ordet polyper kommer ursprungligen av grekiskans ”πολύς” (polís) som betyder ”många” och prefixet ”poly” återkommer ju i en massa olika sammanhang som t.ex: polyfoni, polyester, polyglott, polykrom, Polynesien och ”polyamori”, som bl.a. (DN) skriver om i veckan. Polyamörösa lever i flera kärleksrelationer samtidigt (DN) och vad jag kan begripa är den grundläggande skillnaden mellan otrohet och polyamori att i den senare är alla inblandade medvetna om och accepterar ”arrangemanget”. Själv är jag, enligt artikeln (och mig själv) nog väldigt ”mono-amörös” och kan bara hantera en erotisk kärleksrelation åt gången och knappt det. Att ha väldigt starka kärleksband till flera närstående är däremot inga som helst problem. Men det är ju en annan sorts kärlek.

Författaren C.S Lewis (just det, han med Narnia) tar i boken ”The Four Loves” från 1960 upp olika former av kärlek med utgångspunkt från grekiskans philia (värme, tillgivenhet, vänskap), eros (passionerad kärlek), storge (kärlek till familjemedlemmar) och agape (osjälvisk kärlek d.v.s kärlek till någon/något utan kräva något tillbaka). Undertecknad kan mycket väl tänka sig att man kan dela upp dessa fyra olika former av kärlek i ytterligare, mindre beståndsdelar eftersom det ju trots allt är en viss skillnad på kärleken man åsyftar när man säger saker som ”Jag älskar havet”, ”Jag älskar bekväma skor”, ”Jag älskar rotmos med fläsklägg”, ”Jag älskar ljudet när det regnar på taket” och ”Jag älskar mitt jobb”.

Kärleken till mycket

Men sedan hör man då om föräldrar som utsätter sina egna barn för regelrätt tortyr och även om just det här exemplet  förhoppningsvis är ytterligheter så är det ett faktum att våld, psykiskt förtryck, tvång, bestraffningar och annat fruktansvärt från vuxna mot barn är vanligare än man kan föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Vad är det för kärlek? Och när en kvinna hugger ihjäl sin partner för att han vill skiljas (AB) eller, oerhört mycket vanligare, att män dödar sina nuvarande eller f.d. kvinnor (enligt AB handlar det om över 200 fall under 2000-talet), vad är det för slags kärlek (AB). Vad är det som gör att vi människor, som är det mest utvecklade djuret av alla, dödar, skadar, förtrycker och förminskar våra egna avkomlingar när avsevärt mindre utvecklade arter som Lemuren tar hand om ungar som inte är deras egna och andra djur går i döden för att försvara sina?

Hur kan vi gå emot genetiskt nedärvd känsla för och omsorg om våra egna avkomlingar och hellre döda en annan människa än att låta den leva sitt eget liv? Är vi felaktigt ihopsatta? Har vi skadats i grunden av det samhälle vi skapat eller är vi kort och gott en art som lättvindigt sätter vår egen makt över allt annat och hellre dödar, förtrycker, misshandlar, förnedrar och plågar andra än gör ett avkall på vår makt, stolthet, heder eller vad det nu är? I så fall ser framtiden inget vidare ljus ut för vår arts utveckling till det bättre. Uppskattningsvis 2.500.000 människor, 85% kvinnor, hälften under 18 år, säljs som sex- eller andra slavar årligen. Alla som utnyttjar människor för egen vinning och njutning och alla som tittar bort när sker, vad är det för människor? Se gärna och tipsa andra om filmen ”Not My Life” av Robert Bilheimer som premiärvisades i veckan.

I den här texten har jag på flera ställen refererat till Grekland, den grekiska mytologin och det grekiska språket och det är naturligt att vi hamnar där i moraliska frågor, vår egen kultur bygger ju på mycket som var aktuella diskussionsämnen redan i det antika Grekland. Det tragiska är att så lite av de kloka konstateranden som gjordes för tusentals år sedan har slagit rot i våra medvetanden. Hur lång tid skall det behöva ta? Har moral och etik någon chans alls mot snabba klipp och maktbegär? Är vi människor kapabla att ändra oss själva tillräckligt för att vända utvecklingen från dagens incitament: självexponering, vinst, tillväxt, personlig framgång, utseendefixering och annat och till solidaritet, gemenskap, tolerans, omsorg, förståelse och kärlek? Eller är det inte tillräckligt ”coolt”? Med intresse ser jag fram emot att läsa Nina Björks nya bok om ämnet” Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde(DN)

Undertecknad tvivlar ofta, men har inte gett upp hoppet, trots snart 60 år på den här tiltade planeten där besvikelserna hela tiden blåst från såväl höger, vänster, mitten, himmelriket och helvetet. Jag har självklart också vänt bort blicken ibland och kommer att säkerligen göra det igen, på samma sätt som du som läser detta har gjort och kommer att göra igen. Det är inte helt omänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är att inte vända tillbaka blicken igen, från det som är bekvämt – mot det som är viktigt, från det som ger störst ekonomisk vinst – mot det som känns etiskt och moraliskt och från hat och förakt – mot någon av kärlekens alla varianter. Orkar eller vill vi inte detta är vi inget annat än polyper i mänsklighetens inflammerade näsa och bör helst avlägsnas så det blir lättare att andas. Man måste ju kunna andas:

Alla måste få andas


"Jag känner ingen skyldighet att vara en förebild"



Olivia Alexander, 24, sitter aldrig still. Hon har varit med i tv-reklam, haft en egen tv-show (Love Scouts) och varit med i So You Think You Can Dance? Dessutom är hon modell, skådespelerska och musiker. Just nu är hon aktuell i komedin Attack of the 50ft Cheerleader där hon spelar mot bland annat Jena Sims, Sean Young (Blade Runner) och Treat Williams (Hair). Regissören och skådespelaren John Landis (Snuten i Hollywood III) har även en liten roll i filmen som hade premiär nu i Augusti. I filmen spelar Olivia Brittany Andrews, som får en väldigt lång konkurrent i cheerleaderlaget...

Berätta lite om filmen! 

- Attack of the 50ft Cheerleader är producerad av Roger Corman och tv-kanalen EPIX. Filmen är en nyinspelning av 50-talsklassikern Attack of the 50ft Woman. Filmen handlar om ”den fula ankungen” Cassie Stratford (Jena Sims) som injicerar ett serum för att bli vacker! Serumet fungerar, men har en del stora biverkningar! 

Vad var det som lockade dig med filmen? 

 - Ett av de största skälen var möjligheten att få jobba med Roger Corman. Roger har gjort så mycket för independentfilmen och att få jobba med han som skapade b-filmsgenren var en stor upplevelse för mig! Jag visste att det skulle förändra mitt liv så jag ville inte låta tillfället rinna ur händerna på mig! 

Hur var det att filma i 3D? 

- Det var en riktig utmaning! Dock är det väldigt tidskrävande att filma i 3D, som om det inte var nog med att jag kände lite press över att spela in så kände jag mig även lite orolig över kameran, som dels är väldigt stor och dels kan bli överhettad. Men det var roligt att EPIX vågade göra en tv-film i 3D. Det är faktiskt Rogers första film i 3D, vilket gjorde det än mer speciellt. 

Vem är Brittany Andrews? 

 - Brittany är en riktig ”bitch”! Hon är kapten för skolans cheerleaderlag, hon bryr sig inte om någon annan än sig själv och är den som alltid vill bestämma. Brittany kompenserar att hon är liten på jorden med att vara stor i orden. Hon är kort sagt den där elaka ”bitchen” som du älskar att hata! 

Hur kände du inför nakenscenerna? 

- 

Jag tänkte inte så mycket på det. Min familj brukar skämta om att jag behöver ta på mig mer kläder! Jag är rebellisk av mig och tycker om att bryta mot regler för hur man förväntas vara. Jag har aldrig förstått mig på den amerikanska synen på nakenhet. Jag tränar väldigt hårt för att hålla mig i form och har inga problem med att visa min kropp. Jag vet att en hel del människor blir upprörda av att jag säger så, men det är så jag känner. Det varken definierar eller ändrar vem jag är som person. Att spela in en komedi handlar mycket om att gå över gränsen och det är vad den här filmen handlar om. Roger Corman är en Hollywoodrebell! 

- Så mycket naket är det inte heller. Det är en filminspelning och allt är väldigt proffsigt gjort. Jag kände mig väldigt exalterad över att få spela Brittany och gjorde det som rollen krävde helt enkelt. Många människor njuter verkligen av att vara elaka, men jag känner ingen skyldighet att vara en förebild. 


Hur var det att jobba med Sean Young och Treat Williams? 

- Jag spenderade ganska mycket tid med båda två mellan tagningarna. Det kändes väldigt surrealistiskt! Samtidigt försökte jag verkligen hålla öronen öppna och ta in alla deras råd. Sean gav mig mycket tips om hur jag ska lyckas i Hollywood, om att göra rätt val och samtidigt vara en stark och självständig kvinna. 

- Jag och Treat fann verkligen varandra och pratade mycket om kärleken till vårt jobb. Han har verkligen gjort allting och älskar fortfarande sitt yrke. Det var verkligen en ära att få spela mot Treat. Han är verkligen hysterisk i filmen, haha! 

John Landis har en liten roll i filmen, träffade du honom något under inspelningen? 
 

- Nej, tyvärr! Jag känner mig fortfarande besviken över att jag inte fick träffa honom! Han var bara på inspelningen en dag och då var jag inte där. Senare fick jag höra från regissören Kevin O’Neill att John gillade min roll, det gjorde verkligen min dag! 
 

Vet du om filmen kommer släppas på DVD? 

- Jag vet faktiskt inte om eller när den kommer släppas på DVD, men den är fortfarande tillgänglig via EPIX! 

Förutom att skådespela så jobbar du även som musiker. När började du sjunga? 

- Jag har sjungit i mitt hela liv. När jag flyttade till Los Angeles så var mitt stora mål att lyckas med musiken. Ju äldre jag har blivit, desto mer känner jag hur mycket jag älskar både skådespelandet och musiken. I filmerna spelar jag någon annan medan musiken är mer personlig för mig. Jag tror att all konst styrs av mänskliga känslor och erfarenhet, det är därför jag älskar det så mycket! 

Har du något särskilt mål med din musik idag? 
 

- Jag jobbar på mitt första album just nu och Joey Sykes ska producera skivan. Mitt långsiktiga mål är att få turnera. Jag var åtta år när jag stod på en scen för första gången. Min mamma jobbade som danslärare och man kan väl säga att det var hon som fick upp mig där på scenen. Jag ser på min karriär som en resa tillbaka till scenen. Det finns inget bättre än att uppträda för en stor publik live, att få dela min musik och min energi med människor på det sättet. Det är det jag allra helst vill uppleva som artist. 

Vad kan du berätta om föreställningen du vill sätta upp i Las Vegas? 
 

- Just för tillfället kan jag inte säga så mycket om det, då vi fortfarande försöker reda ut de sista detaljerna. Jag sjösatte projektet för ganska länge sen och det är tänkt att det ska vara en blandning av komedi och musikal! Tanken är att förställningen ska ge utlopp för alla mina talanger och passioner! Det är en väldigt stor utmaning att producera själv, men det är något jag verkligen bestämt mig för att göra! Jag var 22 år när jag sålde pilotavsnittet till Love Scouts. Jag har blivit lite inspirerad av Sandra Bullock som själv producerar många av de filmer hon är med i. Jag jobbar med ganska många manus just nu och jag hoppas att det leder någonstans. 

Vad händer härnäst för dig? 

- Just nu har jag en annan film på gång. Jag kan inte säga så mycket om den, men den är tänkt som en parodi och kommer regisseras av Craig Moss som tidigare gjort Breaking Wind och Bad Ass. Det är min mest krävande roll hittills då jag kommer parodiera Rooney Mara från The Girl With The Dragon Tattoo! Det känns som att jag tog det hela lite för seriöst, men när jag växte upp var Anna Faris en stor förebild för mig. Hon började sin karriär i parodier och sen ville jag verkligen göra Rooney Mara rättvisa. Jag hade i alla fall en fantastisk tid under inspelningarna och jag hoppas att jag snart kan berätta mer via min hemsida eller min twitter. 

Du kan följa Olivia via hennes Youtubekanal, på hennes hemsida och på hennes Twitter. Du kan också ladda ner Olivias singel It's on via Itunes. 

Tarkovskijs offer

Jag minns att filmen Solaris skakade om mig ordentligt den gången jag såg den på bio i Stockholm i början av 70-talet. Det var samma aha-upplevelse som när jag läste Ray Bradbury första gången. Till det yttre science fiction. Men samtidigt sagor om vår egen samtid, våra drömmar. Innan Andrej Tarkovskij filmade polacken Lems berättelse om rymdstationen, hade han redan två starkt personliga filmer bakom sig på 60-talet: Ivans barndom om det fasansfulla kriget, och Den yttersta domen om ikonmålaren Rubljev, båda visade på SvT. Spegeln om Tarkovskijs barndomsminnen, och den clairvoyanta Stalkr på bröderna Strugatskijs manus bar samma mästarstämpel. Den senare filmad utanför Tallinn. Hans två 80-talsfilmer Nostalghia och Offret gjordes utomlands före perestrojkan, och gjorde i förstone inte samma djupa intryck. Offret som spelades in vid Närsholmen på sydöstra Gotland, köpte jag senare på DVD för att se om. Jag har nu läst boken om Offret som kom ut 2010. Där kan man läsa om hela processen från första synopsis fram till produktion, och dessutom de minnesbilder som elva av medarbetarna har tecknat från inspelningsarbetet. Arbetsnamnet var från början "Häxan". Den kunde ha spelats in i Uppland, men det blev efter mycket letande Gotland. Huvudrollerna gick till Erland Josephson och brittiska Susan Fleetwood, men Oleg Jankovsky och Meryl Streep var påtänkta från början, och Helen Mirren hade tackat ja, då Tarkovskij backade och tyckte hon var för kort. Som hushållerskan Julia ville han ha Pernilla August, men fick istället ta fransyskan Mairesse. Läkaren Victor görs av Sven Wollter, då Stellan Skarsgård inte kunde. Man kan i efterhand fantisera om hur resultatet hade tett sig med dessa andra. Offret blev ingen publikrusare, men är Tarkovskijs fullödiga testamente till sin son och till filmpubliken. Några citat ur boken: "Andrej betonade upprepade gånger att filmen är en gåta. Den är en gåta för regissören själv. Slutresultatet, den färdiga filmen, måste alltid förbli en hemlighet, en gåta för regissören. 'Annars skulle det vara ointressant'" (tolken Layla Alexander-Garrett). "När han arbetar med mig talar vi till att börja med genom tolk till varandra. Vi hoppar sedan över tolken, fortsätter med vår ryska och svenska och tycker att vi förstår varandra perfekt. Vi ser varandra i ögonen, vi iakttar gester, miner, kroppshållning, vi tittar aldrig bort. Vi illustrerar, nickar, bekräftar varandra..." (Erland Josephson) 

Woody och universums expansion

STURE går just nu en dokumentär om Woody Allen (född Allan Stewart Konigsberg). Den spänner från barndomen i Brooklyn, tidigt kolumn-skrivande, stand-up (och live-boxning med en känguru!) - och fram till succén med Midnight in Paris. Har man sett en film av Allen, så blir det gärna en vana. Själv minns jag liksom många andra i min generation Annie Hall förstås. Men jag såg också Bergman-inspirerade Interiors, den mycket personliga Zelig, Hannah and her sisters, och Everything You Always Wanted to Know About Sex (But Were Afraid to Ask). Filmen Radio Days om hans släkt och barndom i Brooklyn minns jag som en kul och varm film. Men där nånstans försvann han sedan ur sikte för mig. Det var nog ingen slump förstår man av dokumentären. Vi var ett 30-tal fans i den lilla mysiga salong 3, som skrattade gott åt de många gagsen i hans tidiga filmer (Bananas borde man nog se) och stand-ups. Woody visade oss runt i sin barndoms kvarter. Intressant var också att se hur han jobbar fram sina filmmanus med lösa lappar och ett gammalt muskedunder till skrivmaskin som hängt med ända sen starten. Intervjuer med systern (som nu producerar hans filmer) och modern ingår i intressanta korta avsnitt. Jag har tittat igenom vad andra har skrivit om filmen, och väljer Derek Malcolms recension i London Evening Standard. Den stämmer rätt bra med min egen bild: "Did you know that Woody Allen doesn’t use a computer, has never sent an email in his life, and writes his screenplays on a typewriter almost as old as himself? His worst problem is: where does he get a new ribbon nowadays? Robert Weide’s three-hour documentary about the writer-director, presented on the opening day of the 65th Cannes Festival, is sensibly cut by an hour for the cinema.  It shows him at work on the old typewriter and goes solidly through his past, aided by comments from himself and figures such as Martin Scorsese and Diane Keaton. The whole thing would be a bit of a hagiography but for Woody’s own comments. It’s clear there’s no false pride about the man who made classics such as Annie Hall and Manhattan. 'Every time I start a film I think it’s going to be as good as Citizen Kane, and then halfway through I’m determined to prostitute myself in any way I can in order to prevent a total catastrophe.' He’s had some, too, along with the triumphs. As a comedian, he says he had to be forced onto the stage and always hated the process of trying to make people laugh. As a filmmaker, he says comedy has no point at all unless there’s something serious inside it. Of course, Cannes and the French love him. Even in his fallow period when his own New York and most of the rest of the world almost gave up on him, the French continued to defend him. Now he’s fashionable again, thanks to Midnight in Paris. 'If I didn’t make films’, he says, 'I don’t know what else I would do, apart from playing jazz and making a nuisance of myself.' Fler recensioner här i The Guardian och i DN här. Som vanligt i amerikanska dokumentärer hemfaller Weide åt frestelsen att låta alltför många vänner att stapla superlativer i filmens senare del. Intressantare hade varit att höra synpunkter och upplevelser från filmvetare och publik utanför USA, och vad Allens filmer har betytt i ett större perspektiv. Men det låg antagligen utanför ramen denna gång. 

Upp- och nerladdad fildelning

I USA blir de mest framgångsrika filmstjärnorna mångmiljonärer och framstående personer i samhället, ibland t.o.m. politiker på höga poster som Reagan och Schwarzenegger. Bra eller dåligt men när film- och popstjärnor tjänar hundratals miljoner på sitt jobb, är det lätt att förstå att det finns mycket pengar i film- och underhållningsbranscherna och att det finns starka krafter i dessa branscher som vill bevaka sina intressen. Det är inte bara privatpersoners intressen det gäller utan framförallt stora amerikanska eller multinationella företags. För dem är det viktigt att vakta på ensamrätter och upphovsrättslagar. Det vanligaste argumentet är att upphovsmannen måste få betalt för sitt arbete. Det må vara men det måste finnas rimliga gränser för hur upphovsrätten bevakas och skyddas. I många västländer har på senare år stiftats USA-ledda lagar om övervakning, förbjuden nedladdning, buggning, bevissäkring och ingrepp i den personliga integriteten. En del av dessa lagar försvaras också som terroristbekämpning men mycket rör sig om fildelning och upphovsrätt, t.ex. sopa, pipa (som inte blev av), ipred och andra lagar med konstiga namn som ingen riktigt förstår. Och inte är det lätt för gemene man att inse den straffrättsliga innebörden av bittorrentteknik och ftp.

I Sverige tycker vi det är så viktigt att hjälpa till att försvara dessa intressen att vi t.ex. skaffat särskilda åklagare som ska övervaka fildelning. För angelägna brott som våldsbrott, trafficing och narkotikalangning kunde man förstå det men för fildelning ...

Mörkt vatten


Daniel (Sverrir Gudnason) är en fastighetsmäklare med höga karriärambitioner. Han har även en relation med chefens fru Marie, som spelas av Helena af Sandeberg. Med champagne och lyxig mat far de iväg till en vackert belägen villa som Daniel fått i uppdrag att sälja. Helgen blir dock inte så romantisk och erotisk som de hade hoppats på. Den polske hantverkaren George (Andrzej Chyra) dyker upp och vägrar lämna paret ifred. Han iakttar dem, tar sig friheter och beter sig obehagligt. Daniel och Marie å andra sidan ter sig inte helt sympatiska heller, dels är båda otrogna och dels verkar Daniel mest bry sig om att putsa sin fina kant än finare. På andra sidan, den han föraktar, finns de smutsiga låginkomsttagarna, de jävla polackerna. Det är svårt att förstå vad de två ser i varandra, även om Daniel verkar se Marie som en del av hans karriärambitioner. För att älska varandra, vilket de påstår att de gör, så verkar de inte känna varandra speciellt bra. Det mesta verkar handla om Daniels jobb och om sex. 

Alla filmer behöver inte ha varsin sida, en man håller på och en man vill strypa blodflödet till. Däremot blir det problem när publiken förväntas sympatisera med en speciell sida som inte heller den ter sig särskilt sympatisk. Man bryr sig inte riktigt om hur det går för någon som man inte kan sympatisera med, som känns så långt ifrån en själv. Just Mörkt vatten hade behövt ett par som värderar varandra högre än karriären. Ett annat problem med filmen är att regissören Rafael Edholm tagit sig an psykopatthriller-genren som om ingen varit där tidigare, som om det inte redan fanns en Farlig Förbindelse eller en Funny Games. Klichéerna är många, huvudpersonerna gör dumma och ologiska val och dialogen är ofta ganska fånig. Man bör veta sin historia innan man väljer att berätta den igen. 


Nu är inte filmen rakt igenom dålig, fotot av Peter Mokrosinski är bitvis väldigt vackert och filmen är rakt igenom ganska spännande, även om den inte bjuder på några större överraskningar. Det bjuds även på en del kritik mot det materiella samhället. Skådespelarna gör vad de kan med sina repliker även om just själva värmen som behövs mellan paret märks mer i sexscenerna än i deras samtal med varandra. Hela tiden finns rädslan, främst hos Daniel, för att relationen ska avslöjas, vem har mest att vinna, mer att förlora? Är det största problemet hantverkaren George eller själva otroheten och dess konsekvenser? Hänger otroheten och Georges motvilja att lämna dem ifred ihop? 

Mörkt vatten är en lite för ytlig historia, där människorna inte tillåts att utvecklas. Ena stunden är det sexscener, andra stunden dyker George upp, och så fortsätter det en bra bit in i filmen. Kanske hade filmen tjänat på att vara lite längre, nu är den slut redan efter 80 minuter. Mörkt vatten skildrar en ytlig tomhet, ett otrohetsdrama där överklass möter arbetarklass. Själen skriker men det dricks champagne i fina miljöer. Själv sitter jag och saknar sympatin i den vackra fasaden.

Kate Bush

”The Kick Inside”, Kate Bush’s första album från 1978 och Kate Bush 2012.

1978, när Kate Bush inte var mer än 19 år, spelade hon in sitt debutalbum ”The Kick Inside”. Nästa månad fyller hon 54. I låten ”Kite” från det första albumet sjunger hon bland annat: ”I look at eye level, it isn’t good enough” och på senaste albumet ”50 Words For Snow”, 34 år senare, sjunger hon, i låten ”Snowflake”: ”The world is so loud. Keep falling. I’ll find you”. Vackert!

Eftersom jag själv inte fått ur mig några publicerbara rader på över en vecka så använder jag istället utrymmet till att hylla Kate, denna egensinniga musikkonstnär, som troligen inspirerat fler artister än dom själva har en aning om. På senaste albumet finns en sång, ”Among Angels”, till den har den nederländske animatören och filmaren Michael Dudok de Wit gjort en fantastiskt vacker video. Den tycker jag ni läsare skall njuta av, så här är den:


Jess + Moss


Jess + Moss är regissören Clay Jeters debutfilm. Filmen spelades också in på regissörens familjs gamla tobaksfarm i Kentucky. Sysslingarna Jess (Sarah Hagan) och Moss (Austin Vickers) har bara varandra. Moss föräldrar dog för länge sedan i en bilolycka och Jess mamma har övergett henne. Jess och Moss får sommardagarna att gå genom att titta på stjärnor, klä ut sig, berätta historier och skjuta fyrverkerier. Historien präglas utav minnen, barndomens omedvetenhet och tankar om vänskap. En sexuell spänning växer fram mellan de två. Kanske också ett slut. Jess beskriver att när man ser någonting varje dag så förändras det så långsamt att man inte alltid märker att det blir sämre och sämre. 


De lyssnar på gamla skivor och kassettband, återupplever och upptäcker saker som de sedan länge har förträngt. Hela tiden ställs frågor. Varför övergavs dem? Filmen ger inga enkla svar utan låter tittaren känna efter vad som hänt och vad som komma skall. En del minnen måste man slå emot för att se hur starka dem är och vissa måste man omfamna. Fotot är drömskt, poetiskt och väldigt romantiskt. Det visar upp en ljuv men inte okomplicerad vänskap som exploderar i takt med fyrverkerierna mot den svarta himlen.

Jess + Moss är en långsam film utan någon egentlig struktur. Jag ser det dock inte som något problem då filmen i sig känns så nära och ärlig. De unga skådespelarna är utmärkta och det ska bli intressant att se vad Clay Jeter gör härnäst. En film präglad av en skönhet som är omöjlig att motstå.

Indien: The best exotic Marigold Hotel

Alla talar om Kina och kampen om världshegemonin efter USA:s kräftgång. Well, don't forget India. Den brittiska rullen om det pittoreska hotellet Marigold som lägger an på en skara åldrande pensionärer från den forna kolonialmakten, har sina lustiga poänger. Välspelat och stjärnspäckat med dames Judy och Maggie i spetsen. Det är bara en Peter Ustinov som pensionerad brittisk överste i pipa och tweedkavaj som saknas. (Bild: Tom Wilkinson)

Att skada samhället för att få vara en del av det

Ruben Östlunds film Play släpptes på dvd för några veckor sedan. En tänkvärd film om ett ungdomsgäng som rånar tre killar genom ett slags maktspel. En film om människor som gör det som samhället förväntar sig av dem. Förväntas man vara på ett visst sätt så blir det också enkelt så. Play uppmanar även till debatt om rasism, invandring och utanförskap. Filmen ger också en tydlig bild av att människor från olika stadsdelar behöver fler platser att mötas på. För närvarande möts man mestadels på olika köpcentrum, såsom Nordstan och Frölunda Torg i Göteborg. Människor flyger till andra sidan jorden men möter sällan folk från andra stadsdelar på ett naturligt sätt.

Jag läste tidigare idag om ett gäng som misshandlat en gammal man i Kortedala. Fruktansvärt meningslöst, som våld alltid är. Jag vet att grupperingar är ett sätt att hänga ihop men allt för ofta skapar de istället ett utanförskap. Där en värld och en värdering finns inom gruppen, och en annan värld och värdering finns hos var och en när de befinner sig utanför den. Man kan inte tillhöra två olika världar och stå för olika värderingar utan att börja svaja. 

Oskyldigt mördad sades det, vem är någonsin skyldigt mördad? Lekplatsen på skolgården står kvar, men lekplatsen i barnens kroppar brändes ner och ersattes med något annat. Ingen människa kan växa i våld, det enda som växer i våld är statistik och avstånd till andra människor. Ett utanförskap, både inom utövaren och från utövaren till det övriga samhället. Man får heller aldrig glömma offret. Särskilt våld inom relationer kan vara svåra att märka av, då våldet skapar ett allt längre avstånd till hjälpen ju längre det pågår. Det är inte så enkelt att bryta sig ur något man varit en del av under en längre period, för att bryta sig ur från ett sådant förhållande måste man till slut bryta sig ur sig själv, bryta sig ur sin egen tro om att man inte förtjänar bättre. Ingen föds till att vara våldsam, men många föds in i våld. Det finns barn som får förhålla sig till våld långt innan de börjat skolan. 

Att skada samhället är för många ett sätt att vara en del i det. Så länge de känner sig utestängda från samhället, så blir att skada det det enda sättet att vara en del av det. När en människa från en annan grupp än vår egen gör något brottsligt tar vi gärna till generaliseringar och låter personen vara en representant för ett helt kollektiv. Vi tänker att alla är likadana i just den samhällsgruppen. Ett skott från en individ blir ett skott från var och en ur det kollektivet, vare sig personen var delaktig eller inte. Så går det till när en hel grupp anses skjuta en människa från helt spridda platser, fastän skotten bara kom från en plats, en människa. När någon begår ett brott från vår grupp så är det alltid en individ. Ingen skulle någonsin göra en i vår grupp till någon representant för hela gruppen. Det är inte en hel grupps ansvar att erkänna ett brott som ett fåtal utför, man måste individualisera brott, oavsett från vilken samhällsklass eller grupp personen kommer ifrån. 

Min poäng är att om man individualiserar människor som gör något bra, så måste man också göra det med de som gör något dåligt, annars skapas en väldigt ensidig bild. Varken offer eller förövare bör betraktas som representanter för en hel grupp. Även om de som begår brott bör betraktas som just individer så är det ofta i grupper som brotten begås, och inte sällan också på grund av grupperingen. När flertalet individer, som alla känner misstro till samhället, samlas i en grupp blir det också lättare att på olika sätt attackera samhället. 

De främsta anledningarna till våld, både inom relationer och ute i samhället är dels ett utanförskap, dels en machokultur och dels en våldsförhärligande ungdomskultur. Ofta samlas dessa tre anledningar i olika grupper. Just där ligger problemet. Det behöver lyftas till en djupare diskussion. Hur minskar vi utanförskapet i samhället? Hur ser vi på varandra? Hur ska vi sluta generalisera? Hur gör vi det enklare för människor som utsätts för våld i nära relationer att lämna den som misshandlar? Varje problem behöver ett språk som alla människor talar. 

Vi får aldrig glömma att de allra flesta människor aldrig vill någon annan något illa. Varje ny människa man möter ska betraktas som en individ utan att man på förhand dömer personen baserat på erfarenheter ifrån andra med liknande utseende eller bakgrund.

Klocken ett på natten…

Det finns film, och film. Juliette Binoche har nått Stockholm med en ny rulle. Elles på Zita. En film om de där kvinnorna - studentskorna som säljer sig för snabba slantar. Om Elles speglar fransk medelklass och ungdom så är filmen djupt pessimistisk, en isande tidsmarkör. Sarkozys Frankrike tycks vara utom räddning. Männen i karriären är bestialiska hedonister, och flickorna som säljer sig lever för dagen, utan egentligt hopp om någonting bättre. Binoche ska fabricera ett reportage, och hon famlar i sitt eget mörker. Åktenskapet är stendött, och hennes slyngel till son visar öppet sitt förakt, även han cyniskt obekymrad om sin egen framtid. Det här är en polsk produktion, där Malgoska Szumowska står för regi och delvis även för manus. Binoche har i utförliga intervjuer givit sin syn på sina nu över 40 filmer. Även på denna. Här hade man kunnat jobba betydligt hårdare med manus. Det känns snaskigt spekulativt och lite allmänt uppgivet. Efter en svalkande promenad hem genom stan, slängde jag mig på divanen och fick på Axess upp Den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn. En rysk filmatisering av Gleb Panfilov från 2005. Vilken osökt och vältajmad kommentar till Sarkozys och Szumowskas Frankrike. Här fanns  sannerligen ingen skakig handkamera. Jag fördes direkt in i ett samtal med två män i en trädgård, där den yngre just förklarade liknelsen från Dante om den inre och yttre kretsen. En vacker scen, där den gamle morbrodern stillsamt gav Solzjenitsyns egen syn på det goda gammeldags livet, fritt från hysterisk materialism och moralisk nedgång. En sevärd serie i 10 avsnitt. När jag vaknade i morse hade just Chaplin kommit hem på kanelen "Klockan ett på natten" (1917). Urgammal slapstick, men fortfarande hur kul som helst. Papphammar visste var han hade sina förebilder.

Kärlekens väntrum (2)

En fantastisk och originell film utan stora gester och uppskruvat tempo. Bruno Ganz gör en sjöman, Paul, som uttråkad av sitt jobb går i land och hoppar av när hans fartyg ankrar upp i Lissabon. Han tar in på ett litet billigt hotell less på sitt sjöluffande och olustig över att alltid återvända hem till samma väntande hustru. Under dagarna vandrar Ganz planlöst sökande omkring i Lissabon med en liten, handhållen super-8-kamera. Han fotograferar slumpmässigt det han ser omkring sig. Dagarna går. Han skickar korta brev hem med sina rullar av film, till den kvinna som uppenbarligen är hans hustru. Hon förblir namnlös för oss. Gör han detta med flit? Vad vill han? Vi hålls i ovisshet. I baren där klockan på väggen går baklänges med utsökt symbolik, finns en flicka i Teresa Madrugas gestalt, och de dras till varandra, inleder ett förhållande. Nyfikenheten måste stillas, och mystiken efter mättnaden åter falna. En dag är hon plötsligt borta, har rest vidare i sitt eget liv. Paul - en looser? Han meddelar hem: ”Jag kan inte skriva, men jag kan ta bilder .… Jag önskade att jag kunde börja tala om världen igen. Jag drömde att jag gick in i staden. Jag tog in på ett hotell – och väntade… Staden var vit , rummet vitt, liksom ensamheten….  Jag mår bra. Jag är fri. Jag har inte semester. På semestern organiserar man sin ledighet. Jag gör ingenting. Verkligen ingenting.” Antingen blir åskådaren bara förvirrad, eller så träffar filmen mitt i solar plexus, och vi glömmer den aldrig. Ett mästerverk, som ett saxofonsolo som sitter som ett smeck, och aldrig kommer tillbaka. Scenerna interfolieras av en speakerröst som lägger ut filosofiska spår och samspelar med bilderna vi ser. Ganz’s sjöman finns överallt bland oss. Han är du, han är jag. En av hans bästa roller, långt innan han bjöds att gestalta betydligt mera påträngande gestalter ur vår nutidshistoria, som Adolf från Braunau. Och en av AlainTanners många till synes anspråkslösa pärlor, som är så rika att syna, om igen. Begreppet ”den vita staden” förekommer i många länder, om många städer och stadsdelar lärde jag mig nyligen. För mig finns det bara en/ett – Lissabon.  Regissören Alain Tanner: ”En stad som gjord för drömmare, desertörer och älskare – dess egensinniga rytm och skönhet, en barriär, en gräns vid Atlanten som vi ville söka oss mot.”