Upp och ner, mest upp


Tiden går. Förhållanden utvecklas. En del håller, andra inte. I vårt eget fall har det hållit länge nu. Frun och jag har varit gifta i mer än ett kvartssekel. Vi är fortfarande goda vänner och, även om åren gått, finns det kärlek och värme kvar i vår relation. Det är rätt häftigt. Det verkar dessutom någorlunda ömsesidigt.

Visserligen är vi båda aggressionshämmade men det vore fel att påstå att det inte förekommer lite smolk i glädjebägaren då och då. Här är några lösryckta klipp från vår vardag.

Frun: Du sitter inne för mycket. Ut och rör på Dig.
Jag: Bussigt om du frågar mig, innan du bestämmer vad vi ska göra.
Frun: Du torkar inte ordentligt rent i köket.
Jag: Låt bli och bära omkring tandkrämstuben. Lämna den i badrummet.
Frun: Det står alldeles för många tavlor överallt.
Jag: Det är alldeles för kallt i sovrummet.
Frun: Vad har du gjort hela dagen, så du inte ens hunnit fixa middag?
Jag: Har du inte facebookat färdigt snart?
Frun: Det är mest jag, som tar hand om soporna i det här huset.
Jag: Fan, vad mycket skit det ligger här.
Frun: Jag älskar dig.
Jag: Jag älskar dig också.

Häpp!

Hoppas att jag lyckats förmedla en skämtsam ton i detta men försiktigtvis har jag inte förankrat det i förväg hos frun.

Middagslek


I ett eftermiddagsprogram i STV1 förekommer ett inslag, en lek, där någon känd person på låtsas får bjuda in fyra gäster till en middag. Vem skulle man vilja träffa, vem skulle man vilja tala med, lära känna närmare o.s.v.?

Jag funderade på, vilka jag skulle vilja bjuda in, om jag hade hamnat i en sådan lek. Stora namn dyker upp i tankarna, Mandela, Gandhi, da Vinci. Tankarna seglar förbi även hemska namn på världsledare, som man är lite nyfiken på men det här ska bli en trevlig middag. Jag sänker snart blicken igen.

En gäst hos mig är given, det är Curt*, min far, som dog när jag var bara ett litet barn och som jag inte har några egna minnen av. Men det är mycket jag hört om hans korta, stormiga konstnärsliv och det är mycket jag saknat med honom. En annan person, som jag gärna hade varit bättre vän med än jag lyckades med, är min mor, Aili. Det skulle vara spännande att se de två ihop, Curt och Aili, att vara del av en hel familj, om så bara över en middag. På en tredje plats vid bordet skulle jag vilja ha min egen närmaste familj. Jag fuskar lite här, för det skulle väl bli lite trångt för gänget på en enda stol. Vi får ta även programledarens stol i anspråk för familjen, för vi behöver inte någon programledare vid bordet. Det skulle vara fint, om mina barn fick träffa sina farföräldrar på det här viset och för mig att vara del av det.

Sedan blir det svårare med den fjärde eller femte platsen runt bordet. Men man är fri att bjuda vem som helst. Allt är ju hittepå. Så det kan väl bli något stort namn också. Jag funderar på någon musiker, Bach, Beethoven, Lennon eller konstnär, Picasso, van Gogh, Giacometti o.s.v. Men jag skulle nog välja någon spännande författare att placera på sista platsen vid bordet, Vonnegut, Heller kanske, eller Roth. Det lutar alltså åt någon amerikan i så fall, för det finns ju trots allt många spännande och kloka sådana, även om det inte är de som hörs högst därifrån i dessa tider.

Tja, det blev ju mest en familjefest det här med en inbjuden spännande gäst. Inte så tokigt, tycker jag.



* Curt Clemens 1911-47, konstnär, hemsida: www.c-clemens.net


Ensamma mamman


Ett hjärtknipande och sorgset budskap på några korta rader, signerade Mormor, stod bland fredagens SN-insändare. Varför firar jag jul ensam sedan 10 år, när mina barn och barnbarn bor i samma stad, var det enkla budskapet. Det satte igång flera tankar hos mig.

Varför är hon ensam?
Är hon en besvärlig person att vara med, arg eller småaktig, orättvis eller tråkig?
Varför tror hon att en insändare i tidningen är bättre än att tala med barnen?
Har hon inte lärt sina barn något om empati, socialt ansvar, familjens betydelse, medkänsla och sådant?
Är alla barnen och barnbarnen lymlar av egen kraft?
Är insändaren ett påhitt av någon?

Frågorna kanske talar för sig själva. Svaren kan man spekulera om.

I det där fallet handlade det om familjen. Det är illa nog. Men julen är hos många en ganska exkluderande högtid i största allmänhet, vilket den förstås inte borde vara. Vi är många som knappast ens funderat på att ta med andra än de allra närmaste i våra familjetraditioner. Om det beror på obetänksamhet eller småaktighet eller något annat dåligt skäl, att vi inte ens försöker, kan man fundera över.

Barnbarn


Såg just en filmsekvens från dotterns mobilkamera, där dotterdottern, 12, ägnade sig åt akrobatik på gymnastikmattan, rondat, flickflack och bakåtsalto. Fantastisk uppvisning! Barnbarnen blir stora fort. Ett av dem spelar fotboll och tränar regelbundet, ett annat spelar handboll. Duktiga bägge två, 10 och 15 år. Och så är det övningskörning med 17-åringen, som har ett instagramkonto med många tusen besökare och som gör snabba framsteg även bakom ratten. Lillasyster får börja övningsköra om några månader. Mina barnbarn! Hela gänget kusiner är de bästa vänner. Ovärderligt! De äldre är omtänksamma, de yngre beundrande. Alla fyra är dessutom otroligt duktiga i skolan, mycket duktigare än vad jag var.

Några har gjort något rätt här. Mallig och stolt kan man känna sig bara genom att faktiskt vara morfar åt dem. Vore jag en klokare morfar, skulle jag ägna mer tid åt dessa härliga barnbarn. Fast barnbarnen själva tycker nog att det är lagom som det är.

Jag hade tänkt lägga in foton här av dem för att riktigt visa, hur fina de är allihop. Men med tanke på vad som kan förekomma på nätet, är jag försiktig både med foton och personliga detaljer.

Mina hjältar


Det är klart att ungdomar, som reder sig själva, som klarar av familjeliv, skola, relationer, arbetsliv, som avhåller sig från brottslighet och missbruk, som inte ligger någon till last, är något att beundra och något för alla föräldrar att hoppas på. Jag känner många sådana ungdomar. Särskilt tänker jag på två kvinnor, redan i medelåldern och en ung man, som klarat av allt det där. De har skaffat sig goda relationer, yrken, arbeten, bostäder, de fungerar i sina sammanhang och samhället. Två av dem är föräldrar själva, utomordentliga sådana, som ägnat sina barn all tänkbar omsorg och kärlek.

Det råkar falla sig så att de tre personer jag tänker på är mina egna barn. Den uppfostran jag själv fått skulle väl egentligen förbjuda mig att öppet framföra beröm om den egna familjen. Men på min blogg bestämmer jag själv och där kan jag faktiskt ta mig friheter, så det så. Ingen måste läsa. Ingen måste gilla det jag skriver. Ganska skönt. Så nu tar jag lite större privat plats här än jag brukar.

Som förälder kan man förstås alltid ångra vissa saker och önska att man skött sig bättre som uppfostrare och förebild. Att barnen, trots ens egna fel och brister, klarat sig så bra och skaffat sig meningsfulla liv. är en lycka att värdera högt. Döttrarna fick i känsliga åldrar stå ut med två väl unga föräldrar, som inte hade det helt lätt att reda ut sina inbördes relationer. De växte upp med en mor, som kände ansvar och hade värme men där jag som far tidvis var ganska frånvarande i egna ambitioner på både det personliga och yrkesmässiga planet. Döttrarna skaffade sig utbildningar och arbeten och bostäder. Och, framförallt, de växte upp till kloka, sympatiska vuxna med ansvarskänsla i allt och stor skicklighet i sina yrken. Jag kan inte ta åt mig äran av den kraft och vilja som ligger bakom det men jag kan uppskatta det. Sonen, som tvingades växa upp på bondvischan och råkade ut för besvärliga hälsobekymmer redan i tonåren, klagade aldrig. Till sitt stöd hade han en kärleksfull och intresserad mor och en grånad men någorlunda närvarande far. Sonen riktade målmedvetet in sig på sitt yrke och ordnade genast efter gymnasiet, helt på egen hand, arbete. Han har skaffat sig ett bra liv i och nära storstaden. Härligt med tre sådana barn. Fyra mysiga och skötsamma barnbarn är också en gåva att glädjas åt.

Så, om jag ska utnämna några hjältar, får det bli mammorna, fyra totalt, till alla barnen och alla barnen själva, mina och mina barns. Det är en kanske oförtjänt men härlig fördel att få vara del av den kretsen, av detta verkliga matriarkat.