M och KD bryter EU-förhandlingar om utsläppsrätter

power-plant-2012377_1920

Antalet krediter inom EU:s system för handel med utsläppsrätter har varit för många och därför blivit för billiga. Miljöutskottet i EU gjorde en överenskommelse om att minska antalet, men nu bryts överenskommelsen av den konservativa partigruppen EPP.

Handelssystemet med utsläppsrätter infördes 2005 och betyder att industrier inom EU tilldelas ett visst antal krediter att använda för utsläpp. Industrier som släpper ut mer än de tilldelats kan köpa rätter av den industri som lyckats minska sina utsläpp. På så vis skapas ett handelssystem med ett utsläppstak och priset bestäms sedan på marknaden.

Taket på utsläppsrätter ska sedan successivt sänkas. Men systemet har hittills inte fungerat och har fått mycket kritik, framförallt för att priset har varit alldeles för lågt.

Ett sätt att komma till rätta med det är att minska antalet utsläppsrätter i en snabbare takt än tidigare tänkt. EU:s miljöutskott kom i december överens om en minskning med 2,4 procent, vilket skulle driva upp priset från 50 kronor per ton till mellan 250 och 300 kronor, enligt Dagens Nyheter.

Men den konservativa partigruppen EPP, där Kristdemokraterna och Moderaterna ingår, hoppar nu av överenskommelsen. Det är därmed troligt att sänkningen istället landar på 2,2 procent, i linje med EU-kommissionens förslag.

Isabella Lövin (MP) är besviken och menar att även om det bara handlar om några tiondels procent hade det gjort stor skillnad för hur snabbt målet om noll-utsläpp kan nås.

Centerpartiets Fredrik Federley och Socialdemokraternas Jytte Guteland, som också deltagit i förhandlingarna, är även de missnöjda med beslutet:

Det är ett hinder för att få till en väl fungerande marknad, vilket jag är mycket besviken över, säger Federley till Svenska Dagbladet.

Den konservativa gruppen agerar märkligt och oansvarigt. Vi har kämpat för den här balanserade överenskommelsen som innebär att EU kan leva upp till Parisavtalet, säger Guteland till Dagens Nyheter.

Kristdemokraterna har inte uttalat sig i media angående avhoppet och till Ekot vill Moderaterna inte lämna några kommentarer. Men till Västerbottenskuriren säger EU-parlamentsledamoten Christofer Fjellner (M) att han är nöjd med beslutet.

Kommissionen föreslog 2,2 procent. Det är överensstämmande med de mål vi satte i Paris. Att skärpa det målet nu hjälper inte klimatet, men slår hårt mot vår konkurrenskraft, säger Fjellner.

Imorgon ska ministerrådet och parlamentet mötas för att förhandla. Ett slutgiltigt beslut om vad som ska gälla för utsläppsrätterna förväntas komma innan året är slut, skriver Ekot. Men tack vare den konservativa partigruppen kommer resultatet troligtvis bli mindre ambitiöst än vad som var tanken.

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande i redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Nord Stream 2 i Slite hamn

Moderaterna och Liberalerna på Gotland använder ett högt tonläge i frågan om eventuell uthyrning av Slite hamn till Nord Stream 2. För knappt ett år sedan röstade de för att påbörja arbetet att skriva ett nytt avtal med bolaget (se protokoll - 20151029 §348). "Tekniska nämnden får i uppdrag att inleda en diskussion med intressenten i syfte att tillsammans undersöka förutsättningarna för att lösa logistikfrågor, kajplatsfrågor och reservhamnsfrågan på ett tillfredsställande sätt" hette det då. Nu verkar de ha tvärvänt av någon outgrundlig anledning. Tvärvändningen i sig är inget föredöme i hur ett bra näringslivsklimat skapas där stabila politiska förutsättningar är a och o.

År 2006 började debatten på Gotland att hetta till ordentligt inför dragningen av de första ledningarna som sedan togs i drift 2011. Jag var mycket aktiv i denna process och ytterst kritisk till hur Gotlands kommun hanterade frågan.

Bild: Nordstream
Det är stor skillnad nu mot då. 

Moderaterna på Gotlands officiella ståndpunkt då var att man var för uthyrningen av Slite hamn. Den avgörande skillnaden är att vi då behövde bygga om hamnen och specialanpassa den till Nord Streams behov. Det hittades på en särskild betalningsmodell som skulle finansiera investeringen och krävde en i allra högsta grad kreativ bokföring för att kunna vara förenlig med kommunal redovisningssed. Samtidigt pågick en tillståndsprocess där Gotlands kommun skulle yttra sig.

Denna gång finns hamnen där och krävs inga stora investeringar från Region Gotland. Den planerade sträckan är nästan identisk mot förra dragningen. Tillståndsprocessen bör därmed inte kunna skiljas väsentligt från förra gången.

Det är obegripligt att Moderaterna nu kan landa i helt motsatta uppfattning när till och med jag inte kan se att det denna gång finns möjlighet att neka ett bolag som vill använda hamnen i Slite tillträde, vad jag än tycker om vad det är de vill bygga.
Bild: Nord Stream 2 - parallella dragningar

Jag fördjupar mitt resonemang för de som orkar läsa.

Nord Stream 2 AG har lämnat in en ansökan till svenska staten om att få lägga ut två nya rör på Östersjöns botten för att leverera naturgas från Ryssland till Tyskland. Därifrån kan gasen levereras till andra länder i Europa. Sedan några år ligger det redan 2 gasledningar på samma sträcka.

Att investera stort i infrastruktur för konsumtion av naturgas som är en fossil energikälla känns helt fel. Vi har ett klimathot framför oss och då borde all kraft läggas på att energieffektivisera och bygga ut förnybara energikällor. 

Nord Stream 2 AG ägs av Gazprom där ryska staten i sin tur är huvudägaren. Att göra Europa än mer beroende av rysk gas är minst sagt ett vägval av såväl energipolitisk som försvarspolitisk stor betydelse. 

Gotland blir återigen en liten bricka i detta jättelika projekt. Inte i första hand för att Gotland ligger strax intill den tilltänkta dragningen. Nord Stream 2 vill även denna gång använda sig av Slite hamn under tiden då rören ska läggas ut i havet. Såväl Moderaterna som Liberalerna försöker nu profilera sig som mest Rysslandskeptiska och för en öppen debatt om att Region Gotand inte ska upplåta hamnen.

Är det en bra idé att Europa gör sig än mer beroende av rysk gas?
Knappast en fråga Region Gotland beslutar om.

Är det en bra idé att investera stort i infrastruktur för fossila bränslen?
Inte heller Region Gotlands sak att avgöra

Ska vi göra affärer med ryskägda bolag utifrån det spända säkerhetspolitiska läget?
Region Gotland ska nog inte på egen hand börja inleda handelssanktioner...

Att inte Region Gotland på ovanstående frågor kan grunda sina beslut om uthyrning av en hamn kopplas i juridiken till "den kommunala kompetensen".

Liknande ställningstaganden om kommuner ska kunna vägra tillträde av vissa fartyg eller inte har prövats i Regeringsrätten tidigare. Helsingsborgs kommun beslutade 1987 att kommunen är beredd att ta emot besök av främmande örlogsfartyg endast om dessa uttryckligen garanterar att de inte medför kärnvapen. "Regeringsrätten finner att beslutet (...) har karaktären av opinionsyttring på det utrikespolitiska området. Det faller därför i sin helhet utanför den kommunala kompetensen enligt den allmänna kompetensregeln i 1 kap 4 § första stycket kommunallagen". Beslutet upphävdes (här finns en länk till avgörandet).

Jag tycker inte att en gasledning är en bra idé. Men om det finns ett tillstånd att bygga den, och vi redan har en hamn som byggarna vill använda, så kan inte vi neka dem. Vid byggandet av Nord Stream 1 hade vi ingen lämplig hamn - den behövde byggas för dryga 80 miljoner. Det är stor skillnad.

Bricka i spelet


Så blev det dags för ett nytt varv i tiggeridebatten. Få frågor har diskuterats och väckt så mycket känslor och tyckanden som tiggarna utanför affärerna i alla våra samhällen. Argumenten börjar kännas slitna. Det mest uppenbara är att försöka förmå Rumänien och Bulgarien att ta hand om sina medborgare, även om de är romer. Det är givet och det tycker väl de flesta. Något som inte är lika uppenbart eller givet, är s-ministern Shekarabis utspel just nu om ett tiggeriförbud, ett utspel som backades upp av en annan s-minister, Ylva Johansson. Varför kommer det nu? Inom MP är motståndet starkt mot ett sådant förbud. Det kan man förstå, tycker jag. Ett förbud vore lite som att förbjuda folk att vara fattiga, i varje fall att komma hit och vara fattiga. Och att upphäva EUs fria rörlighet lär inte vara aktuellt för lilla Sverige.

Så vad är S ute efter? Sneglar man månne på andra partiers opinionssiffror? Inom regeringspartnern MP finns dessvärre inte så många anhängare kvar att fiska efter men inom SD finns desto fler. Och då är ett tiggeriförbud en riktigt fet metmask. Röstfiske ingår i spelet och kanske har Shekarabi och Johansson utsetts till chefsfiskare inom S, även om Löfvén & co förstås var med på utspelet.

Det är bara två år kvar till valet.

För inte kan det väl vara så kalkylerat att S, i hemligt samförstånd med MP, gör ett utspel, som man vet att MP inte kan godta och som S sedan kan backa på? Av någon sorts taktiska skäl? För att hålla ihop regeringen och för att rädda lite ansikte åt MP efter allt kompromissande? Eller helt enkelt för att vända bort blickarna från besvärligare frågor, t.ex. om brunkol och sådant? Nej, så konspiratoriskt ligger det säkert inte till. Inte skulle våra politiker vara så beräknande.

Cyniskt? Tja, politik är politik.

Turkiet på efterkälken


Erdogan i Turkiet kliver på i ullstrumporna. Försöket till statskupp skylls på en gammal antagonist, som lämnat landet. Det sägs att 60 000 personer finkats eller skiljt från sina jobb i anledning av det misslyckade statskuppsförsöket. Tryckfriheten har sedan länge inskränkts och journalister fängslas och blir politiska fångar. Intellektuella får inte längre lämna landet. Undantagstillstånd har införts. Det ger regeringen “rätt att stifta nya lagar utan att gå via parlamentet och rätt att begränsa medborgarnas rättigheter” påstår Erdogan. En vice premiärminister säger att den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna tillfälligt kommer att upphävas, samtidigt som Erdogan påstår att undantagstillståndet inte strider mot författningen och inte inkräktar på rättsstaten eller medborgarnas grundläggande friheter. Logiken haltar men själva allvaret ligger i Erdogans agerande i största allmänhet.

Det senaste är ju att Turkiet startat en sorts angivarkampanj i Sverige, när det gäller anhängare av Erdigans politiska motståndare, den som Erdogan så ivrigt påstår ligger bakom den misslyckade statskuppen. Agerandet får en nästan men bara nästan att tro på konspirationsteorin att Erdogan själv iscensatt kuppförsöket för att öka sin makt och för att kunna inskränka mänskliga rättigheter i Turkiet, precis det, som han håller på med för fullt.

Turkiets status som demokrati och rättsstat kan allvarligt ifrågasättas. Utvecklingen i Turkiet visar med all önskvärd tydlighet att Turkiet med den nuvarande regimen inte på långa vägar når upp till kraven för att kunna bli del av EU.

EU:s oro för dödsstraff

Många togs helt på sängen av kuppförsöket i Turkiet. Möjligen var turkiske presidenten Erdogan betydligt bättre förberedd eftersom utrensningar bland oppositionella, militärer och domare tagit sådan omedelbar fart. Det har också diskuterats att återinföra dödsstraffet i Turkiet för att grundligen kunna utradera alla kuppmakare. Detta togs inte emot väl hos EU-politiker.

Margot Wallström:

"Det finns ett antal principer fastlagda och dit hör förstås att vi är emot dödsstraff."

Tyska regeringens talesman Seibert:

"Införandet av dödsstraff i Turkiet skulle följaktligen betyda slutet för medlemsförhandlingarna"

EU:s "utrikesminister" Federica Mogherini:

"Inget land kan bli EU-medlem om det återinför dödsstraffet"

Därefter satte de sig alla, som inledning av EU:s utrikesministermöte i Bryssel, till bords för att äta frukost med den högt ärade gästen John Kerry, utrikesminister för det USA som återinförde dödsstraffet 1976 och sedan dess avrättat över 1000 människor. Vad jag vet förs förhandlingarna om TTIP vidare med oförminskad styrka och enligt EU-parlamentets hemsida förväntas 2016 bli ett avgörande år för stärkandet av relationerna mellan EU och USA.

Säga vad man vill om EU:s utrikespolitik men den är i alla fall flexibel.


Samarbeten

En av mor'narna under husbilsturen i veckan, som just gått, vaknade vi ute i ett öde landskap av berg och forsar, vattensamlingar och forsar, där vi stannat till för natten. En bra bit norr om Bergen, Norges vackra men regniga västkustpärla. Vi hade hittat ett fint ställe mitt ute i naturen, där ingen fanns. Morgonen var drypande våt och vi vaknade så nära regnmolnen att vi kunde ta på dem, där de lagt sig mellan bergstopparna. Men vi tog en cykeltur ändå och det på en vådligt smal liten väg. Fint! Sedan gick övriga sällskapet på promenad i regnkläder och jag satt kvar i husbilen. Tog fram laptoppen och knappade ner de här orden, som jag anpassat lite i efterhand. En kopp kaffe bredvid och vacker musik av Lars-Erik Larsson på SVT play via mobilen. Emellanåt läste eller sjöng någon poesi av Hjalmar Gullberg, som tydligen skrivits i samarbete med Larsson. Lite högtravande kanske men musiken var mycket vacker. Något inlägg på bloggen blev det inte därifrån, dit wif-arrangemangen inte når. Vårt wifi, som vi har avtal om med Tele2 i Sverige, fungerade inte där, vilket jag egentligen tycker är lite svagt. Internetleverantörerna kommer nog att behöva bli lite mer internationella så småningom, så som man redan blivit med teletrafiken. Det är ju det som är själva grejen med internet. Samarbeten är ett bra sätt, kan jag tipsa om. Man får se till att de är öppna, så att inte EU gapar för mycket om karteller och så’nt.

En annan sak om samarbete. Engelsmännen vill bestämma mer själva, verkar det som och därmed samarbeta mindre. Hur smart uträknat är det på en skala? Norrmännen är lite likadana och har varit det hela tiden, i förhållande till EU alltså. Där var det väl mest de egna oljerikedomarna som styrde, möjligen också en del överdriven nationalism. Engelsmännens nya regering, efter brexitomröstningen, förstår jag inte mycket av ännu men så mycket förstår jag, som att det inte verkar vara det mest omdömesgilla beslutet på planeten att tillsätta Boris Johnson som utrikesminister.

Ett annat sorts samarbete, som man kan sakna dessa dagar, är det som skulle garantera själva planetens överlevnad. Parisavtalet var väl bra som någon sorts intresseförklaring men betyder bara det som länderna efteråt bestämmer sig för att lova eller göra. Inget avtal alls ännu alltså. Avsiktsförklaring kallar vi jurister sådant. Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, tills man fyller det med något, som Hasse Alfredsson sade i en sketch. Så är det med parisavtalet också. För att åtaganden, som sedan faktiskt görs, ska leda till framgång med klimatarbetet, krävs ett omfattande samarbete mellan många länder och deltagande av främst Kina och USA, som står för de största, skadliga utsläppen i atmosfären. Jordens största klimathot är kinesiska kommunistpartiet och Trump, om han mot förmodan skulle bli vald, kanske Putin också.

Men en fin morgon var det där upp i norska bergen, inte minst stunden i ensamhet. Ensamhet står i kontrast till samarbeten på något vis men ensamhet, som kommer som enstaka avbrott och som man väljer, är rätt fin.


Generation Brexit

Jag noterar i den statistiska sammanställningen av Brexit-omröstningen och ser att den enda åldersgrupp som röstade klart för att lämna EU var den med personer över 65 år. Vi kan kanske kalla gruppen för Generation Brexit. Många unga britter är nu förbittrade över att få ta över arvet från denna äldre generation som nu missnöjesröstat landet ut ur EU.

Det finns mycket att säga om det och mycket kommer att sägas, men jag kommer att tänka på detta när jag läser Simon Reynolds mycket underhållande bok ”Rip it up and start again – postpunk 1978-1984”. I kapitel 7 som handlar om Leeds universitetsbaserade och starkt marxistiskt influerade musikscen i slutet av 1970- och början av 1980-talet finns en beskrivning av det politiska läget och samhällstillståndet i Storbritannien under 1970-talet som förklarar det mesta av den nuvarande äldre generationens inställning till EU. En helt irrationell och senkommen reaktion på brittiskt industriellt förfall och Thatchers beska nyliberala medicin som hon körde ned i halsen på brittiska fackföreningar och arbetare i en märklig symbios med en konservativ nationalism och längtan till det gamla kolonialväldets fornstora dagar. Tänker själv att det är lätt att glömma bort vad dessa britter har i ryggsäcken och vad som legat och grott i decennier sedan dess.  Labour eller tory, arbetare eller adel, spelar ingen större roll.  Generation Brexit hade sin unga, formande, mest aktiva, arbetande och studerande period under detta 1970-tal som Simon Reynolds så träffande berättar om i nämnda bok.  Jag bryr mig inte om att översätta då det skulle riskera att förvanska hans text och frånta den dess autenticitet:

”In Britain, the 1970s felt like one long crisis. Endless strikes, power cuts, runs on the supermarkets by hoarding housewives, rising crime, student protest, race riots, fascism resurgent on the streets, the IRAs terror campaign extending beyond Ulster to the mainland of Britain… The kingdom was disunited, simmering with resentments. Some mourned the nation´s lost imperial role and recoiled from the multicultural reality of modern Britain. Others pushed for revolution, seeing every successful industrial action as a workers´victory bringing the Glorious Day a little closer.


In the mid-seventies, the trade unions were at their peak of power. Their rank and file understandably demanded pay rises to keep pace with runaway inflation – but this, of course, made prices rise faster and the country feel even more out of control. Using their full arsenal of weapons – sympathy strikes, secondary picketing – the unions effectively brought down the Conservative government in 1974. During the period of Labour rule that followed, many felt that the TUC was effectively co-regent with Prime Minister Jim Callaghan. An inevitable right-wing backlash gathered momentum. People speculated about coups being plotted by the military and whispered of private armies led by retired brigadiers training in English meadows under cover of darkness. Legitimate pressure groups – the Middle Class Association and the National Association for Freedom – emerged, dedicated to taming the unions, resisting ´declining standards´, and restoring the word ´Great´to its proper place in front of ´Britain´.” (Ur Simon Reynolds “Rip it up and start again – postpunk 1978-1984, Faber&Faber 2005)



                                       
 Gang of Four från Leeds. Taggtrådsgitarr och marxistiska texter,
                                          som i "What we all want" framförd live i Tyskland 1983.

Brexits profitörer

Mycket av den brittiska diskussionen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet har handlat om migration. Arbetslösa och lågavlönade har lagt sin proteströst mot förfallet i de avindustrialiserade engelska städer där gruvor och tung industri har ersatts av vadslagningsbyråer, pantbanker och polska delikatessbutiker. De har letts att tro att immigranter tar jobb och sänker lönenivån i landet. Forskning visar att sambandet är mycket svagt eller obefintligt. Hur som helst var det lämna-sidans tyngsta kort som sannolikt vägde över i favör för utträde ur EU.

Nu förefaller bland andra Polen, Ungern och Slovakien falla in i resonemanget och vill dra stora växlar på resultatet av Brexit-omröstningen. ”Ett stort antal av EU:s medborgare har förkastat migrationspolitiken”, säger Robert Fico, premiärminister i Slovakien. Ungerske Viktor Orban menar att britterna, liksom många andra människor, ”anser att flyktingpolitiken har skapat ett svagare Europa”.

Det finns en ironi i detta som kanske inte alla uppfattar, framför allt inte de östeuropeiska ledarna själva. Nämligen den att det i första hand är folk från deras egna länder som britterna vill stänga gränsen för. Det är EU-migranter från Polen och Baltikum och andra östeuropeiska länder som anslutit till EU efter 2004 som den brittiska immigrationsdebatten allra främst har handlat om. Grunden till detta är lätt att spåra även statistiskt. Oxford-baserade hemsidan The Migration Observatory har sammanställt migrationsströmmarna in och ut ur Storbritannien:

“Over the whole time period analysed (1993 to 2014) the highest growth in the foreign-born population occurred between 2005 and 2008. This period coincides with the significant inflow of East European migrants following EU enlargement in 2004”

Vad de xenofobiska östeuropeiska ledarna inte har förstått (eller försöker dölja) är att det är immigranter från deras egna länder som triggat de brittiska väljarna mest att rösta för utträde ur EU. Det är en sorglig ironi och hela diskussionen förefaller tämligen absurd och förvirrande. Viktor Orban säger exempelvis följande:

”Om EU ska överleva krävs en tuffare migrationspolitik med skärpta gränskontroller där medlemsstaterna har rätt att säga nej till att ta emot flyktingar”.

Vad vill han och de övriga östeuropeiska ledarna och vad menar de med immigrationspolitik? Inbegriper det den immigration som sker mellan EU-länder, som ju är den de brittiska väljarna reagerat främst emot?
Kanske bör vi tänka tanken hela vägen? De länder som blev nya medlemmar efter 2004 kanske inte var redo för EU? I teorin åtminstone handlar ju EU-medlemskapet inte bara om ekonomi utan om att omfamna ett helt paket värderingar. Bland annat ska EU, enligt Lissabonfördragets texter, med en för medlemsstaterna gemensam politik ”bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

Kanske kan EU istället vända lite på Orbans uttalande och säga så här; om EU ska överleva krävs tuffare krav på att medlemsländer följer fördragstexterna. Medlemmar som inte vill erkänna dem bör följa Storbritanniens exempel och träda ur unionen.

Då kan en mindre grupp EU-länder gå vidare - utan Storbritanniens bromsande av den inre marknadens fria rörlighet och utan de östeuropeiska medlemsländernas extrema flyktingskräck – och forma en politik mer i enlighet med fördragstexten. 

Britterna är åtminstone konsekventa. Viktor Orban & Co vill både ha kakan och äta den. Jag börjar fundera över om inte kakan ska tas ifrån dem...




Baksmälla


OK då, en kommentar till då om Brexit så här på söndagmorgonen.

Det finns gott om politiska misslyckanden men ett av dem som ligger högt upp på en topplista över sådana är den engelske premiärministern Camerons. Han har ordnat så att Storbritannien lämnar EU, vilket kommer att kosta engelsmän och engelska företag enorma pengar. Om skälet för folkomröstningen var enbart att bli av med en viss opposition i det egna partiet, verkar analysen ha varit otroligt grund. Det är en klen tröst eller ingen tröst alls att EU och sannolikt många andra länder också kommer att förlora, både ekonomiskt och politiskt på Storbritanniens utträde. Och inte blir väl Cameron gladare av att Putin, Le Pen och Trump jublar över sönderfall i EU.

Nu vädrar skotska nationalister morgonluft och vill åstadkomma en ny folkomröstning om självständighet. Även i Nordirland hörs sådana röster. Om sådana folkomröstningar blir av och om något av svaren blir självständighet, kan Cameron stoltsera med att han inte bara spräckt EU och förorsakat sitt land jätteförluster utan även förorsakat själva Storbritanniens fall.

Det här var inte, vad Cameron hoppats på. Eller räknat med. Han skulle nog gärna ta tillbaka och börja om men det går ju inte. Gjort är gjort. Var man på sitt elaka humör, skulle man kunna säga att Cameron står där med dumstruten på sig. En präktig felbedömning är det hur som helst. Och han borde i varje fall ha funderat lite på konsekvenserna av ett ja till Brexit. Han lär gå till historien som en av Storbritanniens största losers.

Det engelska folket har lite att fundera på, när man ska klara upp den här röran.

Brexit – out of control?

Midsommarafton och dagen då Storbritannien röstade för att lämna EU. Chockvågorna som nu går genom Europa och övriga världen lär väl vara av ännu större styrka med tanke på Yougovs prognos igår kväll när röstningen avslutades, dvs att stanna-sidan skulle vinna med marginalen 52% mot lämna-sidans 48%. Nu blir resultatet precis det omvända och brittiska pundet störtdyker till sin lägsta nivå mot US Dollarn sedan 1985.

Jag såg för ett par dagar sedan slutdebatten i BBC. Lämna-sidan, som ju precis som stanna-sidan består av både konservativa och labour, upprepade i nästan varje inlägg ordet "control". I alla möjliga former och sammanhang handlade omröstningen om att "ta kontroll". Som motsats upprepade de också ordet "uncontrolled" och nästan varje gång handlade det om "uncontrolled immigration". Det vill säga; Storbritannien skulle återta kontrollen över sin demokrati och framför allt över immigrationen.

Jag tycker stanna-sidan vann debatten och lämna-sidan visade prov på den svaga och rent lögnaktiga argumentationen för att lämna EU som den visat under hela kampanjen. Boris Johnson och övriga i lämna-panelen appellerade till magkänslan istället för hjärnan. Men det verkar alltså ha fungerat.

Valdeltagandet är ganska högt, 72,1 % enligt Sky News för en timme sedan (dvs 07.00). Men, och det framförs som ett tungt skäl för att det gick som det gick, i stanna-sidans starkaste fästen - som London, Skottland och Nord-Irland - blev valdeltagandet lägre än landets genomsnitt. Det visar kanske att det är lättare att mobilisera väljare för att förändra något än att bevara status quo.

Det ironiska nu är att lämna-sidans tal om att ta kontroll över landet och att göra "Great Britain great again" mycket väl kan bli det motsatta. Visst, det kommer att bli år av förhandlingar och marknadens reaktioner är ofta nyckfulla och kan vända flera gånger, men faktum är att Skottland, Nord-Irland och Wales alla med stor marginal röstat för att stanna i EU och redan hörs från skotskt håll ett muller av missnöje som jag tror leder till en ny folkomröstning där om utträde ur Storbritannien. Lämna-sidans Great Britain kan mycket väl om något år visa sig vara Tiny Britain. Tror inte riktigt det var detta de tänkte sig?

Själv är jag gammal aktivist i Nej till EU och har alltid haft en EU-kritisk hållning. Så borde jag inte jubla nu då när Storbritannien vill lämna? Nej, och det finns framför allt ett skäl till det. Jag bekymrad över tajmingen. Ett sönderfallande EU just nu innebär att spillrorna faller i en av främlingsfientlighet och fascism nedsmutsad jord. Det var inte främst "control" över demokratin britterna röstade för utan "control" över immigration. Det framkom tydligt i slutdebatten och har färgat kampanjen som varit tämligen smaklöst förljugen på båda sidor men framför allt på lämna-sidan som oblygt spelat på människors rädsla för invandring som "tar jobben". Här hemma jublar Sverigedemokrater, i vårt östra grannland Sannfinländarna och i Frankrike Le Pens Front National, osv. osv. Nya omröstningar lär inte vara en omöjlighet att vi får se och kampanjerna kommer då inte heller att handla om det viktiga, om ett EU som driver en nyliberal ekonomisk politik utan möjlighet till politisk påverkan för medlemmarna, utan istället om den "okontrollerade invandringen".

Det är inte rätt tidpunkt för EU-splittring just nu. Det är min främsta invändning. Först skulle det behövas en rejäl och seriös debatt om vad alternativet innebär och vad, mer exakt, det är som är fel med EU och vad de olika parterna i diskussionen vill göra åt det. Någon sådan diskussion har vi aldrig riktigt fått till och det är kanske samtidigt det man kan hoppas kommer uppstå nu som en konsekvens av britternas Brexit.

Storbritannien har hur som helst haft sin diskussion nu, en kampanj utan större sans och vett, och nu bygger valresultatet på... ja, vad? Kontroll? Ja, lämna-sidan har en del att bevisa nu. Det stora problemet är bara att ansvaret för resultatet vilar både på Tories och Labour såväl som Ukip. Så av vilket parti ska ansvaret för framtiden utkrävas? Nå, det blir en fråga för britterna att ta itu med. Helt ärligt och med hopp om en bättre diskussion om det, säger jag:

Good Luck!


EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.
Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.





Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.
EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.
Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.
NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.”(Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”


Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.


Högt spel


Spänningen stiger. Inte så mycket inför fotbolls-EM som inför den brittiska folkomröstningen om EU-medlemsskapet. Cameron kampanjar friskt för ett nej till “brexit”. Vilka skäl var det egentligen han hade för att utlysa en folkomröstning? Inte vet jag. Jag tror han ångrar sig nu. Spelbolagen påstår att det kommer att bli ett rungande ja till att vara kvar i EU. Opinionsinstituten säger att det väger ganska jämnt mellan ja- och nejsidan men det spelar mindre roll, för de engelska opinionsinstituten anses alltid ha fel.

Skulle engelsmännen, mot de flestas förmodan, vilja lämna EU, blir det inte bara besvärligt att komma fram till hur det ska gå till. Det kan bli ett mycket hårt slag mot hela EU-idén. De ekonomiska nackdelarna för Storbritannien av ett “brexit” är svåra att överblicka, tydligen. De flesta tycks ense om att det skulle få kännbara ekonomiska konsekvenser både för engelsmännen och EU, särskilt för engelsmännen. Men det känns som om EU kan förlora mycket mer än så och faktiskt börja skaka i sina grundvalar. I ett av de största EU-länderna, Frankrike, är EU-skepsisen t.ex. redan mycket stark och den lär tillta, om UK lämnar.

På många sätt, inte minst säkerhetspolitiskt, sitter engelsmännen sedan länge rejält fast i knä’t på amerikanerna. Ett “brexit” skulle göra engelsmännen ännu mer amerikaniserade. Vilka utsikter för “the limies”! Sämre ekonomi, större arbetslöshet och ett ännu större beroende av ett USA, som i värsta fall får en okunnig, omdömeslös opportunist som president. Oj, oj.

Du gamla, du fria?

Idag firar vi nationaldagen. Svenska flaggans dag hette det förr men konservativa krafter tyckte att vi skulle ha en ”riktig” nationaldag så vi fick fira ordentligt, som norrmännen. Nå, det har väl inte blivit riktigt den karnevalsstämning en del hoppats på men nu har vi vår nationaldag och många nöjer sig antagligen med att njuta av en ledig dag och att på sin höjd hissa den blågula flaggan. Vår självständighet tar vi för given. Samtidigt är en av de två supermakterna på väg att invadera oss. Nej, jag tänker då inte på Ryssland utan Nato.


Värdlandsavtalet innebar egentligen inte så mycket nytt men rev en del byråkratiska barriärer som gör det lättare att ta nästa steg, mot fullt medlemskap i Nato. Kanske är det här helt i linje med den långsiktiga planen som inleddes med att Sverige tog steget från att ha ett invasionsförsvar till att satsa helt på ett insatsförsvar? Jag har skrivit om det vid ett flertal tillfällen tidigare och den konspiratoriska tanken har funnits där förut men jag har då avfärdat den ganska omgående. Jag är inte längre lika snabb att göra det.

En sak som förvånar mig i den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten är när militärexperter och vår egen försvarsminister Peter Hultqvist hela tiden pratar om hur oberäkneligt och irrationellt Ryssland agerar. I Studio Ett den 17/4 2015 exempelvis:

”Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” 

Det är egentligen ett ganska märkligt uttalande. Ryssland (Sovjet) har haft en stor militär flottbas på Krim i mer än tvåhundra år. Det första Ryssland gjorde när det erövrade halvön 1783 var att återuppbygga Sevastopols fortifikation och inrätta en flottbas. Under andra världskriget försvarades staden till sista blodsdroppen och en 250 dagar lång belägring uthärdades innan trycket blev för hårt. Röda armén tog tillbaka halvön och flottbasen 1944 och att tro att Ryssland nu plötsligt skulle släppa greppet om denna strategiskt oerhört viktiga plats verkar helt irrationellt och vore betydligt mer oberäkneligt än den annektering som genomfördes. De ryska trupperna fanns där och har funnits där i ett par hundra år och det som hade rubbat ordningen rejält hade istället varit deras evakuering och Natos: s övertagande av basen. En utveckling som plötsligt och mycket oväntat blev fullt möjlig i och med det våldsamma maktskiftet i Ukraina 2014.

Men det är förstås viktigt att trumma in budskapet att Putin är oberäknelig och att Ryssland agerar irrationellt. I själva verket agerar det tämligen förutsägbart och enligt en geopolitisk logik i stort sett i linje med realistisk IR-teori. Det svenska geopolitiska läget har dessutom också, i förhållande till Ryssland, varit i stort sett detsamma åtminstone sedan stormaktstidens dagar. För en grundligare genomgång av detta kan jag rekommendera Mats Bergquists inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens hemsida. Han konstaterar bland annat det här:

”Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast”

Trots detta fick alltså Sverige oerhört bråttom att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar. Den stabila politik som både Nato och Ryssland kunde lita på att Sverige förde blev under bara fem-tio års tid förvandlad till en vindflöjelpolitik där det svenska försvaret förvandlats till en handelsvara som på vilken marknad som helst. I regeringens försvarsproposition 2009 (2008/09:140) framhölls att skapandet av rörliga militära förband blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att det svenska försvaret måste anpassas till de ”expeditionära militära förband” som är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Nästan alla förråd skulle rensas ut och stationära förband läggas ned. Någon långsiktig omvärldsanalys eller geopolitisk reflektion verkar inte ha gjorts.

Från att ha haft i stort sett alla vapenslag på plats och med en numerär lika stor som dagens hela försvarsmakt (se inslag i P1:s Kaliber) har Gotlands försvarsstyrka minimerats till några hundra hemvärnsmän. Om det är något som har varit irrationellt och oberäkneligt i det här sammanhanget är det väl den svenska omvandlingen av invasionsförsvaret till insatsförsvar vilket i förlängningen starkt äventyrar trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Har vi nedrustat så mycket att vi inte längre kan hävda vår alliansfrihet? Har vi (med flit?) urgröpt försvarsförmågan så djupt att vi inte kan försvara oss utan att bjuda in främmande trupp på vårt territorium? Ja, det är precis så det ser ut och det är ungefär vad jag befarade när jag för några år sedan fördjupade mig i det här ämnet.

Pressbild. Det är numera glest mellan stridsvagnarna på Gotland.


Som miljöpartist är jag mycket bekymrad över regeringens brådskande hantering av värdlandsavtalet med Nato och deltagandet i Stratcoms verksamhet. Det vore betydligt bättre att återföra svensk militär kapacitet till Gotland snarast möjligt och att ge en slant till egna analyser av informationskriget som råder där både USA, Nato och Ryssland gör sig skyldiga till överdrifter, ensidiga opinionskampanjer eller rena lögner och desinformation. Ett annat sätt att hantera information är ju också att inte ge någon alls. Det är så som EU just nu hanterar det kommande beslutet om ny inriktning för säkerhetspolitiken, EU:s Global Strategy on Foreign and Security Policy. Detta dokument ska publiceras i juni vilket sedan länge aviserats och det kommer att ersätta ESS (Europeiska Rådets säkerhetsstrategi) från 2003. Men enligt The Times ska publiceringen ske först 28 juni och förslaget till ny strategi inte skickas ut till EU-ledarna förrän 24 juni, det vill säga dagen efter den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det ryktas nämligen att den nya strategin innehåller en plan för att förverkliga det gemensamma EU-försvar som det talas om i Lissabonfördraget (artikel 42.2). Något som brittiska politiker och militärer (och möjligen väljare) motsatt sig hela tiden.

Vad som kommer att stå i denna nya EU-strategi som den höga företrädaren för utrikespolitik Federica Mogherini ska presentera snart är inte helt lätt att förutsäga. Det nuvarande strategidokumentet ESS från 2003 betonar just insatsförbandens betydelse och är ett av de dokument den svenska försvarsmakten har rättat sig efter i omvandlingen av det svenska försvaret. Hur EU nu ska inrätta försvarspolitiken är inte lätt att gissa. EU:s säkerhetspolitik har länge präglats av oförutsägbarhet och irrationalitet, enligt min mening. Men en publikation som ger några ledtrådar finns på EEAS hemsida som marknadsför Mogherinis politik.

I detta dokument, ”The European Union in a changing global environment – A more connected, contested and complex world” uttrycks några åsikter som kan tolkas som frön till riktlinjen. Mogherini talar här om att även om EU inte är en militär allians kan det inte helt ignorera D-et i CSDP (The Common Security and Defense Policy). EU ska ha en mer sammanhängande försvarspolitik, arbeta ”i synergi” och enligt en tydlig och klar färdriktning. ”We need a common , comprehensive and consistent EU global strategy”, säger hon.

Det låter inte särskilt märkligt. Men vilken inriktning blir det nu när insatsförsvarets glada dagar är över och kalla kriget-hoten har dammats av och lanseras så intensivt? Kanske blir logiken att vi ”måste” slå samman EU-ländernas försvarsstyrkor och i praktiken underställa dem Nato? Sveriges värdlandsavtal med Nato kanske ligger helt i linje med den nya EU-strategin? Vi får väl se om vi orkar bry oss i semestertider då strategin presenteras. Klart mer oberäkneligt dock än Rysslands agerande i östra Europa men inte desto mer avgörande för det säkerhetspolitiska läget i Europa... och för Sverige.

Du gamla (alliansfrihet och neutralitet), du fria (väg för Nato)...

EU-utmaningar


En statsvetare, som heter Mats Braun, argumenterar i ett debatt inlägg igår i SvD mångordigt för att östeuropeiska länder med nationalistiska regimer, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, ska slippa ta emot kvotflyktingar men ändå få oförminskat ekonomiskt stöd av EU. Braun tycks inte gilla majoritetsbeslut i EU, inte ens beslut med kvalificerad majoritet och i varje fall inte, när det gäller flyktingmottagande. Ståndpunkten innebär att varje enskilt land ska kunna säga nej till ett gemensamt åtagande, som 27 andra länder vill göra eller för all del i detta fall 24 andra länder. Ståndpunkten innebär att de kostnader som flertalet länder anser rimliga och nödvändiga för t.ex. humanitära insatser fördelas på vissa länder men inte andra. De ekonomiska fördelarna av EU, som ju också finansieras av övriga länder, skulle ändå vara intakta, menar Braun. Inga skäl, som Braun anför, övertygar om det vettiga i slutsatsen. Tårdrypande resonemang om det traumatiska i att bli överkörd ändrar inte det. Det är demokratins vardag. Majoriteten bestämmer. Hur svårt är det att acceptera på en skala...? Ett rimligt minoritetsskydd, vanligen i form av krav på kvalificerad majoritet, kompletterar och sådant finns i EU.

Effektiviteten i viktigt beslutsfattande är nödvändig. Det går inte alltid att invänta övertalning, mognad och konsensus. Det tar för lång tid och är allt som oftast omöjligt att uppnå över huvud taget. Exakta gränser för individuell frihet respektive beslutsfähighet finns inte. En balansgång, visst, men det är direkt stötande att polska, ungerska och tjeckiska opportunister ska kunna strunta i humanitära insatser, som bestäms av en överväldigande majoritet i EU och ändå fortsätta att dra samma ekonomiska nytta av EU. En organisation, där sådant är möjligt och tillåts, har allvarliga överlevnadsproblem, betydligt allvarligare problem av det skälet än av möjlighet till majoritetsbeslut.

Det knakar i EU-bygget. Opposition från vissa länder, som vill inskränka mänskliga rättigheter. EU-skepsis som kan leda till Brexit och senare kanske fler exits. En dinosauriepolitik inom jordbruksområdet. För mycket detaljstyrning. Det finns stora utmaningar framöver och många bekymmer för EU att hantera. Man kan undra, vem som har störst intresse av att motarbeta EU. Högerextrema partier, som finns i många länder och t.o.m. styr i vissa, har det i varje fall med sin opportunism och sin tydliga nationalism.

House of cards…


... heter en tv-serie som jag kommenterat tidigare här. Den handlar om USA. Jag tittade gärna på den. Det finns ett mer närliggande bygge, vars stabilitet kan ifrågasättas, EU.

EU har idag 28 medlemsländer, det kanske blir 27 om Camerons plan i Storbritannien misslyckas – eller lyckas, beroende på hur man ser det. De europeiska länder, som står utanför EU p.g.a. för lite pengar eller för mycket pengar eller för mycket Ryssland, är Ukraina, Vitryssland, Serbien, Montenegro, Makedonien, Bosnien, Kosovo, Albanien, Schweiz, Island och Norge. Och så några småstater och för all del Ryssland självt, som till någon del anses ligga i Europa. Det är en definitionsfråga. Fick man med alla dessa länder och till och med ryssen, skulle namnet kunna ändras till Europe 40. Turkiet däremot ligger utanför Europa, har det alltid sagts men har ändå ambitioner att få vara med i EU. Med en president, som mer och mer struntar i mänskliga rättigheter och som utsett kurder och flyktingströmmar till Turkiets stora fiender, borde anslutningsdiskussioner med EU vara uteslutna. Men de verkar inte vara det.

Det spelar mindre roll, hur man väljer att definiera en världsdel men man kan undra över, vad det är som drivit på och fortfarande driver på utvidgningen av EU. En stor fråga. Innan man hunnit fundera närmare på den, har kanske dramatiska förändringar skett med EU, inte bara med engelsmännen, utan kanske med EMU, kanske med östeuropeiska länder med fascistoida regeringar, kanske genomgripande förändringar av hela EUs inriktning och budget, kanske hela korthuset EU rasar samman, om ett kort eller flera dras bort. Det där var väl lite väl drastiskt sagt men det verkar, som om det gungar lite här och där i EU-bygget. Det gnuggar Putin säkert händerna åt. Ju mer splittring och elände i EU, desto bättre för Ryssland, typ, kanske han menar.

Dagbok från ukrainska vägar 8


Chisinaus skönhet och motsägelsefulla motsättningar

Vi har kommit till Moldaviens huvudstad Chisinau på vår tur genom Ukraina/Moldavien. Som jag skrev i förra dagboksanteckningen var det en guppig resa på den ukrainska sidan. Vår Toyota hade börjat gnissla betänkligt och oroade över bromsarna blev vår första "sevärdhet" här Toyotas Servicecenter i utkanten av centrum. Det är med vis oro man anlitar mekaniker i ett annat land. Blir jobbet gjort och vad kommer det att kosta? Oron visar sig totalt obefogad. Vi möts genast av en trevlig yngre man som testkör bilen ett par varv runt kvarteret och vi bjuds sedan att ta en kopp kaffe och slå oss ned medan bilen servas. Där har vi panoramafönster mot servicehallen som är en av de renaste jag sett. Förvisso brukar man sällan se dem. Det här är transparent också. Vi kan se att de jobbar med bilen och ungefär vad de gör. Efter en halvtimme blir vi hämtade av "vår" kille och han visar vad som troligen framkallar gnisselljudet och att de kan åtgärda det men saknar reservdelen för det så det tar ett par veckor, men förklarar också att de kollat och att det inte är några fel på bromsarna. Vi kan alltså tryggt köra vidare och för leva med lite gnissel. Den här utmärkta servicen kostar oss ca 100 kr. Trevligt och snabbt bemötande ingick. För övrigt något som i högsta grad gäller även personalen på vårt hotell. Unga och tillmötesgående och med goda engelskakunskaper och dessutom rysktalande. Enligt min rysktalande sambo en mycket ren och lättfattlig ryska. Samma reflektion gäller för personalen på restaurangen där vi intog middag igår. Det finns en sorts lätthet här som jag inte alltid känner i Ukraina. Nu har vi varit här i ett dygn så det är för tidigt att egentligen göra sig en rättvisande uppfattning om det här men det är känslan som dominerar just nu, förstahandsintrycket. Chisinaus skönhet ligger främst i folkets bemötande än i själva stadens prakt.

Egen bild. Utmärkt service i Moldavien för bilar som fått sig en törn av de ukrainska vägarna. Hmm, kan det vara ett bilateralt avtal länderna emellan?


Det är vår varmaste dag hittills under vårt biltur och vi är nöjda med att vandra i ett par av alla de parker som finns i Chisinau. Jag vill inte säga att den här staden är vacker men den har en hel del grönområden. Tyvärr ännu inte så gröna som de kommer att bli om ett par veckor då våren troligen gjort sin entré på allvar här. Det är många monument och tunga kolossbyggnader av officiell karaktär och funktion. Vi dras, som vanligt, till de mindre gatorna och de mindre husen av lite udda art och i slitnare skick. De känns mer själfulla och fantasieggande och det finns en skönhet i åldrandet som jag personligen är väldigt svag för. Etnografiska museet är emellertid en intressant byggnad i orientalisk stil som jag först trodde var en synagoga. Det har den dock aldrig varit men det hade inte varit särskilt märkligt om så vore. Här har funnits en stor judisk community tidigare som ett tag utgjorde halva befolkningen i det Chisinau som var huvudstad i Bessarabien. Denna judiska gemenskap försvann vid andra världskriget som på alla andra ställen i Europa. Antisemitism var dock inget nytt
påfund som kom med Nazityskland. Pogromen här 1903 beskrevs av utländska samtida journalister
som chockerande grymma och avskyvärda och ytterligare en ägde rum 1905 liksom på många ställen i Ryssland och blev avgörande för många judar att lämna Europa för USA eller Palestina. Det är svårt att förstå var allt detta hat kom ifrån när man möter människorna här idag och alla verkar så öppna och vänliga. Det är lätt att bli förledd att tro att allt är frid och fröjd.











Egna bilder. Stadsvandring i Chisinau.

Egen bild. Etnografiska museet i Chisinau är en intressant byggnad från början av 1900-talet.


Egen bild. Sovjetunionen är mer närvarande i den urbana miljön i Chisinau än i åtminstone västra Ukraina. Dessutom även ideologiskt.


Det kan då också vara lätt att glömma att det här rådde revolutionsstämning så sent som för ett par månader sedan på grund av en korruptionsskandal som utgick från regeringskretsar. Jag skrev om detta på den här bloggen. Moldavien har många likheter med Ukraina rent politiskt och ungefär hälften av befolkningen vill att Moldavien närmar sig EU medan den andra hälften hellre rör sig mot Ryssland. Grafitti på väggar i stadens centrala delar antyder politiska motsättningar och
mycket kretsar kring EU och USA. Jag går förresten förbi USA:s ambassad och tar en bild men blir
tillrättavisad av en vakt (amerikansk tror jag) att fotografering av byggnaden "is not allowed". Jag tog den ändå och obstinat som jag är lägger jag ut den här nedan trots att de inte ville ni skulle få se den.

Egen bild. Moldaviens finansdepartement. Uppenbarligen redan medlem av EU. Folket är dock inte helt med på noterna.









Egna bilder. Grafitti och fasadkonstverk är en vanlig syn i Chisinau.

Egen bild. USA:s ambassad i Chisinau. Men säg inget till amerikanarna...


De politiska motsättningarna är djupgående här och så sent som i slutet sv januari stormade tiotusentals demonstranter parlamentsbyggnaden och utanför denna har ett hundratal slagit tältläger i protest mot regeringen och presidenten. Banderollerna kring tältlägret har slogans som "Vi är folket", "Oligarkfritt Moldavien" och om att Euroalliansen är "dynga" eller liknande. Enligt många har den pro-EU allians som kom till makten 2009/10 lett till en ökad makt och rikedom för oligarker medan vanligt folks levnadsstandard har sänkts. Här protesterar man alltså mot regeringens misslyckande att genomföra reformer och stävja korruptionen, precis som i Ukraina, men medan många där ropar på EU är det tvärtom här. EU har förlorat i popularitet och de som protesterar utanför parlamentet när jag går förbi är främst socialister. Två grannländer med liknande problematik och ändå så olika.










Egna bilder. Oligarkfritt Moldavien och Vi är folket är några slogans som är skrivet på tältockupanternas banderoller. Nästan alla har kamouflageuniformer så jag får känslan av att vara tillbaka i Ukraina. De här är dock socialister och anti-EU till skillnad från de kamouflageklädda i västra Ukraina.