Dagbok från ukrainska vägar 10


Cirkeln är sluten

Efter att ha åkt på buckliga ukrainska vägar, grundligt undersökt Odessa, åkt på ännu buckligare ukrainska vägar, undersökt fort, passerat gränsstationer, servat bilen och åkt trådbussar i Transnistrien så tyckte vi att vi kunde unna oss ett par dagar i lugn och ro i en moldavisk bergsby.

Här råder fridfullhet och lugn. Tre män fiskar med nät i floden som ringlar genom dalgången, kor betar längs med grässlätterna upp mot randen av bergskammen där ett kloster sträcker sitt torn mot himlen. Från toppen ser du ut över vinodlingar och gräsbevuxna kullar och en dalgång som sträcker sig mil bort. På ena siden (bi)floden som ringlar fram mot Dniestr och på den andra branta raviner med sediment från tusentals år tillbaka. Här har man gjort utgrävningar i jakt på spår efter Dakiska lämningar och fortifikationer. Jag brukar ange agnostiker som tro men när jag går längs bergskammen - vilket man kan göra i många kilometer - så tänker jag att om det är någonstans jag skulle kunna börja tro på Gud så är det nog här.

Höns, gäss och kalkoner går på gårdsplanerna och kacklar och en och annan hund skäller lite, några barn leker på bygatan medan krumma tanter strävar fram mot någon av de tre gårdsbutikerna för att handla eller kanske bara skvallra lite. Mitt i allt detta finns ett eko-boende som jag inte trodde fanns i detta land. Allt är fullständigt genuint men ändå pietetsfullt renoverat och utsmyckat med fantastiska mattor i karpatisk stil. Rummen andas fullständig harmoni. Ute är det ännu lite kyligt - våren har ännu inte anlänt på allvar - men värmen från byborna är lika behaglig som de vedeldningsuppvärmda väggarna i rummen.

Nu undrar ni förstås var vi är? Men det tänker jag behålla för mig själv och bara avslöja för mina närmaste. Det blir min heliga hemlighet som jag bara viskar i det öra som jag vet har förmåga att höra.

Nej, så grym tänker jag inte vara. En del spm är bekanta med Moldavien har kanske redan räknat ut att det är i Butuceni vi har spenderat de sista två dagarna på vår resa.

Den här platsen kallas Orheiul Vechi (Det gamla Orheiul) och klassas i Moldavien som en nationalskatt. Den gamla fortruinen ligger alldeles mitt emellan byn Butuceni och grannbyn  Trebujeni, men om jag förstått rätt räknas också byarna Morovaia och Branesti in i detta historiska område. Det är inte svårt att förstå moldavernas stolthet över denna trakt och i år ska Unesco behandla en ansökan från moldaviska myndigheter att få den klassad som World Heritage. Beslutet lär komma nästa år, 2017. Området är större än Butuceni och innehåller fort, gamla moskéer, karavanseraj och tatariska bad, men det är från höjderna där klostret i Butuceni står som de flesta bilderna tas och exponeras i de moldaviska turistbroschyrerna. Det går inte att protestera mot detta när man står på den gräsbeklädda bergskammen ovanför byn, klostret, floden och kan blicka ut över hela den "krater" som rymmer all denna skönhet. Här låg de medeltida städerna Shehr-al-Cedid under 1300-talet och moldaviska Orheiul Vechi från 14-1500-talet. Här finns kanoner och fort från den Moldaviske fursten Stefan cel Mares 1400-tal och här göts koppar- och silvermynt från mitten av 1300-talet vilket var de första som tillverkades i området mellan Prut och Dniestr. När man rör sig mellan sydvästra Ukraina och Moldavien förstår man att detta område kring dessa två floder har en alldeles egen autonom historia och kultur. Floderna har varit kommunikationsleder, handelslinjer och försvarslinjer samtidigt och resan från Odessa mot och genom Moldavien har på ett nästan övertydligt sätt visat oss hur detta faktum har genererat en gemensam kulturell nämnare som jag tycker är en starkare identitetsmarkör än nationstillhörigheten (Ukraina-Moldavien-Rumänien).

Egen bild. Fortifikationen Orheiul Vechi.


Här är det dock floden Raut som skär genom kalkstenen. Grottor i de branta klippformationerna är spår av gångna civilisationer men här finns också förhistoriska fossiler av arkeologiskt intresse. För den som är mer intresserad av flora och fauna finns här också en hel del att upptäcka och vi noterar att inte minst fågellivet är rikt och varierat med både småfåglar och stora rovfåglar som kretsar över oss när vi vandrar över bergskammen intill Butuceni. Alldeles oavsett om man är intresserad av flora och/eller fauna eller ingetdera är den här platsen hypnotiserande vacker och fridfull.






Egna bilder. Vyerna från höjderna kring  Butuceni. Går egentligen inte att fånga på bild.


Kalkstenen används också flitigt i bebyggelsen i det här området och ger husen en speciell karaktär tillsammans med den lokala traditionella dekor som de äldre husen visar prov på. I Butuceni åtminstone är det koboltblåa en genomgående färg och brunnarna med friskt källvatten ett särdrag.











Egna bilder. Hus, brunnar och portar i Butuceni. Det är inte bara vyerna uppe i bergen som är sevärda.


Egna bilder. En lite udda detalj är portarna med OS-ringar. Här i närheten löptes det med OS-elden inför Moskva-OS 1980. En stor händelse i området och en del har kvar portarna som då sattes upp längs färdvägen.


I grottorna runt om fanns tidigare kloster och eremitbostäder och alldeles i anslutning till Butuceni finns en klockstapel med en liten dörr bakom vilken det döljer sig en trappa som leder in till ett litet heligt bergrum/kapell med en dörr ut mot berget där du kan stå på en avsats och blicka ut över dalgången. Hit vallfärdar folk på söndagar och gör besök till kapellet och passar kanske också på att äta lite gott eller promenera i omgivningarna.

Egen bild. Vi följer efter en av munkarna mot det lilla grottklostret.

Egen bild. Munken öppnar en liten dörr och vi går nedför en trappa.

Egen bild. Ute däruppe är berget och solen.

Egen bild. Munkens lilla kapell får vi inte fotografera men han har öppnat en dörr...

Egen bild. ... som leder ut till en avsats längs berget.

Egen bild. Det ser ut så här från marken. Munken går längst ned i bild. Samlar örter?


Egen bild. Hit vallfärdar folk på söndagarna.


Livet här har pågått oberört av all denna kulturella och geologiska rikedom ända fram till 2000-talet då bybor här började förstå att det fanns ett intresse för platsen för turister och att detta kunde hjälpa människor i området att komma ur fattigdom och utveckla sina privata och gemensamma egendomar. Vi bodde på Eco-Center Butuceni (f.d. Afro Pensiunea Butuceni) som Olesia och Anatoili drivit i ett antal år. Verksamheten har växt med tiden och de har nu till och med en utomhuspool i byn. En annan av byborna har byggt ett ännu större turistkomplex, Vila Etnica, som består av en hotelldel och restaurang med en utomhusdel som löper i terasser ända ned till flodbädden. Det här är dock inget som syns från byvägen. Den har fortfarande sin bondska charm som förvisso betyder att den är av jord med gropar och lervälling vid regn. Hela semesterupplevelsen bygger på det genuina och på platsens vackra omgivningar, på maten och vinet och människorna i byn. Det kallas för ekoturism vilket ibland är en sanning med modifikation, men alldeles oavsett detta avkopplande och som balsam för stressade själar.



Egna bilder. Eco-center i Butuceni är en harmonisk upplevelse för både själ och gom.











Egna bilder. Byn är både anpassad för turism och helt genuin. En tämligen ovanlig kombination. Hit åker jag gärna igen. Jag är bara lite rädd att jag bidrar till att förgöra det genuina. Byborna är dock alla oerhört glada att ha funnit ett sätt att tjäna sitt uppehälle och få ett lyft ur ganska fattiga förhållanden. Landet har dessutom endast 9000 turistbesök om året totalt. Det lär finnas plats för några fler och om det bidrar till utveckling och gör invånarna lyckliga så...

Här sluts också cirkeln för vår resa och vi sträckkör de sista 30 milen hem till Tjernivtsi. Det är med visst vemod vi lämnar Moldavien bakom oss men vi lär återvända dit. Med all säkerhet lär vi då också återvända till Butuceni.

Gröna jobb för framtiden inom besöksnäringen


En ökad satsning på hållbar besöksnäring och turism i skyddade områden, som en nationalpark, ger fler besöksanledningar och möjligheter för Gotland, skriver jag med Annamari Thorell, DestinationsArenan AB och Per Jobs, Naturturismföretagare.

En satsning på tio miljoner kronor per år på Sveriges nationalparker kan till 2020 ge tusen nya jobb och lokala turismintäkter på en miljard kronor årligen beräknar Ekoturismföreningen och Visita (DN 150715). I Finland ger varje euro satsad i nationalparkernas infrastruktur tio gånger högre turismintäkter i parkens närområde. Nyckeln är tydlig samverkan och rollfördelning mellan myndigheter och besöksnäring kombinerat med att aktivt synliggöra, paketera och presentera närområdets boende, måltidsmöjligheter och guidade upplevelser.

Resandet ökar i Sverige och världen. Besöksnäringen är en större inkomstkälla för Sverige än exempelvis exporten av järn- och stål eller personbilar. Den är också sysselsättningsaktiv och skapar många lokala jobb på platsen. Sveriges 29 nationalparker har redan i dag en viktig roll med 2,4 miljoner besök årligen, hälften uppskattas vara internationella gäster. Men potentialen är flerdubbelt större inte minst för utveckling i närområdet runt dem.

Gotland rankas högt när svensk och internationell media beskriver svenska resmål. Samtidigt har Gotland lägre andel internationella besökare jämfört med övriga landet och de utländska gästnätterna har minskat senaste åren. En nationalpark som magnet för besökare saknas också. I Nationalparksplanen prioriteras dock Bästeträsk med en "säregen, internationellt unik natur. Området har exceptionellt höga naturvärden och är lättillgängligt och attraktivt för friluftsliv". Varsam naturturism är en mycket viktig del i att tillgängliggöra svensk natur för fler där vår unika allemansrätt också lockar bland annat trångbodda européer. Turism i skyddade områden, som nationalparker, ger ytterligare besöksanledningar och där ser vi möjligheter för Gotland.

Hållbar besöksnäring blir allt mer vedertaget och kan definieras som att ”med uthållig lönsamhet leverera upplevelser som motsvarar eller överträffar besökarens förväntningar, som ger samhället ett mervärde utan att äventyra gemensamma resurser för kommande generationer”. Redan idag har vi flera företag som levererar högkvalitativa upplevelser för både boende, besökare och företag med fokus på hållbart nyttjande av natur, kultur, mat, vatten, energi och socialt ansvar. Här kan en ökad satsning på hållbar besöksnäring tillsammans med en nationalpark bidra till att Gotland som besöksmål blir än vassare i både innehåll och kommunikation. Ett attraktivt besöksområde är dessutom inte bara attraktivt för besökare utan också attraktivt att bo och verka i.

Isabel Enström, Miljöpartiet
Annamari Thorell, DestinationsArenan AB
Per Jobs, Naturturismföretagare


Publicerad i Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda 150731

Därför kompromissade MP i regionstyrelsen

Jag och Stefaan de Maecker, Miljöpartiets regionråd på Gotland, förklarar varför vi valde att påverka ett gemensamt yttrande för regionstyrelsen angående Länsstyrelsens Natura2000-förslag istället för att ställa oss vid sidan om.

Regionstyrelsen lämnade ett enigt yttrande kring Länsstyrelsens förslagom Natura 2000-områden. Många har undrat varför Miljöpartiet ställde sig bakom detta och om vi därmed gett upp kampen för Ojnareskogen, skyddet av vattnet och unik natur.

Redan 2005 röstade Miljöpartiet som enda parti mot kalkbrytning i provbrotten i Ojnareskogen. 2007 tog vi som enda parti ställning för bildandet av en Nationalpark på norra Gotland. Flera gånger senare har vi röstat efter egen övertygelse vilket resulterat i protokollanteckningar om en avvikande åsikt men utan att vi påverkat sakfrågan. Vi känner en stor vanmakt över hur vetenskapliga fakta och bedömningar hittills har negligerats i processerna kring Ojnareskogen.

Om vi hade skrivit ett eget yttrande så hade vi definitivt tydligt lyft fram att områden som Ojnareskogen inte är en ny konfliktyta mellan exploatering och naturskydds- och vattenskyddsintressen. En snabb process här bedömer vi som önskvärt. Det fanns dock ingen majoritet för en sådan skrivelse varför vi hade blivit nedröstade.

Även nu hade vi kunnat lägga fram ett eget förslag och bli nedröstade utan att påverka, men ser inte att det är att ta ansvar för det mandat vi fått. I stället valde vi att kompromissa för att få med viktiga skrivningar som tar ställning för vattnet, N2000-områdens potential för grön ekonomisk tillväxt och en alternativ utveckling med nya jobb och möjligheten till en nationalpark genom bevarandet av naturen. Utan en förhandling hade delar som nyanserar kunnat strykas och andra skrivningar läggas till.

Yttrandet säger ingenting om att områdena inte bör utpekas till N2000-områden. Fokus i yttrandet ligger på dialog och brist på förankring vilket Miljöpartiet kunde ställa sig bakom då hela förslaget omfattar totalt 26 områden och många markägare.

Länsstyrelsens uppdrag att föreslå N2000 innefattade dock endast utpekande på vetenskaplig grund, inte analys av andra samhällskonsekvenser. Inte heller när ett riksintresse för mineral utpekas efterfrågas konsekvenser för övriga samhället. Yttrandet lyfter ändå att en konsekvensanalys av N2000 för det gotländska samhället borde ha gjorts. Vi ser att det öppnar upp för att tydliggöra potentialen i vad en nationalpark som möjliggör upplevelse- och naturturism kan ge Gotland, utan att nödvändigtvis hindra genomförandet av N2000 för Ojnare.

Långsiktigt hållbara jobb och goda livsvillkor kräver att vattnet säkras samt ett utvecklande av naturresurser utan att dessa förstörs för framtiden. Det ger förbättrade villkor och sysselsättning direkt inom gröna näringar och turism samt även i näringar kopplade till dessa som boende, mathantverk, restauranger och andra verksamheter.

Vi fortsätter stå upp för Ojnare, Nationalpark Bästeträsk, vattnet och för fler långsiktigt hållbara jobb med naturen som en resurs.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd
Isabel Enström (MP), regionråd

Publicerad i Gotlands Tidningar 17 mars och i Gotlands Allehanda 20 mars 2015.