Det går att förebygga framtida finanskriser

Kommer nästa finanskris inom några månader, klarar vi oss ett år eller till och med flera? Det enda vi vet är att med dagens osunda kreditgivning bygger vi upp en bubbla som kommer att spricka. Intressant frukostseminarium med Andreas Cervenka, där han berättar om sin bok Vad gör en bank. Finanskriser är inget nytt fenomen, Andreas berättade bland annat om den första (kända) finanskrisen i Kina för många tusen år sedan, och inte ens där har man lärt av historien – tvärt om är det sannolikt i Kina det smäller först nästa gång, då 80 procent av all kreditgivning nu sker i Kina. För den sakens skull finns det ingen anledning att låta de svenska bankerna fortsätta marschen mot stupet, och en höjning av resiliensavgiften kan bidra till att dämpa farten något, att Nordea upprörs över att de gigantiska statliga subventioner man har naggas i kanten får inte stoppa det. Men sannolikt är vad som krävs för att inte bara dämpa farten, men faktiskt lägga om kurs, att inte tillåta bankerna att ge krediter man inte själv har teckning för.

Skräp och lur


Åtta av tio skräppostmeddelanden till min e-postadress är erbjudanden om penninglån, små eller stora, långa eller korta, dyra eller svindyra. Det finns mycket pengar, som man vill ha ränta på. Det verkar som om en grå bankmarknad vuxit fram. Med officiell minusränta eller nollränta, lär det fortsätta så. Att bankerna vill låna gratis av småsparare, är en sak. När vanliga människor ska låna, är det en annan. Då kan räntorna vara betydande ibland rena ockret. I de här låneerbjudandena, som jag hela tiden får, finns exempel på båda.

Men jag begriper faktiskt inte det här med minusränta riktigt. Det är inte lätt för vanligt folk att förstå, vad Riksbanken håller på med, med sina räntebeslut, räntebana, inflationsmål och allt vad det är och ibland undrar jag, om ens ekonomerna begriper. Det är alldeles för tidigt att höja räntan från minus 0,5 till minus 0,25. Hur skulle det se ut? Snabb snurr på pengarna är melodin, ökad konsumtionstakt, större inflation, det verkar klart. Ska man behöva fundera över makro och mikro för att försöka fatta? Eller är det så enkelt att man bör göra sig av med så mycket som möjligt av sina kontanter och sy in resten i madrassen? Fast med den önskvärda inflationen blir kontanterna mindre värda även i madrassen. Pengarna bränner i fickan på dig, brukade min mor säga, när jag var ung och hade köpt för mycket, för fort. På den tiden fick man lära sig att det var klokt att spara. Nu är det annorlunda, nu eldas det på ordentligt. Budskapen är klara. Applåder till konsumenterna. Hjulen måste rulla. Sparande i pengar är ren förlust.

Apropå skräppost, förresten, så kom nyligen till samma junkmailbox i min dator ett meddelande att jag hade 13 863,13 kr på mitt konto och kontot skulle upphöra i slutet av månaden. Samma mejl har senare återkommit flera gånger. Någon verkar väldigt mån om att få betala ut 13 863 kr till just mig. Allt jag behövde göra för att få pengarna var att skicka uppgifter, anmäla, logga in och, ja ni vet, så'nt där. Tyvärr framgick det inte, vilket institut det var, som hade skulden till mig. Som avsändare angavs "Viktigt meddelande" och mejlet kom från något som kallas brugerpanelet.com. Jo, jo. Annars hade jag kanske kunnat kräva ut beloppet och skänka det till Amnesty eller Greenpeace eller till något annat vettigt ändamål. Men jag får nog ta det för vad det är, förberedelser för ett vanligt bedrägeri eller bondfångeri eller lurendrejeri, som det kunde kallas förr. Kärt barn har många namn. Nigeriabrevens tid är förbi. Nu finns det snabbare och effektivare sätt att nå många dumbommar på. För någon måste ju nappa på alla oblyga försök på nätet. Annars skulle de väl inte hålla på.

Dags att skrota PPM?

Många människor har känt en stress över premiepensionsvalet, en känsla av att ansvaret över att få en hyfsad pension nu ligger på varje enskild individ, samtidigt som många inte vet något om vilka av de hundratals fonder som finns att välja mellan som är seriösa. Med den senaste tiden med avslöjanden både kring direkta oegentligheter och fonder som är riggade för att ge vinst åt ägarna, utan att någon hänsyn tas till pensionsspararna, ökar förstås frustrationen. Att en stor del av pensionskapitalet går till fondförvaltarna är vidare en inbyggd orimlighet i sig. Så hur då förbättra pensionssparandet? Det står ju var och en att ha ett privat pensionssparande, så finns någon anledning att tvinga in alla de som inte är intresserade av fondsparande i ett fondsparande? Vill man trots allt det; varför tillåta fondavgifter? Avanza zero har uppenbarligen en konstruktion där man säger sig varken ha avgifter eller dolda avgifter.

Oavsett svar på dessa frågor, är det förslag som seglat upp om att hantera allmänhetens ointresse för aktiva fondval med att vart sjunde år skicka ut reklam om att tänka på det där med att aktivt välja fond ett irrspår. ”Orangea kuvertet” finns ju redan som indirekt stödform för Postnord…

Ett av USA:s största kolkraftverk läggs ned

Navajo

Under de senaste veckorna har det kommit två besked om nedläggningar av kolkraftverk i USA, skriver Washington Post. Orsaken är att den amerikanska kolindustrin har stora ekonomiska problem. 

Ägarna till kolkraftverket Navajo Generating Station i Arizona meddelade nyligen att kolkraftverket kommer att läggas ned 2019, vilket är flera decennier tidigare än beräknat.

Navajo Generating Station är det största kolkraftverket i västra USA och är den anläggning i USA som släpper ut tredje mest koldioxid. Ägarna motiverar nedläggningen med ekonomiska skäl.

För cirka en månad sedan meddelade även Dayton Power and Light att de 2018 kommer att lägga ned kolkraftverken Killen och Stuart i Ohio.

Anledningen till det amerikanska kolets dåliga trend är billig naturgas, billig förnyelsebar energi, regler för luftkvaliteten och svagare efterfrågan än beräknat på kol i Asien, skriver Micheal E Webber,  vice ordförande för energiinstitutet på Texas University. Dessa trender som ger kolet ekonomiska problem ser till stor del ut att fortsätta, och enligt Internationella Energirådet är kolproduktionen i USA nu lägre än under de senaste 30 åren.

Donald Trump ställde sig i valrörelsen tydligt på kolindustrins sida. Men det verkar nu alltså som att inte ens ägarna till kolkraftverken tror att Trump kommer att lyckas få glöd i kolindustrin.

Supermiljöbloggen har tidigare skrivit mer om den amerikanska kolindustrins problem om här och här.

Ekonomlogik


Vi lever i en värld, där ekonomerna styr och de, åtminstone de som jobbar i Riksbanken, tycker att man ska bestämma ränta på lån negativt. Minusränta är botemedlet mot för låg (!) inflation, säger man och hotar med att sänka, eller kanske man ska säga höja, minusräntan ytterligare. Men den faktiska minusräntan i världen är enligt någon amerikansk ekonom minus två procent. Det skulle vara spännande, om man kunde bestämma en negativ ränta på fem eller sex procent, säger samma ekonom.

Alltså menar ekonomer att bankerna inte ska betala för att låna pengar men väl för att låna ut pengar. Ännu så länge menar man väl inte att enskilda människor ska få betalt för att låna pengar. Men hur ska man då få banker att låna ut pengar? Banker driver inte någon ideell verksamhet, det vet alla. Tja de kan väl få låna hur mycket som helst från staten och ju mer de lånar, desto mer pengar får de. Sedan gäller det väl att förränta de lånade pengarna och, med hög minusränta/kostnad, lär det inte fungera att göra det genom utlåning. Bankerna får ägna sig åt annat. Något ska de ju göra, sedan de slutat att hantera kontanter och träffa sina kunder. De lönsamt lånade pengarna kan väl placeras i värdepapper eller i länder, som inte har negativ ränta.

Låter det förnuftigt och logiskt det här? Det tycker inte jag heller men kanske är jag miljöskadad från tiden, då vanliga banklåneräntor var över tio procent. Jag vill ändå påstå att ekonomins ställning som vetenskap är ganska skakig.

Vi möter sjukvårdens utmaningar

Jag jobbar mycket. Det sliter. Det är ett utsatt uppdrag. Det är många och komplexa frågor. Det handlar om människors hälsa och livsvillkor. Om hur engagerad personal ska känna kraft, stöd och uppskattning för att kunna göra ett bra jobb. Men det känns oerhört viktigt och meningsfullt. Det är intressant att fördjupa sig i komplexiteten, känna att jag också kan göra skillnad utan att jag för den delen någonsin kan känna att jag är i mål.

Såhär tänker jag som ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden på Gotland inför 2017 (har skickat det lite justerat till GA och GT också):

Utvecklingen inom sjukvården går rasande fort. Där vissa sjukdomar tidigare innebar en snabb och säker död kan de idag botas eller lindras och innebära många år kvar med hög livskvalité. Allt fler äldre lever allt längre med sina kroniska sjukdomar. Denna utveckling är fantastisk men den frestar även på regionens ekonomi.

Underskotten under 2015 och 2016 är i första hand ett uttryck för att vi inte i rätt takt har förmått finansiera utvecklingen som sker inom sjukvården. Till det kommer stora svårigheter att bemanna vilka är problem vi delar med resten av riket.

Vi har de senaste åren gjort flera satsningar för att förebygga sjukdomar, ge en effektivare vård och kunna komma tillrätta med personalbristen. Några exempel: Nya verksamheter så som MiniMaria och socialpsykiatriskt team innebär ett förebyggande arbetssätt som präglas av samarbete mellan socialtjänst och sjukvård. Vi har förbättrat diabetesvården, cancervården och vården för bensköra avsevärt. En utbildningsvårdcentral har inrättats för att få fram fler distriktsläkare. Jag känner mig också synnerligen nöjd med att vi inrättade trygghetspunkter i Katthammarsvik, Fårösund, Burgsvik och Roma. Våra satsningar på sexuell hälsa märks på kraftigt minskade antal klamydiafall samt färre aborter.

Vi väljer att finansiera de nya möjligheterna till sjukvård som även måste komma gotlänningarna till del. Samtidigt finns stora krav på förändrade arbetssätt som till exempel ska minska behovet av slutenvård eller som innebär en effektivare användning av våra resurser. Huvudfokus under 2017 är också att kunna behålla och rekrytera medarbetare.
Nationell katastrofövning på Gotland 2016
- under 2017 måste Gotlands sjukvårds-
ekonomi landa på regeringens bord

 

Idag är Region Gotland med sina knappt 58000 invånare det enskilt minsta landstinget. Vi har ibland svårt att leva upp till de högt ställda krav som landstingen har på sig. Vårt ö-läge kräver att vi har ett akutsjukhus igång vilket på andra ställen med ett så litet befolkningsunderlag inte hade varit fallet. Att ensamt bära kostnaderna för detta är svårt.

Regeringen hade planer på att genomföra en stor regionreform som skulle minska antalet landsting från dagens 21 till väsentligt färre. Drivkraften till denna förändring var främst att möjliggöra för sjukvården att fortsätta utvecklas i framtiden. Det finns för lite stöd i riksdagen för förslagets inriktning varför det nu är stoppat.

Reformen hade krävts tydliga särlösningar för att det skulle passa Gotland. Samtidigt var det ett konkret sätt att kunna hantera de svårlösta utmaningar vi ser framför oss. Utöver arbetet på hemmaplan kommer vi därför behöva ägna stor kraft att påverka regeringen att ta särskilda hänsyn till vårt ö-läge.

Socialtjänstens personal är värda bättre ledarskap än ”pekfingret”

imageDen 26 maj i år publicerade Sundsvalls Tidning en artikel om krav på att personalen inom omsorgen skulle gå med på att gå ner i arbetstid för att spara pengar åt kommunen. De som hade 100% skulle gå ner till 80-90%, annars kunde de förflyttas från sin arbetsplats till ett resursteam och därifrån flyttas runt på olika arbetsplatser vid behov (läs artikeln i ST här).

Om nu tidningsuppgifterna stämmer finns det, menar jag, ett allvarligt problem med denna besparingsmetod. Ett ”pekfinger” som på detta sätt riktas mot en grupp medarbetare tyder på bristande ledarskap inom kommunen. Både lagen och kommunens egen arbetsgivarstrategi påtalar att kommunen är en arbetsgivare och att likvärdig behandling gäller för kommunens alla anställda.

Detta borde, menar jag, nuvarande politiska majoritet ta tag i. Till skillnad från förr finns det idag en tydlig politisk arena med redskap för att kunna styra upp likvärdig behandling av anställda på ett bra sätt. Innan jag slutade som kommunalråd för snart två år sedan tog jag initiativ till att skapa en nämnd för arbetsgivarfrågor. Som ansvarigt kommunalråd hade jag efter en tids undersökningar förstått att arbetsgivarfrågorna under lång tid hade behandlats något styvmoderligt i kommunorganisationen. Och sättet som de hade skötts på stred också mot lagstiftningen. Politik och fack föreföll, inom en slags underförstådd ”personunion”, ha varit överens om tagen. Detta spräcktes när Koalitionen kom till makten, och nu har som sagt ansvaret för arbetsgivarfrågor formaliseras med en demokratiskt vald nämnd, Personalnämnden.

I januari i år hade denna nämnd sitt konstituerande möte, med Bodil Hansson (S) som dess ordförande. Nämndens primära uppgift är att bevaka att det Arbetsgivarpolitiska programmet efterlevs i hela kommunen. Programmet påtalar tydligt att kommunen är en arbetsgivare och ska enligt lag behandla alla anställda i hela kommunorganisationen lika, och bland annat ge samma lön för samma eller likvärdiga arbetsuppgifter. Nämnden har också ansvar att bevaka att löneförhandlingarna med facken sköts på rätt sätt.

En annan viktig del av det Arbetsgivarpolitiska programmet, utöver det som redan har nämnts, är att kommunen ska upplevas av anställda som en bra arbetsgivare. Personalen ska känna glädje att gå till jobbet, och orka leva upp till ”värdskapet”, i vilket all personal i kommunorganisationen har fått utbildning. Värdskapet innebär i korthet att personal ska bemöta varandra och andra med respekt och på ett positivt sätt, för öka trevnaden och sprida en positiv bild av kommunen.

För att kunna leva upp till dessa målsättningar blir ledarskapet i kommunen särskilt viktigt. Ett bra ledarskap ska, menar jag, visa vägen i besvärliga tider och stödja den anställdes utveckling i arbetet. Om nu personalen (till exempel på Lingården) ska känna solidaritet med och kunna känna sig motiverade till att gå ner i arbetstid för att spara pengar åt sin arbetsgivare (om de nu ekonomiskt alls kan göra det) borde då inte ledarskapet gå före? Borde inte samtliga chefer, inte bara inom socialtjänsten utan i hela kommunen och även kommunalråden samt nämndordföranden med 100%-arvoden, föregå med gott exempel och först sänka sin arbetstid?

Det är ju trots allt så att roten till denna ekonomiska kris i Sundsvalls socialtjänst, trots att Sverige är inne i en högkonjunktur, sitter i den socialdemokratiska Mål- och resursplan som antogs i juni 2012. Om nu den politiska prestigen inte vill erkänna det, borde den i alla fall rätta sig efter konsekvenserna av budgeten, så som personalen i socialtjänsten förväntas att göra.


Det finns ekonomer och så finns det ekonomer


Finanspolitiska rådet är, liksom Konjunkturinstitutet, kritiskt mot planerna på höghastighetståg. Det blir för dyrt, säger man. Hälften av alla investeringar blir en samhällsförlust, påstås det av rådet som av namnet att döma är regeringens egen ekonomiska rådgivare. Det kan väl hända att det är osäkert, om just höghastighetståg är ekonomiskt lönsamma. Det kan väl också hända att beräkningarna av kostnaderna för höghastighetståg svajar. Men det kan knappast råda någon tvekan om att vi bör rusta våra järnvägar och att den typen av transportmedel är miljömässigt fördelaktig. Och, när ekonomerna räknar, skulle det var intressant att höra, hur de beräknar miljönytta av järnväg, miljöskada av biltrafik och möjligheterna att flytta resandeströmmar från bil- till tågtrafik. Jag har inte sett mycket om detta från vare sig, Finanspolitiska rådet eller Konjunkturinstitutet.

När ekonomerna håller på, verkar många av dem omedvetna om, vilka åtgärder som ligger framför oss och som är nödvändiga för att inte lämna jorden i alltför dåligt skick till efterkommande generationer. Jag känner inget förtroende för ekonomer, som inte inser att det måste sättas siffror även på miljön och klimatet och att de siffrorna måste vägas in i varje del av samhällsplaneringen. Inte mer förtroende än för den amerikanske tronpretendenten Trump, som ju tillsammans med alla sina partikamrater tar steget fullt ut och förnekar att klimatproblemen existerar.

Sedan kan man tycka att planetens överlevnad är en fråga, som är så viktig att den inte kan mätas i kronor och ören eller för den delen i dollar eller yuan men det är en annan historia.

Företagens möjligheter i en cirkulär ekonomi

Här kommer det utlovade inlägget om cirkulär ekonomi. Hanna Ahlström grottar än en gång ner sig i ämnet och fokus är på cirkulära företagsmodeller; möjligheterna som finns i dagsläget och vilka som tar dessa möjligheter.

Först och främst måste vi definiera det cirkulära tänket enligt sedvanlig akademisk metodologi. Svenska Cradle Net ger följande definition:

En cirkulär ekonomi syftar till att återuppbygga kapitalet, oavsett om det är ekonomiskt, tillverkade, mänskligt, socialt eller fysiskt. Det säkerställer förbättrade flöden av varor och tjänster. I en cirkulär ekonomi designas produkter för att kunna återanvändas med hög kvalitet i ett tekniskt och/eller biologiskt kretslopp. Produktion och transporter sker med förnyelsebara bränslen.

En cirkulär företagsmodell är en viktig del av den cirkulära ekonomin. Ett företag som verkligen har ett cirkulärt tänk är Ragn-Sells, och Sustainergies har tidigare förmedlat praktikplatser hos dem.  På bloggen har vi också skrivit om  Houdini Sportswear och kommunikationsansvariga Mia Grankvist har både blivit intervjuad och agerat gästskribent. Det är ett grymt företag som tagit steget från teori till praktik och därmed blivit ett av de företag som vi andra kan lära av. VD Eva Karlsson (@evahoudini) var också med på ett symposium jag jobbade på i januari om Earth’s Safe Operating Space for Humanity. Företag som bryter ny mark och tar sig an de senaste hållbara modellerna och koncepten inom forskningen är exakt vad vi behöver. Eva var nämligen där tillsammans med andra företagsrepresentanter, forskare, representanter från civilsamhälle, konstnärer, journalister och andra för att diskutera hur vi ska skapa en säker och rättvis värld där vi samtidigt måste förhålla oss till planetära gränsvärden.

Foto: Katety Allen, Flickr

Foto: Katety Allen, Flickr

Tillbaka till det cirkulära och vad det innebär: en ny ekonomisk modell som syftar till att i slutändan frikoppla den globala ekonomiska utvecklingen från ändlig resursförbrukning innebär såklart att företag måste ändra på sig. Det innebär självklart resurser och kompetens men eftersom jag är tydligt partisk i detta fall kommer jag här rabbla upp möjligheterna:

Enligt rapporten Towards a Circular Economy: Business rationale for an accelerated transition från Ellen MacArthur Foundation innebär sådan design nya och större vinster, ökad säkerhet i utbud och ny efterfrågan på företagstjänster. Enskilda företag kan uppnå lägre insatskostnader och i vissa fall skapa helt nya vinstströmmar. Denna analys hade fokus på Storbritannien och visade även på följande förbättringar:

  • Kostnaden för återtillverkning av mobiltelefoner skulle kunna minskas med 50 % per enhet om industrin gjort telefoner som är lättare att ta isär. Det skulle innebära förbättrade processer för återanvändning samt öka incitament för att återvända telefoner.
  • De modernaste, miljövänligaste tvättmaskinerna skulle vara tillgängliga för de flesta hushåll om de hyrs istället för säljs – kunder skulle spara ungefär en tredjedel per tvätt, och tillverkaren skulle tjäna ungefär en tredjedel mer i vinst.
  • En vinst på 1,90 dollar per hektoliter öl som produceras kan uppbringas genom att sälja bryggeriets förbrukade korn.
  • Kostnader för förpackning, bearbetning och distribution av öl skulle kunna minskas med 20 % genom att övergå till återanvändbara glasflaskor. (I Sverige har vi ju kommit längre än i Storbritannien – 179.950 ton förbrukade glasförpackningar materialåtervanns under 2013. Det motsvarar 93 procent av det som sattes på marknaden, se sopor.nu.)

Ytterligare möjligheter är minskad volatilitet (hur mycket priset på en finansiell tillgång svänger eller varierar) och ökad försörjningstrygghet. Övergången till en mer cirkulär ekonomi innebär att använda mindre andel nyutvunnet material och mer återvunna material som innebär högre andel arbetskostnader. Detta minskar företagets exponering mot allt mer volatila råvarupriser och hot så som naturkatastrofer eller geopolitiska obalanser som kan påverka leveranskedjor, eftersom andra aktörer erbjuder alternativa material.

Kanske allra viktigast är efterfrågan på företagstjänster. En cirkulär ekonomi skulle skapa efterfrågan på nya företagstjänster, såsom:

  • Logistikföretag som främjar att uttjänta produkter återinförs i systemet
  • Återförsäljnings- och försäljningsplattformar som underlättar för att livslängden eller utnyttjandet av produkter kommer till användning
  • Specialkunskaper inom reparation och uppfräschning av delar och komponenter samt produktrenovering

Alla dessa olika kompetenser så som demontering, ombyggnad av produkter, integration av renoveringsprocesser, samt att få ut produkter till användarna kräver specialkunskaper och processkunnande – vilket inte bara resulterar i nya affärsmodeller utan affärsmöjligheter för entreprenörer.

I rapporten diskuteras slutligen möjligheterna vad gäller förbättrad kundinteraktion och lojalitet. Cirkulära lösningar erbjuder nya vägar till att kreativt engagera kunder. Nya affärsmodeller såsom uthyrnings- och leasingkontrakt som etablerar en långsiktig relation med kunder skapar dessutom ytterligare beröringspunkter under produktens livslängd. Dessa affärsmodeller erbjuder företag möjlighet att få unika insikter i användningsmönster, vilket innebär nya kunder som kan leda till förbättrade produkter, bättre service och ökad kundnöjdhet.

Ok, men är Houdini Sportswear det enda exemplet i svenskt näringsliv som har en cirkulär företagsmodell? Det är en fråga jag gärna vill ha svar på och den som har ytterligare exempel får gärna lista dem i kommentarsfältet nedan. Vad jag lyckats luska fram utifrån ett lätt google sök genom Cradle Net är bland annat att Syntell AB, Spotify, Über och AirBnB är alla exempel på företag som förstått att marknaden tenderar att gå från att önska en produkt till att istället önska en tjänst. Men som diskuteras ovan handlar cirkulära företagsmodeller om mer än att sälja tjänster – och det blir spännande att se hur utvecklingen såväl som synen på hur en företagsmodell ska se ut utvecklas under de kommande 10 åren eller så.

Slutligen, läs gärna inlägget från gästskribenten Christian Ficklers om företaget Bundling, mitt blogginlägg om min praktik i Europeiska Kommissionen där jag ger exempel på ytterligare läsning, eller kolla in Tobias Jansson som bloggar via circulareconomy.se. Hur de cirkulära företagsmodellerna ska bli mainstream och vad som den cirkulära modellen inte är eller än så länge kan leverera är något som vore fantastiskt att utröna, kanske, kanske kommer det i ett framtida inlägg. Under tiden är det särskilt viktigt att lyfta fram de företag redan gått i bräschen för att implementera cirkulära företagsmodeller.

Inlägget Företagens möjligheter i en cirkulär ekonomi dök först upp på mitthållbarhetsjobb.se.

Skillnad på tomat och tomat …

Matens pris i P1

Matens pris i P1

I samband med SVT:s program VEGORÄTT blev en del diskussioner om vegan eller inte vegan. En del kritiserade programmet för att vara för hälsoinriktat. Jag förstår inte varför det skulle finnas en motsättning mellan att äta vegan och äta hälsosamt. Mina skäl till att äta vegansk är främst etiska. Människan har ingen rätt att behandla andra levande varelser så som vi gör i den s k köttindustrin. Det finns givetvis andra skäl också som klimat och solidaritetsskäl. I alla fal om man nu ska äta vegansk eller vegetariskt så måste det vara bättre att äta mer nyttig mat.

I P1 sänds ett program ”Matens pris”. Programmet Matens Pris och Ekots granskning visar att de nya snabbväxande grönsakssorter som finns i våra matbutiker blivit mindre nyttiga och förlorat många av de ämnen, fytokemikalier som skyddar oss mot många sjukdomar. Den här utvecklingen drivs på av stränga Eu-regler som styr hur handeln får marknadsföra grönsakerna.

I programmet framkom synpunkten att innan vi odlar mer nyttigt måste vi få fler att äta mer frukt och grönt. Ju mindre näringsinnehåll ju mer frukt och grönt måste man äta. Det vore smartare att odla frukt och grönt med mer näringsinnehåll då behöver man inte äta så mycket för att få samma näring.

Tyvärr fokuseras det mycket på att ta fram utsäde som ger mer skörd men till priset med mindre näringsinnehåll. Många gamla sorter riskerar att försvinna för alltid. Det finns dock en del företag kvar som kämpar för att upprätthålla de gamla sorterna i fröutbudet. Ett sådant företag är Runåbergs fröer.

I programmet framkommer det ett exempel på ett bolag som tagit fram en tomatsort som innehöll extra mycket lykopen. Lykopen stärker vårt immunförsvar och kan minska risken för cancer enligt många forskningsstudier. När Monsanto, som säljer GMO-grödor och bekämpningsmedel som t ex Roundup, köpte bolaget slutade de med utvecklingsarbetet kring denna tomatsort.

Lagstiftningen som vi har kring närings- och hälsopåståenden begränsar möjligheten att marknadsföra frukter och grönsaker som innehåller mer s k fytokemikalier. Fytokemilalier När det gäller tomater så kan man köpa tomater året runt men vad innehåller dessa. I alla fall saknas den goda smaken.

När man jämför de som äter mycket och lite frukt och grönt och då ser man att de som äter mycket har en bättre hälsa. Om man då tror att basen till det här åtminstone delvis är att man får i sig mer av de här ämnena så skulle det förmodligen innebära positiva effekter för folkhälsan om man kunde öka dem.

Vi borde värna gamla sorter och forskning som fokuserar på näringsinnehåll än kvantitet. Dessutom kan vi som konsumenter ställa krav på vad vi köper och då prioritera kvalitet för pris och kvantitet.

I fyra nya program 2016 ställer Matens Pris frågan vad de färgglada, blänkande frukterna och grönsakerna egentligen innehåller? Ska man verkligen äta nötter från torkans Kalifornien? Och varför fortsätter vi äta socker och kött som aldrig förr när vi vet att trycket på miljön är för stort och att det gör oss sjuka och feta?

Det råder eko- och vegotrend i Sverige, men också lågpris- och köttfrossa. Det har aldrig varit så lätt att äta bra men heller aldrig så frestande att göra fel.

Den industriella matproduktionen vi har idag är inte hållbar. Fortsätter vi som idag kommer jordens ekosystem inte klara sig.

Matproduktionen står för upp till en tredjedel av de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser. Grundvattenreservoarerna är på väg att tömmas och den fossila energin som förser jordbruket med uppvärmda växthus, konstgödsel och bekämpningsmedel tar snart slut.

Maten vi äter skadar också våra kroppar. Vi sätter i oss för mycket energi och framförallt för mycket kött och socker. Resultatet är att vi är fetare än aldrig förr och den dåliga kosten leder till livsfarliga sjukdomar.

Livsmedelsindustrin producerar inte främst det som är bra för oss och vår planet utan vad som går att sälja till minsta möjliga kostnad.

Serien Matens Pris började sändas 2010 med uppföljande program under 2011. Våren 2016 sänds fyra program med start måndag 18 januari. P1 klockan 10 och här på webben eller i mobilen Sveriges Radio Play.

Guide frukt och grönt

Share on Facebook  Post on Twitter  

Lunds konsthall 1957 …

Just nu pågår diskussioner hur Lunds Konsthall ska ”utvecklas”. Kultur- och fritidsnämnden beslutade i december 2015:

att uppdra åt kultur- och fritidsförvaltningen att till nämndsammanträdet i februari 2016 återkomma med ett förslag på tidsplan för genomförande av rekonstruktion av Lunds konsthall med syfte att förändra och modernisera verksamheten för att passa in i dagens och framtidens Lund. En rekonstruktion kan innebära en nedläggning av befintlig verksamhet för att ge plats åt en förnyad.

Lunds Konsthall som är landets första efter Liljevalchs skulle från början bli mer än bara en konsthall. Det var tänkt att bli ett kulturhus med konsert- och teatersalong och plats för konstutställningar. Det hela började redan på 30-talet. Sedan var det krig, ekonomiska förhållanden och svårigheter på byggnadsmarknaden. Nästan som idag …

Sydsvenskan har lagt ut ett ett radioinslag som sändes i P2 någon dag före invigningen 21 september 1957.

Från radioreportaget:

Vi har ju fått en materiell standard som är mycket hög den har vi fått på de två sista decennierna. Nu har människorna möjligheten att tillfredsställa de materiella behoven i stort sett i varje fall och nu tror jag att det är en viktig och angelägen uppgift att ge människorna liksom ett innehåll i livet och där tror jag konsten har en stor betydelse.

Det stämmer väl in på dagens situation. De allra flesta har det bra materiellt sett. En del verkar dock sakna innehåll i livet och samma gäller idag som då, att konsten kan hjälpa oss på traven att reda ut våra liv.

Konsthallen var en stor satsning i ett läge där många nog tyckte att pengarna behövdes till annat. Ska vi kunna utveckla samhället med god livskvalité måste vi vara beredda att satsa på konst och kultur. Då krävs det långsiktighet, även i s k svåra tider, om vi nu vill förändra rådande situation till det bättre. Det räcker inte bara med hög materiell standard.

Hela radioinslaget finns nedan.

Share on Facebook  Post on Twitter  

Framtidshopp!

Nyhetsrapporteringen känns tungt på sistone. Dels utifrån händelserna i Syrien och hur det påverkar resten av världen. Det är allt från krig och övergrepp i själva landet, människor som på ett tragiskt sätt omkommer på havet när de försöker fly från detta elände, andra som ser en chans att berika sig på dessa människors öde, stora grupper av flyktingar som behöver trycka sig över stängsel och genom murar som byggs upp, en växande rasism och egoism som lyser fram och senare nu också terrordåd som i Paris och Beirut.

Men också tungt särskilt utifrån nyhetsrapporteringen kring det ekonomiska läget inom Region Gotland. Det krävs en del jobbiga förändringar för att klara ekonomin framöver. Samtidigt finns det en rad positiva saker som händer som också behöver belysas för att få rätt ingång när det gäller hopp om framtiden. Isabel och jag skrev därför en artikel som publicerades i Gotlands Allehanda häromdagen.

Trots ekonomiska bekymmer ser vi ljust på framtiden!

Det känns också bra att kunna göra något handfast. I fredags blev vår familj inom ramen för projektet "Hej Gotland!" ihopparade med en familj från Syrien som har sökt sig till Gotland. Vi har redan hunnit träffats några gånger och det känns otroligt roligt att lära känna denna familj. Kan varmt rekommenderas att också anmäla sig!

Trots ekonomiska bekymmer ser vi ljust på framtiden

Region Gotland har en ansträngd ekonomi. I år räknar vi med stora underskott främst för att våra utgifter har ökat snabbare än intäkterna. Vi är inte ensamma om att ha detta bekymmer. Alla regioner och landsting brottas med ökade kostnader och var tredje beräknas att gå med underskott. Befolkningen blir äldre vilket ökar behoven av vård och omsorg samtidigt som andelen i arbetsför ålder som kan vara med och finansiera minskar. Statsbidragen har heller inte höjts tillräckligt. Utvecklingen är oroväckande och här på Gotland tar vi fram förslag för att få ordning på ekonomin. Det kommer att krävas stora ansträngningar för att uppnå en stabil ekonomi vilket är basen för vår välfärd över tid.

Det är lätt att få en dyster syn på framtiden när det är besparingar som dominerar diskussionen i medierna. Vi känner därför att det är angeläget att lyfta de ljuspunkter vi ser inför de kommande åren.

I förra veckan var det idel positiva besked om konjunkturläget i Sverige när SCB släppte en rad rapporter. Även Gotland står starkt och utvecklas i en positiv riktning. Nyligen visade småföretagarbarometern att hela 76 procent av de gotländska företagen ansåg sig ha goda tillväxtmöjligheter, vilket var flest i landet. Vi möter ofta människor med idéer och projekt som vi tror stärker Gotland. Vi har i genomsnitt 870 000 besöksnätter varje år och antalet väntas öka. Satsningen på en ny kryssningskaj som hyrs och därmed betalas av en privat aktör kommer utan tvekan att inverka positivt på antalet arbetstillfällen.

Vi lever på en fantastisk ö vars attraktionskraft få orter kan mäta sig med. Medan glesbygdskommuner runt om i Sverige dras med avfolkning är utvecklingen på Gotland den motsatta. Efterfrågan på bostäder är stor och det byggs mycket. Trots att antalet medborgare skrivna på ön har legat stilla ser vi tecken på förändring. Försvarsmakten ska utöka sin etablering, antalet studenter vid Campus Gotland växer och nu väntas ett stort antal människor som behöver nya hem efter att ha varit på flykt. Detta är positivt för Gotland. Vi behöver vara fler för att gemensamt bära investeringar i exempelvis sjukvården.

Gotland har kommit längst med utbyggnaden av bredband vilket ger oss möjligheter att locka fler att flytta till landsbygden. Planerna för en ny elkabel till fastlandet innebär fler jobb inom energisektorn samtidigt som Gotland kan exportera grön el och bidra till att hejda klimatkrisen. Det går bra för Gotland, även om det finns ekonomiska utmaningar.


Isabel Enström (MP), regionråd
Stefaan De Maecker (MP), regionråd

Publicerad i Gotlands Allehanda 13 november 2015

Svårmotiverad utgift i ekonomiskt kärva tider

Det blev en ganska stor debatt/mediarapportering kring Spendrups planer på ett nytt bryggeri i hamnen. Det fanns en del i mitt tycke ganska grunda påhopp på Miljöpartiets inställning - därför känns det bra att kunna beskriva varför vi tyckte som vi tyckte när frågan var uppe i fullmäktige (underlagen finns här). Såhär skriver Isabel och jag i Gotlands Allehanda idag:

Regionen beslutade nyligen att sälja en tomt i hamnen så att Spendrups kan etablera ett bryggeri på platsen. Byggnaden som står där idag används för regionens hamnverksamhet och hyrs ut i andra delar.
Spendrups och Speendrops är inte samma sak. 
Region Gotland satsar på Grönt Centrum på Lövsta
ett bra exempel på angelägen satsning med skattepengar 
som tydligt gynnar en hel näring.

Miljöpartiet är i grunden positivt till att Spendrups vill brygga mer öl på Gotland. Förutom hamnen finns andra platser på ön där detta skulle vara möjligt men då utan att det skulle kosta skattebetalarna minst 14 miljoner. Vi motsatte oss denna affär för att regionen redan är i ett tillräckligt kärvt ekonomiskt läge.

Byggnaden som idag står på marken behöver rivas och marken saneras eftersom den är förorenad. Föroreningarna är av den karraktär att de är allvarliga men inte omgående behöver tas hand om så länge man inte rör marken. Det finns möjlighet att få hela kostnaden för saneringen från staten om vi har tålamod att vänta – lämpligtvis vid en tidpunkt då nuvarande byggnaden har nått sin livslängd. Regionens kostnader för att iordningställa tomten på detta mycket strategiska läge i hamnen skulle under dessa förutsättningar bli en helt annan.

Att det nu ska tillskapas en attraktion i Visby hamn som kommer att bli välbesökt tvivlar vi inte på. Däremot ifrågasätter vi att ett bryggeri i sig skulle bidra till att så många fler besöker Gotland som motiverar regionens utgifter. Vi tycker att jämförelsen med satsningar på en kongresshall och kryssningskaj – två kostsamma investeringar som regionen själv äger – haltar betydligt. Dessa är direkta anledningar till att fler kommer till Gotland. Det är svårt att se hur ett bryggeri skulle kunna fylla samma funktion.

Vi var beredda att se över om det var möjligt att hitta en rimlig lösning med Spendrups vilket vi nu inte riktigt kan se. Efter markundersökningar och förhandlingar visade det sig att det krävs en hel del av skattebetalarna på Gotland. Förutom 14 miljoner finns det risker för fördyring vid sanering och evakuering av de befintliga hyresgästerna. Tillkommande infrastrukturkostnader så som vägar i anslutning till bygget förväntas regionen också ta. Dessutom behöver åtskilliga bekymmer orsakade av projektet lösas för att affären ska bli lyckad. Förlusterna för skattebetalarna är kännbara, vinsterna desto mer diffusa. Utgifterna pressar ekonomin och skickar fel signaler i ett redan mycket ansträngt läge.

Stefaan De Maecker (MP), regionråd
Isabel Enström (MP), regionråd

Landskap i förändring

DSC_0548

Rädda tallskogen, stoppa landskapsförändringen!

Just nu pågår den största landskapsförändringen i manna minne, utan att någon reflekterar. Det är länets karaktärsskogar av tall, med markbädd av lingon och blåbärsris, som just nu i en rasande takt huggs ner och ersätts med artfattig granplantage.
Grundproblemet: det sätts för mycket gran där det egentligen borde sättas tall
Konsekvenserna kan vi redan ana ur ett ekosystemsperspektiv här i Kalmar län. Den faktiska förlusten av tallskog är nu 11% per år, med förödande konsekvenser för flera arter. Den årliga arealförlusten, blir om det fortsätter i samma takt, ca 80 000ha av länets produktiva skogsmark, om ca 700 000ha. Påverkan slår även på industri och näringsliv som behöver tall och löv i sin produktion.

Orsak till problemet: jakt- och skogsbruket är obalanserat
Jakt- och skogsbruksintresset måste göra gemensam sak. En sund viltstam i balans med skogens ekosystem måste till. För orsaken är högt betestryck från klövvilt, både älg och rådjur som betar på tallen och driver markägarna till att plantera gran. Om fler istället vågade satsa på tall, desto mindre blir trycket på varje plantering och därmed skulle vi återfå sunda slaktvikter på älg. (Idag skjuter vår jägarkår kalvar med ”kriminell slaktvikt” om 42kg, normal slaktvikt borde vara 80kg. Senaste älg inventeringen visar att 44% av den tallskogsmarken, har ställts om till annat trädslag. Ett skogsbruk som bejakar tallskog och inslag löv ger en rikare skog både för naturintresset som för jakt- och skogsbruket.

Balans på viltet och en skog som anpassad för vårt landskap = mera tall helt enkelt!
Värna landskapsbilden, viltet och mångfalden, se allvaret och gör gemensam sak regionalt. Detta är min uppmaning till LRF, Jägarförbundet, Skogsbolagen och Naturskyddsorganisationer som kan göra skillnad och vända utvecklingen. Denna insikt ger jag nu till regionförbundets arbetsutskott och Landshövdingen för beaktande. Till vår hjälp har vi skogsstyrelsens faktaunderlag, dags att göra om och göra rätt.

Akko Karlsson (MP)
Vice ordförande i Regionförbundet med ansvar miljö
Partistyrelseledamot med ansvar Gröna Näringar jakt och viltvård

Även i Barometern och VT

http://www.barometern.se/debatt/radda-tallskogen/
http://www.vt.se/opinion/stoppa-landskapsforandringen-8147518.aspx


Medborgarlön

För en tid sedan publicerade en vän till mig ett eget blogginlägg om medborgarlön. ”Bryt det svenska bidragsberoendet” Hans inlägg fick mina tankar att snurra. Under de senaste åren har jag läst både för- och motargument gällande medborgarlön, båda sidor i saken har haft tunga argument. Men när inlägget tar upp frågan med en ny … Fortsätt läsa Medborgarlön

Ansvar för ekonomin – och planeten

SVT utlovar en debatt ”nära människors plånböcker” ikväll. Jag kan bara hoppas att Per Bolund (MP) ser till att samtalet inte stannar där. Privatekonomi har naturligtvis enorm betydelse för de människor i Sverige som lever på marginalen. Problemet är att det sällan är de som står i fokus i diskussionen kring hur ”valet påverkar din plånbok”. Och att vi som väljare blir betraktade som vandrande kassaböcker, separerade från varandra istället för människor som är beroende av varandra och jorden vi lever av, luften vi andas och vattnet vi dricker.

Moderaterna satsar nu allt på ett kort. Förutom att sprida lögner och halvsanningar om oppositionspartiernas politik vill man bara tala om ekonomi. Ord som ”ansvar” och ”ordning och reda” trummas in. Men ett parti som begränsar ekonomi till en fråga om att få plus och minus i statsbudgeten att gå ihop och vägrar se sambanden mellan ekonomi och ekologi saknar i längden all trovärdighet.

Vi vet att oljepriserna kommer att stiga drastiskt inom överskådlig tid. Detta kommer att innebära ett mycket hårt slag mot såväl människors privatekonomi som Sveriges ekonomi som helhet. Om vi inte fått fart på omställningen till dess vill säga. Om vi inte gjort en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken för att göra människor i städer oberoende av egen bil. Om vi inte fått fart på omställningen till elbilar och biobränslen så att människor på landsbygden kan fortsätta köra bil.

Den här omställningen är fullt möjlig. Men den kräver modiga politiska beslut. Att vi väljer bort svindyra motorvägar till förmån för ny kollektivtrafik. Att vi vågar höja bensinskatten så att vi kan stimulera alternativen.

Om detta borde debatten handla om ikväll. Om hur miljö och ekonomi hör ihop. Ansvar för ekonomin kräver ansvar för planeten.

Läsningsanteckningar från Ekonomisk historia I delkursen tankar om ekonomin

Under hösten läste jag Ekonomisk Historia I på Stockholms universitet, och gick då delkursen Tankar om ekonomin. Jag tänkte här publicera de anteckningar jag förde inför tentan där jag sammanfattade olika tänkare och med hjälp av det jag lärt mig av Heilbroner, som utgjorde kurslitteraturen, och andra idéhistoriker såsom Murray N. Rothbard, teckna en snabb skiss av den ekonomiska idéhistorien och förklara hur olika tänkare förhåller sig till varandra.

——————————————–

Adam Smith föddes 1724 i Kircaldy i Skottland. Han dog 1790 i Edinburgh. 1776 publicerades hans mest kända verk Nationernas välstånd vilken i Heilbroners bok blivit översatt till Om folkens välstånd.

Smith var huvudsakligen moralfilosof och hans andra mest kända verk heter The Theory of Moral Sentiments. Detta verk publicerades 1759. Kul kuriosa, när han frågade sin vän David Hume om hur boken hade mottagits i de finare kretsarna i London svarade Hume med ett 900 sidor långt brev(!) där han berättade om att boken hade fått ett gott mottagande. Smith var alltså en känd intellektuell redan när han publicerade Nationernas välstånd.

Boken slog igenom starkt och Smith blev känd som nationalekonomins fader. Den handlar huvudsakligen om “gains from trade, pursuit of self-interest and division of labour” som jag hörde den sammanfattas i någon föreläsning. Smith hävdade också att syftet med all produktion är konsumtion.

Till skillnad från sina tidigare verk föreslog han en helt ny värdeteori. Han hävdade att en vara har två värden, bruksvärdet och bytesvärdet. Bytesvärdet avgörs av kostnaden som krävs för att producera varan, vilket också avgör priset. Att Smith övergav en mer subjektiv värdeteori beror antagligen på att han trodde att detta var en bättre lösning på diamantparadoxen.

Under slutet av sitt liv verkade skotten som tulltjänsteman.

Sin inspiration hämtade Smith bland annat från franska fysiokrater såsom Francois Quesnay (1694-1774). Om inte Quesnay hade dött så skulle Smith ha tillägnat honom boken.

Fysiokraterna hävdade att produktion enbart är till för konsumtion. De motsatte sig därmed den merkantilistiska tankekonstruktionen som gick ut på att välstånd skulle bestå av att hålla guld och diamanter inom landet.

Något speciellt med fysiokraterna var att de var jorddyrkare. All verklig produktion kom från den jordägande klassen. De handelsidkande klasserna bearbetade bara det producerade på ett onödigt sätt.

Fysiokraterna, som var tidigare än Smith men i denna text hamnat efter honom, var för frihandel.

Adam Smith var den förste av de som brukar klassas som de klassiska ekonomerna. Efter honom kom en herre som hette David Ricardo (1772-1823). Ricardo höll fast vid Smiths värdteori men skiljde sig i några andra avseenden. Han la en stor vikt vid analysen av klasser. Enligt Ricardo fanns det tre klaser; den jordägande aristokratin, kapitalklassen och arbetarna. I direkt motsats till fysiokraterna hävdade Ricardo att jorden var helt onödig och att aristokratin inte tillförde någonting alls.

Hans magnum opus hette On the Principles of Political Economy and Taxation och publicerades 1817.

Utöver studiet av de tre olika klasserna la också Ricardo stort fokus på spannmål. Enligt Ricardo så sattes alltid lönerna på existensminimum, för om den sattes högre kunde arbetare komma in och underhugga det priset. Existensminimum var i praktiken alltid priset på spannmål. Så om lönerna var höga var det för att priset på spannmål var högt.

Det var bland annat därför Ricardo verkade för att spannmålstullarna skulle tas bort, så att inte lönerna skulle rusa iväg.

Ricardo är likt Smith känd som en frihandlare. Detta bland annat för att han ville ta bort spannmålstullarna men också för Ricardos lag om komparativa fördelar som han “kommit på”. Den gick ut på att även om någon var helt överlägsen någon annan på att producera så skulle man kunna tjäna på handel då den totala produktionen blev större när man specialiserade sig och eftersom man senare kan handla med varandra.

Rent metodologiskt använde sig Ricardo av en deduktiv metod. Utifrån ett godtyckligt valt axiom härledde han sitt ekonomiska system. Det finns en jättebra text på svenska wikipedia om Ricardo.

Ricardos vän och mentor var James Mill (1773-1836). James Mill var enligt Murray N. Rothbard den som infogade lagen om komparativa fördelar i Ricardos verk. Mill var också en hängiven benthamiansk utilitarist (även om han hatade, samtidigt som han var beroende av, Jeremy Bentham).

Mills son John Stuart Mill (1806-1873) publicerade 1848 sitt verk Principles of political economy : with some of their applications to social philosophy som gjorde Ricardos läror populära igen. Annars är Mill mest känd för att tillsammans med August Comte ha varit en av positivismens förgrundsgestalter under 1800-talet.

I stark polemik med Ricardo gick ofta pastor Thomas Robert Malthus (1766-1834). Malthus är mest känd för att 1798 anonymt ha publicerat ett verk där han gick emot den så annars dominerande framstegstanken. Malthus hävdade att befolkningsmängden aldrig skulle kunna öka eftersom att maten då skulle ta slut. Bästa sättet att undvika misären som följde av detta var födelsekontroll.

Det var efter Malthus åsikter som ekonomin gavs namnet “the dismal science” (ungefärlig översättning “den dystra vetenskapen”). Malthus teori var också den som inspirerande Charles Darwin och gjorde att Darwin upptäckte det naturliga urvalet.

Efter engelsmännen kom nästa kända klassiska ekonom, Marx. Men innan vi börjar med honom ska vi vara lite kronologiska och avhandla de Utopiska socialisterna, som Marx benämnde dem.

Anledningen till att Marx kallade dem utopister var för att de ofta hade väldigt storslagna och detaljerade bilder av hur ett kommunistiskt samhälle skulle se ut, utan att veta hur man skulle nå dit.

Bland dessa utopiska socialister så verkar Heilbroner hålla Robert Owen (1771-1858) som den viktigaste. Owen var en brittisk industrialist som skiljde sig lite från andra industrialister, han hatade nämligen inte sina anställda. Han ägde en stor fabrik i New Lanark och han såg till att hans arbetare hade det så gott ställt som det var möjligt. Owen åkte bland annat till New Harmony i USA och försökte där upprätta något form av paradis, men det misslyckades. Sedan åkte han tillbaka till England och försökte starta en nationell fackförening men även det misslyckades. Owen var en stark anhängare av den kooperativistiska modellen och det svenska konsum är en Owenitisk konstruktion.

Henri de Saint-Simon (1760-1825) var en aristokratisk socialist som levde och verkade i Frankrike. Saint-Simon frågade sig: vad skulle vi göra om vi förlorade samhällets översta skikt? Svaret var att det onekligen skulle vara mycket sorglitg, för de alla är goda människor. Men det skulle inte skada staten, för de verkligt producerande är arbetarna. Trots att de är det så befinner de sig samtidigt längst ner i samhällspyramiden.

Den sista berömde utopiska socialisten var Charles Fourier (1772-1837) som mest är känd för hans “galenskaper”. Fourier trodde att ett avskaffande av det privata ägandet skulle förvandla havet till lemonad och att Nordpolen då skulle få samma klimat som vid Medelhavet. Han var väldigt detaljerad och verkar inte ha gjort något stort avtryck annat än som den man skrattar åt.

Fourier var också den som föreslog att samhällen skulle organiseras i byggnader som kallades “Falangstärer”. Finns artikel om detta på Wikipedia.

En lite senare socialist vid namn Karl Kautsky var också lika detaljrik som herrarna ovan. Han hävdade att i ett samhälle där produktionsmedlen ägdes gemensamt så skulle människan inte bara kunna rida på lejon utan också vara odödlig. Men eftersom Kautsky var något senare kom han aldrig att benämnas som en utoptisk socialist. Nåja, han hade ändå varit hatad av Marx.

Karl Marx (1818-1883) var inte en utopisk socialist. Han beskrev inte i detalj det kommunistiska samhället utan kom bara fram till att det skulle råda överflöd. Han hade tvärtemot de utopiska socialisterna en tydlig bild om att det kommunistiska samhällets skulle nås genom en våldsam revolution som upprättar ett proletariets diktatur.

Marx byggde vidare på den objektiva kostnadsteorin. Han såg likt Ricardo också olika klasser, men han valde att klumpa ihop jordägararistokratin med kapitalisterna och fortsätta benämna de kapitalisterna. Efter det frågade han vem det var som blev utnyttjad och kom fram till att det måste vara arbetarna, eftersom de skapade allt värde och kapitalisten gjorde vinst ändå.

Andra saker Marx hävdade var att kapitalismen skulle leda till ett utarmande av arbetarna. Men Heilbroner skriver att det är lite oklart om han menade ett absolut eller ett relativt utarmande, för ett absolut har iallafall inte blivit av.

Marx var historiematerialist. Alla förändringar i samhällen och historien såg han som en naturlig konsekvens av förändringar i produktionsförhållanden. Produktionsförhållanden utgör basen och förändringar i dessa påverkar överbyggnaden. Sedan kan överbyggnaden påverka basen men det är ytterst marginellt. Och alla förändringar i detta system gör att man närmar sig kommunismen.

En av Vladimir Lenins bidrag till marxismen bestod i just att han utvecklade den historie-materialistiska metoden. Lenin hävdade att imperialismen var en av kapitalismens faser. Förståelsen av imperalism som kapitalism hämtade Lenin från John Hobson (1858-1940). Hobson hävdade att kapitalismens problem är underkonsumtion – det sparas helt enkelt för mycket kapital. Detta leder till kriser när detta inte kan investeras och man börjar reglera ekonomin för att undvika kriser. För att inte kapitalet ska ligga orört hemma erövrar man länder världen över för att kunna investera kapitalet där istället.

Tillbaka till Marx. Han hade ett stort problem som han aldrig riktigt lyckades knäcka. Det bestod av att hans påstående att eftersom arbetarna var de som skapade allt värde så måste de företag som gick mest med vinst vara de mest arbetsintensiva företagen inte riktigt gick ihop. Adam Smith hade nämligen visat att alla vinster tenderade att jämna ut sig mellan branscher. Marx lovade en lösning på problemet i volym två och tre av Das Kapital men kom aldrig på något. När Engels publicerade volym tre (Marx hade då varit död i elva år) så hävdade han att en lösning fanns där. Eugene von Böhm-Bawerk avfärdade dock detta.

Böhm-Bawerk var en österrikisk ekonom som hade Carl Menger (1840-1921) som sin mentor. Menger hade varit en del av den “marginalistiska revolutionen”. Tillsammans med två andra ekonomer hade han insett att värdet av en vara avgjordes på marginalen, det fanns ingen som värderade en vara baserat på jämförelsen av vad han hade gjort om han ägde den totala mängden av en vara. Menger hävdade även att värdet avgjordes av subjektiva värderingar.

De två andra ekonomerna var William Stanley Jevons (1835-1882) och Leon Walras (1834-1910). De hade nått samma insikt som Menger gällande marginalnyttan, men vägen dit hade gått via matematik. Framförallt för Walras var också konceptet ‘jämvikt’. Han var bland annat den som utvecklade den grafiska beskrivningen med supply&demand kurvor på en graf med pris och kvantitet på axlarna. Senare skulle den nykeynesianska ekonomen Paul Samuelson hävda att jämviktsbegreppet var den marginalistiska revolutionens stora bidrag till nationalekonomin.

Notera också att vi använder ordet nationalekonomi numera. Efter att matematiken och positivismen äntrar ämnet börjar den forna benämningen ‘politisk ekonomi’ försvinna till förmån för ‘nationalekonomi’ (på engelska går vi från ‘political economy’ till ‘economics’).

Det är dessa ekonomer och deras direkta efterföljare som Heilbroner benämner som “viktorianer”. Direkt efter Walras kommer en herre som heter Francis Edgeworth (1845-1926). Edgeworth är ett bra exempel på den metodologiska hållning som gör viktorianerna annorlunda. Edgeworth intresserar sig för nationalekonomi inte så mycket för att förstå världen, utan för att den bestod av olika kvantifierbara begrepp vilket gjorde att man kunde använda matematik i den.

Alfred Marshall (1842-1924) vidareutvecklade jämviktsbegreppet genom att lägga till ‘tid’ som någonting essentiellt. Enligt Heilbroner så hävdade Marshall att värdet av en vara på kort sikt avgjordes av efterfrågan på varorna medan det på lång sikt avgjordes av produktionskostnaden. Marshall använde sig likt Edgeworth, Walras och Jevons också av matematik men han höll oftast uträkningarna till fotnoterna.

Marshall hade ett flertal viktiga elever. Arthur Cecil Pigou (1877-1959) är en av dem. Pigou är mest känd för konceptet externaliteter, alltså fenomen som fortsätter trots att nyttan är lägre än kostnaden, såsom utsläpp. Begreppet “pigouskatt” kommer från Pigou.

Men den mest kände är en John Maynard Keynes (1883-1946). Keynes hävdade att marknadsekonomin alltid drabbas av kriser, eftersom att det inte finns någon naturlig mekanism i marknadsekonomin som gör att utbudet anpassar sig till efterfrågan. Där måste staten gå in och rätta till. Keynes såg också att en lägre ränta inte ledde till att folk lånade och det var ur detta han såg finanspolitiken som det viktigaste. Man kan också nämna att Keynes pappa John Neville Keynes också hade varit en student under Marshall. Hans gjorde sina viktigaste bidrag till nationalekonomin inom ämnet epistemologi.

Keynes magnum opus The General Theory of Employment, Interest and Money kom 1936 och förändrade drastiskt synen på hur regeringar borde styra sin ekonomiska politik. Men lite tidigare hade han skrivit en bok som hette Treatise on Money och undersökte relationen mellan sparande och investeringar. Det var efter en förödande kritik av den som Keynes började arbeta på den allmänna teorin då han insåg att den boken aldrig skulle kunna bli erkänd. Kritiken mot denna bok hade levererats av en österrikare vid namn Friedrich von Hayek (1899-1992). Hur Hayek kritiserade just den boken vet jag inte men som österrikare betonade han marknadens spontana självreglerande ordning som lösning på problem, och den enda grunden för tillväxt såg han i sparande och investeringar.

Annan kritik som kan riktas mot det Keynesianska fokuset på offentliga utgifter gavs av en fransman vid namn Frederic Bastiat (1801-1850) under 1800-talet. I Heilbroners bok framställs Bastiat som en person kritisk emot marknadsekonomin och kapitalismen, men det är helt fel! I Bastiats mest kända verk Economic Harmonies som gavs ut 1850 förklarade han hur det råder en harmoni mellan olika intressen i en marknadsekonomi. Annars är han mest känd för sina olika jämförelser och berättelser, som när Bastiat pedagogiskt förklarade hur en krossad glasruta inte gör samhället rikare utan fattigare och hans skrift om ljusmakarna som kräver skydd från solens konkurrens är inget annat än lysande.

Bastiat var också en politisk ekonom i egenskap av att han inte brukade någon form av naturvetenskaplig metod för att förstå ekonomin. En annan person Heilbroner nämner som någon som gick emot de viktorianska tänkarna var Bernard Mandeville (1670-1733). Han hade hävdat att synder är det som är bra för samhället, eftersom ett nyttjande av tjänster från mindre bemedlade människor för över pengar till dem. Hur Heilbroner kopplar detta till viktorianerna är oklart.

Thorstein Veblen (1857-1929) var en amerikansk sociolog och ekonom. Veblen var en del av den progressiva eran och var starkt kritisk till produktion för vinstens skull. Han betraktade också den konsumtion som skedde för att erhålla en viss status som helt onödig. I sin mest kända bok Den arbetsfria klassen gick han till attack mot de som var så rika att de inte behövde arbeta. Veblen var en socialdarwinist men det unika med honom var att han förenade detta med en kritik av kapitalismen.

Henry George (1839-1897) var också en amerikansk ekonom. Han hävdade att all mark från början tillhörde folket och att man därför borde införa en skatt på jord så att inte jorden utnyttjades otillbörligt av någon som inte borde göra det.


Frågan är om inte nationalstaten hör till forntiden.

Ingen människa väljer var man föds, men varför har man inte möjlighet att själv välja var på jorden man skall bo efter det att man fötts och man blivit stor nog att fatta egna beslut? Varför har de som är födda på ett visst ställe, som vi har bestämt att kalla ett land mer rätt till detta sk. land än någon annan? Hur kan man resonera att det är bättre att sända människor till misär, till svält, till törst, till förföljelse, fängelsestraff och till och med död än att låta dem bosätta sig där de vill bosätta sig, och dessutom mitt i alltihop hänvisa till ekonomi?! Är inte vårt samhälle lite smått sjukt då finanser blivit viktigare än både nu levande, och framtida människor, djur samt natur? Ett annat parti fick under valrörelsen en hel del kritik för att de i en reklamfilm ställde människor emot varandra. Varför är det mer OK när en moderat minister gör det - i mina ögon är det faktiskt nästan värre, då ministern dessutom är den högste ansvarige inom det gällande området?

Jag är inte helt säker ännu på vad jag egentligen tycker angående nationalstaternas vara eller icke vara, men klart är att jag tycker att medborgarskap och migration måste utvecklas. Vi måste gå mot ett samhälle med öppnare gränser för människor. Man måste ha möjlighet att bosätta sig där man vill och förflytta sig dit man vill. Detta borde rimligtvis vara en självklar mänsklig rättighet men tydligen finns det de som är där emot.

I mina ögon är det ytterst obegåvat att vägra inse att vi rör oss i en annan värld än då nationalstaterna en gång växte fram.

Intressant

Misstroendeuppdrag?

Att Göran Hägglund och Eskil Erlandsson bor i riksdagsmannalägenheter är visserligen mot de regler som finns, men spelar egentligen ingen roll eftersom de tokiga reglerna ändå säger att riksdagen skall betala boendet vare sig de är statsråd eller riksdagsmän så egentligen är det nog en ekonomisk vinst om de valde att bo kvar i riksdagslägenheterna.


Däremot är det knäppt med tanke på statsråd, och riksdagsmäns löner att man får gratis bostad. Om man väljer att vara riksdagsman och dessutom får 56 000 i månaden plus en massa förmåner så kan man utan problem finansiera en lägenhet även i Sthlms innerstad. Det är ingenting som skattebetalarna skall behöva stå för. Än värre tycker jag att det är att Hägglund och Erlandsson är "tjänstlediga" från riksdagsmannauppdraget. VARFÖR DÅ? Först och främst så är inte riksdagsuppdraget en tjänst. Det är ett förtroendemannauppdrag. Och dessutom - om man inte kan fullfölja detta uppdrag så får man lov att avsäga sig det inte begära tjänstledigt!


Jag förstår ibland inte hur en del politiker tänker... Har de ingen självinsikt öht?! Ser de inte själva att det är problematiskt, omoraliskt och borde vara brottsligt att leka med skattepengarna som om det var egna privata pengar? Jag tycker att man borde inför någon typ av moralspärr istället för en 4 %-spärr :) Nej, men allvarligt talat så tycker jag att man borde ryka från sitt uppdrag så fort man uppdagas med någon form av fiffel och/eller oaktsamhet med skattebetalarnas pengar. Riksdagsmän och statsråd har nämligen FÖRTROENDEuppdrag. Om man inte åtnjuter folkets förtroende, ja då har man ju ett misstroendeuppdrag plötsligt och man har inte längre mandat att företräda människor då de inte tror på en.


Jag tror att många partier skulle dra lärdom av MPs partikultur, vår rotationsprincip (vilket Thomas Bodström verkar ha gjort) och vårt genuina solidaritets- och rättvisetänk som ligger till grund för att MP-politiker så när som aldrig förekommer då ekonomiska skandaler och fiffel uppdagas.

Intressant