Några spridda tankar om tillväxt och miljö

kopplingDet är tämligen uppenbart att vi måste förändra sättet på vilket vi lever för att skapa ett samhälle som är hållbart och värnar miljön. I korthet handlar det om att få fram en ekonomi och en livsstil som är betydligt mer resurssnål än den vi har idag. Ekonomin måste således krympa vilket förstås är oerhört främmande för en ekonomi som bygger på ständig tillväxt. I teroin kan man förstås frikoppla ekonomin från resursutnyttjandet men i praktiken har vi i alla fall inte hittills sett några tecken som tyder på att den drömmen är en realistisk sådan. Som ett minimum bör vi nog ur försiktighetssynpunkt inte ha en sådan frikoppling som ett antagande. Vi som är mer franka kan helt enkelt avfärda det som nonsens.

Den stora frågan är hur vi ska genomföra den förändringen. Jag tror inte att vi kommer att lyckas genom ren viljestyrka, mänskligheten fungerar inte på så sätt att vi kollektivt kan inse den oerhörda betydelsen av en omställning och hålla fast vid något slags åtgärdsprogram som löper över generationer. För att vara helt krass ska vi vara glada om vi inte omvänt under en sådan lång tidsperiod startar ett eller annat omfattande krig i syfte att ha ihjäl varandra.  Kommande klimatkriser kommer visserligen tvinga oss till sådana ansatser, men inte ens ganska påtagliga hot tror jag kommer kunna förändra oss om det inte sker utifrån en positiv utgångspunkt, snarare än som en uppoffring.

Jag tror vi måste hitta sätt att på ett intelligent och värdigt sätt manipulera oss själva till att ändra värderingar långsiktigt. Vi måste succesivt börja bry oss mer om varandra och våra gemensamma angelägenheter än våra privata bestyr och domäner. Målbilden för de allra flesta är idag att skapa sig ett litet kungarike av

Strävan efter lyx

Strävan efter lyx

materiellt välstånd, snarare än att bidra till att samhället fungerar så bra som möjligt för så många som möjligt. Samtidigt har kvaliteten i välfärdstjänsterna ökat dramatiskt och parallellt kraven på samhället som något som är utanför en själv och det egna ansvaret.

Dessa två utvecklingslinjer, fokus på privat materiellt välstånd och kravet på det offentliga åtagandet, är i grunden oförenliga annat än i en extrem(utopisk) tillväxtekonomi. Problemet är dels att vi inte kan ha en sådan ekonomi av hållbarhetsskäl och dels att vi de facto inte har haft det på väldigt länge. Ett symptom på detta är bland annat att skattetrycket i kommunerna nu ökar och att de höga arbetslöshetssiffrorna biter sig kvar. Så alldeles oavsett vår ambition att skapa ett hållbart samhälle har vi konflikter inbyggda i ekonomin som innebär bekymmer på lite sikt.

Lika bra kanske att försöka börja från grunden utan att för den skull rasera hela bygget, vilket förstås bildligt är omöjligt men även överfört väldigt svårt. I teorin är det så lätt att beskriva vad som ska göras men i praktiken vet vi att det är svårt att förutsäga hur människor kommer att reagera och i den mån vi kan det så får det en inte att ta glädjeskutt. Vi behöver krympa ekonomin och det materiella välståndet utan att människor förtvivlar och samhället stagnerar och rent av bliramish kaotiskt. Frågan är också vilka ”vi” är? Det ”vi” som vi har rådighet över är ju Sverige och dess befolkning. Är det möjligt att börja i ett land bara? Att bli absolut fattig är en sak men att bli det relativt är ju betydligt värre. Ensam i hela världen blir man ju som en slags sekt, Amishfolket light.

Samtidigt, någon måste ju börja och om det är svårt att tänka sig att dra igång ett sådant projekt nationellt så ter det sig ju löjeväckande otroligt att något sådant kan samordnas globalt. Nyckeln ligger i att varje förändring genuint ska uppfattas som att livet och samhället blivit kvalitativt bättre. Det får aldrig handla om uppoffring och därför kan förändringen bara ske långsamt. Åtminstone till och börja med. Det måste också finnas stödjande politiska idéer som man kan driva internationellt. För om det är så att vi i exempelvis Sverige uppfattar det som att vi faktiskt fått det bättre fast vi rent köpkraftsmässigt halkat efter så är det ett mindre problem och om vi dessutom betraktas som ett föredöme kan det ge upphov till stolthet.

Ok, dags att börja bli en smula mer konkret, vad behövs göras?

  1. Vi behöver understödja förslag och idéer som stödjer människor i att prioritera gemensamma intressen.
  2. Vi måste hitta sätt att långsamt minska den sammanlagda köpkraften i samhället.
  3. Vi måste sätta en långsiktig vision om att minimera det svenska ekologiska fotavtrycket och sjösätta ett systematiskt program för att nå dit.
  4. Utifrån detta måste vi arbeta fram en sysselsättningspolitik som gör att alla som kan och vill arbeta också ska få göra det.

Och här några exempel på vad som kan verka i den riktningen:

-         Stärkt lokal- och regional demokrati med fler verktyg att finansiera verksamheter. Inkomstskatten är trubbig och otillräcklig.

-         Succesivt sänkt normalarbetstid

-         Rättvis handel

-         Stöd till kooperativ, samfälligheter, kollektivboende, alternativa ekonomiska sammanslutningar

Några förutsättningar:

-         Det samhälle som växer fram måste vara ett samhälle där klyftorna minskar.

-         Det måste finnas en bred politisk överenskommelse om de grova dragen i förändringsarbetet men det kan råda stor variation vad gäller takt och medel.

Det är svårt att känna sig särskilt optimistisk att denna beskrivna förändring kan komma att ens påbörjas. Få delar ens analysen över att det inte går att frikoppla miljöpåverkan och storleken på ekonomin. Vissa ser inte ens miljö- och klimatfrågan som ett problem av akut karaktär, även om man förstås sällan öppet ventilerar den åsikten. Samtidigt finns det många som har en klar övertro på vad politiska åtgärder kan få för effekt och ibland drar helt fel slutsatser; bara vi förbjuder vinst i välfärden, bara den offentliga sektorn tillåts expandera, bara vi höjer skatten på fossila bränslen med 1000% eller sänker arbetstiden till sextimmar gärna med bibehållen lön…, eller inför medborgarlön m.m, så ordar det nog sig. Framförallt underskattas svårigheten med att överge tillväxtekonomin. Tillväxt är fullständigt manifest i civilisationen och understödjs kraftfullt av den mänskliga naturen.

Visionen av omställning och dess inkorporering i hela samhället är därför avgörande om vi ska ha en minsta chans att inte bara införa hållbarhet utan uthålligt över lång tid hålla fast vid ett sådant förhållningssätt. För att detta ska komma igång kravs politiskt ledarskap.Nu.

Relaterad media: Svd, DN


Krav, press och stress

Känner mig tämligen oinspierad idag. Detta samtidigt som jag har precis hur mycket att göra som helst. Framförallt jobbrelaterat, men även i form av en del privata projekt som står och stampar och pockar på uppmärksamhet. I detta läge återvänder jag alltså till denna totalat avsomnade blogg för att liksom beskriva eländet.

Jag borde verkligen också börja blogga igen. Detta är så mycket som är osagt från min sida. Inte minst om den infekterade diskussionen om vinster i välfärden, dels som avgränsat fenomen, men kanske också och framförallt som en del i den större synen på samhället. Jag skulle vilja skriva lite mer utförligt om detta. Pröva och kanske ompröva mitt tidigare lokala- och regionala perspektiv – descentraliseringstanken. Vi får se.

Jag skulle också vilja börja skriva om ekonomi, arbetsmarknads och näringslivsfrågor. Om den nödvändiga men helt omöjliga tillväxtekonomin och hur man kan lösa den gordiska knuten som detta dilemma utgör. Det gäller att samla kraft för det.

Just nu går rätt mycket energi åt till att träna fysiskt, inte minst löpning. Tänker att det i slutändan ska ge mer energi än det tar. Har haft några rejäla sjukdomsperioder i vår men nu verkar det bli bättre med träningsfrekvensen. Jag springer blodomloppet, 10 km på torsdag i nästa vecka. Och därefter har jag ungefär ett lopp inplanerat varje månad fram till jul. Alla på ca milen.

Läser i SvD idag en betraktelse av Anna Lagerblad om optimeringen av våra kroppar, där förstås träning är en viktig del. Jag är lite kluven till denna strävan efter perfektion. Det är både människans största problem i ett nötskal, samtidigt som det är det som nästan definierar mänskligt liv. Det är en klockren parallell till den nödvändiga men omöjliga tillväxten. Eller egentligen mer träffande så är tillväxtproblemet det kollektiva utfallet av just denna egenskap i den mänskliga naturen. Ständig förbättring, ständig produktivitetsökning, snabbare och bättre. Precis som vi stressas mentalt stressas planeten av konsekvenserna av den ökade ekonomiska aktiviteten.

Min kluvenhet på den inviduella nivån handlar om tror jag att den mänskliga organismen är en smula mer tålig för stressen än planeten, dock givetvis med stora individuella variationer! Den dag du inte pressar dig en smula mer såväl fysiskt(genom träning etc), som psykiskt(utsätter dig för prövande situationer), som intellekturellt(lär dig nya saker, ex ett nytt språk), så stagnerar du och går ett allt snabbare sönderfall till mötes.

Min kluvenhet är reell. Jag tycker synsättet är problematiskt även på individnivå. Det måste finnas andra saker som också är värdeskapande än just denna indealiserade form av utveckling. Mognad, vila, betraktelse och förnöjdhet. När det gäller den kollektiva nivån har vi faktiskt inget val, vi måste hitta andra saker som är värdeskapande än ständig ökad produktivitet. Annars kommer förr eller senare ett ohållbart resursutnyttjande att bita oss i svansen. Så svanslös apa vi är!

Nåväl, för ögonblicket är jag ganska mycket inne i förbättringsekorrhjulet. Målet fysiskt är att klara av en marathon 2015 under 4 timmar och en halvmarathon, förmodligen göteborgsvaret, 2014 under 2 timmar. Mitt mål för i år är att klara milen på cirka 55 minuter. Jag har en hel del intellektuella mål också , men dessa håller jag nog för mig själv.

Fokus för några veckor framåt är helt och hållet jobbrelaterat och handlar om att ta fram en rödgrön budget i landstinget i Östergötland.

Det var ju ganska trevligt att skriva av sig lite. Man kan behöva det ibland och kanske blir det en sysselsättning som blir mer frekvent återkommande än brukligt här på min blogg.

Andra bloggar intressant om: träning, tillväxt, marathon


Så ett frö…

Ny EU-lag kriminaliserar all odling med eget utsäde!!!

Det finns dagar då man verk,ligen ifrågasätter om myndigheterna och människorna bakom dem är vid sina fulla sinnens bruk.. Marknadskrafter och påtryckningar för kommersialisering av kulturarv och krast för mat och egenförsörjning har åter punktmarkerat förökning av eget utsäde, rötter, knölar och sticklingar.
Att det skulle innebära kraftig utarmning av den biologiska mångfalden är uppenbart.

Monsanto och de stora GMO-företagens lobbyister har lyckats sälja in förslag till en ny EU-lag, som, avser att kriminalisera all odling med eget utsäde, rötter, knölar, fröer, sticklingar eller delande av plantor. Patenter, registreraingar och stålar är drivande argument i processen.
Läs mer på jordbruksverkets hemsida.

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/odling/utsadeochsorter.4.373db8e013d4008b3a18000410.html

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/odling/utsadeochsorter/registreringavfruktvaxter.4.6a9d66ed13894dfca8f80001218.html

Lagtexten omfattar alla växter och all odling, såväl professionella bönder, småbrukare, hobbyodlare och privatpersoner. Ja du läser rätt, glöm perlargoniersticklingen från mormor, tagetsfröna fröna från grannen osv

På samma sätt som när EU för några år sedan kom med den avskydda Frölagen som försvarades av jordbruksminister Eskil Erlandsson kan vi troligen inte räkna med något stöd från regeringen heller i den här frågan. Frölagen gjorde det omöjligt för de små fröfirmorna att ha råd att hålla äldre, för klimatet anpassade, frösorter. Och de stora har inget intresse att bevara vårt omistligt odlararv.

Frölagen kompletteras med ett EU-omfattande förbud mot odling och uppdrivning av växter med allt annat än centralt registrerat utsäde. Detta förbud innefattar också skogsbruket, och som lagtexten är skriven blir man också kriminell om en planta, träd eller växt förökar sig själv naturligt.

Parallellt med att lagen arbetas fram planeras också för en ny EU-myndighet som ska tillse att lagens implementeras (som det heter på byråkratspråk) av medlemsländerna.

Här gäller det att stå upp för förnut och kulturarvsrätten, att utarma och lägga en död hand på själva livet är
vansinne utöver all sans och vett..


Ekonomiska teorier på utdöende



Läser i SvD Näringsliv en intressant artikel (”Afrika reser sig – men inte afrikanerna” av Emmylou Tuvhag, tyvärr ej tillgänglig på nätet förefaller det) som inleds med att beskriva Harvard-professorn och nobelpristagaren Eric Maskin, vid World Economic Forum, dödförklarar den gamla teorin om komparativa fördelar. I och med den senaste globaliseringen har den spelat ut sin roll, menar han eftersom den baserar sig på antagandet att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationsgränser. 

Själv har jag levt i tron att denna gamla kvarleva från Adam Smiths och David Ricardos 1800-tal redan var förpassad till ekonomernas historiehylla, men tydligen inte. Sannolikt är det så att den har passat alldeles för bra för att argumentera för frihandel och öppna marknader. Att globaliseringen gör ”alla till vinnare” som Leijonborgs globaliseringsråd kom fram till.


Ironiskt nog är det väl, som jag förstår, just den alltmer långtgående avregleringen av finansmarknader och alltmer öppna gränser (för arbetskraft, inte flyktingar) som har gjort teorin alltmer obsolet. 

På samma sätt är det kanske med den ”Trickle-down-effect” som ofta framhävs när skattelättnader för de redan rika kommer på tal. När de rikaste blir ännu rikare ska det liksom sippra ned till de fattigaste också, påstås det. Som framgår av ovan nämnda SvD-artikel har inte detta heller fungerat i Afrika där klyftorna ökar kraftigt trots stor tillväxt på senare år. Ökade klyftor är inte heller något specifikt för Afrika. Det kanske framstår ännu tydligare på närmare håll än så.


På liknande sätt ser vi hur EMU-projektet sägs ska räddas med hjälp av stabiliseringspakter och strama tyglar om budgetunderskott etc. Trots att det börjar bli väldigt tydligt att det sistnämnda inte är rätt medicin i kristider. Hela idén bygger, om man får tro Stefan de Vylder (och det får man), på felaktiga antaganden om verkligheten.


För att inte tala om den smått religiösa tron på evig exponentiell tillväxt. Snart sagt alla som vill argumentera för en sak hävdar att det är ”bra för tillväxten”. Senast såg jag en debattartikel där fackförbundet Ledarna menade att könskvotering till företagsstyrelser var just... bra för tillväxten. Att tillväxten är odelat bra problematiseras fortfarande oerhört sällan (ett lysande undantag här) trots att det strider mot allt förnuft.


Just detta verkar ligga bakom mycket av de ständigt återkommande ekonomiska krascherna och bubblorna som spricker. Felaktiga antaganden om verkligheten. De ekonomiska modellerna är matematiska räkneoperationer som förutsätter helt rationella människor laddade med all tillgänglig information som finns för sina beslut. 

När de vedertagna ekonomiska ”sanningarna” ibland ifrågasätts brukar det alltid dyka upp något klassiskt skolad nationalekonom som kan ställa upp räknemodeller som förmodas avfärda all kritik och avsluta diskussionen. Ändå krisar kapitalismen och teorierna ställs på huvudet gång på gång. 

Kan det vara så enkelt att det behövs en ny nationalekonomisk skolning


För att inte tala om en helt ny ekonomisk modell?


Frågan bör åtminstone vara relevant att resa.
 


 
 
 
 
 

Arbetsfördelning


Vi måste komma tillbaka till full sysselsättning. Vi måste avskaffa ungdomsarbetslösheten. Det var appeller från s-ledaren Löfvén i hans förstamaj-tal. Vem vill inte det men hur trovärdigt låter det här? Vad ska S göra åt det? Och vad kan de borgerliga göra åt det? Och om de kan göra något, varför har de inte gjort det? Arbetslöshetssiffrorna ligger sedan mycket länge på en konstant mycket hög nivå. Politikerna pratar om längre arbetstid, ekonomisk tillväxt. Ungdomsarbetslösheten är det särskilt illa med. Inga av de äldre grupperna vill maka åt sig.

En framtidspolitiker är en politiker, som minskar arbetstiden i stället för tvärtom, som ser till att de som vill jobba får de dela på de jobb som finns, som ser till att begränsa konsumtionsökningarna i stället för tvärtom, som begriper att miljön behöver prioriteras på bekostnad av drömmen om evig ekonomisk tillväxt, inte tvärtom. Det är svårt att se Reinfeldt&co och Löfvén som sådana politiker.

Ta strid mot arbetslinjen, MP!

En ny arbetslinje. Det är rubriken på Miljöpartiets skuggbudget. Jag förstår att tanken från den gröna partiledningen är att ladda begreppet arbetslinje med ett nytt innehåll och visa att man har betydligt mer att komma med än regeringen när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Ändå kan jag inte tycka annat än att det är ynkligt att Miljöpartiet inte slår näven i bordet och säger nej tack till allt vad arbetslinjer heter och istället visar på en livslinje. Därför vill jag slåss på Miljöpartiets kongress i slutet av maj för att partiet ska hålla fast vid kravet på kortare arbetsvecka. Vi ska dela på jobb och fritid, inte arbeta och konsumera till döds.

Visst är det utmärkt med rejäla klimatinvesteringar. De klimatsatsningar på bostäder, järnvägar och förnybar energi som finns i MP:s förslag till vårbudget gör partiet betydligt mer trovärdigt i jobbfrågan än den regering som står tomhänt när arbetslösheten stiger. Men jag kan inte begripa att detta skulle stå i motsättning till att kritisera den arbetslinje som upphöjts till statsreligion och som säger att alla arbetade timmar är bra timmar. Ett grönt parti måste rakryggat kunna säga att det finns arbete som är dåligt för människan. Det görs en massa arbete som tär på jordens resurser och på de människor som utför det – och därmed förr eller senare också på ekonomin.

Varje dag blir människor ersatta av teknik. När alltfler bokar sina resor, sköter sina bankärenden och gör sina inköp via internet minskar behovet av anställda. Naturligtvis uppstår också arbetstillfällen till följd av ny teknik. Webdesigners och IT-konsulter har förökat sig det senaste decenniet. Men faktum kvarstår att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet – att vi producerar mer per arbetad timme. Är det då inte rimligt att vi tar ut en del av denna produktivitetsökning i kortare arbetstid? Sedan vi slutade med generella arbetstidsförkortningar i Västeuropa i början av 70-talet har den långsiktiga trenden varit stigande arbetslöshet.

Man måste blunda hårt för att inte se att arbetslinjen misslyckats. Ingen regering – röd eller blå – har kunnat skryta med full sysselsättning på decennier. Inte i Sverige och knappast någon annan stans heller. Om man menar allvar med att man vill knäcka arbetslösheten kan det väl då knappast vara trovärdigt att fortsätta på inslagna vägar. Jakten efter mer, mer produktion och mer konsumtion har inte löst arbetslösheten. Vissa har slitits ut på en hårdnande arbetsmarknad, andra har lämnats utanför.

Verkligheten talar för en radikal grön politik, där vi delar solidariskt på både det arbete som behöver göras och på det utrymme som finns för konsumtion utan att tära på jordens resurser. Visst skulle vi möta motstånd. Visst skulle DN:s ledarsida döma ut oss som flummande skogsmullar. Men jag köper inte att det skulle vara omöjligt att vinna gehör hos breda folklager för en sådan politik. När allt fler slängs ut i arbetslöshet till följd av den europeiska krisen och när de som blir kvar på arbetsplatserna får dra ett allt tyngre lass kommer hungern efter alternativ till en dogmatisk arbetslinje växa.

Investeringar för framtiden

Så har då äntligen ridån dragits upp för den investeringsbudget som politiken, Koalition och opposition, under en längre tid har jobbat med. Låt mig därför här kommentera den ur mitt miljöpartistiska perspektiv.

Investeringsbudgeten tar steg i hållbar riktning. Det som så här långt inte har nämnts i media (av vad jag har sett) är att energieffektiviseringarna nu åter finansieras via kommunens internlån, eftersom de ger så positiva effekter även på ekonomin. Det var så vi i Koalitionen ville finansierade dem i vår Mål och Resursplan, medan oppositionen hade lagt den i investeringsbudgeten. I och med att socialdemokraternas MRP, med stöd av bland annat Sverigedemokraterna, röstades igenom fullmäktige i juni förra året bromsades arbetet energieffektiviseringarna upp i ett år. Jag ser ändå positivt på att oppositionen nu har ändrat uppfattning. Det ska de ha heder för. Nu kan vi åter ta upp renoveringsarbetet i våra skolor, så som i Bergsåker.

Att byta taket på sporthallen är faktisk även det ur energisynpunkt mer rätt än att riva och bygga nytt på samma plats, och det är också billigare. En ny byggnad, om den inte är rätt byggd, kan bli en än större energitjuv, och det vill vi ju inte se. Ska vi bygga nytt ska vi bygga hållbart från början, menar jag.

På det hela taget är investeringsbudgeten sparsmakad. Det ligger också i linje med Miljöpartiets hållbarhetssyn. Hållbarhet innebär resurssnålhet, även ekonomiskt. Det är bättre att lägga resurser på sådan som stärker hållbarheten, och då även ur ett socialt perspektiv. Då är verksamheter viktigare än dyra nybyggnationer.

I ekonomiskt tuffa tider sätts politiken på prov. Det är då politiker testas om de orkar prioritera hållbart. Inget parti har i dessa förhandlingar fått allt de vill i denna process, men i och med att investeringsbudgeten nu äntligen beslutas kan vi fortsätta vår strävan att bygga det hållbara Sundsvall.

Detta lyckade samarbete över blockgränserna är, menar jag, bra för Sundsvall. Nu ser jag, och mina partikamrater, förstås fram emot fler lyckade samarbeten på flera områden i vår kommun, för en långsiktig hållbar utveckling för oss alla sundsvallsbors bästa.


Ålderdom och överbefolkning

Alla blir äldre och vi kommer att få en allt äldre befolkning. Det som jag ser är ett enbent system som hoppar och försöker att få en förlegad syn på industrisamhället att fungera trots att samhället förändras och vi med det.

Arbetstiden kommer inte längre att vara mellan 8.00 och 16.00. Vi kommer inte att stämpla ut när vi är klara för dagen. Tiden och uppgifterna kommer att vara tidsoberoende. Våra dagar räknas inte med att vi har börjat på morgonen och vi stämplar ut på kvällen. Vi köper inte tid längre utan en mans kompetens som sträcker sig över arbetstiden och även utanför.

Vi kommer att behöva dela på uppgifterna och se de som aldrig slutförda eftersom vi inte längre är beroende av tidsramar på samma sätt som under industritiden. Vi rör oss också från industrisamhället till informationssamhället där helt andra kompetenser och flexibelt tänkande kommer att vara efterfrågat. Vi kommer inte vara färdiga kl 16.00 utan vi är mer flytande i vår tidsuppfattning.

Det kommer också att spela roll för hur vi ser på arbetslivet som slut vid en viss tidsgräns. Vår överbefolkning kommer att tvinga oss att se annorlunda på arbetstiden. Vi blir allt äldre men samtidigt allt hälsosammare och långlivade. Ju fler vi blir desto fler kommer att orka arbeta mer ju äldre ålder de har.

Det handlar inte om vi ska höja pensionsåldern utan när. Vi kommer att tvingas att producera mer så länge vi ser samhället i ett tillväxtsamhälle. Om vi istället omvärderar våra mål i samhället så behöver vi inte bygga höga torn av tillväxt utan finna en harmonisk tillvaro där vi söker hållbarhet istället för ständig tillväxt.

Våren kan bli vår!

Vårsolen fläskar på, kastar ett aggressivt ljus på skitiga fönster. Sinnen man glömt att man hade tränger sig på. Plötsligt syns allt. Och hörs och känns och luktar. Det är vår. Livet och lusten, välkomna åter. Och vreden. Den varma, ömmande, heliga vreden som inte frågar om möjligt eller omöjligt. I den känslan sitter jag på balkongen och knackar på tangentbordet, inpackad i tjocktröjor och med ansiktet mot solen. I den känslan är det lättare att se de politiska möjligheterna. Det politiska landskapet må ligga öde nu. Men tillsammans kan vi ge det liv, om vi vill.

Med vårvinden i ryggen kan vi kräva verklig förändring. Den allt djupare ekonomiska och sociala krisen i Europa slår inte bara människor till marken. Den föder också ett motstånd, på gatorna i Madrid såväl som hos kolumnister i Svenska Dagbladet, mot ett ohållbart och orättfärdigt ekonomiskt system som kört in i väggen. Vägen ligger öppen för en tydlig radikal politik byggd på solidaritet med människor och på ansvar för livet på jorden. Törs vi gå den vägen?

Vid finanskrisen på 30-talet omvaldes flera konservativa regeringar i Europa under en första fas. Medelklassen röstade på det som de uppfattade som tryggt och bestående, så länge de inte var dirket drabbade. När krisen slog även mot dem valde de alternativ som innebar förändring. I länder som Sverige, Norge och USA sökte man sig till progressiva partier, i Tyskland till nazismen. Det konstaterade Aftonbladets Karin Pettersson i en paneldebatt om Socialdemokraternas nya partiprogram, nyligen. Historien talar alltså för att en tydligt progressiv politik kan vinna gehör i vår tid. Och varnar för vad som kan hända om det är de bruna krafterna som uppfattas som alternativet till det bestående.

Vi har redan sett historien upprepa sig. Valet 2010 omvaldes en konservativ regering med finanskrisens hjälp, inte för att folk kände sig entusiastiska över den förda politiken utan för att de kände förtroende för ledarna. Vi har sett Sverigedemokraterna vinna mark i opinionen. Men framtiden väljer vi. Fortfarande kan vi formulera en poltik som väcker framtidstro. Den generation som nu möts av dörrar i ansiktet kan istället vara med och bygga ett modernt samhälle. Med massiva investeringar i kollektivtrafik, nya bränslen, klimatsmart teknik, bostäder och förnybar energi kan den gröna omställningen bli det gemensamma projekt vi längtat efter under de nyliberala årtionden som gjort oss till ensamma människor, utlämnade till våra egna förmågor, nätverk och tur. En sådan omställning förutsätter kraftfulla satsningar på utbildning. Sverige behöver självständiga, kreativa, tänkande människor med djupa kunskaper. Sverige behöver djärva människor som vågar satsa. Djärv kan man vara om man känner trygghet, att man vet att det finns någon som tar emot när man faller. Att den som blir sjuk, arbetslös eller helt enkelt gammal inte lämnas åt sitt öde utan bärs av de som arbetar. Att man kan känna tillit till det samhälle vi bygger tillsammans.

Dessa enorma satsningar måste genomföras samtidigt som vi styr bort från en tillväxtberoende ekonomi. Här finns den verkligt tuffa utmaningen.Vår konsumtion måste minska för att inte de ekonomiska och ekologiska skuldbergen ska rasa över oss. Vi måste dela på jobb och välstånd. De välbärgade måste stå tillbaka. Det offentligas andel av ekonomin måste öka på den privata ekonomins bekostnad. Hela den himmelska härskaran av borgliga ledarskribenter, ekonomer, rapportskrivare, utredare och tyckare kommmer då att skrika och larma. Direktörer och styrelseproffs kommer att smälla i dörrar och hota med flytt. Den som vill förändra världen måste inse att det finns fiender som inte vill. Men också stå rakryggad i övertygelsen om att vi har chansen att bygga något nytt och mycket bättre. Ett samhälle där man nog får svårt att byta sitt kök vart femte år, men där man har tid för att må bra. För att att ta hand om sig själv och sina nära, för böcker och musik och för att sitta på balkongen med ansiktet mot solen.

Nedslag i mediesmeten om en S-kongress som knappast kommer våga visa vägen mot ett verkligt alternativ: DN Ulf Bjäreld, SvD Brännpunkt
 AB AB

 Fler som bloggar: Pyttiminpanna med en dikt som världens alla kongressombud  borde läsa

Vargar på fullmäktige

Västervik

Västervik

I dag kör vi Ungdomsfullmäktige i Västerviks kommun – det är 11e gången vi kombinerar detta med skolorna.
Det är super kul inte minst de samtal vid rundabord som görs mellan politiker och elever, det berikar inte minst för de politiker som inte har ungdomar själva i sin närhet.

Kolla gärna webbsändningen av KF på : http://www.vastervik.se/templates/VVKommun_Page.aspx?id=8520

Inte helt förvånande är det frågor om effekter av skolbesparingar, skolmaten och kollektivtrafiken som kommer upp på agendan.

Jag är särskilt glad att ett par tjejer på Åbyskolan tagit initiativ till att även skriva ett medborgarförslag till Fullmäktige. Just att delta påriktigt i samhällsbyggandet är en viktig del av demokratin. Just denna rör deras arbetsmiljö nämligen skolans toaletter och behovet att hålla dem fräscha- angeläget helt klart. Tänker på hela Åbyskolan som ju behöver en total make over- det är en energislukande tämligen nedgången ”barackmodell” byggd för att hålla ca 10-15 år… det var i början på 1970 talet by the way…

Tänker på en del politiker som trodde att KF skulle bli nertyngda av medborgarförslag när demokratiberedningen föreslog denna utökade form av medborgardeltagande i kommunpolitiken…

Varg!
Kanske kan unga uppleva oss som vargar som fullkomligt kastar oss över unga som så väl behövs i politiken, många av er är påväg vidare ut i landet och världen för vidare studier, många kommer att stanna kvar och vara en stor del av vår framtid- känn er inte avskräckta av detta intresse utan stärkta av att ni är betydelsefulla !!

Varg 2- ett medborgarförslag yrkar på att Västerviks kommun skall utse sig till ” Varg fri kommun”- jag delar inte den uppfattningen. Och funderar på arter som kommer och går oftast pga människans etableringar, miljöstörningar eller iver att optimera sin egennytta… Ofta vill vi att rovdjur kan väl va någon annan stans långt borta så inte just jag störs eller ??

Tänk nu vad som hänt med dessa Vildsvin som likt råttor förökat sig i våra bygder… Det är bara varg som rovdjur rår på att slå ett Vildsvin. Även om en ilsken galt även är otäck för en hungrig varg..

Mer om rovdjurspolitik:

http://www.regeringen.se/sb/d/10364


Senaste nytt: Ingenting har hänt

Jag har varit borta från världen ett par veckor på grund av flytt och författande av omdömen om mina elever. När jag nu återvänder tycks inte särskilt mycket ha hänt. Ännu frodas rasismenregeringskansliet, återigen vann fel låt Melodifestivalen (Loreen var det lysande undantaget) och alltjämt är idéen om den eviga tillväxten statsreligion. Det är det sistnämnda jag tänker bråka om den här gången.

Svensk ekonomi står stadigt i stormen. Till skillnad från länderna i sydeuropa har vi ordning och reda på pengarna. Det är vad vi fått lära oss. Anders Borg och hans spinndoktorer har lyckats väl med att trumma in budskapet. Lika fullt är det falskt.

Svensk ekonomi bygger på tillväxt. Om ekonomin inte fortsätter att växa rasar korthuset. Och denna tillväxt upprätthålls med lån. Faktum är att skulderna i Sverigeär på samma nivå som i Grekland. Skillnaden är att i Grekland är det staten som är skyldig en massa pengar. I Sverige är det företag och privatpersoner. 2011 var de privata skulderna i Sverige 266 procent av BNP.

Hur många artiklar kan man egentligen skriva om slarviga sydeuropéer innan man börjar ställa de obehagliga frågorna? Om vad som händer om de som belånat sina hus och lägenheter upp till taket kastas ut i arbetslöshet. Om vad som då händer med våra banker. Om vad som då i sin tur händer med företag som behöver lån för att kunna investera.

Jag har inga färdiga svar på hur vägen ur tillväxtberoendet ser ut. Jag förväntar mig inte att någon annan ska ha det heller. Men jag vill se modiga politiker som vågar ställa frågan. För ett är säkert: vi måste hitta den vägen. Annars har jag svårt att se hur vårt samhälle ska överleva.

Fler som bloggar: Pyttiminpanna och Lisa Magnusson

Euro i motvind

Det går knackigt för euron. Det gick undan i början, när den skulle sjösättas. En del regler och anvisningar fanns men utan udd och sanktioner. Alltså struntade man i reglerna. Tyskland och Frankrike visade vägen med alldeles för stora underskott i statsbudgetarna. Inget av länderna gav någon riktig förklaring till, varför man inte följde uppställda regler. Andra länder följde efter, länder som kanske haft större behov av att göra det. Nu tycks det svårt för euro-pakten att finna någon ände på bekymren. Problemländer, som spenderat mer än plånboken tålt, radar upp sig som på ett pärlband. Irland, Portugal, Grekland, Spanien, Italien och nu Cypern. I kön väntar Frankrike och säkert ytterligare något land. Den ena krisen värre än den andra, som en gräsbrand på våren, när man springer runt i blåsten och försöker släcka nya uppflammande härdar. Befolkningar rasar över att deras regeringar inte skött ekonomin och vill ha hjälp av andra att lösa problemen. Välfärdssystemen vacklar. Konjunkturen och världsekonomin påverkas. Börser svajar. Ansvarslösa banker skor sig. I största allmänhet har man styrt till det alldeles förfärligt. Det känns som om varken politiker eller ekonomer vet, vad man ska göra, som om osäkerheten griper omkring sig. Ekonomin som vetenskap låter mer paradoxalt än någonsin. Det enda den ekonomiska eliten tycks överens om är att evig ekonomisk tillväxt är det allenarådande framgångsreceptet.

Det som inte synes …

Kärnkraften

Kärnkraften

Det har just passerat ännu en årsdag för en av världens katastrofala Kärnkraftsolyckor.. Ännu en orsak att sträva efter 100% förnyelsebart.. Tänker förstås på Japan och Fukhusimaolyckorna i samband med Tsunamin.
Det som för några veckor var i all medias focus är nu en vardag av av fortsatt sanering och iordningsställande..
Det är ett tragiskt öde när arealer, människor och miljö för överskådligt lång tid nu tvingas bort från radioaktiv smittad mark och vatten. Just det faktum att mängder av kylvatten fick strömma fritt ut i havet under den akuta räddningsinsatsen för att förhindra fler härdsmältor i området

Strålningsnivåerna sjunker generellt. Men nyligen fångades en fisk med 510 000 becquerel cesium per kilo. Gränsvärdet är 100 becquerel. Tokyo Electric ska sätta ut nät för att stänga in sådan fisk… Hur ser den globala märkningen av Bq i marina livsmedel och vore det inte på plats att starta den typen av märkning, vatten känner inga gränser och är tyvärr en bra transportör av radioaktiva isotoper anrikas i fisk både innanför och utanför eventuella nät…

Läs mer om skandalerna kring saneringsarbetet i Ny teknik :

http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/karnkraft/article3655699.ece


Suck

Från ekonomer kan man få höra lite av varje. Vår finansminister bromsar alla miljösatsningar och vill bygga motorvägar, som han anser fem gånger så lönsamma som tåg. Ekonomer jagar på den ständiga tillväxten. Amerikanska ekonomer vurmar för oljesand och skiffergas. Svenskt näringsliv hade en ekonom, som enligt Supermiljöbloggen sade så här till Greenpeace offentligt: Ni bär en stor del av ansvaret för att vi missar tvågradersmålet. Om inte ni och andra miljöorganisationer hade pratat så mycket om en annan kejsare för tio år sedan, nämligen att de internationella avtalen skulle lösa allt, då kanske många länder i världen hade satsat på en annan och effektivare klimatpolitik. Enda ursäkten för det uttalandet är att det verkar som om han ändå tycker att klimatproblemet finns.

Matematik

Läste på Supermiljöbloggen att det franska strålsäkerhetsverket IRSN i hemlighet beräknat kostnaderna för ett kärnkraftshaveri till mellan 6 800 miljarder och 51 000 miljarder kronor, beroende på varierande förutsättningar och scenarios. Offentligt har man gått ut med lägre men fortfarande rysliga belopp. Men om man bortser från de exakta beräkningarna och gissningarna, är frågan ändå varför kärnkraftsindustrin, om det kostar gigantiska belopp, bara ska stå för en bråkdel av skadekostnaderna. I Sverige måste skattebetalarna svara för all skada av ett haveri över 10 miljarder. Det är förstås ingen rim och reson i det. De största förlusterna, de som gäller människors väl och ve, kan inte ersättas med pengar men om man ägnar sig åt bara pengaräknandet och hugger till med att ett haveri i Sverige skulle förorsaka kostnader på t.ex. tio tusen miljarder, ett belopp i underkant av det spann IRSN beräknat för Frankrike, får kärnkraftsindustrin, som förorsakat eländet, stå för en promille av kostnaderna och skattebetalarna för 99,9 %. Det gäller, oavsett hur många miljarder industrin och dess ägare kan ha tjänat på det havererade verket före katastrofen. Skälet är, kan man anta, att annars skulle varje investering i ny kärnkraft bli omöjlig att göra en ekonomiskt hederlig kalkyl för. Och ny kärnkraft vill ju flera politiska partier att vi ska få.

Enkelt att se att vår ekonomi inte är hållbar

Jag tänker se på något så nödvändigt som vatten och visa hur konstig vår ekonomi är. Vi behöver alla vatten för vår fortlevnad så vi kommer inte undan det. Det kommer alltid att finnas ett behov. Det som är konstigt är att dyrt flaskvattnet är tillför du till vår ekonomi och bruttonationalprodukt samtidigt som vanligt kranvatten kostar dig litet och är nästan gratis, men det tillför väldigt litet till vår ekonomi och bruttonationalprodukten. Ändå är kranvatten bäst för miljön.

Det som är livsnödvändigt får bara ett värde i ekonomiska termer om det kostar någonting. Om du köper en flaska vatten så tillför du något till vårt ekonomiska system, men inte om du dricker vatten från kranen. Vi behöver därför göra om ekonomin så att saker som sparar på miljön som exempelvis kranvatten får ett ekonomiskt värde. Vi måste skapa en drivkraft att tänka hållbart istället för ekonomiskt.

Vi behöver skapa värden som är bättre för vårt samhälle som baserar sig på annat än bara BNP. Vi vill ju att människors agerande blir miljövänligt. Jag har tidigare skrivit om matfrosseri och hur vi kastar mat. Om vi istället ger skräpet ett värde som är negativt för ekonomin så skulle vi skapa en drivkraft som syftar mot ett hållbart samhälle.

Vi måste skapa en drivkraft för att skapa ett hållbart samhälle inte att skapa ett högre BNP.


Mineralstrategi

kiruna 071

I dag refererar jag rakt av på ett angeläget tema om miljölagar och mineralstrategin:

Sverige behöver en långsiktig mineralstrategi

Sverige behöver en mineralstrategi för nya jobb och långsiktig hållbarhet. Vi vill också utreda formerna för att införa en gruvskatt i Sverige, skriver sju miljöpartister med Gustav Fridolin i spetsen och jag skickar en tacksamhetens tanke till Elisabeth Wanneby & Sofia Botorp som under åratal engagerat sig för natur och kulturvärden som hotas av gruvdrift och annat inte minst med Ojnareskogen som ”case”….

Här kommer den engagerade artikel:

Samhällets kostnader och de framtida kostnaderna för miljösanering och återställande efter att en gruva läggs ner måste bli en del av projektet.

Sju miljöpartister med Gustav Fridolin i spetsen
Regeringen kommer inom kort att presentera en mineralstrategi för att möta den ökade globala efterfrågan på mineraler.

Vi har inte sett strategin och vet inte vad den innehåller. Det är synd. En strategi som stakar ut framtidens riktning för såväl en stor del av svensk industri som nyttjandet av naturresurser, borde förankras parlamentariskt. Regeringen borde bjuda in till samtal om en blocköverskridande överenskommelse som bereder mark för livskraftig industri och långsiktigt hållbart resursutnyttjande – en överenskommelse som håller längre än mandatperioden.

Aldrig har intresset för att prospektera efter och bryta malm och andra naturresurser i Sverige varit så stort som i dag. 1980-talets gruvdöd har ersatts av en slags Klondykestämning. Med ett ökat exploateringstryck ökar också konflikten mellan olika intressen. Det blev inte minst tydligt i somras då det hettade till kring Nordkalks planerade kalkbrytning på Gotland och om de långt gångna planerna på en ny nickelgruva utanför Tärnaby.

I en mineralstrategi måste svåra avvägningar göras. Vi är rädda att regeringen tänker för snävt och för kortsiktigt. Det kan kännas tråkigt när entusiasmen är på topp och marknadspriserna skenar att tänka på skyddet av den biologiska mångfalden och rent vatten men det är absolut nödvändigt för att även kommande generationer ska ha en framtid.

En ohämmad exploatering av våra naturresurser hotar framväxten av nya långsiktigt hållbara arbetstillfällen inom exempelvis turismbranschen som är beroende av oförstörda fjäll, skogar och rena vatten som hotas. Vi måste också vara tydliga med att en växande gruvnäring inte får hota den samiska kulturen och rennäringen

Om vi ska kunna fortsätta vara ett land som framgångsrikt använder våra naturtillgångar för att skapa både ekonomiskt välstånd och livskvalitet så krävs ett regelverk som får oss att tänka mer långsiktigt. Den enda kraft som kan fastställa ett sådant regelverk är politiken.

Behovet av långsiktiga och tydliga spelregler är centralt inom all näringsverksamhet. Det gäller i synnerhet utvinning av naturresurser, men också för samhället i stort. Företag som vill prospektera efter naturresurser måste veta vad som gäller för att kunna få ihop sina kalkyler. Förutsägbarheten är lika viktigt för det omgivande samhället, kommuner, boende och företag.

Intresset för utvinning av naturresurser, mineraler, gas- och olja, i Sverige har drivits fram av prisökningen på råvaror till följd av den enorma tillväxten i Kina och andra länder. Knapphet har lett till konkurrens om råvarorna.

För att svensk industri långsiktigt ska kunna hävda sig i den globala konkurrensen krävs att vi stimulerar framväxten av nya lösningar inom resurssnål produktion, ökad förädling, smarta material, och blir bättre på att ta vara på det som redan grävts upp.

Det kan till exempel handla ta vara på värdefulla mineraler som idag inte tillvaratas utan hamnar på varphögen vid utvinningen, så kallad ”waste mining” och genom att utveckla ”urban mining” – utvinning av de stora mängder metaller som ligger nergrävda under våra städer i form av gamla kablar och ledningar.

Vi måste bli bättre på att återvinna. För gruvbolaget Boliden har gamla kretskort från våra slängda mobiler och datorer har blivit en lönsam råvara. Vid smältverket i Rönnskär utanför Skellefteå utvinner man guld, silver och koppar ur elektronikskrot. Idag kommer cirka två tredjedelar av de 12-15 ton guld som produceras på Rönnskärsverket från elektronik.

Samhällets kostnader och de framtida kostnaderna för miljösanering och återställande efter att en gruva läggs ner måste bli en del av projektet. Vinsterna från gruvdriften måste vara med och betala för de skador som kan uppkomma. Miljöpartiet anser att en samhällsekonomisk lönsamhetsbedömning bör göras innan en gruva får öppnas. I en sådan vägs de samhälleliga vinsterna, såsom nya jobb och skatteintäkter, mot kostnaderna i form av exempelvis ny infrastruktur, förstörda naturvärden, samt återställningskostnader.

I Sverige tas det ut en så kallad mineralersättning för de mineral som bryts (dock ej vid kalkstensbrytning). Endast 0,05 procent av det beräknade värdet som utvinns går till samhället. Vi tycker att en större del av de naturresurser vi utvinner i Sverige ska komma samhället till del. Vi vill därför utreda formerna för att införa en gruvskatt i Sverige.

Sverige behöver en mineralstrategi för nya jobb och långsiktig hållbarhet. Strategin behöver balansera gruvnäringens och gas- och oljeindustrins intressen mot andra intressen. Rätt balanserad kan en sådan strategi både gynna framväxten av nya jobb inom utvinningsindustrin och andra branscher samtidigt som den skyddar den enorma rikedom av växt- och djurliv som gör Sverige till ett fantastiskt land att leva i.

LISA WANNEBY

språkrör, Miljöpartiet i Kalmar län

MATS DAHLBERG

ordförande, Miljöpartiet Norrbotten

ISABEL ENSTRÖM

regionordförande, Miljöpartiet Gotland

GUSTAV FRIDOLIN

språkrör, Miljöpartiet

JONAS ERIKSSON

riksdagsledamot och vice ordförande Näringsutskottet, Miljöpartiet

LOTTA HEDSTRÖM

kommunfullmäktigeledamot, Miljöpartiet i Tomelilla

PETTER FORKSTAM

regionordförande, Miljöpartiet Skåne

Läs mer: http://www.regeringen.se/sb/d/17076/a/209657

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-langsiktig-mineralstrategi_7912018.svd

http://news.silobreaker.se/samer-kritiska-till-mineralstrategin-5_2266626458476609716


Ökande klyftor


Enligt en undersökning, som nämndes på tv-nyheterna (de som har internationella ambitioner och kallas news i stället för nyheter) nyss, ska svenskarna ha blivit mindre själviska. Jag lyssnade bara med ett halvt öra och fattade inte vad det var för undersökning, hur den gjorts eller om man jämförde med stenåldern eller någon annan tid. I nästa nyhetssändning var denna "piece of news" inte med längre.

Hur som helst, trodde jag precis tvärtom. Och det gör jag också efter att ha hört om den här undersökningen. Den politik som förts på senare tid har ökat klyftorna i samhället. Jag har svårt att tro att det betyder mer generositet och medkänsla och mindre egoism. Var och en klarar sitt, är mottot nu mer än någonsin. Och det är väl just det som de borgerliga partierna står för innerst inne, oavsett hur de beskriver statens inflytande i sina partiprogram. Ett av allianspartierna säger att politikerna inte ska lägga sig i det som rör familjen. Ett annat föreslog i sitt idéprogram att staten ska vara så liten som möjligt (vilket väl för all del strukits), ett tredje jobbar stenhårt för att de, som har, ska får mer - både jobb och pengar efter skatt, vilket ju måste ske på bekostnad av dem som inte har - jobb eller pengar.


Topp tre i Miljöarbete – Landstinget i Kalmar län

Landstingens miljöarb

Ända sedan Miljöpartiet klev in i Landstingspolitiken igen efter valet 2006 i Kalmar län var det självklart att Miljöarbetet behövde komma upp på den politiska dagordningen. Inte som sär intresse utan som en naturlig del i verksamheten och därmed som en självklar checkpoint för upphandling och drift.

Feedback för vårt arbete kom med vår topp tre placering på miljöarbete i landstings Sverige ( 21 landsting totalt). Med 24,5 poäng av 36 möjliga belade Stockholms läns landsting förstaplatsen, tätt följd av Landstinget i Värmland med 24 poäng. Trea kom Landstinget i Kalmar län med 22,3 poäng.

Det är tidningen Miljöaktuellt som genomfört granskningen:
Miljöaktuellt har under en rad år granskat Sveriges 290 kommuner. Rankningen Sveriges Miljöbästa kommun är väletablerad och har påverkat många kommuners miljöarbete. Nu riktar vi för första gången ljuset mot landstingen och regionerna.

Sveriges 21 landsting och regioner är med en kvarts miljon anställda en av landets största arbetsgivare. De är ansvariga för sjukvården och för kollektivtrafiken och upphandlar varje år produkter för mångmiljardbelopp.
Landstingen har därför en stor möjlighet att driva svenskt miljöarbete framåt, men den potentialen belyses sällan i medier eller rikspolitiken. Vi vill uppmärksamma hur landstingen arbetar med hållbarhet i dag, vad de kan bli bättre på, vad de kan lära av varandra samt vilken roll de kan spela i arbetet med att nå de nationella miljökvalitetsmålen.

Se listan här:
http://www.landstingsranking.se/

100% förnyelsebar el var en del, ny upphandling gjorde oss av med fossila och nukleära energitillskott.
Just nu pågår upphandling av vindsnurror i egen regi…
400kvm solceller finns på Länssjukhuset i Kalmar.
Ombyggnationer för 1.3 miljarder med energiklass A som standard har gett oss mer lokalyta på totalen men mindre energiförbrukning per kvadratmeter.
Webbmöten har gått från ca 800 tim till över 3000 timmar med många reskilometer och sparade arbetstimmar som resultat.

http://miljoaktuellt.idg.se/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/stockholms-lans-landsting-landets-miljovanligaste?fb_action_ids=10151342272598387&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582


Köp och släng mentaliteten

pettson-o-findus-i-tradgrden_103347819
Kollade in siffrorna för avfallsbergen runt om i Europa, konstaterar att Sverige hetskonsumerar sopor…

Under 2010 producerades totalt 117,6 miljoner ton avfall i Sverige, varav gruvavfallet står för den största delen – 89 miljoner ton. Det påvisar dels att det är en ”gruvnation” och ett ökat tryck på mineral och rara jordarts metaller globalt. Hörde att Svensk gruvidustri peakat över 1970talets stora mineraluttag…

Nåväl av de resterande 28,6 ton återvinns endast 43 procent.
Hushållsavfall är ett av de enskilt största avfallsslagen. Vilket direkt får mej att reflektera över min egen konsumtion och hantering av bättre begagnat… Jo jag är en sån där ”Pettsson samlare” som alltid tänker ”kan vara bra att ha, det här skulle man kunna göra om till osv… Effekten är att här slängs jädrar inte så mycket snarare hör folk av sig o frågar om jag är intresserad av att ta emot innan de planerar ett besök på tippen eller någon återvinningsgård… Frågan poppar ändå upp äger jag prylar eller äger prylarna mej ?! Att Arbete för att köpa prylar som man sen inte hinner med att hantera / underhålla . Tänker på stressade kompisar med villa sommarhus, båt och några även husbil … herregud de är ständigt på väg och jobbar upp en hyfsad stressfaktor långt innan semestern för alla åtagande och planerade underhållsåtgärder som krävs..

358-Pettson-garden

I de lägena sitter jag som en mys pys Pettsson med mina katter i hemmet som är en kombinerad bostad och fritidshus med alla mina önskade hobby/ fritidsintressen inpå knuten och transportsträckan är inte längre än tomten är stor (5000 kvm) och sådär härligt mys pys går man halvnaken o myser med kaffekoppen när vårvärmen börjar innfinna sig.

När det vid enstaka tillfällen går ut ting och material från Högtomta så är det i nämn ordning för återbruk dvs Erikshjälpen, Hand i Hand eller dyligt som jag lämnar in saker/ kläder till. I andra hand är det retur på återvinningsgården dvs en rätt tydlig sortering av metall, plast , elektronik osv Som sista alternativ är det slutlig sophantering som innebär förbränning i det kommunala sopförbränningsverket och ger en och annan bostad fjärrvärme och snart även elproduktion.

Hushållens totala mängd avfall under 2010, borträknat det så kallade farliga avfallet, var 3,7 miljoner ton.
Av det går endast 24 procent till materialåtervinning. Det mesta, 60 procent, förbränns. Det motsvarar 2,2 miljoner ton som främst består av förpackningar, matavfall och kasserade produkter.
Vi uppnår till exempel inte målen för återvinning av aluminiumburkar till pantsystemet och plastförpackningar det förvånar mej, då just ”metallåtervinsten” sitta i ryggmärgen som självklar åtgärd, för att minska tryket på nya gruvor och all den energi som åtgår för att anrika mineral ur jungfruligt berg.

Klart man undrar vad som gör att vi Svernskar har både tid och råd att konsumera och kassera i den takt vi gör.
En orsak är beskattningstrycket på arbete – det är extremt kostsamt att reparera… Något Miljöpartiet faktiskt noterat och lagt reparations”rot” förslag om dvs sänka kostnader att reparera.. Styrmedel är viktiga sänkt moms på tex reparationssektor skulle kunna göra en del för att öka motivationen för reparationer.

Fundera på din egen konsumtion och ”kassaktion”- all förändring börjar hos oss själva…
En liten inspirerande tidskrift Kloka Hem rekommenderas med massa smarta tips i boende och om konsumtionsmönster. Se: http://www.klokahem.com/

Korta fakta om var avfallet i Sverige 2010 kommer från
•Gruvavfallet står för den största delen – 89 miljoner ton avfall.
•Industrisektorn (exklusive gruvsektorn) gav upphov till 7,8 miljoner ton avfall.
•Byggsektorn producerade 9,4 miljoner ton.
•Tjänstesektorn genererar 1,8 miljoner ton.
•Från hushållen kom drygt 4 miljoner ton.
•Sektorn infrastruktur (energi- och vattenförsörjning, samt avloppsrening och sanering) genererade 1,7 miljoner ton.
•Från areella näringar (skogs-, jordbruks- och fiskenäringarna) kom cirka 310 000 ton avfall
•Avfallsbehandlingen genererade 3,5 miljoner ton.

Läs mer:

http://www.naturvardsverket.se/Nyheter-och-pressmeddelanden/Pressarkiv/Pressmeddelanden-2012/Avfallsmangderna-okar/