Ångest


Jag började redan igår med en deppig inledning på veckan. Här kommer mer, värre och privatare åt samma håll.

Åkte in till byn med bilen mitt på dagen. Tolvslaget hördes just i radion, ödesdigert, olycksbådande, tyckte jag. De tunga klockslagen påminde om livets gång på något vis och vid det tionde slaget stängde jag av radion. Man kan ju inte snöa in hur mycket som helst på elände och livets slutskede. Men jag kan inte förneka att tankarna numera berör just det mer och annorlunda än förr.

Nu för tiden blir jag ganska andfådd, när jag går upp för backar. På släta marken är det inga problem men uppför är det tungt. En tydlig påminnelse om, vart det barkar hän. Hjärtat har fått betala för forna tiders stress och rökning. Kroniskt förmaksflimmer. Mediciner hjälper upp överlevnadschanserna tills vidare.

För en tid sedan blev jag tvungen att stanna på motorvägen och be hustrun köra, sedan jag plötsligt känt en sots yrsel. Fick aldrig reda på orsaken, försökte inte heller. I min ålder är man tillräckligt nära vårdapparaten ändå. Man kan inte hålla på och söka för varenda liten oro.

Nyligen var vi på middag och träffade ett par par, som var t.o.m. yngre än hustrun. Och därmed bortåt 15 år yngre än jag. Trevligt och gott. Framåt kvällen fick jag dessutom en sorts komplimang av den ungdomliga värdinnan om att jag var rätt OK ändå, alltså trots min höga ålder. Välmenat, är jag säker på men ohyfsat nog tackade jag inte.

Plötsligt har ett ljumskbråck uppträtt. Det är visst ganska vanligt bland äldre män. En mycket vänlig läkare på vårdcentralen och en lika vänlig kirurg på lasarettet har tittat på det och föreslagit operation. Med tanke bl.a. på min ålder, tror jag, har titthålskirurgi föreslagits.

Häromdagen var jag på vårdcentralen och blev influensavaccinerad. Hundra andra pensionärer var där och en hel paviljong och många sköterskor hade avdelats bara för detta. Vilken service! Är man i min ålder och dessutom har en "hjärtsituation", hör man till riskgrupperna och då bör man vaccinera sig, sägs det. En del av pensionärskamraterna hade käppar och rollatorer, en del gick långsamt. Någon skämdes men stämningen var god. Man behövde inte tvivla en sekund på, vilken åldersgrupp man tillhör.

På rutinkoll hos tandläkaren föreslog vännen och själva tandläkaren en liten slipning av framtänderna. Du ser lite arg ut och vittringen går lite långsammare då, upplyste han lite skämtsamt men jag lät inte för en sekund undertonen gå förlorad.

Fler exempel behövs knappast för att göra dagens poäng: Jag börjar bli gammal. Ska man verkligen acceptera det? Bara låta tiden gå och frivilligt ta ett kliv ner i graven. Ska man känna frustration eller ångest? Ska och ska. Det är ju inte så lätt att styra. Och framförallt lär det inte vara mycket att göra åt själva förloppet. Men inställningen ska man förstås försöka påverka och därmed i någon mån välbefinnandet. Det är bara att bita ihop och se till de ljusa sidorna, hustrun, barnen, barnbarnen, vänner och hund och resor och lite golf. Och så'nt.



PS. Hörde just att en av Munchs alla versioner av bron med Skriet, samma bro men med två flickor i stället, sålts för en halv miljard på en auktion.