Trump gör miljardnedskärningar i klimatprogram

Donald Trump

Både USA:s meteorologiska myndighet NOAA och miljömyndigheten EPA kan tappa runt en femtedel av sin budget, med stora konsekvenser för landets klimat- och miljöarbete. 

För att finansiera ökade försvarsanslag föreslår nu Vita huset stora nedskärningar i USA:s klimatarbete, rapporterar Washington Post. National Oceanic and Atmosperic Administration (NOAA), USA:s motsvarighet till SMHI, hotas att bli av med 17 procent av sin budget.

Samtidigt kan Environmental Protection Agency (EPA) bli av med en femtedel av sin personal, rapporterar Politico. En så liten budget har inte landets miljömyndighet haft sedan 1991. EPA styrs numera av Scott Pruitt, en klimatskeptiker med starka band till fossilindustrin. Pruitt har i sin tidigare roll som statsåklagare i Oklahoma i flera fall slagits mot EPA i rätten - den myndighet han nu ska chefa över.

NOAA:s och EPA:s nedskärningar kommer få stora konsekvenser för USA:s miljö- och klimatarbete. Bland många områden som berörs kan klimatforskning, projekt för renare vatten och luft, samt miljörelaterat stöd för urinvånare nämnas.

Ett av USA:s största kolkraftverk läggs ned

Navajo

Under de senaste veckorna har det kommit två besked om nedläggningar av kolkraftverk i USA, skriver Washington Post. Orsaken är att den amerikanska kolindustrin har stora ekonomiska problem. 

Ägarna till kolkraftverket Navajo Generating Station i Arizona meddelade nyligen att kolkraftverket kommer att läggas ned 2019, vilket är flera decennier tidigare än beräknat.

Navajo Generating Station är det största kolkraftverket i västra USA och är den anläggning i USA som släpper ut tredje mest koldioxid. Ägarna motiverar nedläggningen med ekonomiska skäl.

För cirka en månad sedan meddelade även Dayton Power and Light att de 2018 kommer att lägga ned kolkraftverken Killen och Stuart i Ohio.

Anledningen till det amerikanska kolets dåliga trend är billig naturgas, billig förnyelsebar energi, regler för luftkvaliteten och svagare efterfrågan än beräknat på kol i Asien, skriver Micheal E Webber,  vice ordförande för energiinstitutet på Texas University. Dessa trender som ger kolet ekonomiska problem ser till stor del ut att fortsätta, och enligt Internationella Energirådet är kolproduktionen i USA nu lägre än under de senaste 30 åren.

Donald Trump ställde sig i valrörelsen tydligt på kolindustrins sida. Men det verkar nu alltså som att inte ens ägarna till kolkraftverken tror att Trump kommer att lyckas få glöd i kolindustrin.

Supermiljöbloggen har tidigare skrivit mer om den amerikanska kolindustrins problem om här och här.

Ny rapport: Klimatbevakningen i media minskar

media, tidningar, journalistik

Medias rapportering om klimatet blir allt sämre. Samtidigt ges klimatförnekare mer utrymme, enligt ny rapport. 

För tredje året i rad undersöker Vi-skogen hur klimatfrågan behandlas i svensk media.  Här är några av deras viktigaste slutsatser:

  • Den totala bevakningen har gått ner från 54 122 artiklar under 2015 till 52 733 artiklar 2016.
  • Innehållet i artiklarna har även det förändrats. Det syns en tydlig svängning, från att rapportera om enighet efter Parisavtalet 2015 till att istället lyfta konflikter. Den stora anledningen till det stavas Donald Trump. Under 2016 förekom han i nio procent av alla klimatrelaterade artiklar, och under november och december nämndes han i två tredjedelar av artiklarna.
  • Medieutrymmet för klimatförnekare har ökat kraftigt. Även här är Trump en del av förklaringen, men trenden är tydlig även på insändar- och debattsidor.
  • Bland de svenskar som syns mest i klimatfrågan innehar politiker de första 14 platserna, med statsminister Stefan Löfven och klimatminister Isabella Lövin i toppen. Näringslivet är däremot inte speciellt synliga i klimatdebatten.
  • Det mest engagerade artiklarna berörde landsbygd och livsstilsval, vilket rapporten konstaterar vara en knivig fråga. Allra mest delad blev debattartikeln "Ni skyller på mina kor - och drar till Thailand" av mjölkbonden Anette Gustawson.

En bra klimatrapportering är oerhört viktigt för att visa på frågans tyngd, vilket Supermiljöbloggen skrivit mer om här.

Här kan du läsa Vi-skogens rapport i sin helhet.

Vad USA behöver

- Jag gav mitt liv för USA. Men de kan inte ens ge mig vettig medicin tillbaka. De respekterar mig inte ens tillräckligt mycket för att ge mig en bra läkare.


Två meningar som jag tycker sammanfattar väldigt väl varför Donald Trumps triumftåg bara fortsätter. Yttrandet fälldes av en bitter krigsveteran, Bruce Williams, i en lång och djupgående artikel i DN där Martin Gelin bemödar sig att ta reda på vilka som stöttar Trump och varför. Williams och kompisen Pete Tilly är båda krigsveteraner och är missnöjda med Obama, utan att kunna formulera riktigt varför, och imponerade av Trumps intresse för dem och deras missnöje, utan att för den skull riktigt veta vad han konkret kan göra för dem. – Men han intresserar sig för oss och han lyssnar, säger Pete Tilly. Han attraheras också av Trumps budskap att ”lyfta Amerika” till forna höjder. - För mig handlar det om att ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands, så att vi kan få jobb här med vettiga löner igen. Sen gillar jag hans idéer om invandring, fortsätter Pete.

Det är globalisering och liberalism som missnöjet riktar sig mot snarare än Obamas politik. Det liberala segertåg som förutsågs vid murens fall och som sedan trumpetats ut över världen är på väg att göra halt. Nu talar många om att skapa ett ”illiberalt” samhälle istället. Det påpekar bland andra Richard Swartz i en kolumn i dagens DN. Han erkänner globaliseringens ”smärtsamma konsekvenser”. Dock utan att kunna ge mer hoppfull förlösning för de hårdast drabbade än en önskan om ett ännu mer konsekvent införande av ”modellen”. Jag tror inte det räcker för att motarbeta den ökande populismen och nationalismen. 

Att globaliseringens effekter inte har varit positiva för alla är en ganska rudimentär vetskap som många liberaler väljer att blunda för eller vägrar erkänna. I USA blir dessa effekter extra tuffa att tackla för den enskilde där de sociala trygghetssystemen och sjukförsäkringarna försämrats sedan 1990-talet och inte minst sedan finanskrisen 2008, till förmån för skattesänkningar för höginkomsttagare. ”Modellen” fungerar bäst om den också bygger in en fördelningsmekanism som gör så gott som alla till vinnare. Det är den självkritik och nödvändiga insikt som oftast saknas.

Det liberala svaret på Pete Tillys drömmar om att ”ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands” brukar vara att, som sagt, pumpa på ännu hårdare med samma vev. Det vill säga att göra marknader ännu mer fria, öka globaliseringen. Jobb skapas, menar de, om inte regeringar och fackföreningar lägger sig i och skapar regler för minimilöner och anställningstrygghet med mera. Den perfekta balansen mellan tillgång och efterfrågan kommer att infinna sig med tiden, försäkrar dessa marknadsliberala apostlar. Så även när det gäller jobben. Det övertygade nog många för 30 år sedan, men börjar klinga alltmer högljutt ihåligt. Många är de som börjar få ont i öronen.

Själv börjar jag tro att Trump vinner presidentvalet. Kanske främst för att Demokraterna valde fel kandidat. De flesta undersökningar visade att Bernie Sanders hade större förutsättningar att vinna över Trump än Hillary Clinton, men ändå valdes ”Drottningen av korruption” som hon kallas av Åsa Linderborg i hennes svidande vidräkning med Clinton i Aftonbladet.

Linderborg kallar Clinton en ”katastrofal kandidat man ändå måste stödja” eftersom motkandidaten är en ”galning”. Det ligger en hel del i detta. Jag tror att det i Bernie Sanders fanns en kandidat som hade ett för USA välgörande recept mot Trump. Mer jämlik inkomst- och välståndsfördelning, fri college-undervisning, skapande av jobb med anständiga löner, bekämpa klimatförändringar, sjukvård (Medicare) för alla, stärka och utöka det sociala skyddsnätet, få ned priset på medicin, förbättra omhändertagandet av krigsveteraner (!), uppmuntra låglöneländer att höja minimilöner istället för, som Clinton gör (exempel Haiti), motarbeta dem, med mera, med mera. Det är förvisso troligt att många av hans programpunkter skulle förbli papperstigrar när kongress och tunga marknadsaktörer får säga sitt, men att mota den amerikanska medelklassens 40-åriga nedgång är inget dåligt arbetsnamn på vad man vill åstadkomma.

Clinton kan bli historisk genom att bli den första kvinnliga amerikanska presidenten. Sanders hade kunnat bli historisk som den första uttalat socialistiska presidenten i USA. Det hade kunnat bli ett intressantare trendbrott, tror jag, och i vart fall en mer konstruktiv attityd till det pyrande missnöjet i USA. Kanske kunde det till och med återigen ha gjort USA till en ledstjärna för Europa och övriga världen.

Nu riskerar USA att istället få en ”galning” som ska göra Amerika ”great again”. Utan att ha en aning om riktigt hur.



Nato, Putin och… Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.
Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

Spelar det någon roll om man skriver här?

Nu har jag inte skrivit på ett tag men ibland finns det varken lust eller tid att skriva. Det har för min del varit en hektisk vår och försommar. Det är alltså inte för att det finns lite att skriva om, snarare undrar jag om det verkligen spelar någon roll vad jag skriver och om jag skriver?

Jag tycker om att skriva om sånt som är kontroversiellt för många, men också om mina egna erfarenheter av samhället. Detta rör ibland upp känslor och jag får respons vilket är bra absolut, men jag publicerar inte sånt som är angrepp på mig som person. Det är sakfrågan som ska diskuteras, därför är jag förvånad när vissa tror att jag på fullt allvar lägger ut deras kommentarer som hör hemma någon annanstans, än i ett demokratiskt och respektfullt samhälle. Dessa människor är små enkelriktade varelser som gömmer sig bakom en dator utan att tillkännage sig själva. Vi har fått alldeles för mycket sånt i vårt samhälle och inte leder det till något bra. Eller tror någon på motsatsen? Ni som håller på med sånt, sök hjälp någonstans så ni får ut er ilska på rätt ställe.

Vi behöver gå tillbaka till ett respektfullt samhälle som inte bara pratar om frihet. Det ska vara frihet under ansvar. Det är lika illa med för mycket frihet, där många saker tenderar att gå till överdrift, blir vulgärt och solkigt. Det är dags att ta tag i föräldraskapet så att föräldrar som skaffar barn förstår att de ska uppfostra sina barn, för där börjar allt. Vet inte barnen vad som är rätt och fel för de vidare sin okunskap i flera generationer och då får vi vuxna som blir som egomonster utan ansvar. Det samhälle vi har fått nu med bara individualism där man struntar i alla andra utom sig själv, vill jag inte leva i. Sverige är ett land utan ansvar och med korrupthet. Alltmer en bananrepublik.

Förutom föräldraskapet så borde man ändra reglerna för skolan så att man får tillbaka respekten för lärarna och att en lärare kan ta tag med hårdhandskarna om han eller hon måste, utan att vara rädd för att få repressalier. Minska föräldrarnas inflytande i skolorna genom nya skollagar. Det är inte föräldrarna som ska gå in och bestämma och köra över lärarna. Då blir det heller ingen ordning i skolan. Dessutom tycker jag att det är på tiden att man inför betyg i uppförande och skolkar man så blir det inga betyg alls. Inte bara i ämnet man skolkat i utan i alla ämnen. En elev ska inte bara kunna gå på vissa lektioner och strunta i andra.

För att få bukt med brottsligheten i Sverige, särskilt i många utsatta förorter, behövs mer patrullerande poliser och mycket hårdare straff. Straffrabatter ska bort och man ska också kunna döma ungdomar från 14 års ålder till någon typ av ungdomsfängelse. Inte bara att dessa tas om hand av socialtjänsten. Om folk i förorter går med som medlem i IS så ska de inte få återkomma till Sverige, men självklart ska det bevisas att man varit medlem. Polisen i Sverige måste omorganiseras och då borde man byta ut högste polischefen Dan Eliasson. Han verkar inte lyckas särskilt bra i något han har företagit sig, varken inom polis eller F-kassan. Att straff inte räcker enbart för att integrera folk det förstår alla, men man måste sluta dalta med folk.

Precis som i Tyskland så borde vi ge fem års fängelse för män som tafsar enskilt eller i grupp. Oavsett om det bara är en i gruppen som tafsar. Det är helt oacceptabelt och jag undrar ofta vad som är fel på många män? De verkar ha så svårt att fatta att de själva inte är världens medelpunkt. Det är inte bara utländska män vi pratar om här. Samma sak gäller med våldtäkter, ett nej ska vara ett nej oavsett och man borde titta på förövarnas bakgrund och inte offrets. Man ska inte kunna skylla på vad kvinnan/tjejen har på sig. Inte skulle jag som kvinna våldta en man även om han så gick runt naken på stan. Då skulle jag snarare tro att han hade en skruv lös.

Med allt som händer i världen just nu har min syn på män blivit rätt mörk. De män som inte håller på med våldtäkter, tafs och annan brottslighet, alltså den större massan, tycker jag inte kämpar tillräckligt för att vi ska få ett jämställt samhälle. De bara tittar på och det är som att hålla med om att män ska ha privilegier. När dessa män börjar kämpa för jämställdhet, så kanske jag får tillbaka min tro på män. Men inte innan dess. Hade kvinnor betett sig som män ofta gör så hade det blivit starka reaktioner. Tänk om Donald Trump hade varit en kvinna, då hade hon nog platsat någon helt annanstans än som möjlig president för USA. Som president skulle han vara farlig med sin grandiosa narcissistiska personlighet. Vi har haft alltför många män med grandios uppfattning och då har vi också sett vad som skett i världen med krig och förödelse.

Nej nu skriver jag inte mer för ikväll…men jag återkommer snart tror jag..